Sök i Ratio Lex

Sammavsatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7

1897-04-01 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1897:7, Sammavsatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammavsatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Riksdagens kansli den 1 april 1897 kl. 1 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande, i anledning af tre

motioner angående ändring i presterskapets avlöningsförhållanden.

Till det sammansatta utskottets behandling hafva öfverlemnats nedannämnda

tre motioner, nemligen:

motionen n:o 3 i Första Kammaren af herr C. Treffenberg, varande i

densamma yrkadt, att Riksdagen måtte besluta:

1 :o att i skrifvelse till Kong! Maj:t anmäla, att Riksdagen ansett tiden

vara inne att vidtaga förberedande åtgärder i ändamål att nya regleringar

af presterskapets löner på af Kongl. Maj:t, Riksdagen och kyrkomötet gemensamt

gillade grunder måtte komma till stånd och kunna träda i tilllämpning

å de tider, då de nuvarande löneregleringarna upphöra att vara

gällande, samt tillika anhålla, att, enär sistberörda enligt bestämmelserna

i kongl. förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster

den 11 juli 1862 upprättade löneregleringar visat sig under nu varande

förhållanden i tillämpningen inneböra anmärkningsvärda ojemnheter,

så väl beträffande beloppet af de för vederbörande prestman bestämda

aflöningar som med afseende å fördelningen af de utskylder, hvilka till

presterskapet utgöras, Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke de

nya löneregleringarna lämpligen kunna grundas å följande, från föreskrifterna

i ofvannämnda förordning delvis afvikande bestämmelser, nemligen:

Iiih. till lliksd. Prof. 18.97. 4 Sami. 2 Afcl. 7 Haft. (N:o 7) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

att presterskapets aflöning skall utgöras genom bidrag af församlingarna

och inkomst från boställena, på sätt här nedan omförmäles;

att, så långt ske kan utan skada för religionsvården, komministraturerna

indragas eller ock förvandlas till pastorsbeställningar;

att genom de smärre pastoratens sammanslagning minskning i det

stora antalet pastorat måtte ega rum;

att prestboställena i regel, och der icke särskilda omständigheter påkalla

undantag derifrån, utarrenderas, med presten förbehållen nyttjanderätt

till bostad och trädgård, der sådan finnes, samt med åliggande för

arrendatorn att ansvara för byggnads- och underhållsskyldighetens fullgörande;
att

de till prestlöneregleringsfonden redan influtna och framdeles ingående

skogsförsäljningsmedel i större utsträckning, än hittills skett, tagas

i anspråk för presterskapets aflöning;

att aflöningen vid alla ordinarie presterliga beställningar skall utgå i

penningar och vara tillräcklig att bereda innehafvaren en anständig bergning;
att

de komministraturer, hvilka icke ifrågakomma till indragning

eller komma att ombildas till pastorat, skola utgöra en särskild löneklass,

inom hvilken aflöningen för alla komministrar utgår med i allmänhet lika

belopp, med den förhöjning allenast för vissa komministraturer, som på

grund af särskilda omständigheter kan finnas skälig;

att alla pastorat skola indelas i särskilda löneklasser till det antal,

som efter utredning må finnas lämpligt;

att aflöningen skall, med nedan omförmälda undantag för högsta

löneklassen, utgå med lika belopp vid alla till samma löneklass hörande

pastorat;

att aflöningen i lägsta löneklassen skall med ett skäligen afpassadt

belopp öfverstiga den normala aflöningen för komministrarne;

att aflöningen i högsta löneklassen skall vid alla dertill hörande pastorat

utgå med i allmänhet lika belopp och icke bestämmas högre, än

som må anses erforderligt för att uppmuntra rikare begåfvade unge män

att inträda på den presterliga banan samt derjemte erbjuda dem skälig

ersättning för de uppoffringar i tid och penningar, de underkastat sig för

att vid universitetet inhemta högre teologisk bildning; dock att denna bestämmelse

icke må utgöra hinder, att undantagsvis vid ett och annat pastorat

aflöningen kan förhöjas med skäligt belopp, der sådant för uppnående

af nyss nämnda ändamål anses nödigt;

att det skall tillkomma Kongl. Maj:t att — med tillbörlig hänsyn å

ena sidan till omfattningen af det med pastorsembetets utöfvande förenade

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

arbete och ansvar samt lefnadskostnaderna i orten och å andra sidan till

vigten deraf, att ett visst proportionerligt antal pastorat i alla löneklasser

tilldelas hvarje stift — bestämma, huru många och hvilka pastorat skola

fördelas på de särskilda löneklasserna;

att, för så vidt de presterliga aflöningsmedlen lemna öfverskott utöfver

hvad som för det ordinarie presterskapets aflöning erfordras, berörda

öfverskott skall användas till aflöning jemväl af det extra ordinarie presterskapet,

efter den fördelning på hvarje stift, som af Kongl. Maj:t förordnas;
att

alla från församlingarna till presterskapets aflöning utgående bidrag

jemte arrendena för de ecklesiastika boställena skola af kronans

tjensteman debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med den allmänna

uppbörden samt af Konungens befallningshafvande levereras till

statskontoret;

att likaledes till statskontoret skola levereras de andelar af skogsförsäljningsmedlen,

hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden, tillfalla

innehafvarne af vissa ecklesiastika boställen;

att, sedan sålunda ofvannämnda för presterskapets aflöning afsedda

medel levererats till statskontoret, det skall åligga bemälda myndighet att

af berörda medel och af de aflöningsinedel, hvilka utgå från den under

statskontorets egen förvaltning stående prestlöneregleringsfonden, tillhandahålla

vederbörande domkapitel de andelar af berörda aflöningsinedel, som

på hvarje stift belöpa;

att det skall åligga domkapitlen att af berörda medel ej mindre till

vederbörande löntagare qvartalsvis utbetala det för en hvar af dem genom

den nya löneregleringen bestämda aflöningsbelopp än äfven att tillhandahålla

det extra ordinarie presterskapet den aflöning, som kan tillkomma

detsamma; samt

att de från de olika skattetitlarne till presterskapets aflöning utgående

bidrag blifva stälda i rigtig proportion till hvarandra;

samt derefter till Riksdagen afgifva det förslag till ordnandet af ifrågavarande

angelägenhet, hvartill utredningen må föranleda äfvensom till de

ändringar i ofvannämnda kongl. förordning och möjligen öfriga till förevarande

fråga hänförliga stadganden, som må anses erforderliga för förslagets

genomförande;

2:o att i samma skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t i sammanhang

med den nådiga proposition angående berörda ämne, som Riksdagen torde

hafva att förvänta, och efter erforderlig utredning tillika täcktes till Riksdagen

afgifva förslag till de åtgärder, som kunna böra vidtagas i ändamål

att åt af ålder och sjukdom otjenstbara prestman bereda pension;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7

3:o att likaledes i samma skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

taga i öfvervägande, huru vida icke, till förbättrande af komministrarnes

aflöning i de pastorat, der denna icke är tillräcklig att bereda komministrarne

en anständig bergning, föreskrift lämpligen kunde meddelas, hvarigenom

komministern i sådant pastorat förklarades berättigad att, derest kyrkoherden

i pastoratet afgår, innan nu varande lönereglering upphör att vara

gällande, för den återstående tiden erhålla skäligen förhöjd andel af de

till presterskapets aflöning från pastoratet utgående bidrag samt derefter

redan till nästa Riksdag framlägga förslag i ämnet; samt

4:o att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 10,000

kronor till bestridande af kostnaderna för de i punkterna 1 och 2 här

ofvan begärda utredningar;

motionen n:o 61 i Andra Kammaren, väckt af herr vice talmannen A.

P. Danielson, hvilken deruti yrkat, att Riksdagen måtte besluta:

l:o att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

a) att Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten

af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till presterskapets i riket

aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar efter medelmarkegångspriset

för de senaste tio åren 1887—1896 och i följd deraf

utgår till presterskapets aflöning i hvarje pastorat och hvad summan af

denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga, men

senast till 1899 års Riksdag dels afgifva förslag till afskrifning af denna

tionde på enahanda sätt, som med de å jorden hvilande grundskatter egt

rum och under loppet af 10 år med 10 procent årligen, dels föreslå det

belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar, att utgå

till presterskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas omedelbart

till presterna mot motsvarande minskning i de afgifter, som utgöras till

dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till egarne af

sådan jord för den tid, nu skedda löneregleringar gälla; allt i syfte, att,

när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens hela

afskrifning egt rum, staten skall öfvertaga hela det belopp till presterskapets

aflöning, som hittills utgått dertill af tiondeskyldig jord;

b) att Kongl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske i sammanhang

med i mom. a) omförmälda utredning, men eljest för sig, låta upprätta

förslag till lönestat för presterskapet i riket, afsedd att gälla från de tider,

då nuvarande löneregleringar der upphöra, samt att denna lönestat må

upptaga bestämdt belopp för hvarje presterlig tjenstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande jemväl må omfatta,

huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning och mot

afdrag på lönen för tjenstinnehafvaren bibehållas eller endast bostad med

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- och Lagutskottets utlåtande N:o 7.

trädgårdsland åt honom upplåtas och boställena öfverlemnas till pastoraten

mot viss afgift, samt att Kongl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen

föreslå dels de förändringar ej mindre i kongl. förordningen af den 11

juli 1862 om ordnande af presterskapets aflöning än ock i öfriga, frågan

berörande lagrum, dels äfven de vilkor, som kunna finnas nödiga för

statens öfvertagande af aflöningen till rikets presterskap såsom till öfrige

statens tjensteman; samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för presterskapet inå uppgöras

på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prestman, som af sjuklighet

eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjenster, skola erhålla sådan; och

2:o att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 10,000

kronor till kostnaden för här ofvan omförmälda utredningar; samt

motionen n:o 95 i Andra Kammaren af friherre I. A. von Knorling,

hvilken i densamma yrkat, att Riksdagen måtte besluta:

l:o) att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

efter verkstäld utredning af den skattskyldighet till presterskapet, som nu

åligger församlingarna, hvar för sig, så fort sig göra låter, helst till 1899

års Riksdag framlägga förslag derom, att de, som i en församling nu äro

skattskyldige till presterskapet, skola erhålla full ersättning för sina utskylder

till detsamma på så sätt, att det inom församlingen erforderliga

ersättningsbeloppet betalas till minst en tredjedel genom statsmedel och

till högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens medlemmar

efter fyrk eller bevillningskrona, presterskapets egna fyrkar eller

bevillningskronor undantagna, samt derjemte förslag till de ändringar i nu

gällande kommunallagstiftning, hvartill vidtagandet af en sådan åtgärd

kan föranleda;

2:o) att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 3,000

kronor till betäckande af kostnaderna för ofvannämnda utredning.

Till stöd för sin motion har herr Treffenberg anfört bland annat följande:
Motionären

ansåge vara sjelfklart, att, om vår svenska kyrka skulle

kunna fylla sin uppgift att vara den förnämsta uppfostringsanstalten, både

för den enskilde och derigenom medelbarligen jemväl för hela samhället,

bland de yttre betingelserna härför oeftergifligen erfordrades, att det organ,

hvarigenom kyrkan verkade pa folket, inaste vara för sitt ändamål fullt

brukbart eller, med andra ord, att kyrkans tjenare, presterna, intoge

eu sådan i ekonomiskt hänseende tryggad ställning, som medgåfve dem

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stuts- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

möjligheten att, ostörda af tryckande näringsomsorger, med frimodighet

egna sina krafter till uppfyllande af de med deras ansvarsfulla kall förenade

pligter.

Huru illa likväl det i detta hänseende vore bestäldt inom vårt land,

väl icke för presterskapet såsom helhet betraktadt, hvilket fast hellre syntes

motionären vara genom gällande lag tillräckligt doteradt, helst om all

den kyrkan rätteligen tillkommande egendom tillbörligen tillvaratoges och

komme presterskapet till godo, men i synnerhet och till den vida öfvervägande

delen för komministrarne, äfvensom för många kyrkoherdar, allt

hufvudsakligen till följd af en i hög grad orättvis och obillig fördelning

af presterskapets inkomster — det ansåge motionären hafva redan länge

varit allmänneligen kändt och hade särskildt på senare tid vunnit ökad

bekräftelse genom den rent af upprörande skildring af det nuvarande

tillståndet, som förekomme i en af rektorn för den Fjellstedtska skolan i

Upsala, Johannes Kerfstedt, utgifven broschyr med titel: »Om det svenska

presterskapets ekonomiska ställning».

Sedan motionären redogjort för innehållet uti omförmälda broschyr,

fortsätter motionären sålunda:

»För att nu bereda Riksdagen tillfälle att bedöma, huruvida någon

öfverdrift må ligga i den skildring af tillståndet i de mindre presthusen,

som här ofvan meddelas, har jag låtit upprätta den tablå öfver komministrarnas

aflöning s förmåner, hvilken såsom bilaga n:o 1 åtföljer denna

motion, och i hvilken, såsom af rubriken till densamma inhemtas, lönerna

upptagas, sådana de voro år 1886, enligt uppgifterna till statistiska centralbyråns

lönestatistik, men med boställenas afkastning beräknad till 3 procent

af taxeringsvärdet, och med afdrag af 150 kronor för byggnads- och

underhållsskyldigheten vid bostället, der sådan åligger komministern. Af

denna tablå framgår nemligen, att af landets alla 874 komministrar 72

kunna antagas hafva en inkomst under 1,000 kronor, 465 under 1,500

kronor, 713 under 2,000 kronor och endast 161 komministrar en inkomst

af 2,000 kronor och derutöfver intill 6,400 kronor, hvilket utgör det högsta

inkomstbeloppet och innehafves af en enda komminister i en stad.

Med sådana siffror för ögonen, och om man tillika erinrar sig, hvad

här ofvan blifvit anfördt om presternas skuldsättning redan under studenttiden,

bör det icke kunna väcka förvåning, att största antalet af komministrar,

hvilka väl i regeln äro gifta och sålunda hafva att, utom räntor

och skatter samt utgifter för boställe, bestrida underhållet jemväl för

familj, ^lefver i ytterligt armod och under ständigt ökade skulder, intill

dess någon lindring i nöden inträder för dem, som ofta efter en lång

väntetid lyckas erhålla pastorat. Men att äfven bland kyrkoherdarne

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

många finnas, hvilka ingalunda hafva för en anständig bergning tillräckliga

inkomster, det inhemtas af den tablå öfver kyrkoherdelönerna, hvilken såso m

bilaga n:o 2 likaledes åtföljer denna motion, och i hvilken äfvenledes, likasom

i tablån öfver komministerlönerna skett, lönerna upptagits sådana de

voro år 1886 enligt uppgifterna till statistiska centralbyråns lönestatistik,

och med tillägg af en till 3 procent af taxeringsvärdet beräknad afkastning

af boställena. Den ifrågavarande tabellen utvisar nemligen, att af

landets samtliga 1,357 kyrkoherdar icke mindre än 215 kunna antagas

hafva en inkomst, som understiger 3,000 kronor.

De anförda begge tablåerna tala ett språk, som icke kan misstydas.

De bestyrka till fullo, att icke blott de flesta komministrar, utan äfven

ett betydande antal kyrkoherdar lida under stort och för många bland

dem outhärdligt ekonomiskt betryck, hvars menliga följder äro lätt insedda

och icke behöfva att här utförligt framhållas. Det bör vara nog att endast

erinra om den verkan, som detta ekonomiska betryck måste utöfva

såväl på presterna sjelfva som på deras embetsutöfning, i det att, såsom

rektor Kerfstedt anmärker, under alla häraf förorsakade bekymmer för

presten lycka och trefnad vika från hans hem, spänstigheten i hans sinne

förslappas, arbetskraften förlamas, karakteren depraveras, presten förlorar

aktningen för sig sjelf och på samma gång hos andra, underkastas hvarjehanda

förödmjukelser, råkar i nesligt beroende, som binder hans yttrandeoch

handlingsfrihet samt ändtligen beröfvas glädjen att få visa nödig gästfrihet

mot sina församlingsbor och barmhertighet mot de fattiga.

Att inför allt det ekonomiska, moraliska och sociala elände, som inblicken

i så många prestera tillvaro erbjuder, Riksdagen icke skall lägga

händerna i kors, utan att från dess sida genomgripande åtgärder vidtagas

för att råda bot mot det onda, innan det blifver för sent och måhända

flertalet prester störtats i ohjelplig ruin, dragande med sig i fallet hån

och vanära öfver sig sjelfva och hela deras stånd —• detta bör man desto

hellre kunna hoppas, som Riksdagen till ett sådant inskridande bör uppmanas

icke blott af medkänsla för en lidande, aktningsvärd jnedborgareklass

samt af ett verkligt härmed förbundet statsintresse, utan jemväl

af ett annat skäl, eller angelägenheten att i samband härmed jemväl

genomföra förändrade, med rättvisa och billighet öfverensstämmande grunder

för deltagandet i utskylderna till yr ester skåpet. Behofvet af eu

reform ur begge de sålunda framhållna synpunkterna har också redan

inom Riksdagen erkänts, då nemligen, såsom kändt är, sammansatta statsoeh

lagutskottet uti sitt utlåtande öfver den af herr A. P. Danielson

under sistlidna års riksdag väckta motion om statens öfvertagande af

presterskapets aflöning yttrar följande: »Särskilt får utskottet framhålla,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

att de enligt bestämmelserna i 1862 års förordning upprättade regleringar

af presterskapets löner visat sig under nuvarande förhållanden innebära

anmärkningsvärda ojemnheter så väl beträffande fördelningen af ifrågavarande

utskylder som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande

prestman bestämda aflöningar. Med anledning häraf böra ock,

enligt utskottets mening, då tiden för nu gällande löneregleringar går till ända,

i viss man förändrade grunder i berörda hänseenden göras gällande.»

I det anförda yttrandet medgifves alltså behofvet af en reform, både

med afseende å angelägenheten att åstadkomma en jemnare fördelning

af presterskapets inkomster, och derjemte med hänsyn till vigten att afhjelpa

de »anmärkningsvärda ojemnheter» beträffande fördelning af utskylderna

till presterskapet, som de nuvarande löneregleringarna visat sig innebära.

Och att en revision af de nu tillämpade grunderna för deltagandet i

utskylderna till presterskapet jemväl ur sist framhållna synpunkt är af

verkligt behof påkallad, derom öfvertygas man genom de upplysningar och

yrkanden rörande detta ämne, som under öfverläggningen om herr Danielsons

ofvannämnda motion i Andra Kammaren lemnades och framstäldes

af nästan alla i debatten deltagande talare.»

Motionären har vidare anfört, att om det trängande behofvet af en

reform i ofvan angifna syften finge anses vara ådagalagdt, så följde i ordningen

att undersöka, huruvida redan nu rätta tidpunkten kunde anses

vara inne för vidtagande af för reformens genomförande förberedande

åtgärder. I detta afseende anhölle motionären att få erinra derom, att,

enligt hvad ingressen till den statistiska centralbyråns år 1889 upprättade

ecklesiastika aflöningsstatistik gåfve vid handen, af de genom kongl. förordningen

den 11 juli 1862 anbefalda prestlöneregleringarna större delen

redan under 186U-talet erhållit Kongl. Maj:ts fastställelse, ett mindre antal

under följande årtionde och slutligen några först under loppet af 1880- talet, samt att den tidigast meddelade fastställd sen är af den 18 december

1863 och den senaste af den 21 december 1883, oafsedt ett enda pastorat,

för hvithet regleringen vid statistikens upprättande ännu icke blifvit verkstäld.

Vid detta förhållande och då, jemlikt stadgandet i 6 § af nämnda

förordning, hvarje reglering skulle vara gällande under en tid af 50 år,

räknadt efter den från Kongl. Maj:ts fastställelse näst inträffade 1 maj,

oberoende af huruvida den då kunde tillämpas eller ej, så följde häraf, att

de^ flesta regleringar skulle upphöra att gälla redan under åren 1914—1920.

Da patagligt vore, att en reform af så vidt omfattande beskaffenhet som

den ifrågasätta icke kunde genomföras utan en föregående, af sakkunnig

komité verkstäld vidlyftig utredning, med åtföljande derpå grundadt betänkande

och förslag till frågans ordnande; dä vidare högsta domstolen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

0

kyrkomötet, domkapitlet, kammarkollegium, statskontoret, domänstyrelsen,

justitiekansleren med flera myndigheter och möjligen äfven församlingarna

antagligen komme att i ärendet höras och afgifva yttranden samt förslaget

derefter sannolikt i anledning af uppkommande anmärkningar måste

undergå omarbetning, innan detsamma kunde underställas Riksdagens pröfning;

och då ändtligen det kunde förutsättas, att frågan äfven sedermera

till följd af de många olikartade och vigtiga intressen, som af densamma

berördes, flera gånger kunde komma att gå fram och tillbaka mellan regering,

Riksdag och kyrkomöte, innan den erhölle definitiv lösning — så

framginge af allt detta, att hela denna procedur kräfde lång tid, hvars

slut för närvarande omöjligen kunde ens tillnärmelsevis beräknas, och att

alltså det vore af högsta vigt, att underdånig framställning i ämnet hos

Kongl. Maj:t redan af innevarande Riksdag beslutades, på det att de nya

löneregleringarna måtte kunna träda i tillämpning omedelbart efter det de

gamla upphört att vara gällande.

Derefter öfvergår motionären till en framställning och motivering af

de särskilda grunder, enligt hvilka,1 efter hans mening, den föreslagna

löneregleringen skulle genomföras. Mest genomgripande dervid är det

förslag af motionären, enligt hvithet den önskade förbättringen i presterskapets

aflöning skulle vinnas genom fördelning öfver hela riket af de från

olika håll inkommande, för ändamålet tillgängliga penningbelopp. Härom

yttrar motionären bland annat:

»Såsom af de båda tablåerna framgår, beräknades redan år 1886 det

till vår kyrkas presterskap anslagna underhåll uppgå till ett sammanlagdt

belopp af 7,497,500 kronor, och då häri icke ingå de till presterskapets

aflöning från löneregleringsfonden årligen beviljade bidrag, så synes med

all sannolikhet kunna antagas, att dessa tillgångar, ökade med bidragen

från den alltjemt tillväxande folkmängden och utvidgade industrien, böra

vara tillräckliga för att bereda hvarje tjenstgörande prestman en anständig

bergning. Om nu, sådant oaktadt, måhända flertalet prester befinner sig

i stort ekonomiskt betryck och den förnämsta orsaken härtill är att söka

i den ojemna fördelningen af lönetillgångarna, men denna ojemna fördelning

i sin ordning förklaras af det här ofvan omnämnda, på 1862 års

förordning grundade förbudet mot användandet af vissa lönetillgångar

från en församling till aflöning af presterskapet i främmande församling,

så lärer, för åstadkommandet af en rättvis fördelning af presterskapets

inkomster, icke återstå att tillgripa någon annan än den visserligen radikala

men också, enligt min öfvertygelse, enda verksamma utvägen att genom

betydligt utvidgande af öf''ver''flyttning sr ätten göra alla för presterskapets

aflöning af sedda tillgångar för ändamålet disponibla, med den inskränkning

Dill. till Riksd. hot. ister, t hind. 2 Afd. 7 Höft. ‘J

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

allenast, som påkallas af rent privaträttsliga förhållanden, såsom då till

löneförbättring för presterskapet i någon viss församling hemman och

lägenheter blifvit af församlingen gemensamt inköpta och andra fördelar

anskaffade eller då för samma ändamål enskilda personer gjort anslag och

donationer. Endast på det vilkor sålunda, att, med nyssnämnda inskränkning,

alla öfriga inkomster, från hvilken källa de än flyta och i hvilken

form de än utgå, eller, med andra ord, alla kontanta aflöningsförmåner

från församlingarna, kronan och prestlöneregleringsfonden jemte boställsarrenden

och de andelar af skogsförsäljningsmedel, som, utan att ingå

till löneregleringsfonden, direkt tillfalla vissa boställsinnehafvare, få, oberoende

af nuvarande stifts- och pastoratsindelning, fritt disponeras, kunna,

efter mitt förmenande, dessa inkomster på ett fullt rättvist sätt fördelas

mellan presterna. Det är på denna punkt, jag väntar mig det hufvudsakligaste

motståndet mot mitt förslag, tv jag har ingalunda förbisett,

att man genom en sålunda medgifven rätt till fri disposition af de presterliga

lönetillgångarne kommer att, hvad särskildt församlingsafgifterna

angår, bryta med den urgamla regeln, att hvarje församling bör aflöna

sin prest, och jag är icke heller okunnig derom, att mången anser denna

regel böra fortfarande fasthållas, både emedan den förmenas bidraga att

knyta bandet emellan församling och prest och derför att ett afvikande

från samma regel skall komma att väcka mycken ovilja inom församlingarna.

Jag vill väl icke förneka, att det kan ligga något tilltalande i det

åskådningssättet, att, liksom presten skall sörja för församlingsbornas

andliga näring, så skola dessa förse presten med lekamlig näring. Men å

andra sidan vill det synas mig, att den ideala karakteren af detta aflöningssätt,

som onekligen framträdt mest utpreglad under den tid, då hvarje

församlingsbo direkt till presten aflemnade sin tribut, numera i icke ringa

mån förlorat i betydelse, sedan afgifterna till presten uppbäras och redovisas

af en dertill särskildt utsedd och derför af församlingen aflönad

uppbördsman. Att det nu vedertagna aflönings- och uppbördssätt, ehuru

detsamma helt visst har förtjensten att hafva undanröjt många med det

gamla förfaringssättet, i trots af dess ursprungligen ideella karakter, förknippade

tvisteämnen af rätt prosaisk natur mellan presten och hans

församling, skulle vara af mera väsentligt värde för stärkandet af bandet

emellan dem begge, vågar jag betvifla. Bandet emellan församling

och prest knytes i våra dagar fast och varaktigt endast i den mån,

församlingsborna förnimma, att presten med kärleksfullt nit egnar sig åt

sitt kall och förelyser dem i kristlig vandel, och styrkan af ett sådant

band lärer icke kunna försvagas, vare sig af det ena eller andra aflöningssättet.

Hvad åter angår oviljan, som förslaget åtminstone till eu början

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Stats och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

kan tänkas uppväcka inom församlingarna, så bör man val kunna hoppas,

att denna ovilja efter hand skall vika för en allt mer klarnad insigt deri,

att uppgifvandet af den gamla grundsatsen, att hvarje församling skall

aflöna sin egen prest, utgör ett oeftergifligt vilkor för befordrandet af det

vigtigaste kulturella intresse. Motståndet inom församlingarna borde ock

försvagas, om, såsom jag tänkt mig saken, i samband med förslaget vidtages

jemväl en annan anordning, hvarigenom församligarna skulle komma

att befrias från besväret med och kostnaden för uppbörden af afgifterna

till presten. Detta ändamål skulle nemligen vinnas, om samtliga dessa

afgifter komme att debiteras, uppbäras och redovisas af kronans tjensteman

i sammanhang med den allmänna uppbörden — såsom en ringa ersättning

för de många och vigtiga tjenster, som kyrkan gör staten. Vidare borde

de sålunda indrifna medlen levereras till statskontoret och derifrån tillika

med de från löneregleringsfonden utgående aflöningsmedlen tillhandahållas

domkapitlen, som egde att till vederbörande löntagare utbetala det för en

hvar af dem genom den nya löneregleringen tillerkända aflöningsbeloppet.»

Beträffande motionärens motivering i öfrigt så väl för detta som andra

af honom framstälda förslag till grunder för en förändrad lönereglering

tillåter sig utskottet att hänvisa till sjelfva motionen. I

I motiveringen till sin motion erinrar herr Danielson derom, att

han vid 1896 års riksdag väckt motion om att Riksdagen ville besluta

att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning i fråga om presterskapets

aflöning m. m., samt att, ehuru det sammansatta stats- och

lagutskottet, som behandlat nämnda motion, afstyrkt densamma, motionärens

under punkten l:o i motionen framstälda förslag blifvit af Andra

Kammaren utan votering bifallet.

Motionären förmäler, att han, såväl med anledning häraf som af

det understöd, motionen erhållit af de kammarens ledamöter, som vid

behandlingen deraf i kammaren yttrat sig, ansett sig böra nu åter upptaga

motionen till Riksdagens förnyade pröfning, helst som motionären

fortfarande hyste den uppfattningen, att här afsedda fråga i många afseenden

vore af betydelse och fordrade sin lösning så fort som möjligt.

Under förmälan, att motionären ansåge den i hans omförmälda motion,

n:o 52 i Andra Kammaren vid 1896 års riksdag, intagna motivering

fortfarande ega giltighet, har motionären hänvisat till densamma.

I nämnda motion hade bland annat anförts följande:

Under de senaste 20 å 25 åren hade Riksdagen egnat stor uppmärksamhet

åt reglerande af sådana skatter, som uppkommit under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- och Lagutskottet Utlåtande N:o 7.

forna tider och som numera ej vore lämpliga eller rättvisligen kunde

bibehållas, sedan under samhällets utveckling i så många andra hänseenden

nya förhållanden inträdt, som ej förefunnits, då dessa skatter

tillkommit, såsom nödiga för samhällets bestånd.

Efter omfattande utredningar hade Riksdagen beslutat, att de å jorden

af ålder hvilande grundskatter skulle afskrifvas, och dessa ersättas,

efter förekommande behof, af andra statsinkomster, likaså att utjemna

indelningsverket såsom skattebörda.

Genom de fattade besluten i grundskatte- och rust- och roteringsfrågorna

hade emellertid frågan om alla dermed jemförliga och lika

uråldriga skatter icke blifvit mer än till en del löst. Grundskatten utgjordes

nemligen ej blott af ränta, utan äfven af tionde.

Vid forskning i förefintliga handlingar härom hade motionären funnit,

att två tredjedelar af denna senare, ursprungligen för kyrkliga ändamål

införda skatt tillerkänts kronan af Gustaf I; att tionden förskrefve

sig egentligen från år 1164, ehuru den omtalades ännu tidigare; att

den af ålder varit en afgift till kyrkan och de andliges behof samt utgjorts

af de vanliga sädesslagen samt lin, hampa, humle, kreatur, fisk

och jagtens produkter; att derjemte förekommit till år 1527 äfven s. k.

hufvudtionde, en tionde af arffallet lösörebo; att tionden varit af gammalt

delad i flera delar, så att 1/3 af sädestionden och hela den öfriga

tionden tillfallit sockenpresten och 2/s af sädestionden fördelats mellan

biskopen, kyrkan och de fattige; att till följd af Vesterås recess efter

hand indragits förstnämnda 2/s af sädestionden till kronan och sålunda

kommit att utgöra den så kallade kronotionden, hvilken sedermera ingått

som grundskatt och hvars afskrifning vore beslutad.

Likasom den jorden åliggande ränta hade tionden genom kongl.

förordningen af den 23 juli 1869 blifvit allmänneligen förvandlad till en

fast afgift. Så hade äfven den till presterskapet utgående tionde, efter

det Rikets Ständer vid 1856—1858 årens riksmöte funnit presterskapets

i riket aflöningssätt vara i flera afseenden mindre lämpligt, genom kongl.

förordningen af den 11 juli 1862 förvandlats till bestämda belopp af

spanmål och smör, som vanligen löstes efter tioårigt medelmarkegångspris.

Denna skatt, tionden, hade således i sin helhet genomgått samma

förvandling, i det att såväl den del deraf, som tillkommit kronan, som

den del, som tillkomme presterskapet, under de senaste årtiondena utgått

ej i persedlar, utan i penningar och till bestämdt belopp.

Af det anförda ansåge motionären framgå, att tionden till presterskapet

hade samma ursprungliga tillkomst och ålder som kronans tionde

och ålåge samma jord som den sistnämnda, och kunde han ej finna annat,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

än att billighet och rättvisa talade derför, att denna del af tionden afskrefves

på enahanda sätt som kronans tionde, ehuru den utgått och

utginge till presterskapets aflöning.

I många landsorter och i synnerhet den ort, motionären tillhörde,

vore denna afgift å tiondeskyldig jord en rätt tung börda, och egarne

af sådan jord förmådde i allmänhet ej utan stor möda betala denna utskyld,

hvilken väsentligen inverkade på möjligheten för dem att af jordens

afkastning få sin nödtorftiga bergning.

Genom förenämnda kongl. förordning af den 11 juli 1862 och derpå

grundade löneregleringar hade hvarje tjenstgörande prestman, så vidt

görligt varit, erhållit en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna

i orten lämpad, anständig bergning. Också berördes ej

presterskapets löneinkomster af det förslag, motionären nu ämnade framställa

om tiondens afskrifning, ty deras bestämda löneförmåner komme

att utgå till reglerade beloppet utan afseende på, om nödiga medel dertill

utgå i sin helhet af de skattskyldige inom pastoraten eller till en del

af statsmedel.

Motionären förklarade sig med sitt förslag ej vilja omedelbart beröra

frågan om presterskapets boställen i annan mån, än han ansåge

önskvärdt och erforderligt för underlättande af ny reglering af presterskapets

löneförmåner. Sålunda funne han sig böra hemställa, att Riksdagen

redan det året ville besluta om utredning i denna fråga, omfattande

förslag, dels om huru många presterliga tjenster framgent borde

förefinnas, genom lämplig sammanslagning af sådana eller upprättande

af nya, dels huru presterskapets löneförmåner efter tiden för nu gällande

regleringar måtte bestämmas att utgå, antingen endast i penningar eller

i penningar och boställen, eller i penningar och bostad med trädgårdsland,

dels ock huruvida boställena kunde antingen få öfvertagas af pastoraten,

efter viss uppskattning och afdrag af uppskattade beloppet på

kontanta lönen, hvilket belopp pastoraten i så fall vore skyldiga till

presten betala, eller af staten utarrenderas för dess räkning, och staten

öfvertaga hela aflöningen.

Innan en sådan utredning kunde ega rum och nödiga beslut på

grund deraf i frågans hela vidd kunde fattas, ansåge motionären, att

många år måste komma att förgå, och att derför Riksdagen utan dröjsmål

borde besluta om den afsedda utredningen, så att nödig lagstiftning

i ämnet måtte förefinnas vid den tid, då de nuvarande löneregleringarna

skulle upphöra att gälla.

Beträffande frågan om afskrifning af den jorden åliggande, till presterskapets

aflöning utgående tionden, ansåges, att Riksdagen borde derom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

fatta beslut så snart sig göra läte, d. v. s. så snart nödig utredning om

beloppet hunnit ske och sålunda oberoende af boställs- och löneregleringsfrågorna.

Att i följd af ett sådant beslut Riksdagen måste anvisa nödiga

medel för dess genomförande, vore ju gifvet, och att ett bestämdt belopp

till presterskapets aflöning måste i riksstaten upptagas, folie af sig

sjelf!. Men som statskyrkans prester ej kunde betraktas annat än som

statens tjensteman, vore det väl ej olämpligt, att de erhölle, likasom

öfriga statens tjensteman, sin aflöning af staten, helst som statens förvaltnings-

och ordningsfrågor vore af prestens tjenstebefattning i mycket

beroende.

Det skulle ej heller kunna sägas med skäl, att den egentliga själavården

vore en församlingens ensak, som det borde ankomma uteslutande

på henne att uppehålla, ty gudstjensterna vore ju offentliga, och

hvilken person, som så önskade, egde tillträde till dem. Den egentliga

själavården kunde ej heller vara mera en församlingarnas ensak än folkskolebildningen,

som staten längesedan funnit vara en för hela riket

vigtig angelägenhet, och hvartill Riksdagen derför anvisat betydliga

medel, så att till folkskolelärarnes aflöning nu årligen utbetalades af

staten öfver 4 millioner kronor.

Genom de regleringar af presterskapets löner, som på grund af

kongl. förordningen den 11 juli 1862 egt rum samt blifvit faststälda och

i penningar beräknade, syntes framgå, att — då biskoparnes löner och

åsätta inkomster af samtliga presterskapets boställen afräknats — återstående

lönesumman ej öfverstege 4 millioner kronor.

Detta vore således det ungefärliga belopp, staten skulle komma att

få utgifva till presterskapets aflöning, derest afskrifning af den å jorden

hvilande, till ifrågavarande aflöning nu utgående tionde beslutades.

Om man antoge, att detta belopp, 4 millioner kronor, komme att

såsom grundskatterna efter hand afskrifvas, eller under loppet af tio år

med 10 procent om året, så skulle staten årligen få öfvertaga en ökad

utgift af endast omkring 400,000 kronor. Denna ökning i budgeten

kunde efter motionärens åsigt ej betecknas såsom stor, då det gälde att

aflyfta den återstående delen af sekelgamla orättvisor och åvägabringa

tidsenliga aflöningsförhållauden för en så stor klass af statens tjensteman

som rikets presterskap.

Motionären vågade äfven tro, att, i sammanhang med en sådan förändring

som den af honom afsedda, alla nu till presterskapet utgående

personliga afgifter skulle kunna vid en ny lönereglering borttagas, och

åtgärden att presterna finge sin aflöning af staten jemväl leda till en

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 15

allmän skattelindring inom pastoraten — till fromma ej allenast för de

skattskyldige, utan jemväl för presterskapet sjelft, som derigenom koinme

att undgå de hårda omdömen, hvilka nu ofta hördes, då presterna infordrade

de personliga afgifterna och ej ansåge sig böra efterskänka dem.

Motionären hyste äfven den uppfattningen, att vid en utredning af

denna fråga, på sätt här ofvan antydts, det äfven borde komma under

ompröfning, huruvida möjligt vore att bereda pension åt sådana prestman,

som af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde sin tjenstebefattning

vederbörligen uppehålla, och om icke medel härtill kunde beredas ^dels

genom att presterskapet ålades att till en sådan pensionering årligen

betala en viss procent af sina löneinkomster och dels derigenom att

något tillskott af statsmedel för ändamålet anvisades.

Uti nu förevarande motion andrager motionären vidare, att, beträffande

den af sammansatta stats- och lagutskottet vid 1896 års riksdag

uttalade mening, att ett bifall till motionen skulle hafva till följd, att

tillsättningen af alla presterliga tjenster öfverginge till staten ox:h att

frågan derför vore af djupt ingripande betydelse och medförde en fullständig

omgestaltning af förhållandet mellan stat och kyrka samt mellan

församling och presterskap, och att i samma män som statens inflytande

på kyrkan härigenom skulle ökas, komme presterskapet att ställas oberoende

af vederbörande församlingar och deras önskningar, nämnda uttalande

icke vore grundadt på motionens verkliga innehåll. Motionären

hade icke med sitt förslag afsett att fråntaga församlingen sin valrätt

till prest. Han förmodade, att ett sådant förslag, om det på allvar framkomme,

icke skulle hafva utsigt att af Riksdagen godkännas; ty han

vore öfvertygad om, att församlingarna fortfarande ville och borde få

behålla sin ifrågavarande valrätt. Det syntes motionären, att åtminstone

samma — om ej starkare — skäl talade för församlingens valrätt till

prest som till folkskolelärare, äfven om hans förslag blefve antaget;

ty i begge fallen komme församlingen att bidraga till dessa tjensteman

aflöning. Efter motionärens förslag skulle församlingen komma att till

betydlig del bidraga till prestens aflöning genom boställets beräknade

afkastning och genom qvarvarande skyldigheten att bygga och underhålla

boställets åbyggnader eller bostadshus in. in.

Friherre von Knorring har till stöd för sin motion anfört följande:

Bland de frågor, som efter det nya representationsskickets införande

ofta varit föremål för regeringens och Riksdagens omsorger, intoge om
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

regleringar af statens ernbets- och tjenstemannacorpser ett vigtigt ruin.

Behofvet af dessa omregleringar hade till stor del haft sin grund i det

säregna sätt, hvarpå embets- och tjensteman sedan äldre tider hos oss

varit aflönade. En tjenstemannacorps, hvars organisation och aflöningssätt

räknade så gamla anor, att de förlorade sig i den katolska tiden,

hade dock blifvit oberörd, nemligen presterskapet. Visserligen hade man

strax före den ofvannämnda tidpunkten sökt genom kongl. förordningen

den 11 juli 1862 att afhjelpa en del missförhållanden, som anginge detsamma,

men sedan dess hade krafvet på större förändringar börjat göra

sig gällande med allt större styrka. Genom den nämnda kongl. förordningen

hade man velat åstadkomma en omreglering af presterskapets

löner, men endast i viss man. Ändamålet med förordningen hade

nemligen varit dels att fördela inkomsterna mellan presterna inom en

församling äfvensom i visst fall mellan särskilda församlingar, så att

hvarje prestman erhölle en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnader

i orten lämpad anständig bergning, dels att förvandla de

dittills obestämda och föränderliga lönepersedlarne i bestämda. Men

oafsedt att förordningen, som bestämde, att så kallade 50-åriga lönekonventioner

skulle ingås mellan hvarje församling och dess presterskap,

ej ännu öfverallt blifvit genomförd och väl näppeligen skulle blifva det,

hade man ej genom densamma upphäft det missförhållandet, att kyrkoherdarne,

åtminstone vid jemförelse stiften emellan, ej hade löner i förhållande

till församlingarnes storlek och göromålens mängd; ej heller

hade någon ändring skett deri, att presterskapets löner fortfarande beräknades

till större delen i persedlar, bestämda hufvudsakligen genom

en så, gammal stadga som kongl. påbudet och förordningen den 8 februari

1681 och utgående efter tioårig raedelmarkegång, hvarigenom

lönerna naturligen blefve mycket föränderliga och ojemna^

Andra frågor rörande presterskapet hade äfven framträda Så började

man alltmer draga i tvifvelsmål lämpligheten, att prester vore jordbrukare

på samma gång som själasörjare, eller, med andra ord, att de

fortfarande innehade jordbruksboställen. Hvem eller hvilka egde dessa

boställen vore man ej pa det klara med. Denna fråga kräfde noggrann

undersökning och utredning, liksom de ej mindre vigtiga frågorna om

presterskapets pensionering och komministrarnes aflöning, för så vidt

de skulle bibehållas, med mera dermed sammanhängande.

Icke minst kräfvande reform ansåge motionären de stadganden och

överenskommelser vara, som bestämde fördelningen mellan en landtförsamlings

invånare af utskylderna till dess presterskap. Den hufvudsakliga

bördan af desamma hvilade säkerligen genom den under 13:de

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

århundradet införda tionden på dera, som innehade jordbruksfastighet.

Den del af tionden, som inginge till staten, skulle, efter hvad motionären

erinrar, genom den beslutade grundskatteafskrifningen försvinna.

Men presterskapets andel komtne att qvarstå och kunde sannolikt ej

borttagas på annat sätt än det för upphäfvande af presterskapets privilegier

föreskrifna. Den skattskyldighet till presterskapet, som ålåge

andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, vore åter i allmänhet och troligen

öfverallt jemförelsevis mindre. Sålunda uppginge afgifter från

bruk, qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar mångenstädes

ej till mer än en procent af taxerade inkomsten. Om man i

sådana församlingar, beräknande, att en jordbruksfastighet borde afkasta

fyra och en half procent af taxeringsvärdet, jemförde penningvärdet af

tionden med värdet af nämnda afkastning, skulle man med säkerhet

finna, att tionden uppginge till betydligt mer än en procent af densamma.

På vissa orter skattade industriella verk till och med intet till

presterskapet, hvilket motionären ansåge bero dels på att det ej funnes,

så vidt motionären visste, någon allmän förordning, som ålade dem

denna skyldighet, dels i särskilda fall på att någon industriel anläggning

ej funnits i socknen vid tiden för lönekonventionens ingående,

hvarför ej heller bestämmelse om skattskyldighet för sådana influtit i

densamma. För inkomst af kapital erlades i många socknar ingen arman

skatt till presterskapet än den obetydlighet, som stundom folie derå

genom bestämmelse i lönekonventionen, att en viss summa skulle såsom

ersättning för jura stol® utdebiteras på alla inom socknen, som vore

påförda bevillning efter 2:dra artikeln. Deremot vore de personliga afgifterna

så mycket vanligare, sträckande sig sannolikt öfverallt ända ned

till backstugusittaren. Det kunde således inträffa, såsom i det län, hvartill

motionären hörde, att kapitalisten hade föga större afgift till presterskapet

än den för dagspenning gående arbetaren. Att §ådana skatteförhållanden

vore abnorma, kunde man ej förneka. Men för att åstadkomma

en förändring så väl i de många för kyrkan och presterskapet

sjelft ogynsamma förhållandena som i den ojemna skattskyldigheten,

fordrades en lång utredning och derefter förslag, som måste blifva antagna

af både; regering, Riksdag och kyrkomöte. Motionären ansåge

nemligen vara mycket litet, om eris något, af hithörande frågor, som

kunde afgöras af Konung och Riksdag utan samtycke af kyrkomötet.

Derjemte vore dessa frågor, såsom man sannolikt vid deras kommande

behandling snart nog skulle finna, af den beskaffenhet, att de ingrepe i

hvarandra, hvilket naturligtvis försvårade lösningen. Motionären hade

derför fått den uppfattningen, att tiden för en förändrad, allmänt gälBih.

till Rilcsd. Prof. 1807 4 Samt. 2 Afd. 7 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

lande lagstiftning vore mycket aflägsen, äfven om en utredning inom

kort begynte. Det skulle nemligen utan tvifvel blifva mycket svårt att

åstadkomma förslag, hvarom så olikartade myndigheter som regering,

Riksdag och kyrkomöte skulle kunna förena sig. Äfven vore att

märka, att om en ny lag angående skattskyldigheten till presterskapet

inom en något så när begränsad tid komme till stånd, kunde den dock

ej tillämpas utan i mån af lönekonventionernas utlöpande. Då nu en

betydande mängd sådana upphörde att gälla först efter 20 ä 30 år,

kunde ett uppskof i detta hänseende ej förekommas.

Frågan blefve då den, om det ej vore möjligt att i afseende på den

ojemt tryckande beskattningen vidtaga på förhand en anordning, som

medförde en jemnare fördelning och lättnad af bördorna. Bestämmelserna

i sådant hänseende skulle kunna ligga till grund för en kommande

definitiv lagstiftning, men uppfylla sitt ändamål, äfven om de blefve

gällande endast under den långa mellantiden. Motionären vågade framställa

ett förslag i sådant syfte.

Man borde sätta alla, som i en landtförsamling skatta till presterskapet,

i likhet med rust- och rotehållare och gifva dem ersättning för

hvad de hade att årligen utbetala. Konung och Riksdag kunde enligt

motionärens mening, om de så funne för godt, med ändring af vissa

kommunallagar besluta, att till alla, som i en församling betalade utskylder

till presterskapet, gåfves ersättning på det sätt, att ett belopp,

motsvarande hela uppbördssumman för presterskapet i församlingen, utdebiterades

efter fyrk — om blott man undantoge presterskapets egna

fyrkar. Till ett sådant beslut kunde efter motionärens åsigt ej fordras

kyrkomötets bifall, då det ej berörde prestens rätt. Men för att åtgärden

äfven måtte medföra en lättnad för socknen i dess helhet och ej

innebära något anmärkningsvärdt betungande af dem, som nu erlade

ingen eller obetydlig skatt till presterskapet, föresloges, att församlingen

finge ett årligt bidrag af staten, uppgående till minst en tredjedel af

hela uppbördssumman åt presterskapet för året. Derigenom nedginge

det belopp, som borde utdebiteras efter fyrk, till åtminstone två tredjedelar

af nämnda summa.

Ett sådant anspråk ansåge motionären vara berättigadt på den grund,

att presten utförde en mängd arbete, som egentligen tillhörde den civila

administrationen och som församlingen icke borde betala. I städerna

torde presterskapet i allmänhet aflönas genom utdebitering efter bevi 11- ningskronan. Men då nämnda grund för statsbidrag till aflöning af

presterskapet i landtförsamlingarna äfven borde gälla angående städerna,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

vore det rättvist, att stadsförsamlingarna erliölle bidrag af staten till

aflöning af sitt presterskap på samma sätt som landsförsamlingarna.

Då kanske en och annan skulle känna sig obenägen för det nu framstälda

förslaget af anledning, att han fruktade, det tillämpningen skulle

blifva tung och omständlig, ville motionären framhålla, att för utförandet

af saken i landtförsamlingarna det ej syntes nödvändigt att låta de nu

skattskyldige först utbetala sina afgifter till presterskapet och att derpå

till dem utgifva ersättningen. Endast i det fåtal församlingar, der persedlarne

ej utginge efter markegång, utan fortfarande levererades till

större eller mindre del in natura — i fall ens sådana församlingar

funnes — kunde ett sådant tillvägagående möjligen vara erforderligt. I

allmänhet borde det praktiska förfarandet kunna blifva det, att uppbördsmannen

af församlingens afgifter till presterskapet, sedan han upprättat

debiterings- och uppbördslängd, lemnade denna till kommunalnämnden,

hvarefter nämnden, med frånräknande af så stor del af uppbördssumman,

som motsvarade statsbidraget, utdebiterade återstoden

efter fyrk. Så väl det uttaxerade som statsbidraget borde sedan lemnas

direkt till presterskapet.

För antagandet af nu föreslagna bestämmelser fordrades tillägg till

vissa kommunalförordningar och möjligen någon annan förordning. Äfven

fordrades en utredning af hvad och huru mycket rikets församlingar,

hvar för sig, skattade till sitt presterskap, hvarförutan statsbidraget ej

kunde beräknas. Men detta kunde, enligt hvad motionären höll före,

ej fordra så lång tid, att ej Kongl. Maj:t borde kunna inkomma med

förslag i ämnet till 1899 års Riksdag.

Innan utskottet går att i anledning af ofvannämnda motioner afgifva

utlåtande, tillåter sig utskottet att i korthet erinra om några af de grunder,

hvarpå det nu gällande aflöningssättet till presterskapet hvilar.

Dervid är att märka kongl. förordningen den 8 februari 1681, hvilken

ännu ligger till grund för de afgifter, som af församling till dess presterskap

utgöras. Det stadgas i denna förordning, att presten skulle erhålla

dels tredjedelen af den tionde, som efter årsväxten folie af allehanda

säd, dels tionde af humle, hampa, lin, rofvor och kål, dels qvicktionde

af all afvel, dels smörtionde, dels i vissa trakter fisktionde, dels efter

angifna grunder vissa belopp uti likstol, påskpenningar, vid lysning,

vigsel, barndop och kyrkotagning samt for sockenbud. Derjemte bestämdes,

att kapellaner skulle njuta lön af pastor. — Vissa dagsverken

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

voro äfven presterskapet tillagda. För särskilda delar af landet funnos

dessutom skilda föreskrifter. Tiondet skulle i regel åligga all till hemmantal

och ränta satt jord, men genom särskilda författningar och privilegier

voro vissa fastigheter derifrån befriade.

I anledning af skrifvelse från presteståndet vid 1810 års riksdag

utfärdade Kong]. Maj:t den 17 maj 1810 ett cirkulär och den 21 september

1810 en kungörelse, hvaruti med påpekande, att de äldre författningarna

angående presträttigheter ingalunda vore upphäfda, Kongl.

Maj:t uppmanade vederbörande församlingar och prester att söka med

hvarandra frivilligt öfverenskomma om billiga föreningar angående tiondet

och andra pastoralier, hvilka konventioner Kongl. Maj:t derefter ville

stadfästa för viss tid. Sedan åtskilliga påbud i ämnet ytterligare utfärdats,

anhöll Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 oktober

1848, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla samtliga de församlingar, hvarest

faststälda konventioner ej redan vore uppgjorda, att helst under dåvarande

kyrkoherdars tjenstetid, men ovilkorligen vid deras afgång uppgöra

lönekonventioner, hvarjemte sådana jemväl för komministrar borde

uppgöras.

Vid 1856—1858 års riksdag förelåg ånyo frågan i anledning af flera

i ämnet väckta motioner. Sedan den förberedande behandlingen egnats

densamma af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som i sitt betänkande,

n:o 93, redogjorde för de åtgärder, hvilka till dess vidtagits, beslöt

Riksdagen att aflåta skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. I nämnda skrifvelse,

dagtecknad den 6 juli 1857, anföres bland annat: att bland Rikets

Ständer hade under behandlingen af denna angelägenhet den mening gjort

sig gällande, att presterskapets aflöningssätt vore i flera afseenden mindre

lämpligt samt af beskaflenhet att löntagare och löngifvare emellan leda

till tvister af störande inverkan på det förtroende och den sämja, som borde

råda mellan lärare och åhörare; att de åtgärder, som tid efter annan blifvit

vidtagna för tillvägabringandet af konventioner angående presträttigheter,

visserligen i sin mån hade verkat fördelaktigt, men att, efter Rikets Ständers

åsigt, ^syftemålet att för. en längre framtid på ett tillfyllestgörande

och ändamålsenligt sätt ordna presterskapets aflöning icke skulle kunna

på nämnda väg uppnås; att en fullständig utredning af presterskapets inkomster

och uppgörande af ett derpå grundadt förslag till allmän lönereglering

således vore den enda åtgärd, som lämpligen kunde vidtagas,

dock att dervid de presterskapet lagligen eller genom häfdvunnen vana

tillhörande inkomster icke finge till främmande ändamål förryckas; att

ordnandet af presterskapets aflöning borde verkställas enligt vissa upp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

gifna grunder, samt att en komité måtte tillsättas för att uppgöra förslag

dertill.

Sedan Kongl. Maj:t i anledning häraf för Rikets Ständer framlagt de

grunder, som Kongl. Maj:t ansett böra vid reglerandet af nämnda aflöning

följas, och Riksdagen för dess del i hufvudsak gillat samma grunder, samt

komitén fullgjort sitt arbete, utfärdades kongl. förordningen den 11 juli

1862 angående ordnande af presterskapets inkomster. Genom denna stadgas

bland annat: (§ 1) att presterskapets inkomster fördelas sålunda, att

hvarje tjenstgörande prestman, så vidt sig göra låter, erhåller en efter

tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig

bergning; börande lönerna beräknas så, att det extra ordinarie

presterskapet kan, som hittills, af det ordinarie aflönas; (§§ 2 och 3) att

vid konventionernas upprättande skall på visst sätt förfaras; (§ 4) att boställe,

som afses att af löntagare bebos och brukas, skall till dess verkliga

värde, efter afdrag för byggnadskostnad en, motsvarande inkomst beräknas;

(§ 5) att deremot presterskapet anslagen jord, som ej utan olägenhet kan

i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas; (§ 6) att all

tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller qvicktionde, utbytes mot bestämda

afgifter för en tid af femtio år, räknade från den efter löneregleringens

fastställande nästinträffande första maj, oansedt tillämpning af regleringen

då ej kan ske, äfvensom att vid bestämmandet af dessa afgifter,

likasom af dem, som böra utgå för bergverk, qvarnar, fabriker och andra

inrättningar, man dels skulle rätta sig efter gällande stadganden, dels fästa

afseende på förutvarande aflöning och på hvad under likartade förhållanden

vore annorstädes brukligt; (§ 7) att påskpenningar, jura stolaa, matskott,

offer, dagsverken med flera andra extra ordinarie afgifter utbytas

mot vissa för samma tid och efter samma grunder, som tiondesättningen,

till beloppet bestämda uskylder, att utgå icke allenast af fastighetsegare,

utan äfven af församlingens öfriga invånare, efter visst beräkningssätt;

(§ 8) att lönerna skola beräknas i persedlar och endast till en mindre del

i penningar, samt utgå efter tioårig medelmarkegång, der ej i vissa fall

deras levererande in natura inedgifves; (§ 9) att afgifter, som af en församling

till dess presterskap utgöras, ej må till aflönande af annan församlings

prest användas, liksom ej heller inkomster, hvilka tillkomma

presterskapet antingen till följd af bidrag utaf församlingen gemensamt

eller ock från enskilda personers anslag och donationer, hvaremot de inkomster,

som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde

och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-,

annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen,

må kunna från en till annan församling öfverfiyttas eller alldeles indragas,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

det senare dock icke ifall de äro presterskapet för all framtid tillförsäkrade,

. skolande Kongl. Maj:t på anmälan besluta om dylik öfverflyttning

eller indragning; (§ 10) att tillämpning af denna reglering vidtager i mån

sådant utan förnärmande af innehafvares rätt kan ske, dock församlingar

och presterskap obetaget att i godo förena sig om, att det må ske tidigare;

(§ 11) att särskilda uppbördsman skola tillsättas, och uppbörden ske

i två terminer; (§ 12) att i förut vanlig ordning skall bestämmas minimum

af det aflöningsbelopp, som, förutom bostad och fri föda, bör vice pastorer

och adjunkter tillerkännas, samt beräknas i spanmål, att utgå efter tioårig

markegång.

De. nu gällande och af Kongl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna

hafva tillkommit med anledning af nämnda kongl. förordning den 11 juli

1862. Att deras åstadkommande utgjort ett synnerligen stort framsteg i

förhållande till det förut rådande aflöningssättet, torde ej kunna förnekas.

Att de deremot numera i många afseenden lemna mycket öfrigt att önska,

finner utskottet framgå, såväl af hvad inom Riksdagen förut i ämnet upplysts,

som genom de i förevarande motioner lemnade uppgifter, och är

dessutom för utskottet nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde

ej vara till fromma hvarken för församlingarna eller presterskapet. Om

den närmare beskaffenheten af dessa missförhållanden å hvarje särskild

ort kan utskottet icke yttra sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck

tillgängliga, men utskottet anser det emellertid icke kunna förnekas, att

en grundlig förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Utskottet

är likaledes öfvertygadt derom, att ehuruväl en sådan genomgripande

förändring icke kan ernås, förr än i mån af de nuvarande konventionernas

utlöpande, det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att

redan nu taga frågan under behandling i anseende till den mycket vidlyftiga

och uttömmande utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras,

och med hänsyn dertill, att många myndigheter torde böra höras

i frågan, innan densamma kan anses hafva kommit i sådant skick, att

den lämpligen kan företagas till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går utskottet nu att omnämna några af de

afseenden, uti hvilka en förbättring synes erforderlig, utan att utskottet

dervid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkter eller

framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnes bidrag

till presterskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter. Emellertid

torde fortfarande den hufvudsak! igaste bördan deraf hvila på den tionde
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats• och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

23

skyldiga joi*den. Genom jordbrukets utveckling — som medfört att den

beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till grund för

bidragsskyldigheten, ej ens vid jemförelse jordbruksfastigheter emellan

längre är tidsenlig — genom uppkomsten af industriella anläggningar och

stationssamhällen samt deraf föranledd mer eller mindre betydlig folkökning

i många församlingar och genom flera andra inträdda förändringar

torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska obilligt, att

blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar den institution,

hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda utskottet först och främst

vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning beträffande förhållandet

mellan den del af presterskapets aflöning, som inom hvarje församling

gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres af

andra inom densamma befintliga skatteobjekt äfvensom ett sammandrag

öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Derigenom kommer äfven

att vid jemförelse de olika församlingarna emellan framstå de förvisso

ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan skilda

församlingar inom landet.

Utskottet är redan nu öfvertygadt derom, att genom utredningen

det skall visa sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för

skyldigheten att bidraga till presterskapets aflöning blifver nödvändig, så

att en utjemning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

Genom en sådan utjemning skulle, enligt utskottets åsigt, i ett stort

antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras

från egarne till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde

ett icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda

vägen det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några

andra beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst

obetydlig mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser utskottet

det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom

bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej

öfver höfvan betungas, men vederbörande presterskap likväl erhåller sin

anständiga bergning. Dylik hjelp bör dock enligt utskottets förmenande

lemnas allenast så länge förhållandena göra densamma erforderlig och

upphöra, derest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i

motsvarande grad ökad.

En utjemning torde ock enligt utskottets mening till en viss grad

kunna och böra ske beträffande de lönevilkor, som presterskapet åtnjuter,

så att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar

i någon mån mildras. Särskilt synes en rättelse vara önskvärd

i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående

dessa förhållanden synes erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra

presterskapet till af staten aflönade tjensteman kan utskottet ej tillstyrka

och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda förslag

stå. i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nemligen

enligt utskottets åsigt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt

rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens och kyrkans

ställning till hvarandra, äfvensom förhållandet mellan de enskilda församlingarna

och deras presterskap. Utskottet är derjemte öfvertygadt, att det

i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja. Af dessa

skäl finner utskottet sig böra vidhålla den uppfattning, som sammansatta statsoch

lagutskottet vid 1896 års riksdag i anledning af herr Danielsons då

väckta motion häfdat, och såsom sin åsigt uttala, att den grundsatsen bör

fortfarande gälla, att afgifter, som af en församling till dess presterskap

utgöras, ej må till aflönande af annan församlings användas, hvilken grundsats

finnes tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kongl. förordning den

11 juli 1862. De jemkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet

för församlingarna och aflöningsrätt för presterskapet, som äro

nödvändiga, böra derför enligt utskottets mening ega rum med bibehållande

af nämnda grundsats.

• Men utskottet har trott sig finna, att utan rubbning af samma grundsats

en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle kunna

beredas församlingarna. Enär nemligen det svenska presterskapet småningom

erhållit allt flera embetsåligganden, Indika ej kunna anses vara

af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens

behof, utan af statshänsyn, finner utskottet att från detta förhållande

goda skäl kunna hemtas för att statsbidrag i någon mån lemnas till

presterskapets aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och

i hvilken omfattning det kan blifva erforderligt, torde .kunna bestämmas

först sedan ofvanberörda utredning verkstälts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jemnare

fördelningen i alla här ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar

påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem

är indragning af vissa komministraturer en. Ehuru utskottet antager, att

en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och

ehuru utskottet anser, att dervid billig hänsyn bör tagas till församlingarnes

behof och önskningar, håller utskottet dock före, att flerstädes,

i synnerhet der två prester bo och tjenstgöra i en och samma församling,

en indragning kan utan skada ske.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Derjemte anser utskottet det böra tagas i öfvervägande, huruvida

icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, hvarest församlingarna

äro jemförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra,

en sammanslagning utaf smärre pastorat må kunna ega rum, ehuruväl

häremot ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad

ofvan nämnts.

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga komministraturer

torde böra förvandlas till sjelfständiga pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes

frågan om presterskapets aflöning kunna på tillfredsställande sätt lösas,

utan att prestens förmåga att fullgöra sina embetsåligganden behöfde

genom göromålens ökning äfventyras. I de fall åter, der dessa åtgärder

ej kunna vidtagas, måste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll

må kunna lemnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt

utskyldssystem, hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna

bereda sin herde anständig bergning. Dervid bör först ifrågakomma

att använda medel ur presterskapets löneregleringsfond. Äfven om det

ej vore klokt att årligen från denna utdela årets hela inkomst, då derigenom

lätt ett följande års bidrag blefve mindre än ett föregående års,

så föreställer sig utskottet, att möjligen mera än hittills af densamma

kunde disponeras. En utredning härom torde vara erforderlig. Möjligen

skulle också denna fond, utan att § 9 i oftanämnda kongl. förordning

af den 11 juli 1862 för nära träddes, kunna få ytterligare tillskott från

andra håll, synnerligast såsom en följd af en sådan omreglering af de

presterliga befattningarna, hvarom ofvan nämnts.

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill utskottet,

utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande

användning, blott uttala den mening, att, sedan af densamma

bekostats skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter

dess afkastning hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål

som löneregleringsfondens.

Hvad prestboställenai, angår, har utskottet sig bekant, att mycket

olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig gällande beträffande

desamma. Utskottet anser derför, att några för hela riket gällande

stadganden rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde

i somliga fall vara för presten fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt, att

sjelf sköta bostället, medan det deremot i andra fall är för honom mycket

olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta

hänseende anser utskottet kunna vinnas, i fall det medgåfves

presterskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndig
Bih.

till Riksd. I‘rot. 18,97. 4 Sami. 2 Afd. 7 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

heters försorg för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven

kunna ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna

medgifvas en församling att sjelf öfvertaga arrendet af prestgården under

gällande regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet

härutinnan anser utskottet vara af behofvet påkallad, och

bör dervid tagas hänsyn till att boställena må blifva väl häfdade samt

såväl församlingens som presterskapets bästa må tillgodoses. Presten

bör dock, enligt utskottets åsigt, i hvarje fall bibehållas vid sjelfva

bostaden samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering

för presterskapet torde enligt utskottets mening äfven många

andra förhållanden, än de ofvan berörda, böra blifva föremål för undersökning

i ändamål att vinna behöflig rättelse. Utskottet tillåter sig i

sådant afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de

nu utgående personella afgifterna till presterskapet, hvilkas uppbörd nu

är synnerligen svår och föga egnad att befästa godt förhållande mellan

församling och prest. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuelt

sammanbyggande af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning

till sina moderförsamlingar, om reglerande af det extra ordinarie

presterskapets vilkor, om ändrade bestämmelser i afseende på bei''äknande

af å boställen nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på presterskapets

skyldighet att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prestgårdar

som komministersboställen angår, om i hvad mån bidragsskyldighet

till presterskapets aflöning bör åläggas främmande trosbekännare,

m. m. m. m. Utskottet håller före, att den önskade utredningen bör

göras så fullständig och allsidig som möjligt, så att dervid tages hänsyn

till alla de förhållanden, som kunna och böra inverka på det vigtiga

ärendets förande till ett lyckligt slut.

Såväl herr Treffenberg som herr Danielson hafva påyrkat skrifvelse

med begäran om utredning och åtgärder för presterskapets pensionering.

Utskottet, som anser, att en sådan pensionering i större eller mindre

omfattning vore önskvärd, anser sig, ehuru det ej förbiser svårigheterna

vid pensioneringens åstadkommande, böra tillstyrka bifall till ifrågavarande

yrkanden, dervid uttalande den mening att presterskapet bör

sjelf bidraga till sin pensionering.

Herr Treffenberg har dessutom föreslagit skrifvelse med anhållan,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke under

gällande löneregleringstid komministrar i sådana pastorat, hvarest deras

aflöning ej försloge att bereda dem anständig bergning, kunde förklaras

berättigade att vid inträffande kyrkoherdeledighet inom pastoratet

erhålla förhöjd andel af de till presterskapets aflöning från pastoratet

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

utgående bidrag. Ehuru utskottet behjertar den mycket bekymmersamma

ekonomiska ställning, i hvilken en del komministrar befinna sig,

och anser det högst önskvärdt, om någon löneförbättring kunde beredas

dem, kan utskottet dock ej tillstyrka den af motionären föreslagna utvägen,

då härigenom nuvarande löneregleringar skulle sönderbrytas och

dertill kommer, att å ena sidan det ej synes vara billigt, att just de

komministrar, för hvilka motionären ömmar, skulle bli de, hvilka såsom

nyutnämnda kyrkoherdar skulle få afstå en del af sin lön, och å den

andra sidan den föreslagna regleringsåtgärden skulle bli svår att genomföra,

i samma mån den vore af behof påkallad. Om den beliöfliga förbättringen

skall vinnas, lära andra utvägar böra tillgripas.

Utskottet anser sig slutligen böra tillstyrka, att ett förslagsanslag

af 10,000 kronor måtte ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för utredningens

behöriga verkställande.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte besluta:

l:o att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t täcktes så fort ske kan låta verkställa

noggrann utredning såväl beträffande den på nu

gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till

presterskapet från den tiondepligtiga jorden och andra

beskattningsföremål i jemförelse med hvarandra, både

inom hvarje församling och mellan olika församlingar,

som ock beträffande de aflöningsvilkor, som för närvarande

af presterskapet i olika församlingar åtnjutas;

att Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning

af på frågan inverkande omständigheter, till Riksdagens

godkännande framlägga de grunder, som anses böra

blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets

aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner

utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild

hänsyn måtte tagas bland annat dertill:

huruvida icke en utjemning bör åstadkommas i

afseende på de bidrag till presterskapets aflöning, som

utgå från olika skatteobjekt; och i livad mån staten bör

bidraga till aflöningen;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

huruvida icke från tillgängliga fonder bidrag må

kunna lemnas till aflöning åt presterskapet i de församlingar,

som eljest skulle deraf oskäligt betungas;

huruvida en utjemning i viss mån af olikheterna

uti presterskapets aflöning inom olika församlingar och

tjenstegrader må kunna ega rum, så att hvarje prest

må erhålla anständig bergning;

huruvida icke vissa komministraturer böra och kunna

indragas och andra förvandlas till pastorsbeställningar;

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat

må kunna ega rum;

huruvida icke afkastningen af presterskapets löneregleringsfond

och de ecklesiastika boställenas skogsdöd

bör i större omfattning än hittills tagas i anspråk

för presterskapets aflöning;

huruvida icke förändrad ordning för prestboställenas

utarrendering bör stadgas, med fäst afseende derpå, att

boställena må väl häfdas samt såväl församlingarnas som

presterskapets bästa tillgodoses;

2:o att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omtalade utredning

äfven låta verkställa utredning angående möjligheten

af och sättet för beredande af pension åt de prestman,

som af ålder eller sjukdom ej förmå behörigen

uppehålla sina tjenster samt derefter för Riksdagen framlägga

de förslag, hvartill utredningen kan föranleda;

3:o att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag

af 10,000 kronor till bestridande af kostnaderna

för här ofvan omförmälda utredningar;

4:o att hvad i herrar Treffenbergs, Danielsons och

friherre von Knorrings motioner yrkats, utöfver hvad

utskottet här'' ofvan hemstält, icke måtte af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 1 april 1897.

På det sammansatta utskottets vägnar:

GOTTFRID BILLING.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:62 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändring i pr ester skåpets aflöningsförhållanden. s. 1 i texten