Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 15

1897-02-26 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:15, Lagutskottets Utlåtande N:o 15

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser

angående styrkande af hinderslöshet för ingående

af äktenskap.

Särskilda bestämmelser rörande styrkande af hinderslöshet för ingående

af äktenskap återfinnas i nedannämnda lagrum och kongl. bref.

15 kap. 19 § kyrkolagen innehåller bland annat följande föreskrift:

»Om någon obekant person vill låta lysa för sig, skall det ej ske

förr än han presten framter säkra bevis om sitt lefverne och sina vilkor;

eller några tillstädesvarande, visse och trovärdige män derom kunna

vittna.»

I kongl. brefvet. till konsistorium i Vexiö och samtliga konsistorierna

den 26 oktober 1791 stadgas vidare rörande detta ämne:

»I anledning af Edert hos Oss gjorda underdåniga hemställande,

om icke Oss i nåder skulle täckas tillåta, att, då man eller qvinna, som

äktenskap bygga vill, om sin hinderslöshet dertill, och de stycken till

hinderslösheten höra, icke kan, enligt Kyrkolagens 15 Kap. 19 §, uppte

tillförlitliga och säkra bevis, ej heller trovärdige män för densammas

uppgifter derom kunna borgen afgifva, såsom om en af dem känd och

vittnad sak, för hvars följder de sig ansvar ikläda kunna, det då måtte

för lagligt anses och hinderslösheten såsom fullt styrkt förklaras, att

sökanden i Inrikes Tidningarne kungör sitt förehafvande, med alla dertill

hörande omständigheter, och anvisning, hos hvilken prest, med uppgift

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 10 Höft. (N:o 15.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

af adressen till honom, den sig anmäla bör, som tilltänkta äktenskapet

hindra vill, inom en tid af tre till sex månader, för dem, som icke utom

riket vistats, samt af ett år för dem, som från utländska orter bort

bevittnade vara; hafve Vi velat i nåder förklara, att sedan presterskapet

behörigen efterlefvat alt, hvad lag och författningar innehålla till äktenskapshindrens

utrönande, men andra lagliga bevis derom likväl alldeles

brista, det då må förhållas härmed på sätt i ofvanberörda hemställande

föreslaget blifvit, samt att presterskapet efter iakttagande af dessa försigtighets

steg må sedermera ifrån alt tilltal befrias.»

Slutligen föreskrifves i kongl. brefvet den 12 december 1798:

»Då utländsk man eller qvinna härstädes äktenskap ingå vill, men

ej gitter med bevis styrka, det några laga hinder deremot icke kunna

förekomma, skall en sådan, om han eller hon i tvenne års tid i riket

sig uppehållit, ega, att på sätt, som i kongl. brefvet den 26 oktober

1791 om infödde svenske stadgas, sitt förehafvande uti Inrikes Tidningarne

allmänneligen kungöra, med den verkan, att, derest icke något

hinder för det tilltänkta giftermålet inom ett år derefter blifvit anmäldt

eller eljest kunnigt, vederbörande presterskap må i vanlig ordning

sökanden lysning dertill bevilja.»

Uti tvenne särskilda, inom Andra Kammaren väckta och till lagutskottet

hänvisade motioner, n:o 13 af herr iS. M. Olsson i Sörnäs

och n:o 42 af herr P. G. Petersson i Brystorp, har föreslagits ändring

i nu gällande föreskrifter om styrkande af hinderslöshet för ingående

af äktenskap. Herr S. M. Olsson hemställer i sådant afseende, att Riksdagen

för sin del måtte besluta det tillägg till 15 kap. 19 § kyrkolagen,

att om en person, som vill träda i äktenskap, ej kan förete

säkra bevis för sin hinderslöshet eller vittnesbörd af trovärdige män,

må det lagligt anses och hinderslösheten såsom fullt bestyrkt förklaras,

att sökanden i Post- och Inrikes tidningarne kungör sitt förehafvande

med alla dertill hörande omständigheter och anvisning, hos hvilken

prest, med uppgift af adressen till honom, den sig anmäla bör, som

tilltänkta äktenskapet hindra vill, inom en tid af tre månader för inom

Sverige, Norge, Danmark och Finland boende, samt sex månader för

dem, som från andra utländska orter bort bevittnade vara.

I sammanhang härmed har herr Olsson tillika hemstält, om ej den

ändring borde ske i kongl. brefvet den 12 december 1798 beträffande

bevisning om hinderslöshet för utländingar, som önska härstädes träda

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

i äktenskap, att den i berörda kongl. bref stadgade kungörelsetiden af

ett år förkortades till sex månader efter första införandet af kungörelsen

i Post- och Inrikes tidningar.

Herr Petersson å sin sida föreslår, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kongl. Maj :t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för

vinnande af följande ändringar i nu gällande lag:

l:o) att stadgandet uti 15 kap. 19 § kyrkolagen om trovärdiga

mäns intyg eller borgen måtte upphäfvas;

2:o) att kongl. brefvet af den 26 oktober 1791 måtte så förändras,

att den deri bestämda tiden för lysnings erhållande efter kungörandet i

Post- och Inrikes tidningar måtte bestämmas till tre månader för inom

riket vistande, och till sex månader för den, hvars hinderslöshet bort

från utländsk ort vara bevittnad.

Motionärernas till stöd för förslagen afgifna framställningar äro i

hufvudsak af enahanda innehåll.

Sålunda påvisas, hurusom, äfven om nu gällande föreskrifter i förevarande

ämne varit lämpliga och ändamålsenliga för 100 år sedan, förhållandena

numera betydligt ändrat sig, då landets befolkning befunne

sig på rörligare fot än någonsin förr.

Några års vistelse i utlandet, särskild! i Amerika, och sedan återkomst

till fosterbygden hörde ej till det ovanliga, och ville då någon

sådan resenär ingå äktenskap här, mötte han svårigheter, hvarpå han

oftast förut icke tänkt.

Här stode honom nu två utvägar öppna för att få sin hinderslöshet

fulltygad, dels »borgen af trovärdige män», dels kungörelse i

Post- och Inrikes tidningar. Den första vore beqvämare och enklare,

och att anskaffa män, som vore färdiga och villiga för vänskaps skull

att afgifva borgen för hans hinderslöshet »såsom om en af dem känd

och vittnad sak», torde i de flesta fall icke möta någon svårighet, helst

ansvarsföljderna väl voro så godt som inga; men huru pass trovärdiga

dessa borgesmän kunde anses vara, äfven om de sjelfva samtidigt vistats

i Amerika, vore lätt att inse, då Amerika vore stort. Oftast måste dock

såsom borgesmän anlitas personer, som kanske under hela den utrikes

vistelsen vistats i hembygden och aldrig haft ens ett bref från eller om

den person, för hvilkens hinderslöshet de skulle gå i borgen »såsom

en af dem känd och vittnad sak». Alltsammans blefve då en ren humbug,

och fall hade äfven inträffat, då pastor vägrat att utfärda lysning

på sådana »trovärdiga mäns borgen».

Återstode då den andra utvägen: att kungöra sitt förehafvande i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Post- och Inrikes tidningar och — att vänta ett år. Men detta väntans

år kunde blifva ödesdigert på olika sätt, såsom att fästeqvinnan häfdades

och öfvergåfves, att kontrahenterna började lefva tillsammans i oegentlighet

och förblefvo sedan liknöjda för ett ordnadt äktenskap, eller att

den tilltänkta förbindelsen sloges upp.

Herr Petersson har särskildt framhållit, att lagens stadgande om

trovärdige mäns borgen för en persons hinderslöshet att ingå äktenskap

lätt kunde leda till godtycke och äfven missbruk, hvadan detsamma ej

borde i lagen qvarstå. Kungörandet i Post- och Inrikes tidningar vore

pålitligare, men den föreskrift^ tiden af ett år vore numera för lång.

Motionären herr Olsson har slutligen erinrat derom, att han vid nästlidna

års riksdag väckte motion i samma ämne som det nu föreliggande, samt

att lagutskottet, som afstyrkte bifall till hans då framstälda förslag till

frågans lösning, i sitt utlåtande anvisade den utväg — kungörelsetidens

begränsning — hvarom motionären i sin motion hemstält.

Utskottet, som i sammanhang behandlat båda ifrågavarande motioner,

går nu att öfver desamma afgifva utlåtande. I anslutning till hvad

1896 års lagutskott i ämnet yttrat vill utskottet dervid till en början

såsom sin åsigt uttala, att de nu gällande bestämmelserna om styrkande

af hinderslöshet för ingående af äktenskap, hvari motionärerna föreslagit

ändring, äro i viss mån föråldrade och olämpliga. Sålunda torde ej med

fog kunna bestridas, att det intyg af trovärdige män, hvarom 15 kap.

19 § kyrkolagen talar såsom alternativ garanti för hinderslöshet, såsom

sådan har ganska ringa värde, då, enligt hvad erfarenheten bestyrker,

dylika intyg ofta åstadkommas utan att de undertecknande personerna

ega den kunskap om vederbörandes äktenskapsledighet, som af lagstiftaren

tänkts såsom förutsättning för intygets utfärdande. Då berörda

stadgande vid sådant förhållande näppeligen fyller det dermed afsedda

syfte, att på samma gång förhindra äktenskaps ingående af personer,

som ej äro dertill lediga, och möjliggöra för välkända personer, hvars

äktenskapsledighet ej kan på öflig! sätt styrkas, att knyta äktenskapsförbindelse,

torde böra tagas under öfvervägande, huruvida ej stadgandet

i fråga bör såsom olämpligt upphäfvas.

Det andra alternativet, som står den, hvilken ej kan styrka sin

hinderslöshet, till buds, att kungöra sitt tilltänkta äktenskap i allmänna

tidningarna, synes vida mera egnadt att utgöra värn mot eu obehörigs

ingående af äktenskap. Men äfven denna bestämmelse synes böra un
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

dergå förändring. Med nutidens snabba kommunikationer och väsentligt

ökade samfärdsel torde tiden för jäfs anförande mot äktenskapsledigheten

hos en person, som vistats utrikes, utan fara eller olägenhet

kunna, på sätt motionärerna föreslagit, inskränkas till sex månader från

kungörandet, då man väl kan förutsätta, att hvar och en, som mot det

tilltänkta äktenskapet kan hafva något att erinra, inom den tiden blifver

i tillfälle att sina intressen tillvarataga.

För allt fall lärer ej någon synnerligen ökad garanti uppkomma

derigenom, att tiden sättes till ett år, under det att härigenom vållas

stora svårigheter för dem, som ärna äktenskap ingå. Hvad motionärerna

i detta afseende anfört, torde alltså förtjena beaktande.

Hvad vidare beträffar förslaget att än ytterligare begränsa kungörelsetiden

för sådana fall, att den, som ärnar äktenskap ingå, ej

vistats utom Skandinavien, är, enligt utskottets mening, af ett sådant

stadgande ej att befara några olägenheter, då samfärdseln mellan Skandinaviens

olika länder numera nått en synnerligen kraftig utveckling.

Äfven den ifrågasatta ändringen att inskränka kungörelsetiden för

utländingar, som här i riket önska ingå äktenskap, anser utskottet kunna

utan olägenhet vidtagas.

Utskottet, som sålunda instämmer i syftet af motionärernas förslag,

kan emellertid icke tillstyrka Riksdagen att nu godkänna det af

herr Olsson formulerade förslaget till tillägg till 15 kap. 19 § kyrkolagen,

helst kyrkomötet skall öfver en sådan lagändring höras, och

kyrkomötet icke sammanträder förr än år 1898. Antagandet af bestämda

lagstadganden uti förevarande ämne torde för öfrigt böra föregås af utredning

från Kongl. Maj:ts sida. Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af herrar Olssons och

Peterssons förevarande motioner, måtte i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta

utreda, i hvad mån nu gällande bestämmelser angående

styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap

kunna i de af motionärerna angifna hänseenden

förenklas, samt derefter för Riksdagen framlägga det

förslag, hvartill den verkstälda utredningen kan gifva

anledning.

Stockholm den 26 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih till Rihsd. Prat. 1897. 7 Sami. 10 Käft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Herr J. Anderson har begärt få här antecknadt att''han på grund

af sjukdom icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, tSAAC MARCtJS’ BOKTRYCKEPJ-AKTIEBOLAG, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:63 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap. s. 1 i texten