Sök i Ratio Lex

Jjagutskottets Utlåtande \JY:o 09

1898-04-28 · 25 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:69, Jjagutskottets Utlåtande \JY:o 09

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jjagutskottets Utlåtande \JY:o 09.

1

rJiivrf /mri< appiM nbifaoMÖUuo ''iii ''/././ b;io i rf. . ’ i ’ »i < ''• gn"- > .»> .}vr"■

. i: vi o/dar/M t? fult ri ii > t ii 11 Wljr.v.foD.cffti b’ / inriölUiiJt!1.

■vjiln itlit ''Q tv ifrfftv ,7\>i Ig! lille i UMMfOll

Ii; il-.iill^rl.lfK iilo d-v» Mö'') 15 ■ * i i ii ■)!''!!! gr1'' r, noll r:.. - .giro: . /r. 1 R i • *'' i! i; .

• •c, -‘{0 :■>!'' i.'' i om sr.''!!;? tunn; ,ti! r. ni:. remi •;«>.! v do o.'' jk -

»v: ''in i _*isi sii i • snjosjm: irrtifid o:- ii i: it; iiotnilgibitr, /bon '' om

ailéil ,..I ni ur.-l »iso Silf flis/''! i tgibj sfi inov. tjo>«*s- gr-h

>.9’y i1.! i >/ii" ; t ■ s* ♦ tv It (Sb .it! iii/ ii^uiiitli^T! ^ftss; - i tmumoIi-.''» iuo ui»gi*H

.iiiiimJJiQ i- tf)- -> o - i / * *

- Illyit OM i; ,1 .i ll‘f .iOjUTllI f It V • r {? li r>iU7.i /lön OM ''dl,

V'' '' :tW‘V''

! •)!. i •yU t IT 11: * Olif IflÖT^C J lod

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1898 kl. 2 é, an

.1; it i. s t -»of ii o‘l ''in ris: /n it4» in Hiob f; r. / 1 ofm ''mull .0:2

it i/l

tom

.m 01=1''

l!'')1 ■

'' Utlåtande i.anledning, a’f väckta motioner angående ändring i tåssa

i:h ,*i.stoll ic yitiimuiVii/i : J

delar af gällande strafflagstiftning. y )\>

.tern

■. .IjfftH vyö.i Ui; i - isfti

! in ■■!I f S MMV I (Ml I / ii i l! - Vi?.l )(l!Slo''U»Oi! !; lOV/lti i -J i ‘.''j >-1 ■ ''it!•'' ''OM

Uti två vid innevarande riksdag ,yäekta och; till lagutskottet hänvisade

motioner hafva föreslagits ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning.

j, ..(linijfutiHIi tnoir.v .''n • i;. ■ -> ...

Uti motionen n;o'' 1,0 i, Första Kammaren anför sålunda herr Leman:

»Ehuru en af mig vid sistlidne riksdag väckt motion om utarbetande

af förslag till förändringar af strafflagen i syfte, att straff för brott mot

person måtte, skärpas,,, af lagutskottet -tillstyrktes och af Riksdagen godkändes

endast beträffande eu mindre väsentlig detaljändring, tillåter jag

mig dock att redan i år i;flamma fråga åter väcka förslag, om än under

något förändrad och ut,vidgad form,

.. n Hvad som manat ,mig att, fastän knappast ett år förflutit sedan frågan

, varit föremål, för Riksdagens behandling, återkomma till densamma,

är icke endast min fasta öfvertygelse om..nödvändigheten af att en sådan

reform .ij strafflagstiftningen -bör vidtagas, att, i hvad genom denna kan

vinnas, en öfverhanderi tagande råhet .och tygellöshet i någon mån må

kprina stäckas,

hvflka jag från person,er, boende såväl i städer som å landsbygden, samt

hysande de mest skrida politiska åsigter, erhållit att hålla frågan vid lif,

än äfven och i synnerhet innehållet utaf de af kpngl. fångvårdsstyrelsen i

dess underdåniga berättelse för av 1890 (Bihang- till Sveriges Officiella

Bih. till Riksd. Prot. ''1898. 7 Sami. 40 Raft. (Nås 09. 70). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

statistik, G, Fångvården, Ny Följd XXXVIII) omförmälda rapporter, hvilka

predikanterna vid de särskilda fängelserna till nämnda styrelse afgifvit.

Den enstämmighet, hvarmed fängelsepredikanterna yttrat sig om ungdomens

förvildning, om den aftagande respekten för och olämpligheten af

straffet af enkelt fängelse, visar mera än allt annat tillvaron af det öfverklagade

onda samt nödvändigheten af att en bättre tingens ordning införes.

Jag har derför ansett som en pligt att, i hvad på mig kan bero, hålla

frågan om reformer i strafflagstiftningen vid lif, till dess den öfvertages

af mera kraftiga och erfarna händer än-mina.

De reformer, hvilka jag bär vill bringa på tal, äro följande, nemligen:
l:o)

Inskränkning,* så långt lämpligen ske kan, i de kortvariga fängelsestraffen.

-

2:o) Införande i vårt straffsystem af en ny art af frihetsstraff (t. ex.

fängelse vid vatten och bröd, fängelse med hårdt nattläger, mörkt fängelse

eller dylikt) såsom eu mellanart mellan straffarbete och det enkla fängelset).

3:o) Ändring af stadgandena angående förvandling af böter, då tillgång

till dessas gäldande helt och hållet eller delvis saknas hos den, som

blifvit till böter fäld.

4:o) Införande i strafflagen af bestämmelser om villkorlig straffdom

för förseelser och ringare brott samt der synnerligen förmildrande omständigheter

förekomma.

ö:o) Skärpning af straffen (helst genom tillämpning af affliktiva straff)

för brott mot perenn, synnerligen der våld utöfva^ mot saklös man samt af

flere mot en.»

Sedan motionären härefter angående inskränkning af det kortvariga

fängelsestraffet anfört, att nödvändigheten deraf Vore så känd och erkänd

af kriminalister, att derom föga béh-öfde ordas, och att särskildt en af

Europas förnämste kriminalister, professorn i Halle, d:r Frans v. Liszt vid

grundandet af den internationella kriminalistföreningen såsom sin öfvertygelse

uttalat, att den möjligast största inskränkning af det kortvariga

frihetsstraffet vore den vigtigaste och tillika den minst bestridda uppgift för

vår tids strafflagstiftning, äfvensom att, då sedermera frågan om dylik inskränkning

upprepade gånger förevarit till behandling vid kriminalist- samt

juristmöten, alla, såväl teoretici som praktiei, varit ense om behdfvet och

nödvändigheten af dylik inskränkning, om äh olika åsigter rådt angående

de strafformer, söm borde sättas istället för det kortvariga fängelsestraffet,

framhåller häri, att icke endast i utlandet utan äfven här i riket talrika

röster höjts för en reform uti ifrågavarande syfte, och citerar ''till bestyrkande

häraf anföranden ur de af predikanterna vid länsfängelserna i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o b''it.

Kristianstad, Örebro, Jönköping, Karlskrona, Malmö, Göteborg, Mariestad,

Karlstad, Falun och Gefle samt kronohäktet i Norrköping till fångvårdsstyrelsen

afgifna berättelser för år 1896, uti hvilka anföranden, till Indika

utskottet för öfrigt tillåter sig hänvisa, af samtliga nyssnämnde predikanter

betonats den ringa verkan på den brottslige i straffets syfte, som vore

eu följd af det kortvariga fängelsestraffet, och hurusom särskildt hvad beträffade

sådana fångar, hvilka underginge fängelsestraff, hvartill dem ådömda

böter förvandlats, straffet förlorat allt det afskräckande, som borde tjena

att afhålla från förbrytelser, och deruti af några bland dessa predikanter

förordats införande för särskilda tall af kroppsstraff eller andra affliktiva

straff. Härefter fortsätter motionären, att de af honom sålunda anförda,

af fullt kompetente personer afgifna yttranden,»till hvilka, om. så erfordrades,

mänga flera kunde läggas, fullgiltigt torde visa, att det kortvariga

fängelsestraffet under nu rådande förhållanden vore fullkomligt olämpligt,

dä det vidlåddes af de stora felen, dels att det,, .utan motsvarande gagn,

i hög grad betungade statskassan samt dels och i synnerhet, att det icke

i ringaste afsevärda mån verkade afskräckande eller förbättrande på den

brottslige. Det vore alltså icke för tidigt att skrida till en reform, hvarir.

genom kortvarigt straff af enkelt fängelse, vare sig såsom sjelfständig straffart,

eller såsom förvandlings6traff, komme till betydligt mindre användande,

än som måste ske genom tillämpning af nu gällande strafflagsbestämmelser.

Beträffande härefter motionärens under mom. 2 framstälda förslag

anför han, att, för såvidt tillämpning af kortvarigt frihetsstraff, om också

ej helt och hållet afskaffådes, så dock i betydlig mån minskades, deraf

följde, att andra mera lämpliga strå fi arter måste införas i vårt straffsystem,

och fortsätter:

I vår strafflag omförmäldes för närvarande endast två arter af frihetsstraff,

nemligen straffarbete och enkelt fängelse; men, såsom förut påpekadt

vore, tidsförhållandena torde kräfva, att man i vår strafflag införde flera

än ofvannämnda två arter af frihetsstraff. 1 alla främmande strafflagar

och strafflagsförslag omförmäldes flere arter af frihetsstraff. Särskildt ''betecknande

vore ock, att just under det senaste årtiondet nästan öfverallt

förslag blifvit väckta om införande af skärpning utaf de korta frihetsstraffen.

Så hade i länder, der vatten- och brödstraffet och andra straffskärpningar

blifvit afskaftade, förslag om återinförande af dessa straff

blifvit framstälda.

Såsom skärpningav i de allmänna straffen märktes uti utländska,

lagar eller lagförslag:

i Nonje: vatten och brödstraff samt fängelse med hardt nattläger;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 6,9.

i Danmark: prygel för ynglingar under 18 år, vatten och bröd straff

samt fängelse med hårdt nattläger;

i tyskland: vatten och brödstraff samt fängelse med hårdt nattläger;

i England: prygel oöh hårdt arbete;1 >.nV>

i Österrike: fasta, hårdt läger och mörk cell;

i Holland: vatten och brödstraff; samt

i Belgien: vatten och brödstraff jemte hårdt nattläger.

Sedan motionären härpå anfört, att det otillfredsställande i de vanliga

korta frihetsstraffens tillämpning i Tyskland allmänt erkänts1 vid den

internationella kriminalistiska föreningens tyska landsmöté år 1891, der,

bland annat, fattats resolutioner angående nödvändigheten att medelst

skärpningar förhöja verkan af de korta frihetsstraffen samt att såsom lämpliga

sådane skärpningar föreslagits förminskad kost, hårdt nattläger, mörkt

fängelse, arbetstvång och beröfvande af arbete, äfvensom att såväl tyska

fängelsefunktionärernas möte i Braunschweig år 1894 som kriminalistföreningen

vid dess 5:e möte i Antwerpen samma år! uttalat sig i samma rigtning,

erinrar han derom, att vid föredragning inför högsta domstolen''den

5 april 1880 åt det då föreliggande förslaget till förordning om upphäfvande

åt strafflagens stadgande angående fängelsestraff med vatten och

bröd, betänkligheter uttalats mot borttagande af denna strå Afart samt citerar

två dervid afgifna yttranden'', det ena af justitierådet von Segebadeii,

med hvilken tre justitieråd instämt, så lydande:

»Om nu dylika personel’, då de ej'' erlägga dem ådömda böter till

högst 15 eller 20 riksdalers belopp,'' kom me a''tt hållas i vanligt fängelse

uti allenast 3 eller 4 dagar, såsom af det remitterade förslaget, derest

det antages till lag, skulle följa, synes mig, att, såsom i fångvårdsstyrelsens

utlåtande jemväl är vordet anmärkt, förvandlingsstraffet icke kan "antagas

föi dem innefatta något afskräckande, i det'' de under de få dagar friheten

vore dem betagen, erhölle, utom ändra förmåner, mycket bättre föda, än

om de befunne sig på fri fot-, samt tillika, enär arbetstvång éj vore med

frihetsförlusten förenadt, finge fortfarande öfverlemna sig åt lättja. Med

skäl vore att befara, att förvandlingsstraffet, långt ifrån att leda till

minskning af lagöfverträdelser eller hos de bötfälde framkalla någon benägenhet

och något Sträfvande att söka betala ådömda böter, skulle hafva

eu motsatt'' verkan, dervid tillökningen i statens fångvårdskostnåder ingalunda

blefve deri mest betänkliga följden. I i.'': ■- .... tum fr!

ålen _— äfven om man bortser från sådane bötfälde personel för

hvilka det föreslagna förvandlingsstraffet icke skulle innebära något lidande

eller eljes blifva afskräckande — finner jag förslaget icke Vara ''tillfredsställande.

Etter mitt omdöme bör nemligen! förvandlingsstraffet’ icke vara

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

så beskaffad*, att det, vid1 jemförelse med bötesstraffet, kan anses lindrigare

an det senare, och den brottslige af sådan anledning frestas att på allt

möjligt sätt söka slippa bötesstraffet och i stället få undergå förvandlingsstraffet.

Detta torde emellertid ofta komma att inträffa, i händelse förslaget

blefve lag, enär, enligt detsamma, fängelsestraffet i de flesta fall

skulle blifva kortare, än det ur antydda synpunkt efter min tanke bort

bestämmas. Så t, ex. skulle mot 100 riksdalers böter komma att svara

endast 12 dagars fängelse. Utan tvifvel komme mången att betrakta

egendomsförlusten såsom ett känbarare eller svårare straff än förlusten af

friheten under sa kort tid, som nämnd är, och hvarunder han kunde,

utöfver den kost, som staten bestode, förskaffa sig beqvämligheter och

njutningar, för Indika kostnaden icke på långt när uppginge till bötesbeloppet

och de utgifter, som han eljes fått vidkännas för sitt uppehälle.

Om man besinnar hvad betydelse 100 riksdaler måste ega för flertalet af

landets invånare, samt den tid och det arbete, som för de flesta erfordras

innan en sådan ''summa kan hopsparas, torde vara uppenbart, att mången

skall råka i ''stark frestelse att, till undgående af böternas gäldande, få i

stället undergå det korta fängelsestraffet»;

( och det andra af justitierådet. Olivecrona, som anfört:

»Uti en af mig år 1872 utgifven skrift: »Om orsakerna till återfall

till brott», har jag redan anmärkt, att utspisningen åt fångarne i rikets

fängelser »otvifvelaktigt vore rikligare, än hvad en fattig, ärlig arbetskarl

under vanliga förhållanden inom rikets flesta provinser förmådde att bestå

sig och medlemmarne af sin familj»; och att »detta förhållande beröfvade

straffet en god del af den afskräckande verkan, som det inför allmänhetens

ögon bör bibehålla.» Under de åtta år, som sedan dess förflutit, har jag

icke funnit anledning i detta afseende förändra min åsigt. Jag vidhåller

derför, att fängelsestraffet, såsom det nu verkställes, icke uppfattas åt

massan af befolkningen såsbin något verkligt lidande, så snart fängelsetiden

ej öfverskrider några få dagar. Det är först när tiden för fängelset uppgått

till något mera än ett fåtal dagar, som äfven den lättjefulle börjar

finna vistandet i cellen allt för enformigt. Det är derför ensligheten inom

de fyra väggarna, som slutligen är det, som gör att han erfar frihetens

förlust såsom ett verkligt strafflidande. Detta gäller naturligtvis hufvudsakligen

individer hvilka, såsom vanligen förhållandet är, till följd af lättja,

fylleri eller oordentligt lefnadssätt hafva att kämpa med elände och försakelser

af allehanda slag och som derför i den snygga och uppvärmda

cellen, der en god kosthållning väntar dem, ofta se en behaglig tillflyktsort

för några dagar undan ett mera tryckande elände.

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf

Lagutskottets Utlåtande N:o ti9.

Skall derför fängelse, på sätt det nu tillämpas in,om rikets fängelser,

någonsin kunna användas såsom ett lämpligt förvändLifsstraff för böter

och viieu, som ieke betalas eller kunna uttagas, blifver det, enligt, min

tanke, absolut nödvändigt att stadga eu längre strafftid, än lagförslaget

omförmäler, oeh ieke i något fall understigande sju dagar. Men vid ett

sådant minimum af förvandlingsstraff, inser jag allt för val, att, såsom

den af fångvårdsstyrelsen lemnade utredning jemväl ådagalägger, utrymme

måste komma att saknas,.-i fängelserna för det störa antal personer, Indika

skulle insätta» i cell för att aftjena ådömda böter.* ,,

Härpå anför motionären vidare:

»Erfarenheten torde i rikt matta hafva bekräftat befogenheten af de

farhågor angående vådorna af utbytet utaf vatten- oeh brödstraffet mot

fängelse, hvilka uttalats ,ej mindre af förenämnde justitieråd, än äfven i

atgifvet utlåtande af kong!, fångvårdsstyrelsen. Vid sådant förhållande

oeh med jemväl fäst afseende på strömningarne inom den utländska straiflagskipuingen,

torde det ej vara för tidigt att äfven bär i Sverige till

behandling upptaga frågan om att, i sammanhang med inskränkning af de

kortvariga fängelsestraffen, medelst straffskärpningar förhöja verkningarne

af det kortvariga fängelsestraffet, och vid sidan häraf torde kunna kommu

i betraktande, huruvida särskilda åtgärder böra vidtagas i fråga om brott,

begångna under rusets inflytande samt mot vaned vinkare. I sistnämnda

liänseirde kunde någon ledning för omdömet erhållas af förslaget till den

nya schweiziska strafflagen, enligt hvilket, om ett brott kunde härledas

från ett omättligt bruk af spirituösa, domaren kunde förbjuda den skyldige

aft under eu tid åt It—5 år besöka utskänkningsställen med straff ej

mindre! för den, som bröte mot ett sådant förbud, utan äfven för den

utskänkningsföreståndare, som, sedan ett dylikt förbud delgifvits honom,

veterligen till deri i förbudet afsedde läte utskänka starka drycker, oeh

domstolen, om eu vanedrinkare dömdes till fängelse af högst ett år, kunde,

utöfver straffet, förvisa den skyldige till eu botanstalt för drinkare.»

Till stöd för sitt under inom. 3, framstälda förslag anför herr Leman:

»I sammanhang med förut; omförmälda frågor torde böra tagas i

öfvervägande, huruledes man rigtigast bör, tillvägagå vid färmndliny af

bötesstraff, da den sakfälde saknar tillgång till böternas fulla gäldande.

Att det nuvarande tillståndet är ytterst otillfredsställande, framgår ej minst

af fängelsepredikanternas af mig förut omförmälda rapporter.

Öfverväga^ ''torde .alltså, huruvida icke, d ena,, sidan, (på sätt stipuleras

i det nya norska stvaffiagsforslaget) dels lämpligt anstånd för

böters erläggande bör kunna i lag medgifvas, dels afbetalningar å ådömda

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

fjatjuUkottetx Uthitawrlé N:o 69.

böter riiå kunna mottagas samt dels i vissa fall böterna, der de icke

blifva till det hela eller delvis erlägga, må kunna aftjenas genom arbete

i statens eller kommunens tjenst samt, n andra sidan, huruvida icke

böter, der de enligt lag skulle förvandlas till fängelsestraff, böra (särskild!

vid iteration fri. tf. fall) förvandlas på ett sätt" Som af mera effektivt än

det nuvarande sättet,'' -hvilken enligt hvad intyg från alla sakkunniga gifva

vid handen, icke är eu akt af rättvisa,1 utan fastmer* ofta utgör ett från

mot rättvisan. 11 1"" 1 "''V ’ '' 11 '' ’

Särskilt torde kunna ifrågasättas, huruvida i eke domaren skulle

ega rätt att i vissa fall bestämma tidslängden och beskaffenheten af förvåndlingsstraffet,

Härom yttrade, vid föredragning inom högsta domstolen

af lagförslaget angående vatten- och brödstraffets afskaffande, justitierådet

Remmarck följande1.'' ''

’I fråga1''''om sättet för bestämmande af storleken utaf förvandlitlgsstraffet

är uti flere af de nyaste utländska strafflagarna, såsom den bélSiska

af 1867, den tyska af 1870 och den för Ungern äf 1878, stadgadt,

att domaren eget- att vid böters öfvergång till frihetsstraff fastställa tidslängden

för detta senare inom vissa af lagen utsatta gränser. Att sålunda

utsträcka tillämpningen af latitudsystemet är obestridligen ett följdriktigt

förfarande af lagstiftaren; och rättvisans kraf måste jemväl derigenom blifva

bäst tillgodosedt. Det synes mig derför hafva varit öiiskvärdt, att den nu

ifrågasatta förändringen'' uti värf* äfvenledes på lafitudsystemet byggda

brottmålslag gått i den af de ofvannämnda strafflagarna angifna rigtmngen.

De stora Vanskligheterna vid upprättande af eu fullt ändamålsenlig och

rättvis fö rva ndl ingstari tf hade derigenom bli tv i t i väsentlig män undanröjda.’*

Vidare anför motionären angående sitt under möm 4 bär of van angifna

förslag om införande i strafflagen af vilkorlig straffdom:

»Om man emellertid, sena sidan, gör förvandlingsstraffet mera effektivt,

måste man, å andra sidan, tillse, att det icke i allt för stor grad må

drabba den fattige, som af okunnighet, förbiseende, nöd, eller dylikt begått

en förseelse eller ett mindre brott, för hvilket straff åt böter, hvilka den

tilltalade icke mägtar gälda, ådömes.

Till att i detta hänseende förekomma orättvisa ecb allt för stor hårdhet

har lagstiftaren i sin hand ett inägtigt medel och detta är den vilkorlilja

straffdomen. Grundtanken i detta uti Sverige cådi Danmark ännu icke

tillämpade, med deremot i de flesta europeiska stater liksom i Nordamerikas

förenta stater samt Australien accepterade rättsinstitut, är den, att, då

en person är stöld under tilltal för förseelser eller för mindre brott, (i

allmänhet sådana, sotn bestraffas endast med böter eller fängelse), så eger

domaren, att, med iakttagande af vissa i de respektive lagarne införda be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 6\9.

stäminelser, på samma gång han förklarar den tilltalade skyldig samt ådömer

honom straff för förseelsen eller för brottet, förordna, att verkställighet

af straff et skall uppskjutas.

Begår den dömde sedermei''a, inom viss uti de särskilda lagarne olika

bestämd tid förseelse eller brott, för hvilka vissa i de respektive lagarne

iaststälda straff honom ådömas, så verkställes jemväl det honom genom

den vilkorliga straffdomen ådömda straff. Om han åter under samma tid

icke. begår någon straffbar handling, »k förfaller det honom genom den

vilkorliga straffdomen ådömda straff.

Dä den vilkorliga straffdomen vunnit en förvånansvärd hastig utbredning

i utlandet; dä statistiken, ehuru jemförelsevis icke af gammal

dato, visar synnerligen gynsamma resultat, särskildt med hänsyn dertill

att så ytterst få återfall visat sig, samt dä en af nämnda rättsinstituts förnämsta

fördelar är, att derigenom, utan skada för rättssäkerheten, många

personer icke endast kunna förskonas från fängelsets osunda inflytelser och

följder, utan fastmer, röna en förbättrande inverkan af det straff hot, som

ligger i en vilkorlig straffdom, torde det ju icke vara otidsenligt, att man

bär, i Sverige undersöker huruvida och i hvad mån med vårt straffrättssystem

kan och bör införlifvas bestämmelse om vilkorlig straffdom, ett rättsinstitut,

som är af det intresse, att det utgjort föremål för sakrika förhandlingar

vid tvenne särskilda nordiska juristmöten, nemligen i Köpenhamn

år 1890 samt i Stockholm år 1896».

Slutligen anför herr Leman beträffande sitt under mom. 5 upptagna

förslag om skärpning af straffen för brott mot person, följande:

»Hvad till sist beträffar den af mig redan vid förlidet års riksdag

föreslagna skärpning af straffen för brott mot person, har jag icke af lagutskottets

vid samma riksdags afstyrkande betänkande blifvit, öfvertygad

om origtigheten af hufvudtanken uti mitt förslag. Fastmer har jag af ej

mindre utskottets erkännande, att, särskildt inom vissa samhällen, fridsoch

misshandelsbrotten fortfarande visa tendens till ökning, än äfven och

isynnerhet af fängelsepredikanternas här förut anförda yttranden om ökningen

af misshandels- och hemfridsbrotten samt om ungdomens tilltagande

förvridning funnit stöd för mitt påstående, att från strafflagstiftnings synpunkt

energiska åtgärder måste vidtagas för att, åtminstone i någon man,

hämma det öfverhanden tagande onda.

Villigt må ju erkännas, att våld och råhet icke kunna förekommas

genom strafflagsbestämmelseiy huru stränga de . än formuleras. Härtill

fordras helt andra och djupare ingripande medel; här måste religion

och- moral utöfva sin uppfostrande verkan samt; åtminstone till en början,

söka reagera mot de . dåliga hemmen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 69*

>1 Ej endast dessa äro emellertid orsak till det öfverklagade onda.

Detta torde ock i någon man — särskildt hvad storstäderna beträffar

härleda sig från kongl. förordningen den 18 november 1881 angående

minderåriges användande vid fabrik, handtverk eller annan handtering,

genom hvilken en ej obetydlig rubbning skett i en mängd arbetsförhållanden.

iri

Jag .tillåter mig upprepa hvad jag härom yttrade vid förliden

riksdag, att nemligen nämnda förordning, så välmenande och i vissa fall

välgörande den än är, dock å andra sidan visat sig vara ganska olämplig.

^ En bland de väsentligare olägenheterna af, denna förordning är

nemligen den, att gossar, när de komma ur folkskolan, icke få användning

i fabriker, emedan dessa icke ega att taga hela deras tid i .anspråk.

Till grofarbete äro de för klena, och handtverkerierna kunna icke gifva

sysselsättning åt de många lediga. Följden blir den, att dessa gossar

under 3 ä 4 år, utan ringaste tillsyn från hemmen, föra ett rigtigt, dagdrifvarlif,

derunder de förfalla till sedeslöshet och brott. j,, . . , ;

Men om äfven strafflagstiftningen icke kan upprycka det onda med

roten, så bör den dock kunna, i hvad på densamma ankommer, söka att

på ett mera effektivt sätt än nu sker. bestraffa yttringarne af den onda

viljan och sålunda försöka sätta en dam för att denna allt för . ofta må

komma till utbrott. Den gamla uppfattningen i Skandinavien, att våldsbrotten,

såsom en yttring af öfversvallande fysiskt mod, borde mildt bedömas,

har gifvit vika för en humanare uppfattning, hvilken framför

egendom vill skydda personen samt den personliga friheten och hvilken i

dessa brott, så som de oftast begås, ser en yttring mera af feghet än af

mod. Och man måste medgifva, att denna senare uppfattning innebär en

ej ringa grad af sanning.

Man kan förstå och, äfven der man måste ogilla geni ingen, finna

något ursäktande moment för den person, som drifven af en stark affekt

(såsom t. ex. hämd, svartsjuka eller dylikt) öfvar öppet våld mot annan

person; men hvad man har svårt att förstå samt hvad ock den allmänna

meningen numera allmänt ogillar är, att personer utan någon som helst

starkare affekt och utan något rimligt motiv, endast på grund af råhet

och förvildning, öfva våldsbrott mot saklös man. Våldsbrott afg denna

senare kategori innebära i sig derför ej heller det ringaste försonande

element och som de i allmänhet föröfvas, icke af en mot flere, utan af

flere mot eu, utvisa de ej heller något spår af fysiskt mod, utan fastmer

en hög grad af feghet, Då nu dessa brott utmärkas af eu hög grad af

råhet hos utöfvaren samt med fog torde kunna anses för samhällslugnetvara

mycket farligare än de våldsbrott, som utöfvas under trycket af eu

Bih. till Riksd. Proi. 1899. 1 Sami 40 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

stark affekt, torde påfordran, att brott tact saklös man skola starkare bestraffas,

ån söttl till sker, icke sakna giltig grund.

‘ I Danmark bär man under sistlidna år stiftat en lag, i hvilken

stadgas, att den, som Under vissa omständigheter mot en person, hvilken

dertill icke gifvit rimlig anledning (d; v. s. mot »saklös» person), utöfvar

våld, hvilket icke medför sår eller skada (om sår eller skada vållas* år

straffet strängare), kart1 dömas till tvångsarbete intill sex månader. Vid

valet af denna straffart skall hänsyn särskildt tagas dertill, om handlingen

vittbar bm böjelse till gå och våldsam framfärd och som skärpande omständighet

vid bestämmandet äf tiden för tvångsarbetet skall särskildt tagas

i betraktande, huruvida våldet bär utöfvats af flera i förening.

i Under de debatter,’V-Som i dahska riksdagen föregingo antagandet

af förenämnda utaf danska regeringen framlagda lag, voro alla talare ense

derom, att mot våldsbrott af ifrågavarande beskaffenhet affliktiva straff

börde användas. Ej få talare väckte förslag derom, att dessa brott skulle

bestraffas med prygel, men plurälitefeti ansåg, att tills vidare ett så affliktivt

straff som tvångsarbete — på sätt detta i Danmark exeqveras —

skulle Vara tillfyllestgörande.

Enär nU, såsom förut erinradt är, våldsgerningar mot saklös man

i allmänhet karakteriseras af feghet hos dem, som utöfva brottet;

enär den fege mer än andra menniskor fruktar kroppsligt lidande

och umbärande;

enär, i fall inskränkning af de kortvariga fängelsestraffen sker, affliktiva

straff, för brottslingen medförande större eller mindre kroppsliga lidanden,

måste i strafflagén införas;

enär lagutskottet vid 1897 års riksdag, i yttrande om min då afgifna

motion angående ändringar i strafflagen, icke ansett sig kunna förordna

införande af Sådana affliktiva straff som direkta kroppsstraff (aga,

prygel och dylikt), men deremot anfört, »att mot införande af andra

affliktiva straff än kroppstraff torde vara mindre att invända;»

torde ‘ en framställning derom, att våld öfvadt mot saklös person

eller åf‘ flere i förening mot en, skall, i synnerhet, der våldet utöfvas af

person; söm visat böjelse till rå och våldsam framfärd samt vid iteration,

bestraffas hårdare än med böter eller enkelt fängelse samt helst med något

affliktivt straff, kunna vinna något afseende.»

På grund af hvad herr Leman sålunda anfört hemställer han, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong}. Maj:t anhålla om utarbetande och

framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande af förslag till

ändringar Uti nu gällande strafflag, i syfte

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» Utlåtande N:q 69- H

l:o) att de kortvariga fängelsestraffen i görligaste måtto, varda inskränkta;

• j; J • f. <■ ■■ -i : • i.io- m. : >.! : •

2:o) att i det svenska straffsystemet införas nya arter af affliktiva

straff, såsom t. ex. fängelse vid vatten och bröd, fängelse med hårdt nattläger,

mörkt fängelse eller dylikt; : • i''-.;i(;i[]i-, i

. 3:o) att stadgandena angående förvandling af böter, då tillgång till

dessas gäldande helt och hållet eller delvis saknas hos den bö.tfälde, varda

af mera effektiv beskaffenhet, än nu är förhållandet; [;ji t ^

4:o) att ,i strafflagen varda införda bestämmelser or»ts. k- .»vilkorlig

straffdom» i fråga om förseelser och ringare brott;

5:o) att straffen för brott mot person; synnerligen der våld öfvas mot

saklös man, eller af flera i förening mot eu, eller vid iteration, varda

skärpta, helst genom tillämpning å dessa brott af affliktiva straff; samt

att de i gällande strafflag samt andra lagar och förordningar intagna

föreskrifter och bestämmelser, som i ett eller annat afseende beröras af de

ofvan omförmälda ändringsförslagen, varda, i den mån dessa befinna®

lämpliga, ändrade, så att de komma att |stå i öfverensstämmelse med de i

punkterna l;o) till och med 5:o) frarostälda förslagen,

- o, it,.,..-:. .jLmnvM. '' <"■ >'' "h, i mai- \ i ’• ^

I ^ ti ,■ SM!!, ''>•>*''. . . 1 •• ■ • * i it. i

Herr Kronlund anför i motionen n:o 74 i Andra Kammaren, uti hvilkens

syfte herr O. Andersson instämt och hvarvid såsom bilagor fogats

dels några statistiska uppgifter rörande vilkorlig dom, hemtade ur förhandlingarne

vid nordiska juristmötet 1896, (dels ock ett utdrag ur Sveriges

officiella statistik rörande rättsväsendet: i-; O i ■ do,:.. 1

»Det torde vara en allmänt'' känd företeelse inom kriminalstatistikens

område, att antalet af ringare brott och förseelser synnerligast mot allmänna

strafflagen årligen i hög grad tillväxer. ,

Såsom det motionen vidfogade utdrag ur Sveriges officiella statistik

rörande rättsväsendet utvisar, utgjorde antalet af ringare brott och förseelser

mot strafflagen år 1880 33,490, under det att dessa för 1895 uppgingo

till 45,959, således eu tillväxt under 15 år af nära 12.,500. ,

Af dessa utgöra sorgligt nog, trots nykterhetsrörelsens energiska verksamhet,

fylleriförseelserna lejonparten; dessa uppgingo .nemligen år 1880

till 19,355'' och år 1895 till 28,410, således eu ökning af öfver 9,000,

Orsaken till denna nu påpekade företeelse torde väl få sökas uti

dera omständigheter, såsom de större städernas .snabba, tillväxt genom invandring

från landsbygden af oroliga, odisciplinerade element, en mera vak
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

såra, energisk åkhigarecorps samt slutligen och ej minst uti den bristande

effektivitet, som vidlåder de för förseelserna stadgade bestämmelser.

Ringare brott och förseelser mot strafflagen liksom också förbrytelser

mot ordningsstadgar och lagar rörande rikets hushållning och dylikt försonas

i allmänhet med böter eller kortare fängelsestraff. Statistiken visar

sålunda, att år 1880, då hela antalet nyssnämnda brott m. m. uppgick

till 58,542, dömdes för sådana 506 personer till fängelse och 53,902 personer

till böter, och att år 1895 antalet sådana brott m. m. utgjorde

66,111 samt till fängelse och böter dömda personer respektive 636 och

58,885. ''

Då emellertid den samhällsklass, hvarur dessa till böter dömda personer

mest rekryteras, vanligen är i sådan ekonomisk ställning, att de antingen

oftast helt och hållet sakna tillgångar till böternas gäldande eller

ock att böterna ej författningsenligt kunna hos dem exekutivt uttagas, i

hvilket senare fall det blir beroende af deras egen goda vilja att gälda

böterna, utgör fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff vanligen det surrogat

på straff, som träder i böternas ställe.

Af statistiken synes jemväl, i huru oroväckande hög grad användningen

af fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff tilltager inom fångvårdsväsendet.

Under det att år 1883, eller året före afskaffande af vattenoch

brödstraffet antalet bötesfångar, som undergingo förvandlingsstraff,

uppgick till 10,047, hade detta antal år 1894 vuxit till 15,659 eller

med öfver femtio procent.

Erfarenheten på detta område visar också, att dessa förvandlingsstraff

äro af en mycket kortvarig beskaffenhet. Af t. ex. under år 1895 verkstälda

15,389 förvandlingsstraff, bestodo 6,004 sådana i 3 å 4 dagars

fängelse, 5,102 i 5 k 6 dagars fängelse, 1,142 i 7 dagars och 2,606 i 8

ä 14 dagars samt endast 535 uti öfver 14 dagars fängelse.

Det är sålunda hufvudsakligen de ringare, obetydliga förseelserna,

sådana som sonas med 5 till 30 kronors böter, hvilka drabbas af förvandlingsstraffet.

Betraktar man arten af dylika förseelser, torde många af dessa vara

af temligen oskyldig beskaffenhet, t. ex. öfverträdelser af polisföreskrifter

rörande allmänna ordningen, renlighet, helsovård och dylikt; andra åter,

ehuru utgörande förseelser mot strafflagen, kunna ofta härledas af oförstånd,

öfverilning, ungdomligt lättsinne eller dylikt, och behöfva sålunda

ej förråda någon brottslighet i viljan. En stor grupp af bötesfångar lärer

vara sådana, som försummat inställa sig vid beväringsmönstringarna eller

inskrifriingsförrättningama. Dessäs utbildning till fosterlandets försvar

föregås'' sålunda af ett kortare frihetsstraff. En annan och troligen den

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

största gruppen bötesfångar utgöres af för fylleri dömda personer, bland

hvilka man naturligtvis finner såväl sådana, som äro hemfallna åt dryckenskapslasten,

och hvilka till följd häraf äro att betrakta såsom ständiga

poliskunder, som ock sådana hvilka af en eller annan olycklig tillfällighet

iråkat berörda förseelse.

Emot alla dessa små förseelser och på alla dessa grupper af bötesfångar

användes nu det kortvariga fängelsestraffet såsom förvandlingsstraff,

utan hänsyn till förseelsens art och innebörd, utan afseende på den dömdes

individualitet, hans ålder m. m.

Förvandlingsstraffet drabbar utan åtskilnad ynglingen-nybörjaren och

vane-förbrytaren, drabbar likaväl den, som försummat betala hundskatt,

som den. hvilken begått bedrägeri eller föröfvat snatteri.

Sammanförandet af dessa båda senare, som jag anfört såsom exempel,

inom fängelsets murar gör fängelsestraffet till en oförtjent skam för

den förre, men förtager deremot så att säga skammen af straffet för den

senare, hvarigenom sålunda fängelsestraffet kommer att. verka demoraliserande

på dem båda.

Utom det att det ovilkorligen måste framstå såsom en orättvisa från

samhällets sida, att den obemedlade till böter dömde drabbas af fängelsestraffet,

under det att den mera bemedlade genom att betala honom

ådömda böter undgår fängelsestraffet eller så att säga friköper sig derifrån,

är det än ytterligare ur andra synpunkter olämpligheten af detta

straff framträder.

Såsom jag förut sökt påvisa, gifver erfarenheten vid handen, att de

korta fängelsestraffen på 3 till 7 dagar äro såsom förvandlingsstraff de

vanligaste.

Med hänsyn till fängelsets uppgift att uppfostra och förbättra förbrytaren,

är det ju alldeles tydligt, att det kortvariga fängelsestraffet helt

och hållet förfelar sitt ändamål, liksom detta ej heller kan anses för den

dömde innebära ett verkligt straftlidande och således icke verka afskräckande,

något som eljest måste anses ligga i frihetens förlust och den isolering,

hvari fången under vistelsen i fängelset blifvit försatt.

Att chefen för fångvårdsstyrelsen redan länge haft uppmärksamheten

fästad på dessa förhållanden, framgår af tvenne till Kong!. Maj:t aflåtna

skrivelser, den ena af den 24 februari 1889 och den andra af den 16

juni 1896, hvari just framhållas de med nämnda straff förenade olägenheter.

»

Sedan motionären ur sistnämnda skrifvelse citerat hvad fångvårdsstyrelsen

yttrat i syfte att visa, hurusom de kortvariga fängelsestraffen och

särskilt, bötesförvandlingsstraffen icke vore förbundna med något straff
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottet» Utlåtande A:o tiit.

lidande och derför icke längre innebure något straffhot, anför han ur fångvårdsstyrelsens

embetsberättelse för år 1895 uttalanden af predikanterna

vid länsfängelserna i Kristianstad och Malmö om bötesförvandlingsstraffens

olämplighet, och framhåller, att äfven i utlandet frågan om de kortvariga

fängelsestraffens användning blifvit föremål för uppmärksamhet från lagstiftarne

och i fångvårdsväsendet praktiskt erfarne män, samt intager ett

af chefen för Belgiens fångvård vid internationella kriminalistföreningens

årsmöte i Briissel år 1889 afgifvet yttrande, så lydande:

»Erfarenheten synes hafva ådagalagt, att dessa straff verka antingen

för litet eller för mycket. För recidivister är några dagars, till och med

några veckors förlust af friheten en löjlighet såsom straff. Det är hvarken

repressivt eller uppfostrande, hvarken afskräckande eller förbättrande. För

nybörjame åter är det en allvarsam sak. Då det gäller en person, som

för första gången straffas för en obetydlig förseelse, är det korta fängelsestraffet

ej allenast onyttigt, utan genomgående skadligt. Det nedsätter

den hederlige mannen i egna och andras ögon, försvagar hans känsla af

egen värdighet och hans moraliska spänstighet. Efter undergånget straff

återvänder han till sitt hem vanärad, stundom kan han ej mera finna sitt

lefvebröd, han har förlorat sin plats på verkstaden, eller hafva kunderna

öfvergifvit honom. Dagsverkaren har sin enda styrka i arbetets regelbundenhet,

endast denna gör det möjligt för honom att spara. Dömes

han nu till fängelse, rubbas alla vilkoren för hans existens; från denna

stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet. Modlöshet inställer sig, och

han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det sluttande

plan, som leder till lösdrifveri och tjufnadsbrott; han har fastnat i fängelsemaskineriets

kuggverk och kommer ej lös.

Men fängelset verkar icke allenast förstörande på individerna; det

bringar ej mindre förderf i socialt hänseende. Man måste sätta sig in i

de känslor och föreställningar, som derifrån studsa öfver till de lägre

klasserna, de tankar straffet hos dem väcker, det omedvetna intryck, som

deraf hos dem framkallas. Då arbetaren dömes till fängelse, föres han

från sin dåliga och ofta osunda bostad till en snygg och ljus cell, som

uppvärmes eller luftas allt, efter omständigheterna, han får- der bättre föda

än i hemmet, hans hvila är mera ostörd, han får arbete och betalning

för sitt arbete, böcker, sjukvård o. s. v. Man kan icke tänka sig annat,

än att, då fången kommer på fri fot, han skall i samtal med sina kamrater

utbreda den föreställningen, att fängelset är en särdeles angenäm

vistelseort. Straffsystemet är derigenom undergräfdt, dess moraliska och

afskräckande verkan upphäfd.

" '' • '' '' ! ■ ■ • ■ : 1-I i > ■ -''i '' i i it . ■■ ■.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Det öfverdrifna användandet af kortvariga fängelsestraff inverkar

äfven högst menligt på fängelseförvaltningen. Cellfängelserna med deras

stora anläggningskostnader och dyrbara apparat äro organiserade för att

till förbättring emottaga en ständig besättning af brottslingar, som der

tillbringa en någorlunda lång tid, och ingalunda lör en kundkrets, som

kommer och går, fordrar ständig uppassning och lägger stora hinder i

vägen för fångvårdstjenstens ordnade gång. De kortvariga fängelsestraffen

ålägga fångvårdspersonalen en lika tung som onyttig börda.»

Härefter fortsätter motionären: "

I sammanhang med frågan om olämpligheten af de kortvariga fängelsestraffen

och önskvärdheten af att inskränka desammas användning, uppstälde

sig också spörsmålet om åstadkommandet åt ett mera effektivt och

ett mindre moraliskt förderfligt straffmedel än dessa. Såsom sådan framstälde

sig i första rummet vilkorlig straffdom, som nu mera blifvit upptagen

i den positiva lagstiftningen inom flere af såväl inom- som utomeuropeiska

länder och i andra åter är föremål för lagförslag. Påpekande

ett yttrande af Meyhew: »Främsta grundsatsen för en upplyst straffrätt är

att hellre söka så länge som möjligt hålla folket ifrån fängelserna än att

der spärra in dem för de mest obetydliga förseelser», hade chefen för

fångvårdsstyrelsen i ofvan nämnda skrifvelse af den 24 februari 1889 i

fråga om ovilkorlig straffdom framhållit bland annat »Erfarenheten har

hemligen ofta visat, att ehuru en första lagöfverträdelse begåtts mera af

oförstånd eller i öfverdåd och lättsinne än af verkligen ond och brottslig

vilja, så har dock den straffade än i följd åt upprörd och förbittrad stämning

öfver det straff, hvilket för honom ter sig såsom en orättvisa, än

tillbakastött af andras föraktliga yttranden eller kränkande omdömen, än

åter i följd af de yttre förhållanden, i hvilka han såsom straffad blifvit

försatt, föranledts att fullfölja den olycksväg, på hvilken han slagit in,

och slutligen rent af gått förlorad, änskönt, menskligt att döma, denna

sorgliga bana aldrig behöft ifrågakomma,^der blott första steget undvikits

eller han i tid kunnat återföras till rätt väg. För att befrämja en sådan

återgång, har man anlitat de utvägar, hvilka angifvas af såväl det vilkorliga

domfällandet som ock varningsdomen. Man har i sådant syfte,

beträffande den förstnämnda metoden, stadgat, att om någon, som för

första gången döines, kännes skyldig till straff ej öfverstigande viss tid,

må domstolen vara berättigad att bestämma,'' det med domens verkställande

må anstå viss tidslängd, hvars maximum lag föreskrifver; har vid

den bestämda tidenä förlopp ingen ny dom ågått den sålunda dömde, är

den första att anse såsom förfallen. I händelse deremot ny dorn"träffat

honom, sammanlägges den förra med den senare och båda verkställas. . . .

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Och utan all tvekan torde böra erkännas, att varningsdom och vilkorligt

domfällande säkerligen hafva sin betydelsefullaste användning med hänsyn

till desse, unge anklagade, för hvilka hvad som i går var ett pojkstreck

i dag blifvit en förbrytelse, utan att de sjelfve undergått den förändring

eller hunnit den utveckling, som skulle kunnat åvägabringa någon ändring

i deras egen uppfattning af gerningen eller något allvarligare öfvervägande

deraf, innan den begicks. Det torde ock böra erinras, att vår

såväl kyrkliga som administrativa rätt sedan långt tillbaka känt och

användt varningen såsom en sjelfständig straffdom i fråga om mindre förseelser.

»

Såväl inom internationella kriminalistföreningen, hvartill räknade sig

många af rättsvetenskapens frejdade namn och som på sitt program uppstält,

bland annat, att frihetsstraff af kort varaktighet kunde och borde

ersättas af andra lika verksamma straffmedel,- som äfven på nordiska juristmötet

i Stockholm 1896 hade frågan om vilkorlig straffdom utförligt och

uttömmande debatterats, hvarom motionären hänvisar till dels eu uppsats

af presidenten Stael von Holstein i Holms juridiska arkiv för år 1889 och

dels juristmötets tryckta förhandlingar.

Itfter det motionären härpå citerat ett yttrande om institutet vilkorlig

straffdom af chefen för fångvårdsväsendet i Belgien, uppgifver . han,

att i utlandet denna reform redan är genomförd i flera länder, nemligen

i England år 1879, Belgien 1888, Frankrike 1891, Preussen 1895, Sachsen

samma år, Portugal 1898, Norge 1894, Luxemburg 1892, Neuchatel 1891,

Geneve 1892 samt flere utomeuropeiska länder; och att dessutom reformen

vore föremål för lagförslag i Österrike, Ungern, Italien, Schweiz in. fl.

länder.

Sedan motionären härefter i korthet redogjort för den norska lagens

stadganden om vilkorlig straffdom, anför han ytterligare:

Vilkorlig dom vore liksom vilkorlig frigifning så att säga ett försök

från samhällets sida att genom en vädjan till hans ambition återupprätta

den fallne; och att denna vädjan i många fåll ej vore fruktlös, visade

erfarenheten inom de länder, der reformen vore genomförd. De motionen

bifogade statistiska uppgifterna angående de hittills vunna resultaten af den

vilkorliga straffdomen syntes vittna fördelaktigt om dess användning.

Dess praktiska fördelar sammanfattades af den norska föredraganden

å nordiska juristmötet i Stockholm år 1896 i följande ord:

»Vilkorlig dom är ett godt för förbrytaren icke blott derför, att den

sparar honom från skam och olycka, utan också derför, att den underlättar

honom i hans sträfvande att" resa sig efter sitt fall; den är ett godt

för hans närmaste, som i många fall räddas från att blifva utsatta för be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

kymraer och nöd; den är ett godt lör den förnärmade, som ofta vet, att

den skall få sitt förlorade ersatt; den är ett godt för hela samhället, som

icke blott undgår utgifter för fångvården och kraf på fattigvårdsunderstöd,

utan också får nyttiga medlemmar af dem, hvilka eljest skulle hafva blifvit

vane-förbrytare; den är slutligen ett godt för oss jurister. Det lins väl

knappt någon domare, som icke under sin tjensteutöfning ofta har önskat,

att han kunde underlåta att straffa, i känslan deraf att straffet kan få så

vidt gående följder för förbrytaren och hans familj, att det icke blir någon

rimlig proportion mellan brottet och straffet. För honom blir i dylika fall

den vilkorliga straffdomen en stor hjelp. Han tvingas ej längre att beröfva

hustru och barn sin försörjare, han blir i tillfälle att gifva förbrytaren en

utväg att undgå straff, om han för framtiden vill föra ett hederligt lif.»

Ehuru vilkorlig dom sålunda innebure obetingade fördelar, som talade

för dess införande i vår lagstiftning, kunde den vilkorliga domen dock ej

i alla fall af ringare och obetydliga förseelser och under alla omständigheter

såsom straffmedel ersätta de kortvariga frihetsstraffen.

I fråga om vane-förbrytaren, den åt dryckenskapen hemfallne, den

genom vanvårdad uppfostran och dåliga inflytelser missrigtade ungdomen,

torde nog ej den vilkorliga straffdomen vara något effektivt straffmedel till

förekommande af upprepade förbrytelser, liksom ej heller en sådan dom

torde kunna anses lämplig i fråga om mångahanda slags förseelser mot

administrativa författningar, mot rättegångsordningen m. m., t. ex. utevaro

från beväringsmönstring och inskrifningsförrättningar m. m., uteblifvande

såsom part eller vittne.

I omsorgen om vanvårdad och vanartig ungdom och dess återförande

till sam hällsnyttiga individer hade samhället utan tvifvel en stor och vigtig

pligt att fylla, och frågan derom hade ju redan blifvit föremål för förberedande

åtgärder från Ivongl. Maj:ts sida.

Fylleriförseelsernas oerhörda tillväxt inom samhället torde påkalla en

allvarlig undersökning rörande sättet att förekomma dem eller nedbringa

antalet deraf.

Resultaten af bötesstraffen och de korta frihetsstraffen torde beträffande

den åt rusdryckerna hemfallna individen, den oförbätterliga drinkaren

vara alldeles betydelselösa, något hvarom också fångvårdspersonalen synes

hafva en allmän erfarenhet. Hade drinkaren en gång kommit in på rusdryckernas

förderfliga stråt, afskräckte ej några dagars fängelse honom

från att, lössläppt, fortsätta på samma stråt. Han vore hemfallen under

en sjukdom, som endast såsom sådan torde kunna häfvas.

Insättandet af en sådan person, som genom upprepade fylleriförseelser

visat sig vara hemfallen åt dryckenskapen, å för ändamålet inrättade

Bill. till RiksJ. Frot. 1698. 7 Sami. 40 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

drinkareasyler, hvartill måhända städerna skulle vara villiga använda eu

del af sin vinst på bränvinsförsäljningen, torde vara enda möjligheten att

rädda denna person från fysisk och moralisk undergång och bevara honom

åt samhället. I fråga om de förseelser, som bestode i utevaro från beväringsmönstringar,

inskrifningsförrättningar o. d. tilläte sig motionären anföra

ett uttalande af chefen för fångvårdsstyrelsen i skrifvelsen den 24

februari 1889: »Enligt infordrade uppgifter hafva», yttrade denne, »i följd

åt uteblifvande från beväringsmönstringar, inskrifningsförrättningar in. m.

jemlikt värnpligtslagen den 5 juni 1885 ådömda böter i fängelserna aftjenats

år 1887 af 481, år 1888 af 1,304 och år 1889 af 1,060 ynglingar.

Under sagda trenne år hafva, således 2.845 värnpligtige varit för böters

aftjenande inspärrade i rikets fängelser. Att fångvården under de tre till

.fem dagar deras vistelse i fängelserna varar skulle kunna varaktigt påverka

deras pligtbegrepp, är föga troligt, likasom platsen tydligtvis icke väl

lämpar sig för lifvande af deras fosterlandskärlek; men det kan möjligen

befaras, att fängelseminnen i andra afseenden göra mera varaktiga likasom

ock i olika rigtningar mindre förmånliga intryck på de ungas sinnen.

Derest icke de för ifrågavarande försummelse ådömda böter kunna aftjenas

i särskilda militärarrester, förefaller det mig såsom väl värdt att öfverväga,

huruvida icke påföljden för dessa uteblifvanden kunde sättas i utsträckta

skyldigheter inom värnpligtsomradet, vare sig genom förlängd tjenstetid eller

annorledes, hellre än att fortfarande låta, på sätt nu eger rum, fängelserna

blifva för en stor de] af den värnpligtiga ungdomen ett slags förskolor för

dess utbildning till fosterlandets försvar.»

Derefter fortsätter motionären:

Eu mängd förseelser återstode dock alltid, emot hvilka de nu föreslagna

åtgärderna icke lämpligen kunde användas och der sålunda endast

bötes- och förvandlingsstraffen funnes till hands. Att förvandlingsstraffen

till följd af sin kortvarighet ej kunde fylla den sida af straffets ändamål,

som vore att förbättra den dömde, torde vara otvifvelaktigt och hade

motionären redan sökt framhålla.

Af samma orsak och med hänsyn till det sätt, hvarpå förvandlingsstraffen

vore anordnade, kändes de för denne ej såsom något strafflidande

och utgjorde derför ej något afskräckande moment, hvarken för den dömde

eller omgifningen.

Der sålunda med hänsyn dertill, att eu förseelse ej kunde eller borde

af staten leinnas helt och hållet ostraffad, de kortvariga frihetsstraffen

måste såsom förvandlingsstraff användas, kunde ifrågasättas, huruvida dessa

icke borde gifvas en mera skärpt form än för närvarande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 1°

Det måste förefalla absurdt, att staten skulle låta hemta en bötesfånge

med fångskjuts ofta långa vägar för att derefter insätta honom tre

a sex dagars tid i ett förvaringsrum, der han i vanliga fall hade det i

alla afseenden bättre än i det fria tillståndet.

Statistiken visade också, såsom motionären förut framhållit, att sedan

vatten- och brödstraffet 1884 afskaffades, hade antalet bötesfångar, som

undero-ått förvandlingsstraff, ökats under 10 år från 10,047 till 15,659.

Under3 1895 inforslades 11,041 fångar, hvaraf nära hälften eller 5,002

personer voro bötesfångar. otr.oa. i

Af till fångtransporten samma år använda statsmedel, 249,894 kr.

38 öre, åtgingo icke mindre än 79,284 kr. 26 öre till transport af bötesfångar,

af hvilka de flesta, såsom motionären påpekat, undergått 3 till 6

dagars fängelse. .,'' . ,

Vatten- och brödstraffet, tilläinpadt under längre tid eller under i

öfrig! sådana förhållanden, att den dertill dömde kunde få fysiskt men

deraf, måste naturligtvis anses absolut förkastligt, men syntes deremot i

förening med de kortaste förvandlingsstraffen, till exempel 3 till 6 dagar,

der sådana nödvändigtvis måste ega rum, egnadt att bibringa dessa straff

egenskap af ett verkligt strafflidande och således kunde gifva de nuvarande

kortvariga frihetsstraffen något afskräckande moment, som de nu saknade.

Tillämpad! på endast dessa nämnda korta förvandlingsstraff och

allenast i sådana fall, der vilkorlig straffdom eller annan mildare straffart

icke kunde ifrågakomma, skulle vatten- och brödstraffet träffa en hel mängd

små förseelser, hvilkas begående och upprepande nog ofta kunde härledas

från likgiltighet och liknöjdhet för bestående straffbestämmelser och måna-en

"åna blott utgöra ett förhånande af dessa.

° ° Hvad slutligen beträffade de längre, för höga bötesbelopp ådömda

förvandlingsstraff, kunde möjligen föreslås dessas utbytande mot annan

lämpligare straffart, till exempel tvångsarbete, såsom inom de tyska, franska

och schweiziska lagstiftningarna, hvilken straffart dock möttes af starkt

vägande motskäl, i hvilket hänseende citeras ett uttalande af piesidenten

Stael von Holstein angående böters förvandling till arbete.

Till sist anför motionären:

»Då emellertid frågan om inskränkning i användningen af de kortvariga

frihetsstraffen och deras ersättande, såvidt möjligt är, åt andra

lämpligare straffmedel synes mig vara af en utomordentligt stor både

social och ekonomisk betydelse, men några reformer i^ dessa hänseenden

ej utan föregående omsorgsfull och grundlig pröfning från sakkunnigt håll

torde kunna praktiskt realiseras, vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån de kortvariga frihetsstraffen

och särskilt de s. k. förvandlingsstraffen må kunna dels till sin användning

inskränkas och dels utbytas mot andra lämpligare straffmedel, samt

derefter låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nödio-a

reformer i gällande lag uti nu angifna syften.»

Såsom af den ofvan lemnade redogörelsen framgår, åsyfta båda de

föreliggande motionerna i hufvudsak samma ändringar i gällande strafflagstiftning.

Hufvudsyftet för såväl herr Lemans som herr Kronlunds motion

utgör nemligen inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet i

dess nuvarande form, och motionerna stämma äfven derutinnan öfverens,

att för uppnående af detta ändamål föreslagits i det närmaste samma

utvägar.

Derutöfver,. om ock i visst sammanhang dermed, innehåller emellertid

^err ^emans m°tion förslag dels om ändrade bestämmelser angående bötesstraffet,

dels ock om straffskärpning för brott mot person under vissa närmare

angifna försvårande omständigheter.

Hvad då först beträffar det för båda motionerna gemensamma förslaget

om inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet, vare sig

såsom särskild straffart eller såsom förvandlingsstraff, är utskottet med

motionärerna ense derom, att en sådan reform i strafflagstiftningen är af

verkligt behof påkallad. Den praktiska erfarenheten har, såsom jemväl af

motionärerna framhållits, till full evidens ådagalagt, att det kortvariga

fängelsestraffet är såsom allmän straffart högeligen otillfredsställande, enär

detsamma endast i undantagsfall förmår utöfva en afskräckande inverkan

på den bestraffade. Det är också, enligt utskottets tanke, helt naturligt,

att så blifvit fallet. Vid anordnandet af denna straffart har man nemligen''

synes utskottet, alltför mycket låtit sig bestämmas af hänsyn till brottslingens

kroppsliga välbefinnande och deremot alltför litet beaktat ett af straffets

hufvudsyften, nemligen dess afskräckande verkan och dess förmåga att

bibringa den brottslige en kraftig maning att för framtiden taga sig till

vara för öfverträdelser af samhällets bud. Äfven om det ej låter tänka

sig, att man i det praktiska lifvet skall kunna komma derhän att, såsom

för den teoretiska uppfattningen framträder såsom önskemål, lämpa straffets

art liksom dess utsträckning efter hvarje särskild brottslings individuella

natur, bör man naturligtvis noga tillse, att ett af samhället ådömdt straff

i hvarje fall verkar såsom sådant d. v. s. medför sådant obehag för den

brottslige, att han redan deraf erhåller väckelse till eftertanke och ånger

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 21

öfver sin brottsliga gerning. Sker ej detta ligger faran nära till hands

att, såsom i fråga om det kortvariga fängelsestraffet kan sägas, straffet, i

stället för att verka afskräckande, alstrar liknöjdhet för efterlefnad af samhällets

lagar, och det kan rent af komma derhän, att bestraffningen uppammar

brottsligheten i stället för att förqväfva densamma.

Utskottet vill visserligen erkänna, att humanitära sträfvanden äfven

i fråga om de allmänna straffarternas beskaffenhet hafva sitt stora berättigande,

men man får ej låta dylik hänsyn vara allena afgörande vid fastställande

af medel för vinnande af straffrättens egentliga syfte: en i möjligaste

måtto minskad brottslighet.

För utskottet står det alltså klart, att förändring i angifva hänseende

bör ligga statsmakterna varmt om hjort åt; det gäller allenast att pröfva

och afgöra, huru densamma bör på lämpligaste och från alla synpunkter

mest tillfredsställande sätt åvägabringas.

Äfven härutinnan hafva motionärerna, enligt utskottets tanke, lemnat

värdefulla anvisningar.

Hvad först vidkommer förslaget att i vår lagstiftning upptaga det

i ett flertal utländska lagstiftningar erkända rättsinstitutet vilkorlig straffdom

— hvilket, sådant detsamma framträder i de utländska lagstiftningarne,

innebär, att domaren vid ådömande af straff för ringare brott eller

förseelser kan för vissa fall förordna om uppskof med straffets verkställighet

och att, derest den dömde sedermera ej inom viss tid gör sig till brott

eller förseelse ånyo skyldig, det ådömda straffet förfaller — så är det

uppenbart, att, då det kortvariga fängelsestraffet, vare sig detsamma direkt

ådömes eller användes såsom förvändlingsstraff för böter, i det stora flertalet

fall just utgör den påföljd, som enligt vår lag följer på ringare brott

eller förseelser, den vilkorliga domens införande skulle i afsevärd mån bidraga

till inskränkt användning af det kortvariga fängelsestraffet. Från

denna synpunkt måste alltså den vilkorliga domens upptagande i vår lagstiftning

vara att förorda. Äfven betraktadt i och för sig synes ifrågavarande

straffmedel särdeles lämpligt. Att den vilkorliga domen utgör en

förmån för den brottslige — då han derigenom beredes möjlighet att undslippa

straff — ligger i öppen dag; frågan gäller alltså uteslutande, huruvida

det från samhällets synpunkt kan vara något att mot nämnda straffmedel

erinra.

1 detta afseende har uttalats farhåga, att uti den vilkorliga straffdomen

skulle ligga allt för ringa straffhot för att afskräcka personer från

begående af sådana brott eller förseelser, för hvilka den vilkorliga domen

komme till användning. Denna farhåga synes dock vid närmare eftersinnande

ogrundad.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

Visserligen skulle, derest en person, som hade böjelse att begå ett

visst brott, på förhand kunde vara säker, att han för detsamma kornme

att endast vilkorligt domfällas, en sådan omständighet i många fall verka

mindre kraftigt för brottets förhindrande än medvetandet, att straff följde

brottet omedelbart i spåret; men om, såsom i utländska lagstiftningar är

föreskrifvet, det vilkorliga domfällandet ej kommer till användning i andra

fall än då domaren, med hänsyn till särskilda förmildrande omständigheter,

finner sådant lämpligt, och alltså icke någon brottsling kan ega anspråk

på nämnda förmån, torde man ej behöfva befara någon sådan menlig inverkan

af den vilkorliga domens upptagande i lagstiftningen.

Vid jemförelse särskildt med det kortvariga fängelsestraffet, sådant

det i vår rätt tillämpas, lärer den vilkorliga domens företräde i afseende på

förbättrande och från brott återhållande kraft ej vara tvifvel underkastadt.

Erfarenheten från de främmande länder, der det vilkorliga domfällandet

brukas såsom straffmedel, vittnar ock synnerligen fördelaktigt om dess

verkningar i straffrättsligt hänseende. Särskildt såsom hämsko mot återfall

^ i brott har den vilkorliga domen visat sig besitta förvånansvärd

kraft, eu omständighet, som är förtjent af den största uppmärksamhet, då

just uti de ofta förekommande återfallen ligger en af de djupaste skuggsidorna

i vårt nutida straffsystem.

Det ofvan uppstälda önskemålet, inskränkt användning af det kortvariga

fängelsestraffet, kan emellertid ej i tillbörlig grad vinnas allenast

genom den vilkorliga straffdomens införande. För det stora antal fall, då

den vilkorliga domen ej lämpar sig att sättas i stället för det nuvarande

kortvariga fängelsestraffet, måste alltså utfinnas andra utvägar att nå

nämnda syfte.

Härutinnan synes det utskottet som om motionärernas förslag om

skärpning af fängelsestraffet utgör en följdrigtig konseqvens af den uppfattning,

som utskottet med motionärerna delar om olämpligheten af det

kortvariga fängelsestraffet i dess nuvarande form, enär dess bristande

effektivitet har sin hufvudorsak i det förhållandet, att ett stort antal

brottslingar under sin bestraffningstid åtnjuta väsentligt större förmåner

i fråga om sitt kroppsliga välbefinnande än dem, hvarpå Jifvet utom

fängelsets murar kan bjuda. Vid detta förhållande och då frihetens förlust

— som eljest i och för sig utgör ett verksamt straffmedel — näppeligen

kan under kortare tid ensam fylla straffets ändamål, synes den

rigtning gifven, hvari eu förbättring af det nuvarande tillståndet är

att vinna.

Då det sedermera gäller att utfinna lämpliga former för den önskvärda

skärpningens genomförande, kan god ledning hemtas från den ut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 23

ländska lagstiftningen, der under senare årtiondet ett flertal affliktiva straffarter

kommit till användning. Först möter här en straff-form, som tillförene

varit i vår lagstiftning upptagen, ''men år 1884 afskaffades, nemligen

fängelse vid vatten och bröd. Rörande detta straff har erfarenheten från

den tid, som föregick dess upphäfvande i vår lagstiftning, visserligen ådagalagt,

att detsamma^ undergående i oafbruten tidsföljd ett större antal

dagar kan för den bestraffades helsa medföra verkliga vådor: och det bör

naturligtvis derför ej ens sättas i fråga att återinföra detsamma, utan att

samtidigt, vidtagas betryggande åtgärder mot menliga följder deraf för den

bestraffade. Detta låter sig emellertid, efter hvad erfarenheten utvisar,

väl göra; genom vissa obligatoriska, efter hygieniska hänsyn afpassade

afbrott i dylik bestraffning och stadgande om kontroll af läkare vid straffets

verkställighet kan åt vatten- och bröd straffet utan svårighet gifvas

sådan anordning, att dess upptagande i lagstiftningen väl kan ifrågasättas.

Att nämnda straff besitter en hög grad af effektivitet i straffrättsligt hänseende,

torde vara allmänt erkändt och styrkes äfven af erfarenheten från

den tid, då detsamma här i landet användes. Utskottet vågar derför antaga,

att dess återinförande skall komma att utöfva ett från straffrättslig

synpunkt välgörande inflytande.

Äfven de båda öfriga af herr Leman särskild!, omnämnda formerna

för skärpning af det kortvariga fängelsestraffet synas utskottet väl egnade

för dermed afsedt ändamål. Såväl mörkt fängelse som fängelse med hårdt

nattläger måste anses såsom lämpliga medel att hos den dermed bestraffade

framkalla den varaktiga känsla af obehag, som straffet bör medföra, och

sålunda bibringa brottslingen skräck mot förnyad lagöfverträdelse. Då

tillika sistnämnda straff ej är förenadt med någon fara för den brottsliges

helsa samt rörande mörkt fängelse enahanda försigtighetsmått som vid

tillämpning af vatten- och brödstraffet kunna vidtagas, synes utskottet intet

vara att erinra mot deras upptagande bland vår svenska lagstiftnings

straffmedel.

I öfrigt kunna åtskilliga andra affliktiva straff tänkas såsom lämpliga

skärpningsformer af fängelsestraffet, och utskottet anser alltså, att icke

någon väsentlig svårighet skall frän denna synpunkt möta mot genomförande

af den reform inom strafflagstiftningen, som ofvan framhållits

såsom önskvärd.

Såsom ett ytterligare medel att minska olägenheterna af det nuvarande

fängelsestraffets användning hafva motionärerna ifrågasatt särskilda

bestämmelser angående bestraffning af brott, begångna under rusets

inflytande eller af vane-drinkare. Sålunda har herr Leman för förstnämnda

slag af brott förordat straffbestämmelser, i likhet med den schweiziska

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 69.

lagens, om förbud mot besökande af utskänkningsställen, och hvad förbrytelser

af vane-drinkare angår hafva motionärerna ifrågasatt brottslingens

insättande på botanstalt för drinkare. Dessa förslag synas utskottet visserligen

förtjenta af beaktande, men då desamma ej ega något närmare

samband med den hufvudfråga, som af motionärerna upptagits till behandling

och för öfrigt deras lösning krafvel’ väsentligt vidlyftigare förberedelser

än den sistnämnda — särskildt. i fråga om upprättande af

asyler för drinkare har utskottet ansett skäl ej föreligga för Riksdagen

att uti den skrifvelse till Konungen, hvarom utskottet, i anledning0 af

motionerna kommer att hemställa, upptaga motionärernas förslag i denna

del till särskildt omnämnande.

Hvad beträffar herr Lemans framställning om ändrade bestämmelser

angående bötesstraffet, har utskottet här ofvan, vid behandlingen af frågan

om det kortvariga fängelsestraffet, redan uttalat sig om behöfligheten att

i lagstiftningen införa ett mera effektivt förvandlingsstraff för böter än

det nuvarande, och utskottet torde derför ej behöfva härom vidare orda.

Deremot vill utskottet uttala, att de af motionären ifrågasatta bestämmelserna

angående anstånd med betalning af böter, afbetalning å böter och

böters aftjenande i vissa fall genom arbete i statens eller kommunens

tjenst icke synas utskottet vara af behofvet, påkallade, utan skulle desamma

fastmera leda till ökade svårigheter i straff-förvaltningen. Införande af vilkorlig

straffdom . och skärpning af förvandlingsstrafifet för böter torde i

det närmaste göra tillfyllest att undanrödja olägenheterna af de nuvarande

stadgandena angående bötesstraffet och dess förvandling. Beredes derjemte

möjlighet för domaren att, efter sig företeende omständigheter, kunna bestämma

tiden och sättet för förvandlingsstrafifets verkställande, torde i

bötesstrafifbestämmelserna ej ligga något hinder mot vinnande af det straffrättens

syfte, som utskottet ofvan betecknat såsom eftersträfvansvärdt, att

afpassa straffet efter hvarje särskild brottslings individuella natur.

Hvad . slutligen angår herr Lemans förslag om skärpning vid iteration

eller eljest försvårande omständigheter af straffen för brott mot person,

anser utskottet motionären hafva anfört fullgiltiga skäl för en sådan lagändrings

vidtagande. Erfarenheten från våra domstolars verksamhet vittnar

nogsamt om den oroande tillväxten af dylika brott under senare tider.

Utöfver de affliktiva straff, som ofvan förordats i fråga om allmän

skärpning af det kortvariga fängelsestraffet, synes emellertid för yngre

manliga brottslingar kroppsaga vid dylika brott böra komma till användning,

då erfarenheten visar, dels att brott mot person i stort antal begås åt

sådan ungdom, dels ock att tillfogande af kroppsligt lidande har en mägtig

kraft att böja ett ungt, mot samhällsordningen trotsigt sinne.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 69. 25

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herrar Lemans och

Kronlunds föreliggande motioner, ville i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i

öfvervägande, dels huruvida vilkorlig straffdom lämpligen

må vid ringare brott och förseelser i vår svenska rätt

införas, dels huruvida i de fall, der enligt nu gällande

lag enkelt fängelse antingen ådömes omedelbart på kortare

tid eller sättes i stället för bötesstraff, andra mera affiiktiva

frihetsstraff böra komma till användning, vare

sig såsom allmän regel eller då domstol derom förordnar,

dels ock huruvida sådana eller andra affliktiva straff böra

särskilt stadgas för brott mot person, vid iteration eller

eljest försvårande omständigheter, när straffarbete likväl

ej anses böra å brottet följa, samt, om förhållandena

dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till de

förändrade lagbestämmelser, som för vinnande af ofvan

angifna syften kunna erfordras.

Stockholm den 28 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselrot och Öländer, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka

motionärernas förslag om införande af vilkorlig straffdom; samt

af herrar J. Anderson, E. Svensson och Wiklund mot vissa delar af

motiveringen.

Herrar Fröberg, F. Andersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 7 Sami. 40 Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:133 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning. s. 1 i texten