Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880. Lagutskottet har till behandling fått mottaga fem särskilda motioner, åsyftande ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

1896-04-16 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:62, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880. Lagutskottet har till behandling fått mottaga fem särskilda motioner, åsyftande ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

1

\

N:o 62.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1896, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i

förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans

grund den 30 december 1880.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga fem särskilda motioner,

åsyftande ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver

vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Af dessa motioner hafva trenne afgifvits inom Första Kammaren,

nemligen n:o 2 af herr Leman, n:o 5 af herr Svedelius och n:o 35 af

herr Cederberg, under det att de båda öfriga, n:o 11 af herr G. F. Berndes

och n:o 32 af herr E. A. Wijkander blifvit inom Andra Kammaren

afgifna.

Uti den af herr Leman afgifna motionen hemställes, att Riksdagen

för sin del måtte besluta, att 10 § uti kongl. förordningen om jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880 må erhålla

följande förändrade lydelse:

»Vill någon för vattenverk göra ny eller förändra äldre dam,

göre anmälan derom hos domaren med uppgift å vattendraget och den

fastighet, å hvars grund byggnaden skall göras, samt socken och härad,

hvartill fastigheten hörer.

Bih. till Riksd. Prot. 1896. 7 Samt. 37 Höft. (N:o 62).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Sträcker sig vattendrag, hvarom fråga är, genom eller mellan två

eller flera rätters domvärjo, förordne hofrätten, på sökandens anmälan, särskild

domare att med uthärads nämnd saken upptaga.

Domaren begäre — — — —-----— — — — —

—---ofvan eller nedan.

Efter det frågan sålunda —---— — — — — — — —

med hvad öfrigt må finnas nödigt föreskrifva.»

Till stöd för sitt förslag anför motionären:

Såsom kändt vore, förekomme på synnerligen många ställen inom

landet, att vattendrag sträckte sig genom två eller flera rätters domvärjo,

och jemväl förekomme ej så sällan, att vattendrag utgjorde gräns

mellan särskilda läns eller rätters områden, så att en dei af vattendraget

ansåges tillhöra ett läns eller en rätts område och annan del af

vattendraget ansåges tillhöra annat läns eller annan rätts område.

Exempelvis kunde anföras Göta eif, som å ej obetydliga sträckningar

utgjorde ej endast länsgräns mellan Elfsborgs län och staden

Göteborg, å ena, samt Göteborgs och Bohus län, å andra sidan, än

äfven häradsgräns mellan särskilda inom nämnda tvenne län belägna

rättsområden. Här omförmälda förhållanden hade icke blifvit opåaktade

inom den processuella delen af vattenrättslagstiftningen. Så stadgades

uti kongl. förordningen angående ändring och utrifning af vattenverk

den 20 januari 1824 § 8: »Sträcker sig vattendrag, som synas skall,

längre än genom en domsaga, förordne hofrätten, på sökandens anmälan,

särskild domare, att med uthärads nämnd saken upptaga».

Vattenrättskomitén föreslog i § 84 af dess den 5 november 1870 afgifna

betänkande ett stadgande af följande lydelse: »Sträcka sig vattendrag

eller egor, hvarom fråga är, genom två eller flera rätters domvärjo,

göre ordföranden i den rätt, hvartill saken instämd blifvit, anmälan

hos hofrätten, som förordnar, vid hvilken domstol saken upptagas

må. Erfordras i thy fall ny instämning, vare tid dertill en månad,

sedan sakegaren om hofrättens beslut kunskap fått.» I 53 § af lag

om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 stadgades:

»Sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka fråga är, genom två eller

flera rätters domvärjo, höre målet under den rätt, der största delen af

den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, är belägen.»

I kong], förordningen den 30 december 1880 om jordegares rätt

öfver vattnet å hans grund saknades deremot föreskrift, huruledes förfaras

skulle, då vattendrag, hvarom fråga vore, sträckte sig genom eller

mellan två eller flera rätters domvärjo. Bristen på föreskrift i förenämnda

syfte hade under den tid förordningen tillämpats vållat dels i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 3

processuelt hänseende ojemnhet och sväfvande i rättskipningen samt,

dels i praktiskt hänseende, synnerligen der fråga varit om bestämmande

af kungsådras läge, stora olägenheter för vederbörande vattenverksegare.

Efter att hafva, för styrkande af sina påståenden anfört åtskilliga

rättsfall, till hvilka utskottet tillåter sig hänvisa, fortsätter motionären:

»De få rättsfall, hvilka jag här i korthet anfört, torde bekräfta

rigtigheten af hvad jag förut tillåtit mig påstå, att nemligen saknaden

i kongl. förordningen den 30 december 1880 af ett stadgande derom,

huruledes förfaras skall, då vattendrag, hvarom fråga är, sträcker sig

genom eller mellan två eller flera rätters domvärjo, ej endast vållat

ojemnhet i rättsskipningen, utan äfven och i synnerhet förorsakat stor

tidspillan och många andra olägenheter för vattenverksegare.

Enär emellertid under nuvarande tidsförhållanden vattenkraften

kommit till en, då nu gällande vattenlag antogs, icke anad användning,

torde det vara af hög vigt, att sådana brister i lagstiftningen, genom

hvilka ej ringa skada förorsakas industrien, blifva snart afhjelpta; och

det är af sådan anledning, som jag tillåter mig föreslå ett tillägg till

10 § i kongl. förordningen den 30 december 1880.

Då jag försökt framställa ett formuleradt förslag, har jag gjort

detta i det hopp, att lagutskottet — till hvilket denna motion torde

blifva hänvisad och till hvilket jag, om så påfordras, skall öfverlemna

handlingar angående de af mig anförda rättsfall — skall, ifall utskottet

gillar syftet af förevarande motion, vidtaga den förändring och förbättring

af förslagets redaktion, som kan blifva behöflig, på det att det af

mig åsyftade ändamål i görligaste bästa mån må vinnas.»

Herr Cederbergs motion är af följande lydelse:

»I den mån, som upptäckter och uppfinningar lemnat nya utvägar

att tillgodogöra landets värderika vattenkraft, hafva röster höjts mot det

slöseri dermed, som flerestädes framkallas af gällande bestämmelser om

kungsådra, och senast vid innevarande riksdag hafva förslag väckts i

afsigt att vinna rättelse i detta förhållande. Lifligt öfvertygad om befogenheten

af sträfvanden i denna rigtning, har jag dock ansett, att

man för målets uppnående icke bör alldeles förbise ännu en annan utväg

dertill, än den af föregående motionärer anvisade, nemligen: utvägen

att ur gällande lagar och författningar borttaga sjelfva ordet kungsådra

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

och att ersätta dithörande bestämmelser med andra, som begränsa den

enskildes vattenrätt till det, som ej erfordras för de ändamål, hvilka

skola tillgodoses genom de nuvarande bestämmelserna om kungsådra.

Jag föreställer mig, att eventuelt införande af sådana stadganden

skulle föranleda någon ändring i det nu föreskrifna förfarandet vid utverkande

af rätt till damanläggningar eller andra byggnader i vattendrag,

så att den stundom vanskliga utredningen, om derstädes »kungsådra

af ålder varit», skulle alldeles bortfalla och ersättas med en undersökning,

huru vida och i ty fall hvilken inskränkning i den enskildes

förfoganderätt öfver vattnet, som kräfdes af hänsyn till den allmänna

rätten, således i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad som redan är

bestämdt vid afgörande af frågor om rensningar i vattendrag, ehuru

sådan undersökning måhända borde ega rum under något mera betryggande

former, än stundom nu iakttagas.

Men då, såsom jag ofvan yttrat, denna motion ej afser mer än

att fästa uppmärksamheten på, så att säga, ett alternativ för lösning af

frågan om bästa möjliga tillgodogörande af den i våra vattendrag befintliga

naturkraften, har jag trott mig kunna begränsa motiveringen

till det ofvan sagda och hemställer sålunda,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t

ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana

ändringar i gällande lag, att bestämmelserna om kungsådra utbytas mot

stadganden om särskiljande af allmän och enskild vattenrätt.»

I herrar Svedelius’ och Berndes sins emellan lika lydande motioner

föreslås:

att Riksdagen måtte besluta att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig

framställning om behofvet af sådana ändringar i nu gällande författningar,

att strandegare må, efter förutgången undersökning och utredning,

kunna af vederbörande myndighet berättigas att för vinnande af

drifkraft intaga äfven en del af vattnet i kungsådran eller till och med

öfverbygga strömmen till hela dess bredd, dock så, att skada derigenom

ej tillskyndas ofvan- eller nedanför liggande jord- eller vattenverk,

ofvan- eller nedanför liggande fisken eller i strömmen ordnad farled

eller flottled, samt att hinder ej uppstår för strandegaren på andra

sidan af strömmen att tillgodogöra sig sin andel i vattnet.

Till stöd för denna hemställan hafva motionärerna anfört:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Den förändring, som 20 kap. byggningabalken erhöll genom kongl.

förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund af den 30

december 1880, vore ganska märklig i så måtto, att, då fråga vore om

anläggande af nya verk och användande af hittills obegagnad vattenkraft

i våra större vattendrag, der kungsådra förekomme, det mötte stora

svårigheter att ens kunna utröna huru mycket vatten med rätta tillkomme

en strandegare; att förändringen utestängde möjlighet att på nyttigt

sätt få använda äfven en del, större eller mindre, af den ofantliga

vattenmängd, som genom nämnda kongl. förordning blifvit tilldelad

kungsådran; och att förhållandet mellan de båda strandegarne på ömse

sidor af ett vattendrag blefve nästan omöjligt att utreda, så att en rättvis

fördelning dem emellan af den relativt obetydliga återstod, som

kungsådran lemnat, kunde verkställas. Men äfven för äldre verk, som

möjligen icke kunde förete särskildt tillstånd till sina dambyggnader —

och dessa torde vara många — hade inträdt en osäker ställning, alldenstund

de kunde utsättas för oberäkneliga rättstvister och om, i följd

af sådana, de blefve hänvisade att i enlighet med nuvarande lag söka

rättighet till ny dambyggnad, hade de icke blott blifvit beröfvade hvad

de länge innehaft och ansett sig rätteligen innehafva, utan blefve då,

liksom en anläggare af nytt verk, utsatta för alla här ofvan anförda

svårigheter.

Den gamla 1734 års lag stadgade i 20 kap. 3 §: »Der kungsådra

af ålder varit häfver, skall tridiung af vattnet öppen lemnas, och

der segelled är, 12 alnar; till båtled 8 alnar, allt i djupaste vattnet».

Lagstiftaren hade dervid den praktiska uppfattningen att göra en särskild

bestämmelse för segel- och båtled, som kompletterade den allmänna,

då denna icke i nämnda fall var tillfyllestgörande, inseende

den stora olikhet, som förefunnes i olika intressens sätt att använda de

fördelar ett vattendrag erbjöde.

Den 1880 utkomna '' kongl. förordningen gjorde ingen skilnad i

detta afseende, utan stadgade endast, att »kungsådra skall, så framt den

ej är annorledes bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas

till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande

lågt vattenstånd». Om man sökte i lagberedningens motiv till den

gjorda förändringen, funne man, att lagberedningen derom icke yttrat

annat än, att »till berigtigande af den efter beredningens åsigt med

kungsådrans begrepp ej öfverensstämmande tolkning af 20 kap. 3 §

byggningabalken, enligt hvilken med tridiung af vattnet skulle förstås

tredjedelen af vattenqvantiteten, blifvit bestämdt uttaladt, att nämnda

mått afser vattendragets bredd vid normalt medelvattenstånd under en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

viss tidsperiod». Ehuru här icke vore fråga om tolkning af gamla lagparagrafer,

kunde man undra om ej 1734 års lagstiftare med sin rediga

och klara tankegång godt kunde skilja mellan begreppet vatten, som

vore en kropp, och bredden, som vore ett mått. Lagberedningen tilläde

tröstande, att »i de kungsådror, hvilkas bredd och läge äro lagligen

annorledes bestämda, kan föreskriften ej medföra någon obehörig inverkan

på redan befintliga förhållanden».

Det torde dock vara få ställen, der kungsådran till bredd och

läge vore lagligen bestämd, och vid nya anläggningar och för de

nya förhållanden, som med hvarje dag kräfde allt mera uppmärksamhet

och som allt mer visade oss, huru vi nyttigt och fördelaktigt borde

kunna begagna oss af dessa våra naturliga tillgångar, torde nämnda

föreskrift icke blott icke vara en förbättring, utan ett mycket större

hinder mot sådan användning, än någonsin fans i den forna 3 § med

dess »tridiung af vattnet», åt hvilken af tekniskt lärde och praktiskt

bildade män måst gifvas tolkningen: en tredjedel af framrinnande vattenmängd,

såsom varande den enda förnuftiga och ensamt möjliga vid

fråga om beräkning af vattnet såväl mellan kungsådra och de båda

strandegarne, som mellan dessa sistnämnda sins emellan.

Man måste naturligtvis medgifva, att lagens nuvarande lydelse

vore fullt tydlig och icke kunde gifva rum för olika tolkningar, samt

att vattendragets bredd lätteligen af hvar och en kunde uppmätas,

äfven om olika meningar kunde uppstå om djupaste vattnets rätta läge

och i följd deraf om kungsådrans skjutande mer eller mindre åt ena eller

andra stranden. Vid vattenfall och i fråga om vattenkraft kunde dock

äfven detta vara af stor vigt, men i lugnvatten och i allmänhet, der

farled förekomme eller kunde förekomma, torde ingen särdeles svårighet

uppkomma att finna en nöjaktig lösning af frågan om kungsådrans

rätta och lämpligaste läge.

Motionärerna ville derför antaga, att nuvarande bestämmelse, att

kungsådran skulle omfatta en tredjedel af vattendragets bredd, fortfarande

blefve den allmänna regeln, men då måste en särskild bestämmelse

göras för de delar af vattendragen, som genom sina fall egde en naturkraft,

lämplig att användas på nyttiga verks inrättande och drift, likasom

1734 en särskild bestämmelse gjordes för segel- och båtled.

Motionärerna komme derför i det följande att uppehålla sig endast vid

nu gällande lagbestämmelses tillämpning på vattenfall och dermed jemförliga

forssar.

Skulle då vid ett vattenfall, antingen tvärt stupande eller mer eller

mindre långsträckt, kungsådran beräknas till en tredjedel af vatten
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 7

dragets bredd och framgå i djupaste vattnet, vore det otvifvelaktigt,

att den vid alla förekommande fall skulle sluka den ojemförligt större

delen af framrinnande vattenmängden och lemna relativt högst litet åt

de båda strandegarne. Derjemte komme dessa sinsemellan att erhålla

väsentligt olika anparter af den dem tillkommande återstod af vattenmassan.

Ty, äfven om djupaste vattnet skulle ligga midt i strömfåran,

kunde medeldjupet efter den ena strandegarens tredjedel vara betydligt

mindre och, om vattnets hastighet vore lika vid båda stränderna, betydligt

mindre vatten der framrinna än på motsatta sidan, för att icke tala

om att, en olika hastighet hos vattnet kunde ytterligare förstora denna

olikhet. Här antoges dock, att kungsådran läge midt i strömmen och

att de båda strandegarne finge njuta hvar sin tredjedel af bredden.

Men lika ofta och till och med i vanligaste fall befunne sig största

djupet ej midt i strömmen utan mer eller mindre åt ena stranden, och

då tillkomme ytterligare den orättvisan, att man icke ens af vattendragets

bredd kunde åstadkomma en rättvis fördelning, ty ingen kunde väl

ifrågasätta att ena strandegaren hos grannen midtöfver skulle tillerkännas

en del af strömmens bredd, som fattades honom.

Och likväl vore den urgammal denna grundsats, äfven upptagen i

vattenrättsförordningens 1 §, att »en hvar eger, att det vatten, som å

hans grund finnes, sig tillgodogöra» eller att eganderätten till vattnet

tillkomme den, som egde stranden; och i 4 § stode äfven dessa ord:

»efter ty å hans hälft belöper».

Uti denna ursprungliga eganderätt hade visserligen tid efter annan

en begränsning måst ske för att ej lägga hinder i vägen för vissa allmänna

och enskilda intressen, såsom farled, fiske, flottled och för att

skydda ofvan- och nedanför boende jord- och strandegare, och på 1600- talet uppkom namnet »kongsådra». Uti en sådan begränsning af deras

ursprungliga rätt, så länge den höll sig blott inom behöfliga gränser,

hade strandegarne och det med rätta, måst finna sig. Men då denna

begränsning, som under tidernas lopp blifvit allt större och större,

slutligen utmynnat i nuvarande bestämmelse, att öfverallt i vattendraget

kungsådran skulle omfatta en tredjedel af vattendragets bredd, och derigenom,

utan att det vore behöfligt för andra allmänna eller enskilda

intressen, beröfvat strandegaren större delen af det, som ursprungligen

var hans tillhörighet, torde det vara skäl, att en utredning gjordes för

att tillse, om ej sådant kunde förekommas och vårt land kunna, äfven

utan att någons rätt förnärmades, få tillgodogöra sig den rikliga och

billiga drifkraft, som försynen beskärt oss i landets många vattenfall.

Och detta torde väl ock kunna ske, då man besinnade, huru rela
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

tivt litet vatten i en större ström behöfde tagas i anspråk för flottning,

huru liten plats och litet vatten behöfdes, för att med ganska enkla

anordningar fiskens upp- och nedgång ej skulle förhindras, och då

segel- och båtled ej förekomme i den del af vattendragen, hvarom nu

vore fråga.

Man hade sagt, att redan nu, medelst 10 § i vår gällande lag,

möjlighet förefunnes för en anläggning af vattenverk att efter föreskrifven

syn göra intrång på kungsådran eller att för sitt ändamål intaga

äfven en de! af det vatten, som framrunne på den kungsådran tilldelade

en tredjedel af bredden, men ibland juristerna sjelfve vore i detta afseende

diametralt motsatta åsigter gällande, ett förhållande, som ensamt

kunde tala för åtminstone ett förtydligande af lagens mening.

Slutligen hade det framhållits, såsom det förnämsta försvaret för

nuvarande bestämmelse, att den vore nödvändig till skydd för jordbruket.

_ Men hvilken nytta jordbruket kunde hafva af att kungsådran

skulle intaga en tredjedel af strömmens bredd torde svårligen kunna

bevisas. Bland menige man, i synnerhet från slättlandet, funnes ofta

en begreppsförvirring i så måtto, att en dambyggnad ansåges nödvändigt

förorsaka en uppdämning äfven ofvanför fallet. Men en dylik förvexling

kunde man ej förutsätta hos dem, som förde nuvarande lagens

talan. Skulle jordbruket anses lida derigenom, att lagstiftningen tilläte

större användning af naturkraften i våra forssar, så kunde sådant väl

endast träffa de jordegare, som byggde och bodde utefter vattendragen

i fråga antingen ofvanför eller nedanför en dambyggnad. Alla dessa

vore skyddade genom uttryckligt förbud i 6 § att »så bygga, att genom

uppdämning eller annorledes men tillskyndas någon, som ofvan eller

nedan eger jord, vattenverk eller annan egendom». Hvad faran för

uppdämning beträffade, borde dessutom ej förbises den allmänna regeln

inom hvarje ordnadt samhälle, att ingen finge begagna sig af annans

egendom. Ty om någon sökte förstora sitt fall genom uppdämning,

som sträckte sig till andras egor, så begagnade han sig icke blott af

hvad han egde, nemligen en viss fallhöjd efter sina stränder, utan sökte

äfven genom sådan förhöjning af fallet tillskansa sig något, som han

icke egde, hvilket han derför måste antingen först på vanligt tillåtlig!

och lagligt sätt sig förvärfva eller från hvilket han måste afstå.

Äfven antoges ofta af dem, i dylika saker mindre hemmastadda,

att en dambyggnad, om den också ej förorsakade uppdämning vid vanligt

vattenstånd, dock vid flod, som vanligen inträffade om våren, men

understundom äfven vid annan tid, nödvändigt skulle lägga hinder för

vattnets aflopp och derigenom vid dylika tillfällen, om ej annars, åstad
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

komma större olägenhet än före dammens anläggning. Det vore dock

ett misstag, att sådant behöfde ske. Men det fordrades, att företaget

blifvit underkastadt utredning och pröfning af ojäfvige och verkligt

sakkunnige män, som egde kunskap och förmåga att bedöma anläggningens

inflytande på vattendraget i allmänhet, bestämma de anordningar,

som borde vidtagas för skydd af fiske, flottled och farled samt

granska och godkänna uppgjorda byggnadsförslag. Om vid en sådan

undersökning det yppade sig, att ett enskildt mindre intresse genom en

tilltänkt anläggning skulle komma att trädas för nära, bestämde redan

vår nuvarande lag, när och på hvilka vilkor sådant kunde få ega rum.

Motionärerna vore derför fullt öfvertygade, att våra vattenfall,

utan att förnärma någons rätt, kunde med en klok lagstiftning komma

en mer och mer sig utvecklande industri till godo.

Slutligen bar herr Wijkander, under åberopande af sin vid förra

riksdagen i ämnet väckta motion, hvars motivering gick ut på att

ådagalägga den stora vigten för industrien af en inskränkning utaf

kungsådras storlek, samt med hänvisande dertill, att lagutskottets då

uttalade uppfattning af innebörden utaf 10 § i förordningen om jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880 icke

torde öfverensstämma med den allmänna meningen bland de sakkunnige,

återupptagit sitt vid förra riksdagen väckta förslag, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Konungen hemställa, att Han täcktes taga i

öfvervägande, huru vida icke genom ändrade bestämmelser om flottled

och kungsådra, särskild! uti landets forsar och vattenfall, vattendragens

stora energiförråd bättre kunde tillgodogöras för landets industri, än

nu är fallet, och till Riksdagen inkomma med de förslag, som deraf

kunna föranledas.

Hvad först beträffar herr Lemans förenämnda motion, är utskottet

ense med motionären derutinnan, att en lagändring i det syfte, han angifvit.

, är af verkligt behof påkallad, och den af honom gifna motivering,

är, enligt utskottets tanke, härutinnan tillräcklig.

1 fråga åter om formen för den tilltänkta förändringens genomförande

kan utskottet ej tillstyrka antagande af det förslag till ändrad

lydelse af 10 § i gällande förordning om jordegares rätt öfver vattnet

Bill. till Rilcsd. Prof. 1896. 7 Samt. 37 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

å hans grund, som af motionären framlagts, då den föreslagna formuleringen

af paragrafen, enligt utskottets mening, oj klart uttrycker, hvad

som bör uttalas. Uttrycket »vattendrag, hvarom fråga är» kan nemligen

fattas i dubbel betydelse, dels såsom åsyftande den del af ett vattendrag,

som omedelbart omgifver det vattenverk, »hvarom fråga är», dels

i betydelse af hela vattendraget, flod, ström och dylikt, hvari vattenverket

i fråga ligger eller skall byggas. Emellertid bar utskottet, vid det förhållande

att utskottet här nedan föreslår, att Riksdagen måtte bos Kongl.

Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till ändrade bestämmelser i

annan del af ifrågavarande förordning, icke ansett sig nu böra framlägga

förslag till bestämd ny formulering af ofvanberörda lagstadgande, utan

torde sådant i sammanhang med öfriga ändringar lämpligen böra ske

genom Kongl. Maj:ts försorg.

Utskottet hemställer alltså,

l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för

Riksdagen af förslag till sådan ändring uti gällande

förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans

grund, att uttrycklig bestämmelse meddelas, huru förfaras

skall, då fråga om att för vattenverk göra ny

eller förändra äldre dam anses beröra rättsegande

utom den underrätts domvärjo, der den fastighet är

belägen, å hvars grund byggnaden skall göras.

De af herrar Cederberg, Svedelius, Berndes och Wijkander väckta

motionerna åsyfta samtliga sådan ändring uti gällande bestämmelser

om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, att vattendragens kraft

må bättre och fullständigare kunna tillgodogöras, än som med nuvarande

lagstiftning är möjligt; och det lärer ej kunna bestridas, att syftet uti

förenämnda motioner är förtjent af synnerligt beaktande. Såsom

motionärerna hvar i sin mån påpekat, är det nemligen för landets industri

af vigt, att möjlighet beredes till användning i möjligaste måtto

af den billiga drifkraft, som naturen i vårt land i och genom vattenfallen

och forsarne erbjuder, och det torde med fog kunna påstås, att

särskildt bestämmelserna angående kungsådra härutinnan ställa sig hindrande

i vägen långt mera än hvad faktiskt befintliga intressen kunna

betinga. I många fall torde kungsådras storlek kunna i väsentlig mån

inskränkas, utan att något men tillskyndas de intressen, för hvilkas till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

godoseende dess öppenhållande blifvit föreskrifvet, och under alla förhållanden

måste det anses såsom olämpligt att skapa en allmän regel

för förhållanden, som redan till sin natur äro af synnerligen skiftande

art. Kungsådras öppenhållande till nu lagstadgad bredd kan nemligen

vara af behofvet påkallad i vissa vattendrag, särskildt i de mindre eller

i sådana, der fallhöjden är ringa och stränderna låga, under det att i

andra vattendrag kungsådras bredd utan ringaste skada kan betydligt

inskränkas.

Utskottet håller alltså före, att en med ledning af sakkunnige

personers utlåtande företagen undersökning i hvarje speciel fall bör

vara afgörande i fråga om de inskränkningar, som kunna vara erforderliga

uti den enskilde strandegarens förfoganderätt öfver vattnet, och

utskottet hyser den uppfattningen, att med genomförande af en dylik

grundsats industriens intressen utan men för andra intressenter kunna

tillgodoses i långt högre grad än hvad nu är förhållandet.''

Med stöd af det anförda hemställer utskottet följaktligen,

2:o) att Riksdagen, i anledning af herrar Cederbergs,

Svedelius’, Berndes’ och Wijkanders ifrågavarande

motioner, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t. anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

strandegare bör tillåtas att i vidsträcktare mån än nu

är medgifvet tillgodogöra sig vattenkraften i landets

forsar och vattenfall, der sådant ske kan utan skada

för fiske, flott- eller farled eller för någon, som ofvan

eller nedan eger jord, vattenverk eller annan egendom,

samt, om så anses vara förhållandet, för Riksdagen

framlägga förslag till ändrade lagbestämmelser

härutinnan.

Stockholm den 16 april 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1896:112 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet ä hans grund den 30 december 1880. s. 9 i texten