Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator.

1896-03-02 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:30, Utlåtande, i anledning af vädd motion angående förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlutande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli deri 2 mars 1896, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående förbud mot

vadhållning genom s. k. totalisator.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 106, föreslår herr Höjer en skrifvelse till Kong!. Maj:t med anhållan

om förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator, en inrättning som bekant

afsedd att vid offentliga kapplöpningar bland allmänheten förmedla

vadhållningen å de i kapplöpningen deltagande hästar.

Till en början erinrar motionären derom, att frågan, huruvida totalisatorns

användning för sitt ändamål stode i öfverensstämmelse eller icke med

gällande lagbestämmelser mot spel och lotteri, varit föremål för svenska domstolarnes

pröfning. Sedan nemligen en totalisator, antagligen för första

gången här i riket, användts vid en kapplöpning å exercisfältet vid Kaus

den 30 juli 1893, så yrkade vederbörande allmänna åklagare vid Luggude

häradsrätt ansvar å den komité, som anordnat kapplöpningen, alternativt

enligt § 2 i kongl. förordningen angående förbud mot lotterier m. m.

den 6 augusti 1881 eller enligt 18 kap. 14 § strafflagen. Häradsrätten

ogillade emellertid åtalet, enär svarandenas med åtalet afsedda förfarande

icke vore af beskaffenhet, att ansvar, enligt de af åklagaren åberopade

lagrum, derför kunde ådömas, och hvarken hofrätten öfver Skåne

och Blekinge eller högsta domstolen funno skäl till ändring i häradsrättens

utslag. Efter det högsta domstolens utslag i målet fallit, användes totalisator

å njo sistlidne höst vid kapplöpningar å Lindarängen.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 7 Samt. 17 Häft. (N:o 30).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Ijag utskottets Utlåtande N:o SO.

Vidare anför motionären:

Det hade gått här som i så många andra land, der praxis länge syntes

hafva vacklat. I Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien, England och

Förenta staterna ansåges kapplöpningsvaden i det hela såsom hasardspel

och vore derför straffbara, men den särskilda form af desamma, som kallades

totalisatorsvad, vore i allmänhet under vissa vilkor tolerade, antingen af

lagen, såsom i England, eller i strid mot lagen genom ett administrativt

förordnande, såsom i Tyskland, der den preussiska förvaltningen genom en

Cirkularverfassung den 30 augusti 1880 tillåtit hållande af totalisator.

Äfven i Frankrike vore totalisatorn på administrativ väg auktoriserad sedan

1888.

Att de svenska domstolsinstansernas utslag i det ofvan omförmälda total

isatorsmålet blefvo sådana de blefvo, berodde naturligtvis derpå, att totalisatorsvaden

enligt domstolarnes förmenande icke kunde rubriceras vare

sig såsom lotteri eller såsom »äfventyrligt spel», och att i följd deraf de

åberopade lagrummen i målet icke kunde hafva någon tillämpning. Motionären

ville icke tillåta sig någon som helst kritik af domstolarnes utslag,

så mycket mindre som i allt fall lagens nuvarande ordalydelse i den punkt

i 18 kap. 14 § strafflagen, der det talades om »hållandet af hus», kunde

hafva lagt ett bestämdt formelt hinder i vägen för svarandenas fällande

till ansvar. Man hade emellertid icke ansett totalisatorsvaden kunna hänföras

under det särskilda slag af hasardspel, som kallades lotterier, emedan

de afgjordes icke genom lottdragning, utan genom »täflan mellan afsigtligt

verkande menskliga krafter»; och i denna uppfattning kunde motionären

för sin del instämma. Men man hade ej heller ansett dem vara »äfventyrliga

spel» eller egentliga hasardspel, emedan utgången af dem icke bestämdes

hufvudsakligen af slumpen, utan af de täflandes, d. v. s. hästarnes

och ryttarnes, skicklighet, hvilken åter af de sakkunnige läte sig på förhand

uppskattas och beräknas; de vore att anse såsom konst- eller skicklighetsspel

och sålunda icke fallande under 18 kap. 14 § strafflagen. Äfven denna

teori skulle motionären kunna biträda, men endast under vilkor, att de

s. k. totalisatorsvaden uteslutande finge ingås mellan sakkunnige och att

något medel funnes att före vadens ingående kontrollera de s. k. sakkunniges

kompetens såsom sakkunnige. Sådan vore också ståndpunkten inom den

belgiska rätten, enligt hvilken vad mellan icke-hästkännare ansåges och bedömdes

såsom hasardspel. Men nu vore just meningen, enligt sportsmäns

uttryckliga förklaring, att hos oss liksom på många andra ställen påkalla

allmänhetens, d. v. s. de icke-sakkunniges, deltagande i totalisatorsvaden,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

emedan utan denna extra kittling af dåliga passioner intresset för sjelf va kapplöpningarna

icke skulle kunna hållas vid magt. För motionären, i hvilken»

ögon kapplöpningarna intet annat vore än en aristokratisk sport, ett tolereradt

djurplågeri i strid mot lagen, utan något som helst gagn för vår

hästafvel eller för utvecklingen af vårt kavallerivapen, funnes intet skäl,

hvarför lagen borde fördraga ett spel, som, om det också i början framträdde

under föga farliga former, likväl inom kort hos oss som annorstädes

skulle visa sig ödeläggande för folkets moral och för allt flera medborgares

ekonomiska välstånd. Och äfven om någon verklig fördel vore

att vänta af de sporttäffingar, hvarom nu vore fråga, vore denna fördel för

dyrt köpt med väckandet och underhållandet af en last, spelpassionen, hvilken

lagen eljest med rätta brännmärkte. Andra länders erfarenhet om

kapplöpningsvadens demoraliserande inverkan borde äfven vara oss en varning

och förmå oss att genom lag hindra deras omplantering på svensk

jord i följe med en sport, som hörde till de dåliga nyheter, vi ej sällan

från främmande land införde.

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes till nästa Riksdag framlägga proposition om sådan ändring

af gällande lagbestämmelser, att all vadhållning genom s. k. totalisator

måtte såsom olaglig och straffbar anses.

Då utskottet tror, att beskaffenheten af och användningssättet för totalisatorn,

som, såvidt utskottet har sig bekant, ännu endast vid några tillfällen

begagnats i vårt land, är för flertalet obekant, så lånar utskottet

och anför här ordagrant ur det i Nytt Juridiskt arkiv för år 1895 intagna

referatet angående ofvannämnda mål en redogörelse i detta afseende, som

tillika innehåller uppgifter om penningomsättningen i totalisatorn vid det

åtalade tillfället. Denna redogörelse lyder som följer:

»Den vid ifrågavarande tillfälle å den s. k. sadelplatsen uppsatta

totalisatorn bestod af en byggnad af trä, genom skiljoväggar afdelad i tio

rum, fem på hvardera sidan af byggnaden, och försedd med två ingångar.

På ena sidan mottogos vadebelopp, och på den andra verkstäldes utbetalningar.

Till totalisatorn hörde fem räknemaskiner, hvilka, under det vadhållningen

pågick, på en tafla markerade de belopp, som vedervågats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Den, som ville anlita totalisatorn, inbetalade dit ett visst belopp, 2, 5 eller

10 kronor, under uppgift på hvilken häst han höll, och fick i stället en

tryckt biljett, s. k. »bon», upptagande det inbetalda beloppet och hästens

nummer. Vid den vanliga vadhållningen vunno endast de, som hållit på

den häst, hvilken inkommit som n:o 1, de öfrigas insatser tillföllo de

sålunda vinnande; hvad som tillkom en hvar af de vinnande stod i proportion

till hans insats. Af räknemaskinerna uträknades ett tal, det s. k.

»odds», som utvisade, hur mycket som belöpte på hvarje krona af hvarje

vinnandes insats. Detta tal utgjorde summan af allt, som i en löpningparerats,

dividerad med summan af insatserna på den vinnande hästen.

Hela det insatta beloppet tillföll dock icke oafkortadt den vinnande. Enligt

de i löpningsprogrammet kungjorda reglerna skulle nemligen tillfalla

totalisatorn dels insats på hästar, som ej deltogo i löpningen, dels 10 °/o

af samtliga insatser, dels de vid beräkning af »odds» uppkomna bråkdelarne

och dels de vinster, som icke uttogos senast nästföljande dag. —

Utom den vanliga vadhållningen förekom äfven s. k. platsvadhållning,

som utmärktes derigenom, att icke blott de, som hållit på hästen n:o 1,

utan alla, som hållit på de 3 första hästarne, vunno. Insatsen var här

fixerad till 10 kronor. Sedan 10 °/o fråndragits insatserna för totalisatorns

räkning och de placerade hästarne erhållit sina egna insatser åter, fördelades

återstoden lika såsom nettovinst. — Efter hvarje löpnings slut uppsattes

på totalisatorn anslag, som redogjorde för vadhållningens resultat,

omsättningens belopp och »odds». Omedelbart derefter skedde utbetalning

af vinsterna mot aflemnande af »bons». — Totalisatorn sköttes vid ifrågavarande

tillfälle af 36 för sådant ändamål särskild! anstälda personer. Enligt]

svarandenas uppgift utgjorde totalomsättningen vid totalisatorn 6,359

kronor, och blefvo »odds» i de fem löpningarne respektive 2,69, 2,69, 2,09,

4,78, och 1,62, hvarjemte totalisatorn erhöll ett belopp af 870 kronor. Två

vittnen i målet intygade, att enligt anslagen å totalisatorn insattes i löpningarne

på vanlig vadhållning respektive 644, 972, 1,073, 1,254 och

528 kronor samt på platsvadhållning i de fyra första löpningarne respektive

370, 440, 480 och 610 kronor».

Som bekant finnas hos oss icke några tydliga lagbestämmelser om

förbud mot vadhållning, såvidt den icke sker i form af äfventyrligt spel,

och en orsak dertill, att åklagarens i ofvan omförmälda mål yrkande, att

vadhållningen i sammanhang med kapplöpning och förmedelst totalisator

skulle bedömas enligt kong!, förordningen angående förbud mot lotterier

m. m. den 6 augusti 1881 icke gillades, är nog att finna i den omstän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

■Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

digheten, att utgången af en kapplöpning och således äfven af ett derpå

grundadt vad icke bestämmes uteslutande eller ens till hufvudsaklig del af

slumpen. Men om också denna faktiska skilnad icke kan bestridas, så synes

det i allt fall utskottet, som vore denna form af vadhållning, hvilken totalisatorn

— enligt hvad som framgår af ofvan intagna beskrifning — har till

ändamål att förmedla bland den vid kapplöpningen närvarande allmänheten,

så nära beslägtad med lotterispelet, att de motiv, som föranledt tillkomsten

af förordningen mot lotterier, äfven böra konseqvent leda till förhud mot

vadhållning af ifrågavarande slag. Ty den, som icke är i besittning af fackkunskaper

och erfarenhet beträffande de egenskaper hos de i en kapplöpning

deltagande hästar, och de förhållanden i öfrigt, hvilka äro afgörande

för utgången af en sådan löpning, måste, då han bestämmer sig, huru han

skall placera sin insats, låta sig ledas antingen af uppgifter och hörsagor,

hvilka kunna antagas så mycket oftare vara origtiga, som förhållandena äro

sådana, att en mindre samvetsgrann deltagare i vadhållningen lätt kan

känna sig frestad att genom utspridande af osanna uppgifter göra sig

vinst på de öfriges bekostnad eller enbart af slumpen; och så blir det för

den stora allmänheten — ty få äro väl de, som på detta område ega fackinsigter

— ändock slumpen, som afgör utfallet af valet. — Totalisatorn

har, såsom förut anmärkts, ännu endast några få gånger varit använd i

vårt land, och vid de tillfällen, då den användts, hafva de belopp, som förmedelst

densamma omsatts, icke varit särdeles betydliga, men det är att befara,

att, om ej lagens förbud kommer emellan, dess användning skall taga

ökad fart, och utskottet vill i detta sammanhang omnämna, att det uppgifvits,

hurusom under år 1891 i Berlin vid en enda kapplöpningsförenings

totalisatorer omsättningen uppgått till 27 millioner mark, och i Paris samma

år ensamt vid två hufvudagenturer till 75 millioner francs, siffror som, om

de äro rigtiga, visa, att totalisatorsspelet med stark magt lockar den stora

allmänheten. — Af hvad utskottet här ofvan anfört framgår, att, om utskottet

såge någon möjlighet att föreslå en effektiv lagstiftning, som, utan

att hindra de sakförståndige att begagna sig af totalisatorn för vadhållning

i sammanhang med kapplöpningar, gjorde det omöjligt för den icke sakkunniga

allmänheten att använda densamma, utskottet helst skulle se frågan

löst på sådant sätt. Men då utskottet inser, att oöf ver vinn eliga praktiska

svårigheter skulle göra en dylik lagstiftning illusorisk, och då utskottet håller

före, att den betydelse för hästafveln, som totalisators användning vid

kapplöpningarne genom den ekonomiska vinsten deraf möjligen eger, är

synnerligen ringa, hvaremot de skadliga verkningarne af en sådan vadhållBill.

till Riksd. Prot. 1806. 7 Sami. IT Höft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

ning äro uppenbara och högst afsevärda, tvekar utskottet icke att föreslå,

det sådan vadhållning helt och hållet förbjudes.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört och i hufvudsaklig anslutning

till motionärens förslag, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t

anhålla om framläggande för Riksdagen af förslag till

lagbestämmelser mot användning af den s. k. totalisatorn

för vadhållning bland allmänheten i sammanhang med

offentliga kapplöpningar.

Stockholm den 2 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer af herrar Hasselrot, Bruzelius och friherre Bonde.

Herrar v. Krusenstjernå, Fröberg, Öländer och Göransson hafva begärt

få antecknadt, att de icke deltagit i utskottets behandling af detta

ärende.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1896:103 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator. s. 11 i texten