Sök i Ratio Lex

Utlåtande öfver en af Kongl. Maj:t den 8 sistlidne februari till Riksdagen aflåten proposition, n:o 56, med förslag till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken.

1898-04-18 · 63 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 61 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:66, Utlåtande öfver en af Kongl. Maj:t den 8 sistlidne februari till Riksdagen aflåten proposition, n:o 56, med förslag till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

1

■ '' :li ■i . 1;'' i1'' r r ■ '' U. J i -I

t ! v.i> r. ?jJ •

.•smil :)■; • i. . ''in iii- f''. hörn ,B

N:o 66.

. Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1898, kl. 1 e. m.

i *. ''_jf i P.;M: f! '' liv*'' U ; f1 - ''U J''1 f< t''iS" • > yl xfj (i/''t . ‘ ■ *, >•.'' Vi

Vii f ► UV:^ ,i :• Vf(•(!>" 1 ]''!/.)! ^ ;pf *v !''•'' r ''

Utlåtande, * anledning af Kongl. Maj:ts proposition med. förslag

till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

och till lag om renmärken samt i anledning af i ämnet

väckta motioner.

no''; r})''■■: f= -Jblv 1 fjm ll\U. ■■■•■■> :ö f > t .mc . •■''.‘i!: vii.:><rGK VA jj.-lilv;!

e'' ■ I f r« h, ... ..-V .ihiylif ''>'',<(* ''i;Jt!Vs

Enligt remiss från Riksdagens båda kamrar har lagutskottet att afgifva

utlåtande öfver en af Kongl. Maj:t den 8 sistlidne februari till

Riksdagen aflåten proposition, n:o 56, med förslag till lag angående de

svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken.

I sammanhang med dessa lagförslag har utskottet till behandling förehaft

tre inom Andra Kammaren väckta och till utskottet hänvisade motioner,

nemligen n:o 215 af herr Lindhagen, n:o 219 af herr Crusebjörn

och Dahlstedt samt n:o 227 af herr Norberg, i hvilken senare motions

syfte herr Walter instämt, samtliga dessa motioner åsyftande ändringar

i vissa delar af de genom den kongl. propositionen framlagda förslag.

Den lagstiftning, som för det närvarande reglerar de förhållanden,

hvilka beröras af dessa förslag, innefattas i lagarne af den 4 juni 1886

angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige samt angående

renmärken. Renbeteslagen trädde i kraft den 1 januari 1887,

utom beträffande Jemtlands län, der den blef gällande med år 1889.

Bih. till Riksd. Prof. 1*08. 1 Sand. 37 Uäft. (N\o 66.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:''o 66.

Renmärkeslagens tillämpning vidtog med år 1888, men inom Jemtlands

län först år 1889. Det dröjde emellertid icke länge, förr

än anmärkningar framkommo derom, att de nya författningarna icke i

allo voro egnade att åstadkomma, hvad man med dem afsett att vinna:

eu väl afvägd reglering af förhållandena mellan lapparne och de bofaste.

Inom Norrbottens län voro dock anmärkningarna af jemförelsevis

mindre vigt; af större betydelse voro de erinringar, som läto sig

af höra från Vesterbottens och Jemtlands län, för hvilket senare län till

och med ifrågasattes, att ämnet borde ordnas genom särskild lagstiftning,

skild från den, som gälde för de tvenne nordligaste länen,

och byggd på grundsatsen om lapparnes territoriella särskiljning

från de bofaste, så att de ej vidare skulle få inom Jemtlands län

utöfva den flyttningsrätt utom renbetesfjellen till nedre landet, hvilken

de enligt gammal sedvana hitintills under vintertiden utöfvat. Äfven

inom Riksdagen framkom snart no g frågan om ändring af ifrågavarande

lagar, i det att vid 1893 års riksdag motion väcktes, i hvilken

med särskild hänsyn till Vesterbottens län framhölls, att lapparnes vinterflyttningar

utom lappmarken medförde betydande olägenheter derutinnan,

att lapparne under senaste åren vid återflyttningen till lappmarken

plägat i nedre landet qvarlemna'' ett icke ringa antal renar,

hvilka stannade der sommaren öfver och mot hvilkas skadegörelser den

bofasta befolkningen stode så godt som värnlös.

Med föranledande af denna motion hemstälde Riksdagen i skrifvelse

den 2 maj 1893, att Kongl. Maj:t täcktes låta anställa undersökning

om de missförhållanden, som förefunnes mellan lappar och jordegare

å de trakter nedanför lappmarksgränsen, der lapparne egde att

uppehålla sig under vintermånaderna, samt för Riksdagen framlägga

förslag till de åtgärder, som kunde pröfvas erforderliga för undanrödjande

af nämnda missförhållanden. Sedan länsstyrelserna i de tre nordligaste

länen blifvit hörda i anledning af denna Riksdagens hemställan

samt af deras utlåtanden framgått, att nya eller ändrade bestämmelser

erfordrades ej allenast, i det särskilda liäpseende, Riksdagens skrifvelse

afsåg, utan jemväl i eu del andra punkter, tillsatte Kongl. Maj:t den 1

april 1895 en komité med uppdrag att vidtaga revision af gällande lagbestämmelser

angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

och angående, renmärken, dervid konptén,jemväl hade att taga under

öfvervägande, huruvida särskild lagstiftning för Jemtlands län kunde

vara nödig, samt att derefter. ankomma mqd utlåtande och förslag i

ämnet.(( Efter det korn!,ten enligt nådigt, bemyndigande hållit sammanträden

med befolkningen, såväl lappar, söm bflfaste, å skilda orter inom

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län, afgaf

komitén den 27 maj 1896 förslag i ämnet, hvilka förslag, sedan befolkningen

i orterna, såväl den lappska som den bofasta, äfvensom vederbörande

kyrkoherdar, kronobetjening, lappfogdar ''och länsstyrelser

fått öfver dem yttra sig, samt högsta domstolen blifvit i ärendet hörd,

i allt väsentligt, och med ändring i allenast några få punkter, ingått i

de förslag, hvilka nu i och genom den kongl. propositionen föreligga

till Riksdagens pröfning.

•, *é :> : * i.; ,i- j

1 : ! «j! ’ '' '' i - • ‘ : • - „• K ■ '' ''s: ''i:j '''' •'':''

J L''V, h''''"- ■. sJO ''

De, anmärkningar, som framstälts mot den nu gällande lagstiftningen

i ämnet, hafva, frånsedt, ofvan berörda yrkanden om upphäfvande

för Jemtlands län af lapparnes vinterflyttningsrätt samt om bestämmelser

till skydd mot i kustlandet qvarlemnade renar, hufvudsakligen

afsett följande: ^tv tv imt/immm.!''.;. uw ;i:. * J. yfé-:

att lapparnes vinterflyttningsrätt''borde, visserligen icke upphäfvas,

såsom för Jemtland blifvit ifrågasatt, nién dock i någon mån till tiden

inskränkas; t

att för åstadkommande af en bättre vård å lapparnes sida om deras

renhjordar ytterligare föreskrifter vore af - nöden, samt att för detta

ändamål, bland annat, särskilda byordningar borde komma till stånd

för de olika lappbyarne. och i samband härmed den i nu gällande: lag

föreskrifna ordningsmannainsfitutionen göras mera effektiv än hittills;

att för ;samma ändamål en fördelning så vidt möjligt borde ske

mellan de särskilda lappfamiljerna inom en lappby af byns sommarbetesmarker

och dessa ej, såsom för närvarande egde rum, vara utan

inskränkning upplåtna till samfäld! jbruk af alla byns hlappar, ■ samt att

öfver hufvud sådana bestämmelser borde sukas, som kunde förmå lappare

att i möjligaste mån hålla sina hjordar, under tillräcklig bevakning,

skilda från hvarandra;

att bestämmelserna Om skyldighet för lapparne att ersätta skada,

som af deras renar förorsakats, i visså afseenden kräfde ändring, samt

att nya stadganden vore erforderliga i syfte att för den bofaste underlätta

utfåendet af ersättning för • skada, som tillfogats honom genom

lapparnes renar, i hvilket hänseende särskild! framhållits, att det skiljedomsförfarande,

som omförmäles i 14 § af nu gällande renbeteslag,

icke vore för alla behöfliga fall användbart samt att det vid sin tilllämpning

medförde alltför stor omgång och tidsutdrägt;

att ändring erfordrades jemväl i stadgande^ om lapparnes skyldighet

att i vissa fall gemensamt ansvara för godtgörandet af timad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

skada, särskildt derutinnan, att ordningsmannen borde vara berättigad

att föra talan för samtliga lappar inom s. k. gemensamt skadeersättningsområde,

hvarförutom hänsyn borde egnas åt behofvet, enkannerligen

inom dylikt område, att hafva tillgång till en vitsord egande uppgift

på det antal renar, en hvar lapp hade under sin vård;

att å andra sidan skärpta bestämmelser erfordrades till lapparnes

värn mot skadegörelse från de bofasta, särskildt genom den bofasta

befolkningen tillhöriga hundar;

att den uti 1886 års lagstiftning bofaste tillerkända rätt att ega

renar och för dessa taga i anspråk samma förmåner som lapparne

beträffande fri tillgång till renbete å såväl statens som enskildes mark

borde upphöra eller inskränkas;

att, om möjligt, åtgärder måtte vidtagas för ordnandet af frågan

om de s. k. skogslapparnes renbetesrätt, d. v. s. de lappars, hvilka året

om, och således .äfven sommartiden, vistas med sina renar i landet

nedom odlingsgränsen uti lappmarkerna;

att lapparne måtte förpligtas att, hvarje renegare för sig, hafva

sina renar märkta med af häradsrätten faststäldt märke, och att det

ej såsom nu skulle få vara utan påföljd öfverlåtet åt den enskilde lappen,

om han ville hafva sina renar märkta eller ej;

att hvarje renegare borde i regeln ej få hafva mera än ett renmärke

och ej, såsom renmärkeslagen enligt antagen tillämpning nu medgåfve,

huru många märken som helst;

att i sammanhang med införande af föreskrift om obligatorisk renmärkning

bestämmelser erfordrades om förfarandet med omärkta renar

eller med renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade; samt

att verksammare lagstiftningsåtgärder jemväl i öfrigt vore af nöden

till förekommande i möjligaste mån af olofligt tillgrepp utaf renar.

Af dessa anmärkningar har den, som afsett, att den s. k. sedvanerätten

skulle upphöra för Jemtlands län, icke vunnit godkännande uti

de framlagda förslagen, och i samband dermed har frågan om separat

lagstiftning för Jemtlands län förfallit. I samtliga öfriga of vanberör da

punkter innefatta deremot förslagen nya eller ändrade bestämmelser,

hvarförutom de jemväl i andra delar innehålla nya föreskrifter med syfte

att i görligaste måtto förbättra de bestående förhållandena. Vid sin

pröfning af lagförslagen, till hvilka utskottet hänvisar beträffande deras

närmare innehåll, har utskottet icke kunnat undgå att finna, huru stora

svårigheter möta vid en lagstiftning sådan som den ifrågavarande, der

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

det gäller att afväga och jemka mellan två så skiljaktiga och mot hvarandra

stridande näringar som jordbruket och renskötseln. Att skapa

en ordning, som undanrödjer eller råder bot för alla slitningar och

svårigheter, hvilka kunna tänkas uppstå, är ogörligt. Å andra sidan

har utskottet trott sig finna, att förslagen innebära i åtskilliga delar

en afsevärd förbättring af den nuvarande lagstiftningen. En eller

annan punkt kan naturligen gifva anledning till erinringar, men de anmärkningar,

som härutinnan väckts inom utskottet, har utskottet icke

funnit vara af den betydelse, att på grund af dem någon ändring borde

föreslås. Deremot hafva de afgifna motionerna delvis berört frågor,

der en ändring af förslagen synts vara med fog påkallad; och får utskottet

nu redogöra för motionerna samt de ändringsförslag, de föranleda

dervid följande lagförslagens paragraflföljd.

Renbeteslagen,

i §•

Uti denna paragrafs andra moment meddelas bestämmelser rörande

lapparnes rätt att med sina renar vintertiden flytta utom de områden,

å hvilka de enligt bestämmelserna i paragrafens första moment ega att

vistas hvarje tid af året; och innehåller propositionen i detta hänseende

förslag om bibehållande af lapparnes ifrågavarande flyttningsrätt i den

utsträckning, nu gällande lag medgifver, d. v. s. för oktober, november,

december, januari, februari, mars och april månader.

Uti herrar Crusebjörns och Dahlstedts förenämnda motion ifrågasättes

emellertid ändring af förevarande moment, i det motionärerna

hemställa, att Riksdagen måtte besluta den ändring i det af Kongl.

Maj:t framlagda förslaget till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete

i Sverige, att § 1 mom. 2 måtte erhålla följande lydelse:

»Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker,

än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker och

renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana

hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne, dock

endast under månaderna oktober, november, december, januari, februari,

mars och april i Norrbottens län och månaderna november, december,

januari, februari, mars och april i annat län, för så vidt icke antingen

aftal träffats med vederbörande jordegare eller brukare om rätt för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

lappande att uppehålla sig der under annan tid af året, eller ock ovanliga

väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller

hindra återflyttning om våren.»

Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört:

»Genom den till innevarande Riksdag aflåtna nådiga proposition

n:o 56 har Kongl. Maj:t afsett att genom nya lagbestämmelser ordna,

bland annat, förhållandet mellan lapparne och den bofasta befolkningen

i de norra länen. Kongl. Maj:t har dervid i § 1 af sitt förslag till

lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige bibehållit oförändrad

den i § 1 i, samma lag af den 4 juni 1886 bestämda tid, under

hvilken lapparne skulle få utöfva den dem tillkommande sedvanerätt

att vintertiden flytta på enskild mark nedom odlingsgränsen i Vesterbottens

län och utom renbetesfjeflen i Jemtlands län.

Undertecknade, ledamöter i den komité, som af Kongl. Maj:t den

1 april 1895 erhöll uppdrag att utarbeta och till Kongl. Maj:t inkomma

med lagförslag i nu berörda hänseende, vidhålla fortfarande den mening,

som omfattades af komiténs samtliga ledamöter, utom dess ordförande,

i syfte att med en månad — oktober — inskränka tiden för sedvanerättens

utöfvande inom sagda län.

Förutom de skäl för denna af komiténs flertal omfattade ståndpunkt,

hvilka finnas angifna så väl i motiven till komiténs förslag som

i samma förslag åtföljande protokoll och bilagor, hafva tillkommit ytterligare

ärendet belysande uttalanden från de nordliga länen, som ännu

mera stärkt oss i den öfvertygelsen, att den af komiténs flertal omfattade

åsigten i här ifrågavarande afseende är den rätta.

Sedan i de kommuner inom Vesterbottens län, hvilka af lagförslagen

hufvudsakligen beröras, så väl lapparne som den bofasta befolkningen

beredts tillfälle att af dem erhålla del samt öfver dem afgifva

yttranden, hade man kunnat förvänta, att de förra med stöd af den vid

komitébetänkandet fogade reservation skulle allmänt hafva påyrkat bibehållandet

af sin nuvarande rättighet att redan den 1 oktober flytta

utom områdena för sin sommarvistelse. Så har emellertid icke skett,

ehuru trågan blifvit i vederbörlig ordning af lappfogden föredragen

inför lappallmogen och deras ordningsmän. Deremot har den af komitén

föreslagna inskränkningen till den 1 november i denna deras flyttningsrätt

vunnit allmänt gillande icke allenast af den bofasta befolkningen,

utan äfven af ortsmyndigheterna.

Konungens befallningshafvande i de de tre nordligaste länen äro

derjemte ense derom, att den föreslagna inskränkningen är för den

bofasta befolkningen af stort behof, så vidt man icke vill utsträcka

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande''''N:o 66. 7

lapparnes ersättningsskyldighet utöfver hvad lagförslagen innehålla, och

beträffande lapparne icke obilligt, då lagförslaget innehåller tydlig bestämmelse

derom, att lapparne äro fria från hvarje ansvar, om ovanligare

väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning. När det gäller

att väga den ena partens^ fördelar mot den andras olägenheter, kan ett

rätt bedömande vara att vänta endast af dem, som på nära håll varit

i tillfälle att opartiskt aktgifva på förhållandena. För komiténs flertal

ha ortsmyndigheternas, framför allt lappfogdarnes, uttalanden varit i

första rummet vägledande, icke de särskilda parternas af det egna inintresset

förestafvade, mer eller mindre vilseledande framställningar.»

Då utskottet nu går att angifva sin ståndpunkt i den fråga, som

uti omförmälda motion beröres, tillåter sig utskottet till en början meddela,

att utskottet tagit kännedom om samtliga de yttranden, hvilka af

så väl ortsmyndigheter som bofaste och lappar afgifvits öfver komiténs

förslag att beträffande andra län än Norrbottens inskränka lapparnes

ifrågavarande flyttnings rätt till månaderna november—april. Af dessa

yttranden framgår visserligen, att komiténs förslag, såsom motionärerna

erinrat, vunnit allmänt gillande af ortsmyndigheterna och den bofasta

befolkningen inom Vesterbottens län, men hvad Jemtlands län vidkommer

är förhållandet ett annat.

Såväl lappfogden som Konungens befallningshafvande inom sistnämnda

län hafva nemligen såsom det i främsta rummet Önskvärda

framhållit bibehållande af lapparnes flyttningsrätt i dess nuvarande utsträckning

under vilkor, att lapparne gjordes ovilkorligen ersättningsskyldiga

för den skada, som af deras renar förorsakades. Endast såsom

ett andra alternativ, hvilket borde komma i tillämpning allenast för den

händelse åt skadeersättningsskyldiglieten ej kunde gifvas det omfång,

som af dem förordats, hafva bemälda ortsmyndigheter föreslagit inskränkning

af lapparnes flyttningsrätt i öfverensstämmelse med komiténs

förslag.

Hvad öfriga ortsmyndigheter inom Jemtlands län .beträffar, må

nämnas, att kronofogdarne i såväl norra som vestra fögderiet af Jemtlands

län på det kraftigaste förordat bibehållande af lapparnes flyttningsrätt

i dess nuvarande utsträckning.

Dessa förhållanden synas utskottet förtjenta att uppmärksammas i

lika hög grad som de af motionärerna sammanfattade uttalanden från

ortsmyndigheterna i Vesterbottens län, då häraf med fog synes kunna

dragas den slutsats, att det åtminstone för vissa lappar föreligger

verkligt behof af flyttningsrättens bibehållande i dess nuvarande omfattning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Ordföranden i förenämnda ^komité, presidenten von Steyern, har

för öfrigt uti sin mot komiténs förslag till lydelse af 1 §:s 2 mom. afgifva

reservation på ett, enligt utskottets mening, öfvertygande sätt

ådagalagt olämpligheten af rubbning i denna lapparnes rätt; och anser

sig utskottet derför böra återgifva, hvad af herr von Steyern i sådant

afseende anförts.

Efter att hafva förklarat sig ej kunna biträda förslaget att med

en hel månad inskränka den tid, under hvilken lapparne skulle få utöfva

den dem tillkommande sedvanerätt att vintertiden flytta på enskildes

mark nedom odlingsgränsen i Vesterbottens län och utom renbetesfjellen

i Jemtlands län, fortsätter herr von Steyern:

»Hvad Herjeådalen beträffar, har det oemotsagdt uppgifvits, att

flyttningarna der aldrig begynt förr än i medlet af november. Ändringen

är således för dessa trakter utan all betydelse, om det ock

måste medgifvas, att något hinder för dess genomförande på samma

trakter icke förefinnes.

Inom norra delen af Jemtlands län äro förhållandena annorlunda.

Renbetesfjellen äro der enligt lappfogdens uppgift beväxta hufvudsakligen

med gräs, men sparsamt med renmossa. När gräsbetet med september

månad upphör, och renmossan, som då måste tillgripas, tryter,

helst när stark isbildning på fjellen gör den för renarne oåtkomlig,

hafva lapparne, särskild! från Hotagens skattefjell, varit nödsakade att

redan i början af oktober flytta till de närmast belägna skogstrakterna.

De hafva derför förklarat det icke vara möjligt att bestämma en senare

flyttningstid än den 1 oktober. Häri hafva samtliga vid sammanträdet

i Föllinge närvarande kommunalombud instämt; de hafva varit ense

derom, att det icke kunde förmenas lapparne, åtminstore från vissa

fjell, att flytta redan den 1 oktober. För denna del af länet har således

komiterades förslag den betydelse, att det skulle beröfva lapparne

en förmån, som allmänt erkänts vara för bedrifvande af deras näring

nödvändig,. för att bereda de bofaste en förmån, på hvars åtnjutande

de uttryckligen förklarat sig icke gorå något anspråk. Det kan ej med

fog sägas, att de bofaste afgifvit denna förklaring utan att närmare

göra sig reda för dess innebörd. De underläto icke att vid tillfället

framhålla, att de ledo åtskillig skada af renarne under oktober månad,

men de medgåfvo tillika, att skadan endast gälde bergadt, i stackar

och häsjor utestående hö, och att den skulle förekommas, om det blefve

regel,^ att höet förvarades i lador. Detta mål uppstälde de bofaste derför

såsom mer eftersträfvansvärdt än uppskofvet med lapparnes flyttning,

och de hoppades vinna det genom bidrag till ladors uppförande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 9

från jemtländska renbetesfjellens skogsfond. Denna hemställan hafva

komiterade nu i sitt betänkande understödt. Blir resultatet häraf, att

höet i allmänhet inom de delar af Jemtlands län, som vintertiden besökas

af lappar, kommer att förvaras i lador, är detsamma fullständigt

skyddadt redan före den 1 oktober, och all anledning saknas då att

förmena lapparne att komma vid den tiden. Skulle åter afsigten ej

vinnas, blefve under den af komiterade föreslagna lagstiftning lapparnes

belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för lapparne

att under oktober månad beträda enskild mark skulle nemligen, enligt

komiterades förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovilkorlig skyldighet

att ersätta all skada, som under nämnda månad skedde å utestående

bergadt hö, och detta ehuru, enligt samma §, höstackarna ej skulle behöfva

vara inhägnade förr än den 1 november. Under oktober månad

således, då äfven vid ganska normala förhållanden, på hvilka det af

komiterade åberopade stadgandet om ovanliga väderleksförhållanden icke

eger tillämplighet, renarne ej kunna hållas qvar å de på renmossa

fattiga fjellen, utan, följande en naturlig drift, söka sig ned till skogslandet,

blifva lapparne ovilkorligen ersättningsskyldige för all skada,

som sker å de öfverallt utestående, öppna höstackarna. En sådan lagstiftning

är så föga egnad att stifta frid mellan lappar och bofaste, att

den fast mer skulle framkalla nya tvister och mångfaldigt ökade skadeersättningsanspråk.

Från Yesterbottens län hafva visserligen yrkanden om senare höstflyttning

framkommit, ehuru icke enhälligt. En socken, Dorotea, har

uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring. Ej heller inom

Åsele socken synes sådan, att döma af det vid sammanträdet i Lycksele

närvarande ombudets anförande, anses nödig. . De öfriga socknarne

hafva uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det att några nöjt sig

med den 15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan först då

allt hö kunde vara hemfördt till gårdarne. Å lapparnes sida har uppgifvits,

att de under vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först

i medlet eller slutet af oktober, plägade öfverskrida odlingsgränsen, att

under sådana år, då mycken snö folie och isskorpa tidigt bildade sig

i fjellen, det vore för lapparne nödvändigt att kunna lemna dessa

redan vid Mikaelitiden, och att ändring i tiden för höstflyttningen således

icke vore möjlig.

I detta län gäller frågan icke kustsocknarnes intresse, ty till kustlandet

komma lapparne redan nu icke förr än i december. Frågan är

således endast den, huruvida till förmån för nybyggarne inom lappmarken

nedanför odlingsgränsen intrång skall göras i lapparnes flyttBih.

till Itiksd. Vrål. 1H(J8. 7 Samt. 31 Uiift. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

ningsrätt. Skola fjellapparne, hvilka för lång tid af året redan undanträngts

från detta område, der de förut oinskränkt herskat, nu genom

lagstiftningens medverkan ytterligare kringskäras i utöfningen af en

rätt, af hvilken de synas vara i ett verkligt behof, borde för en sådan

lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas kraftiga skäl. Komiterade

hafva inskränkt sig till att förklara, att de funnit förändringen önskvärd

från de bofastes synpunkt. För min del skulle jag snarare vilja

kalla den öfverflödig ur de bofastes synpunkt, derest komiterades förslag

i öfrig! komme att godkännas. Det är ostridigt, att äfven i dessa

trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka, träffar

endast utestående hö. Till dess skyddande hafva komiterade här liksom

i Jemtlands län föreskrifvit uppförande af lador, och detta med

afl utsigt till framgång. Konungens befallningshafvande i länet yttrar

nemligen i sitt af komiterade åberopade utlåtande angående förändrad

lagstiftning för lapparne: »Öfverallt inom lappmarken finnes tillräcklig

tillgång på virke för att uppföra lador, hvilka blifva föga dyrare än

häsjor. Det är, för att använda ett mildt uttryck, endast bristande

företagsamhet, som gör, att den bofasta befolkningen fortfarande begagnar

sig af häsjor och icke uppför lador.» Skulle emellertid någon

trakt inom lappmarken finnas, der ladors uppförande blefve för kostsamt,

hafva komiterade för sådan trakt föreskrifvit uppsättande kring

stackar och häsjor af fullt skyddande stängsel, hvilket dock i Vesterbottens

läns lappmark, i motsats till hvad som föreslagits för Jemtlands

län, skulle vara färdigt i sammanhang med slåttern, d. v. s. i regeln

under september månad. I dessa trakter skall alltså, om lagen åtlydes,

allt hö, som är af något värde, vara genom de bofastes egen åtgärd

fullständigt skyddadt före den 1 oktober. Det gräs, som efter den

tiden växer eller ligger slaget på marken, torde vara af den beskaffenhet,

att det ej förtjenar något skydd. Hvartill det under sådana förhållanden

skulle gagna att förbjuda lapparne att flytta före den 1 november,

är jag ej i stånd att inse. Ej ens den bofaste, som försummat

åtlyda lagen, kan af förbudet hemta något verkligt gagn. Häri

skulle kunna göra det, om det vore honom möjligt att under oktober

månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade hö till gården. Men

efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i någon nämnvärd

utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s. i november

och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1

december kan man derför förstå; att stanna vid den 1 november förefaller

deremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.»

Af nu anförda skäl, och då, enligt hvad utskottet af de öfver

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 11

komiténs förslag afgifna yttranden inhemta!, det särskild! för Frostvikens

och Hotagens lappar skulle vålla afsevärda olägenheter att inskränkas

uti sin fly tingsrätt, har utskottet ansett herrar Crusebjörns

och Dahlstedts motion icke böra föranleda till ändring af 1 §:s 2 mom.

i dess lydelse enligt Kong!. Majt:s föreliggande proposition.

,;>s; . ''i ''■

6 §•

Denna paragraf innehåller, jemte föreskrift derom, att de trakter,

der lapparne ega uppehålla sig under hvarje tid af året, skola indelas

i lappbyar, förbud vid ansvarspåföljd för lappar, tillhörande en lappby,

att under maj, juni, juli, augusti och september månader uppehålla sig

med sina renar inom annan lappbys område.

I sin motion har herr Lindhagen yrkat, att förbudet mot vistelse å

annan lappbys område måtte, åtminstone för Jemtlands län, utsträckas

till hela året. Efter att hafva framhållit, huru angeläget det vore, att

lapparne i möjligaste måtto hölles skilda från hvarandra i afseende å

de områden, der de söka bete för sina renar, och att en dylik särskiljning

borde i möjligaste man genomföras äfven mellan de till en och

samma lappby hörande lappar beträffande betet inom lappbyns eget

område — en fråga, hvilken utskottet får närmare behandla vid 9 § —

åberopar motionären till stöd för sitt yrkande, att de olika lappbyarna

icke borde under någon del af året få anlita hvarandras områden, de

påståenden, som under ärendets förberedande behandling framkommit

härutinnan, så ock de faktiska förhållanden, som enligt motionärens

åsigt tala för en så skarp särskiljning.

För bedömande af motionärens förslag torde utskottet få närmare

redogöra för hvad i frågan förekommit såväl vid sammanträdena inför

lappkomitén som sedermera i de utlåtanden, hvilka afgifvits öfver

komitérades förslag. Så vidt utskottet kunnat finna, har i afseende å

Norrbottens län något behof af de olika lappbyarnes särskiljning jemväl

för vintertiden icke blifvit påstådt. För Vesterbottens län har lappfogden

yrkat, att förbudet mot beträdande af annan lappbys område

borde gälla äfven under oktober, ett yrkande, som väl tyckes väsentligen

utgå från den förutsättningen, att i den blifvande nya lagen lapparne

skulle förbjudas att före november månads ingång företaga sina

vinterflyttningar, men hvilket dock kan tänkas vara afsedt äfven för

det fall, att, såsom enligt det kong], förslaget skulle blifva förhållandet,

lapparnes flyttningsrätt finge inträda redan med oktober månad. Lappfogdens

ifrågavarande yrkande har vunnit understöd af Konungens befallningshafvande

i länet. Hvad Jemtlands län beträffar, framhölls, vid sammanträde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

inför komitén, af dåvarande lappfogden Suwe, att särskilt i Ovikens^

Tennas och Idre lappbyar intrång egt rum vinteididen af lappar från

Åre—Storsjö lappby. För dem, hvilka i likhet med Tennäs-lapparne

året om stannade på sina fjäll, vållade detta stor skada såväl på betet

som derigenom, att de främmande renarne vid återvändandet toge med

sig andras renar, bvilket försvårade renvården. När yttranden från

orterna inhemtades öfver komitérades förslag, förnyades såväl af lappar

som af bofaste i Tennäs yrkandet, att hvarje lappby måtte året om

hålla sina renar borta från annan by. Derigenom, att Åre—Storsjö

lappby tilläte sina renar ströfva in på Tennäs lappb}''S betestrakter,

förorsakades, utom. minskning i betet, att den förra lappbyns renar,

som vore i hög grad förvildade, skingrade och bortförde en stor del

af den senare lappbyns tamda hjord, hvilken sedermera blefve ett lätt

byte för vargar och tjufskyttar. Lapparue i Idre lappby önskade jemväl

att hela året vara fredade för andra byars renar, enär betet å deras

område vore behöfligt för deras egen bergning. Nuvarande lappfogden

inom Jemtlands län förenar sig ock i yrkandet, att lappbyarne borde

året om vara skilda från hvarandras områden. Han anför, hurusom det

nu ifrågavarande förbudet väsentligen tillkommit i ändamål att bereda

skydd för gräsbetet. För Jemtlands län vore emellertid nödigt, att

sk}rdd bereddes jemväl renmossan. Flera lappbyar uppehölle sig mestadels

hela året inom egna områden, och de öfriga med få undantag

sökte för undvikande af skadegörelse å hö qvardröja så länge som

möjligt och ibland under gynsamma år ända till årets slut, dervid renarnes

föda naturligen vore renmossa. För ändamålet sparades ock

inom väl ordnade lappsamhällen en viss trakt. Skulle nu andra lappar

få flytta dit, lede rätte innehafvarne intrång och skada. Hvad lappfogden

sålunda framstält har Konungens befallningshafvande i Jemtlands

län för sin del biträda

Onekligen tala de sålunda afgifna yttrandena för, att en utsträckning

af den i paragrafen stadgade förbudstiden beredes. Att träffa

någon allmän föreskrift härom synes emellertid icke vara af nöden och

knappast låta sig göra. För Norrbottens län har, såsom nämndt, någon

utsträckning icke blifvit föreslagen. För Vesterbottens län har den

satts i fråga, dock egentligen endast för oktober månad, och detta,

såsom det vill tyckas, hufvudsakligen för det förutsatta fall, att lapparne

icke skulle blifva berättigade att företaga sina sedvanliga flyttningar

förrän med november månads ingång. För Jemtlands län har

den påyrkats för hela året, men behofvet häraf tyckes der icke göra

sig gällande utom för vissa särskilda lappbyar. Man kunde följaktligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

löpa fara att, genom att gifva förbudet eu allmän affattning, skapa

olägenheter på ett håll, medan man å andra åstadkomme en bättre sakernas

ordning. Utskottet antager, att bästa sättet att lösa föreliggande

fråga vore att låta förbudstidens utsträckning för särskilda orter ankomma

på Kongl. Maj:ts pröfning, och att således frågan bäst kunde

ordnas genom en tilläggsföreskrift till 6 § af det innehåll, att, derest

för särskilda lappbyar skulle visa sig behöflig!, att förbudet att vistas

inom annan lappbys område utsträcktes att gälla äfven för annan tid

af året, än som i §:en vore bestämdt, Konungen skulle ega att derom

förordna; och framställer utskottet här nedan förslag omändrad lydelse

i sådant hänseende af 6 §.

9 §•

I denna § har, med syfte att åstadkomma en bättre ordning inom

de särskilda lappbyarne, intagits föreskrift derom, att för hvarje lappby

skall finnas en byordning, innehållande, i den mån sådant finnes erforderligt,

föreskrifter angående ordningen för renskötselns bedrifvande

inom byn eller eljest angående förhållandet mellan lapparne inbördes.

Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till sådan

ordning, deri jemväl finge stadgas vite af två till ett hundra kronor för

underlåtenhet att ställa sig densammas föreskrifter till efterrättelse,

skulle Konungens befallningshafvande ega att efter kronobetjeningens

och lappfogdens hörande i ärendet besluta och byordningen till efterlefnad

utfärda. rf

Bland de i paragrafen exempelvis angifna ämnen, som borde blifva

föremål för närmare reglering i byordningarna, angifves »fördelning åt

sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt af betesrättens utöfning».

Med afseende å denna föreskrift har herr Lindhagen i sin

motion, dock utan att göra något bestämdt yrkande, velat till öfvervägande

framställa, huruvida, i hvad män och på hvad sätt de olägenheter,

dem man afsett att genom sagda bestämmelser motverka,

kunde anses blifva genom stadgandet på ett tillfyllestgörande sätt undanröjda.

Han erinrar derom, att den nu gällande ordningen, enligt hvilken

inom hvarje lappby renbetet är gemensamt för alla till byn hörande

lappar, genomfördes i 1886 års lagstiftning, under det dessförinnan'' å

vida öfvervägande delar af lappmarkerna den ordning utbildat sig, att

enskilda lappar egde uteslutande betesrätt å särskilda delar af byns

område. Han erinrar vidare, att — på sätt framhållits af den komité,

som utarbetade det till grund för 1886 års lag liggande förslag — in
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

delningen i lappbyar egt rum äfven i forna tider och att från början

mgep fördelning af byarnes områden mellan deras medlemmar förefunnits,

ett förhållande, som ock framgent bibehållit sig inom Torneå

och Luleå lappmarker af Norrbottens län, men att deremot uti öfriga

delar af lappmarkerna gränser så småningom uppstått inom byarne.

Detta hade under tiden före 1886 års lagstiftning utbildat sig derhän,

att uttrjmklig införsel mot erläggande af viss afgift beviljades af länsstyrelserna

enskilda lappar å vissa land, till hvilka uteslutande rätt

sedermera ansågs tillkomma de sålunda inrymde och deras familjer.

Med den sålunda uppkomna ordningen hade emellertid 1886 års lagstiftning

brutit. Den befintliga indelningen i särskilda land hade, efter

hvad sistnämnda komité framhållit, visat sig medföra endast trängsel

och brist å ett håll, öfverflödigt utrymme å ett annat. Enligt samma

komites förmenande kräfdes derför en återgång’ till hvad i gamla tider

gält,. och med godkännande af denna uppfattning hade 1886 års lag

legitimerat byindelningen, men undandragit de särskilda innehafvarne

af lappskattelanden och skattefjellen allt rättsskydd för deras innehaf

och för de anordningar, som de till gagn för renskötseln eller till egen

beqvämlighet och trefnad der vidtagit,

I denna uti 1886 års lag genomförda uppfattning, att betet borde

vara gemensamt för hela lappbyn, hvilken uppfattning tvifvelsutan, då

den Damkorn, syntes påtagligen rigtig, finner motionären hufvudsakligaste

anledningen till det förfall, som inträdt i fjellapparnes renskötsel

inom Vesterbottens och Jemtlands län, och han ifrågasätter, om ej en återgång

borde försökas till hvad som gält före 1886 års lag. Han anför

och åberopar i detta hänsende de yttranden, som afgifvits af lappfogdarne

inom nämnda båda län, till hvilka yttranden, intagna i motionen,

utskottet tillåter sig hänvisa, och han framställer derefter följande

frågor:

»Hur skall man kunna återgifva lapparne i Vesterbottens och Jemtlands

län den mer eller mindre förlorade hemkänslan, som utgör ett

så mägtigt och oumbärligt bindemedel för ordnade förhållanden? Böra

ej för detta ändamål de särskilda lappfamiljerna anvisas bestämda områden

på de platser, der de sedan gammalt haft hemvist? På hvilka

vilkor böra dessa upplåtelser ske, så att å ena sidan lapparne känna

sig trygga i sin besittning, men å andra sidan möjlighet bibehålies att

kunna i mån af behof reglera områdestilldelningen? Hvilka grunder

kunna tillämpas vid fördelningen af renbetena i syfte att befrämja en

jemnare förmögenhetsställning bland lapparne och särskild! förebygga,

att ej det öfvertag, de rika lapparne lära erhållit genom den uppkomna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 15

oredan, vid en blifvande områdestilldelning länder dem obeliörigen till

fördel? Kunna härvid mått och steg vidtagas, så att större vigt lägges

vid en omsorgsfull och rationel renskötsel än vid ett skadligt uppdrifvande

af renstockens storlek? År det ej gagneligt, att de upplåtna

nyttjanderätterna såsom förut stadfästas genom skriftliga, af Konungens

befallningshafvande utgifna upplåtelsebref? Hvilka ytterligare åtgärder

kunna erfordras för att bereda nyttjanderätten det rättsskydd, som på

grund af områdenas större begränsning eller andra förhållanden må

erfordras? År det ej rigtigt samt för höjande raf lappens sjelfkänsla

och sociala ställning äfven angeläget, att, såsom förut, alla lappar erlägga

någon liten skatt för sina besittningar?»

Under anförande, att alla dessa frågor icke blifvit af senaste lapplagskomité

tillräckligt beaktade, och med särskild hänsyn dertill, att i

komiténs betänkande säges om de angelägenheter, som skola ordnas i

by ordningarna, att de i första hand äro en lapparnes inre angelägenhet

och ej böra göras till föremål för den allmänna lagstiftningen, finner

motionären tvekan kunnas hysas derom, huruvida ofvannämnda stadgande

i ,9 § inrymmer antagliga utsigter till en tillfredsställande lösning

af spörsmål, hvilka förefalla mer än andra bort lösas företrädesvis

genom direkt ingripande af statsmagten. I hvarje fall finner han det

vara af vigt, att uppmärksamheten fästes på hvad saken egentligen

gäller, samt att det väl kan ifrågasättas, om ej åtminstone till väckelse

och ledning för framtiden i 9 § lämpligen borde äfven allmänt angifvas

de ändamål, som med fördelningen af renbetena måste ytterst vinnas.

Onekligen har motionären genom denna sin framställning berört

en af de vigtigaste, men ock en af de mest svårlösta frågor rörande

lappväsendet. Påtagligt är, att den vid tiden för 1886 års lagstiftninggällande

ordning innebar i sig sådana oegentligheter, att den ej längre

kunde oförändrad bibehållas, men felet var måhända, att, då den dittillsvarande

fördelningen inom iappbyarne upphäfdes, intet blef satt i

stället. Att nu genom ett direkt ingripande af lagstiftningsmagten

söka råda bot för de uppkomna svårigheterna torde efter utskottets

förmenande svårligen låta sig göra. En föreskrift t. ex. om rätt och

skyldighet för Konungens befallningshafvande att, genom formliga upplåtelsebref

till särskilda lappar, bereda inrymning i särskilda land synes,

äfven om mer eller mindre vidtgående förbehåll gjordes i fråga om

helgden af den nyttjanderätt, som genom inrynmingsbrefven upplätes,

lätt nog kunna i framtiden gifva anledning till enahanda svårigheter

som de, hvilka 1886 års lag afsåg att undanrödja. Jemväl mot andra

föreskrifter, syftande till eu direkt och omedelbar reglering i lagstift
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

La fint skott ds Utlåtande N:o 66.

ningsväg af dessa förhållanden, synes dessas egen natur lägga hinder,

åtminstone för det närvarande. Att vid den fördelning af sommarbetet,

som i och med de blifvande byordningarna bör komma

till stånd, skälig hänsyn skall, såsom motionären önskar, tagas dertill,

att de särskilda lappfamiljerna anvisas uppehållsställen å de platser,

der de sedan gammalt hatt hemvist, finner utskottet rigtigt, men antager

jemväl, att en i lagen intagen föreskrift härom icke skulle kunna

göras ovilkorlig, utan sakens närmare reglering i allt fall väsentligen

öfverlåtas åt den pröfning af förhållandena, som vid byordningarnas

fastställande skall ega rum. På hvilka vilkor de eventuella upplåtelserna

böra ske, så att å ena sidan lapparne känna sig trygga i sin besittning,

men å andra sidan möjlighet bibehålies att kunna i mån af

behof reglera områdestilldelningen; hvilka grunder kunna tillämpas vid

fördelningen af renbetena i syfte att befrämja en jemnare förmögenhetsställning

bland lapparne och särskildt förebygga, att ej det öfvertag,

de rika lapparne erhållit genom den uppkomna oredan, vid en blifvande

områdestilldelning länder dem obehörigen till fördel; huruvida härvid

sådana mått och steg kunna vidtagas, att större vigt lägges vid en

omsorgsfull och rationel renskötsel än vid ett skadligt uppdrifvande

af renstockens storlek; — allt detta är frågor, som vid sommarbetets

fördelning naturligen måste komma under noggrant öfvervägande, men

som, så vidt utskottet kan finna, enligt sakens egen beskaffenhet undandraga

sig all reglering på förhand genom allmänna lagbud. Utskottet

tilltror icke sig att kunna i sådant hänseende afgifva förslag och håller i

öfrigt knappast något annat möjligt än att, på sätt lagen afser, till en

början gorå dessa frågor till föremål för reglering in casu af länsstyrelserna

i samråd med lapparne sjelfva. Efter utskottets mening torde

man få hoppas, att den reglering, som enligt 9 § vidtages, skall blifva

uppslag och begynnelse till en bättre sakernas ordning. Möjligen skola,

sedan byordningar kommit till stånd och fått verka, materialier härigenom

så småningom samlas för att kunna i lagstiftningsväg närmare

ingripa i detta ämne. För det närvarande synes man icke kunna komma

längre än till hvad lagen i denna del innehåller, dervid utskottet emellertid

vill påpeka, dels att länsstyrelserna, för att meddela bestämmelser

om sommarbetets reglering, icke äro beroende af lapparnes initiativ

och samtycke, dels att man helt visst icke behöfver befara, att länsstyrelserna

skola förbise ifrågavarande spörsmål, hvilket uppenbarligen

är det vigtigaste bland alla dem, som 9 § berör, hvadan också någon

‘särskild erinran om hvad denna sak egentligen gäller icke torde, på

sätt motionären förmenar, behöfva inflyta i förevarande lagrum. Med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

afseende å hvad sålunda blifvit anfördt har utskottet funnit sig icke

kunna eller böra i denna del af ämnet föreslå några andra eller närmare

bestämmelser än hvad lagförslaget innehåller.

14 och 15 §§.

Dessa paragrafer innefatta stadganden om lapparnes skyldighet att

ersätta skada, som af deras renar föröfvas. Efter det sätt, hvarpå

dessa stadganden blifvit affattade, skulle i vissa — låt vara mindre

afsevärda — fall lappen icke blifva ersättningsskyldig för skada, som

blifvit af hans renar föröfvad å trakt, der han alls icke eger att med

renar vistas under någon tid af året.

Sistberörda förhållande har föranledt herr Lindhagen att i sin

motion påyrka ändring af förevarande paragrafer i syfte att i lagen

måtte intagas bestämmelse derom, att skada, som af lapparnes renar

förorsakas å trakt, der lapparne icke ega rätt att med renar uppehålla

sig under någon tid af året, skall i hvarje fall af renarnes egare ersättas.

Motionären erinrar, att såväl flertalet inom senaste lappkomité

som ock högsta domstolen föreslagit, att i lagen måtte intagas bestämmelser

i sådant syfte, men att i enlighet med den mening, som

uttalats af komiténs ordförande, en dylik föreskrift ej influtit i Kongl.

Maj:ts förslag af skäl, att den ej ansetts behöflig, men sannolikt skola

föranleda talrika tvister om tillvaron eller icke tillvaron af sedvanerätt.

I afseende härå anför motionären: »Förhållandet mellan lappar

och bofaste har hitintills gestaltat sig så, att stridigheterna varit många,

men rättegångarne sällsynta; och de omständigheter, som gjort, att man

å ömse sidor fruktat inlåta sig på en oviss och dyr process, skola nog

fortfarande visa sig verksamma i enahanda riktning, äfven om det föreslagna

stadgandet komme till stånd. Sannolikt skulle dettas tillämpning

ifrågasättas endast i klara fall; och enligt erfarenheten betalar

lappen oftast godvilligt, när han finner sig ej kunna undgå ersättningsskyldighet.

Men det ifrågasatta stadgandet kan derutöfver möjligen få eu ganska

stor betydelse, såsom egnadt att motverka de öfverklagade olägenheterna

af sedvanerättens lagfästande, på samma gång derigenom visas ett visst

billigt tillmötesgående mot den allmänna och ständigt återkommande

fordran från bofaste, att lappen skall ovilkorligen ersätta all skada. Då,

såsom man påstår, lappen numera, i medvetande af lagens innehåll,

mångenstädes missbrukar sin sedvanerätt, så bör hvarje hot i lagen om

ovilkorligt och känbart äfventyr för denna rätts öfverskridande verka

till att afhålla honom derifrån. Lappen är till sin natur sorglös och

Bth. till Riksd. Prot. 1898. 7 Smil. 37 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

lättsinnig. Och man gör honom bestämdt obotlig skada genom att visa

benägenhet lossa på sådana band, som tvinga honom att taga hänsyn

och tänka sig för något litet.

Enligt högsta domstolens erinran eger stadgandet vidare en särskild

betydelse för de orter, hvarest lappar förut icke vistats, men der å kronans

mark, såsom i § 30 förutsättes, åt lapparne upplåtas renbetesland. En dylik

upplåtelse egde 1888 rum å Sårna kronopark i Dalarne, hvaraf bildats Idre

lappby. Ett förslag till ny dylik disposition af kronoparker inom Sårna

föreligger för närvarande till behandling i finansdepartementet. Och ingen

vet, hvad framtiden i den vägen genom händelsernas tvång eller vederbörandes

välvilja ytterligare kan bära i sitt sköte.»

Hvad motionären sålunda anfört synes utskottet innefatta fullt

giltiga skäl att biträda den åsigt, som, omfattad af komiténs flertal, af

högsta domstolen utan meningsskiljaktighet förordats, och har utskottet

i det förslag, utskottet nedan afgifver, tillagt, såsom ny 16 §, erforderlig

bestämmelse härutinnan, hvaraf sedan i sin ordning föranledts dels vissa

ändringar i 14 och 15 paragraferna, dels ändrad nummerföljd af det

kongl. förslagets öfriga paragrafer, dels ock ändring af vissa der förekommande

hänvisningar.

Förslagets 15:de § innehåller bestämmelser om ersättning för skada,

som af lapparnes renar föröfvas å bergadt hö, hvilket lemnats utestående

i stack eller hässja, samt innehåller i första mom. den föreskriften,

att inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker egaren ej är

berättigad till ersättning i annat fall, än då skadan tillkommit med uppsåt

eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning, samt att, om skadan

sker inom annan trakt under tid, då lapparne ega att med renar vistas

å trakten, enahanda bestämmelse skall gälla. Har utom Norrbottens

och Vesterbottens läns lappmarker bergadt hö lemnats utestående å tid,

då lapparne icke egde att å trakten uppehålla sig, skall enligt mom.

2 skada, som derå af renar förorsakas, ersättas af renegaren, ändå att

den ej tillkommit på sätt i mom. 1 sägs. I dessa föreskrifter har i den

af herr Norberg afgifna motion yrkats den ändring, att i fråga om

Jemtlands län skada, som af renar förorsakas på bergadt hö, hvilket

icke blifvit infördt i lada, utan lemnats utestående å mark, i stack eller

hässja, skulle — äfven då skadan skett å tid, då renegare varit berättigad

att med sina renar uppehålla sig å de bofastes egor — ersättas

af vederbörande renegare jemväl i det fall, att skadan icke tillkommit

med uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Till stöd för sin hemställan anför motionären: »Eu lag, hvarigenom

lappen blir tillförsäkrad rättigheter utan motsvarande skyldigheter, skall,

efter hvad å ort och ställe inhemtad mångårig erfarenhet om lappens

lefnadsvanor förr och nu gifver vid handen, ingalunda leda till lappens

välfärd. Tvärtom skulle lappen genom en sådan lagstiftning komma

att lockas till en fortfarande liknöjdhet i vården af sina renar, eu vårdslöshet,

som han under de senare åren tyvärr låtit komma sig till last

och som ovilkorligen måste till slut leda till hans ruin. En dylik lagskall

ej heller af de bofaste kunna emottagas med tillfredsställelse.

Till belysning af förhållandena, sådana de te sig inom de jerntländska

socknarne, hvjlka jag närmast känner till, skall jag tillåta mig

att påpeka, att inom dessa socknar består hemmansegarens skörd uteslutande

af det hö, som han får afberga å sina gränsvallar samt myroch

utängs-slåtter. Fastän belägna ända till 2 å 3 mil från bostaden,

kan han å dessa slåtter årligen afberga 40 å 50, ja ända till 70 lass

hö, som, i brist på skog, hvaraf lador kunna uppföras, uppsättas i stackar

eller hässjor. På första snöföre eller då myrar och träsk blifvit så tillfrusna

att de äro farbara, vanligen i november, hemköres detta hö till

gården. Och efter tillgången af det hö, som bonden då erhåller från

sin myr- och utängs-slåtter, är det som han uppsätter sin kreatursbesättning

för vintern. Häraf inses lätt, att sjelfva existensvilkoret för jordbrukaren

i dessa fjelltrakter ligger till hufvudsaklig del just i dessa

slåtter.

Vidare utgör tillgången af myr- och utängs-slåtter till väsentlig de!

grunden för uppskattningen af hemmanets värde, efter hvilket egaren

måste erlägga rätt betungande skatter och onera af alla slag — alldeles

på samma sätt som öfriga jordbrukare i Sverige måste erlägga skatt

för sina hemman.

Häraf torde följa, att den bofastes egendom icke bör lemnas till pris

åt lapparnes liknöjdhet eller godtycke — hvilket tvifvelsutan skulle blifva

fallet, derest ofvan anförda bestämmelse blefve lag. Ty då de flesta skadorna

inträffa långt borta i ödemarken, der ingen menniska finnes, utom

möjligen renarnes vårdare, och då det i följd häraf merendels är omöjligt

för den bofaste att förebringa bevisning derom, att skadan skett

genom renvårdarnes uppsåt eller vårdslöshet, är det föreslagna stadgandet

af den beskaffenhet, att — derest lapparue vilja begagna sig af de

invändningar, till hvilka lagen inbjuder — de tillfällen, då ersättning

skulle kunna utbekommas, ingalunda blefve regel, utan tvärtom sällsynta

undantag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Utan ett fullständigt genomförande af grundsatsen: ersättning i

hvarje fall åt den bofaste för af renar förorsakad skada å åtminstone

bergad och i stackar eller på annat, sätt förvarad gröda, skall helt visst

ändamålet med den nya lagstiftningen väsentligen förfelas, och stridigheterna

mellan lapparne och de bofaste komma att fortfara.

Lyckligtvis äro de med renvården förknippade svårigheterna ej af

den beskaffenhet, som den dermed mindre invigde förestält sig. Ty

om det är en sanning, att lappen icke under alla förhållanden kan hafva

renhjordarne så i sin hand som den bofaste sin boskap, så är det å

andra sidan visst, dels att han med hänsyn till beskaffenheten af de

trakter, der han vanligen betar sina renar, i allmänhet ej behöfver en

sådan magt öfver hjorden, dels också att han med mera arbete på renarnes

tämjande och på vallhundarnes dressyr kan under vanliga förhållanden

utöfva en sådan magt.

Erfarenheten hittills inom Jemtlands län gifver också vid handen,

att de flesta skador uppkomma genom renvaktarens vårdslöshet; att

ordentliga lappar kunna undgå all skadegörelse och följaktligen slippa

utgifva ersättning för sådan; samt att, der skada skett, de redbara lapparne

icke undandraga sig att ersätta densamma, äfven der ersättningssökanden

icke kunnat visa uppsåt eller vårdslöshet. Erinras bör

äfven, att vid de sammanträden, som hållits med de jemtländske lapparne

för inhemtande af deras yttranden öfver lappkomiténs förslag,

lapparne allmänt ansett det vilkor för ersättningsskyldigheten, att

skadan skall hafva skett genom uppsåt eller vårdslöshet, saklöst kunna

bortfalla.

Under tiden före de närmast förflutna 20 åren eller så bortåt hörde

det till sällsyntheterna, att skada å höstackarne blef föröfvad genom

renar, fastän lapparne vintertiden då liksom nu nedsatte sig med sina

renar på de bofastes egor. Och det synes mig klart, att svårigheterna

med att hålla renarne ifrån höstackarne äro vida mindre nu, sedan renbeteslanden

på sista tiden blifvit väsentligen utvidgade.»

Genom sitt förevarande förslag har motionären bragt å bane en

af de mera omtvistade frågorna rörande rätta ordnandet af förhållandet

mellan lapparne och de bofaste, en fråga, som särskildt inom Jemtlands

län varit, föremål för mycken och liflig förhandling.

I afseende å den grundsats, som funnit uttryck i 15 §, vill utskottet

erinra, ätt densamma icke är att anse såsom en nyhet för den nu föreslagna

lagstiftningen. Den återfinnes i 11 § af nu gällande lag, i hvilken

för lappmarkerna inom Norrbottens och Vesterbottens län samt de

delar af Jemtlands län, der hemmanen blifvit skattlagda efter den för

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Vesterbottens läns lappmarkar gällande metod, stadgas, att, om slaget

och bergadt hö å äng eller utängsslåtter af viss beskaffenhet icke förvaras

i lador utan i stackar eller hässjor, egaren ej är berättigad till

ersättning för skada, som derå af renar förorsakats, så framt ej antingen

stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som af

Konungen blifvit förordnadt, eller skadan tillkommit med uppsåt eller

genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.

Beträffande den form, hvarunder samma grundsats ingått i den nu

föreslagna lagen, tillåter sig utskottet hänvisa till hvad i komiterades

betänkande derom anföres. Komiterade yttra härom följande: »Att å

trakter, der renskötsel och jordbruk måste bestå vid sidan af hvarandra,

den bofaste bör vara skyldig att vid bergad grödas förvarande ute

å mark vidtaga särskilda åtgärder för att freda densamma mot renar,

synes komiterade fullt befogadt. Nu gällande bestämmelser i ämnet

hafva dock visat sig mindre tillfredsställande. Dels har nemligen pa

många orter uppförandet af det föreskrifna stängslet kring höstackarna

antingen underlåtits eller verkställts först efter det höskörden i sin helhet

varit afslutad, hvarigenom stackarna under lång tid fått stå ostängda,

dels har stängslet icke visat sig för det afsedda ändamålet tillfyllestgörande,

enär det, så snart snö hopat sig vid detsamma, ej förmått

afhålla renarne från höet. Derför och då effektivt skydd i ifrågavarande

hänseende ej lärer kunna åstadkommas annorlunda än genom höets införande

i lador, hafva komiterade ansett sig böra såsom regel uppställa,

att bergadt hö skall förvaras i lada, och att lappen icke är ansvarig

för skada, som hans renar göra bergadt hö, hvilket icke blifvit sålunda

förvaradt, utan lemnats utestående å mark. Komiterade våga äfven

hoppas, att de bofaste sjelfve snart skola komma till insigt derom,. att

höets införande i lada ligger i deras eget välförstådda intresse, i ty

att sålunda förvaradt hö blir till sin beskaffenhet vida bättre än det,

som lemnas utestående långt in på vintern under bar himmel utsatt

för väderlekens vexlingar. Det invändes visserligen, att de vidt spridda

och långt ifrån gårdarna befintliga slåtterlägenheterna på många ställen

äro så små, att de gifva endast V* till 1 i skrinda hö, och att uppförande

af lador på hvarje sådan lägenhet blefve allt för dyrt. I likhet med

Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län kunna dock komiterade

ej finna annat, än att det vore en ren vinst för den bofasta befolkningen,

om sådana slåtterlägenheter upphörde att användas, då

skörden — inbegripet höets hemforslande — är ganska tidsödande och

kräfver ett arbete, som, användt till odling och dikning i närheten af

hemmet, skulle lemna cn vida större behållning. Då emellertid, såsom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

från de bofastes sida äfven anmärkts, kostnaden för uppförande af lador

kan å vissa trakter, der tillgången på virke är ringa eller eljes särskilda

förhållanden dertill föranleda, blifva oskäligt stor i förhållande

till den nytta, som dermed vinnes, har det ansetts böra ankomma på

Konungen att för dylik trakt förordna, att ersättning för skada å bergadt

hö i stack eller hässja skall utgå jemväl i det fall, att stacken

eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som Konungens befallningshafvande

med hänsyn till förhållandena på orten förordnar.

Den skyldighet, som komiterade sålunda ansett böra åläggas den

bolaste att förvara sitt bergade hö i lada eller undantagsvis inom stängsel,

bör naturligen först och främst gälla inom Vesterbottens och Norrbottens

läns lappmarker. Den bör ock, med hänsyn till det sätt, hvarå

inom lappmarkerna egor, der lapparne hafva och der de icke hafva

sommarbetesrätt, äro blandade om hvarandra, vara lika för all slags

jord och för alla tider af året. Inom lappmarkerna böra alltså de bofaste,

så snart höet bergats, införa detsamma i lada eller, der sådant

är särskildt medgifvet, stänga deromkring. Hvad derefter angår trakter

utom lappmarkerna, der lapparne endast hafva sedvanerätt till vistelse

vintertid, så äro under denna tid förhållandena så till vida likartade med

lappmarkernas, att den bofaste med sin näring och lappen med sina

renar då måste finnas inom samma område. Om dervid den bofaste

förvarade sitt hö i lador, skulle möjligheten för renarne att åstadkomma

skada å hans mark vara nedbragt till ett minimum. Med hänsyn härtill

och då de skäl, som anförts för de i ifrågavarande hänseende föreslagna

bestämmelser, ega giltighet äfven för trakter utom lappmarkerna,

som lapparne på grund af sedvanerätt besöka, hafva komiterade ansett

samma bestämmelser böra gälla äfven för sistnämnda trakter, dock naturligen

allenast under den tid lapparne få vistas der. Härigenom skulle

ock vinnas, att den i nu gällande renbeteslags 11 § förekommande,

enligt komiterades mening ej tillräckligt motiverade och i det dagliga

lifvet lätt förbisedda skilnaden mellan jemtländska hemman, som skattlagts

efter olika metoder, komme att försvinna.

Deremot föreligger uppenbarligen ingen anledning att ålägga den

bofaste utom lappmarkerna några särskilda förpligtelser i afseende på

höets förvarande under den tid af året, då sedvanerätten ej gäller och

då sålunda trakten i sin helhet skall vara fri från renar. Sker under

denna tid skada å bergadt hö, bör lappen derför vara ovilkorligen ersättningsskyldig.

•

Under alla förhållanden bör enahanda ersättningsskyldighet, såsom

i nu gällande lag stadgas, åligga lappen i det fall, att skadan tillkom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

mit af uppsåt eller genom vållande hos renvaktaren, oafsedt hvar skadan

skett och huru höet förvarats.))

Komiterade tillfoga, att enligt deras mening de helsosamma verkningarna

af den lagstiftning, de föreslagit, borde kunna i väsentlig mån

betryggas och ytterligare främjas genom ändamålsenliga administrativa

åtgärder. Komiterade hafva i detta hänseende särskildt erinrat om

hvad som kunde vinnas genom ett fruktbärande bruk af öfverskottsmedlen

å jemtländska renbetesfjällens skogsfond. Efter att hafva redogjort

för denna fonds ställning tillägga komiterade i fråga om lämpliga

användningssätt af påräkneliga öfverskottsmedel följande: »I främsta

rummet framställer sig då det af länets befolkning äfvensom af lappfogden

lifligt uttalade behofvet af bidrag till uppförande af lador till

förvarande af bergadt hö, hvilket behof jemväl komiterade funnit i höggrad

värdt att tillgodoses. Den form, under hvilket detta skulle ske,

torde Konungens befallningshafvande i länet vara bäst i tillfälle att

föreslå. Men äfven för andra ändamål, såsom uppförande af stängsel

kring värdefulla och för skadegörelse af renar mer utsatta egor, skulle

medlen kunna användas. Visar det sig att fonden, sedan länets behof

blifvit tillgodosedda, lemnar öfverskott, finna komiterade det vara fullt

befogadt, att detta användas för enahanda ändamål i de två nordligaste

länen.»

Rörande lfvad i detta ämne förekommit, dels vid de sammanträden,

som inför komiterade hållits med bofaste och lappar inom Jemkande

län, dels ock i de öfver komiterades förslag från samma län afgifna

utlåtanden, anser sig utskottet böra nämna följande:

Vid sammanträde inför komitén i Funäsdalen yrkade samtlige närvarande

jordegare, att all skada, som renar gjorde å bofastes egor,

borde ovilkorligen ersättas utan afseende på under hvilken årstid eller

på hvad slags mark skadan skett.

Vid möte i Föllinge ansågo de bofaste, enär den enda nämnvärda

skada, som renarne gjorde på bofastes egor, vore den, som förorsakades

på - utestående hö, att, derest föreskrift meddelades om höets förvarande

i lador, ingen ändring i bestämmelserna om skadeersättningsskyldighet

vore erforderlig, Å lapparnes sida anförde ett deras ombud

skriftligen, att någon förändring i hufvudsak ej vore behöflig i gällande

skadeståndsparagrafer, men att lador borde uppföras, ängarne inhägnas,

höet ur hässjorna föras in i ladorna eller — om detta ej skedde —

höhässjorna kringstängas, och tilläde han, att det förhållandet, att bofaste

både rätt att yrka ersättning för skada å hö i hässjor, inledde

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

måDgen i frestelse att låta höet stå qvar i hässjan mycket längre än

annars — i synnerhet om höet vore skämdt.

Vid särskildt sammanträde inför komitén af lappfogdarne anförde

dåvarande lappfogden Suwe, att i Jemtlands län de bofaste såväl å de

hemman, hvilka blifvit skattlagda enligt Vesterbottensmetoden, som ock

å öfriga hemman endast undantagsvis plägat stänga kring sina stackar

eller hässjor, dervid lapparne stundom deltagit i kostnaden för hägnadens

uppförande, samt att hägnaden, der sådan begagnats, vanligen icke

plägat uppsättas under sommaren, utan först sedan slåttern afslutats.

Han ansåg angeläget, att inom hela länet under den tid, lapparne ega

vistas på trakten, stängselskyldighet skulle föreskrifvas såsom vilkor

för rätt att utfå skadeersättning, ehuru det kunde synas hårdt för

fastighetsegarne att få detta ytterligare onus på sin jord. Sommartiden

borde sådan föreskrift ej gälla, enär de bofaste ej alltid medhunne

att under slåtterns brådska stänga kring stackar och hässjor

omedelbart efter desammas uppsättande. På särskild fråga tillädes af

honom, att i allmänhet inom Jemtlands län skogstillgången skulle medgifva

uppförandet af lador till höets förvarande och att, der så icke

vore förhållandet, man i de allra flesta fall skulle kunna för ändamålet

framköra virke till dessa trakter, hvilket kunde ske så småningom utan

någon kostnad genom att medtaga virket vid höets aflindning.

Då befolkningen i orterna inom Jemtlands län hade att yttra sig

öfver komiterades förslag, uttalades allestädes af de bofaste den önskan,

att lapparnes ersättningsskyldighet för skada å afslaget, men ännu ej

inbergadt hö borde göras ovilkorlig, och anfördes dervid allmänneligen

de skäl och omständigheter, som vunnit uttryck i den afgifna motionen.

Lapparne å sin sida uttalade sig, på sätt motionären angifvit, i regeln

derhän, att föreskriften om uppsåt eller vårdslöshet såsom vilkor för

ersättningsskyldigheten kunde utgå, dock under anförande, dels, såsom

af lapparne i Frostviken, att, om skadeersättningsskyldigheten gjordes

ovilkorlig, detta innebure en orättvisa, när skadan vållats genom omständigheter,

som det legat utom lapparnes magt att bestämma, dels i

öfrigt, att lapparne plägat sjelfvilligt betala all skada samt att ladors

uppförande dock vore önskvärdt och skulle lända till stor lättnad.

. I yrkandet om ovilkorlig ersättningsskyldighet hafva af de tjenstemän

och myndigheter inom Jemtlands län, hvilka hörts öfver komiterades

förslag, instämt länsmannen i Frostviken, som dock håller före,

att ladors uppförande skulle vara det mest verksamma medlet, men anser

sådant alltför dyrt, länsmannen i Föllinge, kronofogden i Jemtlands

norra fögderi, som likvisst uttalar, att de bofaste borde förpligtas att

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

så vidt möjligt uppföra lador eller goda inhägnader, dertill de borde

få hjelp af skogsfondsmedlen, nuvarande lappfogden i länet samt länsstyrelsen.

Pastor i Frostviken har ansett det böra åläggas de bofaste

att stänga kring sitt hö, hvilket dock helst borde införas i lador, hvartill

bidrag borde erhållas, samt uttalat, att det för de bofaste sjelfve

skulle vara till fördel, om de öfvergåfve höfångsten å sina aflägset från

gårdarne liggande utängs- och myrslåtter med deras jemförelsevis värdelösa

hö och i stället använde motsvarande arbete på uppodling af

inegorna. I enahanda rigtning uttalar sig kronofogden i Jemtlands

vestra fögderi under anförande, att då lapparne ej kunna begagna sig

af sin rätt utan att skada stundom uppstode, borde de ej ersätta skada

af ifrågavarande slag, utom i fall af uppsåt eller vårdslöshet. Den bofaste

finge vara beredd derpå, då han förvärfvar områden, som äro

underkastade den inskränkning i dispositionen, hvilken följer af sedvanerättens

tillvaro.

För egen del vill utskottet i denna fråga först framhålla, att nu

gällande bestämmelser blifvit uti det framlagda förslaget i viss mån

skärpta till förmån för de bofaste. I renbeteslagen är nu stadgadt, att

skada af förevarande slag ej skall af lapparne ersättas, med mindre den

tillkommit af uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.

Den lindring i lappens vilkorliga ersättningsskyldighet, som ligger i

uttrycket »grof», har i förevarande förslag ansetts böra upphöra, och

detta helt visst med rätta, då den hittills varande bestämmelsen, på

samma gång den försvårat bevisningen för den skadelidande bofaste,

kan anses hafva i många fall verkat såsom en direkt uppmuntran till

lappen att fortfara med den vårdslöshet i renvården, hvaröfver så

mycket klagats.

Utskottet vill nu ingalunda bestrida, att för de bofaste inom Jemtlands

län, som bo å trakter, der lapparne utöfva sin flyttningsrätt, och

hvilka hafva sina slåtterlägenheter till stor eller hufvudsaklig del bestående

af myr- och utängsslåtter, de nu föreslagna, liksom de för närvarande

gällande, bestämmelserna kunna medföra kännbara svårigheter.

Kännbarast äro naturligen dessa svårigheter å trakterna närmast skattefjällen,

der skogstillgången är jemförelsevis ringa. Utskottet kan dock

icke underlåta att taga hänsyn dertill, att lapparnes vistelse å särskilt

dessa trakter är en urgammal rätt, gentemot hvilken odlingens anspråk

att tillgodogöra sig desamma icke kan ega ovilkorlig helgd, helst när

hänsyn tages till det ostridiga förhållandet, att vid afvittringen inom

Jemtlands län odlingen tilläts att tränga närmare in på de egentliga

lappområdena än hvad rättvist och billigt var. Härjemte vill utskottet

flik. till It Hind. Prut. 16118. 7 Sami. 31 Hd) t. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

särskild*, framhålla, att en del af hemmanen inom Jemtlands län äro

skattlagda efter lappmarksmetod, tvifvelsutan, efter hvad utskottet antager,

med hänsyn äfven till den servitut, som till lapparnes förmån

ansetts påhvila jorden. 1 öfrigt vill utskottet tillägga, att om det förhölle

sig så, att för de bofaste icke funnes ett rationel* och nära liggande

medel att, i hvad på dem kunde bero, medverka till eu bättre

sakernas ordning, det visserligen kunde med visst fog ifrågasättas, att

lapparnes ersättningsskyldighet borde göras ovilkorlig. Ett sådant medel

tinnes emellertid i uppförande af lador. Såsom framgår af det

föregående, har uppförande af sådana blifvit framhållet såsom önskvärd*

ej blott af lapparne utan ock af bofaste, ej blott för att förekomma

skador af renarne utan äfven med hänsyn till ett rationel* jordbruks

kraf, och påståendena härutinnan hafva framkommit ej blott från sådana

bofaste, som velat i denna fråga ställa sig på lapparnes sida, utan

äfven från sådana bland de bofaste, som velat hafva lapparnes ersättningsskyldighet

ovilkorlig. Det kan enligt utskottets förmenande icke

vara obilligt att från de bofastes sida påräkna denna medverkan, då

onekligen ladors uppförande vore ett radikalt sätt att undgå kollisioner

i förevarande fall och för öfrigt i andra hänseenden skulle lända de

bofaste till godo. I de till lappväsendet hörande frågor gäller det ju

mestadels att söka jemka och medla mellan stridiga intressen samt att

för åstadkommande af en bättre ordning taga i anspråk tillmötesgående

och uppoffringar från bada parterna, och det vill synas utskottet som

vore det nu ifrågavarande spörsmålet just ett sådant, för hvars lösning

en slik ömsesidig samverkan borde med skäl kunna kräfvas. A trakter,

der god skogstillgång finnes, kan kostnaden för ladors uppförande ej

blifva afsevärd. Åro slåtterlägenheterna å sådana trakter så ringa, att

de icke kunna bära kostnaderna för ladors uppsättande, torde deras

öfvergifvande icke vara till någon nämnvärd afsaknad. Å andra orter

kan skogstillgången vara ringa, men för sådana fall finnes ju särskild

bestämmelse lemnad genom den föreslagna föreskriften, att om å viss

trakt i följd af brist på virke eller af annan anledning uppförande af

lador skulle blifva för den bofasta befolkningen oskäligt betungande,

det ankommer på Konungen att förordna, att å den trakt ersättning

skall utgå för all skada, som af renar förorsakats å bergadt hö i stack

eller hässja, derest stacken eller hässjan varit försedd med sådant

stängsel, som af Konungen förordnas. Härtill kommer den utsigt att

kunna få bidrag till kostnaderna, som den jemtländska skogsfonden

erbjuder och hvilken fonds anlitande för detta ändamål icke synes

erbjuda så stora svårigheter, som en och annan förmenat.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Vid öfvervägande af det nu sagda kan utskottet icke tillråda att

för Jemtlands län frånträda de grunder, som i detta ämne föreslagits,

utan anser utskottet för sin del herr Norhergs motion icke böra till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

26 §.

. •: . .. ■ /, ■ 1:1 i ■ ■: ■ ''!

En af förslagets vigtigaste nyheter är upphäfvandet af de bofastes

renegareskap, hvilket det af många skäl blifvit eu nödvändighet att afskaffa.

Undantag är dock »tillsvidare» gjordt för Norrbottens läns lappmark,

der jordbrukarne ansetts behöfva renskötseln såsom binäring till

jordbruket och vederlag för intrång af skogslappar.

»Häremot ha — anmärker herr Lindhagen i sin motion — i afgifna

utlåtanden från flera håll gjorts erinringar: Genom medgifvande af detta

undantag skulle man på långt när ej vunnit hvad man åsyftat. Det

vore ock nödvändigt, att ladugårdsskötsel utvecklades, men så länge

bonden fick ega renar, af hvilka han kunde slagta till husbehof, visade

erfarenheten, att ladugården försummades. Många handlande och andra

bofaste inom lappmarken, som tillika vore jordbrukare, ockrade med

renskötseln såsom affär. Faststäldes förbud för kustlandets inbyggare

att ega renar, skulle sannolikt i stället renaffärer uppkomma i lika stort

antal i lappmarken. Derför yrkas, att åtminstone ett maximum fastställes,

hvilket äfven Konungens befallningshafvande finner beaktans*

värdt, men anser mota svårigheter vid tillämpningen.»

»Äfven om — fortsätter motionären — behofvet för bofaste att

fortfarande ega renar vore större i Norrbottens än i Vesterbottens

lappmark, hvilket emellertid från det senare hållet uttryckligen bestrides,

så synes dock hela reformen blifva halfgjord och kunna väsentligen

förfelas, om bofaste inom Norrbottens lappmark fortfarande få obehindrad

rätt till renbete för hur många renar som helst. Det torde

ock blifva svårt gifva skäl för en anordning, som förbjuder eu fattig

fjellbonde i Vesterbotten att hålla sig med några renar, under det i

Norrbottens lappmark, der redan nu bofaste finnas, som ega 1,000 renar

hvar, stora affärer i renskötsel skulle få bedrifvas. Allt synes derför

tala för fastställande åtminstone af ett maximum, i hvilket afseende må

till ledning anföras, att inom Vesterbottens lappmark lära bofaste renegare

i allmänhet ega tio högst tjugu renar. För kontrollen har man

naturligtvis att närmast gå till den i § 11 omnämnda renlängd. Befinnes

någon hafva för många renar, torde med det Överskjutande antalet

förfaras på sätt i § 20 mom. 2 stadgas.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

-8 Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

»Visserligen har ifrågavarande undantagsrätt tillagts endast egare

eller brukare af jordbruksfastighet. Men enligt hvad som blifvit upplyst,

har man genom denna begränsning allenast uppnått, att från åtnjutande

af den medgifna förmånen uteslutits inhysingsfolk, backstugusittare

och andra arbetare, hvilka för sio utkomst äro mer eller mindre

beroende af besittningen utaf en eller annan dragren. Enligt en allmänt

uttalad önskan tillstyrker derför äfven Konungens befallningshafvande,

att det må tillåtas lapp att under sin vård hafva jemväl dragrenar,

tillhörande den icke jordbrukande befolkningen i lappmarkerna,

samt dessutom äfven personer i Pajala, Tärendö och Korpilombolo

kommuner. Denna fråga tarfvar dock först närmare utredning genom

inhemtande af en del upplysningar, som ej kunna erhållas ur handlingarne.

»

På grund af hvad motionären sålunda anfört hemställer han, att

den i 26 § 3 mom. omförmälda rätt för lapp att hafva under sin vård

renar, tillhörande annan än lapp, måtte begränsas till högst tjugu renar *

för hvarje sådan person, men å andra sidan, derest det läte sig göra,

utsträckas att omfatta äfven dragrenar, hvem än vore deras egare.

Efter hvad utskottet inhemtat af de utlåtanden, som från Norrbottens

län afgifvits öfver komiterades förslag, hafva de anmärkningar,

som derstädes framkommit, egentligen afsett dels att s. k. dragrenar,

hvilka lemnades i lapparnes vård, skulle åtnjuta samma skydd och rätt

som lapparnes renar, äfven om de egdes af andra bofaste än jordbrukare

inom lappmarken — en erinran som framkommit i nästan alla från

länet afgifna yttranden —, dels, och detta särskildt från sydligare delare

af länet, enkannerligen Arvidsjaurs socken, att antalet renar, som

bofaste jordbrukare inom Norrbottens lappmark skulle få hafva i lapparnes

vård, borde begränsas genom viss maximibestämmelse, exempelvis

till högst femtio.

Hvad frågan om dragrenar beträffar, har utskottet funnit den framkomna

anmärkningen befogad och föreslår fördenskull ändrad lydelse

af 26 § 3 mom. (27 § 3 mom. uti utskottets förslag här nedan), en

ändring, hvilken utskottet ansett kunna utan skada erhålla en allmän

affattning och således ej behöfva inskränkas att blott afse Norrbottens

län eller vissa delar af detta.

Hvad deremot angår yrkandet, att inskränkningen uti bofastes renegareskap

borde inom Norrbottens län göras mera vidtgående än förslaget

innehåller, vill utskottet erinra, att påståenden härom icke framkommit

i afseende å annan del af länet än dess sydligare, särskildt

Arvidsjaurs socken. Att nu vidtaga en för hela länet gällande ytterli
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

gare inskränkning synes derför vara mera än behofvet kräfver, då i de

öfre delarne af detsamma någon olägenhet af bofastes renskötsel icke

framträdt i vidare mån än att den kan anses tillbörligen undanröjd genom

förbudet för bofaste i kustlandet att hålla renar i lappmarken.

Deremot är ovedersägligt, att missförhållanden gjort sig gällande genom

bofastes renskötsel i sydligare lappmarken af länet, och det »tillsvidare»,

som lagbudet innehåller, rigtar sig påtagligen särskildt mot förhållandena

derstädes. En ytterligare inskränkning af bofastes renegareskap

inom Norrbotten är följaktligen stöld i utsigt af lagrummet, och det

skall måhända visa sig, att den snart nog måste genomföras för den

sydligare delen af länet. Men väl kan det sättas i fråga, om ej densamma

då rigtigast bör få den omfattning, som förbudet mot bofastes

renskötsel enligt förslaget eger för Jemtlands och Vesterbottens län, och

ej taga form af en maximibestämmelse beträffande antalet renar, en

föreskrift som, alltid i sig mer eller mindre godtycklig, blir i praktiken

ytterst svår att öfvervaka och hålla i vederbörlig tillämpning. För det

närvarande torde det vara rigtigast att stanna vid det ordnande af

frågan, som förslaget innehåller, och anser fördenskull utskottet herr

Lindhagens motion rörande ändring af 26 § icke böra föranleda till åtgärd

i vidare män än hvad ofvan blifvit nämndt i fråga om s. k.

dragrenar.

: j . ii « .• f •>’ H -J ■* j . ‘ '' .• ‘-i

v

Renmärkeslagen.

2 §•

I sin motion yttrar herr Lindhagen slutligen:

»Från Norrbotten, der renskötseln är af större omfattning och betydelse

än på andra orter, har från många kompetenta håll påyrkats

inrättandet för hvarje tingslag af eu särskild renmärkesnämnd, sammansatt

af sakkunniga personer. Den skulle sammanträda omedelbart före

eller under tingen för att granska ansökningar om fastställelse eller inregistrering

af renmärken samt deröfver afgifva yttrande till rätten.

Konungens befallningshafvande tillstyrker äfven dessa framställningar.

Lappfogden säger, att »en lång, sorglig erfarenhet» visat behof vetat

en sådan nämnd. Ännu mer trängande synes då detta behof blifva,

derest Riksdagen antager det nu . framlagda förslaget till eu strängare

renmärkeslag, af hvars konseqventa tillämpning man väntar sig många

fördelar. Nämnden bör naturligtvis ej inrättas på andra orter, än der

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

den är särskild! behöflig. I lagen torde derför endast stadgas om dess

sammansättning, men öfverlemnas åt Konungen förordna, för livilka

tingslag den skall inrättas.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att i lagen må upptagas

föreskrift om att en särskild renmärkesnämnd må kunna inrättas

för tingslag, der behof af en dylik nämnd förefinnes.»

Såsom motionären uppgifver, hafva inom Norrbottens län yrkanden

gjorts i anmärkta syfte, och landshöfdingeembetet har jemväl i sitt

yttrande lemnat sin tillstyrkan härtill. Efter hvad utskottet varit i tillfälle

att inhemta, lärer frågan om inrättande af en renmärkesnämnd

hafva utgjort föremål för omfattande öfverläggning inom komitén, som

dock ansett förslaget derom böra öfvergifvas på grund af svårigheten

att träffa bestämmelser om nämndens sammansättning, enär man icke

ansåg sig kunna förutsätta, att de personer, som blefve ledamöter uti en

dylik permanent institution, alltid kunde påräknas vara tillstädes vid tingen.

Angående ifrågavarande punkt yttra komiterade:

»I fråga om sjelfva behandlingen vid domstolen tillgår nu i alL

mänhet så, att, när fastställelse å ett märke sökes, häradsrätten omedelbart

låter de närvarande ordningsmännen och lapparne inför domstolen

granska märket. Uppenbart torde vara, att härvid mången gång alla

närvarande lappar icke komma i tillfälle att närmare beskåda det företedda

afklippet, likasom ock att lapparne ej hinna afgöra, om mot

märkets fastställande kan vara något att erinra. Komiterade hafva

derför ansett lämpligt föreslå det förfarande, att, när vid domstolen

begäres fastställelse å renmärke, det ingifna afklippet skall utlenmas

till granskning utom rätten af de församlade ordningsmännen och

lapparne äfvensom af länsmannen och lappfogden, der han är tillstädes,

hvarefter rätten åter företager ärendet till behandling och dervid inhemtar

de närvarandes på nämnda sätt förberedda yttranden.»

Att i detta ämne komma längre än hvad Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse

med hvad komitén ansett lämpligt, nu föreslagit, tror utskottet

möta svårighet. Lagrummets affattning synes dock ej med full tydlighet

uttrycka dess mening, och finner sig utskottet med afseende derå böra

föreslå en i viss mån ändrad formulering af förevarande paragraf.

På grund af hvad utskottet nu anfört får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med afslag å de väckta motionerna

i den mån dessa afse andra ändringar af de framlagda

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets Utlåtande Nm ti 6.

lägföi-slagen än som bär Aédaö föreslås, måtte, under

förklarande att Kongl. Maj:ts proposition ej kunnat

oförändrad antagas, för sin del antaga dels:

1:6 följande:

hem Töi''

,i r 7''7 ''} 0i* - r« • i T v ‘•

jjii< fib J;n ''i ■ -uru

C IT0*1 v ■•7. ’• :1 i Y. ) ■ ''''-''v

(Kongl. Maj:ts förslag.)

i : rf > i / T i r * f ye> r ;• •1 , , »

(Utskottets förslag.)

d, t u ii

Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående de svenska

lapparnes rätt till x-enbete i Sverige förordnas som följer:

1 §•

1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

under hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns

lappmarker ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma

gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde,

vid afvittringen förklarats utgöra renbetesland eller af ålder varit såsom

sådant land använd, samt inom Jemtlands län å renbetesfjellen, hvarunder

inbegripas såväl de vid afvittringen för lapparne afsätta renbetesfjell

som ock de till utvidgning af dessa fjell sedermera upplåtna

områden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lapp
marker,

än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana

hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne,

dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars

och april månader, för så vidt icke antingen aftal träffats med vederbörande

jordegare eller brukare om rätt för lapparne ätt uppehålla sig

der under annan tid af året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden

nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om

våren. ■ ''o;

3. Der lapparne efter ty nu är sagdt äro berättigade att uppehålla

sig med sina renar, ega de att under iakttagande af de i denna lag

meddelade bestämmelser begagna sig af land och vatten till underhåll

för sig och renarne.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §•

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, der han icke eger

under någon tid af året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,

under tid, då rätt till vistelse der icke är honom medgifven,

böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Finnes å trakt utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

samt renbetesfjellen i Jemtlands län stam af renar, hvilken utan att stå

under någons vård år efter år fortlefver å trakten och förorsakar de

bofaste skada, meddelar Konungen de bestämmelser, hvilka äro erforderliga

för att denna renstam må dödas å tid, då lappar icke ega

att med renar uppehålla sig å trakten.

3 §■

I Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt å renbetesfjellen

i Jemtlands län ega lapparne att till eget behof utan betalning

använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker, der lapparne

enligt hvad i 1 § 2 mom. sägs ega uppehålla sig endast viss tid af året,

må de icke för uppförande eller ombyggnad af bostad, visthus eller

stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning eller utsyning,

som skall kostnadsfritt lemnas dem af vederbörande skogsbetjent;

dock ega lapparne, der stängsel vid deras visten blifvit olofligen bortfördt

eller gjordt obrukbart, att till uppförande af nytt stängsel utan

anvisning eller utsyning taga äfven växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

samt renbetesfjellen i Jemtlands län, der lapparne enligt 1 § 2 mom.

ega uppehålla sig med sina renar, må lapparne taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar samt, för tillfälliga behof, å utmark

växande löfträd. Der skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.

Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt

en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande löfträd,

som lapparne taga ur sådan skog, skall deremot, der egaren det påfordrar,

gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes

af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser eu och dessa

tillkalla den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller

kunna de utsedde ej enas om valet af den tredje, ege konofogde, lappfogde

eller länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode

männens beslut må talan ej föras.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

33

(Koiigl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

4 §•

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras,

eller som öfverträder det i 3 § gifna förbud att utan anvisning eller

utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med fem till

och med femtio kronor, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag.

Virke, som lapparne vid sina visten lagligen användt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan lapparnes

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som

bryter häremot, straffes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

5 §.

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de

åt dem till renbete upplåtna områden; vare dock skjddiga att vid flyttning

öfver enskild mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och

ege Konungens befallningshafvande att, der tvist uppstår, bestämma hvar

flyttningsväg må tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader

må lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande

äro för dem behöfliga.

De trakter, der lapparne efter ty

i 1 § 1 mom. sägs ega uppehålla

sig under hvarje tid af året, skola

indelas i lappbyar. Inom lappby må

ej andra lappar under maj, juni,

juli, augusti och september månader

uppehålla sig med sina renar än

de, hvilka tillhöra lappbyn. Den,

som bryter häremot eller eljest uppsåtligen

eller genom vårdslöshet förorsakar,

att hans renar under nämnda

tid inkomma på främmande lappbys

Bih. till Ri/csd. Frot. 1838. 7 Sami.

De trakter, der lapparne efter ty

i 1 § 1 mom. sägs ega uppehålla

sig under hvarje tid af året, skola

indelas i lappbyar; och ege Konungens

befallningshafvande att, efter det

de lappar, hvilkas rätt är i fråga,

sä ock lappfogde blifvit hörda, verkställa

sådan indelning äfvensom vidtaga

den ändring i verkstäld indelning,

som af omständigheterna påkallas.

Inom lappby må ej andra lappar

3 7 Häft. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottet<? Utlåtande N:o 66.

(Kong!. Ma,j:ts förslag.)

område, böte från och med fem till

och med tvåhundra kronor.

Konungens befallningshafvande

ege att, efter det de lappar, hvilkas

rätt är i fråga, så ock lappfogde

blifvit hörda, verkställa indelningen

i lappbyar äfvensom vidtaga den

ändring i verkstäld indelning, som

af omständigheterna påkallas.

(Utskottets förslag.)

under maj, juni, juli, augusti och september

månader uppehålla sig med

sina renar än de, hvilka tillhöra lappbyn.

Den, som bryter häremot eller

eljest uppsåtligen eller genom vårdslöshet

förorsakar, att hans renar

under nämnda tid inkomma på främmande

lappbys område, böte från och

med fem till och med tvåhundra kronor.

Derest med afseende å särskilda

lappbyar skulle visa sig behöfligt, att.

livad här stadgats om förbud för

lappar att med sina renar uppehålla

sig inom främmande lappbys område

utsträckes att gälla äfven för annan

tid af året än nu är sagdt, ankomme

på Konungen att derom förordna.

7 §•

Ej må lapp med sina renar flytta från en lappby till annan utan att

hafva dertill erhållit tillstånd på sätt här nedan sägs. Ansökning om

dylikt tillstånd ingifves till Konungens befallningshafvande i det län, dit

den lappby hörer, till hvilken inflyttning ifrågasättes, och skall sökanden

dervid foga uppgift om antalet af de renar, med hvilka han vill inflytta,

samt afklipp af renmärke, som är renarne åsatt. Öfver ansökningen

läte Konungens befallningshafvande höra lapparne i denna by, infordre

ock från kronobetjening och lappfogde fullständig utredning, huruvida

utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen. Finnes utrymme och pröfvas

inflyttningen lämpligen kunna ske, meddele Konungens befallningshafvande

sökanden rätt att inflytta; skolande Konungens befallningshafvande,

der lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till inflyttning, förut

tillhört lappby inom annat län, underrätta Konungens befallningshafvande

i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen blifvit beviljad.

8 §•

Befinnes inom en lappby antalet renar vara större, än lägenheten

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

35

(Kongl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)

medgifver, så att betet ej för dem alla blifver tillräckligt eller skada å

bofastes egor förorsakas, och finnas inom lappbyn renar, tillhörande

andra än lappar, må Konungens befallningshafvande, efter det lapparne,

kronobetj eningen och lappfogden blifvit hörda, förordna, att så stort

antal af dessa renar, som pröfvas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd

tid från lappbyn afföres, vid äfventyr att renarne af lappbyns

ordningsman omhändertagas och lefvande eller slagtade för lappbyns

räkning försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet häraf

meddelas af Konungens befallningshafvande, som dervid har att tillse,

att genom den föreskrift^ åtgärden icke någon renegare framför andra

oskäligt betungas.

Finnes, sedan alla renar, tillhöriga andra än lappar, från lappbyn

afförts, utrymmet ändå otillräckligt för de återstående renarne, ege

Konungens befallningshafvande att, efter det lapparne såväl i denna

lappby som i den eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma,

blifvit hörda, och erforderlig utredning i öfrigt åstadkommits på sätt i

7 § sägs, hänvisa en eller flere lappar till närmaste lappby, der utrymme

finnes och dit inflyttning utan olägenhet kan ske. Skall på grund af

bristande utrymme någon hänvisas till annan lappby, ege de lappar

företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfva eller hvilkas förfäder längst

tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för sina renar,

dock att härvid afseende äfven må fästas å det antal renar, en hvar

lapp har under sin vård, och det utymme, som genom flyttningen skall

beredas eller som inom annan lappby finnes.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta

till annan lappby, förelägge Konungens befallningshafvande honom vid

vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas lapp att

fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens befallningshafvande

fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och förhö

jdt vite.

Har lapp, hvilken blifvit fäld till vite, då vitet skall uttagas under

sin vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät

för vitets gäldande, så framt lappen fortfarande vistas inom den lappby,

hvarifrån lian skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby,

ej visas kan, att renarne icke voro under hans vård, när vitet honom

förelädes.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kong!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i.iif,. . .. 1 ''■ .f , ... ...

" 9 §.

För hvarje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för renskötselns

bedrifvande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan

lapparne inbördes, såsom om:

fördelning af sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt

af betesrättens utöfning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning af främmande

renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslagt, särskildt vid nedslagtning

af omärkta renar eller af renar, hvilkas märken blifvit förstörda

eller förfalskade, äfvensom vid försäljning af dylika slagtade eller lefvande

renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § af

lagen om renmärken sägs, af renar, hvilkas märken blifvit förstörda

eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning af annans

ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman

för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar eller

med renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning af lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

sättet för öfverläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till

byordning, deri jemväl må stadgas vite af två till etthundra kronor för

underlåtenhet att ställa sig i byordningen meddelade föreskrifter till

efterrättelse, ege Konungens befallningshafvande efter kronobetjeningens

och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlefnad

utfärda.

10 §.

I hvarje lappby skola de renskötande lapparne vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshafvandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Ma,j:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ordningsmannen åligger, utöfver hvad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskild! uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen

under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra

renar på bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom hvilkens eller livilkas renar angifven skada å bofastes

egor blifvit förorsakad;

att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den för

lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser deremot;

att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande förekommer

;

att vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste

som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna

sammanträden, som hållas med lapparne, och dervid, när så erfordras,

förete den i 11 § omförmälda längd öfver antalet renar inom lappbyn;

samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjenstens vägnar sådant påfordrar, lemna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde

att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från befattningen.

Till Konungens befallningshafvande skall lappfogde eller länsman

ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blifvit inför honom till ordningsmän utsedde, jemte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de välde, om de

befinnas lämplige, utfärde Konungens befallningshafvande förordnande

och läte derom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens

befallningshafvande ege ock, när så pröfvas skäligt, före tjenstgöringstidens

utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd som

tjensteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

H §•

För hvarje lappby skall vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens

befallningshafvande^ förordnande

årligen hålles inför lappfogde

eller länsman, efter lapparnes

uppgifter eller, der enighet ej

kan vinnas, efter bestämmande af

ordningsmannen och, om lapparne

det önska, två vid tillfället utsedde

lappar upprättas en längd, upptagande

antalet renar tillhörande

hvarje särskild lapp inom lappbyn

äfvensom hvarje annan person, som

har renar i vård hos sådan lapp.

Derest lappbys område till någon

del utgöres af eller ingår i sådant

skadeersättningsområde, som i 17 §

omförmäles, skall särskild längd

för sådan del af lappbyn upprättas.

Längden, som bör till rigtigheten

bestyrkas af ordningsmannen och

två vid sammanträdet närvarande

lappar, länder sedermera, intill dess

ny längd blifvit på enahanda sätt

upprättad, till efterrättelse i de

fall, då enligt denna lag eller byordning

lapparnes rättigheter och

skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, så vida ej styrkas kan,

att detta antal under tiden genom

olycksfall eller af annan tillfällig

anledning väsentligen förändrats.

Af längden upprättas två exemplar,

af hvilka det ena förvaras af

För hvarje lappby skall vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens

befallningshafvandes förordnande

årligen hålles inför lappfogde

eller länsman, efter lapparnes

uppgifter eller, der enighet ej

kan vinnas, efter bestämmande af

ordningsmannen och, om lapparne

det önska, två vid tillfället utsedde

lappar upprättas en längd, upptagande

antalet renar tillhörande

hvarje särskild lapp inom lappbyn

äfvensom hvarje annan person, som

har renar i vård hos sådan lapp.

Derest lappbys område till någon

del utgöres af eller ingår i sådant

skadeersättningsområde, som i 18 §

omförmäles, skall särskild längd

för sådan del af lappbyn upprättas.

Längden, som bör till rigtigheten

bestyrkas af ordningsmannen och

två vid sammanträdet närvarande

lappar, länder sedermera, intill dess

ny längd blifvit på enahanda sätt

upprättad, till efterrättelse i de

fall, då enligt denna lag eller byordning

lapparnes rättigheter och

skyldigheter bestämmas efter antalet

renar, så vida ej styrkas kan,

att. detta antal under tiden genom

olycksfall eller af annan tillfällig

anledning väsentligen förändrats.

Af längden upprättas två exemplar,

af hvilka det ena förvaras af

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

ordningsmannen och det andra insändes

till Konungens befallningshafvande.

39

(Utskottets förslag.)

ordningsmannen och det andra insändes

till Konungens befallningshafvande.

12 §.

Lapp, som med renar flyttar utom den socken, der han har sitt

hemvist, skall för hvarje socken, som under flyttning af honom besökes,

senast åtta dagar efter det han dit ankommit anmäla sig hos

länsmannen i distriktet och dervid uppgifva namn och hemvist samt,

om han bär andras renar under sin vård, egarne till dessa renar;

egande lappen att genast utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens

fullgörande.

Konungens befallningshafvande ege, om det finnes nödigt, förordna

en eller flere andra personer inom hvarje socken, bosatta å platser, som

ligga i lapparnes flyttningsväg, att mottaga anmälan som här sägs och

utfärda bevis deröfver, och skall i sådant fall underrättelse om de förordnades

namn och bostad årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter,

hvilka af sådan person mottagas, skola af honom så fort- ske

kan öfverlemnas till länsmannen, hvilken det åligger att öfver samtliga

inkomna uppgifter föra dagbok.

Försummar lapp att göra anmälan, som i denna § sägs, eller lemnar

han veterligen origtig uppgift, straffes med böter från och med fem till

och med femtio kronor.

13 §.

Varder å trakt, der lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,

uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten

väl kan mottaga, och blifver förty, enligt förordningen den G juni 1883

rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena

Sverige och Norge, af Konungen bestämdt, att distriktsindelning

i sådan trakt eller anmälningsskyldighet för norska lappar, som dit

inflytta, bör ega rum, skall hvad i nämnda förordning i sådant hänseende

stadgas tillämpas äfven på svenska lappar i den utsträckning

Konungen förordnar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

14 §.

1. Förorsaka lapparnes renar

ofvan odlingsgränsen i Norrbottens

eller Vesterbottens läns lappmarker

under juni, juli och augusti månader

eller å annan trakt under maj,

juni, juli, augusti och september

månader skada å växande eller afskuren,

men ej bergad gröda på

åker, äng eller sådana utängsslåtter,

hvilka antingen äro inhägnade

eller, utan att vara inhägnade, år

efter annat varit till höfångst brukade

och dertill brukas, samt genom

hässjor, diken, rödjning eller

på annat sätt tydligen framträda

såsom utängsslåtter, skall skadan

ersättas af egaren eller egarne till

de renar, genom hvilka skadan

skett.

2. Sker skada, som i 1 mom.

sägs, å annan tid än der förmäles,

skall skadan ersättas af renarnes

egare, så framt den, hvilken vården

om renarne ålegat, uppsåtligen eller

genom vårdslöshet vid renarnes bevakning

varit till skadan vållande.

3. Sker genom lapparnes renar

skada å annan utmark än utängsslåtter,

hvarom här ofvan sägs,

och egde ej lapparne att, när skadan

skedde, å den utmark uppehålla

sig med sina renar, skall skadan

af renegaren ersättas, när den,

som haft renarne i vård, vållat

1. Förorsaka lapparnes renar

ofvan odlingsgränsen i Norrbottens

eller Vesterbottens läns lappmarker

under juni, juli och augusti månader

eller å annan trakt, der lapparne

under hela eller någon del af

året ega uppehålla sig med sina renar,

under maj, juni, juli, augusti

och september månader skada å

växande eller afskuren, men ej bergad

gröda på åker, äng eller sådana

utängsslåtter, hvilka antingen

äro inhägnade eller, utan att vara

inhägnade, år efter annat varit till

höfångst brukade och dertill brukas,

samt genom hässjor, diken,

rödjning eller på annat sätt tydligen

framträda såsom utängsslåtter,

skall skadan ersättas af egaren

eller egarne till de renar, genom

hvilka skadan skett.

2. Sker skada, som i 1 mom.

sägs, å annan tid än der förmäles,

skall skadan ersättas af renarnes

egare, såframt den, hvilken vården

om renarne ålegat, uppsåtligen eller

genom vårdslöshet vid renarnes bevakning

varit till skadan vållande.

3. Sker å trakt, som i 1 mom.

sägs, genom lapparnes renar skada

å annan utmark än der af sedda utängsslåtter,

och egde ej lapparne

att, när skadan skedde, å den utmark

uppehålla sig med sina renar,

skall skadan af renegaren ersättas,

när den, som haft renarne

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

(Kong]. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skadan genom uppsåt eller vårds- i vård, vållat skadan genom upplöshet

vid reuarnes bevakning. såt eller vårdslöshet vid renarnes

bevakning.

15

1. För skada, som inom Norrbottens

och Vesterbottens läns lappmarker

af renar förorsakas på bergadt

hö, hvilket icke blifvit infördt

i lada utan lemnats utestående å

mark i stack eller hässja, vare egaren

ej berättigad till ersättning i

annat fall, än då skadan tillkommit

med uppsåt eller genom vårdslöshet

vid renarnes bevakning. Sker

skadan inom annan trakt under

tid, då lapparne ega med renar

vistas å trakten, vare lag samma.

2. Har utom Norrbottens och

Vesterbottens läns lappmarker bergadt

hö lemnats utestående å tid,

då lapparne icke egde att å trakten

uppehålla sig, skall skada, som

derå af renar förorsakas, ersättas af

renegaren, ändå att den ej tillkommit

på sätt i nästföregående mom.

sägs.

3. Finnes å viss trakt i följd

af brist på virke eller af annan

orsak uppförande af lador blifva

för den bofasta befolkningen oskäligt

betungande, ankomme på Konungen

att föi’ordna, att å den

trakt ersättning skall utgå för all

skada, som af renar förorsakats å

Bih. till Riksd. Prot. 1(0)8. 7 Sami.

§•

1. För skada, som inom Norrbottens

och Vesterbottens läns lappmarker

af renar förorsakas på bergadt

hö, hvilket icke blifvit infördt

i lada utan lemnats utestående å

mark i stack eller hässja, vare egaren

ej berättigad till ersättning i

annat fall, än då skadan tillkommit

med uppsåt eller genom vårdslöshet

vid renarnes bevakning. Sker

skadan inom. annan trakt under

tid, då lapparne ega med renar

vistas å trakten, vare lag samma.

2. Har utom Norrbottens och

Vesterbottens läns lappmarker å

trakt, der lapparne under någon del

af året ega uppehålla sig med sina

renar, bergadt hö lemnats utestående

å tid, då lapparne icke egde

att å trakten uppehålla sig, skall

skada, som derå af renar förorsakas,

ersättas af renegaren^ ändå

att den ej tillkommit på sätt i nästföregående

mom. sägs.

3. Finnes å viss trakt i följd

af brist på virke eller af annan

orsak uppförande af lador blifva

för den bofasta befolkningen oskäligt

betungande, ankomme på'' Konungen

att förordna, att å den

trakt ersättning skall utgå för all

skada, som af renar förorsakats å

31 lldft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 6€.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

bergadt hö i stack eller hässja,

derest stacken eller hässjan varit

försedd med sådant stängsel, som

af Konungen förordnas.

16 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller

genom vårdslöshet vid bevakningen

af sina renar vållat, att renarne

gjort skada, som enligt 14 eller 15 §

skall ersättas, böte derjemte för

hvarje gång från och med fem till

och med tvåhundra kronor, der ej

förlikning träffats om skadans ersättande,

eller den ersättningsskyldige

gjort sådant medgifvande, att

efter ty i 19 § sägs utmätning för

ersättningens belopp må hos honom

ske. För fgäldande af de böter,

som sålunda kunna ådömas Tornväktare,

ansvare egaren till de renar,

genom hvilka skadan åstadkommits.

Åro inom en trakt, som efter

hvad i 1 § 1 mom. sägs får i sin

helhet eller till någon del af lapparne

begagnas till sommarbete för

deras renar, betesmarkerna så be
-

(Utskottets förslag.)

bergadt hö i stack eller hässja,

derest stacken eller hässjan varit

försedd med sådant stängsel, som

af Konungen förordnas.

16 §.

Skada, som af lapparnes renar

förorsakas å trakt, der lapparne icke

ega rätt att med sina renar uppehålla

sig under någon tid af året, skall af

renarnes egare ersättas.

17 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller

genom vårdslöshet vid bevakningen

af sina renar vållat, att renarne

gjort skada, som enligt 14,15 eller 16^

skall ersättas, böte derjemte för

hvarje gång från och med fem till

och med tvåhundra kronor, der ej

förlikning träffats om skadans ersättande,

eller den ersättningsskyldige

gjort sådant medgifvande, att

efter ty i 20 § sägs utmätning för

ersättningens belopp må hos honom

ske. För gäldande af de böter,

som sålunda kunna ådömas renvaktare,

ansvare egaren till de renar,

genom hvilka skadan åstadkommits.

18 S.

- -t.« -K .rf l 8 I •:

i Åro inom en trakt, som efter

hvad i 1 § 1 mom. sägs får i sin

helhet eller till någon del af lapparne

begagnas till sommarbete för

deras renar, betesmarkerna så be
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

43

(Kongl. Maj:ts förslag.)

lägna, att de renar, som der föras

på bete, kunna antagas komma att,

der bevakning saknas, under betestiden

ströfva omkring i hela trakten,

och ärö omständigheterna i öfrigt

sådana, att skada, som inom

trakten af renar göres å den bofasta

befolkningens egor, kan antagas

icke hafva blifvit förorsakad af renar,

tillhörande andra lappar än dem,

som uppehålla sig inom trakten, kan

denna förklaras skola utgöra ett

skadeersättningsområde, inom hvilket

de lappar, som der med sina

renar uppehålla sig, skola i de fall

nedan sägs vara underkastade gemensam

ansvarighet för skada, som

af renarne tillskyndas den bofasta

befolkningens egendom. Konungen

bestämmer, hvilka trakter skola

förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden,

och fastställer

gränserna för ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde

skada af den beskaffenhet,

hvarom i 14 § 1 mom. eller i 15 §

2 eller 3 mom. sägs, och kan ej

utrönas, genom hvilkens eller hvilkas

renar skadan blifvit förorsakad,

åligger ersättningsskyldigheten de

lappar, hvilka uppehålla sig med

sina renar inom skadeersättningsområdet,

och varde ersättningsbeloppet

jemte syne- och rättegångskostnader

dem emellan fördelade

i förhållande till det antal

renar, hvarmed en hvar af dem

tillhörer området. Om vid den tid,

(Utskottets förslag.)

lägna, att de renar, som der föras

på bete, kunna antagas komma att,

der bevakning saknas, under betestiden

ströfva omkring i hela trakten,

och äro omständigheterna i öfrigt

sådana, att skada, som inom

trakten af renar göres å den bofasta

befolkningens egor, kan antagas

icke hafva blifvit förorsakad af renar,

tillhörande andra lappar än dem,

som uppehålla sig inom trakten, kan

denna förklaras skola utgöra ett

skadeersättningsområde, inom hvilket

de lappar, som der med sina

renar uppehålla sig, skola i de fall

nedan sägs vara underkastade gemensam

ansvarighet för skada, som

af renarne tillskyndas den bofasta

befolkningens egendom. Konungen

bestämmer, hvilka trakter skola

förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden,

och fastställer

gränserna för ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde

skada af den beskaffenhet,

hvarom i 14 § 1 mom. eller i 15 §

2 eller 3 mom. sägs, och kan ej

utrönas, genom hvilkens eller hvilkas

renar skadan blifvit förorsakad,

åligger ersättningsskyldigheten de

lappar, hvilka uppehålla sig med

sina renar inom skadeersättningsområdet,

och varde ersättningsbeloppet

jemte syne- och rättegångskostnader

dem emellan fördelade

i förhållande till det antal

renar, hvarmed en hvar af dem

tillhörer området. Om vid den tid,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

då skadan skedde, renar tillhörande

andra än de lappar, som tillhöra

området, der uppehöllo sig,- skola

äfven dessa lappar i förhållande till

antalet af sådana renar i ersättningen

deltaga. Visar lapp, förr än

förlikning träffats eller dom i målet

gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad

af hans renar, vare han från deltagande

i ersättningen fri.

is §. ■

Hålla flere lappar sina renar tillsammans

i en hjord och sker skada

af renar, som höra till hjorden,

vare, der ej utrönas kan, genom

hvilkens renar skadan blifvit föröfvad,

desse lappar pligtige att i

förhållande till det antal renar, en

hvar af dem har i hjorden, ersätta

skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

19 §. ''

Fordrar någon ersättning för

skada, som förorsakats af lapparnes

renar, ege han att för syn och

värdering å skadan utse dels för

egen räkning en god man dels för

lapparnes räkning en af de personer,

som, på sätt i 21 § sägs, hafva

i uppdrag att inom trakten tjenstgöra

såsom gode män å lapparnes

sida, hvarefter desse båda, eller,

om de ej kunna enas om valet,

kronofogde, lappfogde eller länsman

utse en tredje god man. Desse

då skadan skedde, renar tillhörande

andra än de lappar, som tillhöra

området, der uppehöllo sig, skola

äfven dessa lappar i förhållande till

antalet af sådana renar i ersättningen

deltaga. Visar lapp, förr än

förlikning träffats eller dom i målet

gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad

af hans renar, vare han från deltagande

i ersättningen fri.

19 §.

Hålla flere lappar sina renar tillsammans

i en hjord och sker skada

af renar, som höra till hjorden,

vare, der ej utrönas kan, genom

hvilkens renar skadan blifvit föröfvad,

desse lappar pligtige att i

förhållande till det antal renar, en

hvar af dem har i hjorden, ersätta

skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

20 §.

Fordrar någon ersättning för

skada, som förorsakats af lapparnes

renar, ege han att för syn och

värdering å skadan utse dels för

egen räkning en god man dels för

lapparnes räkning en af de personer,

som, på sätt i 22 § sägs,

hafva i uppdrag att inom trakten

tjenstgöra såsom gode män å lapparnes

sida, hvarefter desse båda,

eller, om de ej kunna enas om

valet, kronofogde, lappfogde eller

länsman utse en tredje god man.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

45

(Kongl. Maj:ts förslag.)

gode män skola, på kallelse af den

bland dem, som utsetts för sökandens

räkning, sammanträda å stället,

der skadan skett, samt, såvidt

möjligt äF, åstadkomma och i protokoll

intaga noggrann utredning

om skadans uppkomst och beskaffenhet,

om tiden, då den kan antagas

hafva skett, så ock om annat,

som gode männen kunna finna

lända till utredning i saken, och

skola gode männen derjemte efter

bästa förstånd och öfvertygelse i

penningar uppskatta skadan; börande

gode männen vid förrättningen

hafva sin uppmärksamhet fästad

derå att den frånvarandes rätt

icke förnärmas.

För det belopp, hvartill skadan

af de fleste gode männen uppskattats,

äfvensom för synekostnad må

utmätning ske hos lapp, som medgifver,

att han är skyldig ersätta

skadan. Har den ersättningsskyldige

före synen bjudit skadeersättning,

ej understigande hvad gode

männen bestämt, stånde sökanden

sjelf synekostnaden.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej

hinder för den, som undergått utmätning,

att i fråga om ersättningens

belopp söka domaren, eller

för den, som lidit skada, att, der

utmätning ej skett, instämma sitt

ersättningsanspråk till domstol ^kolande

i förstnämnda fall talan anhängiggöras

inom ett år från utmätningsdagen.

(Utskottets förslag.)

Desse gode män skola, på kallelse

af den bland dem, som utsetts för

sökandens räkning, sammanträda å

stället, der skadan skett, samt, såvidt

möjligt är, åstadkomma och i

protokoll intaga noggrann utredning

om skadans uppkomst och

beskaffenhet, om tiden, då den kan

antagas hafva skett, så ock om

annat, som gode männen kunna

finna lända till utredning i saken,

och skola gode männen derjemte

efter bästa förstånd och öfvertygelse

i penningar uppskatta skadan; börande

gode männen vid förrättningen

hafva sin uppmärksamhet fästad

derå att den frånvarandes rätt

icke förnärmas.

För det belopp, hvartill skadan

af de fleste gode männen uppskattats,

äfvensom för synekostnad må

utmätning ske hos lapp, som medgifver,

att han är skyldig ersätta

skadan. Har den ersättningsskyldige

före synen bjudit skadeersättning,

ej understigande hvad gode

männen bestämt, stånde sökanden

sjelf synekostnaden.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej

hinder för den, som undergått utmätning,

att i fråga om ersättningens

belopp söka domaren, eller för

den som lidit skada, att, der utmätning

ej skett, instämma sitt ersättningsanspråk

till domstol; skolande

i förstnämnda fall talan anhängiggöras

inom ett år från utmätnings

dagen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Ma,j:ts förslag.)

20 §.

För syneförrättning, hvarom i

19 § sägs, njute god man ersättning

med fyra kronor femtio öre

om dagen. Erfordras resa till förrättningsstället,

vare han berättigad

till godtgörelse för skjuts efter en

häst eller för billigaste plats å ångfartyg

eller jernväg, der sådant

fortskaffningsmedel lämpligen kan

användas. Kostnaden för inkallande

af god man skall ersättas

med det belopp, hvartill samma

kostnad uppgått, dock ej utöfver

tre kronor.

21 §.

Inom hvarje lappby skola lapparne

vid sammanträde, som omtörmäles

i 11 §, årligen inför lappfogde

eller länsman välja för hvarje

trakt, som efter hvad erfarenheten

visat företrädesvis är utsatt för

skadegörelse af renar tillhörande

lappbyn, så många bland den bofasta

befolkningen eller bland lappar

med stadigt hemvist inom trakten,

som Konungens befallningshafvande

bestämmer, att under tiden

till nästa val tjenstgöra såsom

gode män vid fall, som i 19 §

sägs. Underlåta lapparne att välja,

anmäles sådant af lappfogden eller

länsmannen hos Konungens befallningshafvande,

som i lapparnes

ställe utser gode män. Förteck
-

(Utskottets förslag.)

21 §.

För syneförrättning, hvarom i 20

§ sägs, njute god man ersättning

med fyra kronor femtio öre om

dagen. Erfordras resa till förrättningsstället,

vare han berättigad

till godtgörelse för skjuts efter en

häst eller för billigaste plats å ångfartyg

eller jernväg, der sådant

fortskaffningsmedel lämpligen kan

användas. Kostnaden för inkallande

af god man skall ersättas

med det belopp, hvartill samma

kostnad uppgått, dock ej utöfver

tre kronor.

22 §.

Inom hvarje lappby skola lapparne

vid sammanträde, som omförmäles

i 11 §, årligen inför lappfogde

eller länsman välja för hvarje

trakt, som efter hvad erfarenheten

visat företrädesvis är utsatt för

skadegörelse af renar tillhörande

lappbyn, så många bland den

bofasta befolkningen eller bland

lappar med stadigt hemvist inom

trakten, som Konungens befallningshafvande

bestämmer, att under tiden

till nästa val tjenstgöra såsom

gode män vid fall, som i 20 §

sägs. Underlåta lapparne att välja,

anmäles sådant af lappfogden eller

länsmannen hos Konungens befallningshafvande,

som i lapparnes

ställe utser gode män. Förteck
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

47

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ning å de utsedde intages i läns- ning å de utsedde intages i länskungörelserna.

kungörelserna.

22 §•

Talan mot samtliga lappar inom

ett skadeersättningsområde om sådan

gemensam ansvarighet, som

stadgas i 17 §, anhängiggöres mot

ordningsmannen i den lappby, till

hvilken lapparne höra; egande ordningsmannen

att föra talan i målet

på vederbörande lappars vägnar

samt att, om skäl dertill finnes,

å lapparnes vägnar ingå förlikning

angående såvål skadeersättning

som syne- och rättegångskostnader.

Tilltror ordningsmannen

sig kunna visa, genom hvilkens

eller hvilkas renar skada blifvit

förorsakad, eller att jemte de till skadeersättningsområdet

hörande lappar

äfven andra hora ansvara för

skadan, ege han att låta instämma

den eller de skyldiga eller i senare

fallet dem, mot hvilka anspråk väckes

om deltagande i ersättningen,

på det de må sjelfva svara i saken.

Ådömes flere lappar ersättningsskyldighet

efter 17 §, skall i domen

för en hvar fastställas, huru

mycket han har att gälda.

Mål, deri efter tv nu är sagdt

ordningsman vid underrätt fört talan,

må ock af honom i högre rätt

fullföljas.

23 §.

Talan mot samtliga lappar inom

ett skadeersättningsområde om sådan

gemensam ansvarighet, som

stadgas i 18 §, anhängiggöres mot

ordningsmannen i den lappby, till

hvilken lapparne höra; egande ordningsmannen

att föra talan i målet

på vederbörande lappars vägnar

samt att, om skäl dertill finnes, å

lapparnes vägnar ingå förlikning

angående såväl skadeersättning som

syne- och rättegångskostnader. Tilltror

ordningsmannen sig kunna

visa, genom hvilkens eller hvilkas

renar skada blifvit förorsakad, eller

att jemte de till skadeersättningsområdet

hörande lappar äfven andra

böra ansvara för skadan, ege

han att låta instämma den eller de

skyldiga eller i senare fallet dem,

mot hvilka anspråk väckes om deltagande

i ersättningen, på det de

må sjelfva svara i saken.

Ådömes flere lappar ersättningsskyldighet

efter 18 §, skall i domen

för en hvar fastställas, huru

mycket han har att gälda.

Mål, deri efter ty nu är sagdt

ordningsman vid underrätt fört talan,

må ock af honom i högre rätt

fullföljas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

(Kongl. Majrts förslag.)

.23 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 17 §

sägs blifvit dömda till ansvarighet

för inträffad skada eller ingått förlikning

om erläggande af ersättning,

vare oförhindrade att, i händelse

kännedom sedermera erhålles,

att skadan är föröfvad af renar

tillhörande någon annan, eller

att andra lappar vid den tid, då

skadan skedde, haft renar inom

skadeersättningsområdet och sålunda

böra deltaga i ersättningen,

väcka talan om godtgörelse för hvad

de erlagt eller för den del deraf,

som belöper på andra lappar, dock,

der ersättningen bestämts genom

förlikning, ej utöfver det belopp,

hvartill skadan blifvit vid syn värderad,

med tillägg af synekostnaden.

Sådan talan må ej anhängiggöras

senare än ett år efter det

laga kraft egande utslag fallit eller

förlikning träffats angående skadeersättningens

utgifvande.

24 §.

Den, som olofligen fäller eller

misshandlar lapparnes renar eller

uppsåtligen eller genom vårdslöshet

förorsakar, att renarne genom skrämskott,

af hundar eller på annat sätt

ofredas på tillåtna uppehållsställen,

eller söker att fördrifva dem derifrån,

straffes, der ej förseelsen är

efter allmän lag straffbar, med böter

(Utskottets förslag.)

24 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 18 §

sägs blifvit dömda till ansvarighet

för inträffad skada eller ingått förlikning

om erläggande af ersättning,

vare oförhindrade att, i händelse

kännedom sedermera erhålles,

att skadan är föröfvad af renar

tillhörande någon annan, eller att

andra lappar vid den tid, då skadan

skedde, haft renar inom skadeersättningsområdet

och sålunda böra

deltaga i ersättningen, väcka talan

om godtgörelse för hvad de

erlagt eller för den del deraf,

som belöper -på andra lappar, dock,

der ersättningen bestämts genom

förlikning, ej utöfver det belopp,

hvartill skadan blifvit vid syn värderad,

med tillägg af synekostnaden.

Sådan talan må ej anhängiggöras

senare än ett år efter det

laga kraft egande utslag fallit eller

förlikning träffats angående skadeersättningens

utgifvande.

35 §.

Den, som olofligen fäller eller

misshandlar lapparnes renar eller

uppsåtligen eller genom vårdslöshet

förorsakar, att renarne genom skrämskott,

af hundar eller på annat sätt

ofredas på tillåtna uppehållsställen,

eller söker att fördrifva dem derifrån,

straffes, der ej förseelsen är

efter allmän lag straffbar, med böter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

40

(Kongl. Maj:ts förslag.)

från och med fem till och med tvåhundra

kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, der någon uppsåtligen

eller genom vårdslöshet förorsakar,

att vid skogsavverkning

renar skadas eller dödas genom

fällning af träd. Har vid arbetet

anstäld person gjort sig dertill skyldig,

vare jemväl den, för hvars

räkning afverkningen sker, ansvarig

för skadans ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe

af hund, vare hundens egare

pligtig ersätta skadan, äfven om

ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande.

Under skada, som i denna § afses,

skall förstås icke blott skada,

som tillfogats, ren, utan ock, der i

något af de angifna fallen renhjord

blifvit skingrad, kostnad och besvär,

som uppkommit för renhjordens

hopsamlande, äfvensom skada,

som renarne genom skingringen

kunna hafva förorsakat.

25 §.

Under tid, då lappar med renar

uppehålla sig å trakt, der de enligt

denna lag då ega vistas, skola samtliga

i trakten befintliga, den bofasta

befolkningen tillhöriga hundar vara

försedda med halsband utvisande

egarens namn och bostad. Hundar,

som kunna jaga ren, skola derjemte

hållas bundna, då de icke

Bill. till Uilcnd. Vrot. 181)8. 1 Sami. U

(Utskottets förslag.)

från och med fem till och med tvåhundra

kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, der någon uppsåtligen

eller genom vårdslöshet förorsakar,

att vid skogsafverkning

renar skadas eller dödas genom

fällning af träd. Har vid arbetet

anstäld person gjort sig dertill skyldig,

vare jemväl den, för hvars

räkning afverkningen sker, ansvarig

för skadans ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe

af hund, vare hundens egare

pligtig ersätta skadan, äfven om

ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande.

Under skada, som i denna § afses,

skall förstås icke blott skada,

som tillfogats ren, utan ock, der i

något af de angifna fallen renhjord

blifvit skingrad, kostnad och besvär,

som uppkommit för renhjordens

hopsamlande, äfvensom skada,

som renarne genom skingringen

kunna hafva förorsakat.

26 §.

Under tid, då lappar med renar

uppehålla sig å trakt, der de enligt

denna lag då ega vistas, skola samtliga

i trakten befintliga, den bofasta

befolkningen tillhöriga hundar vara

försedda med halsband utvisande

egarens namn och bostad. Hundar,

som kunna jaga ren, skola derjemte

hållas bundna, då de icke

l'' Haft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.)

användas till jagt. Öfverträdelse

häraf straffes med böter från och

med fem till och med femtio kronor.

Hund, som anträffas jagande ren

på tillåtet uppehållsställe, må saklöst

dödas.

26 §.

1. När i denna lag talas om

lapparnes renar, förstås dermed icke

allenast deras egna utan ock andras

renar, hvilka de, på sätt här nedan

sägs, ega taga under sin vård.

2. Vid begagnande af sin rätt

till renbete enligt denna lag må,

med det undantag, som i 3 mom.

sägs, lapp icke hafva under sin vård

renar, hvilka tillhöra annan än lapp.

Anträffas under lapps vård eller

eljest inom lappbys område renar

tillhörande andra än lappar, vare

dessa renar förbrutna till lappbyn,

och ege ordningsmannen att för

byns räkning omhändertaga och

lefvande eller slagtade försälja dylika

renar.

3. Lapp inom Norrbottens län,

som uteslutande sysselsätter sig

med renskötsel, må tills vidare vid

begagnande af sin rätt till renbete

enligt denna lag hafva under sin

vård jemväl renar tillhörande annan

än lapp, derest renegaren är bosatt

inom länets lappmark och der eger

eller brukar jordbruksfastighet. Upphör

sådan renegare att ega eller

bruka jordbruksfastighet inom lä
-

(Utskottets förslag.)

användas till jagt. Öfverträdelse

häraf straffes med böter från och

med fem till och med femtio kronor.

Hund, som anträffas jagande ren

på tillåtet uppehållsställe, må saklöst

dödas.

27 §.

1. När i denna lag talas om

lapparnes renar, förstås dermed icke

allenast deras egna utan ock andras

renar, hvilka de, på sätt här nedan

sägs, ega taga under sin vård.

2. Vid begagnande af sin rätt

till renbete enligt denna lag må,

med de undantag, som i 3 mom.

omnämnas, lapp icke hafva under

sin vård renar, hvilka tillhöra annan

än lapp. Anträffas under lapps

vård eller eljest inom lappbys område

renar tillhörande andra än

lappar, vare dessa renar förbrutna

till lappbyn, och ege ordningsmanmen

att för byns räkning omhändertaga

och lefvande eller slagtade försälja

dylika renar.

3. Renar, som användas till körslor,

s. k. dragrenar, må lapp vid

begagnande af sin rätt till renbete

enligt denna lag hafva under sin

vård,, äfven om de tillhöra annan än

lapp. Inom Norrbottens län må derjemte

lapp, som uteslutande sysselsätter

sig med renskötsel, tills vidare

hafva under sin vård jemväl

andra renar, som tillhöra annan än

lapp, derest renegaren är bosatt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Eongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

nets lappmark, åligger det honom

att inom ett år derefter hafva afhändt

sig renarne, vid äfventyr att

de samma må omhändertagas af

vederbörande ordningsman, som med

dem förfar på sätt i 2 mom. sägs.

4. Renegare, hvilken lemnat renar

i vård åt lapp, har i fråga om

dessa renar enahanda förpligtelser

enligt denna lag, som lappen för

sina renar.

27 §.

1. Der underhåll af renar å

något visst område pröfvas för den

jordbrukande befolkningen vara i

synnerlig mån betungande, kan Konungen

förordna, att det område

ej vidare må till sådant ändamål

begagnas, mot det att erforderlig

betesmark anvisas lapparne på annan

landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

2. Har den i 1 § lapparne medgifna

rätt att sommartiden föra

renar på bete å visst område nedom

odlingsgränsen i Norrbottens och

Vesterbottens läns lappmarker visat

sig medföra synnerlig olägenhet för

den jordbrukande befolkningen i

trakten eller vara hinderlig för

odlingens fortgång, ankomme på

Konungen att förordna, att dylikt

område ej vidare må till sommarbete

för renar begagnas; börande i så
-

inom länets lappmark och der eger

eller brukar jordbruksfastighet. Upphör

sådan renegare att ega eller

bruka jordbruksfastighet inom länets

lappmark, åligger det honom

att inom ett år derefter hafva afhändt

sig renarne, vid äfventyr att

desamma må omhändertagas af vederbörande

ordningsman, som med

dem förfar på sätt i 2 mom. sägs.

4. Renegare, hvilken lemnat renar

i vård åt lapp, har i fråga om

dessa renar enahanda förpligtelser

enligt denna lag, som lappen för

sina renar.

28 §.

1. Der underhåll af renar å något

visst område pröfvas för den

jordbrukande befolkningen vara i

synnerlig mån betungande, kan Konungen

förordna, att det område

ej vidare må till sådant ändamål

begagnas, mot det att erforderlig

betesmark anvisas lapparne på annan

landsträcka, som dertill finnes tjenlig.

2. Har den i 1 § lapparne medgifna

rätt att sommartiden föra

renar på bete å visst område nedom

odlingsgränsen i Norrbottens och

Vesterbottens läns lappmarker visat

sig medföra synnerlig olägenhet för

den jordbrukande befolkningen i

trakten eller vara hinderlig för

odlingens fortgång, ankomme på

Konungen att förordna, att dylikt

område ej vidare må till sommarbete

för renar begagnas; börande i så
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

dant fall, der det finnes nödigt,

annat sommarviste anvisas de lappar,

som dittills haft dylikt viste å området.

38 §■

Der det pröfvas nödigt för samfärdselns

uppehållande, ege Konungens

befallningshafvande förordna,

att vissa områden vid färdväg ej

må begagnas till annat bete för

renar än det, som ifrågakommer

under flyttning eller annan färd å

vägen, så ock att viss trakt omkring

kyrka, tingsstad eller marknadsplats

ej må användas till annat bete för

renar än för deras korrenar, som

besöka sådan plats, öfverträdelse

af sådant förordnande straffes med

böter från och med tjugufem till

och med tvåhundra kronor.

29 §.

Lapparne äro berättigade att till

jagt och fiske betjena sig af land

och vatten icke allenast å sådana

områden, der de enligt hvad i 1 §

1 mom. sägs ega vistas hvarje tid

af året, utan äfven å annan utmark

inom Norrbottens och Vesterbottens

läns lappmarker under den tid de

ega att å sådan utmark uppehålla

sig med sina renar.

30 §.

Ej må å de områden, som blifvit

till lapparnes uteslutande begag
-

(Utskottets förslag.)

dant fall, der det finnes nödigt,

annat sommarviste anvisas de lappar,

som dittills haft dylikt viste å området.

29 §.

Der det pröfvas nödigt för samfärdselns

uppehållande, ege Konungens

befallningshafvande förordna,

att vissa områden vid färdväg ej

må begagnas till annat bete för

renar än det, som ifrågakorqmer

under flyttning eller annan färd å

vägen, så ock att viss trakt omkring

kyrka, tingsstad eller marknadsplats

ej må användas till annat bete för

renar än för deras korrenar, som

besöka sådan plats. Öfverträdelse

af sådant förordnande straffes med

böter från och med tjugufem till

och med tvåhundra kronor.

30 §.

Lapparne äro berättigade att till

jagt och fiske betjena sig af land

och vatten icke allenast å sådana

områden, der de enligt hvad i 1 §

1 mom. sägs ega vistas hvarje tid

af året, utan äfven å annan utmark

inom Norrbottens och Vesterbottens

läns lappmarker under den tid de

ega att å sådan utmark uppehålla

sig med sina renar.

31 §.

Ej må å de områden, som blifvit

till lapparnes uteslutande begag
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

53

(Konsol. Maj:ts förslag.)

nande anvisade, bete, slåtter, jagt

eller fiske af lapparne till annan

upplåtas. Sker sådan upplåtelse,

vare den ogild.

Varder bete eller slåtter å dylikt

område af lapparne ej användt, och

finnes upplåtelse deraf tills vidare

kunna ske utan intrång eller skada

för lapparne, ege Konungens befallningshafvande

att mot lega upplåta

betet eller slåttern, intill dess

behof deraf för lapparne åter uppstår.

Kan å dylikt område upplåtelse

af rätt till jagt eller fiske ske

utan skada för lapparne, ege ock

Konungens befallningshafvande att

tills vidare tillåta annan att emot

afgift å området jemte lapparne utöfva

jagt eller fiske. På sådana

områden, som upplåtits till utvidgning

af de vid afvittringen afsätta

renbetesfjell i Jemtlands län, må

jemväl inegor, som icke äro för

lapparne behöfliga, utarrenderas.

Vid utarrendering af bete, slåtter

eller inegor skall fästas det vilkor,

att arrendatorn sjelf må freda såväl

växande som bergad gröda från

intrång af renar.

Innan upplåtelse, som ofvan förmäles,

må ega rum, skola de lappar,

hvilka ega rätt att å området uppe

hålla sig med sina renar, i ärendet

höras. Medel, som inflyta genom

sådan upplåtelse, skola enligt de

bestämmelser, som gifvas af Konungen,

användas till förmån för lapparne.

(Utskottets förslag.

nande anvisade, bete, slåtter, jagt

eller fiske af lapparne till annan

upplåtas. Sker sådan upplåtelse,

vare den ogild.

Varder bete eller slåtter å dylikt

område af lapparne ej användt, och

finnes upplåtelse deraf tills vidare

kunna ske utan intrång eller skada

för lapparne, ege Konungens befallningshafvande

att mot lega upplåta

betet eller slåttern, intill dess

behof deraf för lapparne åter uppstår.

Kan å dylikt område upplåtelse

af rätt till jagt eller fiske ske

utan skada för lapparne, ege ock

Konungens befallningshafvande att

tills vidare tillåta annan att emot

afgift å området jemte lapparne utöfva

jagt eller fiske. På sådana

områden, som upplåtits till utvidgning

af de vid afvittringen afsätta

renbetesfjell i Jemtlands län, må

jemväl inegor, som icke äro för

lapparne behöfliga, utarrenderas.

Vid utarrendering af bete, slåtter

eller inegor skall fästas det vilkor,

att arrendatorn sjelf må freda såväl

växande som bergad gröda från

intrång af renar.

Innan upplåtelse, som ofvan förmäles,

må ega rum, skola de lappar,

hvilka ega rätt att å området uppehålla

sig med sina renar, i ärendet

höras. Medel, som inflyta genom

sådan upplåtelse, skola enligt de

bestämmelser, som gifvas af Konungen,

användas till förmån för lapparne.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)

31 §.

Varder kronan tillhörig mark, belägen

utom Norrbottens och Vesterbottens

läns lappmarker samt renbetesfjellen

i Jemtlands län, af

Konungen upplåten till renbete, ankomme

på Konungen att bestämma

det omfång hvari, och de vilkor

hvarunder rätt till bete och skogsfång,

jagt och fiske får af lapparne

der utöfvas, äfvensom att förordna,

till hvilken lappby området skall

räknas, eller om det skall utgöra

särskild lappby.

32 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord,

som tillhör enskild, skall begagnas

antingen för det i 21 § 1 -mom.

omförmälda ändamål, eller för att

bereda lapparne vid de för dem afsätta

områden tillgång till skogsmark

eller bete eller till vägar

öfver inegor emellan områdena, eller

för att uppföra stängsel till förekommande

af skada af renar, vare

egaren pligtig att afstå jorden mot

ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse

ej kan träffas, bestämmes

enligt gällande förordning angående

jords afstående för allmänt

behof.

33 §.

Lapp, som har renhjord under

sin vård, vare vid ansvar, som i

allmän lag finnes bestämdt, pligtig

32 §.

Varder kronan tillhörig mark, belägen

utom Norrbottens och Vesterbottens

läns lappmarker samt renbetesfjellen

i Jemtlands län, af

Konungen upplåten till renbete, ankornme

på Konungen att bestämma

det omfång hvari, och de vilkor

hvarunder rätt till bete och skogsfång,

jagt och fiske får af lapparne

der utöfvas, äfvensom att förordna,

till hvilken lappby området skall

räknas, eller om det skall utgöra

särskild lappby.

33 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord,

som tillhör enskild, skall begagnas

antingen för det i 28 § 1 mom.

omförmälda ändamål, eller för att

bereda lapparne vid de för dem afsätta

områden tillgång till skogsmark

eller bete eller till vägar

öfver inegor emellan områdena, eller

för att uppföra stängsel till förekommande

af skada af renar, vare

egaren pligtig att afstå jorden mot

ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse

ej kan träffas, bestämmes

enligt gällande förordning angående

jords afstående för allmänt

behof.

34 §.

Lapp, som har renhjord under

sin vård, vare vid ansvar, som i

allmän lag finnes bestämdt, pligtig

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

55

(Kongl. Maj:ts förslag.)

att, då kronofogde, lappfogde eller

länsman för verkställande af utmätning,

ransakning efter stulna renar

eller annan laga orsak påfordrar

renhjordens hopsamlande, sådant

verkställa.

34 §.

Öfver de af Konungens befallningshafvande

utfärdade byordningar

äfvensom öfver de närmare

föreskrifter eller åtgärder, hvilka

det enligt denna lag eljest tillkommer

Konungens befallningshafvande

att meddela eller vidtaga, ege den,

som anser sin rätt deraf förnärmad

eller obehörigen inskränkt, att hos

Konungen anföra besvär inom den

tid, som är bestämd för Överklagande

af förvaltande myndigheters

och embetsverks beslut; skolande

dock, der ej ändringssökandet derigenom

varder onyttigt, beslutet

utan binder af besvär gälla till

efterrättelse, intill dess annorlunda

kan blifva vederbörligen förordnadt.

35 §.

Böter och viten, som ådömas enligt’denna

lag, tillfalla kronan. Viten,

ådömda för öfverträdelse af byordning,

tillfalla lappbyn. Saknas

tillgång till fulla gäldandet af böter

eller viten, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

(Utskottets förslag.)

att, då kronofogde, lappfogde eller

länsman för verkställande af utmätning,

ransakning efter stulna renar

eller annan laga orsak påfordrar

renhjordens hopsamlande, sådant

verkställa.

35 §.

Öfver de af Konungens befallningshafvande

utfärdade byordningar

äfvensom öfver de närmare

föreskrifter eller åtgärder, hvilka

det enligt denna lag eljest tillkommer

Konungens befallningshafvande

att meddela eller vidtaga, ege den,

som anser sin rätt deraf förnärmad

eller obehörigen inskränkt, att hos

Konungen anföra besvär inom den

tid, som är bestämd för Överklagande

af förvaltande myndigheters

och embetsverks beslut; skolande

dock, der ej ändringssökandet derigenom

varder onyttigt, beslutet

utan hinder af besvär gälla till

efterrättelse, intill dess annorlunda

kan blifva vederbörligen förordnadt.

36 §.

Böter och viten, som ådömas enligt

denna lag, tillfalla kronan. Viten,

ådömda för öfverträdelse af byordning,

tillfalla lappbyn. Saknas

tillgång till fulla gäldandet af böter

eller viten, förvandlas de enligt allmän

strafflag.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Koiigl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

36 §.

1. Öfverträdelser af denna lag

äfvensom af byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, der ej

annorlunda här nedan sägs, under

allmänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser,

hvilka endast förnärma enskild

persons rätt, må ej åtalas af

allmän åklagare, der ej målseganden

angifver dem till sådant åtal. Lag

samma vare beträffande förseelser,

om hvilka i 24 § handlas. Har ren

blifvit olofligen fäld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller

målseganden ej känd, ege allmän

åklagare utan angifvelse tala i saken,

jemväl i fråga om skadestånd,

hvilket i ty fall skall tillfalla den

lappby, dit renen kan antagas

hafva hört.

3. Förseelse, som är belagd

med straff enligt 2 eller 16 §, må,

der den rörer enskild persons rätt,

åtalas endast af målsegande.

37 §.

1. Hvad i denna lag stadgas

gälle ej i fråga om renar, som med

vederbörande jordegares samtycke

året om föras på bete nedom lappmarksgränsen

i Norrbottens län.

Egare af sådana renar vare pligtig

att om dem taga sådan vård, att de

ej olofligen inkomma på annans

egor. Sker det ändå, böte enligt

allmän lag och ersätte skadan.

37 §.

1. Öfverträdelser af denna lag

äfvensom åf byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, der ej

annorlunda här nedan sägs, under

allmänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser,

hvilka endast förnärma enskild

persons rätt, må ej åtalas af

allmän åklagare, der ej målseganden

angifver dem till sådant åtal. Lag

samma vare beträffande förseelser,

om hvilka i 25 § handlas. Har ren

blifvit olofligen fäld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller

målseganden ej känd, ege allmän

åklagare utan angifvelse tala i saken,

jemväl i fråga om skadestånd,

hvilket i ty fall skall tillfalla den

lappby, dit renen kan antagas

hafva hört.

3. Förseelse, som är belagd

med straff enligt 2 eller 17 §, må,

der den rörer enskild persons rätt,

åtalas endast af målsegande.

38 §.

1. Hvad i denna lag stadgas

gälle ej i fråga om renar, som jned

vederbörande jordegares samtycke

året om föras på bete nedom lappmarksgränsen

i Norrbottens län.

Egare af sådana renar vare pligtig

att om dem taga sådan vård, att de

ej olofligen inkomma på annans

egor. Sker det ändå, böte enligt

allmän lag och ersätte skadan

s. 57 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

57

(Kougl. Maj:ts förslag.)

2. Denna lag eger, så vidt den

stadgar förpligtelser för lapparne

utöfver hvad lagstiftningen rörande

de lappar, som med renar flytta

emellan de förenade konungarikena

Sverige och Norge, innehåller, icke

tillämpning å norska lappar, som

vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Penna lag skall lända till efterrättelse

från och med den 1 Januari

1899, dock att stadgande^

i 26 § 2 och 3 mom. ej skola ega

tillämpning förr än fem år derefter

förflutit.

(Utskottets förslag.)

2. Denna lag eger, så vidt den

stadgar förpligtelser för lapparne

utöfver hvad lagstiftningen rörande

de lappar, som med renar flytta

emellan de förenade konungarikena

Sverige och Norge, innehåller, icke

tillämpning å norska lappar, som

vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Denna lag skall lända till efterrättelse

från och med den 1 Januari

1899, dock att stadgandena

i 27 § 2 och 3 mom. ej skola ega

tillämpning förr än fem år derefter

förflutit.

dels och 2:o följande:

5 >'' i > r 1 i . \ ■ p ''* f ,J i

Förslag

till

Lag om renmärken.

Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående renmärken

för ordnas som följer:

1 §•

Ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen denna

dag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, skall vara

försedd med egarens af häradsrätten faststälda märke, anbragt i

renens öron.

Bih. till TUM. Prat. 1898. 7 Samt. 37 Haft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. 3Iaj:ts förslag.)

2 §•

Fastställelse å renmärke sökes

vid häradsrätten i den ort, der renegaren,

eller, om han icke sjelf är

renskötande lapp, den lapp, som

vårdar hans renar, har sitt hemvist,

och inletnne dervid sökanden ett

afklipp af märket om tolf centimeters

bredd och tre centimeters

höjd. Häradsrätten läte de vid tinget

närvarande ordningsmän och

andra lappar äfvensom länsmannen

och lappfogden, der han är vid

tinget tillstädes, taga kännedom om

märket och derefter inför häradsrätten

yttra sig öfver detsamma.

Finner häradsrätten märket vara

så inrättadt, som i 3 § sägs, och

möter ej heller i öfrigt enligt denna

lag hinder, fastställe häradsrätten

märket.

(Utskottets förslag.)

2 §•

Fastställelse å renmärke sökes

vid häradsrätten i den ort, der renegaren,

eller, om han icke sjelf är

renskötande lapp, den lapp, som

vårdar hans renar, har sitt hemvist,

och inlemne dervid sökanden ett

afklipp af märket om tolf centimeters

bredd och tre centimeters

höjd. Häradsrätten läte de vid tinget

närvarande ordningsmän och

andra lappar äfvensom länsmannen

och lappfogden, der han är vid

tinget tillstädes, taga kännedom om

märket och, sedan de vid sammanträde

utom rätten granskat detsamma,

derefter inför häradsrätten yttra sig

öfver märket.

Finner häradsrätten märket vara

så inrättadt, som i 3 § sägs, och

möter ej heller i öfrigt enligt denna

lag hinder, fastställe häradsrätten

märket.

3 §.

Renmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättadt, att det

tydligt skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande tingslag

förut faststälda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras

till sådant äldre märke, eller äldre märke förändras till likhet med det,

hvarå fastställelse sökes. *

* §•

Renmärke må ej fastställas för annan renegare, än som i ,1 § omförmäles,

ej heller må renegare samtidigt hafva mer än ett faststäjdt

renmärke.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

59

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

'' ..1 - ■; 5 §. '' '' ‘ j

Vill den, som har faststäldt. renmärke, icke vidare vid renmärkning

begagna detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som aflyser

märket. Å ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma

fortfarande bibehållas, men andra renar må ej dermed märkas. Ej må

utan förre egarens samtycke sådant märke för annan renegares räkning

fastställas innan fem år förflutit från det aflysningen skedde.

Har faststäldt märke under fem år icke varit vid renmärkning begagnadt,

anses fastställelsen hafva förfallit, ändå att aflysning ej skett,

och vare sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renegares

räkning.

6 §• ;

1. Har någon genom aftal eller på annat sätt förvärfvat. rätt till

annans faststälda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma,

anmäle han sådant hos häradsrätten, som, der hinder ej möter

enligt 4 §, för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligge

honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla

sitt faststälda renmärke till registrering.

7 §•

Vid häradsrätten skall föras förteckning öfver de af häradsrätten

faststälda och registrerade renmärken jemte de renegare, för hvilkas

räkning fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes

ock, när renmärke aflysts eller fastställelse derå visats hafva

förfallit. Under maj månad hvarje år skall utdrag ur nämnda förteckning,

omfattande tiden från och med maj månad föregående år till och

med april månads utgång under löpande året, insändas till Konungens

befallningshafvande i länet, som på lämpligt sätt offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas af

Konungen.

8 §•

öfvergår märkt ren genom laga fång till ny egare, må å den ren

bibehållas det redan anbragta märket, försedt med sådant af ordnings
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

mannen inom lappbyn gilladt afbrott, som kan vara erforderligt för att

skilja renen från andra renar med samma hufvudmärke. Å sådant afbrottsmärke

erfordras icke fastställelse. Kalf efter renko, försedd med

afbrottsmärke, skall märkas med egarens faststälda märke.

9 §•

t ■

1. Märkning af de under året födda renkalfvar skall -vara verkstäld

före den 15 oktober. Försittes denna tid, ege ordningsmannen

inom lappbyn, der han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges

bekostnad låta verkställa renmärkningen.

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord

annans renko med omärkt kalf, vare han pligtig att mot godtgörelse

af egaren märka kalfven med moderns märke eller, om detta är afbrottsmärke

eller aflyst märke, och han eger kännedom om egarens faststälda

märke, med detta senare.

3. Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt

ren eller omärkt kalf, som icke följer modern, skall djuret öfverlemnas

till och omhändertagas af ordningsmannen samt nedslagtas och försäljas

eller ock lefvande försäljas samt med nye egarens märke förses.

Af medel, som genom försäljningen inflyta, erhålle ordningsmannen

skälig godtgörelse, hvarefter återstoden tillfaller lappbyn.

10 §.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, hvars märke

blifvit förstördt eller förfalskadt, skall renen omhändertagas och vårdas

af ordningsmannen eller den lapp, han derom anmodar. Dylik ren

skall derefter vid tillfälle, då lapparne i trakten mera allmänt samlas,

lör dem till granskning uppvisas. Finnas dervid sannolika skäl för att

renen tillhör uppgifven renegare, ege denne återtaga renen mot erläggande

af skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat

fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslagtas och försäljas,

samt med inflytande försäljningsmedel så förfaras, som i 9 § sägs.

11 §•

1. Den, som vid märkning af egna renar eller af renar, som han

har under sin vård, begagnar märke, som ej blifvit af häradsrätten för

s. 61 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

61

(Kongl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)

renegaren faststäldt, i annat fall än i 8 § här ofvan sägs, eller märke,

som är aflyst, straffes med böter från och med tjugufem till och med

tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till hvilken han icke

är egare, dömes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till

böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den, som i det fall, hvarom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning

begagnar annans faststälda renmärke, innan detsamma blifvit för

honom vid häradsrätten registreradt, eller som underlåter den i 6 §

2 mom. föreskrifna anmälan till registrering, bote från och med fem

till och med femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Vesterbottens eller Jemtlands

län oarbetad renhud, hvarå öronen blifvit bortskurna eller renmärket

eljest förstördt, och kan han ej visa, att renmärket blifvit utan bedräglig

afsigt borttaget eller förstördt, eller att huden blifvit märkt på sätt i

3 mom. sägs, bo te från och med fem till och med etthundra kronor,

der han ej efter allmän lag straffas för oloflig åtkomst af godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Vesterbottens

läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlands län anträffas

forslande kött af slagtad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,

att antagas kan, det köttet föres från slagt ute å mark.

3. Hud och kött, hvarom ofvan förmäles, må af allmän åklagare

eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas. Huden skall

medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att deraf tydligen kan

ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från hvilken beslaget

gjorts, i saken fäld, skall det beslagtagna godset eller, om det är såldt,

dess behållna värde tillfalla beslagaren; finnes särskild apgifvare, tage

han hälften deraf.

4. Inom Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmarker eller

renbetesfjellen i Jemtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är

sagdt, göras å hud eller kött efter slagtad ren, som finnes doldt eller

undanstucket å plats, den der ej kan såsom vanligt förvaringsställe

anses, såsom i lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkstäldt

beslag läte heslagaren ofördröjligen kungöra i socknens kyrka, och

ege deri, som vill göra anspråk å godset, inom en månad derefter an
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

mäla sig hos beslagaren samt, der hans rätt icke finnes ostridig, instämma

denne senast till det ting, som infaller näst efter en månad

från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde ej

visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde

som ofvan är sagdt.

5. Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för vederbörande målsegande

att, der någon fälles till ansvar efter allmän lag för oloflig åtkomst

af gods, som enligt förestående bestämmelser blifvit taget i beslag,

tillgodonjuta den rätt till godset eller dess behållna värde, som

lagligen må honom tillkomma.

13 §.

öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare inför allmän

domstol. I fall, 6om i 11 § 2 mom. sägs, ege åklagaren tala i saken

jemväl i fråga om skadestånd, hvilket i ty fall skall tillfalla den lappby,

dit renen kan antagas hafva hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

15 §.

Hvad i denna lag stadgas om märkning af ren samt fastställelse

och registrering af renmärke skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga

om renar, som med vederbörande jordegares samtycke året om föras

på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens »län. Fastställelse å

sådant renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der renarne föras

på bete, och lemne häradsrätten andra renegare i orten, som kunna

vara vid rätten tillstädes, äfvensom länsmannen tillfälle att yttra sig

öfver märket.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

63

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1899.

De i 1 § och 9 § 3 mom. gifna bestämmelser äro icke tillämpliga å

renar, tillhörande sådana bofaste, hvilka jemlikt lagen denna dag om

de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige allenast under fem år

efter det lagen trädt i kraft ega rätt till bete för renar.

Har, då denna lag träder i kraft, renegare, som i 1 eller 15 § omförmäles,

flera faststälda renmärken, åligger honom att inom ett år

derefter hos häradsrätten till registrering anmäla det af märkena, som

han för framtiden vill begagna. Underlåter han det, eller begagnar

han efter det registrering skett vid renmärkning annat märke än det

sålunda registrerade, böte från och med tjugufem till och med

tvåhundra kronor. Å förut faststäldt märke, som tillhör annan renegare,

än i 1 eller 15 § sägs, eller som icke blifvit i anledning af anmälan,

som här stadgas, registreradt, anses fastställelsen hafva förfallit sedan

fem år förflutit från det lagen trädde i kraft, der ej märket blifvit på

sätt i 6 § 1 mom. sägs för ny egare registeradt.

Stockholm den 18 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

af herrar Husberg, von Stapelmohr, Ohlsson och Wiklund, hvilka, beträffande

1 § af ''renbeteslagen, ansett, att utskottet bort tillstyrka den

af herrar Crusebjörn och Dahlstedt afgifna motion.

Herrar Öländer, C. F. Pettersson och Jönsson hafva begärt få

antecknadt, den sistnämnde att han icke deltagit i ärendets behandlinginom

utskottet, och de båda förstnämnde, att de ej tagit del i dess

slutliga handläggning derinom.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:132 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag om renm a1 i texten