Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af bestämmelserna rörande äterfallspreskription.

1898-05-03 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:83, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af bestämmelserna rörande äterfallspreskription.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

1

N:o 83.

Ant. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning

om ändring af bestämmelserna rörande äterfallspreskription.

Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna till lagutskottets behandling

hänvisade embetsberättelse har justitieombudsmannen upptagit

frågan om ändring af bestämmelserna angående s. k. återfallspreskription

samt anfört:

»Enligt hvad jag har mig bekant hafva mina båda närmaste företrädare

i justitieombudsmansembetet, dertill föranledde af den omständigheten,

att inom högsta domstolen i ett under år 1896 afgjordt mål om

ansvar för tjufnadsbrott uttalats motsatta meningar i fråga om tolkningen

af de i 4 kapitlet 11 § strafflagen gifna föreskrifter angående s. k. återfallspreskription,

haft för afsigt att i en blifvande embetsberättelse väcka

fråga om sådan ändring i nämnda lagrum, som kunde vara erforderlig

för vinnande af fullt tydliga bestämmelser härutinnan. Den sålunda

åsyftade lagändringen har jemväl jag funnit vara i hög grad önskvärd,

och innefattar nedanstående framställning ett från min sida gjordt försök

— vanskligt i den mån tiden för framställningens utarbetande varit

knapp — att bidraga till lösandet eller åtminstone utredandet af denna

vigtiga och obestridligen mycket invecklade fråga.

Ofvannämnda lagrum har följande lydelse:

Hih, till Rikstl. Vrot. 1838. 7 Sami. 60 Haft. (Näs 83, 84j.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

»Der lagen utsätter särskilt straff för den, som ånyo begår brott,

skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den

brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan

straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till

särskildt straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige under

de tio år, hvilka närmast föregått återfallet, antingen föröfvat brott, som

i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant

brott undergått bestraffning.»

Af handlingarna i nyssnämnda mål samt af högsta domstolens

deri förda protokoll och gifna utslag har jag inhemtat hufvudsakligen

följande:

Förre artilleristen Johan Edvard Gustafsson Sköld från Hulan,

hvilken, under det han var i tjenst såsom artillerist, dömts till ansvar

för första resan stöld, föröfvad efter fylda aderton år, begick efter

undergående af straffet för nämnda brott ånyo olofligt tillgrepp och

dömdes med anledning häraf för andra resan stöld till straffarbete i

ett år och förlust af medborgerligt förtroende. Berörda straffarbete

slutade den 24 november 1881. För olofligt tillgrepp, föröfvadt under

år 1892, blef Sköld sedermera af Göta hofrätt med tillämpning af,

jemte andra lagrum, 4 kapitlet 11 § strafflagen enligt dess genom

lagen den 20 juni 1890 förändrade lydelse dömd att såsom för första

resan stöld hållas till straffarbete tre månader och under viss tid vara

förlustig medborderligt förtroende. Efter aftjenande af detta straffarbete

frigafs Sköld den 16 april 1893. Under åren 1895 och 1896

begick Sköld derefter särskilda tillgrepp, för hvilka han lagfördes inför

Gäsene och Vätle häradsrätter. Genom utslag den 15 april 1896 förklarade

förstnämnda häradsrätt det vara styrkt, att Sköld begått det

tillgrepp, hvarför han i målet stälts under tilltal, samt yttrade vidare

hufvudsakligen, att som angående Sköld blifvit upplyst, att han den 24

november 1881 frigifvits från länsfängelset i Venersborg, hvarest han

till fullo utstått honom för andra resan stöld ådömdt straff; att han

genom Göta hofrätts utslag den 3 februari 1893 blifvit dömd att för

första resan stöld undergå straffarbete tre månader och vara medborgerligt

förtroende förlustig, intill dess ett år förflutit, från det han efter

utståndet straff blifvit frigifven; samt att han den 16 april 1893, efter

det han å länsfängelset i Göteborg till fullo utstått sistnämnda straff,

blifvit från länsfängelset frigifven; alltså och då Sköld under de tio år,

som närmast föregått tiden för föröfvandet af det brott, för hvilket han

inför häradsrätten ransakats, undergått bestraffning för brott, som blifvit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 3

belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, pröfvade häradsrätten,

jemlikt 20 kapitlet 7 § 2 momentet och 14 § strafflagen, jemförda med

4 kapitlet 11 § 2 momentet samma lag, sådana dessa lagrum lydde i

lagen den 20 juni 1890, rättvist förklara Sköld saker till ansvar för

tredje resan stöld. Derjemte förvisades sköld för undergående af vidare

ransakning till Vätle häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 1

maj 1896, dervid häradsrätten på grund af särskilda inom häradsrättens

domvärjo begångna tillgrepp, till hvilka Sköld ‘genom egen

frivillig, af omständigheterna styrkt bekännelse ansags vara lagligen

förvunnen, samt med tillämpning af Gäsene häradsrätts nyssnämnda

utslag dömde Sköld, jemlikt de i samma utslag åberopade lagrum

samt 20 kapitlet 9 § strafflagen, att för tredje resan å särskilda tider

och ställen föröfvad stöld hållas till straffarbete två år samt vara

medborgerligt förtroende förlustig, intill dess två år förflutit, från det

han efter utståndet straff blifvit frigifven. Efter besvär af Sköld faststälde

Göta hofrätt medelst utslag den 3 juli 1896 häradsrätternas

omförmälda utslag. Om hofrättens utslag voro fyra dess ledamöter

ense, hvaremot en ledamot yttrade: »Enär Sköld enligt hofrättens utslag

den 3 februari 1893 blifvit dömd och straffad för första resan stöld

och derefter icke veterligen undergått bestraffning för tjufnadsbrott,

samt vid sådant förhållande Sköld efter min uppfattning lagligen icke

bör för ifrågavarande, af häradsrätterna honom rätteligen till last förda

tillgrepp straffas hårdare än såsom för andra resan stöld, pröfvar jag

rättvist att med ändring af öfverklagade utslagen, jemlikt 20 kapitlet

7, 9 och 14 §§ strafflagen, döma Sköld för andra resan stöld till straffarbete

i ett år sex månader samt att i två år efter utståndet straff vara

förlustig medborgerligt förtroende.»

Öfver hofrättens utslag anförde Sköld underdåniga besvär. Vid

målets föredragning i högsta domstolen den 29 september 1896 yppade

sig skiljaktiga meningar.

Ett justitieråd, med hvilken ett annat justitieråd var ense, yttrade

sålunda: »Enär under de tio år, som närmast föregått den 9 augusti

1892, då klaganden gjort sig skyldig till det tjufnadsbrott, för hvilket

lian genom hofrättens utslag den 3 februari_ 1893 blifvit dömd till

ansvar, klaganden icke, såvidt handlingarna föranleda, föröfvat brott,

som i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller

för sådant brott undergått bestraffning; samt förty, med stöd af 4

kapitlet It § strafflagen, de straff, klaganden före den 9 augusti 1882

till fullo aftjena!, enligt min uppfattning icke vidare må tagas i betraktande

vid fråga om särskild! straff för återfall i brott; alltså och då

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

klaganden, hvilken undergått det honom genom hofrättens berörda

utslag ådömda straff för första resan stöld, är lagligen öfvertygad att

derefter hafva föröfvat de nu åtalade tillgreppen, pröfvar jag, jemlikt

20 kapitlet 7 § första momentet samt 9 och 14 §§ strafflagen, rättvist på

det sättet ändra domstolarnes beslut, att klaganden dömes att för andra

resan å särskilda tider och ställen föröfvad stöld hållas till straffarbete

ett år sex månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende, intill

dess tva år "förflutit, från . det han efter utståndet straff blifvit frigifven.))

Tre justitieråd funno ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Slutligen anförde ett justitieråd, med hvilken ett annat justitieråd

förenade sig: »Då Sköld sedan tio år förflutit från den 24 november

1881, då han frigifvits efter utståndet straff för andra resan stöld, år

1893 för återfall dömts till straff såsom för första resan stöld; samt

Sköld, efter det han undergått sistnämnda straff, veterligen ej blifvit

för tjufnadsbrott straffad, pröfvar jag för min del lagligt sålunda ändra

domstolarnes beslut, att Sköld för de olofliga tillgrepp, som i förevarande

mål förts honom till last, jemlikt 4 kapitlet 3 och 11 §§, 20

kapitlet 7 § första momentet samt 9 och 14 §§ strafflagen, af mig

dömes, såsom för andra resan å särskilda ställen och tider begången

stöld, att hållas till straffarbete i ett år sex månader och vara medborgerligt

förtroende förlustig, till dess två år förflutit, från det han

efter undergående af detta straff blifvit frigifven.»

På grund af hvad under omröstningen sålunda yttrats blef Kongl.

Maj:ts utslag affattadt i enlighet med sist upptagna mening.

De såväl i hofrätten som inom högsta domstolen sålunda uttalade,

från hvarandra afvikande meningar i fråga om rätta förståndet af andra

momentet af 11 § i 4 kapitlet strafflagen torde påkalla en närmare

granskning af innehållet af berörda lagrum. För detta ändamål lärer

vara erforderligt att till en början redogöra för lagrummets tillkomst.

Som bekant behandlas i 20 och 21 kapitlen af strafflagen de mycket

vanliga förbrytelserna stöld, snatteri och inbrott samt rån och försök

till rån. I fråga om alla dessa brott — hvilka jag i det följande, der

sådant, för att framställningen må blifva lättare öfverskådlig, kan vara

lämpligt, sammanfattar under den gemensamma benämningen tillgreppsbrott

—- meddelas i nyssnämnda kapitel af strafflagen särskilda föreskrifter

angående fall, då personer, som föröfvat något eller några af

de i samma kapitel upptagna förbrytelser, ånyo göra sig skyldiga till

sådant brott (återfall). Dessa föreskrifter innefatta alltid strängare straffbestämmelser

än de, som gälla för samma brott, då de första gången

föröfvas, men ökningen i straff kan inträda på olika sätt. I några fall

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 5

föreskrifter sålunda lagen, att ett ringare brott genom att upprepas

(t. ex. snatteri, tredje gången) eller genom att föröfvas efter vissa andra

förbrytelser (t. ex. snatteri efter stöld eller inbrott) skall anses såsom

ett brott af svårare beskaffenhet. I andra fall stadgar lagen, med viss

begränsning, högre straffpåföljd för hvarje gång, då samma slags brott

begås (t, ex. stöld eller inbrott, andra, tredje eller fjerde gången,^ samt

rån, andra gången). Vidare förekommer, att till följd af förut begångna

förbrytelser af annan beskaffenhet ett visst brott skall bedömas såsom

återfall af samma brott (t. ex. stöld efter inbrott eller tvärtom, stöld

eller inbrott, efter rån). Praktiskt taget torde härmed kunna likställas

det fall, då ett brott på grund af andra förut begångna olikartade brott

är belagdt med samma straff, som vore det föröfvadt andra gången, utan

att lagen likväl stadgar, att ifrågavarande förbrytelse skall anses såsom

andra resan (så rån eller rånförsök efter andra resan stöld eller inbrott).

Strafflagens återfallsbestämmelser undergingo genom lagen den 20

juni 1890 modifikation i flera hänseenden, af hvilka jag här vill erinra

om två: nedsättning i straffsatserna för de i återfall begångna brotten

samt införande af institutet återfallspreskription. Detta instituts innebörd

torde i korthet kunna angifvas dermed, att ett föregående brotts

egenskap att verka förhöjning i straffet för ett efterföljande under vissa

förutsättningar bortfaller. Sistnämnda lag bibehöll sålunda regeln, att

vid återfall i vissa brott straffet skall bestämmas inom en högre strafflatitud,

men inskränkte regelns innehåll och omfattning. Till stöd för

denna regels bibehållande anförde nya lagberedningen, som utarbetat

det förslag, som legat till grund för 1890 års lag, i sin allmänna motivering

till de föreslagna ändringarna i 20 kapitlet strafflagen, bland

annat, följande:

»Det ligger i sakens natur, att återfall i allmänhet bör vid brottets

bedömande anses såsom en försvårande omständighet och verka straffökning,

ehvad sådant blifvit i lagen uttryckligen föreskrifvet eller ej.

Erfarenheten gifter emellertid vid handen, att vid vissa slags brott

återfall förekommer ojemförligt oftare än,vid andra, och det saknar

derför ej sitt berättigande att vid de förra tillmäta återfallet en särskild

betydelse. I synnerligen hög grad gäller detta om tjufnadsbrotten, vid

hvilka återfall kan sägas vara snarare regel än undantag. Allestädes

gifves det en klass af menniskor, hvilka i stället för ärligt arbete hafva

tjufnad till sitt yrke och näringsfång och, när de efter undergången

bestraffning komma på fri fot, fortsätta dermed. Men tydligt är, att

endast ett högre mått af straff kan antagas skola öfva någon varaktigare

verkan på dylika vaneförbrytare. Borttagandet af särskilda återfalls
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutslcottets Utlåtande N:o 83.

straff skulle således nödvändiggöra en utvidgning af straffsatsen för

tjufnadsbrott till ett omfång, som, då det gäller en så ytterst vanlig

förbrytelse, skulle vara i högsta grad betänklig. Deremot har det

synts nödigt att i åtskilliga hänseenden mildra nu gällande straffbestämmelser

lör återfall, då det svårligen lärer kunna nekas, att dessa, äfven

efter den betydliga nedsättning1, som år 1872 vidtagits deri, vid en

jemförelse med de straffbestämmelser, som i öfrigt förekomma i strafflagen,

framstå såsom allt för stränga. Om derjemte, på1 sätt ofvan

föreslagits, en tidsbegränsning fastställes för tidigare brött-s verkan till

straffskärpning vid återfall, torde olägenheterna af det nuvarande iterationssystemet

vara undanröjda.»

I fråga om återfallspreskription föreslog nya lagberedningen, att

till 4 kapitlet 11 § strafflagen, enligt detta lagrums lydelse vid strafflagens.

antagande, skulle fogas ett nytt moment, så lydande: »Hade vid

den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan straffet för

det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskilt

straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige förut gjort sig

skyldig till sådant straff för annat brott, och det nya återfallet skett

inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff'' derför ådömdes

eller till någon del verkstäldes.»

Det sålunda föreslagna stagdandet motiverades af beredningen på

följande sätt: »I de fall, då särskildt straff finnes utsatt för återfall i

brott, verkar enligt vår lag det förut begångna brottet till straffskärpning

så länge brottslingen lefver. Denna princip synes dock leda till

en obillig hårdhet. Föreskriften att till särskildt straff för återfall i

brott ej må dömas, der ej återfallet skett sedan den brottslige till fullo

undergått det för förra brottet honom ådömda straff, utgår från det

antagande, att endast under denna förutsättning det nya brottet ådagalägger

en inrotad brottslig benägenhet af sådan styrka, att för dess

bekämpande det vanliga straffet ej gör till fyllest. Det ligger emellertid

i sakens natur, att intrycket åt eu undergången bestraffning småningom

försvagas, och om vid återfall en längre tid förflutit efter den

förra bestraffningen, har man följaktligen ej samma skäl som eljest till

det antagande, att det vanliga straffet icke skall göra tillbörlig verkan.

Beredningen bär derför, efter utländska lagars föredöme, föreslagit ett

stadgande af innehåll, att till särskildt straff för återfall ej må dömas,

der ej det nya brottet föröfvats inom tio år, efter det straffet för det

förra blifvit till fullo verkstäldt. Från denna regel har det dock ansetts

nödigt gorå undantag för det fall, då brottslingen gjort sig skyldig till

återfallsstrafi för annat, tidigare begånget brott, och det nya återfallet

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

skett inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff derför

ådömdes eller till någon del verkstäldes. I ett sådant fall eger uppenbarligen

den nyss angifna grunden för återfallspreskriptionen icke samma

tillämpning som eljest.»

Till stöd för bibehållande af högre straffsatser för återfall i tjufnadsbrott

och dermed beslägtade förbrytelser har beredningen sålunda åberopat

den erfarenheten, att företrädesvis dessa brott vanemessigt föröfvas

och synas egnade att utveckla brottsliga vanor. Anledning till

förslaget om återfallspreskription torde beredningen åter hafva funnit

i en annan erfarenhet på detta område, nemligen den, att en längre

tids oförvitligt lefnadssätt, med deraf alstrade goda vanor, är egnadt

att rena och stärka den förut brottsliges karakter, hvadan ock ett derefter

af honom begånget nytt brott får anses närmast framgå ur särskilda

tillfälliga motiv och icke utgöra ett uttryck för den fortfarande

benägenhet för brott, som är det utmärkande för vaneförbrytaren.

Det af nya lagberedningen på dessa grunder föreslagna tillägget

till ifrågavarande paragraf torde hafva afsett följande förändring i då

gällande föreskrifter om återfalls bestraffande. Enligt sin ursprungliga

lydelse (— det nuvarande första momentet) uppstälde paragrafen blott

en förutsättning, för att återfallsstraff skulle kunna ådomas, den nemligen

att straffet för ett föregående tillgreppsbrott blifvit till fullo

verkstäldt. Förelåg icke denna förutsättning, skulle de i kapitlets två

föregående paragrafer (9 och 10 §§ eller, efter 1890 års lag, 8, och 9 §§)

gifna bestämmelser tillämpas. Det föreslagna tilläget stadgade den

ytterligare regel, att i de fall, i hvilka nyss omförmälda förutsättning

väl var för handen, men en viss längre tid — tio år — förflutit från

straffets undergående, skulle det föregående brottets straffskärpande

verkan bortfalla (=> återfallspreskription). Nu antydda förhållande emellan

det föreslagna andra momentet i paragrafen och paragafens ursprungliga

text bör icke lemnas ur sigte vid en utläggning af de utaf nya

lagberedningen föreslagna stadgandena om återfallspreskription. Särskildt

torde denna synpunkt gifva ledning, när det gäller att fastställa, hvilken

betydelse återfallspreskriptionen enligt förslaget skulle hafva vid upprepade

återfall.

Den i andra momentet af förevarande paragaf sålunda uppstälda

regel jemte de föreslagna undantagen från samma regel torde bäst klargöras

genom några exempel, utvisande, huru återfall under olika förhållanden

skulle blifvit bedömda, om förslaget upphöjts till lag. I dessa

exempel torde, för enkelhetens skull, endast behöfva omtalas stöld, då

hvad som gällor om stöld utan svårighet kan med erforderliga förän
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

dringar tillämpas på andra tillgreppsbrott. Om alltså en person, som

straffats för stölden A, sedermera begått stölderna B och C, skulle, då

nan blefve lagförd för stölden C, olika förhållanden kunna yppa sig.

Om straffet för stölden B icke var till fullo verkstäldt, då stölden C

föröfvades, och sålunda den i 11 paragrafens första moment stadgade

förutsättningen för tillämpligheten af återfallsskärpning icke vore för

handen, skulle följden blifva, att stölden B icke komme att utöfva någon

återfallsverkan vid bedömandet af stölden C. Deremot kunde näppeligen

ifrågasättas annat, än att stölden A skulle hafva samma betydelse i

detta hänseende, som den hade, då straff ådömdes för stölden B. Var

åter straffet för stölden B till fullo verkstäldt, när stölden C begicks,

blefve följden olika allt efter längden af den tid, som förflutit emellan

dessa båda händelser. Var denna mellantid kortare än tio år, inträdde

återfallsstraff enligt paragrafens första moment. Var den åter tio år eller

längre, skulle enligt regeln i andra momentet stölden B icke utöfva

någon återfallsverkan på stölden C. Men vid sådant förhållande kan

icke antagas annat, än att stölden A också skolat lemnas ur räkningen

vid bedömandet af stölden C. Att detta varit beredningens mening

torde framgå af dess ofvan (sid. 108) anförda motivering, och af det

följande (sid. 113) synes, att denna uppfattning delats af lagutskottet

vid 1890 års riksdag. Vidare må i detta sammanhang erinras derom,

att affatta!ingen af 11 § enligt dess lydelse i 1864 års strafflag närmast

asyl tade allenast två brott: dels det, som skulle bestraffas, och dels ett

visst föregående af liknande beskaffenhet (»det förra brottet»). Detta

uttryckssätt synes hafva berott derpå, att äfven om två eller flera förbrytelser

af ifrågavarande beskaffenhet förut blifvit begångna, det i

regeln endast var det närmast föregående brottet, som hade omedelbart

intresse vid bedömande af det sista återfallet. Då nu beredningen vid

affattningen af det föreslagna andra momentet i paragafen utgick från

första momentets förutsättningar och stadgar ett undantag från den till

grund för bestämmelserna i första momentet liggande regel, torde man

häri hafva stöd för det antagande, att beredningen med uttrycket »det

förra brottet» i andra momentet menat det sist begagna brott, för hvithet

gerningningsmannen blifvit till fullo straffad.

Från den föreslagna regeln i paragrafens andra moment ansåg beredningen

nödigt göra undantag i vissa fall. Förutsättning för sådant

undantag var, att ehuru visserligen vid föröfvandet af det brott, om

hvars bestraffande vore fråga (stölden C), tio år eller mer förflutit,

från det gerningsmannen sist straffades för brott af ifrågavarande beskaffenhet

(stölden A), gerningsmannen likväl förut under denna mellan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 9

tid (före stölden C) gjort sig skyldig till återfallsstraff för annat brott

(stölden B). Dervid fordrades dock, för att återfallspreskription skulle

uteslutas, att det nya återfallet (stölden C) skett inom tio år, efter det att

det omförmälta andra brottet (stölden B) föröfvades, eller straff derför

ådömdes eller till någon del verkstäldes. Med de sålunda föreskrifna

undantagen från andra momentets regel afsågs uppenbarligen att förhindra,

att den återfallspreskription, som enligt regel blifvit medgifven

förbrytaren, derest vid brottets begående tio år förflutit, från det han

sist till fullo straffats för dylikt brott, skulle tillgodokomma jemväl brottslingar,

som upprepade gånger återfallit i tjufnad sbrott, men dervid på

ett eller annat sätt undandragit sig upptäckt eller straff. Till belysning

af de sålunda föreslagna undantagen torde böra anföras några exempel.

Om en person, som först straffats för stölden A (första resan) och inom

fem år efter straffets utstående begått stölden B, utan att denna upptäckts,

sedermera efter ytterligare nio år föröfvade stölden C, skulle

han enligt det första af de i förslaget uppstäda undantagen, då han

lagfördes för stölden B, dömas till återfallsstraff på grund af stölden A,

hvars återfallsverkan fortplantats genom föröfvandet af stölden B. Genom

detta undantag hade alltså förekommits, att gerningsmannen, då han

lagfördes för stölderna B och C, skulle dömas både för den andra resan

stöld (B) och i fortsättning dermed för första resan (C). Om exemplet

förändras så till vida, att gerningsmannen antages hafva dömts eller

delvis straffats för stölden B, innan stölden C begicks, finner man,

att de båda senare undantagen från andra momentets regel förebyggt,

att gerningsmannen skulle hafva på en gång dömts både för andra

och första resan stöld. Med grunderna för återfallspreskription är ock

fullt öfverensstämmande, att den brottslige under de förutsättningar, som

voro antagna i de uppstäda undantagen, ej komme i åtnjutande af

denna förmån. Men huruvida eller i hvilken mån det kan anses nödigt

att för dylika fall gifva sådana särskilda undantagsbestämmelser i lagen,

torde böra besvaras efter praktiska hänsyn, såsom t. ex. med afseende

å vidden af de för tidigare resor af hithörande brott stadgade strafflatituder

eller med hänsyn till den större eller mindre sannolikheten att

i ett särskilt, land i allmänhet brott upptäckas och straff verkställas. I

detta sammanhang torde böra anmärkas, att de af beredningen föreslagna

undantagsbestämmelserna icke, åtminstone om de tolkats efter orden,

kunnat förhindra, att en brottsling i vissa fall kommit att undgå känning

af förut bestraffade tillgreppsbrott, trots det att han på ett omisskänneligt

sätt ådagalagt, att den förra benägenheten för dylika brott

alltjemt fortlefvat hos honom. Om t. ex. eu person, hvilken straffats

Bih. till Riksd. Frot. 1898. 7 Rami. 50 Raft. V

opaginerad Kontrollera mot PDF

ro

Lagutskottets Utlåtande Nuj 83.

för första resans stöld, inom tio år efter slutad bestraffning begått ett

rån, som emellertid ej upptäckts, och slutligen, sedan mer än tio år förflutit

från stöldstraffets verkställande, ånyo föröfvade stöld, så skulle

han, då rånet icke skulle medfört återfallsstraff, hafva blifvit på en gång

dömd för första resan rån och första resan stöld.

Då lagberedningens förslag undergick föreskrifven granskning i

högsta domstolen, blef angående det föreslagna nya momentet uti

ifrågavarande paragaf af två justitieråd anmärkt, att momentets senare

del, hvilken upptoge undantagen från den i momentet uttalade regel, vore

synnerligen svårfattlig och kunde gifva anledning till olika tolkningar,

hvarför ett förtydligande af densamma syntes behöfligt; och yttrade

justitieråden vidare:

»Den omständigheten att tio år förflutit från det en person till fullo

undergått straff för ett brott, intill dess han gjort sig skyldig till återfall

i brottet, synes icke innefatta giltigt skäl att befria honom från det

särskilda högre straff, som för återfallet är stadgadt, under annan förutsättning,

än att han under nämnda tid af tio år förhållit sig väl. Har

han begått groft brott af annat slag och tilläfventyrs för detsamma

under större delen af tiden varit beröfvad friheten, synes den långa

tid, som förflutit innan återfallet skett, icke böra lända honom till

ursäkt.»

Ett af bemälta justitieråd tilläde, att han för sin del ansåge, att

den nedsättning, som i förslaget blifvit ifrågasatt i afseende å straffminima

vid de itererade tjufnad sbrotten, gjorde det föreslagna stadgandet

om en återfall spreskription mindre behöfligt, då det stode i domarens

skön att efter omständigheterna taga hänsyn till den tidslängd,

som efter det senast föröfvade brottet förflutit, äfvensom till den anklagades

uppförande under denna tid.

Slutligen anförde ett justitieråd: »Den i sista momentet tillämpade

grundsats, att när en längre tid förflutit, sedan en brottsling blifvit

straffad för ett brott af sådan beskaffenhet, att iteration är belagd med

särskild! ansvar, vid derefter inträffadt återfall detta särskilda ansvar ej

skall ådömas, synes mig vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande;

men den föreslagna inskränkningen, börjande med orden ''utan

så är’, hvilken ej återfinnes i de främmande lagar, från hvilka denna

grundsats hemtats, synes mig såsom obehöflig kunna uteslutas, helst

de stadgade strafflatituderna sätta domaren i stånd att i hvarje fall taga

hänsyn till den försvårande omständighet, som kan ligga i ett emellertid

begånget annat brott.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 11

Med anledning af hvad sålunda blifvit i högsta domstolen anmärkt

undergick nya lagberedningens förslag i förevarande del omarbetning

inom justitiedepartementet, hvarefter 11 paragrafens andra moment i

Kongl. Maj:ts proposition till 1890 års Riksdag med förslag till lag angående

ändring i vissa delar af strafflagen m. m. erhöll den lydelse,

som momentet sedan 1890 års lag eger. Denna ändring motiverades

af statsrådet och chefen för justitiedepartementet i hans yttrande till

statsrådsprotokollet den 14 februari 1890 med följande ord: »I fråga

om den i 11 § föreslagna nya bestämmelsen, angående preskription af

särskildt straff för återfall, har inom högsta domstolen blifvit anmärkt,

att ifrågavarande befrielse icke borde komma den brottslige till godo

under annan förutsättning, än att han under den stadgade preskriptionstiden

förhållit sig väl. Hufvudsakligen biträdande denna uppfattning

har jag i förslaget upptagit nödigt förbehåll i nämnda afseende.»

Lagutskottet, som hemstälde om antagande af omförmälta af Kongl.

Maj:t föreslagna tillägg till ifrågavarande paragraf, åberopade härvid

hvad nya lagberedningen hufvudsakligen anfört till stöd för sitt förslag

i denna del, samt yttrade vidare: »Af denna nya lagberedningens motivering

torde framgå, att tillägget, hvilket utskottet för sin del finner

lämpligt, bör så förstås, att om preskriptionstiden tilländagatt utan sådant

afbrott, som der omförmäles, vid det nya brottets bedömande

hänsyn icke skall i nu ifrågavarande afseende tagas till något före

preskriptionstidens början begånget brott, sa att t. ex. en person, hvilken

förut undergått bestraffning för andra resan stöld, skall, om häri

efter de tio årens förlopp ånyo begår tjufnadsbrott, dömas för snatteri

eller för första resan stöld, allt efter brottets beskaffenhet.»

Lagutskottets hemställan blef af Riksdagens båda kamrar bifallen,

af Första Kammaren dock först efter diskussion, hvarunder emot det

föreslagna stadgandet framstäldes åtskilliga anmärkningar. Sålunda

framhölls, bland annat, att en brottsling skulle kunna få åtnjuta återfallspreskription,

fastän lian under den för denna preskriptions inträde stadgade

tid af tio år begått och straffats för hvarjehanda andra brott —

ja till och med om han för gröfre, icke vanfräjdande brott, t. ex. dråp,

suttit häktad alla tio åren och sålunda varit urståndsatt att under nämnda

tid återfalla i brott, för hvilket han borde undergå iterationstraff.

För tolkningen af det sålunda tillkomna lagstadgandet har man

alltså att utreda, på hvad sätt den åt stadgandet gifna nya lydelsen afsett

att förändra nya lagberedningens förslag härutinnan. Härvid må

till en början erinras, att regeln om återfallspreskription är i 1890 års

lag densamma som i nya lagberedningens förslag; det är blott i afse
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

ende å undantagen från denna regel, som olikhet införts. Undantag från

regeln om återfallspreskription inträder sålunda, om gerningsmannen

under de tio år, som närmast föregått återfallet, begått brott, som i

lagen är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, d. v. s. hörande

till de slag af brott, för hvilka enligt strafflagen dylik straffpåföljd

kan ådömas, men utan hänsyn till, huruvida den, med afseende

å det konkreta brottets individuella beskaffenhet, bort ifrågakomma.

Och såsom ett andra undantag är härmed likstäldt det fall, att den

brottslige under berörda tid undergått bestraffning för sådant brott.

Vid första påseendet kan det förefalla, som om skilnaden emellan nya

lagberedningens förslag och 1890 års lag icke vore så synnerligen stor.

Äfven beredningen fordrade, för att återfallspreskription icke skulle

komma gerningsmannen till godo, att denne under de tio närmaste

åren före begåendet af det brott, om hvars bestraffande fråga är, icke

begått brott af viss beskaffenhet. Denna verkan har 1890 års lag utsträckt

till en vidsträcktare kategori af brott. Utsträckningen har emellertid

i sjelfva verket medfört en väsentlig förändring. Då nemligen

beredningen såsom vilkor för ett brotts preskriptionshindrande verkan

faststälde, att brottet skolat medföra återfallsstraff, så följde deraf, på

grund af den samtidigt införda regeln om återfallspreskription, att detta

brott måste vara begånget inom tio år från det straffet för det förut

begångna brottet blifvit till fullo undergånget. När nu enligt det

kongl. förslaget egenskapen att kunna förhindra återfallspreskription

tillädes andra brott än tillgreppsbrott, så bortföll dermed hvarje fordran

på, att det preskriptionshindrande brottet skulle hafva begåtts

inom någon viss tid efter utståendet af straffet för det brott, som skulle

föranleda återfallsverkan. I det till lag upphöjda förslaget har sålunda

väl bibehållits ett visst sammanhang i tiden emellan det sista återfallet

och det föregående brott, som skulle till återfallet liksom öfverföra den

straffskärpande verkan af ett förut till fullo bestraffadt tillgreppsbrott.

Men sambandet i tiden emellan det sistnämnda brottet, å ena, samt det

sålunda förmedlande brottet, å andra sidan, har helt och hållet uppgifva.

Enligt lagens klara ord skall nemligen ett i lagen med förlust

af medborgerligt förtroende belagdt brott, som inom tio år efterföljes af

ett tjufnadsbrott, upplifva verkan af ett tidigare begånget tjufnadsbrott,

utan hänsyn till huru långt tillbaka i tiden sistnämnda brott blef till

fullo afstraffiadt.

Denna skärpning i de af lagberedningen föreslagna vilkor för återfallspreskription

går tydligen långt utöfver hvad som erfordrats för att

tillmötesgå den inom högsta domstolen uttalade åsigt, att ifrågavarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

förmån borde vara beroende deraf, att brottslingen under preskriptionstiden

i allmänhet förhållit sig väl. Man lärer derför få antaga, att vid

affattandet af det nya stadgandet gjort sig gällande äfven någon annan

synpunkt än de i högsta domstolen framkomna erinringarna. Hvilken

denna andra synpunkt varit, framgår ej af handlingarna rörande lagens

tillkomst. Det torde emellertid ej saknas skäl för den förmodan, att

härvid tilläfventyrs gjort sig gällande en viss allmän obenägenhet för

att återfallspreskription skulle annat än i sällsynta undantagsfall komma

en brottsling till godo. Mot stränga fordringar härutinnan är i och för

sig intet att invända; man må blott se till, att lagen ej medför, att brottslingar

i väsentligen lika fall blifva bedömda efter helt olika grunder.

I detta afseende synas emellertid ifrågavarande stadganden icke kunna

undgå anmärkningar. Vid tillämpningen af desamma, torde nemligen

mer än en gång svårigheter visa sig. Att här utförligt redogöra för

alla de kombinationer, under hvilka tveksamma förhållanden eller mindre

tillfredsställande resultat kunna uppkomma, lärer emellertid hvarken

vara lämpligt eller nödigt. Jag vill derför inskränka mig till att fästa

uppmärksamhet vid några enligt min tanke vigtigare synpunkter samt

belysa min mening med några enkla exempel.

Den nya lagen medför sålunda den processuella olägenheten, att

under handläggning af ett tillgreppsbrott fråga kan uppstå om undersökning

rörande t. ex. ett bedrägeri, som lägges gerning.smannen till

last, icke för att bedrägeriet må ådraga honom straff,, hvilket jag antager

vara genom preskription förfallet, utan allenast i afsigt att upplifva

återfalls verkan af tidigare begångna och bestraffade tjufnadsbrott.

I dylika fall kan uppstå tvekan, om hvilket forum som kan anses^ för

det rätta m. m. Särskildt vill jag framhålla, att i händelse det ifrågavarande

tillgreppet är ett snatteri, samt det sålunda beror på huruvida

bedrägeribrottet bevisas eller icke, om tillgreppet skall bedömas såsom

stöld eller icke, frågan om häktning skall ega rum eller ej blifver beroende

på en måhända tidsödande utredning angående bedrägeribrottet.

Stadgandet torde äfven i rent straffrättsliga hänseenden medföra

betänkliga resultat. Om t. ex. en person, som straffats för tredje resan

stöld, men derefter under tio år förhållit sig väl, sedermera bedrager

sig till fem kronor och derefter snattar fem kronor, så ådrager han sig

enligt lagens oförtydbara föreskrift ansvar, såsom hade han begått fjerde

resan stöld. Antager man åter, att snatteriet gått före bedrägeriet,

kommer snatteriet att beläggas med vanligt straff för första resan snatteri.

Bedrägeriet kommer naturligen att i båda fallen beläggas med samma

straff. För den stora åtskilnad, som lagen sålunda gör emellan snatte
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

riete. bestraffande i de särskilda händelserna, saknas enligt min uppfattning

fog.

Den största osäkerheten vid tillämpningen torde emellertid visa

sjg vid de fall, då personer, som två eller flera gånger straffats för

tillgreppsbrott, sedermera efter inträdd återfällspreskription göra sig

skyldiga till två eller flera nya återfall. Att det första af de nya återfallen

skall, om annat vanfräjdande brott ej hindrar, bedömas såsom

första resan, framgår af det föregående. Deremot hafva, såsom ofvan

intagna rättsfall utvisar, olika meningar uttalats derom, huru det andra

af de nya återfallen skall bedömas, i händelse det första af dessa är

stöld, och alltså belagdt med vanfräjdspåföljd. 1 högsta domstolen

förekommo sålunda i detta hänseende tre särskilda meningar, af hvilka

dock de två, som tillsammans bestämde målets utgång, stodo hvarandra

så nära, att jag i det följande torde kunna frånse skilnaden dem

emellan. Minoriteten ansåg, att det första nya återfallets egenskap att

vara vanfräjdande borde återupplifva återfallsverkan hos de tidigare,

d. v. s. före återfallspreskriptionen, bestraffade brotten. Pluraliteten

åter tog det första nya återfallet till utgångspunkt vid bestämmandet

af straffet för det andra. Det vill synas, som om denna skiljaktighet

berodde pa en olika tolkning af det i lagrummet förekommande uttrycket

»det förra brottet». Pluraliteten tillämpade dervid med sträng

följ dugtighet den uppfattning, att detta uttryck betydde det sist till

fullo bestraffade tillgreppsbrottet. Att denna tolkning kan anses hafva

stöd i ordalagen uti förevarande lagrum, särskilt om detta jemföres med

8 och 9 §§ i samma kapitel, har jag i det föregående sökt visa. Men

å andra sidan leder lagrummet, tolkadt enligt pluralitetens åsigt, till

konseqvenser, som måste uppfattas såsom för rättskänslan föga tilltalande.

Jag vill i detta hänseende åberopa följande fall. En person,

som straffats för t. ex. fyra resor stöld, förhåller sig derefter i allo väl

under minst tio år. Sedan gör han sig skyldig till ett obetydligt bedrägeri,

och begår derefter snatteri. Då skall, enligt hvad obestridligt

torde vara, snatteriet bedömas såsom femte resan stöld. Om gerningsmannen

deremot i stället för bedrägeriet föröfvat och till fullo straffats

för grof stöld eller rån, skulle snatteriet hafva bedömts såsom allenast

andra resan stöld.

Icke heller minoritetens åsigt lärer undgå otillfredsställande resultat

vid tillämpningen. Under antagande att en person, som straffats för

fyra resor stöld, efter tio år föröfvar en stöld och ett snatteri under

sådana förhållanden, att dessa båda förbrytelser ej skola bedömas såsom

fortsatt brott, inträder enligt nu ifrågavarande åsigt olika påföljder, allt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande. N:o 83. 15

efter som stölden eller snatteriet begicks först. Föröfvades snatteriet

först, belägges detta med vanligt snatteristraff, och stölden bedömes

såsom första resan. I motsatt fall bestraffas stölden såsom första resan,

men har på samma gång den verkan, att. snatteriet bedömes såsom

femte resan stöld. Vore omständigheterna sådana, att tillgreppen borde

bedömas såsom fortsatt brott, skulle gerningsmannen, om stölden gått

först, hafva dömts för första och i fortsättning dermed föröfvad femte

resan stöld. Hade snatteriet gatt först, skulle alltsammans hafva bedömts

såsom första resan stöld.

Äfven om de påpekade missförhållandena i vissa fall kunna i någon

mån motverkas genom den stora omfattning, strafflatituderna för i återfall

begångna brott erhållit genom 1890 års lag, torde redan möjligheten

att dylika följder uppstå innebära tillräckligt skäl för en ändring

i föreskrifterna om återfallspreskription. Huru beskaffad den erforderliga

lagändringen bör vara, framgår indirekt redan af det, som härofvan

blifvit anfördt. De grundsatser, på hvilka de i strafflagens 20 och 21

kapitel gifna bestämmelserna om särskild! straff vid återfall hvila, böra

jemväl i fråga om undantagen från regeln om återfallspreskription komma

till sin fulla rätt och de påvisade olägenheterna och inkonsekvenserna

i nuvarande lagstiftningen på detta område såvidt möjligt undanrödja^.

Det skulle tilläfventyrs kunna ifrågasättas, att jag i detta sammanhang

borde för Riksdagen framlägga ett formuleradt förslag till nya bestämmelser

om återfallspreskription. Detta har jag emellertid ftmnit mindre

ändamålsenligt. Tydligt torde nemligen vara, att ett inom justitiedepartementet

utarbetadt förslag härom, som af Kongl. Maj:t efter högsta

domstolens hörande framställes, har långt större utsigt att vinna Riksdagens

bifall än ett af mig gjordt utkast i ämnet. Och äfven om Riksdagen

skulle för sin del antaga ett af mig utarbetadt förslag, är det ju

ingalunda omöjligt, att hos Kongl. Maj:t eller högsta domstolen skulle

göra sig gällande nya synpunkter, som medförde, att förslaget icke

ansågs kunna oförändradt antagas.

Å andra sidan torde vara önskvärdt, att Riksdagen, om en lagändring

finnes vara af nöden, i allmänhet och utan att binda sig vid

viss lagtext uttalar sin mening angående den riktning, i hvilken denna

ändring skulle göras. För detta ändamål har jag trott mig här böla

något närmare angifva hvad enligt min tanke de nya föreskrifterna

böra innehålla..

Till en början bör märkas, att anledning knappast torde förefinnas

att antaga, att den för återfallspreskriptionens inträde stadgade tidrymd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

af tio år tarfvar ändring. Denna tidslängd lärer derför fortfarande böra

läggas till grund för bestämmelse om återfallspreskription.

Deremot vill det synas, som om icke tillräckliga skäl funnes att,

såsom förhållandet är enligt 1890 års lag, omständigheter, som inträffat

efter den stadgade preskriptionstidens förlopp och tilläfventyrs sedan

gerningsmannen redan en gång kommit i åtnjutande af den förmån,

som ligger i återfallspreskription, tilläggas den betydelse, att på grund

af dem återupplifvas den återfallsverkan, som på sin tid tillkom brott,

begångna före preskriptionstidens början. Om alltså, sedan sådan regel

stadgats, att ett brott icke kan utöfva återfallsverkan på förbrytelser,

begångna tio år eller mer efter förstnämnda brotts afstraffande, undantag

från berörda regel anses vara af nöden, böra dessa undantag alltid

hänföra sig till något, som inträffat under de tio åren närmast efter det

förra brottets bestraffning. Efter en behörigen tilländalupen preskriptionstid

skulle brottslingen sålunda i händelse af återfall betraktas på samma

sätt, som om han icke tillförene begått något brott af ifrågavarande

beskaffenhet.

Med grunderna för återfallsskärpningen och med nya lagberedningens

ståndpunkt torde öfverensstämma, att undantag från regeln om återfallspreskription

stadgas allenast för de fall, då brottslingen, sedan

han sist blef för tillgreppsbrott straffad, visat tecken till en fortfarande''böjelse

för dylika brott. Detta sker direkt derigenom, att han

föröfvar ett eller flera sådana brott, och torde derför, om undantag i

förevarande hänseende anses vara af nöden, ett dylikt förhållande från

gerningsmannens sida i första rummet böra beaktas härvid. Brott af denna

beskaffenhet skulle derigenom komma att i fråga om återfallsstraff utöfva

inverkan på två olika sätt, allt efter som de blifvit till fullo afstraffade

eller icke. I förra händelsen skulle de sjelfständigt verka

återfallsförhöjning för efterföljande brott. Och i det andra fallet skulle

de tjena till att förmedla öfverförandet af ett tidigare föröfvadt brotts

återfallsverkan till senare inträffande förbrytelser. I detta sammanhangtorde

följande erinran vara på sin plats. Inom strafflagen finnas återfallsbestämmelser

allenast för hvad jag här ofvan sammanfattat under

benämningen tillgreppsbrott, och strafflagens allmänna bestämmelser om

återfall afse derför närmast dylika brott. Emellertid förekomma äfven

i särskilda författningar, t. ex. förordningarna om försäljning af bränvin,

och om försäljning af Öl, värnpligtslagen o. s. v., föreskrifter om särskildt

straff vid återfall. Vid dylika fall komma strafflagens återfall sregler i

viss mån till användning. Åt ett eventuel stadgande, att begående

af brott, som medför skärpt straff vid återfall, afbryter återfallspreskription

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

17

med afseende å tidigare bestraffadt brott, får dock ej gifvas den tolkning,

att nämnda regel, som närmast och undantagslöst skulle gälla tillgreppsbrotten,

finge så tillämpas, att brott utom strafflagens område

skulle kunna anses förmedla öfverförandet af ett tillgreppsbrotts återfallsverkan

till ett senare föröfvadt tillgreppsbrott. Och i sakens natur

torde jemväl ligga, att t. ex. eu förseelse mot värnpligtslagen icke under

några förhållanden må inverka på återfallsreglernas tillämpning på

förseelser enligt t. ex. bränvinsförsäljningsförordningen. Om en häremot

stridande tillämpning kan anses vara att befara, må sådant förebyggas

genom uttryckligt stadgande i strafflagen.

Förutom genom föröfvande af tillgreppsbrott kan emellertid en

böjelse för sådana brott i viss mån, indirekt, anses gifva sig till känna

derigenom, att den brottslige begår eller straffas för annat brott. Den,

som under preskriptionstiden visserligen afhåller sig från tillgreppsbrott

men deremot begår andra förbrytelser, egnade att ådagalägga tillvaron

af en förderfvad karakter, gifver härigenom helt naturligt ett stöd för

det antagandet, att underlåtenheten att begå tillgreppsbrott haft sin

grund icke i gerningsmannens förändrade sinnesrigtning, utan i andra

yttre eller tillfälliga förhållanden. Och till enahanda antagande torde

den omständigheten, att gerningsmannen under preskriptionstiden undergått

bestraffning för annat brott gifva anledning, om ock härvid i viss

mån andra synpunkter göra sig gällande. Så må erinras om dels den

omständigheten, att ett utståndet straff tjenar till att upplifva intrycket

af den föregående för tillgreppsbrottet undergågna bestraffningen.

Dertill kommer att ett straff, under det att detsamma verkställes, i många

fall fysiskt förhindrar brottslingen att begå tillgrepp. Skall ett annat

brott än tillgreppsbrott tilläggas sådan verkan att förhindra inträde af

återfallspreskription i förhållande till förut begångna tillgrepsbrott,

torde emellertid böra fordras, att förstnämnda brott är af en viss gröfre

beskaffenhet. Fn lämplig gräns härvid har jag trott mig finna i den i

5 kapitlet 14 § strafflagen stadgade åtskilnad emellan brott, för hvilka

straff icke kan genom preskription förfalla, å ena sidan, samt, å andra

sidan, brott, för hvilka straff förfaller, om de ej åtalas inom två eller

fem år. Genom en sådan regel skulle, synes det mig, behörig hänsyn

tagas ej mindre till de anmärkningar, som i förevarande hänseende

framstäldes emot nya lagberedningens förslag vid dess granskning i

högsta domstolen, än äfven till de erinringar, som emot Kongl. Maj:ts

förslag gjordes i Riksdagens Första Kammare. Denna regel skulle jemväl

medföra den afsevärda processuella fördel, att såsom en följd af

densamma, jemförd med den föreslagna regeln om tillgreppsbrotts förBih.

till Riksd. Prot. 1838. 7 Sami. 50 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

måga att afbryta återfallspreskription, det endast i högst sällsynta fall

(såsom i fråga om andra resans snatteri) skulle inträffa, att undersökning

behöfde anställas om föröfvandet af brott, för livilket straff redan genom

preskription förfallit.

Genom de nya föreskrifterna skulle — i motsatts emot hvad nu är

gällande på grund af 1890 års lag, som införde två preskriptionstider,

af hvilka den ena räknas framåt från det förra brottets afstraffande och

den andra räknas tillbaka från föröfvandet af det brott, om hvars

bestraffande fråga är — preskriptionstiden blifva en enda. Den torde

böra räknas från afslutandet af det för förra brottet ådömda straff. Vid

afbrott i en preskripstionstid, såom sålunda börjat löpa, torde ny preskriptionstid

böra räknas från det af brottet skedde. Vid sådant afbrott

kommer enligt sakens natur den nya preskriptionstiden att i olika fall

räknas från något olika tidpunkter (t. ex. begåendet af ett visst brott,

afstraffande! af ett brott vare sig helt och hållet eller till en del o. s. v.),

men detta förhållande torde utan svårighet kunna regleras.

Till de hufvudsakliga grundsatser, hvilka jag nu framhållit såsom

enligt min tanke utgörande synpunkter, från hvilka frågan om återfallspreskription

lämpligast kan lösas, har jag ej ansett mig böra något

tillägga, då en följdrigtig tillämpning af dessa grundsatser i jemförelsevis

underordnade frågor knappast torde medföra några afsevärda svårigheter.

På grund af hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring af de i 4 kapitlet 11 § strafflagen meddelade föreskrifter

angående s. k. återfallspreskription, att derigenom må i detta hänseende

hufvudsakligen varda stadgadt, dels att i strafflagen upptaget brotts

verkan att medföra särskildt straff vid återfall i regeln begränsas till

tio år, räknade från det straffet för samma brott blifvit till fullo verkstäldt;

dels att från berörda regel göres undantag för fall, i hvilka den

brottslige under omförmälta tid af tio år antingen föröfvar eller delvis

straffas för i strafflagen upptaget brott, som sjelft kan verka förhöjning

i straff vid återfall, eller ock föröfvar eller helt och hållet eller delvis

straffas för brott af den beskaffenhet, att för sådant brott stadgadt

straff icke på grund af bestämmelserna i 5 kapitlet 14 § strafflagen

kan genom tilländagåendet af viss tid förfalla; dels ock att sedan återfallspreskription

hindrats, derigenom att, på sätt nyss blifvit nämndt,

brott af viss beskaffenhet under den stadgade preskriptionstiden för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83. 19

öfvats eller bestraffats, ny preskriptionstid räknas från afbrottet i den

förra.

Af justitieombudsmannens utförliga framställning öfver förevarande

ämne — hvilken framställning utskottet, med hänsyn till frågans vigt,

ansett nödigt att i dess helhet återgifva — framgår nogsamt, att de i

4 kap. 11 § strafflagen meddelade bestämmelserna angående återfallspreskription

lemna åtskilligt öfrigt att önska ej blott i fråga om tydlighet,

utan, i den mån deras tolkning ej är tvifvelaktig, jemväl ur den

synpunkten, att deras tillämpning leder till ojemnhet och jnkonseqvenser.

I förstnämnda hänseende har justitieombudsmannen ådagalagt, hurusom

olika meningar inom domstolarne gjort sig gällande angående

rätta innebörden af de uti ifrågavarande lagrum gifna stadganden om

undantag från den i lagrummet uppstälda regeln, att ett brott bibehåller

sin återfallsskärpande inverkan under endast tio år från det

straffet för brottet aftjenats.

Härjemte har justitieombudsmannen med exempel visat, hurusom

den affattning, reglerna angående återfallspreskription erhållit, måste vid

tillämpningen leda dertill, att en i och för afgörande af graden utaf

brottslighet så betydelselös omständighet som den, huruvida det brott,

för hvilket återfallsstraff kan komma i fråga, i tiden följt före eller

efter ett annat, med medborgerligt förtroendes förlust i strafflagen belagdt

brott, kan komma att i vissa fall utöfva bestämmande inverkan

på lösningen af frågan, huruvida återfallsstraff skall ådömas eller icke.

Särskild! har justitieombudsmannen fästat uppmärksamheten på den

osäkerhet i lagtillämpningen, som inträder för sådana fall, då personer,

hvilka dömts för upprepade återfall, sedermera, efter det återfallspreskriptionen

en gång inträdt., göra sig skyldiga till två eller flera nya

återfall.

Lika med justitieombudsmannen finner också utskottet det vara af

vigt, att ifrågavarande lagrum, till undvikande af de olägenheter, som

af dess nuvarande lydelse kunna förorsakas, erhåller förändrad affattning,

och utskottet anser tillika, att den af justitieombudsmannen angifna

rigtningen för lagstiftningens omarbetning är förtjent af beaktande.

Utan att alltså vilja vidtaga någon förändring af den stadgade

tiden för återfallspreskriptions inträde, anser utskottet att, derest undantag

från den allmänna regeln härutinnan befinnas nödiga, dessa endast

böra hänföra sig till något förhållande, som inträffat under de tio

närmaste åren efter det förra brottets bestraffning. Derjemte förtjenar

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutslcottets Utlåtande N:o 83.

äfven tagas under öfvervägande den af justitieombudsmannen framkastade

tanken att annorledes, än som nu skett, fastställa de brottsarter,

hvilka skola tillmätas verkan att kunna afbryta återfallspreskriptionen,

dervid dock bör tillses, att stadgandet gifves sådan affattning, att

ej brott utom strafflagens område komma att utöfva inverkan på afgörande

af frågan om återfallspreskriptions inträdande.

_ Utöfver livad justitieombudsmannen sålunda framstält anser emellertid

utskottet, att en blifvande utredning i ämnet bör låta sig angeläget

vara att undersöka, huruvida öfver hufvud några undantag från

regeln angående återfallspreskription verkligen äro påkallade af giltiga

grunder. Det # synes nemligen kunna sättas i fråga, om ej åt sjelfva

begreppet aterfall skulle gifvas ett efter inre grunder mera afpassadt

innehåll derigenom att regeln om återfallspreskription gjordes undantagslös.

Utskottet finner sig emellertid nu ej böra härom närmare ingå

i pröfning och är för öfrigt förvissadt, att. ett hänskjutande af frågan

i dess helhet, utan på förhand gifven begränsning, till Kongl. Maj:ts

bepröfvande bäst skall befordra dess lösning på ett från såväl lagstiftnings-

som lagskipningssynpunkt fullt tillfredsställande sätt.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning, ville i skrifvelse

till Kongl. Magt anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta

utreda, huru de med nu gällande lagstiftning angående

återfallspreskription förenade olägenheter lämpligast

må kunna undanrödjas, samt för Riksdagen framlägga

förslag till lagändring i sådant syfte.

Stockholm den 3 maj 1898.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 83.

21

Reservation

af herr Husberg, som ausett förevarande fråga icke kunna lämpligen

lösas annorledes än genom upphäfvande af nu stadgade undantag, från

regeln om återfallspreskription, och som fördenskull icke kunnat biträda

vissa delar af utskottets motivering.

Herrar Fröberg och Redelius hafva begärt få antecknadt, att de icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:146 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af bestämmelserna rörande återfallspreskription. s. 1 i texten