Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den kronan tillkommande jordeqareandel i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner. '' . ^miom ln d<?n 22. januari 1898 till Riksdagen aflåten proposition
1898-04-29 · 45 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 41 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1898:7, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den kronan tillkommande jordeqareandel i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner. '' . ^miom ln d<?n 22. januari 1898 till Riksdagen aflåten proposition
Dokumentets text
8
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
N:o 7.
Ank. till Kiksd. kansli den 29 april 1898, kl. 3 e. in.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner dels
med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i grufvestadgan den 16 maj 1884, dels ock om
tillgodogörande af den kronan tillkommande jordeqareandel
i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner. ''
. ^miom ln d<?n 22. januari 1898 till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 29) har Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade
i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga här nedan införda förslag till lag om ändrad lydelse af vfssa
paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.
Förslag (Lagens nuvarande lydelse.)
till
lag om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884.
Med upphäfvande af nådiga kungörelsen
rörande inmutning å kronojord
den 19 augusti 1889 förordnas,
att nedannämnda paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884 skola
erhålla följande ändrade lydelse:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
(Kongl. Maj:ts förslag.)
(Lagens nuvarande lydelse.)
3 §•
1 mom. Å område, beläget på
mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan
åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård,
vare inmutning ej tillåten, utan
tillstånd af såväl egaren till byggnaden,
tomtplatsen eller trädgården
som den, hvilken dertill har nyttjanderätt;
dock att inom utmål befintliga
byggnader, hvilka erfordras
för grufdriften, ej må utgöra hinder
för inmutning.
Inmutning må ej ske å kyrkogård
eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet
eller styrelse, å område på
mindre afstånd än trettio meter från
sådan jernväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.
2 mom. Inmutning vare ock förbjuden
å förut inmutadt område samt
å utmål, så länge rättigheten till området
eller utmålet blifvit behörigen
försvarad.
6 §-
Öfver inkommen ansökning om
mutsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast trettio dagar
efter mottagandet meddela skriftligt
beslut. Finner bergmästaren nödigt
infordra ytterligare upplysning i afseende
å arten af den angifna mineralanledningen,
inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns
utfärdande erforderlig omständighet,
BIL till Rikad. Prot. 1898. 4 Sami.
3 §•
1 mom. Å område — — — —
(lika med förslaget) — — — —
— — har nyttjanderätt.
Ej heller må inmutning ske å
kyrkogård eller begrafningsplats eller,
utan tillstånd — — — — —
(lika med förslaget) — — — —
— — — — — — allmän trafik.
2 mom. lika med förslaget.
5 §-
Öfver inkommen--— — —
(lika med förslaget) — — — —
2 Afd. 4 Raft.
■1
10
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
(Kong!. Maj:ts förslag.)
(Lagens nuvarande lydelse.)
ege han förelägga sökanden att dermed
inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gafs,
och vare, i händelse den tid försittes,
den då gjorda ansökningen
förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet
intagas. Finnes åter af de
inkomna handlingarna eller efter
infordrad upplysning, att mineralanledningen
icke utgör föremål för
inmutning enligt 1 §, eller att sådant
hinder uppenbarligen möter,
som i 3 § sägs, varde ansökningen
afslagen.
— — — eller att sådant hinder
möter, som i 3 § sägs, varde ansökningen
afslagen.
8 §■
Inom det inmutade området eller
utmålet eger inmutaren uteslutande
rätt att, med de vilkor och inskränkningar
denna stadga innehåller, be
arbeta och tillgodogöra sig såväl
den inmutade mineralfyndigheten
som äfven andra inmutningsbara mineral,
hvilka derstädes förekomma.
Öfriga mineraliska ämnen inom
det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren brytas, i den
mån sådant är erforderligt för grufarbetets
ändamålsenliga drifvande,
och ege inmutaren deraf använda
hvad för grufdriftens ändamål behöfves.
Hvad sålunda icke användes
må inmutaren ock behålla, så
framt det icke af jordegaren mot
erläggande af godtgörelse för brytnings-
och uppfordringskostnader
afhemtas, om inmutningspunkten är
belägen i Norrbottens, Vesterbot
-
8 §■
Inom det — — — — —
(lika med förslaget.) — — —
Öfriga mineraliska — — — —
(lika med förslaget.) — — — —
förekomma.
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
11
(Kongl. Maj:ts förslag.)
tens, Jemtlands eller Vesternorrlands
län, inom ett år, men eljest
inom sextio dagar efter tillsägelse.
Jordegarens rätt i detta afseende
utöfvas å kronojord, som under
ständig besittningsrätt innehafves
eller är till boställe anslagen, af
kronoåboen eller boställsinnehafvaren.
Uppstår tvist om beloppet af den
godtgörelse, hvarom nu är sagdt,
gånge med bestämmandet deraf såsom
i 12 § stadgas, dock att, der
skiljemän anlitas, parterne skola
stånda hvar sina kostnader och
gälda hvardera halfva kostnaden för
skiljemännens sammanträde; och
värde tiden för afhemtandet räknad
från det att godtgörelsens belopp
blifvit af skiljemän eller, der sådana
ej anlitats, af första domstol
bestämdt.
u §•
Sedan matsedel blifvit utfärdad,
eger inmutaren att inom det inmutade
området, innefattande en omkrets
med ett hundra meters afstånd
från inmutningspunkten, anställa
sådant försöksarbete, som erfordras
till fyndighetens undersökning
och blottande, äfvensom att
begagna eller anlägga väg till stället;
dock att hvad i 3 § är stadgadt
om hinder emot inmutning äfven
gäller i fråga om försöksarbete,
så framt hindret förefans då mutsedeln
utfärdades.
(Lagens nu varande lydelse.)
— — — — — ^ —1 af hemtas
inom sextio dagar efter tillsägelse.
Jordegarens rätt i detta afseende
utöfvas å kronojord af jordens innehafvare.
*
ii §•
Sedan mutsedel — — — — —
(lika med förslaget.) — — — —
12
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
(Kongl. Maj:ts förslag.)
För den mark inmutaren sålunda
begagnar skall han gifva innehafvaren
af jorden, så länge försöksarbetet
fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis
betalas.
I händelse anläggningen öfvergifves,
innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig
att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till
sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för
framtiden kan hafva tagit; och ansvara
inmutaren under tiden, till dess
denna ersättning blifvit erlagd, för
fulla beloppet af den årliga afgiften
för markens begagnande.
Skada och intrång, som af försöksarbetet
förorsakas och hvaroip
ej förut i denna paragraf är stadgadt,
vare inmutaren ock skyldig
att ersätta.
13 §.
1 mom. Minst fjorton dagar innan
något arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid
inmutningsrättens förlust och skyldighet
att för all genom arbetet
förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af
mutsedeln till så väl det inmutade
områdets egare som den, hvilken
det med nyttjanderätt innehar och
brukar; och gälle om sättet för sådant
delgifvande hvad om delgifvande
af stämning är stadgadt;
(Lagens nuvarande lydelse.)
— — — för markens begagnande.
13 §.
1 mom. Minst fjorton — — —
(lika med förslaget.) — — — —
— — den, hvilken nyttjanderätt
dertill innehar; och gälle — — —
(lika med förslaget) — — — —
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
13
(Kong!. Maj:ts förslag.)
dock må, der jorden eges eller innehafves
och brukas af enskild person,
som är frånvarande och låter
egendomen af annan förvaltas, afskriften
lemnas till förvaltaren.
2 mom. Inmutaren åligger derjemte,
innan något arbete å det inmutade
området börjas, att ställa
pant eller borgen för all den ersättning,
hvartill inmutaren enligt
11 § är förbunden. Denna säkerhet
skall vara af öfverexekutor
godkänd, der den icke ändock af
jordegaren och nyttjanderättsinnehafvaren
antages. Försummar inmutare
att ställa sådan säkerhet,
ege utmätningsmannen i orten, då
han derom anlitas, inställa arbetet,
till dess säkerhet, som finnes antaglig,
blifvit anskaffad.
14 §.
Sist åtta månader från mutsedelns
utfärdande eller, om. inmutningspunkten
är belägen i Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands eller Vesternorrlands
län,. sist ett år från
samma tid, skall inmutaren vid inmutningsrättens
förlust, hafva börjat
arbetet, der ej i anledning af yppad
tvist sådant hinder härför mött,
hvars undanrödjande icke berott
af inmutaren.
Om den vidare skyldighet att
bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§
stadgadt.
(Lagens nuvarande lydelse.)
— — eges eller innehafves af enskild
person — (lika med förslaget.)
— — — — — förvaltaren.
2 mom. Inmutaren åligger derjemte,
innan något arbete å det inmutade
området börjas, att ställa
pant eller borgen för den årliga
afgift eller framtida ersättning,
hvartill — — (lika med förslaget.)
— — — — — — — anskaffad.
14 §.
Sist åtta månader från mutsedelns
utfärdande skall inmutaren, vid —
— — (lika med förslaget) — —
— — — — — — — stadgadt.
14
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
(Koiigl. Maj:ts förslag.) (Lagens nuvarande lydelse.)
17 §•
Å kronojord, som under ständig
besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, skall kronoåboen
eller boställsinnehafvaren
njuta den jordegaren enligt 16 §
tillkommande rätt till godo; egande
han ock, om han begagnar jordegareandelen,
att samma andel sedermera
behålla såsom sin enskilda
tillhörighet.
Till jord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, skall i
detta hänseende hänföras äfven
grufveskog.
22 §.
1 mom. Ansökning om utmål
skall ske skriftligen och deri uppgifvas
till namn och hemvist den
eller de jordegare, på hvilkas mark
utmålet kan komma att läggas; och
vare bergmästaren skyldig att, så
fort ske kan och tjenlig årstid är
för handen, den sökta utmålsläggningen
på stället företaga. Å sådan
kronojord, som icke under ständig
besittningsrätt innehafves eller
är till boställe anslagen, må utmål
dock ej utan Konungens tillstånd
läggas tidigare, än två år efter det
på grund af föreskriften i 13 § 1
mom. afskrift af mutsedeln blifvit
till Konungens befallningshafvande
ingifven.
17 §•
Å kronojord, som under ständig
besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen eller blifvit
för kronans räkning till brukning
på viss tid åt annan upplåten, skall
kronoåboen, boställsinnehafvaren eller
den, som eljest besittningsrätten
innehar, njuta den jordegaren —
— — (lika med förslaget) — —
grufveskog.
Å annan kronojord tillkomme
jordegareandelen inmutaren.
22 §.
Ansökningen om--(lika med
förslaget) — — — — — — —
— — — på stället företaga.
Kostnaden för utmålsförrättningen
skall gäldas af grufegaren.
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7-
15
(Kongl. Maj:ts förslag.)
2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen
skall gäldas af grufegaren;
och vare sökanden pligtig
att, der bergmästaren det fordrar,
denna kostnad inom förelagd tid
förskjuta, vid äfventyr, om den tid
försittes, att ansökningen icke anses
hafva inkommit tidigare, än förskottet
sedermera erlägges, hvilken
påföljd bör i föreläggandet intagas.
24 §.
Uteblifver sökanden från förrättningen,
varde den instäld; och ankomme
dess företagande sedermera
på ny anmälan inom den tid från
mulsedelns utfärdande, som i 21 §
sägs. Men ej må annan parts eller
allmänt ombuds uteblifvande hindra
förrättningens fortgång, der den
blifvit så delgifven och kungjord,
som i 23 § är sagdt.
31 §.
Den lösen, grufegaren enligt 30
§ bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas
vid utmålsläggningen. Sämjas ej
parterne om beloppet, varde det af
förrättningsmannen och gode männen
bestämdt efter uppskattning af
marken till det värde, annan mark
af enahanda beskaffenhet och godhet
i orten högst gäller, med beräkning
att jordegaren ansvarar för
räntor och utskylder af jorden.
Lösesumman skall å sådan krono
-
(Lagens nuvarande lydelse.)
24 §.
Uteblifver — — (lika med förslaget)
— — — på ny anmälan.
Men ej må — — (lika med förslaget)
— — — är sagdt.
31 §.
Den lösen — —- (lika med förslaget)
— — — — — — — —
16
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
(Kongl. Maj:ts förslag.) (Lagens nuvarande lydelse.)
jord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar derunder
inbegripne, tillfalla innehafvaren
af besittningsrätten, men eljest
jordegaren, mot förbindelse för
denne, om jorden är åt annan till
nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren
skadeslös för den förlust,
som genom mistningen af marken
honom tillskyndas.
År marken intecknad, och hafva
inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman,
varde beloppet nedsatt hos Konungens
befallningshafvande, som
har att fördela detsamma i den ordning,
som för fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad; och må äfven
i andra fall grufegaren, om han
det hellre vill, nedsätta lösesumman
hos Konungens befallningshafvande,
som, på anmälan, håller
densamma vederbörande tillhanda.
Betalning eller nedsättning af
lösesumman jemte ränta derå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit
afslutad, skall fullgöras inom nittio
dagar derefter, vid påföljd, om det
försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade
rätt.
39 §.
Grufarbetet inom hvarje inmutadt
område eller utmål, vare sig
rätt dertill före eller efter denna
stadgas utfärdande förvärfvats, skall
den dag, beloppet blifvit af förrättningsmannen
och gode männen
bestämdt, skall fullgöras — — —
— — (lika med förslaget) — —
— — rätt.
39 §.
Grufarbetet — — (lika med förslaget)
— — — — — — — —
— — — af tio kubikmeter; egande
Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
17
(Kongl. Majrts förslag.)
bedrifvas i den omfattning, att för
hvarje kalenderår verkställes minst
så mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete,
att värdet deraf
motsvarar kostnaden för bergsprängning
i grufvan af tio kubikmeter
i fast klyft eller, räknadt i
upplagdt berg, aderton kubikmeter;
egande dock grufegaren, om han
hellre vill, att under ett år fullgöra
arbetsskyldigheten för flere, högst
fyra derefter närmast följande arbetsår,
så framt anmälan derom hos
bergmästaren göres inom utgången
af det år, hvarunder arbetet verkställes.
För ny inmutning beräknas första
arbetsåret från den 1 januari året
efter det, då mutsedeln utfärdades,
der ej i följd af tvist för arbetet
mött hinder, hvars undanrödjande
icke af inmutaren berott, i hvilket
fall arbetsåret räknas från den 1
januari året efter det, då hindret
upphört.
Arbete, hvarom i denna paragraf
sägs, skall afse verklig grufdrift
eller eljest vara af beskaffenhet,
att det kan lända grufanläggningen
till nytta.
44 §.
Önkar grufegare längre tids h.vilostånd
än bergmästaren enligt 42 §
kan medgifva, söke då förlängning
derå hos bergöfverstyrelsen, som,
då särskilda omständigheter dertill
Bih. till Riksd. Prot. 1&08. 4 Sami. .
(Lagens nuvarande lydelse.)
dock — — (lika med förslaget) —
— — till nytta.
*
44 §.
önskar grufegare--(lika med
förslaget) — — — — — — —
— — å kronojord innehafvaren till
ansökning lemnat bifall,--(lika
A/d. 4 Ilä/t. 3
18
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
(Kong], Majt:s förslag.)
föranleda samt jordegaren eller å
kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves eller är till
boställe anslagen, kronoåboen eller
boställsinnehafvaren till ansökningen
lemnat bifall, må eg a att förlänga
hviloståndstiden under ytterligare
högst fyra arbetsår.
61 §.
Då två eller flere personer i
samma grufrörelse deltaga, åligger
det delegarne att för grufvans förvaltning
årligen utse eu grufföreständare,
som har att vid stadgad
påföljd iakttaga hvad om ordningen
för grufdrift i denna stadga
bestämmes. Grutföreståndare kan
endast den vara, som är svensk;
undersåte och i riket bosatt.
Val af grufföreståndare skall anmälas
hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan eller har obehörig
person till grufföreståndare utsetts,
är hvarje delegare ansvarig såsom
vore han grufvans föreståndare.
65 §.
Underlåter delegare att betala
tillskott, som blifvit å stämma beslutadt
eller af grufföreståndaren
enligt 62 § infordradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande
utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens fullgörande
erinrad, men icke inom sextio da
-
(Lagens nuvarande lydelse.)
med förslaget) — — — —
— — arbetsår.
61 §.
Då två--(lika med förslaget)
— — stadga bestämmes.
Val af grufföreståndare skall anmälas
hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan, är hvarje delegare
ansvarig såsom vore han grufvans
föreståndare.
65 §.
Underlåter delegare — — (lika
med förslaget) — — —---
— .— dess tillhörigheter; njute
dock ersättning för sin andel i grufvan
tillhörande hemmanslägenheter
och annan jordegendom; och vare
han för tillskottets betalande fri.
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
19
(Kongl. Maj:ts förslag.)
gar efter mottagandet af sådan erinran
tillskottet erlagt, hafve han
till öfrige delegare förverkat sin
lott i grufvan och dess tillhörigheter;
dock att, om grufvan är belägen
å sådan kronojord, som icke
under ständig besittningsrätt inneliafves
eller är till boställe anslagen,
jordegarens lott, ändå att inbetalning
ej fullgjorts inom sextio
dagar sedan erinran hos Konungens
befallningshafvande skett, ej
må anses förverkad, der tillskottet
jemte ränta derå efter sex för hundrade
från nyssnämnda tids utgång
inbetalas sist ett år derefter.
Har delegare efter ty nu är sagdt
förverkat sin lott i grufva, njute
han ersättning för sin andal i grufvan
tillhörande hemmanslägenheter
och annan jordegendom; och vare
han för tillskottets betalande fri.
68 §.
Utländing må icke i riket inmuta
mineralfyndighet; ej heller ege han,
med mindre än att Konungen funnit
skäligt dertill lemna bifall, förvärfva
eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka grufdrift;
och skall förty det försöks- eller
grufarbete, som utländing utan
sådant medgifvande kan komma att
företaga eller företaga låta, vara
utan verkan till bevarande af hans
eller annans rätt i hit hän förligt
afseende; dock att hvad sålunda
(Lagens nuvarande lydelse.)
68 §.
Utländing må icke i riket bearbeta
inmutad mineralfyndighet
eller idka grufdrift, med mindre
än att, på hans särskilda ansökning
att få å fyndigheten eller gruflägenheten
arbete anställa och fullfölja,
Konungen funnit skäligt dertill
lemna bifall; och skall förty
det försöks- eller grufarbete, som
utländing utan sådant medgifvande
kan komma att företaga eller företaga
låta, vara utan all verkan till
bevarande af hans rätt i hit hän
-
20
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
(Kongl. Maj:ts förslag.)
blifvit stadgadt icke eger tillämplighet
i fråga om fyndighet eller
gruflägenhet, som på grund af äldre,
behörigen förvärfvad rättighet af
utländing innehafves.
(Lagens nuvarande lydelse.)
förligt afseende; dock att — —
(lika med förslaget)---inne
hafves.
I mutsedel, som på begäran af
utländing kan varda honom meddelad,
skall intagas det förbehåll,
att hans rättighet att med arbete
belägga och sig tillgodogöra den
angifna fyndigheten är beroende
på Konungens tillstånd att samma
fyndighet bearbeta; kommande, der
han inom tre månader från mutsedelns
utfärdande ingifver ansökning
om vinnande af sådant tillstånd
och detsamma honom medgifves,
den tid, inom hvilken arbetet
å den inmutade fyndigheten enligt
''14 § skall vara börjadt, att räknas
från den dag, tillståndet blifvit
honom beviljadt, samt första arbetsåret
att inträda den 1 påföljande
januari.
Har någon, förr än denna lag
trädt i kraft, förvärfvat besittningsrätt
till kronojord, skola i fråga om
befogenhet för honom att njuta
jordegarens rätt hittills gällande
föreskrifter tillämpas; och skall
denna'' lag i hvad den afser 17 §,
22 § 1 mom. och 65 § grufvestadgan
ej ega tillämpning emot den,
som före dess trädande i kraft
gjort ansökan om inmutning och
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
21
(Kongl. Miijits förslag.) (Lagens nuvarande lydelse.)
ej varit underkastad det förbehåll,
hvarom i kungörelsen rörande inmutning
å kronojord den 19 augusti
1889 är sagdt. Har inmutning erhållits
under sådant förbehåll, må
utmål ej utan Konungens tillstånd
läggas tidigare än två år från det
denna lag trädt i kraft; och vare
inmutaren ej skyldig att förr än
inom samma tids utgång fullgöra
hvad honom enligt 21 § åligger.
Vidare har Kongl. Maj:t i proposition (n:o 30) af samma dag, den
22 januari 1898, med åberopande af propositionen närlagdt statsrådsprotokoll
öfver civilärenden, föreslagit Riksdagen att, derest det i ofvannämnda
pr oposition för Riksdagen framlagda förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i grulVestadgan den 16 maj 1884 blefve i
hvad det afsåge 17, 22 och 65 §§ giufvestadgan till lag upphöjdt, medgifva,
att Kongl. Magt tills vidare skulle ega, i den ordning, som af
Kongl. Magt närmare bestämdes,
dels att åt svenske män, mot årlig afgift och under de vilkor i
öfrigt, Kongl. Magt faststälde, under en tid för hvarje gång af högst
trettio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande jordegareandel
i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit upplåtelsen, att
vid npplåtelsetidens utgång ega företräde till jordrgaieandelens öfvertagande
älven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan ifrågakomtne;
dels ock att, om icke någon funnes, som ville och kunde öfvertaga
begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i hvarje särskilt
fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande åt kronan
af jordegareandelen eller ock låta rätten till densamma förfalla.
Till det vid förstnämnda proposition fogade statsrådsprotokoll öfver
civilärenden den 12 november 1897 har föredragande departement schefen
till en början erinrat, hurusom med föranledande af Riksdagens skrifvelse
den 15 maj 1889, deruti Riksdagen anhållit att Kongl. Maj:t. täcktes
taga i öfvervägande, huruvida det kunde lända till fördel för kronan
22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
att å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller
vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning
på viss tid åt annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till hälften
med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten,
utfärdats kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889, hvarigenom — i
syfte att åt en blifvande lagändring bereda större verksamhet — förordnats,
att i mutsedel, som på grund af senare gjord ansökan utfärdades
å fyndighet belägen å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit för
kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten, förbehåll
skulle göras om skyldighet för inmutaren att underkasta sig blifvande
nya bestämmelser om kronans rätt att deltaga i grufarbetet och den
deraf fallande vinsten, samt att, när inmutning under sådant förbehåll
erhållits, utmål tills vidare icke finge anvisas. Tillika hade kammarkollegium
och kommerskollegium af Kongl. Maj:t anbefalts att utlåta
sig öfver innehållet i Riksdagens skrifvelse, i följd hvaraf, sedan yttranden
infordrats från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla län äfvensom
från samtlige bergmästare, gemensamt utlåtande den 17 december
1890 af nämnda kollegier afgifvits.
Redan dessförinnan hade emellertid Riksdagen inkommit med en
ny, den 20 maj 1890 dagtecknad framställning i ämnet, deruti Riksdagen
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag om sådan ändring i grufvestadgan, att malm och andra
mineral fyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande blefve upptäckta
å kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte
på det för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.
Vid föredragning den 20 juni 1890 af Riksdagens sistberörda
skrifvelse hade Kongl. Maj:t anbefalt kommerskollegium att, sedan
vederbörande föredragande af bergsärenden i samråd med utsedde komiterade
utarbetat förslag till lagbestämmelser i det syfte, som Riksdagen
i dess skrifvelse angifvit, och i sammanhang dermed jemväl tagit i
öfvervägande, huruvida derutöfver erfarenheten kunde anses hafva gifvit
vid handen att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva
förändring, och i sådant fall dertill afgifvit förslag, samt brukssocietetens
fullmägtige i jernkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande öfver de upprättade
förslagen, till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i ämnet.
Sedan, jemlikt den sålunda meddelade föreskriften, föredraganden
af bergsärenden i kommerskollegium afgifvit betänkande med förslag
till ändring af vissa paragrafer i grufvestadgan, vid hvilket betänkande
fogats dels af de komiterades flertal afgifvet särskildt betänkande med
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 23
förslag till förändrad grufvestadga, dels ock af en bland de komiterade
afgifvet särskildt yttrande med förslag till förändrad lydelse i vissa
delar af grufvestadgan, samt derefter ej mindre brukssocietetens fullmägtige
i jernkontoret afgifvit utlåtande med förslag till ändrad grufvestadga
än äfven samtlige bergmästare äfvensom Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesternorrlands och Norrbottens län inkommit med
yttranden, hade kollegium den 15 juni 1893 utlåtit sig i ämnet genom
då beslutadt betänkande med förslag till ändring af vissa paragrafer
i grufvestadgan.
Sedan Kongl. Maj:t den 8 derpå följande september förordnat, att
högsta domstolens yttrande skulle inhemtas öfver de föreslagna ändringarna
i grufvestadgan, hade högsta domstolen afgifvit sådant yttrande
den 11 januari 1894, hvarefter ärendet den 9 mars samma år'' föredragits
inför Kongl. Maj:t.
Beträffande de olika förslag, som sålunda framkommit till lösande
af förevarande fråga, nemligen huru staten skulle erhålla del i de med
grufbrytningen å kronojord förenade fördelar, har departementschefen
erinrat, att det icke uti något förslag förutsatts, att staten skulle återtaga
jordegareandelen för att begagna denna i fullständig likhet med
en enskild jordegare, men att det deremot föreslagits dels att inmutningsrätten
å kronojord skulle upphäfvas, i hvilket fall rättighet att å sådan
jord eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter skulle göras beroende
af särskildt tillstånd (koncessionssystemet), dels ock att, med bibehållande
af inmutningsrätten å kronojord, antingen inmutaren skulle såsom
hittills tillgodonjuta jordegareandelen, men mot skyldighet att derför till
kronan erlägga en enligt lagbestämda grunder beräknad afgäld (afgäldssystemet),
eller ock kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen
genom att, emot en på aftal beroende afgift, upplåta sin lott till inmutaren
eller annan (arrendesystemet).
Efter redogörelse för koncessionssystemets olägenheter hade vid
ärendets föredragning den 9 mars 1894 dåvarande departementschefen,
statsrådet Groll, beträffande afgälds- och arrendesystemet, yttrat följande:
»De förslag, som hvila på bibehållande af inmutningsrätten å kronojord,
gå antingen ut derpå, att inmutaren skall såsom hittills tillgodonjuta
jordegareandelen, men med förbindelse att såsom godtgörelse för
denna förmån till kronan utgifva en enligt lagbestämda grunder beräknad
afgäld, eller ock derpå, att inmutarens lott skall liksom på enskild
jord inskränkas till hälften i grufvan och kronan tillgodogöra sig jordegareandelen
genom att emot eu på aftal beroende afgift upplåta sin
lott till inmutaren eller annan. Den förra anordningen kan med en
24 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
kort, om också ej alldeles träffande benämning kallas afgäldssystemet,
den senare åter arrendesystemet.»
»Afgäldssystemets olika förgreningar skilja sig från hvarandra med
afseende på grunderna för afgäldens beräkning och sättet för dess utgörande.
Närmast till hands skulle det måhända ligga att låta afgälden
utgå i en viss bråkdel af den brutna malmen eller af dess värde,
d. v. s. af grufvans bruttoafkastning. Det är emellertid uppenbart att
eu på något dylikt sätt beräknad afgäld antingen måste göras synnerligen
låg eller ock komme att i många fall verka tryckande och till
och med alldeles hindra grufdriften. I följd af de på flere orsaker
beroende olikheterna mellan särskilda fyndigheter, är det nemligen
omöjligt att uppställa en allmänt gällande regel för förhållandet mellan
bruttoaf kastningen och nettobebållningen, af hvilken senares storlek
grufvans förmåga att bära en afgäld tydligen bestämmes. Ville man
fastställa afgälden till ett visst belopp för hvarje ton bruten malm,
skulle man vid utsättande af detta belopp, för att kunna träffa det
rätta, behöfva ytterligare ett allmängiltigt antagande, nemligen om
malmens värde. Såväl brukssocietetens fuilmägtige i jernkontoret som
kommerskollegium hafva också i sina till afgäldssystemet hänförliga förslag
förordat afgäldens beräknande i förhållande till grufvans nettoafkastning.
»
»Det af nämnde fuilmägtige afgifna förslaget bestämmer endast till
sitt maximum den bråkdel af inkomsten, som skall utgöras i afgäld.
Enligt detsamma eger nemligen Konungen för fem år i sänder, efter
förslag af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvar för sitt län, fastställa
afgäldens procenttal, hvilket dock ej kan öfverstiga tio. Härigenom är
sålunda möjlighet beredd att lämpa afgälden efter förhållandena. Å
andra sidan är emellertid nämnda proportionerliga afgäld förenad med
en fix afgift, som verkar såsom ett afgäldsminimum, i det nemligen för
hvarje inmutadt område eller utmål skall erläggas en årlig afgift af
50 kronor, hvarför dock afdrag får göras från den proportionerliga afgälden.
Såsom skäl för den fixa afgiften har anförts, bland annat, att
den proportionerliga afgälden ensam icke skulle bereda staten tillräcklig
säkerhet för åtnjutandet af en skälig godtgörelse för jordegareandelen,
helst som inmutaren kunde känna sig frestad att, med begagnande af
de utvägar, som grufvestadgan i sådant afseende erbjöde, så länge som
möjligt dröja med fyndighetens bearbetande.»
»Kommerskollegium åter framhåller med styrka att intresset för
uppletande af förut okända fyndigheter måste minskas derigenom, att
innehafvare af inmutadt område eller utmål å kronans mark ålägges en
Sammanfatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
25
årlig extra afgift af 50 kronor. I många fall skulle nemligen för upptäckarne,
hvilka oftast tillhörde den obemedlade delen af befolkningen,
vara svårt eller omöjligt att genom erläggande af en sådan afgift bevara
sina inmutningar vid gällande kraft, till dess personer, villiga att
gifva förlag, hunnit uppsökas och kunnat åtminstone i någon mån öfvertyga
sig om fyndigheternas värde, oafsedt att en ökning i improduktiva
utgifter af 50 kronor för år för hvarje inmutadt område eller
utmål under den långa tid, som ej sällan erfordrades för att åvägabringa
ett lönande arbete, säkerligen icke skulle främja hågen att uppsöka nya
fyndigheter och att nedlägga försöksarbets- och andra undersökningskostnader.
Kollegium förklarar sig ej heller kunna biträda brukssocietetens
fullmägtiges förslag om den proportionerliga afgälden. Förr än
afkastningen af ett grufföretag öfverstege skälig ränta å det nedlagda
kapitalet, hade inmutaren ingen särskild fördel deraf, att staten till honom
afstått sin jordegareandel. Tvärtom skulle, i samma mån som afkastningen
blefve mindre, det för honom hafva varit bättre, om jordegaren
deltagit i arbetet och bidragit till kostnaderna. Det föresloges
derför att afgälden skulle beräknas endast å den del af nettobehållningen,
som återstode efter afdrag af ränta å det nedlagda kapitalet,
hvilken ränta med hänsyn till den stora risk, som vanligen vore med
grufföretag förbunden, ej borde bestämmas lägre än till 6 procent. Men
när ett sådant afdrag egt rum, kunde också afgälden sättas till en så
mycket större andel af öfverskottet, till och med till 25 å 30 procent
deraf. Kollegium stannar vid 25 procent.»
»Emot afgäldssystemet i det hela, och således äfven emot de af
brukssocietetens fullmägtige och af kommerskollegium föreslagna tillämpningarne
deraf, kan först och främst anmärkas, att derigenom endast
den ena af de i Riksdagens skrifvelser framhållna fördelarna af jordegareandelens
återbördande åt kronan kan vinnas. Det är nemligen
endast inkomst af grufrörelsen, som på ett dylikt sätt kan beredas
staten, hvaremot ett ökadt inflytande på grufföretagen uppenbarligen
alls icke ernås. Detta har icke heller förbisetts af kommerskollegium,
som emellertid ansett sig böra i första rummet förorda afgäldssystemet,
under förutsättning att den hufvudsakligaste vigten icke bör läggas
på statens nyss antydda inflytande. I detta fall åter kunde kollegium
biträda det af föredraganden af bergsärenden framstälda förslaget om
utarrendering af kronans jordegareandel, ehuru detta enligt kollegii
förmenande vore mindre enkelt och dess antagande förenadt med
en ej ringa risk för kronan samt, vid det förhållande att troligen i
de flesta fall ingen annan arrendator än inmutaren kunde erhållas,
Bih. till Rilcsd. Brok 1898. 4 Sami. 2 Åfd. 4 Haft. 4
26 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande. N:o 7.
praktiskt sedt icke egnadt att mycket bidraga till ökande af statens
inflytande.»
»En annan väsentlig anmärkning mot afgäldssystemet, för så vidt
afgälden skall sättas i förhållande till nettoinkomsten, kan hemtas från
svårigheten att uppställa tillfyllestgörande normer för uppskattning af
denna. Denna svårighet framträder både med afseende å proceduren
vid uppskattningen och i fråga om grunderna för densamma.»
»Enligt brukssocietetens fullmägtiges förslag tillkommer uppskattningen
de vanliga taxeringsmyndigheterna. Det kan möjligen förefalla,
som om dessa lika väl kunde uppskatta inkomsten i det ena syftet som
i det andra. I sjelfva verket är det dock vid bevillningstaxering och
vid den här föreslagna uppskattningen fråga om helt olika saker. Anspråket
på noggrannhet är vida starkare, då en tiondedel af den uppskattade
inkomsten (utan afdrag för ränta) skall utgifvas, än när det
blott gäller de vanliga skattebördorna, och häraf följer att den sakkunskap,
som hos taxeringsmyndigheterna kan beträffande grufföretag
påräknas, framstår såsom otillräcklig. Äfven ur principiel synpunkt
måste det förefalla mindre rigtigt att till taxeringsmyndigheterna hänvisa
uppskattningen i fråga om en afgäld, som icke har karakteren af en
offentlig pålaga, utan är ämnad att utgöra vederlag för öfverlåtandet
af en ekonomisk förmån. Kommerskollegium har också afhållit sig från
att efterlikna fullmägtiges förslag i denna del. Icke heller någon annan
grund för beräknande af den afgäldspligtiga inkomsten har i kollegii
förslag till lagtext anvisats, men af betänkandet framgår, att beräkningen
ansetts böra ske med ledning af räkenskapsböcker, som grufdriftsidkaren
borde åläggas att föra och på anfordran tillhandahålla den
myndighet, åt hvilken uppdragits att kontrollera och uppbära kronans
vinstandel.»
»Tydligt torde vara, såsom äfven i högsta domstolen vid dess
granskning af föreliggande förslag blifvit anmärkt, att saknande af bestämmelser
om ordningen för afgörande af stridighet angående afgäldens
storlek innebär en betänklig brist. Åtminstone måste det, för
att förslaget ändock skall vara antagligt, förutsättas att normerna för
uppskattningen äro klart och fullständigt affattade. I annat fall kan
icke ens räkenskapernas upprättande efter vissa föreskrifna formulär
göra till fyllest, bortsedt derifrån, att det torde vara synnerligen svårt
att finna formulär, passande för alla möjliga fall.»
»De af kommerskollegium föreslagna grunderna för afgäldens beräkning
hafva emellertid af samtliga i granskningen deltagande ledamöter
i högsta domstolen förklarats vara alltför sväfvande för att ej
Sammanfatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
27
vid tillämpningen föranleda svårigheter. Det har sålunda bland annat,
framhållits att årsvinstens rätta belopp vore väsentligen beroende deraf,
hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten grufegaren
finge tillgodoräkna sig, hvarförutom det kunde vara föremål för tvekan,
huruvida och på hvilket sätt vinsten för att komma i betraktande
måste hafva realiserats, äfvensom att det syntes vara ännu svårare
att afgöra, hvad man borde hänföra till det nedlagda kapital, å hvilket
ränta finge beräknas. Fyra af högsta domstolens ledamöter hafva
vid dessa anmärkningar fogat det uttalandet att, enligt deras uppfattning,
de framhållna betänkligheterna icke torde bero allenast på den
affattning, som kommerskollegium gifvit sitt förslag, utan att vara oskiljaktiga
från hvarje tillämpning af den valda principen och sålunda icke
kunna uteslutas på annat sätt än genom öfvergifvande af afgäldssystemet.
»
»Emot detta system har slutligen äfven erinrats, att kronan enligt
detsamma skulle sätta sig i en annan och bättre ställning än enskilde
jordegare och att härigenom eftersökandet af malmfyndigheter å kronojord
skulle förlamas. Helt säkert vore också i följd äf de stora med
grufföretag i allmänhet förenade riskerna det i många fall fördelaktigare
för jordegaren att utan eget deltagande i graf brytningen vara tillförsäkrad
äfven en måttlig del af vinsten, än att nödgas välja mellan
att öfvergifva sin jordegareandel och att underkasta 8ig kostnaderna
och öfventyret för deltagande, och ogynsammare för inmutaren att ensam
på egen kostnad och risk bearbeta grufvan, äfven om han finge
behålla en stor del af vinsten, än att kunna påräkna bistånd af jordegareandelens
innehafvare.»
»På grand af de nu anförda skälen torde afgäldssystemet böra
lemnas å sido och frågans lösning försökas på den vägen, att staten
tillgodogör sig jordegareandelen genom dess öfverlåtande åt enskilde.
»
»De hufvudsakliga företrädena hos detta system — arrendesystemet
— synas vara: att man kan undvika att gifva kronan en i jemförelse
med andra jordegare privilegierad ställning och såluncja kan
förebygga att den i inmutningsrätten liggande uppmuntran till fyndigheters
eftersökande och bearbetande kommer att verka mindre kraftigt
å kronojord än å enskild jord; att åt staten beredes icke blott inkomst
utan äfven vidgadt inflytande, eftersom möjlighet finnes att i upplåtelsevilkoren
vid hvarje tillfälle upptaga de bestämmelser, som kunna finnas
erforderliga; att, då afgiften bestämmes för hvarje särskildt fall, den
kan bättre afpassas efter de föreliggande förhållandena och sålunda
28 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
gifva större inkomst, än möjligt vore, om den skulle genom en allmän
regel så fastställas, att den icke i fråga om någon grufva blefve
tryckande; samt att, af samma skäl äfven formen för och kontrollen
å afgiftens utgörande kunna lämpas efter omständigheterna och i följd
häraf de förut påpekade svårigheterna, hvad afgiftens beräkning angår,
kunna helt och hållet eller åtminstone till största delen undanrödjas.
»
»Å andra sidan hafva dock emot de framstälda, på arrendesystemet
grundade förslagen rigtats åtskilliga invändningar, som icke kunna
frånkännas vigt. Det är i sjelfva verket alldeles icke lätt att finna en
anordning, som tillgodoser på en gång statens och inmutarens intressen.
Att inskränka sig till att utan vidare göra på staten tillämpligt det, som
gäller om enskilde jordegare, låter sig nemligen icke genomföra. Hufvudanledningen
härtill är att söka i det obestridliga sakförhållandet, att
statens verksamhet måste försiggå i former, som i fråga om enskilde
jordegare icke hafva någon motsvarighet; i sammanhang härmed står,
att staten bör undvika direkt deltagande i grufföretag.»
»Den största svårighet, som för staten är med ett arrendesystem
förenad, består deri, att afgörandet, huruvida staten skall begagna sin
jordegareandel, medför omgång, kostnader och ett ansvar, så mycket
tyngre, som fyndighetens beskaffenhet i regel näppeligen kan vara
tillräckligt känd för att möjliggöra ett ens någorlunda säkert omdöme.
Bortsedt från ett speciel fall af jemförelsevis ringa praktisk vigt, är
det vid utmålsläggningen, som en jordegare senast skall anmäla sig till
begagnande af sin jordegareandel. Vid denna tidpunkt är det i allmänhet,
enligt hvad från sakkunnigt håll intygats, för staten omöjligt att ega
sådan kännedom om fyndighetens beskaffenhet, att staten kan med
trygghet bestämma sig för begagnande af sin jordegarerätt och åtaga
sig dermed förenade skyldigheter och risker. Härmed sammanhänger
att, såsom äfven framhållits, ganska stora och i många fall alldeles
gagnlösa kostnader måste föranledas af de besittningar å platsen, som
förutsättas för ett beslut att begagna jordegareandelen, äfvensom att
uppdraget att pröfva företagets ekonomiska och tekniska möjligheter
medför ett tungt moraliskt ansvar, helst som ett afrådande från deltagande
i ett företag, som sedermera visar sig vara mycket lönande
eller storartadt, i allmännhet kommer att syrinerligen strängt bedömas;
för öfrigt har det anmärkts att detta uppdrag icke lämpligen kunde åläggas
hvarken bergmästarne, hvil ka under den för undersökningar å
marken användbara årstiden ofta icke skulle jemte sina öfriga göromål
medhinna detsammas utförande och hvilkas ställning såsom opartiska
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
förrättningsmän derigenom skulle förryckas, eller grufingeniörerne,
hvilka hade att tjenstgöra såsom bergmästarnes ställföreträdare, och
som uppbure en i förhållande till det ifrågavarande arbetet och det
dermed följande ansvaret alltför knapp aflöning.»
»Till undvikande af alla dessa svårigheter skulle den utvägen kunna
anvisas och har verkligen under ärendets behandling varit ifrågasatt, att
staten alltid eller så godt som alltid utan någon egentlig pröfning af
fyndigheten skulle anmäla sig till begagnande af jordegareandelen.
Härmed är emellertid den olägenhet förknippad, att staten måste under
en längre eller kortare tid deltaga i grufarbetet, innan grufvan blifvit
så känd, att det definitiva beslutet om jordegareandelens begagnande
eller öfvergifvande kan fattas. Kostnaden för detta deltagande kan
visserligen genom åberopande af grufvestadgans 66 § nedbringas till en
ganska obetydlig summa, omkring 25 kronor årligen, men det har icke
utan skäl anmärkts att det skulle vara staten mindre värdigt att på
detta sätt söka förmå inmutaren att nästan uteslutande på sin bekostnad
och risk utföra det arbete, som förutsättes för vinnande af tillräcklig
kännedom om grufvan, ett omdöme som äfven har kunnat fällas
med afsende på det medel, som staten skulle anlita för att undgå fortsatt
deltagande, nemligen gruflottens förverkande genom försummelse
att inbetala vederbörligt bidrag till grufdriften.»
»Äfven ett i visst afseende motsatt förfaringssätt har kommit under
öfvervägande, det nemligen, att staten, sedan anmälan om jordegareandelens
begagnande gjorts, skulle, i stället för att inskränka sitt deltagande
till det minsta möjliga, så inverka på omfattningen af undersökningarna,
att fyndighetens värde så snart som möjligt kunde tillnärmelsevis
beräknas och derefter jordegareandelen utarrenderas. Emot
detta förslag har dock erinrats att ett sådant tillvägagående skulle
innebära en afvikelse från grundsatsen att kronan ej bör omedelbart
deltaga i industriella företag samt förutsätta såväl anslag som särskild!
sakkunnige tjensteman, hvarförutom derigenom skulle frammanas ett
mycket stort antal okloka företag, hvilka för kronan sannolikt komme att
medföra större kostnader, än som betäcktes i de fall, då gynsamma
resultat ernåddes.»
»Icke mindre betänkligheter hafva anförts emot den äfven framkastade
planen att 22 § i grufvestadgan skulle ändras så, att jordegaren
egde rätt att begära viss tids uppskof med utmålsförrättningens
företagande för att under tiden kunna — utan samarbete med inmutaren
— göra behöfliga undersökningar af malmanledningens värde.
Särskild! skulle nemligen härigenom, i strid mot den af ålder här i
30 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
landet omfattande åsigten, tvenne personer komma att hvar för sig och
oberoende af hvardera drifva grufarbete inom samma grufområde,
äfvensom utmålsläggningen och den dermed följande större vissheten i
de grufvan rörande förhållandena till men för inmutaren uppskjutas en
tid, som, om jordegaren skulle hafva verklig nytta af uppskofvet,
måste göras ganska lång.»
»Det af komiterades flertal framlagda förslaget går i ännu en annan
rigtning. Enligt detsamma njuter staten för anmälan till begagnande
af jordegareandelen förlängd tid intill fem år från utmålsläggningen. För
att emellertid denna förlägning af inmutarens ovisshet skall så mycket
som möjligt oskadliggöras och han ej föranledas att till ett minimum
inskränka sina arbeten — hvarigenom hela ändamålet med förlängningen
skulle i väsentlig mån förfelas — har det tillagts att, ehvad staten
tidigare eller senare anmäler sig till jordegareandelens begagnande,
tillträdes denna dock först vid utgången af de fem åren; härigenom blir
inmutaren åtminstone för någon tid säker på att få vara ensam om
arbetet och att ensam få skörda frukten af de kostnader, som han
derpå nedlägger. Direkt framtvingas ett visst mått af arbete derigenom
att under de fem åren dels den vanliga arbetsskyldigheten fördubblas,
dels hvilostånd förbjudes, dels afgift i stället för arbete ej får
erläggas.»
»Emot detta förslag hafva åtskilliga invändningar framstälts. Sålunda
har det sagts att desamma vore så ofördelaktigt för inmutaren,
att derigenom måste i väsentlig mån minskas hågen till inmutning.
Framhållits har särskilt att, enär under den första tiden af ett grufföretags
tillvaro kostnaderna i allmänhet vore störst och afkastningen
minst, fördelen för inmutaren af att Under den i förslaget utsatta tiden
ensam tillgodogöra sig grufvan vore för liten för att uppväga risken
att, å ena sidan, om företaget blefve fruktbärande, förlora hälften deri
utan ersättning för ens någon del af undersökningsarbetet och att, å
andra sidan, der det mislyckades, ensam få stå för förlusten. Vidare
skulle bestämmelserna om fördubbling af arbetsskyldigheten och om
förbud emot hvilostånd samt emot erläggande af afgift i stället för
försvarsarbete afskära inmutaren från den eljest för honom efter utmålsläggningen
öppna möjligheten att med ingen eller blott en ringa
utgift vinna tid att afyttra sin rätt eller skaffa sig förlagskapital.
Tillika vore dessa bestämmelser otillräckliga för vinnande af det med
dem åsyftade ändamålet. Äfven den fördubblade vanliga arbetsskyldigheten
kunde nemligen alltför väl fullgöras på ett sådant sätt att
ingen egentlig insigt om fyndigheten derigenom vunnes. Slutligen
Sammansatta Stats- och Lagutskottet* Utlåtande N:o 7. 31
kunde det icke anses lämpligt att staten, såsom enligt ifrågavarande
förslag vore fallet, för att lättare kunna skaffa sig direkt inkomst af
ett industrielt. företag, tillerkände sig sjelf eu privilegierad ställning
och beröfvade inmutare å kronojord rättigheter, som de skulle hafva
egt, om fyndigheten varit belägen å enskild mark.»
»Föredraganden af bergsärenden i kommerskollegium har å sin sida
ansett lämpligaste sättet för genomförande af arrendesystemet vara att
i instruktion för den eller de myndigheter, som komme att handlägga
hithörande ärenden, föreskrefves, att kronans rätt till jordegareandel
endast då borde begagnas, när omständigheterna otvetj^digt ådagalade,
icke blott att företaget vore af sådan betydelse och sådant värde, att
kronan kunde för sin andel deri erhålla eu afsevärd fördel, utan äfven
att möjlighet funnes att beräkna en lämplig afgift för jordegareandelens
öfverlåtande. På sådant sätt skulle enligt föredragandens förmenande
så mycket som möjligt minskas de omkostnader, risker och anspråk,
hvilka syntes honom vara omöjliga för staten att helt och hållet
undvika utan uppgifvande af det i Riksdagens skrifvelse angifna önsknings
målet.»
»I sjelfva verket är det också tydligt, att enligt bemälde föredragandes
förslag, på sätt han sjelf äfven framhållit, de förut påpekade
med arrendesystemet förenade svårigheterna icke på långt när fullständigt
öfvervinnas. Det skulle sålunda jemväl enligt detta förslag blifva
nödvändigt att, när inmutning skett på kronojord, anställa undersökning
på platsen för bedömande af företagets beskaffenhet och utsigter. Kostnaderna
härför skulle i alla de fall, "då jordegareandelen funnes icke
böra begagnas, vara helt och hållet förlorade. Dessutom skulle hvad
förut anförts om de vanskligheter, som vore förenade med finnandet af
personer, som ur alla synpunkter vore fullt lämpliga att verkställa ifrågavarande
undersökningar, och om tyngden af det med desamma förenade
moraliska ansvaret ega nästan alldeles oförminskad tillämpning. Vidare
skulle det uppenbarligen ofta blifva omöjligt att genast efter utmålsläggningen,
vid hvilken anmälan om jordegareandelens begagnande ju i regel
senast måste göras, finna en arrendator och med honom träffa uppgörelse
i alla erforderliga punkter. Det skulle således alltför lätt blifva
för staten nödigt att under någon tid deltaga i grufdriften, för hvilket
deltagande både penningemedel — särskilt äfven i anledning af skyldigheten
att delvis lösa redan befintliga byggnader, redskap och förråd
— och tjensteman skulle erfordras. Å andra sidan måste, då ett arrendeaftal
träffats, den föreställningen lätteligen kunna uppstå, att staten
vore ansvarig för rigtigheten af det resultat, hvartill de förut omtalade
32 Sammansatta Stats- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 7.
undersökningarne ledt, och på grund af hvilket staten bestämt sig för
begagnande af jordegareandelen och uppstält sina arrendevilkor. Äfven
bortsedt härifrån vore, för så vidt icke staten inskränkte sig till att
göra sin rätt gällande blott i undantagsfall, fastställandet af arrendevilkor
en mycket vansklig sak, då man icke utan att betydligt förlänga
tiden för statens omedelbara deltagande kunde hoppas att erhålla ledning
genom konkurrens mellan flere arrendesökande, bvilka haft tillräcklig
tid att öfverväga sina anbud. För att så snart som möjligt få
tillfälle att rätta till äfventyrs förelöpande felaktigheter i detta afseende
skulle man nödgas göra den första arrendetiden mycket kort, hvaraf
åter följden kunde befaras blifva den, att arbetet under denna första
tid bedrefves på ett lamt eller eljest otillfredsställande sätt.»
»Sjelfva arten af de nu påpekade svårigheterna synes anvisa den
väg, på hvilken man kan vänta att komma till en mera tillfredsställande
lösning af frågan. Man bör försöka att befria staten från kostnaderna,
besväret och ansvaret med de undersökningar, som erfordras för ett
beslut att begagna rätten till jordegareandel, vidare äfven från nödvändigheten
att under första tiden omedelbart deltaga i grufdriften samt,
såvidt möjligt, från svårigheten att rigtigt bestämma arrendeafgiften.
Allt detta synes — utan ett betänkligt uppskjutande af utmålsläggningen
eller af den tid, inom hvilken staten bör anmäla sig till begagnande
af jordegareandelen — kunna vinnas genom den anordning, som jag
nu går att utveckla.»
»Grundtanken i denna är att redan innan tiden för anmälan om
jordegareandelens begagnande ’ gått till ända genom infordrande af
anbud utröna möjligheten att utarrendera kronans lott. Statens första
åtgärd är derför att infordra arrendeanbud, och detta bör i regel ske
inom kort tid efter mutsedelns utfärdande. Den tid, inom hvilken
anbud skola ingifvas, sättes tillräckligt lång, för att spekulanter må
hafva tillfälle dels att, såvidt möjligt, taga kännedom om den inmutade
fyndighetens art och värde, dels att genom bildande af associationer
eller eljest försäkra sig om nödigt kapital. Ulan tvifvel måste i
många fall det vara med ett ganska stort äfventyr förenadt att på
ett så tidigt stadium af grufdriften ingifva anbud på öfvertagande af
kronans lott. Men i betraktande deraf, att detta äfventyr dock icke
är större än vid transaktioner angående inmutningsrätt, synes det med
stöd af erfarenheten i afseende på sådana kunna antagas, att den enskilda
företagsamheten, när grufvan kan förväntas blifva af någon
större betydenhet, icke skall låta sig deraf afskräckas, utan fast mera
i dylika fall ett flertal anbud inkomma. Uteblifvandet af hvarje anbud
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 33
måste derför under vanliga förhållanden betraktas såsom ett ganska
säkert tecken derpå, att grufvan icke för tjenar statens deltagande i
grufdriften, och detta så mycket mera, som det för inmutaren uppenbarligen,
när grufvan eger något värde, finnes ett ganska starkt intresse af
att ensam blifva berättigad till densamma och han derför har anledning att
genom ingifvande af arrendeanbud söka förekomma annans deltagande.
Ingifvas åter anbud, har staten dels den fördelen, att, om en undersökning
på platsen i följd af särskilda omständigheter finnes nödig eller
önsklig, säkerhet finnes att få vederlag för den häraf föranledda kostnaden,
dels äfven den, att en värdefull ledning erhålles för bestämmande
af arrendeafgiftens storlek. Hålles möjligheten öppen att lämpa
såväl grunden för afgiftens beräkning som inom vissa gränser äfven
arrendetiden efter de i hvarje fall föreliggande omständigheterna och
spekulanters i anbuden framträdande önskningar, synes man icke behöfva
befara, att afgiften blir alltför låg eller att genom en alltför kort
arrendetid arrendatorn frestas att åsidosätta de sunda principerna för
graf brytningen; härutinnan måste äfven ett medgifvande af optionsrätt
för arrendatorn att vid arrendetidens slut å nyo få öfvertaga jordegareandelen
visa sig verksamt. Enär anbuden afgifvas utan stöd i en föregående,
genom statens försorg verkstäld undersökning, handla spekulanterna
helt och hållet på eget ansvar och komma att sakna hvarje
äfven skenbar grund för anspråk på att hållas skadeslösa för de misstag
de begått. Staten är vidare, på grund af tidsföljden mellan arrendeaftalets
uppgörande och anmälandet om jordegareandelens begagnande, icke utsatt
för den risken att efter sådan anmälan under afvaktan på utarrendering
under längre eller kortare tid behöfva omedelbart deltaga i grufföretaget
för att måhända till sist nödgas tillgripa den med dess värdighet
mindre väl öfverensstämmande utvägen att genom försummelse att
inbetala tillskott förverka sin andel och derigenom befria sig från
vidare förpligtelser. Man behöfver icke heller befara, att staten får
utan gagn vidkännas andel i utmålskostnaden. Slutligen kan, vid utmålsläggningen,
i fråga om utmålets storlek och sträckning m. m.
billig hänsyn tagas till arrendatorns önskningar, hvilket i sin mån
måste bidraga till att uppmuntra arrendespekulationen.»
»Skulle i enstaka fall på grund af särskilda omständigheter någon
arrendator ej kunna genast erhållas, men grundad förhoppning dock
finnas om lönande arbete, är det uppenbarligen icke med nämnvärd utgift
för kronan förenadt att under någon tid genom deltagande i
försvarsarbetet bibehålla sin rätt.»
Bill. till Riksd. Prat. 181)8. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 5
34 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
»Hvad nu blifvit anfördt synes mig gifva ifrågavarande anordning
ett bestämdt företräde framför hvarje annan tillämpning af arrendesystemet.
A andra sidan bevaras — med den obetydliga inskränkning,
som jag strax skall angifva — alla de förut framhållna, med detta system
förenade fördelarna: likställighet mellan kronan och andra jordegare
samt således mellan inmutare å kronojord och inmutare å enskild
jord; beredandet åt staten icke blott af inkomst, utan äfven af vidgadt
inflytande; möjlighet att afpassa afgiften efter hvarje särskild! fall
och sålunda undvika, att den antingen i en del fall blifver tryckande eller
i andra fall alltför lindrig och litet gifvande; möjlighet att lämpa efter
omständigheterna äfven grunden för och kontrollen å afgiftens beräknande.
På grund häraf anser jag en åtgärd i den af Riksdagen
angifna rigtningen vara möjlig och lämplig.»
»Den nyss antydda inskränkningen har afseende på den förstnämnda
bland de berörda fördelarne, eller fördelen af likställighet mellan kronan
och andra jordegare. För att möjliggöra en tillfredsställande användning
af arrendesystemet i dess förut omtalade form behöfvas nemligen vissa
ändringar i grufvestadgan, hvilka onekligen kunna uppfattas såsom försämrande
inmutarens rättsställning, om de än äro af försvinnande liten
betydelse i detta afseende.»
»Först och främst måste, för att kronan må kunna i god tid efter
mutsedelns utfärdande utbjuda jordegareandelen på arrende och dervid
kunna utsätta tillräckligt lång tid samt efter dennas utgång hafva erforderligt
rådrum före utmålsläggningen, dels den myndighet, som å
kronans vägnar har att ombesörja utarrenderingen — lämpligen Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande — erhålla underrättelse derom, att
inmutning skett å kronojord, dels mellan denna underrättelse och utmålsläggningen
viss tid förflyta. De för åstadkommande häraf behöfliga
stadgandena hafva synts kunna på det sätt sammanslås i 22 §, att utmål
förklaras ej få utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd läggas å kronojord, der
jordegareandelen tillkommer kronan, förrän två år efter det att afskrift
af mutsedeln blifvit till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven.
Härvid må erinras, att redan enligt grufvestadgans nuvarande lydelse (i
13 §) en inmutare är skyldig att viss tid innan han börjar arbetet å inmutadt
område lemna afskrift af mutsedeln till områdets egare, således,
då kronan är eg are, till Eders Kongl. Majits befallningshafvande, äfvensom
att för närvarande utmål icke behöfver sökas förrän tre år från mutsedelns
utfärdande, hvilken tid, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,
allmänt i dess hela utsträckning begagnas. Det kan således endast vara
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammanfatta Stat.s- ork La</iils/cottds Utlåtande N;o 7. • ’>;>
i sällsynta undantagsfall, som någon verklig inskränkning eller ny börda
genom det föreslagna stadgandet ålägges inmutaren.»
»För det andra har den af föredraganden af bergsärenden framhållna
faran måst undvikas, att arrendator! af kronans lott genom försummelse
att inbetala tillskott kommer densamma att enligt grufvestadgans
65 § hemfalla till öfrige delegare i grufvan; denna fara är så mycket
större, som arrendator! härvid kan handla i hemligt samman förstånd med
dessa och emot godtgörelse, som af dem utlofvats eller gifvits. Man
kan visserligen hänvisa dertill, att staten, hvilken såsom egare af lotten får
mottaga sådan anmaning och sådan ytterligare erinran, som i samma
65 § omtalas, följaktligen kommer i tillfälle att, innan det är för sent,
sjelf fullgöra inbetalningen och derigenom förebygga lottens förverkande.
Man får dock ej förbise, att staten för att draga fördel af denna utväg
skulle nödgas både att vidkännas tillskottet utan visshet om framtida
godtgörelse derför och att under någon tid, till dess ett nytt arrendeaftal
kunnat träffas, omedelbart deltaga i grufdriften; det förutsattes
nemligen, att den försumlige arrendatorn förverkat sin arrenderätt.»
»På grund af det anförda har det synts nödigt att åt kronan förbehålla
en särskild anståndstid, tillräckligt lång för att i regel, der
grufvan har något egentligt värde, en ny arrendator må kunna erhållas.
Då tillskottet skall från den vanliga anståndstidens utgång löpa
med sex procent ränta, torde de olägenheter, som för öfrige delegare
i grufvan må vara förknippade med uppskofvet, icke kunna anses vara
betydande. Snarare skulle man kunna säga, att faran för en på aflägsnande
af kronans rätt rigtad öfverenskommelse mellan arrendatorn och
öfrige delegare icke är med tillräcklig visshet utesluten, eftersom ett så
stort tillskott kan af dem beslutas, att hvarken staten eller någon ny
arrendator vill erlägga detsamma. Häremot kan emellertid anmärkas,
dels att dylika spekulationer från arrendatorns sida af flera skäl alltid
måste vara i hög grad vågade, helst när det är fråga om eu så
kapitalstark grufegare som staten, dels att de öfrige delegarne ju äfven
skola betala motsvarande tillskott och följaktligen riskera att, om den
infordrade summan är för stor, förverka sina lotter redan vid utgången
af den vanliga anståndstiden.»
»Till förekommande af misstag har det synts vara gagneligt att såväl
i 65 § som 22 § intaga eu erinran derom, att det är Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, som hvar för sitt område ega å kronans vägnar
emottaga de meddelanden, som der äro i fråga. Det sätt, hvarpå denna
erinran i båda de nämnda paragraferna uttryckts, torde tillräckligt förebygga
den alldeles oberättigade slutsatsen, att det vore endast i dessa
36 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
fall, som Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande med afseende på dylikt
vore rätte vederbörande.»
»Förutom i nämnda två paragrafer (22 och 65) torde för återtagande
af kronans jordegareandel och genomförande af arrendesystemet ändring
behöfva vidtagas endast i 17 §. Dels inmutare, dels vissa kronojordsinnehafvare
måste nemligen frånkännas den dem enligt nuvarande
affattningen tillkommande rätten till jordegareandel. Det förra kan
åstadkommas genom att utesluta paragrafens sista stycke och sålunda
återgifva hufvudregeln, att jordegareandelen tillkommer jordegaren, dess
giltighet, det senare åter genom att i första stycket utelemna en eller
två af de kategorier kronojordsinnehafvare, som der tillerkännas rätt
till jordegareandel. Lika med högsta domstolen finner jag det icke
böra ifrågakomma att fråntaga boställsinnehafvare förevarande rättighet.
Det blir sålunda allenast kronoarrendatorer, som icke vidare skola
i lagrummet omförmälas. Efter denna ändring i kommerskollegii förslag,
kan det med så mycket mindre skäl förordas att utesluta bestämmelsen
om rätt för kronojordsinnehafvare att, om han begagnar
jordegareandelen, sedermera behålla gruflotten såsom sin enskilda tillhörighet.
»
»Bland vilkoren för jordegareandelens utarrendering kunna de flesta
ej lämpligen blifva föremål för allmänt gällande bestämmelser. Af de
öfriga åter äro några sådana, att de ej kräfva någon särskild redogörelse.
Tvenne punkter torde emellertid böra nu omnämnas på grund af
den betydelse, de i olika afseenden ega.»
»Af grundsatsen, att staten bör undvika utgifter och förpligtelser,
härflytande af jordegareandelens utarrendering, följer det med nödvändighet,
att en arrendator icke bör kunna vid arrendetidens slut af staten
fordra ersättning för byggnader och andra anläggningar, lika litet
som för utförda förarbeten eller anskaffade redskap och förråd. Man
kunde då tänka sig, att han skulle få ersättning för större eller mindre
del af de nämnda föremålen på det sätt, att en ny arrendator skulle
vara förbunden att lösa dem. Icke heller detta kan dock medgifvas.
I sådana fall, då lösesumman uppginge till ett ansenligt belopp, vore
nemligen fara värdt, att genom en sådan regel konkurrensen om det
nya arrendet skulle alltför mycket inskränkas och staten ställas inför
det valet att antingen låta den förre arrendatorn fortsätta med nyttjandet
snart sagdt på hvilka vilkor som helst eller sjelf inträda i omedelbart
utöfvande af grufdriften. Det ligger äfven i öppen dag, att en sådan
situation skulle kunna afsigtligt framkallas. Ingen som helst rätt att
fordra lösen eller ersättning bör derför tillerkännas en afträdande arren
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
:-!7
Sammanfatta Stats- och Lat) lits kottets Utlåtande N:o 7.
dator. Snarare kunde man tillförsäkra honom att, om han ej finge
lösen, få vidblifva bruket af jordegareandelen under eu efter omständigheterna
afpassad tid, dock ej utöfver visst maximum. Detta skulle
emellertid föranleda invecklade beräkningar och ofta ej lända arrendatorn
till någon verklig nytta, eftersom han icke på förhand kunde säkert
veta, huru det komme att gå. Det synes sålunda icke återstå något
annat än att i arrendevilkoren frånkänna arrendatorn hvarje slags godtgörelse.
Detta utesluter dock naturligtvis icke, att det på grund af
särskilda omständigheter kan i enstaka fall befinnas ändamålsenligt att
i större eller mindre utsträckning tillerkänna arrendatorn rätt till ersättning,
hvilken förmån då måste motsvaras af skyldighet att erlägga
ett så mycket högre arrende.»
»På frågan, i hvad mån en arrendator är befogad att under sin besinningstid
borttaga, förminska eller försämra en gång utförda anläggningar
m. m., torde det icke vara nödigt eller lämpligt att här inlåta
sig. Några allmänna normer utöfver dem, som följa dels af förhållandet
till öfrige delegare, dels af grufvestadgans 48 § och 6 kapitel, låta
näppeligen uppställa sig. Till de enskilda fallens egendomligheter kan
endast i arrendeaftalen tagas hänsyn. Det må dock anmärkas, att saken
tydligen ställer sig på annat sätt i fråga om den förste arrrendatorn
än med afseende på den, som till brukande öfvertager kronans
lott i en redan länge bearbetad, med dyrbara anläggningar försedd
grufva.»
»Emot hvad ofvan förordats, eller att byggnader och anläggningar
skola vid arrendetidens slut utan ersättning hemfalla till kronan, kan
den invändning lätt göras, att i följd af en sådan regel arrendatorn blifver
alldeles afskräckt från alla mer än för det närmaste behofvet afsedda
åtgärder. Såsom redan ofvan antydts, bör en sådan tendens dock kunna
öfvervinnas dels genom medgifvande af optionsrätt, dels, och framför
allt, genom ett lämpligt bestämmande af arrendetiden, på det sätt nemligen,
att arrendet ställes på så mycket längre tid, ju kostsammare förarbeten
och anläggningar erfordras. Det bör ju till och med icke finnas
något hinder derför, att den, som till en början arrenderat på kort tid,
senare, när han funnit, att större arbeten äro ändamålsenliga, än han
på grund af den återstående arrendetidens korthet kan vedervåga, på
derom gjord framställning genast och utan afvaktan på den första arrendetidens
slut erhåller förlängning af arrendet. För öfrigt är det,
äfven oberoende af optionsrätten, ganska antagligt, att ombyte af arrendator
endast sällan kommer att ega rum; tydligen kan i allmänhet
38 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
ingen annan bjuda så mycket för jordegareandelen som den förutvarande
arrendatorn sjelf.»
»Medan det nu framstälda talar derför, att arrendetiderna göras
långa, kommer man ur andra synpunkter till det motsatta resultatet.
Dels kan det nemligen visa sig, att arrendeafgiften bör höjas, grunden
för dess beräknande ändras eller kontrollerna skärpas, dels, och framför
allt, är det endast genom att utarrendera på kortare tider, som staten
verkligen behåller saken i sin hand och är i tillfälle att med ej alltför
långa mellantider gorå sitt inflytande gällande genom att tillägga nya
arrendevilkor och i öfrigt förfara efter de till äfventyrs väsentligen
ändrade omständigheterna. Det gäller derför att genom väljandet af en
medelväg söka förena dessa båda stridiga fordringar. Lämpligast synes
i sådant hänseende vara att utsätta en, icke alltför knapp, maximitid,
hvilken skäligen torde kunna antagas till trettio år, såsom i afseende å
apatitfyndigheter vid nästlidna års riksdag bestämdes; första gången
utarrendering sker, lärer i allmänhet böra väljas en betydligt kortare
tid.»
Sedan förslag ej mindre till de ändringar i 17, 22 och 65 §§ i
grufvestadgan, hvilka påkallats af förslaget om återtagande af kronans
jordegareandel och genomförande af arrendesystemet, än äfven till ändrad
lydelse af 3, 5, 8, 11, 13, 14, 24, 31, 39, 44, 61 och 68 §§ i
samma stadga äfvensom till öfvergångsstadgande föredragits, hade Kongl.
Maj:t, enligt hvad nu föredragande departementschefen vidare erinrar,
förenämnde 9 mars 1894 genom särskilda propositioner dels inhemtat
Riksdagens yttrande öfver berörda förslag till ändrad lydelse af vissa
paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884 dels föreslagit Riksdagen
att, derest Riksdagen i hufvudsak godkände de ifrågasatta ändringarne
af 17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, medgifva, att Kongl. Maj:t tills
vidare egde i den ordning, som af Kongl. Maj:t närmare bestämdes, ej
mindre att åt svenske män, mot årlig afgift och under de vilkor i öfrigt,
Kongl. Maj:t faststälde, under en tid för hvarje gång af högst
trettio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande jordegareandel
i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit upplåtelsen,
att vid upplåtelsetidens utgång ega företräde till jordegareandelens
öfvertagande äfven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan ifrågakomme,
än äfven att, om ingen funnes, som vore villig eller kunde
öfvertaga begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i
hvarje särskilt fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande
åt kronan af jordegareandelen eller ock låta rätten till. densamma förfalla.
Sammnmntfn Sta/* och Lafintskottctx aflåtande N:o 7. 39
Vid behandlingen inom lagutskottet, af propositionen om ändring
af grufvestadgan hade utskottet tillstyrkt densammas godkännande med
endast eu del ändringar i vissa paragrafers ordalydelse i syfte att
åstadkomma större tydlighet. Det af lagutskottet framlagda förslaget
hade derefter af Första Kammaren antagits, allenast med en ändring af
13 §, dervid i votering efter den till 17 § anknutna hufvuddiskussionen
för den föreslagna lydelsen afgifvits 59 röster, medan 17 varit
för afslag. Andra Kammaren hade för sin del antagit endast 3, 5, 8, 11
och 13 §§. Vid votering rörande 17 § hade i denna kammare afgifvits
09 röster för den föreslagna lydelsen och 104 röster mot densamma.
Efter godkännande af ett från lagutskottet inkommet sammanjemkningsförslag
hade Riksdagen uti skrifvelse den 11 maj 1894 förklarat,
att Riksdagen, som ansett propositionen om ändring i grufvestadgan
innefatta ett ämne, derom Riksdagen egde att för sin del besluta, hade,
då Riksdagen icke kunnat godkänna de af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelser
angående kronan förbehållen jordegareandel vid inmutningar
på icke disponerad kronojord och dermed sammanhängande stadgande^
i anledning af Kongl. Maj ds proposition för sin del antagit
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16
maj 1884, innefattande denna lag ändring af 3, 5, 11 och 13 §§ i
grufvestadgan.
Då Riksdagen sålunda icke godkänt de ifrågasatta ändringarna af
17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, och dermed den förutsättning förfallit,
som legat till grund för förutnämnda proposition angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva, hade
Riksdagen i särskild skrifvelse nyssberörde 11 maj 1894 meddelat, att
denna framställning ej heller af Riksdagen bifallits
Beträffande
ofvan omförmälda af Riksdagens båda kamrar antagna
ändring af 13 § i grufvestadgan har departementschefen erinrat, hurusom
enligt 1 mom. i denna § det ålåge inmutare att viss tid före arbetets
påbörjande lemna afskrift af mutsedeln ej blott till det inmutade
områdets egare, utan äfven till den, hvilken innehade nyttjanderätt dertill,
men att uti Kongl. Maj:ts förenämnda förslag den ändring vidtagits
uti nyssnämnda moment, att inmutares delgifningsskyldighet inskränkts
till aflemnande af afskrift af mutsedeln, förutom till det inmutade områdets
egare, allenast till den, hvilken det med nyttjanderätt innehade.
Vid propositionens behandling i Riksdagen hade lagutskottet, i ändamål
att fullt tydligt utmärka hvad med ändringen afsåges, efter de i
13 § 1 mom. förekommande orden »det med nyttjanderätt innehar» tilllagt
orden »och brukar», hvarförutom motsvarande förtydligande före
-
40 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
slagits jemväl på ett följande ställe i samma moment. Denna redaktionsförändring
hade dock icke af Riksdagen godkänts, utan hade Riksdagen
för sin del besluta den affattning af momentet, att inmutare
skulle aflemna afskrift af mutsedeln »till såväl det inmutade områdets
egare som den, hvilken dertill innehar intecknad eller af jordegaren
hos inmutaren skriftligen anmäld nyttjanderätt».
Af förhandlingarna vid Riksdagen framginge, att ändringen tillkommit
i inmutarens intresse för att förhindra, att han i följd af bristande
kunskap om nyttjanderättens tillvaro skulle blifva sin inmutningsrätt
förlustig.
Mot det af Riksdagen antagna förslaget hade högsta domstolen,
hvars yttrande deröfver Kongl. Maj:t täckts infordra, anmärkt, att den
af Riksdagen antagna ändringen af 13 § 1 mom. endast ofullständigt
skulle medföra dermed åsyftad förbättring, men deremot kunde föranleda
verkliga olägenheter; och hade högsta domstolen i sådant afseende
erinrat att, då en mängd egendomar, såsom kronohemman, boställen,
kyrkohemman m. fl., icke vore föremål för inteckning, skulle boställshafvare,
åboer eller arrendatorer å dylika hemman, huru notorisk deras
nyttjanderätt än vore, icke ega någon rätt att få afskrift af mutsedeln
sig tillstäld, med mindre jordegaren gjort skriftlig anmälan om nyttjanderätten,
men, då förslaget icke innehölle någon föreskrift om skyldighet
för jordegare att göra sådan anmälan, saknade nyttjanderättsinnehafvaren
trygghet för att anmälan verkligen komme att ske, och
att, då förslaget icke innefattade bestämmelser om viss tid, inom hvilken
jordegaren hade att hos inmutaren göra anmälan om nyttjanderätten,
sådan anmälan kunde göras så sent, att inmutaren icke hunne
att delgifva afskriften af mutsedeln åt nyttjanderättsinnehafvaren å sådan
tid, att inmutaren egde rätt att börja arbetet före utgången af de
åtta månader, inom hvilka han enligt 14 § vore pligtig att, vid äfventyr
af inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet.
Då Riksdagens skrifvelse den 31 december 1894 föredragits inför
Kongl. Maj:t, hade Kongl. Maj:t, på grund af hvad inom högsta domstolen
blifvit anmärkt, funnit sig icke kunna godkänna det af Riksdagen
antagna förslaget. Af hela det till 1894 års Riksdag framlagda
förslaget hade alltså icke vunnits något resultat.
Departemenschefen meddelar vidare, att, såsom redan förut antydts,
1889 års kungörelse, hvilken, beträffande inmutningar å odisponerad
kronojord, förhindrade inträdandet af alla de vigtiga rättsverkningar,
som enligt grufvestadgan vore fästade vid utmålsläggningen, varit ansedd
att gälla blott intill dess frågan om kronans jordegareandel hun
-
41
Sammansatta Stats- och Lai/utsJcottets Utlåtande N:o 7.
nit ordnas. Denna fråga både ännu icke blifvit löst, och följaktligen
hade kungörelsen, oaktadt de hinder dess bibehållande, såsom nu skett
under en längre följd af år lagt i vägen för drifvande af bergshandtering
särskildt inom rikets nordligaste delar, icke kunnat utan vidare upphäfvas,
då uppenbart vore, att en sådan åtgärd skulle hafva till omedelbar
följd att redan på förhand omintetgöra frågans lösning i den
rigtning, som i Riksdagens skrifvelser angifvits.
Olägenheterna af kungörelsens bibehållande hade vid olika tillfällen
påpekats såväl uti dispensansökningar hos Kongl. Maj:t af enskilde
innehafvare af inmutade områden å odisponerad kronojord i Norrbottens
län som ock inom Riksdagen; och hade departementschefen
derför ansett det vara nödvändigt att ånyo upptaga denna fråga i hela
dess vidd.
På departementschefens hemställan hade då Kongl. Magt genom
skrifvelse den 28 maj 1897 anbefalt kommerskollegium att atgifva yttrande,
huruvida vid affattande af förslag till ändring i grufvestadgan
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som innefattades i
förenänmda proposition till 1894 års Riksdag, någon ändring i de särskilda
bestämmelserna i sagda förslag syntes vara erforderlig; och hade
kommerskollegium den 5 oktober 1897 afgifvit sådant yttrande, deri
kollegium anfört, bland annat, att det visserligen vore önskvärd! att ett
förtydligande af 13 § grufvestadgan i det af Riksdagen afsedda syfta
egde rum, men att, under förutsättning att ett fullt tillfredsställande
förtydligande icke kunde åstadkommas, kollegium — på grund af hvad
högsta domstolen andragit och med hänsyn till Kongl. Maj:ts dom den
15 november 1895, deruti förklarats att, då nyttjanderätt icke varit intecknad
eller veterligen för inmutaren kunnig vid den tid, då försöksarbetet
börjades, verkade inmutarens underlåtenhet att delgifva nyttjanderättsinnehafvaren
mutsedeln icke till inmutningsrättens förlust
ansåge, att den lydelse, lagrummet erhållit i den kongl. propositionen,
lämpligen kunde bibehållas; att kollegium uti förenämnda utlåtande af
den 15 juni 1893 väl, i fråga om tillgodogörande af kronans jordegareandel,
tillstyrkt ett annat tillvägagående än det, som Kongl. Maj:t uti
den kongl. propositionen sedermera föreslagit, men att kollegium numera,
på grund af hvad i ärendet förekommit efter det kollegium afgifvit
sitt nyssnämnda utlåtande, icke hade något att erinra mot de bestämmelser
rörande sättet för tillgodogörandet af kronans jordegareandel,
som innefattades uti den kongl. propositionen; att mutsedlar med
sådant förbehåll, som omförmäldes uti 1889 års kungörelse, utfärdats
hufvudsakligen inom det norra bergmästaredistriktet; att, enligt uppBih.
till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 2 Åfd. 4 Häft. 6
42 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
lysning af bergmästaren i detta distrikt, mutsedlar med sådant förbehåll
blifvit intill den 9 september nästlidet. år utfärdade inom distriktet
till följande antal, nemligen:
å nyupptäckta fyndigheter ................................................. 501 mutsedlar,
å före den 19 augusti 1889 kända fyndigheter ........... 904 »
tillsammans 1,405 mutsedlar,
deraf 277 afsett förnyad inmutning af fyndigheter, för hvilka mutsedlar
redan en eller flere gånger med nämnda förbehåll utgifvits; att bergmästaren
vidare meddelat, att ansökningar om utmål för 210 inmutade
fyndigheter icke kunnat af honom på grund af bestämmelsen i 1889
års kungörelse, bifallas; att klagomål öfver samma kungörelse dels i
form af besvär och ansökningar, dels ock under hand såsom enskilda
framställningar vid olika tillfällen försports; att de af kungörelsen orsakade
missförhållanden vore af den art, att de motverkade hvad man
genom inmutningsrätten velat vinna, nemligen ett ökadt intresse för
grufdriftens och den deraf följande odlingens befrämjande; att, enligt
kollegii mening, genom upphäfvande af 1889 års kungörelse grufdriften
skulle främjas och ett hinder för utvecklingen inom landets nordliga
län undanrödjas, men att, derest till följd deraf, att någon ändring i
grufvestadgan icke komme att vidtagas, det skulle anses lämpligt att
det i kungörelsen omförmälda förbehåll bibehölles, kungörelsen åtminstone
borde på det sätt ändras, att utmål kunde anvisas för fyndigheter
å odisponerad kronojord, med skyldighet för utmålets egare att
vara underkastad de förändrade bestämmelser i afseende å jordegareandelen
i fyndigheten, som genom ny lagstiftning kunde varda gällande;
samt att kollegium ville såsom sin mening uttala att vid affattande
af förslag till ändring i grufvestadgan i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det förslag, som innefattades i Kongl. Majris proposition
till 1894 års Riksdag, någon ändring i de särskilda bestämmelserna
i samma förslag icke syntes vara erforderlig, om ej möjligen i
13 §, äfvensom att, derest ändring af grufvestadgan i fråga om jordegareandelen
i fyndigheter å icke disponerad kronojord icke skulle
komma att nu vidtagas, kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889 helst
borde upphäfvas eller åtminstone så ändras, som kollegium föreslagit.
Slutligen yttrar departementschefen, att han med afseende å hvad
sålunda i ärendet förekommit, icke funne någon anledning att frångå
den ståndpunkt, som i 1894 års proposition intagits, eller att i det
samma proposition bilagda förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer
i grufvestadgan föreslå annan ändring, än att de af lagutskottet, på
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 43
sätt förut omförmälts, i paragrafernas ordalydelse vidtagna förtydliganden
måtte vinna godkännande. I enlighet med hvad Riksdagen uttalat
finge emellertid de ifrågasatta ändringarna i grufvestadgan anses vara
af sådan beskaffenhet, att de borde erhålla allmän lags natur, hvadan
högsta domstolens yttrande enligt 87 § regeringsformen öfver desamma
syntes böra infordras; och för den händelse detta yttrande icke gåfve
anledning till annat förfarande, borde derefter till Riksdagen aflåtas
kongl. proposition om godkännande af de ifrågasatta ändringarna och
i sammanhang dermed aflemnas särskild kongl. proposition angående
tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva af
enahanda lydelse som den förut omförmälda propositionen i samma
ämne den 9 mars 1894.
Departementschefen har derför hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes,
för det ändamål 87 § regeringsformen omförmälde, inhemta högsta domstolens
yttrande öfver ett vid detta protokoll fogadt förslag till lag om
ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.
Sedan högsta domstolens yttrande öfver sistberörda förslag inhemtats,
har, enligt hvad till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 22 januari 1898 meddelas, föredragande departementschefen
med tillstyrkande af vissa jemkningar i berörda förslag hemstält,
att förslaget måtte jemnlikt § 87 regeringsformen genom proposition
för Riksdagen till antagande framläggas.
I sammanhang med förenämnda kongl. propositioner har det sammansatta
stats- och lagutskottet, till hvilket dessa ärenden jemte i anledning
af propositionen n:o 30 inom Andra Kammaren afgifna yttranden
blifvit för behandling öfverlemnade, förehaft. 3 inom Andra Kammaren
i ämnet väckta motioner jemte ett i anledning af motionen n:o
213 inom denna Kammare afgifvet yttrande.
I motionen n:o 155 har herr K. Hj. Branting anfört, att i samma
mån som kännedomen om de inom vårt lands nordligaste delar förefintliga
mineralrikedomar ökades, och den enskilda företagsamheten
visade sig allt mera lifaktig i sträfvandena att tillgodogöra dessa derstädes
blott föga anlitade naturtillgångar och dymedelst inom ifrågavarande
ödemarker, der staten vore så godt som ensam jordegare, bryta
bygd och sprida kultur, desto mera oafvislig blefve fordran att utan
ytterligare uppskof få slutligen afgjord den magtpåliggande frågan, huruvida,
i hvilken utsträckning och på hvad sätt staten skulle begagna sig
af sin jordegareandel. Vid 1897 års riksdag hade i sådant syfte väckts
44 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
två motioner, den ena förutsättande, att staten skulle frånträda alla sina
anspråk härutinnan, den andra afseende, att berörda andel skulle komma
staten till godo i form af en viss »royalty», som det ålåge grufegaren
att erlägga, samt att lagutskottet måtte utarbeta och framlägga förslag
till bestämmelser af sådan art. Ingendera af nämnda motioner hade
emellertid lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall, den förra så mycket
mindre, som Riksdagen och de bland dess utskott, som under senast
förflutna nio åren yttrat sig i ärendet, äfvensom myndigheter, som blifvit
deruti hörda, omfattat åsigten, att det allmänna ej utan vederlag borde
afstå sin jordegarerätt. Förslaget att låta statens andel utgå såsom
en afgäld på den brutna malmen hade strandat hufvudsakligen på rent
formella betänkligheter hos lagutskottet. Då det dock syntes motionären
uppenbart, att detta system, hvithet förordats af såväl brukssocietetens
fullmägtige i jernkontoret och kommerskollegium som länsstyrelserna
i de nordligaste länen och bergmästaren i norra distriktet, egde afgjorda
företräden framför utarrenderingen af merberörda rätt ej mindre än
bestämmelser rörande viss anpart af grufvans årliga bruttoafkastning,
för att icke tala om att såsom delegare direkt deltaga i grufdriften med
deraf följande risker, tilläte sig motionären hemställa, att i grufvestadgan
af den 16 maj 1884 vidtoges sådan ändring, att inmutare af malmfyndighet
å odisponerad kronojord måtte komma i åtnjutande af kronans
jordegareandel mot godtgörelse af en viss årlig afgäld, hvars storlek
af Riksdagen bestämdes i samma ordning, som för bevillningar stadgadt
vore.
Herr S. J. Kardell har i motionen n:o 172 yrkat, att Riksdagen
måtte besluta, att staten skulle vid inmutning på odisponerad kronojord
uttaga sin jordegareandel i form af en afgäld eller s. k. royalty, som
för hvarje grufföretag särskildt bestämdes, samt att befrielse från denna
afgäld måtte medgifvas inmutare åtminstone under de första fem åren.
Motionären erinrar dervid, att han i en inom Andra Kammaren
förlidet år väckt motion föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till all kraft och verkan
upphäfva kongl. kungörelsen rörande inmutning å kronojord af den 19
augusti 1889. Denna motion hade af båda kamrarne afslagits. Af den
diskussion, som förts vid tillfället i fråga, hade enligt motionärens mening,
framgått att hufvudmotivet för afslag varit, att staten borde göra sig
til! godo sin jordegareandel på odisponerad kronojord, och att denna
frågas lösning borde föregå den nämnda författningens upphäfvande.
Flera olika sätt, på hvilka staten skulle begagna sig af denna sin rätt,
Sammansatta Stats- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 7. 45
både föreslagits. Ehuru motionären för sin del icke trodde, att utvecklingen
af bergsbruket i Lappmarken skulle befrämjas, vare sig att jordegareandelen
uttoges på det ena eller andra sättet, ansåge sig motionären
dock vid den utgång, som frågan vid förliden riksdag erhållit,
böra bland de olika förslagen söka finna det, som syntes vara på en
gång för kronan gagneligast och för det norrländska bergsbruket minst
skadligt, Detta förslag vore otvifvelaktigt det, som ginge ut derpå,
att en afgäld eller s. k. royalty åsattes malmen. Ty på samma gång
som staten derigenom finge en inkomst från alla de olika bergverken,
så betryggades den enskilde inmutaren mot alla de obehag och den
ovisshet, som vore förenade med t. ex. arrendesystemet.
Emellertid syntes det vara omöjligt att en gång för alla bestämma,
huru stor afgäld staten borde uttaga i hvarje särskildt fall, i det att
fyndigheterna vore af olika värde, och det vore klart, att den ena
kunde bära en större afgäld än den andra. Med hänseende dertill
syntes skäl vara för handen, att afgäldens belopp bestämdes för hvarje
grufforetag i förhållande till malmens värde och andra på frågan inverkande
faktorer.
Äfven syntes billigheten fordra, att vissa frihetsår från ifrågavarande
afgäld beviljades inmutarena. Åsigterna om, huru många sådana
borde medgifvas, vore olika; men motionären trodde sig ej begära för
många, om han föresloge fem. I enstaka fall, der det vore af nöden,
borde flera frihetsår kunna beviljas.
Slutligen hafva i motionen n:o 213 herrar L. Dahlstedt och G. A.
E. Kronlund i anledning af Kongl. Maj:ts förenade propositioner anfört,
att efter motionärernas åsigt kunde befogade anmärkningar framställas
mot det s. k. arrendesystemet.
Sålunda blefve det, enligt motionärernas åsigt till en början svårt
eller måhända till och med omöjligt att bestämma en arrendeafgift, som
utgjorde ett rigtigt uttryck för en grufvas värde. Det kunde knappast
behöfva erinras, att grufforetag, på grund af den nyckfullhet, med hvilken
malmfyndigheter uppträdde, vore mera än andra företag förenade med
risk. Våra mest kända grufvor lemnade härpå de bästa exempel. En
fyndighet kunde synas lofvande i dagen och till ett visst djup, men
sedermera alldeles upphöra eller förskjuta sig på sådant sätt, att brytningen
icke längre med fördel kunde bedrifvas. Ett motsatt förhållande
kunde ega rum, då ett utmål på djupet visade både större förekomst
och rikare malm, än hvad man efter malmens blottande kunnat antaga.
Ett arrende af en grufva vore derför i de flesta fall ett äfventyrsaftal,
46 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
på h vilket staten näppeligen borde inlåta sig; och på ett dylikt hade
staten helt visst större utsigt att göra förlust än vinst, då det med
temligen stor säkerhet syntes kunna förutsättas, att, vid den täflan i
afgifvande af arrendeanbud, som det kongl. förslaget förutsatte, ingen
anbudsgifvare vore hågad att lemna högre anbud, än som kunde anses
betingas af det malmutbyte, han med största möjliga säkerhet kunde
beräkna.
Derigenom att, såsom i Kongl. Maj:ts förslag innefattades, dispositionsrätten
till grufvans hälft inskränktes till viss tid, förminskades
grufbrytarens kredit och försvårades alltså anskaffandet af de medel,
som erfordrades för grufhandteringens idkande i nödig omfattning. Då
de grufloretag, hvilka kunde uppstå på den odisponerade kronomarken
— fjellbygden — i regel anlades på aflägsna punkter i öde trakter,
måste ett dylikt företag ensamt för sig bära kostnaden för de kommunikationsmedel,
som af företaget betingades. På grund häraf och
då såväl arbetskrafter som lifsmedel och andra förnödenheter samt
byggnadsmateriel vore väsentligt fördyrade på dylika arbetsplatser,
erfordrades för grufhandteringens igångsättande och fördelaktiga bedrifvande
betydande kapital, för hvilkas anskaffande en inskränkning i
tiden för dispositionsrätten gifvetvis skulle verka hindrande.
Vid arrendets slut skulle arrendatorn icke erhålla ersättning för
de arbeten för framtida brytning, som han bekostat. Detta innebure
en orättvisa, som alls icke uppvägdes af den honom gifna företrädesrätten
till förnyadt arrende. För en rationel gruvbrytning måste dessa
förarbeten ofta göras för en lång följd af år, ibland för en längre tidrymd
än den i Kongl. Maj:ts proposition omförmälda maximiarrendetiden,
30 år. Följden af en dylik lagstiftning blefve helt säkert den,
att arbetena under senare delen af en arrendeperiod bedrefves lamt
eller inskränktes till s. k. rofbrytning.
Klart vore att den omständigheten, att arrendatorn vid blifvande
afträde icke egde någon fordringsrätt för verkstälda förarbeten, byggnader
o. s. v., i hög grad försvårade erhållandet af nödigt driftkapital.
Ville man att kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen, vore
onekligen en afgäld, lagd å den i en grufva brutna malmqvantiteten, rättvisare
än arrende. Dock mötte stora svårigheter att redan från början bestämma
afgäldens storlek. Såsom ofvan vore antydt, kunde ett malmbrytningsföretags
framtidsutsigter icke på förhand uträknas. Afgälden
å en grufva, som saknade kommunikationer, måste naturligtvis sättas
lägre än å eu grufva, vid hvilken redan funnes moderna transportmedel.
Om sedermera, efter det afgälden blifvit bestämd, jernväg opåräknadt
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 47
och utan uppoffring från grufbrytarens sida droges förbi den förra
grufvan, kunde afgälden vid densamma befinnas för låg. Å andra sidan
måste afgälden, om det nödiga driftkapitalet skulle kunna erhållas, bestämmas
en gång för alla för en och samma inmutning, så länge denna
vore gällande. Utsigten att en redan åsatt afgäld i en framtid kunde
komma att höjas skulle helt visst omöjliggöra månget grufföretag, hvars
verksamhet eljest kunnat baseras på en vinst af måttlig storlek.
En afgäld in natura vore utan tvifvel den i princip bästa beskattningen.
Men svårigheterna för ett noggrant bestämmande af brytningens
storlek i en grufva vore så stora, att tanken på ett sådant afgäldssystem
vid närmare undersökning syntes böra öfvergifvas. Det
skulle förutsätta — då ju all statskontroll måste vara noggrann och
effektiv — att den för hvarje dag brutna malmqvantiteten uträknades
och bestämdes antingen till vigt eller till rymd, hvilket icke läte sig
praktiskt genomföra. Och äfven om staten skulle försöka sig på en
dylik kontroll, skulle denna medföra så stora kostnader, att dessa näppeligen
uppvägdes af de fördelar, staten skulle hafva af systemet.
Af alla de uppgjorda förslagen till lösning af denna fråga förefölle
motionärerna det bästa vara det, som framstälts af kommerskollegium
i dess yttrande den 15 juni 1893. Enligt detta förslag skulle
afgälden utgå å den verkliga vinst, som folie af ett grufföretag. Förslaget
egde alltså ett afgjordt företräde framför de andra derutinnan,
att det afsåge att undanrödja faran deraf, att staten skulle beskatta eu
affär, som till äfventyra ginge med förlust, eller att den enskilde skulle,
med användande af statens jordegareandel, göra en oskälig vinst på
statens bekostnad. Svårigheterna att rätt bedöma storleken af denna
vinst syntes motionärerna visserligen stora, men långt ifrån oöfverstigliga.
Beträffande afgäldens storlek ansåge motionärerna denna böra bestämmas
icke, såsom kommerskollegium föreslagit, till 25 procent, utan
till 20 procent af den årsvinst, som å grufrörelsen kunde uppstå, sedan
sex procent ränta å deri nedlagdt. kapital afräknats.
De närmare bestämmelserna om grunden för afgäldens beräkning
och om sättet för dess utgörande syntes böra meddelas af Konungen.
På grund af hvad motionärerna sålunda anfört, hafva de hemstält,
att Kongl. Majrts proposition af den 22 januari 1898 om tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva samt Kong! Maj:ts
proposition af samma dag med förslag till lag om ändrad lydelse af
vissa paragrafer i grufstadgan den 16 maj 1884, i hvad propositionen
afsåge ändring af § 65 i bemälda kongl. stadga, icke måtte vinna
48
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
Riksdagens bifall, samt att Riksdagen måtte för sin del besluta, att §§
17 och 22 i samma kongl. stadga och det erforderliga öfvergångsstadgandet
skulle erhålla följande lydelse:
§ 17-
Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta
den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han
ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera
behålla såsom sin enskilda tillhörighet.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.
Å annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren, dock att
denne skall vara pligtig att af den årsvinst, som af grufrörelsen må
uppstå, sedan å deri nedlagdt kapital afräknats sex procent årlig ränta,
till kronan erlägga tjugu procent i afgäld.
Närmare bestämmelser om grunden för afgäldens beräkning och om
sättet för dess utgörande meddelas af Konungen.
§ 22.
1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas
till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark
utmålet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så
fort ske kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen
på stället företaga.
2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;
och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar,
denna kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid
försittes, att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet
sedermera erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.
Öfvergångsstadgande.
Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittningsrätt
till kronojord, skola i fråga om befogenhet för honom att njuta
jordegarens rätt hittills gällande föreskrifter tillämpas: och skall denna
lag i hvad den afser 17 § grufvestadgan ej ega tillämpning emot den,
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 49
som före dess trädande i kraft gjort ansökan om inmutning och ej
varit underkastad det förbehåll, hvarom i kungörelsen rörande inmutning
å kronojord den 19 augusti 1889 är sagd!.
Vid granskning af de framlagda förslagen, i hvad angår tillgodogörandet
af kronans jordegareandel, har utskottet funnit de kongl.
propositionerna å ena sidan samt motionerna å den andra hvila på sins
emellan skiljaktiga grundsatser. Denna principiella skiljaktighet hänför
sig mindre till den frågan, huruvida staten bör tillgodogöra sig sin
anpart i grufföretag enligt det s. k. arrendesystemet eller enligt afgäidssystemet.
Olikheten gäller framför allt spörsmålet, huruvida staten
skall för framtiden behålla i sin hand eganderätten till sin anpart
i grufvan, eller om staten skall frånhända sig denna och öfverlåta den
till inmutaren.
Kongl. Maj:ts förslag är bygdt på den förra af dessa båda olika
grundsatser. Motionerna deremot synas samtliga utgå från den meningen,
att staten skulle frånhända sig sin andel i grufvoma, allenast förbehållande
sig en viss intägt från desamma. I den af herrar Kronlund
och Dahlstedt afgifna motion är detta uttryckligen sagdt genom
den formulering, nämnda motionärer gifvit åt 17 § grufvestadgan, men
samma uppfattning torde tvifvelsutan hafva varit den bestämmande för
de af herrar Kardell och Branting väckta förslag.
Det synes med skäl kunna sättas i fråga, om ej grundtanken i det
kongl. förslaget är att föredraga framför den, som gjort sig gällande
i motionerna. Blefve den grundsatsen fastslagen genom lagstiftningen,
att i de grufföretag, om hvilka här är fråga, statens jordegareandel tillkomme
inmutaren, låt vara med skyldighet för denne att utgöra en
viss årlig afgäld, hade staten dermed afskurit sig möjligheten att i
framtiden ingripa bestämmande grufföretag, i hvilka staten dock från
början egt hälften, i vidare mån än som till äfventyrs kunde följa af
en eventuelt förbehållen rätt att ändra eller jemka den afgäld, som
skulle af inmutaren utgöras, eller grunderna för dennas bestämmande.
Fråga blir dock, om icke staten genom ett sådant förfarande frånträdt
mera, än som varit erforderligt, och förhållanden kunna tänkas uppstå,
då det för staten kunde befinnas önskvärdt att hafva möjligheten öppen
för ett mera fritt och efter olika tidsförhållanden mera lämpadt ingripande
och reglerande än det, som — sedan eganderätten till statens
jordegareandel väl vore afhänd — kunde stå staten till buds.
Men om man nu ansluter sig till grundtanken i Kongl. Majt:s förslag,
följer dock ej deraf, att samma förslag till sina öfriga hufvudBih.
till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 7
50 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
sakliga delar är att obetingadt förorda. I sakens natur ligger, att, om
man vill bibehålla grundsatsen om kronans fortfarande eganderätt till
jordegareandelen och förvara åt staten befogenheten att kunna i framtiden
efter då varande förhållanden fritt förfoga öfver denna, rätten
till densammas begagnande måste komma att i hvarje fall disponeras
allenast för viss bestämd tid. Men det synes icke vara nödvändigt att
för detta ändamål tillvägagå enligt den regel om andelens utbjudande
till arrende, som det kongl. förslaget innehåller. Den tanken, att staten
bör behålla eganderätten och den framtida dispositionsrätten till
sin jordegareandel, kan enligt utskottets förmenande genomföras på
ett sätt, som i det väsentliga ansluter sig till det s. k. afgäldssystemet.
Sådant skulle innebära, att begagnandet af statens andel skulle
för en viss bestämd tidsperiod tilläggas inmutaren, och detta på sådant
sätt, att hans öfvertagande af statens jordegareandel för den bestämda
perioden mot utgörande af en viss till sina grunder faststäld afgift
skulle blifva ej blott hans rättighet, utan ock hans skyldighet, derest
han ville bearbeta grufvan.
Enligt utskottets förmenande förtjenar det att noga tagas i öfvervägande,
huruvida icke den förevarande frågans lämpligaste lösning är
att söka i nu angifven rigtning. Onekligen har afgäldssystemet företräde
framför arrendesystemet derutinnan, att de ganska omfattande
procedurer och förhandlingar, som vid upplåtande å arrende ej kunna
undgås, icke der förekomma, och de förvecklingar, till hvilka bolagsförhållandet
mellan inmutare och arrendator kan gifva anledning, äro
der uteslutna. Svårigheten i fråga om afgäldssystemet hänföra sig hufvudsakligen
till frågan om lämpligaste sättet att bestämma afgäldens
storlek eller de grunder, efter'' hvilka den bör fastställas. Dessa svårigheter,
som onekligen icke äro obetydliga, få dock en väsentligen minskad
vigt, då det, såsom nu af utskottet ifrågasattes, blott gäller att
disponera statens rätt för vissa begränsade perioder. Ett missgrepp i
fråga om grunderna för afgäldens bestämmande kan då efter vunnen
erfarenhet lättare rättas, än om det blifvit begånget samtidigt dermed,
att staten för all framtid afhände sig sin rätt i grufföretagen.
Att i detalj utföra den af utskottet nu framstälda tanken rörande
frågans lämpligaste lösning, torde icke af utskottet fordras. Åtskilliga
frågor äro att härvid närmare utreda. Det måste således öfvervägas,
huruvida lämpligaste sättet för afgäldens bestämmande är att söka i
den s. k. rena royaltyprincipen, eller i den grundsats om viss anpart af
grufverörelsens nettovinst, som uttalas i herrar Kronlunds och Dahlstedts
motion, eller huruvida ej afgiften skulle kunna utgöra en viss i
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 51
penningar satt andel af den uppbrutna malmen i förhållande till dess
värde, genom hvithet sistnämnda förfaringssätt skulle kunna undvikas
den pröfning af de öfver grufverksamheten förda räkenskaper, hvilken
blefve nödvändig, der afgälden skulle bestämmas till viss andel af
nettovinsten. Ett val härutinnan måste träffas, ett val, som visserligen,
efter hvad ofvan blifvit antydt, icke har så stor betydelse som det
skulle hafva, om kronans andel skulle för alltid nu öfverlåtas till inmutaren,
men som dock, för att träffas, kräfver eu från den angifna
ståndpunkten om jordegareandelens bibehållande i statens hand utförd
undersökning af natur att endast kunna genom Kongl. Majt:s försorg
åvägabringas. Likaledes måste komma under noggrant öfvervägande,
för huru lång tid hvarje gång en allmän reglering från statens sida af
upplåtelserna bör ega rum, och i samband dermed tillses, att i hvarje
fall den enskilde inmutaren alltid blir tillförsäkrad en viss längre tids
orubbad besittning, i hvilket afseende den af Kongl. Maj:t angifna tidsbegränsning
förefallit utskottet kunna vara lämplig.
Likaså kräfver den frågan att uppmärksammas, huru inmutarens
ställning gent emot staten vid upplåtelseperiodens utgång bör tänkas
närmare bestämd, och särskildt huru hans rätt att oförkränkt bibehållas
vid bearbetande af sin halfpart af grufvan då bör under alla förhållanden
rättvisligen förvaras.
I betraktande af hvad utskottet nu anfört har utskottet icke kunnat
tillstyrka de kongl. propositionerna, i hvad de afse tillgodogörande
af statens jordegareandel, ej heller de framstälda motionerna. Deremot
finner utskottet sig böra föreslå en skrifvelse i det syfte, som af det
ofvan sagda framgår.
Den kongl. propositionen n:o 29 innehåller åtskilliga ändringsförslag
rörande grufstadgan, hvilka icke beröras af frågan om statens
jordegareandel. Det torde enligt utskottets förmenande vara mindre
lämpligt att i sistberörda punkter af allenast sekundär betydelse företaga
ändringar i stadgan särskildt för sig, utan vill det synas, som
kunde med samma ändringar lämpligast anstå, till dess frågan om jordegareandelens
tillgodogörande å nyo varder till Riksdagens pröfning
framlagd, hvilket utskottet förutsätter vara att emotse till nästkommande
riksdag.
På grund af det nu anförda får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med afslag å de kongl. propositionerna
samt å de af herrar Kardell, Branting samt Kronlund och
Dahlstedt väckta motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
52
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida
icke frågan om tillgodogörandet af statens jordegareandel
uti sådana grufföretag, om hvilka i detta ärende är fråga,
må kunna lösas i den af utskottet angifna rigtning, samt att
Kongl. Maj:t ville efter utredning härutinnan till nästkommande
Riksdag i ämnet afgifva nytt förslag.
Stockholm den 29 april 1898.
På det sammansatta utskottets vägnar:
O
CHR. LUNDEBERG.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1898.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1898:98 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestad s. 7 i texten