Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

1897-02-15 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:5, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

X:0 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 15 februari 1895 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15

kap. 2 § rättegångsbalken.

Uti en i Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nto 51, hemställer herr O. Persson i Killebäckstorp, att Riksdagen måtte

för sin del besluta, att första punkten af 15 kap. 2 § rättegångsbalken

skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade,

ärlige, redlige och förståndige».

Den föreslagna förändringen af ifrågavarande punkt, hvilken nu

lyder: »De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade,

ärlige, redlige och förståndige män», går följaktligen derpå ut, att jemväl

qvinna skall vara behörig att inför domstol föra talan såsom ombud

för annan.

Motionären erinrar om, att han vid 1896 års riksdag framstälde

förslag i samma syfte; att lagutskottet i sitt utlåtande i anledning af

motionen afstyrkte den ifrågasatta lagändringen, under förmenande att

lagbestämmelsen, sådan den nu vore affattad, icke utgjorde ovilkorligt

hinder för qvinna att begagnas som rättegångsombud, då uttrycket

»man» här liksom på flere andra ställen i 1734 års lag begagnades liktydigt

med »person», en tolkning, för hvars riktighet utskottet fann stöd

i det förhållande, att genom en förklaring, men ej genom lagförändring

meddelats, att lagens stadgande i 16 kap. 1 § ärfdabalken, att testa
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 5

mente skulle bevittnas af tvenne gode män, icke innefattade någon med

afseende å bevisning om testamente gjord inskränkning i lagens allmänna

bud, att qvinna finge ej mindre än man vittne bära; äfvensom

att, under det att utskottets afstyrkande hemställan af Första Kammaren

bifölls, Andra Kammaren deremot med stor majoritet biföll motionärens

framställning. Härefter anför motionären, hurusom han funne

den omständigheten, att en förklaring ansetts erforderlig i omförmälda

fall, gifva stöd deråt, att ifrågavarande stadgande icke kunde annorlunda

tolkas, än att endast män af lagen godkändes såsom rättegångsombud.

Skulle uttrycket »man» i allmänhet användas liktydigt med »person»,

hade någon förklaring ej behöfts, och att man kunnat i detta fall nöja

sig med en förklaring hade tydligen varit beroende deraf, att man

kunnat hänvisa till det allmänna stadgandet om qvinnas vittnesgiltighet.

Då sådant allmänt stadgande, som kunde på nu ifrågavarande fall

tillämpas, ej förefunnes, måste, derest qvinna skulle anses skicklig såsom

rättegångsombud, en lagförändring vidtagas.

Syftet med den ifrågasatta lagförändringen vore, såsom motionären

förut angifvit, vinnande af enhet i rättskipningen. Ehuru, såsom

motionären erfarit, flere domare funnes, som i likhet med lagutskottet

funno stadgandet, att rättegångsombud skulle vara man, ej vara hinder

för qvinna att brukas som sådant ombud, funnes dock andra, som tolkade

lagrummet i fråga efter ordalydelsen, hvilken tolkning i allt, som

afsåge rättegångsform, enligt motionärens åsigt vore den rigtiga. Till

motionärens kännedom hade kommit, att jemväl efter senaste riksdagen

fall förekommit, då qvinna såsom sådan vägrats att föra andras talan

inför rätta.

Utskottet har visserligen icke, hvarken af hvad motionären anfört

eller af andra skäl, föranledts att frångå den af utskottet vid 1896 års

Riksdag uttalade åsigt, att ifrågavarande lagbestämmelse icke utgör

ovilkorlig!, hinder för qvinna, om hon för öfrigt eger de betingelser,

hvilka lagen fordrar hos ett rättegångsombud, att föra andras talan

inför rätta. Då det emellertid blifvit för utskottet bekant, att, på sätt

också af motionären framhållits, icke alla domstolar i landet i detta

afseende dela utskottets åsigt, utan att, med tillämpning af 15 kap. 2 §

rättegångsbalken, qvinna någon gång vägrats att uppträda såsom rättegångsombud,

och då utskottet tror, att den enhet i rättskipningen härBih.

till Riksd. Brok 1897. 7 Sand. 4 Hatt. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

utinnan, som bör eftersträfvas, lätt och lämpligen vinnes genom det

förtydligande af lagen, som skulle åstadkommas genom ett bifall till

motionärens hemställan, så föranlåtes utskottet häraf att biträda densamma

och hemställer alltså,

att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 2 § rättegångsbalken

skall hafva följande ändrade lydelse:

De, som för andra må tala och svara, skola vara

oberyktade, ärlige, redlige och förståndige. Ej bör

någon allmänneligen dertill brukas, som af rätten, der

saken drifves, ej godkänd är, och lof dertill fått. Vill

parten bruka till fullmäktig sin skyldeman, eller den

i hans tjenst är, eller han eljest häfver förtroende

till; stånde det honom fritt. Konungens betjente, som

kronans uppbörd ej hafva, må ock för sina vänner

tala, när deras förmän det tillåta, och de sin tjenst

dermed ej försumma, eller det emot deras embetes

pligt ej strider.

Stockholm den 15 februari 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Fröberg, Öländer och G. Andersson, hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. Å. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 180 7.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:39 Skrifvelse till Ronungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kap. 2 § rättegångsbalken. t s. 9 i texten