Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877 dels ock tvenne med föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

1897-04-30 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:56, Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877 dels ock tvenne med föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

N:o 56.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar af lagen angående

eganderätt till skrift den 10 augusti 1877 dels ock tvenne

med föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

Genom proposition, n:o 8, af den 9 sistlidne januari har Kong]. Maj:t,

under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda

förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till

skrift den 10 augusti 1877.

I sammanhang med berörda proposition, hvilken af båda kamrarne

till lagutskottet hänvisats, har utskottet till behandling förehaft jemväl

tvenne i anledning af propositionen afgifna motioner, den ena inom Första

Kammaren, n:o 35, af friherre von Krcemer, den andra inom Andra Kammaren,

n:o 79, af grefve Hamilton.

I dessa motioner föreslås, att Riksdagen, med förklarande att ofvanberörda

proposition icke kunnat oförändrad godkännas, må för sin del antaga

nämnda lagförslag med den ändring, att den deri upptagna 3 § erhåller

följande lydelse:

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet

eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom på

hvartdera af dessa språk författad.

Under tio år från det en skrift först utgafs vare förbjudet att utan

författarens tillstånd utgifva öfversättning deraf till annat språk.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Till stöd härför har friherre von Krepiner anfört följande:

»Villigt erkännande, att det förslag till lag om ändring i vissa delar

af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, som genom

Kong! Maj:ts proposition n:o 8 förelagts Riksdagen, innehåller högst väsentliga

förbättringar af den nämnda, nu gällande lagen i ämnet, är

detta Kongl. Maj:ts förslag dock, efter mitt förmenande, icke tillfyllestgörande.

Såsom af bilagorna till Kongl. Maj:s nämnda proposition framgår,

har det uti propositionen innehållna förslaget tillkommit hufvudsakligen

med anledning af en af Sveriges författareförening gjord underdånig anhållan,

att Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen göra framställning om de

förändringar i ofvannämnda lag, som kunde finnas nödiga för Sveriges anslutning

till den i Bern den 9 september 1886 mellan ett flertal stater

afslutade konventionen angående eu internationel union till skydd för

litterära och artistiska arbeten; men i en punkt, nemligen i fråga om författares

skyddande mot obehöriga öfversättningar, hvilket ämne just utgjort

hufvudföremålet för författareföreningens framställning, gör lagförslaget

icke, såsom jag antydt, tillfyllest. Om nemligen Kongl. Maj:ts förslag af

Riksdagen oförändradt antages, är Sveriges anslutning till bernerkonventionen

fortfarande omöjliggjord.

Jag afser med denna min anmärkning lydelsen af 3:dje § i Kongl.

Maj:ts förslag, hvari stadgas, att det är hvarje »annan än författaren förbjudet

att, under två år från det skriften utgafs, öfversättning deraf på

annat språk utgifva», hvarefter tillägges, att om »författaren inom nämnda

tid utgifver sådan öfversättning, samma förbud gäller »under ytterligare

åtta år», men äfven då blott angående öfversättning på det eller de språk,

hvartill skriften sålunda blifvit öfversatt.

Det oundgängliga vilkoret för att Sverige skall kunna ansluta sig

till den redan så godt som allmäneuropeiska, på bernerkonventionen grundade

unionen, är nemligen att vår lagstiftning i afseende på arbetens

öfversättning till annat språk bringas till full öfverensstämmelse med

bernerkonventionens stadgande i denna punkt, med andra ord att Kongl.

Maj:ts förslag om två år med eventuel!, delvis tillägg af ytterligare åtta år

förenklas och, jag vågar tillägga, högst väsentligt förbättras genom att i

likhet med bernerkonventionen af 1886 det må stadgas, att för öfversättning

erfordras författarens tillåtelse under tio år, allt under förutsättning

att författaren, såsom Kongl. Maj:ts förslag innehåller, på titelbladet eller

vid skriftens början gjort förbehåll, som afser rätten att föranstalta om

öfversättning.»

Bill. till Riksd Prot. 1867. 7 Sami. 37 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Grefve Hamiltons till stöd för motionen afgifna framställning är af

följande lydelse:

»Det förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående

eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, som genom Kong]. Maj:ts proposition

n:o 8 förelagts Riksdagen, har, såsom af bilagorna till nämnda

proposition framgår, tillkommit med anledning af en af Sveriges författareförening

gjord underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen

göra framställning om de förändringar i ofvannämnda lag, som kunde

finnas nödiga för Sveriges anslutning till den i Bern den 9 september 1886

mellan ett flertal stater afslutade konvention angående en internationel

union till skydd för litterära- och artistiska arbeten.

I öfverensstämmelse härmed hafva ock de ändringar i 1877 års lag,

som nu ifrågasättas, till syfte att i den svenska lagstiftningen införa bernerkonventionens

grundsatser. Men i en punkt, nemligen i fråga om författares

skyddande mot obehöriga öfversättningar, hvilket ämne just utgjort

hufvudföremålet för författareföreningens framställning, har lagförslaget

icke fotats på dessa grundsatser, hvadan ock, derest Kongl. Maj:ts förslag

af Riksdagen oförändradt antages, Sverige fortfarande är urståndsatt att

ansluta sig till bernerkonventionen.

I ett af de vid propositionen fogade statsrådsprotokollen framhålles

emellertid uttryckligen (sid. 18), att genom vissa under senaste tiden ändrade

förhållanden flera af de skäl, som hittills ansetts tala emot en anslutning

till bernerkonventionen, väsentligen förlorat i styrka och delvis numera

till och med kunna åberopas som stöd för en motsatt uppfattning. Dessa

ändrade förhållanden, hvilka ock obestridligen förtjena den största uppmärksamhet,

äro Norges tillträdande till bernerkonventionen, Danmarks icke

minst på grund häraf sannolika snara anslutning till densamma samt den

omständighet, att inom de till den på nämnda konvention fotade unionen

hörande staterna ingalunda framträdt någon benägenhet att minska öfversättningsskyddets

omfattning, utan tvärtom eu sträfvan att ytterligare utvidga

detsamma, hvilket sistberörda förhållande väl ock — i förbigående

sagdt — torde i väsentlig mån minska Sveriges utsigter att, såsom i statsrådsprotokollet

antydes, på grundval af det nu framlagda lagförslaget i

någon vidsträcktare omfattning kunna afsluta separataftal för skyddande af

litterära alster. Detta oaktadt har, såsom redan nämnts, det framlagda

förslaget icke ansetts böra så affattas, att Sveriges anslutning till bernerkonventionen

möjliggöres. Skälet härtill synes uteslutande vara att söka i

de invändningar, som framstälts af en del yrkesidkare, hvilka förmenat sina

intressen komma att lida afbräck genom bernerkonventionens tillämpning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 56. 11

Huruvida nu dessa invändningar verkligen i en sådan fråga som den föreliggande,

äfven om de eljest finge anses i och för sig berättigade, förtjena

att tillmätas afgörande betydelse, derom torde väl meningarne kunna vara

delade, särskildt som åsigterna i ämnet bland dessa yrkesidkare sjelfve

varit ganska skiljaktiga. I allt fall synes det önskvärdt, att frågan härom

må i hela sin omfattning få underkastas Riksdagens pröfning, hvilket tydligen

icke kan ske endast på underlaget af Kongl. Maj:ts proposition. På

grund häraf och då jag för egen del är lifligt öfvertygad derom, att en

anslutning till bernerkonventionen skulle, i stort sedt, vara för Sverige

fördelaktig samt för dess anseende gagnelig, har jag velat ifrågasätta en

sådan modifikation af det framlagda förslaget, att en anslutning till bernerkonventionen

derigenom möjliggöres. Enligt min uppfattning erfordras

dervid endast, att lagens 3 § erhåller en mot bernerkonventionen svarande

lydelse. Skulle emellertid ytterligare jemkningar i lagförslaget eller nu

gällande bestämmelser finnas för ändamålet oundgängligen nödiga, torde de

väl få anses endast såsom gifna konseqvenser af sjelfva principens godkännande;

och vågar jag på grund häraf för så fall vördsamt anhålla, att lagutskottet,

derest utskottet delar min uppfattning i ämnet, ville derom besörja.»

Ifrågavarande proposition är, såsom framgår af vederbörande departementschefs

anförande till statsrådsprotokollet den 27 juni 1896 och som

äfven af motionärerna erinrats, närmast föranledd af en från Sveriges författareförening

den 22 december 1894 ingifven underdånig anhållan, att

Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om de förändringar

i gällande lag om eganderätt till skrift, som kunde finnas nödiga för

Sveriges anslutning till bernerkonventionen.

Sedan nemligen öfver berörda framställning yttranden inhemtats

från musikaliska akademien, chefen för kongl. operan, direktören för kongl.

dramatiska teaterns association, svenska bokförläggareföreningen, nya bokförläggareföreningen

samt publicistklubben, utarbetades förslag till ändringar

i 1877 års lag angående eganderätt till skrift, åsyftande, enligt hvad

departementschefen förklarade, att ej mindre beträffande öfversättningsskyddet

närma vår lagstiftning till bernerkonventionens bestämmelser än

äfven i åtskilliga andra afseenden, hvari skiljaktigheterna vore af mindre

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

betydelse, åvägabringa öfverensstämmelse med nämnda konvention. Vid

omarbetningen ansågs skälig hänsyn äfven böra tagas till de tilläggsbestämmelser

och autentiska förklaringar, som vid en under år 1896 hållen

konferens för revision af bernerkonventionen blifvit antagna, hvarförutom

äfven vissa jemkningar i lagtexten i öfrig! visat sig påkallade.

Sedan det sålunda utarbetade lagförslaget undergått granskning i

högsta domstolen och i anledning af gjorda anmärkningar åtskilliga ändringar

deri vidtagits, anmäldes detsamma å nyo i statsrådet deri 9 sistone

januari, hvarvid beslöts aflåtande till Riksdagen af nu föreliggande

proposition.

Mot förslaget har utskottet icke funnit anledning till någon mera

betydande anmärkning. Dess flesta bestämmelser synas utskottet lämpliga

och ändamålsenliga. Äfven det sätt, hvarpå förslaget sökt lösa den med

betydliga svårigheter förenade uppgiften att i fråga om öfversättningsskyddet

uppdraga gränsen emellan å ena sidan författarens berättigade

anspråk och å andra sidan det allmännas intresse, är enligt utskottets

mening förtjent af gillande, och utskottet kan således ej tillstyrka bifall

till motionärernas förslag om ytterligare utsträckning af detta skydd till

full öfverensstämmelse med bernerkonventionens föreskrifter.

Det må nemligen uppmärksammas, att derigenom i afsevärd grad

skulle försvåras för den svenska allmänheten att erhålla del af den värdefulla

utländska litteraturen, då af helt naturliga skäl öfversättningar från

densamma, skulle i ganska väsentlig mån fördyras. Att, såsom af anhängare

till Sveriges anslutning till bernerkonventionen framhållits, derigenom

skulle vara att förvänta förbättring af de svenska öfversättningarnes

beskaffenhet, kan utskottet ej finna sannolikt; snarare kunde det

inträffa, att utländingen af obekantskap med förhållandena gåfve sitt bemyndigande

åt en oskicklig öfversättare och derigenom hindrade framkomsten

af en god öfversättning.

I fråga om åtskilliga vigtiga arter af litteraturalster — såsom skrifter

i populär hälsovård, historia, geografi, naturvetenskap, konst m. m. —

hvilka ofta till större eller mindre del utgöras af bearbetningar efter utländska

källor, .skulle rättstvister, såsom af svenska bokförläggareföreningen

erinrats, ej alltid kunna undvikas rörande tillåtet eller otillåtet begagnande

af källskrifterna.

Förhoppningen, att en anslutning till bernerkonventionen skulle bereda

de svenska författarne väsentliga fördelar, torde näppeligen vara grundad.

För de erkändt framstående författarne vore eu sådan anslutning utan betydelse,

då dessa alltid kunna betinga sig tillfredsställande honorar äfven

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

för, öfversättningar, och om för mindre framstående författare honoraret

blifver jemförelsevis lågt., är detta uteslutande beroende på den ringa spridningen

af deras alster.

I öfrigt må bemärkas, att en svensk författare, enligt den i propositionen

föreslagna bestämmelsen, kan vinna skydd mot öfversättning till

främmande språk genom utgifvande i utlandet af öfversättning inom två

år från originalets utgifvande, samt att, äfven om Sverige anslöte sig till

bernerkonventionen, endast ett ringa fåtal af de mest framstående författarne

torde hafva någon rimlig utsigt att vinna ekonomisk fördel genom

att utgifva sina arbeten inom någon till bernerunionen hörande stat.

Slutligen vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att Folketinget

i Danmark, hvilket lands anslutning till bernerkonventionen starkt ifrågasatts

— enligt i pressen synlig uppgift — nyligen förkastat förslaget om

sådan anslutning.

I öfrigt tillåter sig utskottet att för sin ståndpunkt i fråga om

öfversättningsskyddet åberopa de skäl, som i det vid propositionen fogade

statsrådsprotokollet blifvit för det kongl. förslaget härutinnan anförda.

I oförändradt skick bör emellertid, enligt utskottets mening, det föreliggande

lagförslaget ej antagas. Den ändring, som enligt utskottets åsigt

bör vidtagas, afser den i förslagets 12 § förekommande bestämmelsen, hvarigenom

politiska uppsatser hädanefter skulle blifva uteslutna från det

vilkorliga skydd mot eftertryck, som hittills tillerkänts åt alla inom den

periodiska pressen förekommande »vetenskapliga afhandlingar och vittra

arbeten äfvensom andra uppsatser, såvida de äro af större omfång».

Utskottet anser politiska uppsatser vara förtjenta af samma skydd

som andra sådana, och svårigheter torde för öfrigt ej sällan uppstå att med

säkerhet bestämma, hvad som skall anses för en politisk uppsats eller icke.

Om och när en anslutning från svensk sida till bernerkonventionen kan

ifrågakomma, lärer den omständigheten, att den svenska lagen innehåller

ett bättre skydd för politiska artiklar än det, som bernerkonventionen medgifver,

ej hindra Sveriges anslutning till samma konvention.

Norge utgör härför ett bevis, i ty att detta land, som biträdt bernerkonventionen,

medgifver väsentligt kraftigare skydd mot eftertryck af alla

slags tidningsuppsatser, än som i bernerkonventionen föreskrifves.

Utskottet anser sig tillika böra meddela, att detsamma fått under

frågans behandling från publicistklubbens styrelse mottaga en skrifvelse,

enligt hvilken den ifrågasatta förändringen i afseende å politiska uppsatser

af publicistklubben enhälligt ansetts olämplig.

Med stöd af hvad ofvan anförts hemställer alltså utskottet,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Majrts

ifrågavarande proposition icke kan i oförändradt skick

godkännas, måtte, med afslag å herrar friherre von Kraemers

och grefve Hamiltons i ofvanberörda motioner framstälda

ändringsförslag, för sin del antaga följande

Kongl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10

augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1, 3, 4, 8, 9 och 12 §§, 2 kap.,

3 kap. 15 och 16 §§ samt 4 kap. 19 och 20 §§ i lagen angående eganderätt

till skrift den 10 augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 Kap.

1 §•

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom

tryck, hvarmed i denna lag förstås äfven fotokemiskt förfarande, mångfaldiga

sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller förefinnes

endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt.

med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning,

land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller afbildning,

som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta såsom

konstverk.

3 §.

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet

eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom på

hvartdera af dessa språk författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande på

titelbladet eller vid skriftens början gjort förbehåll, som afser rätten att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

föranstalta om öfversättning af densamma, vare annan förbjudet, under två

år från det skriften först utgafs, att öfversättning deraf på annat språk

utgifva, och, der författaren inom nämnda tid utgifter sådan öfversättning,

under ytterligare åtta år att utgifva öfversättning på det eller de språk,

hvartill skriften sålunda blifvit öfversatt.

4 §.

Den, som öfversatt skrift till annat språk, hafve för sin öfversättning,

der enligt denna lag öfversättningen må utan författarens samtycke genom

tryck utgifvas, den författarerätt, som i 1 § är nämnd, en hvar obetaget

att med enahanda rätt göra annan öfversättning af samma skrift.

Under tid, då öfversättning ej utan författarens samtycke må utgifvas,

ege i afseende på öfversättning, till hvars utgifvande sådant samtycke

meddelats, öfversättaren utöfva författarens rätt med de inskränkningar,

som af aftalet må föranledas.

8 §■

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,

som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves först

efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från det

skriften först utgafs. Lag samma vare om skrift af författare utan uppgifvet

eller under diktadt namn; dock att, der författaren före utgången

af femtionde året från det skriften först utgafs gifver sig till känna antingen

å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet

och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse, han då må njuta

till godo den rätt, som i 7 § sägs. Intill dess författaren sålunda gifver

sig till känna, företrädes han i författarerättens utöfning af den, hvilken

tinnes å skriften angifven såsom förläggare.

9 §•

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang; då

skall skyddstid, som i 3 eller 8 § omförmäles, räknas från det år, den

sista afdelningen utgafs. Har eu afdelning utgifvits senare än två år efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

1® Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

den närmast föregående, varde skyddstiden för den äldre af dessa afdelningar,

så ock för tidigare, räknad från det år, den sista bland de äldre

afdelningarna utgafs.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller

att i periodisk skrift intaga ur annan

sådan skrift hemtad uppsats; dervid

den nyttjade skriftens titel likväl

skall uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar

och vittra arbeten äfvensom

andra, icke politiska uppsatser,

så vida de äro af större omfång, må

dock ej införas, om förbehåll mot

eftertryck blifvit gjordt vid deras

början eller, der de äro i tidskrift

intagna, vid början af det eller de

häften, hvari de förekomma.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller

att i periodisk skrift intaga ur annan

sådan skrift hemtad uppsats; dervid

den nyttjade skriftens titel likväl

skall uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar

och vittra arbeten äfvensom

andra uppsatser, så vida de äro

af större omfång, må dock ej införas,

om förbehåll mot eftertryck

blifvit gjordt vid deras början eller,

der de äro i tidskrift intagna, vid

början af det eller de häften, hvari

de förekomma.

2 Kap.

Om begagnande af skrift för skådebanan, så ock om annat offentligt

föredragande af skrift.

13 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete i original eller i sådan

öfversättning, som enligt denna lag ej må utan författarens samtycke genom

tryck utgifvas, må ej offentligen uppföras utan samtycke af författaren

eller den, som enligt denna lag innehar eller utöfva!1 författarens rätt.

Offentligt föredragande af sådant arbete, utan utstyrsel för skådebanan,

eller af musikaliskt arbete vare, på sätt nu är sagdt, förbjudet, der arbetet

är otryckt eller ock, vid arbetets utgifvande, genom tillkännagifvande på

titelbladet eller vid arbetets början gjorts förbehåll, som afser rätten att

föranstalta om offentligt föredragande deraf.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Rongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

För öfversättning, som må utan författarens samtycke utgifvas, ege

öfversättaren den rätt, som i fråga om originalarbete, enligt hvad nu är

sagdt, tillkommer författaren.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt

är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra eller föredraga arbetet så

ofta han för godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, såvida ej annorlunda är aftaladt, icke förment

att lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande

rätt att uppföra eller föredraga arbetet, men denne under fem på hvarandra

följande år ej deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna

samtycke äfven åt andra.

14 §.

Författares eller öfversättares i detta kapitel omförmälda rätt gäller

för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öfversättare

ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år förflutit från det att arbetet

först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes eller föredrogs,

en hvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

3 Kap.

15 §.

Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från och

med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve han till målseganden

förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de exemplar deraf,

som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för exemplar af den

senast utgifna, rättmätiga upplagan. År arbetet olagligt allenast till viss

afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas endast på

denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller föredrager dramatiskt,

musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare straffet böter

från och med tio till och med ett tusen kronor; och skall han i skadestånd

till målseganden utgifva, hvad vid tillfälle, då arbetet uppfördes eller föredrogs,

influtit, utan afdrag för kostnader; dock må, der vid samma tillfälle

jemväl annat arbete uppförts eller föredragits, skadeståndet i förhållande

härtill jemkas.

Bill. till Riksd. Prat. 1801. 7 Sami. 31 Höft.

ii

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Kunna de i denna paragraf stadgade grunder för beräkning af skada

icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som pröfvas

skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare i tv fall tjugutern

kronor.

16 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift användbara

materialier såsom stereotyp- och andra plåtar samt formar, så ock för olofligt

uppförande eller föredragande af dramatiskt, musikaliskt eller musikalisktdramatiskt

arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag och varde med

dem, der ej parterne annorlunda öfverenskomma, så förfaret, att missbruk

ej kan ske.

4 Kap.

19 §.

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare, så ock på utländsk

medborgares skrift, som först utgifvits här i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet, af

Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven skrifter af annat

lands medborgare och skrifter, som i samma land först utgifvits.

20 §.

Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryckning

eller offentligt uppförande eller föredragande lagligen må ske, lemnas af

en hvar bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt arbete

tillfyllestgörande, att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke lemnas af

dennes författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1898.

Den skall ega tillämpning jemväl i afseende på dessförinnan offentliggjord

skrift; dock att lagen icke verkar inskränkning i den rätt, som

blifvit enligt äldre lag förvärfvad, samt att dels den, som före lagens

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 56.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

trädande i kraft på grund af äldre lag lofligen uppfört dramatiskt eller

musikaliskt-dramatiskt arbete, fortfarande är oförhindrad att det uppföra,

dels ock, der arbete före samma tid lofligen utgifvits, redan tryckta

exemplar deraf fritt må utgifvas.

Stockholm den 30 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

mot den af utskottet i 12 § föreslagna ändring af herr Redelius.

Herrar Rudebeck och Ohlsson hafva begärt att få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:92 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 s. 4 i texten