Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen angående stämpelaf''giften den 9 augusti 1894.
1898-02-14 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1898:2, Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen angående stämpelaf''giften den 9 augusti 1894.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
1
tolf: ut
-
J ><i*.l;i1
N:o 2.
t fri
i • i ro
Ankom till Riksd. kansli den 16 februari 1898, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl.
förordningen angående stämpelaf''giften den 9 augusti 1894.
(l:a A.)
Till bevillningsutskottet hafva hänvisats tre motioner med förslag till
förändrade bestämmelser angående stämpelafgiften, nemligen motionerna
n:0 13 inom Första Kammaren, af herr P. M. Söderberg, om frihet från
stämpelafgift för bevis af veterinär, n:o 4 inom Andra Kammaren, af herr
. Persson i Tallberg, om frihet från stämpelafgift för lagfartsprotokoll i
visst fall, samt n:o 99 inom Andra Kammaren, af herr A. Petri, om
ändrade bestämmelser i fråga om stämpelafgift för vexel.
. i nämnda, _ af herr Söderberg väckta motion hemställes, att då enligt
motionärens åsigt bevis, som utfärdas af veterinär, borde, i likhet med
s°™1 sta(igadt i fråga om bevis af läkare, meddelas utan stämpelaigiit,
Riksdagen måtte besluta, att bevis af veterinär skall vara fritt
tran stämpel.
0 Enligt förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894 är,
pa sätt motionären framhållit, bevis, utfärdadt af läkare, fritt från stämpel!
Något särskildt stadgande om stämpel a bevis, utfärdadt af veterinär, föreBih.
till Riksd. Vrot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 2 Höft. (N:o 2) 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
kommer deremot icke, utan torde dylikt bevis fa hänföras till den i för
ordningen upptagna rubriken »bevis, annat», h vilket af de statsmyndigheter
som i förordningen hänföras till första afdelningen, skall beläggas
med stämpel till belopp af 50 öre; och då i statens tjenst anstälde veterinärer,
hvilka icke äro i förordningen särskild! nämnda, skola hänföras till
de i’första afdelningen uppräknade myndigheter, torde häraf följa, att
bevis, utfärdade af statens veterinärer, skola beläggas med stämpel åt 50
öre. Motionären har emellertid icke vare sig lemnat nagra uppgifter om
de fall, då dylika bevis erfordras, eller påvisat, att några olägenheter af
föreskriften om deras beläggande med stämpel förefinnas. Af de upplysningar,
utskottet inhemtat i frågan, synes framgå, att stämpelbeläggnmg
af bevis, utfärdade af veterinärer, hvilka ju till stor del icke äro statens
tjensteman, endast i ytterst ringa utsträckning förekommer och hufvudsakligast
vid export af kreatur. Då det emellertid synes utskottet icke
obilligt, att dervid eu afgift i form af stämpel uttages, samt denna afgift i
allt fall icke kan anses vara af någon större, betydelse, finner sig utskottet
sakna anledning att tillstyrka någon ändring af stämpelförordningen i
det af motionären antydda syfte, samt hemställer,
f:o) att herr Söderbergs ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.
Stämpelafgiften för lagfartsprotokoll, likasom för protokoll i allmänhet,
som utgifves till part, utgör i vanliga fall vid underdomstolar å landet.
2 kronor för första arket och 1 krona 50 öre för hvarje af de öfnga
arken samt vid underdomstolar i stad 1 krona för hvardera af första och
andra arket samt 1 krona 25 öre för hvarje af de öfriga arken.
Undantag härifrån beslöts af 1887 års Riksdag, som, enär lagtartskostnaden
icke sällan blifvit mycket betungande för de sterbhus, der den
hufvudsakligaste tillgången utgöres af en liten fastighet och delegarne äro
många, medgaf stämpelfrihet för protokoll angående lagfart a fång till
fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen
i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor. Stämpelfrihet för lagfartsprotokoll
utsträcktes sedermera af 1891 års Riksdag till att gälla alla sadana
fång till fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet
å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor.
Herr Persson hemställer nu i sin ofvanberörda motion, att Riksdagen
måtte besluta sådan ändring i kongl. förordningen af den 9 augusti 1894
angående stämpelafgiften, att protokoll rörande lagfart a fång till tast
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
3
egendom skall vara från stämpel fritt, vare sig fånget skett genom giftorätt,
arf, köp, gåfva, testamente eller byte, der taxeringsvärdet eller köpesumman
å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor.
Detta förslag afser en ytterligare utsträckt stämpelfrihet för lagfartsprotokoll
än den, som nu finnes stadgad, så att, under förutsättning att
taxeringsvärdet eller köpesumman å den egendom, hvarå lagfart sökes,
icke uppgår till 1,000 kronor, nämnda förmån skulle tillgodokomma icke
blott den, som söker lagfart på grund af giftorätt eller arf, utan äfven
den, som genom köp, gåfva, testamente eller byte åtkommit fastighet.
Äfven vid sistlidet års riksdag väckte herr Persson motion med enahanda
hemställan samt anförde deruti, efter erinran om den af Riksdagen
redan medgifna stämpelfriheten för protokoll angående lagfart å fång till
fast egendom af mindre värde genom giftorätt eller arf, följande:
»Den grundsats, att å lagfartskostnaden för fastighet hänsyn bör tagas
till egendoms värde, har sålunda tillämpats beträffande fastighetsöfverlåtelse
genom arf och giftorätt. Och tillämpningen af denna grundsats
har helsats med mycken tillfredsställelse, särskildt i de delar af vårt land,
der egendomarne äro små och deras värden ringa.
Och när bestämmelsen om lättnader i lagfartskostnaden i ofvannämnda
fall visat sig vara i enlighet med billighet och rättvisa och har
kunnat ske utan olägenhet, så torde samma bestämmelse kunna och böra
tillämpas äfven vid lagfart å annan fastighetsöfverlåtelse, vare sig den sker
genom köp, gåfva, testamente eller byte.
Man kan visserligen häremot invända, att, beträffande lagfartskostnaden,
i hvad densamma är beroende af stämpelafgiften, tillbörligt afseende
är fästadt å fastighetens värde derigenom, att öfverlåtelsehandling skall, då
den för lagfart företes, förses med stämpel till visst belopp för hvarje 100
kronor af fastighetens värde, eller, der köpesumman öfverstiger taxeringsvärdet,
helägges afliandlingen med stämpel för hvarje 100 ki-onor af köpesumman.
En sådan invändning kan visserligen vara rigtig från en synpunkt,
men det torde dock icke kunna bestridas, att vid en större fastighetstransaktion
mera bärighet för kostnader torde företinnas för hvarje 100
kronor än vid mindre sådana. Och derjemte torde äfven hänsyn tagas
dertill, att de kostnader, som äro förenade med åvägabringandet af sjelfva
uppgörelsen, i många fall kunna blifva lika stora för en mindre egendom
som för en större sådan. Och särskildt nu, då lagen af den 27 juni 18‘.Ki
angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring skall tillämpas,
blifva kostnaderna mycket dryga. Och beträffande afsöndringar blifva kostnaderna
så mycket känbarare för fastighet af ringa värde, som afgiften för
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
Konungens befallningshafvandes fastställelse derå är lika, vare sig egendomen
har större eller mindre värde.»
Motionen afstyrktes emellertid af utskottet, dervid utskottet yttrade:
»De skäl, som ligga till grund för stadgandet om befrielse för eu afliden
fastighetsegares efterlemnade make eller arfvingar att erlägga stämpel
för protokoll rörande lagfart å fastigheten, kunna emellertid icke anses i
samma mån föreligga i fråga om personer, som genom annat fång än
giftorätt och arf åtkommit fastighet af sådant ringare värde. Med ifrågavarande
skattelindring har tydligen afsetts det särdeles på landsbygden
synnerligen ofta förekommande förhållandet, att en afliden persons enda
nämnvärda qvarlåtenskap utgöres af en obetydlig fastighetslott, hvaraf han
och hans familj haft sitt uppehälle. Vid sådant fall har det synts billigt,
att så mycket som möjligt minska kostnaden för sterbhusdelegarne vid
fullgörande af deras skyldighet att söka lagfart å fastigheten; och härtill
har så mycket större anledning förefunnits, som, innan nu gällande förordning
angående lagfart å fång till fast egendom trädde i kraft, någon
skyldighet att söka lagfart å fastighet, åtkommen genom giftorätt eller art,
alls icke förefanns. Hvad deremot angår annat slag af åtkomst till fast
egendom, så kunna väl tänkas fall, der en skattelindring af denna art
skulle kunna anses lika berättigad som i fråga om giftorätt och arf, men
i regel torde förhållandena ställa sig helt annorlunda. Ej sällan förekommer,
att förmögna personer inköpa mindre fastigheter för anläggningar
af olika slag, för beredande af bostad eller dylikt, för hvilka fall
någon anledning naturligen icke förefinnes att minska kostnaderna för
lagfart, och endast sällan torde det hända, att någon, som köper eller tillbyter
sig en fastighet, är så fattig, att den jemförelsevis ringa kostnaden
för stämpel till lagfartsprotokollet kan anses för honom betungande. An
mindre anledning synes förefinnas att göra något mildrande undantag
för dem, som genom gåfva eller testamente blifva egare af fastighet.»
Utskottets hemställan bifölls derefter af Första Kammaren, hvaremot
Andra Kammaren biföll motionen, och blef vid den i anledning häraf
företagna gemensamma omröstningen motionen afslagen med 191 röster
mot 162.
Mot utskottets anförda afstyrkande skäl erinrar nu motionären, att
sådana fall, der förmögna personer inköpa fastigheter för anläggningar
och tomtplatser till lägre värde än 1,000 kronor, vore så få, att de borde
räknas till undantagen och sålunda ej få lägga hinder i vägen för en
reform, som vore afsedd att bereda lättnader åt de mindre bemedlade.
Vidare hänvisar motionären till den vid behandlingen af utskottets betänkande
i frågan sistlidet år i Andra Kammaren förda diskussionen samt
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
5
yttrar slutligen, att, då den majoritet, som då af gjorde frågan, kunde sägas
vara ringa, utskottets afstyrkande ganska mildt och Andra Kammaren
afgjordt varit för motionen, motionären vågade förnya sitt förslag.
Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, är i vissa trakter af Dalarne
jorden till stor del styckad i mycket små lotter af högst obetydligt värde,
hvilka, tillhörande olika egare, ligga blandade om hvarandra. Vid fång
till sådana små jordstycken kan ofta stämpeln till lagfartsprotokollet,
hvilken i vanliga fall är utan nämnvärd betydelse, anses vid jemförelse
med köpeskillingen betungande. Genom ett borttagande af stämpeln i
sådana fall skulle möjligen kunna underlättas ett i omförmälda trakter
uppkommet sträfvande att genom inköp af nämnda små jordlotter söka
samla dem, som gränsa till hvarandra, i samma egares hand och sålunda
åstadkomma en förbättring i det missförhållande, som i antydda afseende
nu är rådande. Äfven för landet i dess helhet skulle en lindring i
stämpelafgiften i nu ifrågavarande hänseende kunna medföra en fördel, i
det att en sådan åtgärd måhända skulle, om ock i ringa mån, kunna bidraga
till att bereda möjlighet för mindre bemedlade att förskaffa sig egna
hem. Utskottet anser derför en ändring af stämpelförordningen i den af
motionären föreslagna rigtningen kunna vara gagnelig, om den än eger sin
hufvudsakligaste betydelse allenast för en liten del af landet; och torde
den minskning i statsinkomsterna, som derigenom skulle vållas, icke vara
af den betydelse, att något afseende dervid bör fästas. Dock finner
sig utskottet icke kunna förorda stämpelfrihet i hela den utsträckning, som
motionären föreslagit, utan anser ett värde af 400 kronor eller det belopp,
intill hvilket enligt nu gällande stämpelförordning frihet från stämpel
eger rum för bröstarfvinges arfslott, lämpligen kunna stadgas såsom gräns
mellan de fång, för hvilka den föreslagna skattelindringen skall gälla
eller icke.
1 enlighet med hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
2:o) att Riksdagen ville i så måtto bifalla herr Perssons
motion, att Riksdagen besluter, att 3 § af förordningen
angående stämpelafgiften skall i nedan angifna
del erhålla följande förändrade lydelse:
•> Protokoll angående lagfart å fång till fast egendom
genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet
å den egendom, hvarå lagfart sökes,
icke uppgår till 1,000 kronor, eller ä annat
fång, der taxeringsvärdet eller köpesumman för
egendomen icke uppgår till 400 kronor,........... fritt».
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
Enligt nu gällande förordning angående stämpelafgiften skall vexel,
som utfärdas inom riket att å inrikes ort betalas, vid utställandet förses
med stämpel af 20 öre för belopp, öfverstigande 100 men ej 300 kronor,
30 öre för belopp, öfverstigande 300 men icke 500 kronor, 50 öre för belopp,
öfverstigande 500 men icke 1,000 kronor, samt derutöfver 50 öre för
hvarje påbörjadt tusental kronor, hvarå vexeln lyder. Härifrån göres
dock undantag för postremissvexel och vexel, som är stäld att vid uppvisandet
betalas af medel, som hos bank eller bankir föras i räkning för
utställaren, för hvilka slag af vexlar frihet från stämpel eger rum.
Vexel, stäld att å utrikes ort betalas eller utfärdad å utrikes ort,
skall, innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller betalning
företes, förses med stämpel af 50 öre för belopp, ej öfverstigande
1,000 kronor, och derutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor,
hvarå den lyder; dock att frihet från stämpel eger rum för vexel, som är
dragen af bank eller bankir inom riket å bank eller bankir å utrikes ort
samt är betalbar endast i utlandet vid uppvisandet, äfvensom för vexel,
som är dragen från utlandet på utlandet och endast är betalbar i utlandet.
Utöfver sålunda stadgad stämpelafgift skall godkänd eller protesterad
vexel, då den för vinnande af betalning hos offentlig myndighet företes,
förses med särskild stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det
kapitalbelopp, för hvilket betalning sökes.
I den här ofvan omtalade, af herr Petri väckta motionen har förslag
framstälts derom, att Riksdagen behagade besluta sådan förändring i förordningen
angående stämpelafgiften af den 9 augusti 1894, att vexel, ''utstäld
af svensk undersåte, endast förses med stämpel, då den för vinnande
af betalning uppvisas inför offentlig myndighet.
Till grund för detta förslag anför motionären:
»Vid 1894 års riksdag aflat Kongl. Maj:t proposition om ny stämpelförordning
och i medföljande statsrådsprotokoll motiverades den föreslagna
stämpelbeläggningen å vexlar på följande sätt:
»Grundtanken i stämpelbeskattningen å handlingar, som förmedla
omsättningen af det rörliga kapitalet, är den, att detta kapital, som tillför
sin egare större skatteförmåga än den, som medföljer inkomst af arbete,
och derjemte till följd af sin natur lätt kan undandraga sig den allmänna
inkomstbeskattningen, skall träffas af en komplementär beskattning, då det
öfvergår från en hand till en annan och sålunda liksom visar sig. Att det
i det stora hela blifver det rörliga kapitalet inom landet, som kommer att
bära sagda beskattning, är otvifvelaktigt, ehuru dess verkan i hvarje särskilt
fall icke alltid låter sig på förhand beräknas.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 7
Meningen var alltså, att kapitalet skulle liufvudsakligast drabbas af
den nya skatteformen, men denna uppfattning ansågs redan då af såväl
bevillningsutskottet som majoriteten i Andra Kammaren vara tvifvelaktig.
Utskottet afstyrkte all stämpelbeläggning af vexlar, och Andra Kammaren
godkände utskottets utlåtande, hvaremot Första Kammaren antog nu gällande
förordning i detta hänseende. Vid gemensam omröstning i Riksdagen
segrade Första Kammarens beslut dock endast med 178 röster (97
i Första och 81 i Andra) mot 166 (39 i Första och 127 i Andra Kammaren).
Hafva nu åsigterna, att kapitalet skulle hufvudsakligen drabbas af
denna beskattning, besannat sig? Nej, enligt min och mångas åsigt, för
visso icke. Då förordningen ej innehåller något om att kapitalet, som
lemnar penningar, skall betala stämpeln, hvilket måhända var en af förutsätta!
ngarne, så drabbar stämpelafgiften hufvudsakligen de mindre bemedlade,
som i saknad af eget kapital nödgas diskontera vexlar, och blifva
de derigenom endast ytterligare betungade. Orättvisan af stämpelbeläggning
å vexlar faller så mycket mer i ögonen, när sådana handlingar, hvilka
verkligen representera kapitalet, såsom kuponger till obligationer och
aktier, ännu äro stämpelfria.
Förordningen, sådan den nu är, kan dessutom af dem, som den afsåg
att träffa, kringgås på åtskilliga sätt, hvarigenom statsverket går miste
om den påräknade inkomsten. Utländske köpmän t. ex., som förut sålde
varor mot accepterad vexel, taga nu i stället reverser, hvilka, vid uppvisande
för inkassering, ej behöfva stämpelbeläggas.»
Innan 1894 års stämpelförordning blef gällande, förefanns icke någon
skyldighet att med stämpel förse inrikes vexel i annat fall, än då den för
vinnande af betalning hos offentlig myndighet företeddes, i hvilket fall
den skulle vara försedd med stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor
af det kapitalbelopp, för hvilket betalning söktes. Men der vexel
stäldes att å utrikes ort betalas eller var utfärdad å utrikes ort, skulle,
oberoende af den stämpel, som i allmänhet var stadgad, vexeln, då den
utstäldes, eller, om den utfärdades utom riket, innan (ten här i riket
öfverlätes eller till godkännande eller betalning företeddes, beläggas med
stämpel af 50 öre, när den lydde å mindre belopp än 1,000 kronor, men
eljest af 1 krona; dock att frihet från denna stämpelbeläggning egde rum
för vexel å mindre belopp än 100 kronor.
Storleken af den inkomst, som nu utgående stämpelafgift för inrikes
vexlar tillför statsverket och som således skulle genom upphäfvande af
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
denna skatt gå förlorad, kan icke med bestämdhet uppgifvas, men torde
enligt beräkning, som inom utskottet verkstälts, sannolikt uppgå till mer
än en half million kronor om året.
Genom införandet af stadgandena om vexlars förseende med stämpel
afsågs, såsom motionären erinrat, att beskatta det rörliga kapitalet, då det
öfvergår från en hand till en annan. Hvad beträffar inrikes vexlar, kan
väl nämnda syftemål icke anses i allmänhet hafva vunnits, i det att stämpelafgiften
för sådana vexlar i de flesta fall måste betalas af den, som enligt
lagstiftarens mening icke borde drabbas af densamma. Så vidt utrönas
kunnat, har emellertid något nämnvärdt hinder i vexelrörelsen icke genom
stämpelafgiften uppkommit, och några starkare klagomål häröfver hafva
icke heller försports. På grund häraf och då ännu icke mer än omkring
tre år förflutit, sedan denna stämpelafgift började tillämpas, finner utskottet
icke tillräcklig anledning föreligga att för närvarande vidtaga någon förändring
i nu gällande stadganden angående stämpelafgift för vexel samt
hemställer fördenskull,
3:o) att herr Petris ifrågavarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 14 februari 1898.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
9
Reservationer
vid punkten 3:o)
af herr Fredholm, som anfört:
»Då vid 1894 års riksdag ny förordning angående stämpelafgiften
antogs att träda i kraft med året 1895, afstyrkte bevillningsutskottet
Kongl. Maj:ts förslag att införa stämpel å inrikes vexlar, och blef denna
utskottets hemställan af Andra Kammaren utan votering godkänd. Men
enär Första Kammaren derom fattade ett annat beslut, blef stämpel vexlar
åsatt genom gemensam omröstning, vid hvilken 127 af Andra Kammarens
ledamöter röstade emot införandet af denna stämpelafgift och 81 för.
Beträffande olämpligheten af att belägga inrikes vexlar med stämpel
hyser jag fortfarande samma mening som vid 1894 års riksdag, och har
jag derför icke kunnat biträda den hemställan, som af utskottet med anledning
af herr Petris motion blifvit gjord. Såsom skäl för denna min
från utskottets majoritet afvikande mening anhåller jag att få anföra:
Genom införandet af nu gällande stadganden i afseende å vexlars
förseende med stämpel afsågs att beskatta det rörliga kapitalet, när det
öfvergår från en hand till en annan, och detta i syfte att skatten skulle
drabba förmögenheten. Detta syftemål kan emellertid icke obetingadt anses
hafva vunnits, enär rörelsekapitalet icke alltid utgör ett tillförlitligt kännetecken
på egandet af motsvarande förmögenhet. Ofta förekommer, att
mindre bemedlade personer för erhållande af försträckning i penningar
låta i bankinrättning diskontera vexlar, i hvilket fall städse låntagaren
nödgas betala stämpelbeloppet. I de flesta fall blir följden deraf den, att
skatten måste betalas af den, som enligt lagstiftarens mening icke borde
drabbas af densamma. Men en långt vigtigare synpunkt är dock den
inverkan, som genom nu ifrågavarande skatteform utöfvas å landets näringslif.
Genom bruket af vexlar såsom betalningsmedel, hvilket bruk i vårt
land först på senare tider kommit till allmännare användning, åstadkommes
en högst väsentlig förmån och lättnad för handel och industri, i det
att köpmannen eller producenten genom erhållandet af accepterad vexel
såsom betalning för levererade varor dels blifver i tillfälle att kunna vid
Bill. till Itilcsd. Prut. 18118. 0 Sami. 1 Afcl. 2 Höft. 2
10 Bevillningsutskottets Betänkande JS2o 2.
behof anskaffa penningar på grund af sin fordran, dels ock erhåller ett
verksamt medel för indrifning af densamma. Genom vexlare beläggande
med stämpel kan väl icke deras användande förhindras, och erfarenheten
har också visat, att så icke skett, men denna åtgärd är dock otvifvelaktigt
egnad att i någon mån motverka bruket af ett synnerligen godt och för
industriens och näringarnas obehindrade utveckling snart sagdt oumbärligt
kreditmedel. Härjemte torde ock höra tagas i betraktande, att da stämpelbeloppet
måste beräknas å vexelns hela belopp, hvilket motsvarar köpmannens
eller producentens fordran för levererade varor, skatten i många
fall kan vara ganska stor i förhållande till den vinst, som tillkommer
köpmannen eller producenten.
Många och goda skäl synas mig sålunda tala för att denna skatt ellei
stämpelafgiften å inrikes vexlar icke längre bibehålies, såsom varande en
olämplig skatteform, betungande för näringslifvet och i många fall alls
icke drabbande den, som man afsett att beskatta, eller den förmögne,
hvarför denna stämpelafgift enligt mitt förmenande bör afskaffa. Men
då samma skäl icke kunna göras gällande, hvad utrikes vexlar beträffar,
torde den nu gällande stämpelafgift, som är dem åsatt, böra bibehållas,
hvarför jag tillåter mig hemställa,
att Riksdagen måtte i anledning af herr Petris
motion besluta, det rubriken »Vexel» under § 8. i förordningen
angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894
skall erhålla följande förändrade lydelse:
» Vexel, godkänd eller protesterad; lika med skuldebref.
Der vexel ställes att å utrikes ort betalas eller
är utfärdad å utrikes ort, skall, oberoende af den
stämpel, som i allmänhet är stadgad, vexeln, då
den utställes eller, om den utfärdas utom riket,
innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande
eller betalning företes, förses med stämpel
af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor,
och derutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt tusental
kronor, hvarå den lyder; dock att frihet från stämpel
eger rum för vexel, som är dragen af bank eller
# bankir inom riket å bank eller bankir a utländsk
ort samt är betalbar endast i utlandet vid uppvisandet,
äfvensom för vexel, som är dragen från
utlandet på utlandet och endast är betalbar i utlandet.
11
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
År vexel utfärdad i flere exemplar och har
ett af dem blifvit med nyssnämnda särskilda stämpel
försedt, vare de öfriga från sådan stämpel fria.»»
af herr Meyer
samt, mot utskottets motivering, af herrar Gavelin, Weinberg, friherre
Kling spor, Philipson, Jansson, Göransson och Dahlstedt.
Härjemte har herr Bergendahl begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i den slutliga behandlingen af detta ärende.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1898:29 Skrifvelse till Konungen angående stämpelafgiften. s. 12 i texten