Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan domstol förvisade ransakningar.

1898-02-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:9, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande af till annan domstol förvisade ransakningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ant. till Riksd. kansli den 8 februari 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning

om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med

återföretagande af till annan domstol förvisade ransakningar.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen

till behandling upptagit frågan, genom hvilka åtgärder

skulle kunna åstadkommas snabbare förfaringssätt i fråga om till annan

domstol förvisad ransaknings företagande, och i sådant afseende hemstält,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Magt täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida de i kong], brefvet

den 22 maj 1816, jemfördt med kongl. brefven den 18 november 1762

och den 15 april 1774, stadgade expeditionstider skulle, till förebyggande

i någon mån af oskäligt långa dröjsmål med till annan domstol

förvisade ransakningars återföretagande, kunna förkortas, samt meddela

härför erforderliga föreskrifter, dels ock i sammanhang dermed låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i syfte

att underdomare, som i dylikt fall underlåter att inom föreskrifven tid

fullgöra sin expeditionsskyldighet, må drabbas af ansvar efter allmän lag.

För den händelse emellertid att Riksdagen, af skäl att Irågan om

expeditionstidernas förkortande i fall af förevarande beskaffenhet ansåges

höra behandlas i sammanhang med andra dithörande frågor, t. ex. om

tiderna för ransaknings företagande, om uppskof och dylikt, eller af

annan anledning, funne nya föreskrifter erfordras allenast i fråga om

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Samt. 5 Höft. (N:is 9-11). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ansvarspåföljden, har justitieombudsmannen såsom ett alternativt förslag

hemstält,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en lag, af innehåll att

underdomare, som i de fall, då ransakning med häktad person till annan

domstol förvisas, underlåter att inom föreskrifven tid fullgöra sin expeditionsskyldighet,

dömes till ansvar enligt allmän lag.

Till stöd för sin ifrågavarande framställning anför justitieombudsmannen

följande:

Genom kongl. brefvet den 22 maj 1816, kungjordt genom särskilda

universal af Svea hofrätt den 10 och af Göta hofrätt den 14 juni samma

år, meddelades den föreskrift, att underdomare, som, när fortsättning

af ransakning med häktad person till annan domstol förvisades, underläte

att till Konungens befallningshafvande eller den domstol, till hvilken

fullföljden af ransakningen blifvit hänskjuten, inom den i kongl. brefven

den 18 november 1762 och den 15 april 1774 utsatta tid aflemna handlingarna,

skulle anses förfallen till enahanda ansvar, som för dröjsmål

med ransakningars insändande till öfverrätt i understälda brottmål vore

stadgadt. Härom hade i kongl. brefvet den 18 november 1762, hvars

noggranna iakttagande ytterligare inskärpts genom kongl. brefvet den

15 april 1774, stadgats, att i brottmål, som borde underställas hofrätt,

skulle underrätt i stad inom fjorton dagar och underrätt på landet inom

en månad från den dag, slutligt utslag gifvits, insända »sin ransakning

och dom» till hofrätten, vid äfventyr af tre dalers bot för hvarje dag

sådant försummades.

På de områden af lagstiftningen, till hvilka anförda föreskrifter

hörde, hade sedermera vidtagits väsentliga förändringar i frågor, som

med omförmälda föreskrifter stode i nära samband, men hade samma

föreskrifters giltighet ej derigenom rubbats. Genom kongl. förordningen

angående expeditionslösen den 7 december 1883 hade beträffande underrätts

slutliga utslag i 20 § 1 momentet stadgats: »underrätts utslag i mål

angående häktad skall af domaren på landet senast inom sex dagar och

af rätten i stad senast inom fyra dagar efter afkunnandet afsändas, om

den häktade förvaras i länsfängelset, till Konungens befallningshafvande,

men om han finnes å annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen

eller föreståndaren vid häktet.» Enligt 21 § i samma förordning skulle

öfverträdelse eller underlåtenhet af hvad i förordningen blifvit stadgadt

anses efter allmän lag. I 17 § af 25 kapitlet strafflagen hade åter med
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

delats följande bestämmelser: »Visar embetsman vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, och är ej särskildt ansvar

derå satt; straffes med böter eller mistning af embete! på viss tid. Åro

omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning dömas.»

Af en jemförelse emellan 3 § och 18 § tredje punkten i förordningen

om strafflagens införande framginge emellertid, att nyss anförda lagrum

i strafflagen, ehuru dess innehåll synnerligen väl kunde passa för en

försummelse af den i kongl. brefvet den 22 maj 1816 underdomare

ålagda skyldighet, likväl icke gälde för sådan försummelse. I händelse

sådan inträffade, vore derför de i de äldre föreskrifterna meddelade tidsoch

straffbestämmelserna under alla förhållanden de enda tillämpliga.

Dessa föreskrifter, hvilka sålunda fortfarande reglera de underdomares

skyldighet att aflemna protokollsutdrag rörande häktad person,

med hvilken fortsatt ransakning skulle ega rum vid annan domstol,

torde dock numera knappast kunna anses såsom tidsenliga. Så vore

det väl otvifvelaktigt, att den frist, inom hvilken aflemnande! skulle ske,

numera vid förbättrade samfärdselförhållanden skulle kunna åtminstone

i någon mån förkortas, ett antagande, som torde vinna stöd genom en

jemförelse med ofvan intagua föreskrift i förordningen angående expeditionslösen.

Och att en sådan förkortning vore önskvärd, syntes deraf,

att af de så rymligt tillmätta expeditionstiderna samt gällande föreskrifter

om den tid, inom hvilken ransakning med häktad skulle företagas, kunde

i de fall, då sådan ransakning förvisades till annan domstol, förorsakas

oskäligt långt dröjsmål med ransakningens återföretagande. Så kunde,

der ransakningen förvisades från en domstol på landet till annan dylik,

den tilltalade få i mera än sju veckor i häkte afbida sitt fortsatta lagförande.

Det för försummelse i fråga om ransakningshandlingarnas aflemnande

stadgade ansvar vore vidare allt för ringa. En dagabot af tre daler (en

krona femtio öre) kunde vara ett tillräckligt äfventyr för dröjsmål med insändande

till hofrätt af renoverade småprotokoll, men kunde icke anses

vara rätt afpassadt straff för ett embetsfel, som innebure oaktsamhet om

den personliga friheten ocli föranledde förlängd häktningstid för de tilltalade.

Särskildt framträdde detta, då försummelsen blifvit begången

af eu rådstufvurätt, samt det låga bötesbeloppet sålunda fördelades på

flera ledamöter. I sådant afseende hänvisade justitieombudsmannen till

en på sid. 51—54 i embetsberättelse?! förekommande redogörelse för ett

åtal. Detta afsåg ett fall, då en rådstufvurätt, bestående af borgmästare

och tre rådmän, i tio dagar öfver den stadgade tiden uraktlåtit att aflemna

handlingar angående häktad person, med hvilken fortsatt ransak
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ning skulle ega rum vid häradsrätt. Jemlikt ofvan anförda kongl. bref

dömdes rådstufvurättens ledamöter att för detta embetsfel bota tillhopa

femton kronor, af hvilka böter borgmästaren jemlikt derom gällande

stadganden skulle erlägga dubbelt emot rådman. För en hvar af rådmännen

inskränkte sig alltså ansvaret för denna förseelse till tre kronors

böter. Om embetsfel af detta slag, i likhet med hvad som egde ram

i fråga om den till karakter och följder likartade förseelsen att dröja

med expedierande af slutligt utslag angående häktad person, fått bedömas

enligt strafflagens allmänna föreskrifter om brott af embetsmän,

hade de försumlige tvifvelsutan fått vidkännas ett mångdubbelt högre

och dermed efter felets art vida bättre afpassadt ansvar.

Ett upphäfvande af de särskilda straffbestämmelser, som gälde

för embetsfel af ifrågavarande beskaffenhet, hade justitieombudsmannen

derför funnit vara i hög grad önskvärdt, och justitieombudsmannen

hade trott sig böra i sammanhang med denna fråga gifva uttryck åt

sitt antagande, att de stadgade expeditionstiderna kunde förkortas.

Skulle Riksdagen finna justitieombudsmannens förevarande framställning

beaktansvärd och dervid gilla hans uppfattning i båda dessa hänseenden,

ville det synas, som om lämpligast vore, att Riksdagen i denna

fråga beslöte en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det torde nemligen ligga

inom området för Konungens administrativa lagstiftning att föreskrifva,

inom hvilken tid protokollsutdrag borde i sådana fall, hvarom nu vore

fråga, expedieras. Ändring i gällande bestämmelser om ansvar för försummelse

härutinnan torde deremot icke kunna vidtagas annat än genom

Konungens och Riksdagens gemensamma beslut. Af praktiska skäl vore

emellertid önskvärdt, att föreskrifterna i båda dessa stycken meddelades

i en och samma författning.

Utskottet är ense med justitieombudsmannen derom, att nu gällande

bestämmelser om ej mindre tiden för ransakningshandlingars aflemnande

för det fall, att ransakning med häktad person förvisats till

annan domstol, än äfven ansvar för försummelse härutinnan ingalunda

äro tidsenliga, hvadan förändring af dessa bestämmelser, hvilka kunna

föranleda till oskälig förlängning af häktningstiden, väl är af behofvet

påkallad. Likaså torde, i öfverensstämmelse med hvad justitieombudsmannen

föreslagit, den önskvärda förändringen böra åvägabringas dels

genom förkortning af den tid, inom hvilken underdomare skall ega

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

skyldighet att till Konungens befallningshafvande eller den domstol,

till hvilken fullföljden af ransakning med häktad person blifvit hänskjliten,

aflemna ransakningshandlingarne, dels ock genom skärpt ansvar

för försummelse i angifna hänseende, dock att förstnämnda tid, med

hänsyn till ransakningshandlingarnes större omfattning, icke torde kunna

lämpligen likställas med den i 20 § af expeditionsförordningen stadgade

tid för insändande af utslag i mål angående häktad.

Hvad åter angår formen för den ifrågasatta förändringens genomförande

i lagstiftningen, anser utskottet sig icke böra för det närvarande

härom ingå i närmare undersökning, då i allt fall utredning i detta

hänseende lämpligast sker genom Kongl. Maj:ts försorg. Utan att sålunda

närmare uttala sig om den af justitieombudsmannen i berörda hänseende

ifrågasatta form, anser sig utskottet emellertid böra framhålla,

att det syfte, justitieombudsmannen med sin framställning afser, torde

kunna vinnas på det sätt, att ofvan omförmälda kongl. bref den 22

maj 1816 varder upphäfdt och de i 20 och 21 §§ af förordningen angående

expeditionslösen den 7 december 1883 inrymda bestämmelser

blifva — hvad vidkommer förstnämnda paragraf, dock under iakttagande

af ofvan antydda modifikation — tillämpliga äfven i fråga om insändande

af ransakningshandlingar i det af justitieombudsmannen omförmälda fall.

Slutligen tillåter sig utskottet uttala, att den ifrågasatta reformen,

enligt utskottets mening, väl kan genomföras utan sammanblandning

med förändringar uti andra stadganden rörande tid för expeditions

utgifvande.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning, måtte i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga

erforderliga åtgärder i syfte att dels den tid, inom

hvilken ransakningshandlingar i mål angående häktad,

som för fortsatt ransakning blifvit till annan domstol

hänvisad, skola aflemnas, må i möjligaste mån förkortas,

dels ock ansvar för försummelse härutinnan

må bedömas efter allmän lag.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:57 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med återföretagande af till anna s. 1 i texten