Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den kronan tillkommande jordeqareandel i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner. '' . ^miom ln d<?n 22. januari 1898 till Riksdagen aflåten proposition

1898-04-29 · 45 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1898:7, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den kronan tillkommande jordeqareandel i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner. '' . ^miom ln d<?n 22. januari 1898 till Riksdagen aflåten proposition

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Kiksd. kansli den 29 april 1898, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner dels

med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer

i grufvestadgan den 16 maj 1884, dels ock om

tillgodogörande af den kronan tillkommande jordeqareandel

i grufva, äfvensom i ämnet väckta motioner. ''

. ^miom ln d<?n 22. januari 1898 till Riksdagen aflåten proposition

(n:o 29) har Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade

i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen

att antaga här nedan införda förslag till lag om ändrad lydelse af vfssa

paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Förslag (Lagens nuvarande lydelse.)

till

lag om ändrad lydelse af vissa

paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884.

Med upphäfvande af nådiga kungörelsen

rörande inmutning å kronojord

den 19 augusti 1889 förordnas,

att nedannämnda paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884 skola

erhålla följande ändrade lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

(Lagens nuvarande lydelse.)

3 §•

1 mom. Å område, beläget på

mindre afstånd än två hundra meter

från boningshus eller från annan

åbyggnad, der den är uppförd vid

gård, eller från tomtplats eller trädgård,

vare inmutning ej tillåten, utan

tillstånd af såväl egaren till byggnaden,

tomtplatsen eller trädgården

som den, hvilken dertill har nyttjanderätt;

dock att inom utmål befintliga

byggnader, hvilka erfordras

för grufdriften, ej må utgöra hinder

för inmutning.

Inmutning må ej ske å kyrkogård

eller begrafningsplats, ej heller,

utan tillstånd af vederbörande myndighet

eller styrelse, å område på

mindre afstånd än trettio meter från

sådan jernväg eller kanal, som är

upplåten för allmän trafik.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden

å förut inmutadt område samt

å utmål, så länge rättigheten till området

eller utmålet blifvit behörigen

försvarad.

6 §-

Öfver inkommen ansökning om

mutsedel skall bergmästaren ofördröjligen

och senast trettio dagar

efter mottagandet meddela skriftligt

beslut. Finner bergmästaren nödigt

infordra ytterligare upplysning i afseende

å arten af den angifna mineralanledningen,

inmutningspunktens

läge eller annan för mutsedelns

utfärdande erforderlig omständighet,

BIL till Rikad. Prot. 1898. 4 Sami.

3 §•

1 mom. Å område — — — —

(lika med förslaget) — — — —

— — har nyttjanderätt.

Ej heller må inmutning ske å

kyrkogård eller begrafningsplats eller,

utan tillstånd — — — — —

(lika med förslaget) — — — —

— — — — — — allmän trafik.

2 mom. lika med förslaget.

5 §-

Öfver inkommen--— — —

(lika med förslaget) — — — —

2 Afd. 4 Raft.

■1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

(Kong!. Maj:ts förslag.)

(Lagens nuvarande lydelse.)

ege han förelägga sökanden att dermed

inkomma inom viss lämplig tid,

räknad från den dag beslutet gafs,

och vare, i händelse den tid försittes,

den då gjorda ansökningen

förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet

intagas. Finnes åter af de

inkomna handlingarna eller efter

infordrad upplysning, att mineralanledningen

icke utgör föremål för

inmutning enligt 1 §, eller att sådant

hinder uppenbarligen möter,

som i 3 § sägs, varde ansökningen

afslagen.

— — — eller att sådant hinder

möter, som i 3 § sägs, varde ansökningen

afslagen.

8 §■

Inom det inmutade området eller

utmålet eger inmutaren uteslutande

rätt att, med de vilkor och inskränkningar

denna stadga innehåller, be

arbeta och tillgodogöra sig såväl

den inmutade mineralfyndigheten

som äfven andra inmutningsbara mineral,

hvilka derstädes förekomma.

Öfriga mineraliska ämnen inom

det inmutade området eller utmålet

må äfven af inmutaren brytas, i den

mån sådant är erforderligt för grufarbetets

ändamålsenliga drifvande,

och ege inmutaren deraf använda

hvad för grufdriftens ändamål behöfves.

Hvad sålunda icke användes

må inmutaren ock behålla, så

framt det icke af jordegaren mot

erläggande af godtgörelse för brytnings-

och uppfordringskostnader

afhemtas, om inmutningspunkten är

belägen i Norrbottens, Vesterbot
-

8 §■

Inom det — — — — —

(lika med förslaget.) — — —

Öfriga mineraliska — — — —

(lika med förslaget.) — — — —

förekomma.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

11

(Kongl. Maj:ts förslag.)

tens, Jemtlands eller Vesternorrlands

län, inom ett år, men eljest

inom sextio dagar efter tillsägelse.

Jordegarens rätt i detta afseende

utöfvas å kronojord, som under

ständig besittningsrätt innehafves

eller är till boställe anslagen, af

kronoåboen eller boställsinnehafvaren.

Uppstår tvist om beloppet af den

godtgörelse, hvarom nu är sagdt,

gånge med bestämmandet deraf såsom

i 12 § stadgas, dock att, der

skiljemän anlitas, parterne skola

stånda hvar sina kostnader och

gälda hvardera halfva kostnaden för

skiljemännens sammanträde; och

värde tiden för afhemtandet räknad

från det att godtgörelsens belopp

blifvit af skiljemän eller, der sådana

ej anlitats, af första domstol

bestämdt.

u §•

Sedan matsedel blifvit utfärdad,

eger inmutaren att inom det inmutade

området, innefattande en omkrets

med ett hundra meters afstånd

från inmutningspunkten, anställa

sådant försöksarbete, som erfordras

till fyndighetens undersökning

och blottande, äfvensom att

begagna eller anlägga väg till stället;

dock att hvad i 3 § är stadgadt

om hinder emot inmutning äfven

gäller i fråga om försöksarbete,

så framt hindret förefans då mutsedeln

utfärdades.

(Lagens nu varande lydelse.)

— — — — — ^ —1 af hemtas

inom sextio dagar efter tillsägelse.

Jordegarens rätt i detta afseende

utöfvas å kronojord af jordens innehafvare.

*

ii §•

Sedan mutsedel — — — — —

(lika med förslaget.) — — — —

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

För den mark inmutaren sålunda

begagnar skall han gifva innehafvaren

af jorden, så länge försöksarbetet

fortgår, full ersättning i

årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis

betalas.

I händelse anläggningen öfvergifves,

innan utmål derför varder

lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig

att ersätta jordegaren eller den,

som i hans ställe är berättigad till

sådan godtgörelse, all skada, som

marken genom försöksarbetet för

framtiden kan hafva tagit; och ansvara

inmutaren under tiden, till dess

denna ersättning blifvit erlagd, för

fulla beloppet af den årliga afgiften

för markens begagnande.

Skada och intrång, som af försöksarbetet

förorsakas och hvaroip

ej förut i denna paragraf är stadgadt,

vare inmutaren ock skyldig

att ersätta.

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar innan

något arbete å det inmutade

området börjas skall inmutaren, vid

inmutningsrättens förlust och skyldighet

att för all genom arbetet

förorsakad skada ansvara såsom för

åverkan, lemna bestyrkt afskrift af

mutsedeln till så väl det inmutade

områdets egare som den, hvilken

det med nyttjanderätt innehar och

brukar; och gälle om sättet för sådant

delgifvande hvad om delgifvande

af stämning är stadgadt;

(Lagens nuvarande lydelse.)

— — — för markens begagnande.

13 §.

1 mom. Minst fjorton — — —

(lika med förslaget.) — — — —

— — den, hvilken nyttjanderätt

dertill innehar; och gälle — — —

(lika med förslaget) — — — —

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

13

(Kong!. Maj:ts förslag.)

dock må, der jorden eges eller innehafves

och brukas af enskild person,

som är frånvarande och låter

egendomen af annan förvaltas, afskriften

lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte,

innan något arbete å det inmutade

området börjas, att ställa

pant eller borgen för all den ersättning,

hvartill inmutaren enligt

11 § är förbunden. Denna säkerhet

skall vara af öfverexekutor

godkänd, der den icke ändock af

jordegaren och nyttjanderättsinnehafvaren

antages. Försummar inmutare

att ställa sådan säkerhet,

ege utmätningsmannen i orten, då

han derom anlitas, inställa arbetet,

till dess säkerhet, som finnes antaglig,

blifvit anskaffad.

14 §.

Sist åtta månader från mutsedelns

utfärdande eller, om. inmutningspunkten

är belägen i Norrbottens,

Vesterbottens, Jemtlands eller Vesternorrlands

län,. sist ett år från

samma tid, skall inmutaren vid inmutningsrättens

förlust, hafva börjat

arbetet, der ej i anledning af yppad

tvist sådant hinder härför mött,

hvars undanrödjande icke berott

af inmutaren.

Om den vidare skyldighet att

bearbeta fyndigheten, som inmutaren

åligger, är i 21 och 39 §§

stadgadt.

(Lagens nuvarande lydelse.)

— — eges eller innehafves af enskild

person — (lika med förslaget.)

— — — — — förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte,

innan något arbete å det inmutade

området börjas, att ställa

pant eller borgen för den årliga

afgift eller framtida ersättning,

hvartill — — (lika med förslaget.)

— — — — — — — anskaffad.

14 §.

Sist åtta månader från mutsedelns

utfärdande skall inmutaren, vid —

— — (lika med förslaget) — —

— — — — — — — stadgadt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

(Koiigl. Maj:ts förslag.) (Lagens nuvarande lydelse.)

17 §•

Å kronojord, som under ständig

besittningsrätt innehafves eller är

till boställe anslagen, skall kronoåboen

eller boställsinnehafvaren

njuta den jordegaren enligt 16 §

tillkommande rätt till godo; egande

han ock, om han begagnar jordegareandelen,

att samma andel sedermera

behålla såsom sin enskilda

tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt

innehafves, skall i

detta hänseende hänföras äfven

grufveskog.

22 §.

1 mom. Ansökning om utmål

skall ske skriftligen och deri uppgifvas

till namn och hemvist den

eller de jordegare, på hvilkas mark

utmålet kan komma att läggas; och

vare bergmästaren skyldig att, så

fort ske kan och tjenlig årstid är

för handen, den sökta utmålsläggningen

på stället företaga. Å sådan

kronojord, som icke under ständig

besittningsrätt innehafves eller

är till boställe anslagen, må utmål

dock ej utan Konungens tillstånd

läggas tidigare, än två år efter det

på grund af föreskriften i 13 § 1

mom. afskrift af mutsedeln blifvit

till Konungens befallningshafvande

ingifven.

17 §•

Å kronojord, som under ständig

besittningsrätt innehafves eller är

till boställe anslagen eller blifvit

för kronans räkning till brukning

på viss tid åt annan upplåten, skall

kronoåboen, boställsinnehafvaren eller

den, som eljest besittningsrätten

innehar, njuta den jordegaren —

— — (lika med förslaget) — —

grufveskog.

Å annan kronojord tillkomme

jordegareandelen inmutaren.

22 §.

Ansökningen om--(lika med

förslaget) — — — — — — —

— — — på stället företaga.

Kostnaden för utmålsförrättningen

skall gäldas af grufegaren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7-

15

(Kongl. Maj:ts förslag.)

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen

skall gäldas af grufegaren;

och vare sökanden pligtig

att, der bergmästaren det fordrar,

denna kostnad inom förelagd tid

förskjuta, vid äfventyr, om den tid

försittes, att ansökningen icke anses

hafva inkommit tidigare, än förskottet

sedermera erlägges, hvilken

påföljd bör i föreläggandet intagas.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen,

varde den instäld; och ankomme

dess företagande sedermera

på ny anmälan inom den tid från

mulsedelns utfärdande, som i 21 §

sägs. Men ej må annan parts eller

allmänt ombuds uteblifvande hindra

förrättningens fortgång, der den

blifvit så delgifven och kungjord,

som i 23 § är sagdt.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30

§ bör erlägga för mark, som till

honom afträdes, skall bestämmas

vid utmålsläggningen. Sämjas ej

parterne om beloppet, varde det af

förrättningsmannen och gode männen

bestämdt efter uppskattning af

marken till det värde, annan mark

af enahanda beskaffenhet och godhet

i orten högst gäller, med beräkning

att jordegaren ansvarar för

räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan krono
-

(Lagens nuvarande lydelse.)

24 §.

Uteblifver — — (lika med förslaget)

— — — på ny anmälan.

Men ej må — — (lika med förslaget)

— — — är sagdt.

31 §.

Den lösen — —- (lika med förslaget)

— — — — — — — —

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Lagens nuvarande lydelse.)

jord, som under ständig besittningsrätt

innehafves, grufveskogar derunder

inbegripne, tillfalla innehafvaren

af besittningsrätten, men eljest

jordegaren, mot förbindelse för

denne, om jorden är åt annan till

nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren

skadeslös för den förlust,

som genom mistningen af marken

honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva

inteckningshafvarne ej medgifvit

jordegaren rätt att lyfta lösesumman,

varde beloppet nedsatt hos Konungens

befallningshafvande, som

har att fördela detsamma i den ordning,

som för fördelning af köpeskilling

för utmätningsvis såld fast

egendom är stadgad; och må äfven

i andra fall grufegaren, om han

det hellre vill, nedsätta lösesumman

hos Konungens befallningshafvande,

som, på anmälan, håller

densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af

lösesumman jemte ränta derå från

den dag, utmålsförrättningen blifvit

afslutad, skall fullgöras inom nittio

dagar derefter, vid påföljd, om det

försummas, att grufegaren förverkat

utmålet och sin på mutsedeln grundade

rätt.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt

område eller utmål, vare sig

rätt dertill före eller efter denna

stadgas utfärdande förvärfvats, skall

den dag, beloppet blifvit af förrättningsmannen

och gode männen

bestämdt, skall fullgöras — — —

— — (lika med förslaget) — —

— — rätt.

39 §.

Grufarbetet — — (lika med förslaget)

— — — — — — — —

— — — af tio kubikmeter; egande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

17

(Kongl. Majrts förslag.)

bedrifvas i den omfattning, att för

hvarje kalenderår verkställes minst

så mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete,

att värdet deraf

motsvarar kostnaden för bergsprängning

i grufvan af tio kubikmeter

i fast klyft eller, räknadt i

upplagdt berg, aderton kubikmeter;

egande dock grufegaren, om han

hellre vill, att under ett år fullgöra

arbetsskyldigheten för flere, högst

fyra derefter närmast följande arbetsår,

så framt anmälan derom hos

bergmästaren göres inom utgången

af det år, hvarunder arbetet verkställes.

För ny inmutning beräknas första

arbetsåret från den 1 januari året

efter det, då mutsedeln utfärdades,

der ej i följd af tvist för arbetet

mött hinder, hvars undanrödjande

icke af inmutaren berott, i hvilket

fall arbetsåret räknas från den 1

januari året efter det, då hindret

upphört.

Arbete, hvarom i denna paragraf

sägs, skall afse verklig grufdrift

eller eljest vara af beskaffenhet,

att det kan lända grufanläggningen

till nytta.

44 §.

Önkar grufegare längre tids h.vilostånd

än bergmästaren enligt 42 §

kan medgifva, söke då förlängning

derå hos bergöfverstyrelsen, som,

då särskilda omständigheter dertill

Bih. till Riksd. Prot. 1&08. 4 Sami. .

(Lagens nuvarande lydelse.)

dock — — (lika med förslaget) —

— — till nytta.

*

44 §.

önskar grufegare--(lika med

förslaget) — — — — — — —

— — å kronojord innehafvaren till

ansökning lemnat bifall,--(lika

A/d. 4 Ilä/t. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

(Kong], Majt:s förslag.)

föranleda samt jordegaren eller å

kronojord, som under ständig besittningsrätt

innehafves eller är till

boställe anslagen, kronoåboen eller

boställsinnehafvaren till ansökningen

lemnat bifall, må eg a att förlänga

hviloståndstiden under ytterligare

högst fyra arbetsår.

61 §.

Då två eller flere personer i

samma grufrörelse deltaga, åligger

det delegarne att för grufvans förvaltning

årligen utse eu grufföreständare,

som har att vid stadgad

påföljd iakttaga hvad om ordningen

för grufdrift i denna stadga

bestämmes. Grutföreståndare kan

endast den vara, som är svensk;

undersåte och i riket bosatt.

Val af grufföreståndare skall anmälas

hos bergmästaren. Sker ej

sådan anmälan eller har obehörig

person till grufföreståndare utsetts,

är hvarje delegare ansvarig såsom

vore han grufvans föreståndare.

65 §.

Underlåter delegare att betala

tillskott, som blifvit å stämma beslutadt

eller af grufföreståndaren

enligt 62 § infordradt, och har han,

sedan den för beloppets erläggande

utsatta tid gått till ända, bevisligen

blifvit om betalningens fullgörande

erinrad, men icke inom sextio da
-

(Lagens nuvarande lydelse.)

med förslaget) — — — —

— — arbetsår.

61 §.

Då två--(lika med förslaget)

— — stadga bestämmes.

Val af grufföreståndare skall anmälas

hos bergmästaren. Sker ej

sådan anmälan, är hvarje delegare

ansvarig såsom vore han grufvans

föreståndare.

65 §.

Underlåter delegare — — (lika

med förslaget) — — —---

— .— dess tillhörigheter; njute

dock ersättning för sin andel i grufvan

tillhörande hemmanslägenheter

och annan jordegendom; och vare

han för tillskottets betalande fri.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

19

(Kongl. Maj:ts förslag.)

gar efter mottagandet af sådan erinran

tillskottet erlagt, hafve han

till öfrige delegare förverkat sin

lott i grufvan och dess tillhörigheter;

dock att, om grufvan är belägen

å sådan kronojord, som icke

under ständig besittningsrätt inneliafves

eller är till boställe anslagen,

jordegarens lott, ändå att inbetalning

ej fullgjorts inom sextio

dagar sedan erinran hos Konungens

befallningshafvande skett, ej

må anses förverkad, der tillskottet

jemte ränta derå efter sex för hundrade

från nyssnämnda tids utgång

inbetalas sist ett år derefter.

Har delegare efter ty nu är sagdt

förverkat sin lott i grufva, njute

han ersättning för sin andal i grufvan

tillhörande hemmanslägenheter

och annan jordegendom; och vare

han för tillskottets betalande fri.

68 §.

Utländing må icke i riket inmuta

mineralfyndighet; ej heller ege han,

med mindre än att Konungen funnit

skäligt dertill lemna bifall, förvärfva

eller bearbeta inmutad mineralfyndighet

eller idka grufdrift;

och skall förty det försöks- eller

grufarbete, som utländing utan

sådant medgifvande kan komma att

företaga eller företaga låta, vara

utan verkan till bevarande af hans

eller annans rätt i hit hän förligt

afseende; dock att hvad sålunda

(Lagens nuvarande lydelse.)

68 §.

Utländing må icke i riket bearbeta

inmutad mineralfyndighet

eller idka grufdrift, med mindre

än att, på hans särskilda ansökning

att få å fyndigheten eller gruflägenheten

arbete anställa och fullfölja,

Konungen funnit skäligt dertill

lemna bifall; och skall förty

det försöks- eller grufarbete, som

utländing utan sådant medgifvande

kan komma att företaga eller företaga

låta, vara utan all verkan till

bevarande af hans rätt i hit hän
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

blifvit stadgadt icke eger tillämplighet

i fråga om fyndighet eller

gruflägenhet, som på grund af äldre,

behörigen förvärfvad rättighet af

utländing innehafves.

(Lagens nuvarande lydelse.)

förligt afseende; dock att — —

(lika med förslaget)---inne
hafves.

I mutsedel, som på begäran af

utländing kan varda honom meddelad,

skall intagas det förbehåll,

att hans rättighet att med arbete

belägga och sig tillgodogöra den

angifna fyndigheten är beroende

på Konungens tillstånd att samma

fyndighet bearbeta; kommande, der

han inom tre månader från mutsedelns

utfärdande ingifver ansökning

om vinnande af sådant tillstånd

och detsamma honom medgifves,

den tid, inom hvilken arbetet

å den inmutade fyndigheten enligt

''14 § skall vara börjadt, att räknas

från den dag, tillståndet blifvit

honom beviljadt, samt första arbetsåret

att inträda den 1 påföljande

januari.

Har någon, förr än denna lag

trädt i kraft, förvärfvat besittningsrätt

till kronojord, skola i fråga om

befogenhet för honom att njuta

jordegarens rätt hittills gällande

föreskrifter tillämpas; och skall

denna'' lag i hvad den afser 17 §,

22 § 1 mom. och 65 § grufvestadgan

ej ega tillämpning emot den,

som före dess trädande i kraft

gjort ansökan om inmutning och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

21

(Kongl. Miijits förslag.) (Lagens nuvarande lydelse.)

ej varit underkastad det förbehåll,

hvarom i kungörelsen rörande inmutning

å kronojord den 19 augusti

1889 är sagdt. Har inmutning erhållits

under sådant förbehåll, må

utmål ej utan Konungens tillstånd

läggas tidigare än två år från det

denna lag trädt i kraft; och vare

inmutaren ej skyldig att förr än

inom samma tids utgång fullgöra

hvad honom enligt 21 § åligger.

Vidare har Kongl. Maj:t i proposition (n:o 30) af samma dag, den

22 januari 1898, med åberopande af propositionen närlagdt statsrådsprotokoll

öfver civilärenden, föreslagit Riksdagen att, derest det i ofvannämnda

pr oposition för Riksdagen framlagda förslag till lag om ändrad

lydelse af vissa paragrafer i grulVestadgan den 16 maj 1884 blefve i

hvad det afsåge 17, 22 och 65 §§ giufvestadgan till lag upphöjdt, medgifva,

att Kongl. Magt tills vidare skulle ega, i den ordning, som af

Kongl. Magt närmare bestämdes,

dels att åt svenske män, mot årlig afgift och under de vilkor i

öfrigt, Kongl. Magt faststälde, under en tid för hvarje gång af högst

trettio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande jordegareandel

i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit upplåtelsen, att

vid npplåtelsetidens utgång ega företräde till jordrgaieandelens öfvertagande

älven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan ifrågakomtne;

dels ock att, om icke någon funnes, som ville och kunde öfvertaga

begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i hvarje särskilt

fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande åt kronan

af jordegareandelen eller ock låta rätten till densamma förfalla.

Till det vid förstnämnda proposition fogade statsrådsprotokoll öfver

civilärenden den 12 november 1897 har föredragande departement schefen

till en början erinrat, hurusom med föranledande af Riksdagens skrifvelse

den 15 maj 1889, deruti Riksdagen anhållit att Kongl. Maj:t. täcktes

taga i öfvervägande, huruvida det kunde lända till fördel för kronan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

att å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller

vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning

på viss tid åt annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till hälften

med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten,

utfärdats kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889, hvarigenom — i

syfte att åt en blifvande lagändring bereda större verksamhet — förordnats,

att i mutsedel, som på grund af senare gjord ansökan utfärdades

å fyndighet belägen å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt

innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit för

kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten, förbehåll

skulle göras om skyldighet för inmutaren att underkasta sig blifvande

nya bestämmelser om kronans rätt att deltaga i grufarbetet och den

deraf fallande vinsten, samt att, när inmutning under sådant förbehåll

erhållits, utmål tills vidare icke finge anvisas. Tillika hade kammarkollegium

och kommerskollegium af Kongl. Maj:t anbefalts att utlåta

sig öfver innehållet i Riksdagens skrifvelse, i följd hvaraf, sedan yttranden

infordrats från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla län äfvensom

från samtlige bergmästare, gemensamt utlåtande den 17 december

1890 af nämnda kollegier afgifvits.

Redan dessförinnan hade emellertid Riksdagen inkommit med en

ny, den 20 maj 1890 dagtecknad framställning i ämnet, deruti Riksdagen

anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag om sådan ändring i grufvestadgan, att malm och andra

mineral fyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande blefve upptäckta

å kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte

på det för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

Vid föredragning den 20 juni 1890 af Riksdagens sistberörda

skrifvelse hade Kongl. Maj:t anbefalt kommerskollegium att, sedan

vederbörande föredragande af bergsärenden i samråd med utsedde komiterade

utarbetat förslag till lagbestämmelser i det syfte, som Riksdagen

i dess skrifvelse angifvit, och i sammanhang dermed jemväl tagit i

öfvervägande, huruvida derutöfver erfarenheten kunde anses hafva gifvit

vid handen att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva

förändring, och i sådant fall dertill afgifvit förslag, samt brukssocietetens

fullmägtige i jernkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande öfver de upprättade

förslagen, till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i ämnet.

Sedan, jemlikt den sålunda meddelade föreskriften, föredraganden

af bergsärenden i kommerskollegium afgifvit betänkande med förslag

till ändring af vissa paragrafer i grufvestadgan, vid hvilket betänkande

fogats dels af de komiterades flertal afgifvet särskildt betänkande med

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 23

förslag till förändrad grufvestadga, dels ock af en bland de komiterade

afgifvet särskildt yttrande med förslag till förändrad lydelse i vissa

delar af grufvestadgan, samt derefter ej mindre brukssocietetens fullmägtige

i jernkontoret afgifvit utlåtande med förslag till ändrad grufvestadga

än äfven samtlige bergmästare äfvensom Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vesternorrlands och Norrbottens län inkommit med

yttranden, hade kollegium den 15 juni 1893 utlåtit sig i ämnet genom

då beslutadt betänkande med förslag till ändring af vissa paragrafer

i grufvestadgan.

Sedan Kongl. Maj:t den 8 derpå följande september förordnat, att

högsta domstolens yttrande skulle inhemtas öfver de föreslagna ändringarna

i grufvestadgan, hade högsta domstolen afgifvit sådant yttrande

den 11 januari 1894, hvarefter ärendet den 9 mars samma år'' föredragits

inför Kongl. Maj:t.

Beträffande de olika förslag, som sålunda framkommit till lösande

af förevarande fråga, nemligen huru staten skulle erhålla del i de med

grufbrytningen å kronojord förenade fördelar, har departementschefen

erinrat, att det icke uti något förslag förutsatts, att staten skulle återtaga

jordegareandelen för att begagna denna i fullständig likhet med

en enskild jordegare, men att det deremot föreslagits dels att inmutningsrätten

å kronojord skulle upphäfvas, i hvilket fall rättighet att å sådan

jord eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter skulle göras beroende

af särskildt tillstånd (koncessionssystemet), dels ock att, med bibehållande

af inmutningsrätten å kronojord, antingen inmutaren skulle såsom

hittills tillgodonjuta jordegareandelen, men mot skyldighet att derför till

kronan erlägga en enligt lagbestämda grunder beräknad afgäld (afgäldssystemet),

eller ock kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen

genom att, emot en på aftal beroende afgift, upplåta sin lott till inmutaren

eller annan (arrendesystemet).

Efter redogörelse för koncessionssystemets olägenheter hade vid

ärendets föredragning den 9 mars 1894 dåvarande departementschefen,

statsrådet Groll, beträffande afgälds- och arrendesystemet, yttrat följande:

»De förslag, som hvila på bibehållande af inmutningsrätten å kronojord,

gå antingen ut derpå, att inmutaren skall såsom hittills tillgodonjuta

jordegareandelen, men med förbindelse att såsom godtgörelse för

denna förmån till kronan utgifva en enligt lagbestämda grunder beräknad

afgäld, eller ock derpå, att inmutarens lott skall liksom på enskild

jord inskränkas till hälften i grufvan och kronan tillgodogöra sig jordegareandelen

genom att emot eu på aftal beroende afgift upplåta sin

lott till inmutaren eller annan. Den förra anordningen kan med en

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

kort, om också ej alldeles träffande benämning kallas afgäldssystemet,

den senare åter arrendesystemet.»

»Afgäldssystemets olika förgreningar skilja sig från hvarandra med

afseende på grunderna för afgäldens beräkning och sättet för dess utgörande.

Närmast till hands skulle det måhända ligga att låta afgälden

utgå i en viss bråkdel af den brutna malmen eller af dess värde,

d. v. s. af grufvans bruttoafkastning. Det är emellertid uppenbart att

eu på något dylikt sätt beräknad afgäld antingen måste göras synnerligen

låg eller ock komme att i många fall verka tryckande och till

och med alldeles hindra grufdriften. I följd af de på flere orsaker

beroende olikheterna mellan särskilda fyndigheter, är det nemligen

omöjligt att uppställa en allmänt gällande regel för förhållandet mellan

bruttoaf kastningen och nettobebållningen, af hvilken senares storlek

grufvans förmåga att bära en afgäld tydligen bestämmes. Ville man

fastställa afgälden till ett visst belopp för hvarje ton bruten malm,

skulle man vid utsättande af detta belopp, för att kunna träffa det

rätta, behöfva ytterligare ett allmängiltigt antagande, nemligen om

malmens värde. Såväl brukssocietetens fuilmägtige i jernkontoret som

kommerskollegium hafva också i sina till afgäldssystemet hänförliga förslag

förordat afgäldens beräknande i förhållande till grufvans nettoafkastning.

»

»Det af nämnde fuilmägtige afgifna förslaget bestämmer endast till

sitt maximum den bråkdel af inkomsten, som skall utgöras i afgäld.

Enligt detsamma eger nemligen Konungen för fem år i sänder, efter

förslag af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvar för sitt län, fastställa

afgäldens procenttal, hvilket dock ej kan öfverstiga tio. Härigenom är

sålunda möjlighet beredd att lämpa afgälden efter förhållandena. Å

andra sidan är emellertid nämnda proportionerliga afgäld förenad med

en fix afgift, som verkar såsom ett afgäldsminimum, i det nemligen för

hvarje inmutadt område eller utmål skall erläggas en årlig afgift af

50 kronor, hvarför dock afdrag får göras från den proportionerliga afgälden.

Såsom skäl för den fixa afgiften har anförts, bland annat, att

den proportionerliga afgälden ensam icke skulle bereda staten tillräcklig

säkerhet för åtnjutandet af en skälig godtgörelse för jordegareandelen,

helst som inmutaren kunde känna sig frestad att, med begagnande af

de utvägar, som grufvestadgan i sådant afseende erbjöde, så länge som

möjligt dröja med fyndighetens bearbetande.»

»Kommerskollegium åter framhåller med styrka att intresset för

uppletande af förut okända fyndigheter måste minskas derigenom, att

innehafvare af inmutadt område eller utmål å kronans mark ålägges en

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammanfatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

25

årlig extra afgift af 50 kronor. I många fall skulle nemligen för upptäckarne,

hvilka oftast tillhörde den obemedlade delen af befolkningen,

vara svårt eller omöjligt att genom erläggande af en sådan afgift bevara

sina inmutningar vid gällande kraft, till dess personer, villiga att

gifva förlag, hunnit uppsökas och kunnat åtminstone i någon mån öfvertyga

sig om fyndigheternas värde, oafsedt att en ökning i improduktiva

utgifter af 50 kronor för år för hvarje inmutadt område eller

utmål under den långa tid, som ej sällan erfordrades för att åvägabringa

ett lönande arbete, säkerligen icke skulle främja hågen att uppsöka nya

fyndigheter och att nedlägga försöksarbets- och andra undersökningskostnader.

Kollegium förklarar sig ej heller kunna biträda brukssocietetens

fullmägtiges förslag om den proportionerliga afgälden. Förr än

afkastningen af ett grufföretag öfverstege skälig ränta å det nedlagda

kapitalet, hade inmutaren ingen särskild fördel deraf, att staten till honom

afstått sin jordegareandel. Tvärtom skulle, i samma mån som afkastningen

blefve mindre, det för honom hafva varit bättre, om jordegaren

deltagit i arbetet och bidragit till kostnaderna. Det föresloges

derför att afgälden skulle beräknas endast å den del af nettobehållningen,

som återstode efter afdrag af ränta å det nedlagda kapitalet,

hvilken ränta med hänsyn till den stora risk, som vanligen vore med

grufföretag förbunden, ej borde bestämmas lägre än till 6 procent. Men

när ett sådant afdrag egt rum, kunde också afgälden sättas till en så

mycket större andel af öfverskottet, till och med till 25 å 30 procent

deraf. Kollegium stannar vid 25 procent.»

»Emot afgäldssystemet i det hela, och således äfven emot de af

brukssocietetens fullmägtige och af kommerskollegium föreslagna tillämpningarne

deraf, kan först och främst anmärkas, att derigenom endast

den ena af de i Riksdagens skrifvelser framhållna fördelarna af jordegareandelens

återbördande åt kronan kan vinnas. Det är nemligen

endast inkomst af grufrörelsen, som på ett dylikt sätt kan beredas

staten, hvaremot ett ökadt inflytande på grufföretagen uppenbarligen

alls icke ernås. Detta har icke heller förbisetts af kommerskollegium,

som emellertid ansett sig böra i första rummet förorda afgäldssystemet,

under förutsättning att den hufvudsakligaste vigten icke bör läggas

på statens nyss antydda inflytande. I detta fall åter kunde kollegium

biträda det af föredraganden af bergsärenden framstälda förslaget om

utarrendering af kronans jordegareandel, ehuru detta enligt kollegii

förmenande vore mindre enkelt och dess antagande förenadt med

en ej ringa risk för kronan samt, vid det förhållande att troligen i

de flesta fall ingen annan arrendator än inmutaren kunde erhållas,

Bih. till Rilcsd. Brok 1898. 4 Sami. 2 Åfd. 4 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande. N:o 7.

praktiskt sedt icke egnadt att mycket bidraga till ökande af statens

inflytande.»

»En annan väsentlig anmärkning mot afgäldssystemet, för så vidt

afgälden skall sättas i förhållande till nettoinkomsten, kan hemtas från

svårigheten att uppställa tillfyllestgörande normer för uppskattning af

denna. Denna svårighet framträder både med afseende å proceduren

vid uppskattningen och i fråga om grunderna för densamma.»

»Enligt brukssocietetens fullmägtiges förslag tillkommer uppskattningen

de vanliga taxeringsmyndigheterna. Det kan möjligen förefalla,

som om dessa lika väl kunde uppskatta inkomsten i det ena syftet som

i det andra. I sjelfva verket är det dock vid bevillningstaxering och

vid den här föreslagna uppskattningen fråga om helt olika saker. Anspråket

på noggrannhet är vida starkare, då en tiondedel af den uppskattade

inkomsten (utan afdrag för ränta) skall utgifvas, än när det

blott gäller de vanliga skattebördorna, och häraf följer att den sakkunskap,

som hos taxeringsmyndigheterna kan beträffande grufföretag

påräknas, framstår såsom otillräcklig. Äfven ur principiel synpunkt

måste det förefalla mindre rigtigt att till taxeringsmyndigheterna hänvisa

uppskattningen i fråga om en afgäld, som icke har karakteren af en

offentlig pålaga, utan är ämnad att utgöra vederlag för öfverlåtandet

af en ekonomisk förmån. Kommerskollegium har också afhållit sig från

att efterlikna fullmägtiges förslag i denna del. Icke heller någon annan

grund för beräknande af den afgäldspligtiga inkomsten har i kollegii

förslag till lagtext anvisats, men af betänkandet framgår, att beräkningen

ansetts böra ske med ledning af räkenskapsböcker, som grufdriftsidkaren

borde åläggas att föra och på anfordran tillhandahålla den

myndighet, åt hvilken uppdragits att kontrollera och uppbära kronans

vinstandel.»

»Tydligt torde vara, såsom äfven i högsta domstolen vid dess

granskning af föreliggande förslag blifvit anmärkt, att saknande af bestämmelser

om ordningen för afgörande af stridighet angående afgäldens

storlek innebär en betänklig brist. Åtminstone måste det, för

att förslaget ändock skall vara antagligt, förutsättas att normerna för

uppskattningen äro klart och fullständigt affattade. I annat fall kan

icke ens räkenskapernas upprättande efter vissa föreskrifna formulär

göra till fyllest, bortsedt derifrån, att det torde vara synnerligen svårt

att finna formulär, passande för alla möjliga fall.»

»De af kommerskollegium föreslagna grunderna för afgäldens beräkning

hafva emellertid af samtliga i granskningen deltagande ledamöter

i högsta domstolen förklarats vara alltför sväfvande för att ej

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammanfatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

27

vid tillämpningen föranleda svårigheter. Det har sålunda bland annat,

framhållits att årsvinstens rätta belopp vore väsentligen beroende deraf,

hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten grufegaren

finge tillgodoräkna sig, hvarförutom det kunde vara föremål för tvekan,

huruvida och på hvilket sätt vinsten för att komma i betraktande

måste hafva realiserats, äfvensom att det syntes vara ännu svårare

att afgöra, hvad man borde hänföra till det nedlagda kapital, å hvilket

ränta finge beräknas. Fyra af högsta domstolens ledamöter hafva

vid dessa anmärkningar fogat det uttalandet att, enligt deras uppfattning,

de framhållna betänkligheterna icke torde bero allenast på den

affattning, som kommerskollegium gifvit sitt förslag, utan att vara oskiljaktiga

från hvarje tillämpning af den valda principen och sålunda icke

kunna uteslutas på annat sätt än genom öfvergifvande af afgäldssystemet.

»

»Emot detta system har slutligen äfven erinrats, att kronan enligt

detsamma skulle sätta sig i en annan och bättre ställning än enskilde

jordegare och att härigenom eftersökandet af malmfyndigheter å kronojord

skulle förlamas. Helt säkert vore också i följd äf de stora med

grufföretag i allmänhet förenade riskerna det i många fall fördelaktigare

för jordegaren att utan eget deltagande i graf brytningen vara tillförsäkrad

äfven en måttlig del af vinsten, än att nödgas välja mellan

att öfvergifva sin jordegareandel och att underkasta 8ig kostnaderna

och öfventyret för deltagande, och ogynsammare för inmutaren att ensam

på egen kostnad och risk bearbeta grufvan, äfven om han finge

behålla en stor del af vinsten, än att kunna påräkna bistånd af jordegareandelens

innehafvare.»

»På grand af de nu anförda skälen torde afgäldssystemet böra

lemnas å sido och frågans lösning försökas på den vägen, att staten

tillgodogör sig jordegareandelen genom dess öfverlåtande åt enskilde.

»

»De hufvudsakliga företrädena hos detta system — arrendesystemet

— synas vara: att man kan undvika att gifva kronan en i jemförelse

med andra jordegare privilegierad ställning och såluncja kan

förebygga att den i inmutningsrätten liggande uppmuntran till fyndigheters

eftersökande och bearbetande kommer att verka mindre kraftigt

å kronojord än å enskild jord; att åt staten beredes icke blott inkomst

utan äfven vidgadt inflytande, eftersom möjlighet finnes att i upplåtelsevilkoren

vid hvarje tillfälle upptaga de bestämmelser, som kunna finnas

erforderliga; att, då afgiften bestämmes för hvarje särskildt fall, den

kan bättre afpassas efter de föreliggande förhållandena och sålunda

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

gifva större inkomst, än möjligt vore, om den skulle genom en allmän

regel så fastställas, att den icke i fråga om någon grufva blefve

tryckande; samt att, af samma skäl äfven formen för och kontrollen

å afgiftens utgörande kunna lämpas efter omständigheterna och i följd

häraf de förut påpekade svårigheterna, hvad afgiftens beräkning angår,

kunna helt och hållet eller åtminstone till största delen undanrödjas.

»

»Å andra sidan hafva dock emot de framstälda, på arrendesystemet

grundade förslagen rigtats åtskilliga invändningar, som icke kunna

frånkännas vigt. Det är i sjelfva verket alldeles icke lätt att finna en

anordning, som tillgodoser på en gång statens och inmutarens intressen.

Att inskränka sig till att utan vidare göra på staten tillämpligt det, som

gäller om enskilde jordegare, låter sig nemligen icke genomföra. Hufvudanledningen

härtill är att söka i det obestridliga sakförhållandet, att

statens verksamhet måste försiggå i former, som i fråga om enskilde

jordegare icke hafva någon motsvarighet; i sammanhang härmed står,

att staten bör undvika direkt deltagande i grufföretag.»

»Den största svårighet, som för staten är med ett arrendesystem

förenad, består deri, att afgörandet, huruvida staten skall begagna sin

jordegareandel, medför omgång, kostnader och ett ansvar, så mycket

tyngre, som fyndighetens beskaffenhet i regel näppeligen kan vara

tillräckligt känd för att möjliggöra ett ens någorlunda säkert omdöme.

Bortsedt från ett speciel fall af jemförelsevis ringa praktisk vigt, är

det vid utmålsläggningen, som en jordegare senast skall anmäla sig till

begagnande af sin jordegareandel. Vid denna tidpunkt är det i allmänhet,

enligt hvad från sakkunnigt håll intygats, för staten omöjligt att ega

sådan kännedom om fyndighetens beskaffenhet, att staten kan med

trygghet bestämma sig för begagnande af sin jordegarerätt och åtaga

sig dermed förenade skyldigheter och risker. Härmed sammanhänger

att, såsom äfven framhållits, ganska stora och i många fall alldeles

gagnlösa kostnader måste föranledas af de besittningar å platsen, som

förutsättas för ett beslut att begagna jordegareandelen, äfvensom att

uppdraget att pröfva företagets ekonomiska och tekniska möjligheter

medför ett tungt moraliskt ansvar, helst som ett afrådande från deltagande

i ett företag, som sedermera visar sig vara mycket lönande

eller storartadt, i allmännhet kommer att syrinerligen strängt bedömas;

för öfrigt har det anmärkts att detta uppdrag icke lämpligen kunde åläggas

hvarken bergmästarne, hvil ka under den för undersökningar å

marken användbara årstiden ofta icke skulle jemte sina öfriga göromål

medhinna detsammas utförande och hvilkas ställning såsom opartiska

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

förrättningsmän derigenom skulle förryckas, eller grufingeniörerne,

hvilka hade att tjenstgöra såsom bergmästarnes ställföreträdare, och

som uppbure en i förhållande till det ifrågavarande arbetet och det

dermed följande ansvaret alltför knapp aflöning.»

»Till undvikande af alla dessa svårigheter skulle den utvägen kunna

anvisas och har verkligen under ärendets behandling varit ifrågasatt, att

staten alltid eller så godt som alltid utan någon egentlig pröfning af

fyndigheten skulle anmäla sig till begagnande af jordegareandelen.

Härmed är emellertid den olägenhet förknippad, att staten måste under

en längre eller kortare tid deltaga i grufarbetet, innan grufvan blifvit

så känd, att det definitiva beslutet om jordegareandelens begagnande

eller öfvergifvande kan fattas. Kostnaden för detta deltagande kan

visserligen genom åberopande af grufvestadgans 66 § nedbringas till en

ganska obetydlig summa, omkring 25 kronor årligen, men det har icke

utan skäl anmärkts att det skulle vara staten mindre värdigt att på

detta sätt söka förmå inmutaren att nästan uteslutande på sin bekostnad

och risk utföra det arbete, som förutsättes för vinnande af tillräcklig

kännedom om grufvan, ett omdöme som äfven har kunnat fällas

med afsende på det medel, som staten skulle anlita för att undgå fortsatt

deltagande, nemligen gruflottens förverkande genom försummelse

att inbetala vederbörligt bidrag till grufdriften.»

»Äfven ett i visst afseende motsatt förfaringssätt har kommit under

öfvervägande, det nemligen, att staten, sedan anmälan om jordegareandelens

begagnande gjorts, skulle, i stället för att inskränka sitt deltagande

till det minsta möjliga, så inverka på omfattningen af undersökningarna,

att fyndighetens värde så snart som möjligt kunde tillnärmelsevis

beräknas och derefter jordegareandelen utarrenderas. Emot

detta förslag har dock erinrats att ett sådant tillvägagående skulle

innebära en afvikelse från grundsatsen att kronan ej bör omedelbart

deltaga i industriella företag samt förutsätta såväl anslag som särskild!

sakkunnige tjensteman, hvarförutom derigenom skulle frammanas ett

mycket stort antal okloka företag, hvilka för kronan sannolikt komme att

medföra större kostnader, än som betäcktes i de fall, då gynsamma

resultat ernåddes.»

»Icke mindre betänkligheter hafva anförts emot den äfven framkastade

planen att 22 § i grufvestadgan skulle ändras så, att jordegaren

egde rätt att begära viss tids uppskof med utmålsförrättningens

företagande för att under tiden kunna — utan samarbete med inmutaren

— göra behöfliga undersökningar af malmanledningens värde.

Särskild! skulle nemligen härigenom, i strid mot den af ålder här i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

landet omfattande åsigten, tvenne personer komma att hvar för sig och

oberoende af hvardera drifva grufarbete inom samma grufområde,

äfvensom utmålsläggningen och den dermed följande större vissheten i

de grufvan rörande förhållandena till men för inmutaren uppskjutas en

tid, som, om jordegaren skulle hafva verklig nytta af uppskofvet,

måste göras ganska lång.»

»Det af komiterades flertal framlagda förslaget går i ännu en annan

rigtning. Enligt detsamma njuter staten för anmälan till begagnande

af jordegareandelen förlängd tid intill fem år från utmålsläggningen. För

att emellertid denna förlägning af inmutarens ovisshet skall så mycket

som möjligt oskadliggöras och han ej föranledas att till ett minimum

inskränka sina arbeten — hvarigenom hela ändamålet med förlängningen

skulle i väsentlig mån förfelas — har det tillagts att, ehvad staten

tidigare eller senare anmäler sig till jordegareandelens begagnande,

tillträdes denna dock först vid utgången af de fem åren; härigenom blir

inmutaren åtminstone för någon tid säker på att få vara ensam om

arbetet och att ensam få skörda frukten af de kostnader, som han

derpå nedlägger. Direkt framtvingas ett visst mått af arbete derigenom

att under de fem åren dels den vanliga arbetsskyldigheten fördubblas,

dels hvilostånd förbjudes, dels afgift i stället för arbete ej får

erläggas.»

»Emot detta förslag hafva åtskilliga invändningar framstälts. Sålunda

har det sagts att desamma vore så ofördelaktigt för inmutaren,

att derigenom måste i väsentlig mån minskas hågen till inmutning.

Framhållits har särskilt att, enär under den första tiden af ett grufföretags

tillvaro kostnaderna i allmänhet vore störst och afkastningen

minst, fördelen för inmutaren af att Under den i förslaget utsatta tiden

ensam tillgodogöra sig grufvan vore för liten för att uppväga risken

att, å ena sidan, om företaget blefve fruktbärande, förlora hälften deri

utan ersättning för ens någon del af undersökningsarbetet och att, å

andra sidan, der det mislyckades, ensam få stå för förlusten. Vidare

skulle bestämmelserna om fördubbling af arbetsskyldigheten och om

förbud emot hvilostånd samt emot erläggande af afgift i stället för

försvarsarbete afskära inmutaren från den eljest för honom efter utmålsläggningen

öppna möjligheten att med ingen eller blott en ringa

utgift vinna tid att afyttra sin rätt eller skaffa sig förlagskapital.

Tillika vore dessa bestämmelser otillräckliga för vinnande af det med

dem åsyftade ändamålet. Äfven den fördubblade vanliga arbetsskyldigheten

kunde nemligen alltför väl fullgöras på ett sådant sätt att

ingen egentlig insigt om fyndigheten derigenom vunnes. Slutligen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottet* Utlåtande N:o 7. 31

kunde det icke anses lämpligt att staten, såsom enligt ifrågavarande

förslag vore fallet, för att lättare kunna skaffa sig direkt inkomst af

ett industrielt. företag, tillerkände sig sjelf eu privilegierad ställning

och beröfvade inmutare å kronojord rättigheter, som de skulle hafva

egt, om fyndigheten varit belägen å enskild mark.»

»Föredraganden af bergsärenden i kommerskollegium har å sin sida

ansett lämpligaste sättet för genomförande af arrendesystemet vara att

i instruktion för den eller de myndigheter, som komme att handlägga

hithörande ärenden, föreskrefves, att kronans rätt till jordegareandel

endast då borde begagnas, när omständigheterna otvetj^digt ådagalade,

icke blott att företaget vore af sådan betydelse och sådant värde, att

kronan kunde för sin andel deri erhålla eu afsevärd fördel, utan äfven

att möjlighet funnes att beräkna en lämplig afgift för jordegareandelens

öfverlåtande. På sådant sätt skulle enligt föredragandens förmenande

så mycket som möjligt minskas de omkostnader, risker och anspråk,

hvilka syntes honom vara omöjliga för staten att helt och hållet

undvika utan uppgifvande af det i Riksdagens skrifvelse angifna önsknings

målet.»

»I sjelfva verket är det också tydligt, att enligt bemälde föredragandes

förslag, på sätt han sjelf äfven framhållit, de förut påpekade

med arrendesystemet förenade svårigheterna icke på långt när fullständigt

öfvervinnas. Det skulle sålunda jemväl enligt detta förslag blifva

nödvändigt att, när inmutning skett på kronojord, anställa undersökning

på platsen för bedömande af företagets beskaffenhet och utsigter. Kostnaderna

härför skulle i alla de fall, "då jordegareandelen funnes icke

böra begagnas, vara helt och hållet förlorade. Dessutom skulle hvad

förut anförts om de vanskligheter, som vore förenade med finnandet af

personer, som ur alla synpunkter vore fullt lämpliga att verkställa ifrågavarande

undersökningar, och om tyngden af det med desamma förenade

moraliska ansvaret ega nästan alldeles oförminskad tillämpning. Vidare

skulle det uppenbarligen ofta blifva omöjligt att genast efter utmålsläggningen,

vid hvilken anmälan om jordegareandelens begagnande ju i regel

senast måste göras, finna en arrendator och med honom träffa uppgörelse

i alla erforderliga punkter. Det skulle således alltför lätt blifva

för staten nödigt att under någon tid deltaga i grufdriften, för hvilket

deltagande både penningemedel — särskilt äfven i anledning af skyldigheten

att delvis lösa redan befintliga byggnader, redskap och förråd

— och tjensteman skulle erfordras. Å andra sidan måste, då ett arrendeaftal

träffats, den föreställningen lätteligen kunna uppstå, att staten

vore ansvarig för rigtigheten af det resultat, hvartill de förut omtalade

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Sammansatta Stats- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 7.

undersökningarne ledt, och på grund af hvilket staten bestämt sig för

begagnande af jordegareandelen och uppstält sina arrendevilkor. Äfven

bortsedt härifrån vore, för så vidt icke staten inskränkte sig till att

göra sin rätt gällande blott i undantagsfall, fastställandet af arrendevilkor

en mycket vansklig sak, då man icke utan att betydligt förlänga

tiden för statens omedelbara deltagande kunde hoppas att erhålla ledning

genom konkurrens mellan flere arrendesökande, bvilka haft tillräcklig

tid att öfverväga sina anbud. För att så snart som möjligt få

tillfälle att rätta till äfventyrs förelöpande felaktigheter i detta afseende

skulle man nödgas göra den första arrendetiden mycket kort, hvaraf

åter följden kunde befaras blifva den, att arbetet under denna första

tid bedrefves på ett lamt eller eljest otillfredsställande sätt.»

»Sjelfva arten af de nu påpekade svårigheterna synes anvisa den

väg, på hvilken man kan vänta att komma till en mera tillfredsställande

lösning af frågan. Man bör försöka att befria staten från kostnaderna,

besväret och ansvaret med de undersökningar, som erfordras för ett

beslut att begagna rätten till jordegareandel, vidare äfven från nödvändigheten

att under första tiden omedelbart deltaga i grufdriften samt,

såvidt möjligt, från svårigheten att rigtigt bestämma arrendeafgiften.

Allt detta synes — utan ett betänkligt uppskjutande af utmålsläggningen

eller af den tid, inom hvilken staten bör anmäla sig till begagnande

af jordegareandelen — kunna vinnas genom den anordning, som jag

nu går att utveckla.»

»Grundtanken i denna är att redan innan tiden för anmälan om

jordegareandelens begagnande ’ gått till ända genom infordrande af

anbud utröna möjligheten att utarrendera kronans lott. Statens första

åtgärd är derför att infordra arrendeanbud, och detta bör i regel ske

inom kort tid efter mutsedelns utfärdande. Den tid, inom hvilken

anbud skola ingifvas, sättes tillräckligt lång, för att spekulanter må

hafva tillfälle dels att, såvidt möjligt, taga kännedom om den inmutade

fyndighetens art och värde, dels att genom bildande af associationer

eller eljest försäkra sig om nödigt kapital. Ulan tvifvel måste i

många fall det vara med ett ganska stort äfventyr förenadt att på

ett så tidigt stadium af grufdriften ingifva anbud på öfvertagande af

kronans lott. Men i betraktande deraf, att detta äfventyr dock icke

är större än vid transaktioner angående inmutningsrätt, synes det med

stöd af erfarenheten i afseende på sådana kunna antagas, att den enskilda

företagsamheten, när grufvan kan förväntas blifva af någon

större betydenhet, icke skall låta sig deraf afskräckas, utan fast mera

i dylika fall ett flertal anbud inkomma. Uteblifvandet af hvarje anbud

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 33

måste derför under vanliga förhållanden betraktas såsom ett ganska

säkert tecken derpå, att grufvan icke för tjenar statens deltagande i

grufdriften, och detta så mycket mera, som det för inmutaren uppenbarligen,

när grufvan eger något värde, finnes ett ganska starkt intresse af

att ensam blifva berättigad till densamma och han derför har anledning att

genom ingifvande af arrendeanbud söka förekomma annans deltagande.

Ingifvas åter anbud, har staten dels den fördelen, att, om en undersökning

på platsen i följd af särskilda omständigheter finnes nödig eller

önsklig, säkerhet finnes att få vederlag för den häraf föranledda kostnaden,

dels äfven den, att en värdefull ledning erhålles för bestämmande

af arrendeafgiftens storlek. Hålles möjligheten öppen att lämpa

såväl grunden för afgiftens beräkning som inom vissa gränser äfven

arrendetiden efter de i hvarje fall föreliggande omständigheterna och

spekulanters i anbuden framträdande önskningar, synes man icke behöfva

befara, att afgiften blir alltför låg eller att genom en alltför kort

arrendetid arrendatorn frestas att åsidosätta de sunda principerna för

graf brytningen; härutinnan måste äfven ett medgifvande af optionsrätt

för arrendatorn att vid arrendetidens slut å nyo få öfvertaga jordegareandelen

visa sig verksamt. Enär anbuden afgifvas utan stöd i en föregående,

genom statens försorg verkstäld undersökning, handla spekulanterna

helt och hållet på eget ansvar och komma att sakna hvarje

äfven skenbar grund för anspråk på att hållas skadeslösa för de misstag

de begått. Staten är vidare, på grund af tidsföljden mellan arrendeaftalets

uppgörande och anmälandet om jordegareandelens begagnande, icke utsatt

för den risken att efter sådan anmälan under afvaktan på utarrendering

under längre eller kortare tid behöfva omedelbart deltaga i grufföretaget

för att måhända till sist nödgas tillgripa den med dess värdighet

mindre väl öfverensstämmande utvägen att genom försummelse att

inbetala tillskott förverka sin andel och derigenom befria sig från

vidare förpligtelser. Man behöfver icke heller befara, att staten får

utan gagn vidkännas andel i utmålskostnaden. Slutligen kan, vid utmålsläggningen,

i fråga om utmålets storlek och sträckning m. m.

billig hänsyn tagas till arrendatorns önskningar, hvilket i sin mån

måste bidraga till att uppmuntra arrendespekulationen.»

»Skulle i enstaka fall på grund af särskilda omständigheter någon

arrendator ej kunna genast erhållas, men grundad förhoppning dock

finnas om lönande arbete, är det uppenbarligen icke med nämnvärd utgift

för kronan förenadt att under någon tid genom deltagande i

försvarsarbetet bibehålla sin rätt.»

Bill. till Riksd. Prat. 181)8. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

»Hvad nu blifvit anfördt synes mig gifva ifrågavarande anordning

ett bestämdt företräde framför hvarje annan tillämpning af arrendesystemet.

A andra sidan bevaras — med den obetydliga inskränkning,

som jag strax skall angifva — alla de förut framhållna, med detta system

förenade fördelarna: likställighet mellan kronan och andra jordegare

samt således mellan inmutare å kronojord och inmutare å enskild

jord; beredandet åt staten icke blott af inkomst, utan äfven af vidgadt

inflytande; möjlighet att afpassa afgiften efter hvarje särskild! fall

och sålunda undvika, att den antingen i en del fall blifver tryckande eller

i andra fall alltför lindrig och litet gifvande; möjlighet att lämpa efter

omständigheterna äfven grunden för och kontrollen å afgiftens beräknande.

På grund häraf anser jag en åtgärd i den af Riksdagen

angifna rigtningen vara möjlig och lämplig.»

»Den nyss antydda inskränkningen har afseende på den förstnämnda

bland de berörda fördelarne, eller fördelen af likställighet mellan kronan

och andra jordegare. För att möjliggöra en tillfredsställande användning

af arrendesystemet i dess förut omtalade form behöfvas nemligen vissa

ändringar i grufvestadgan, hvilka onekligen kunna uppfattas såsom försämrande

inmutarens rättsställning, om de än äro af försvinnande liten

betydelse i detta afseende.»

»Först och främst måste, för att kronan må kunna i god tid efter

mutsedelns utfärdande utbjuda jordegareandelen på arrende och dervid

kunna utsätta tillräckligt lång tid samt efter dennas utgång hafva erforderligt

rådrum före utmålsläggningen, dels den myndighet, som å

kronans vägnar har att ombesörja utarrenderingen — lämpligen Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande — erhålla underrättelse derom, att

inmutning skett å kronojord, dels mellan denna underrättelse och utmålsläggningen

viss tid förflyta. De för åstadkommande häraf behöfliga

stadgandena hafva synts kunna på det sätt sammanslås i 22 §, att utmål

förklaras ej få utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd läggas å kronojord, der

jordegareandelen tillkommer kronan, förrän två år efter det att afskrift

af mutsedeln blifvit till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven.

Härvid må erinras, att redan enligt grufvestadgans nuvarande lydelse (i

13 §) en inmutare är skyldig att viss tid innan han börjar arbetet å inmutadt

område lemna afskrift af mutsedeln till områdets egare, således,

då kronan är eg are, till Eders Kongl. Majits befallningshafvande, äfvensom

att för närvarande utmål icke behöfver sökas förrän tre år från mutsedelns

utfärdande, hvilken tid, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,

allmänt i dess hela utsträckning begagnas. Det kan således endast vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammanfatta Stat.s- ork La</iils/cottds Utlåtande N;o 7. • ’>;>

i sällsynta undantagsfall, som någon verklig inskränkning eller ny börda

genom det föreslagna stadgandet ålägges inmutaren.»

»För det andra har den af föredraganden af bergsärenden framhållna

faran måst undvikas, att arrendator! af kronans lott genom försummelse

att inbetala tillskott kommer densamma att enligt grufvestadgans

65 § hemfalla till öfrige delegare i grufvan; denna fara är så mycket

större, som arrendator! härvid kan handla i hemligt samman förstånd med

dessa och emot godtgörelse, som af dem utlofvats eller gifvits. Man

kan visserligen hänvisa dertill, att staten, hvilken såsom egare af lotten får

mottaga sådan anmaning och sådan ytterligare erinran, som i samma

65 § omtalas, följaktligen kommer i tillfälle att, innan det är för sent,

sjelf fullgöra inbetalningen och derigenom förebygga lottens förverkande.

Man får dock ej förbise, att staten för att draga fördel af denna utväg

skulle nödgas både att vidkännas tillskottet utan visshet om framtida

godtgörelse derför och att under någon tid, till dess ett nytt arrendeaftal

kunnat träffas, omedelbart deltaga i grufdriften; det förutsattes

nemligen, att den försumlige arrendatorn förverkat sin arrenderätt.»

»På grund af det anförda har det synts nödigt att åt kronan förbehålla

en särskild anståndstid, tillräckligt lång för att i regel, der

grufvan har något egentligt värde, en ny arrendator må kunna erhållas.

Då tillskottet skall från den vanliga anståndstidens utgång löpa

med sex procent ränta, torde de olägenheter, som för öfrige delegare

i grufvan må vara förknippade med uppskofvet, icke kunna anses vara

betydande. Snarare skulle man kunna säga, att faran för en på aflägsnande

af kronans rätt rigtad öfverenskommelse mellan arrendatorn och

öfrige delegare icke är med tillräcklig visshet utesluten, eftersom ett så

stort tillskott kan af dem beslutas, att hvarken staten eller någon ny

arrendator vill erlägga detsamma. Häremot kan emellertid anmärkas,

dels att dylika spekulationer från arrendatorns sida af flera skäl alltid

måste vara i hög grad vågade, helst när det är fråga om eu så

kapitalstark grufegare som staten, dels att de öfrige delegarne ju äfven

skola betala motsvarande tillskott och följaktligen riskera att, om den

infordrade summan är för stor, förverka sina lotter redan vid utgången

af den vanliga anståndstiden.»

»Till förekommande af misstag har det synts vara gagneligt att såväl

i 65 § som 22 § intaga eu erinran derom, att det är Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, som hvar för sitt område ega å kronans vägnar

emottaga de meddelanden, som der äro i fråga. Det sätt, hvarpå denna

erinran i båda de nämnda paragraferna uttryckts, torde tillräckligt förebygga

den alldeles oberättigade slutsatsen, att det vore endast i dessa

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

fall, som Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande med afseende på dylikt

vore rätte vederbörande.»

»Förutom i nämnda två paragrafer (22 och 65) torde för återtagande

af kronans jordegareandel och genomförande af arrendesystemet ändring

behöfva vidtagas endast i 17 §. Dels inmutare, dels vissa kronojordsinnehafvare

måste nemligen frånkännas den dem enligt nuvarande

affattningen tillkommande rätten till jordegareandel. Det förra kan

åstadkommas genom att utesluta paragrafens sista stycke och sålunda

återgifva hufvudregeln, att jordegareandelen tillkommer jordegaren, dess

giltighet, det senare åter genom att i första stycket utelemna en eller

två af de kategorier kronojordsinnehafvare, som der tillerkännas rätt

till jordegareandel. Lika med högsta domstolen finner jag det icke

böra ifrågakomma att fråntaga boställsinnehafvare förevarande rättighet.

Det blir sålunda allenast kronoarrendatorer, som icke vidare skola

i lagrummet omförmälas. Efter denna ändring i kommerskollegii förslag,

kan det med så mycket mindre skäl förordas att utesluta bestämmelsen

om rätt för kronojordsinnehafvare att, om han begagnar

jordegareandelen, sedermera behålla gruflotten såsom sin enskilda tillhörighet.

»

»Bland vilkoren för jordegareandelens utarrendering kunna de flesta

ej lämpligen blifva föremål för allmänt gällande bestämmelser. Af de

öfriga åter äro några sådana, att de ej kräfva någon särskild redogörelse.

Tvenne punkter torde emellertid böra nu omnämnas på grund af

den betydelse, de i olika afseenden ega.»

»Af grundsatsen, att staten bör undvika utgifter och förpligtelser,

härflytande af jordegareandelens utarrendering, följer det med nödvändighet,

att en arrendator icke bör kunna vid arrendetidens slut af staten

fordra ersättning för byggnader och andra anläggningar, lika litet

som för utförda förarbeten eller anskaffade redskap och förråd. Man

kunde då tänka sig, att han skulle få ersättning för större eller mindre

del af de nämnda föremålen på det sätt, att en ny arrendator skulle

vara förbunden att lösa dem. Icke heller detta kan dock medgifvas.

I sådana fall, då lösesumman uppginge till ett ansenligt belopp, vore

nemligen fara värdt, att genom en sådan regel konkurrensen om det

nya arrendet skulle alltför mycket inskränkas och staten ställas inför

det valet att antingen låta den förre arrendatorn fortsätta med nyttjandet

snart sagdt på hvilka vilkor som helst eller sjelf inträda i omedelbart

utöfvande af grufdriften. Det ligger äfven i öppen dag, att en sådan

situation skulle kunna afsigtligt framkallas. Ingen som helst rätt att

fordra lösen eller ersättning bör derför tillerkännas en afträdande arren
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

:-!7

Sammanfatta Stats- och Lat) lits kottets Utlåtande N:o 7.

dator. Snarare kunde man tillförsäkra honom att, om han ej finge

lösen, få vidblifva bruket af jordegareandelen under eu efter omständigheterna

afpassad tid, dock ej utöfver visst maximum. Detta skulle

emellertid föranleda invecklade beräkningar och ofta ej lända arrendatorn

till någon verklig nytta, eftersom han icke på förhand kunde säkert

veta, huru det komme att gå. Det synes sålunda icke återstå något

annat än att i arrendevilkoren frånkänna arrendatorn hvarje slags godtgörelse.

Detta utesluter dock naturligtvis icke, att det på grund af

särskilda omständigheter kan i enstaka fall befinnas ändamålsenligt att

i större eller mindre utsträckning tillerkänna arrendatorn rätt till ersättning,

hvilken förmån då måste motsvaras af skyldighet att erlägga

ett så mycket högre arrende.»

»På frågan, i hvad mån en arrendator är befogad att under sin besinningstid

borttaga, förminska eller försämra en gång utförda anläggningar

m. m., torde det icke vara nödigt eller lämpligt att här inlåta

sig. Några allmänna normer utöfver dem, som följa dels af förhållandet

till öfrige delegare, dels af grufvestadgans 48 § och 6 kapitel, låta

näppeligen uppställa sig. Till de enskilda fallens egendomligheter kan

endast i arrendeaftalen tagas hänsyn. Det må dock anmärkas, att saken

tydligen ställer sig på annat sätt i fråga om den förste arrrendatorn

än med afseende på den, som till brukande öfvertager kronans

lott i en redan länge bearbetad, med dyrbara anläggningar försedd

grufva.»

»Emot hvad ofvan förordats, eller att byggnader och anläggningar

skola vid arrendetidens slut utan ersättning hemfalla till kronan, kan

den invändning lätt göras, att i följd af en sådan regel arrendatorn blifver

alldeles afskräckt från alla mer än för det närmaste behofvet afsedda

åtgärder. Såsom redan ofvan antydts, bör en sådan tendens dock kunna

öfvervinnas dels genom medgifvande af optionsrätt, dels, och framför

allt, genom ett lämpligt bestämmande af arrendetiden, på det sätt nemligen,

att arrendet ställes på så mycket längre tid, ju kostsammare förarbeten

och anläggningar erfordras. Det bör ju till och med icke finnas

något hinder derför, att den, som till en början arrenderat på kort tid,

senare, när han funnit, att större arbeten äro ändamålsenliga, än han

på grund af den återstående arrendetidens korthet kan vedervåga, på

derom gjord framställning genast och utan afvaktan på den första arrendetidens

slut erhåller förlängning af arrendet. För öfrigt är det,

äfven oberoende af optionsrätten, ganska antagligt, att ombyte af arrendator

endast sällan kommer att ega rum; tydligen kan i allmänhet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

ingen annan bjuda så mycket för jordegareandelen som den förutvarande

arrendatorn sjelf.»

»Medan det nu framstälda talar derför, att arrendetiderna göras

långa, kommer man ur andra synpunkter till det motsatta resultatet.

Dels kan det nemligen visa sig, att arrendeafgiften bör höjas, grunden

för dess beräknande ändras eller kontrollerna skärpas, dels, och framför

allt, är det endast genom att utarrendera på kortare tider, som staten

verkligen behåller saken i sin hand och är i tillfälle att med ej alltför

långa mellantider gorå sitt inflytande gällande genom att tillägga nya

arrendevilkor och i öfrigt förfara efter de till äfventyrs väsentligen

ändrade omständigheterna. Det gäller derför att genom väljandet af en

medelväg söka förena dessa båda stridiga fordringar. Lämpligast synes

i sådant hänseende vara att utsätta en, icke alltför knapp, maximitid,

hvilken skäligen torde kunna antagas till trettio år, såsom i afseende å

apatitfyndigheter vid nästlidna års riksdag bestämdes; första gången

utarrendering sker, lärer i allmänhet böra väljas en betydligt kortare

tid.»

Sedan förslag ej mindre till de ändringar i 17, 22 och 65 §§ i

grufvestadgan, hvilka påkallats af förslaget om återtagande af kronans

jordegareandel och genomförande af arrendesystemet, än äfven till ändrad

lydelse af 3, 5, 8, 11, 13, 14, 24, 31, 39, 44, 61 och 68 §§ i

samma stadga äfvensom till öfvergångsstadgande föredragits, hade Kongl.

Maj:t, enligt hvad nu föredragande departementschefen vidare erinrar,

förenämnde 9 mars 1894 genom särskilda propositioner dels inhemtat

Riksdagens yttrande öfver berörda förslag till ändrad lydelse af vissa

paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884 dels föreslagit Riksdagen

att, derest Riksdagen i hufvudsak godkände de ifrågasatta ändringarne

af 17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, medgifva, att Kongl. Maj:t tills

vidare egde i den ordning, som af Kongl. Maj:t närmare bestämdes, ej

mindre att åt svenske män, mot årlig afgift och under de vilkor i öfrigt,

Kongl. Maj:t faststälde, under en tid för hvarje gång af högst

trettio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande jordegareandel

i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit upplåtelsen,

att vid upplåtelsetidens utgång ega företräde till jordegareandelens

öfvertagande äfven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan ifrågakomme,

än äfven att, om ingen funnes, som vore villig eller kunde

öfvertaga begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i

hvarje särskilt fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande

åt kronan af jordegareandelen eller ock låta rätten till. densamma förfalla.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammnmntfn Sta/* och Lafintskottctx aflåtande N:o 7. 39

Vid behandlingen inom lagutskottet, af propositionen om ändring

af grufvestadgan hade utskottet tillstyrkt densammas godkännande med

endast eu del ändringar i vissa paragrafers ordalydelse i syfte att

åstadkomma större tydlighet. Det af lagutskottet framlagda förslaget

hade derefter af Första Kammaren antagits, allenast med en ändring af

13 §, dervid i votering efter den till 17 § anknutna hufvuddiskussionen

för den föreslagna lydelsen afgifvits 59 röster, medan 17 varit

för afslag. Andra Kammaren hade för sin del antagit endast 3, 5, 8, 11

och 13 §§. Vid votering rörande 17 § hade i denna kammare afgifvits

09 röster för den föreslagna lydelsen och 104 röster mot densamma.

Efter godkännande af ett från lagutskottet inkommet sammanjemkningsförslag

hade Riksdagen uti skrifvelse den 11 maj 1894 förklarat,

att Riksdagen, som ansett propositionen om ändring i grufvestadgan

innefatta ett ämne, derom Riksdagen egde att för sin del besluta, hade,

då Riksdagen icke kunnat godkänna de af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelser

angående kronan förbehållen jordegareandel vid inmutningar

på icke disponerad kronojord och dermed sammanhängande stadgande^

i anledning af Kongl. Maj ds proposition för sin del antagit

lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16

maj 1884, innefattande denna lag ändring af 3, 5, 11 och 13 §§ i

grufvestadgan.

Då Riksdagen sålunda icke godkänt de ifrågasatta ändringarna af

17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, och dermed den förutsättning förfallit,

som legat till grund för förutnämnda proposition angående tillgodogörande

af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva, hade

Riksdagen i särskild skrifvelse nyssberörde 11 maj 1894 meddelat, att

denna framställning ej heller af Riksdagen bifallits
Beträffande

ofvan omförmälda af Riksdagens båda kamrar antagna

ändring af 13 § i grufvestadgan har departementschefen erinrat, hurusom

enligt 1 mom. i denna § det ålåge inmutare att viss tid före arbetets

påbörjande lemna afskrift af mutsedeln ej blott till det inmutade

områdets egare, utan äfven till den, hvilken innehade nyttjanderätt dertill,

men att uti Kongl. Maj:ts förenämnda förslag den ändring vidtagits

uti nyssnämnda moment, att inmutares delgifningsskyldighet inskränkts

till aflemnande af afskrift af mutsedeln, förutom till det inmutade områdets

egare, allenast till den, hvilken det med nyttjanderätt innehade.

Vid propositionens behandling i Riksdagen hade lagutskottet, i ändamål

att fullt tydligt utmärka hvad med ändringen afsåges, efter de i

13 § 1 mom. förekommande orden »det med nyttjanderätt innehar» tilllagt

orden »och brukar», hvarförutom motsvarande förtydligande före
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

slagits jemväl på ett följande ställe i samma moment. Denna redaktionsförändring

hade dock icke af Riksdagen godkänts, utan hade Riksdagen

för sin del besluta den affattning af momentet, att inmutare

skulle aflemna afskrift af mutsedeln »till såväl det inmutade områdets

egare som den, hvilken dertill innehar intecknad eller af jordegaren

hos inmutaren skriftligen anmäld nyttjanderätt».

Af förhandlingarna vid Riksdagen framginge, att ändringen tillkommit

i inmutarens intresse för att förhindra, att han i följd af bristande

kunskap om nyttjanderättens tillvaro skulle blifva sin inmutningsrätt

förlustig.

Mot det af Riksdagen antagna förslaget hade högsta domstolen,

hvars yttrande deröfver Kongl. Maj:t täckts infordra, anmärkt, att den

af Riksdagen antagna ändringen af 13 § 1 mom. endast ofullständigt

skulle medföra dermed åsyftad förbättring, men deremot kunde föranleda

verkliga olägenheter; och hade högsta domstolen i sådant afseende

erinrat att, då en mängd egendomar, såsom kronohemman, boställen,

kyrkohemman m. fl., icke vore föremål för inteckning, skulle boställshafvare,

åboer eller arrendatorer å dylika hemman, huru notorisk deras

nyttjanderätt än vore, icke ega någon rätt att få afskrift af mutsedeln

sig tillstäld, med mindre jordegaren gjort skriftlig anmälan om nyttjanderätten,

men, då förslaget icke innehölle någon föreskrift om skyldighet

för jordegare att göra sådan anmälan, saknade nyttjanderättsinnehafvaren

trygghet för att anmälan verkligen komme att ske, och

att, då förslaget icke innefattade bestämmelser om viss tid, inom hvilken

jordegaren hade att hos inmutaren göra anmälan om nyttjanderätten,

sådan anmälan kunde göras så sent, att inmutaren icke hunne

att delgifva afskriften af mutsedeln åt nyttjanderättsinnehafvaren å sådan

tid, att inmutaren egde rätt att börja arbetet före utgången af de

åtta månader, inom hvilka han enligt 14 § vore pligtig att, vid äfventyr

af inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet.

Då Riksdagens skrifvelse den 31 december 1894 föredragits inför

Kongl. Maj:t, hade Kongl. Maj:t, på grund af hvad inom högsta domstolen

blifvit anmärkt, funnit sig icke kunna godkänna det af Riksdagen

antagna förslaget. Af hela det till 1894 års Riksdag framlagda

förslaget hade alltså icke vunnits något resultat.

Departemenschefen meddelar vidare, att, såsom redan förut antydts,

1889 års kungörelse, hvilken, beträffande inmutningar å odisponerad

kronojord, förhindrade inträdandet af alla de vigtiga rättsverkningar,

som enligt grufvestadgan vore fästade vid utmålsläggningen, varit ansedd

att gälla blott intill dess frågan om kronans jordegareandel hun
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Sammansatta Stats- och Lai/utsJcottets Utlåtande N:o 7.

nit ordnas. Denna fråga både ännu icke blifvit löst, och följaktligen

hade kungörelsen, oaktadt de hinder dess bibehållande, såsom nu skett

under en längre följd af år lagt i vägen för drifvande af bergshandtering

särskildt inom rikets nordligaste delar, icke kunnat utan vidare upphäfvas,

då uppenbart vore, att en sådan åtgärd skulle hafva till omedelbar

följd att redan på förhand omintetgöra frågans lösning i den

rigtning, som i Riksdagens skrifvelser angifvits.

Olägenheterna af kungörelsens bibehållande hade vid olika tillfällen

påpekats såväl uti dispensansökningar hos Kongl. Maj:t af enskilde

innehafvare af inmutade områden å odisponerad kronojord i Norrbottens

län som ock inom Riksdagen; och hade departementschefen

derför ansett det vara nödvändigt att ånyo upptaga denna fråga i hela

dess vidd.

På departementschefens hemställan hade då Kongl. Magt genom

skrifvelse den 28 maj 1897 anbefalt kommerskollegium att atgifva yttrande,

huruvida vid affattande af förslag till ändring i grufvestadgan

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som innefattades i

förenänmda proposition till 1894 års Riksdag, någon ändring i de särskilda

bestämmelserna i sagda förslag syntes vara erforderlig; och hade

kommerskollegium den 5 oktober 1897 afgifvit sådant yttrande, deri

kollegium anfört, bland annat, att det visserligen vore önskvärd! att ett

förtydligande af 13 § grufvestadgan i det af Riksdagen afsedda syfta

egde rum, men att, under förutsättning att ett fullt tillfredsställande

förtydligande icke kunde åstadkommas, kollegium — på grund af hvad

högsta domstolen andragit och med hänsyn till Kongl. Maj:ts dom den

15 november 1895, deruti förklarats att, då nyttjanderätt icke varit intecknad

eller veterligen för inmutaren kunnig vid den tid, då försöksarbetet

börjades, verkade inmutarens underlåtenhet att delgifva nyttjanderättsinnehafvaren

mutsedeln icke till inmutningsrättens förlust

ansåge, att den lydelse, lagrummet erhållit i den kongl. propositionen,

lämpligen kunde bibehållas; att kollegium uti förenämnda utlåtande af

den 15 juni 1893 väl, i fråga om tillgodogörande af kronans jordegareandel,

tillstyrkt ett annat tillvägagående än det, som Kongl. Maj:t uti

den kongl. propositionen sedermera föreslagit, men att kollegium numera,

på grund af hvad i ärendet förekommit efter det kollegium afgifvit

sitt nyssnämnda utlåtande, icke hade något att erinra mot de bestämmelser

rörande sättet för tillgodogörandet af kronans jordegareandel,

som innefattades uti den kongl. propositionen; att mutsedlar med

sådant förbehåll, som omförmäldes uti 1889 års kungörelse, utfärdats

hufvudsakligen inom det norra bergmästaredistriktet; att, enligt uppBih.

till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 2 Åfd. 4 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

lysning af bergmästaren i detta distrikt, mutsedlar med sådant förbehåll

blifvit intill den 9 september nästlidet. år utfärdade inom distriktet

till följande antal, nemligen:

å nyupptäckta fyndigheter ................................................. 501 mutsedlar,

å före den 19 augusti 1889 kända fyndigheter ........... 904 »

tillsammans 1,405 mutsedlar,

deraf 277 afsett förnyad inmutning af fyndigheter, för hvilka mutsedlar

redan en eller flere gånger med nämnda förbehåll utgifvits; att bergmästaren

vidare meddelat, att ansökningar om utmål för 210 inmutade

fyndigheter icke kunnat af honom på grund af bestämmelsen i 1889

års kungörelse, bifallas; att klagomål öfver samma kungörelse dels i

form af besvär och ansökningar, dels ock under hand såsom enskilda

framställningar vid olika tillfällen försports; att de af kungörelsen orsakade

missförhållanden vore af den art, att de motverkade hvad man

genom inmutningsrätten velat vinna, nemligen ett ökadt intresse för

grufdriftens och den deraf följande odlingens befrämjande; att, enligt

kollegii mening, genom upphäfvande af 1889 års kungörelse grufdriften

skulle främjas och ett hinder för utvecklingen inom landets nordliga

län undanrödjas, men att, derest till följd deraf, att någon ändring i

grufvestadgan icke komme att vidtagas, det skulle anses lämpligt att

det i kungörelsen omförmälda förbehåll bibehölles, kungörelsen åtminstone

borde på det sätt ändras, att utmål kunde anvisas för fyndigheter

å odisponerad kronojord, med skyldighet för utmålets egare att

vara underkastad de förändrade bestämmelser i afseende å jordegareandelen

i fyndigheten, som genom ny lagstiftning kunde varda gällande;

samt att kollegium ville såsom sin mening uttala att vid affattande

af förslag till ändring i grufvestadgan i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det förslag, som innefattades i Kongl. Majris proposition

till 1894 års Riksdag, någon ändring i de särskilda bestämmelserna

i samma förslag icke syntes vara erforderlig, om ej möjligen i

13 §, äfvensom att, derest ändring af grufvestadgan i fråga om jordegareandelen

i fyndigheter å icke disponerad kronojord icke skulle

komma att nu vidtagas, kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889 helst

borde upphäfvas eller åtminstone så ändras, som kollegium föreslagit.

Slutligen yttrar departementschefen, att han med afseende å hvad

sålunda i ärendet förekommit, icke funne någon anledning att frångå

den ståndpunkt, som i 1894 års proposition intagits, eller att i det

samma proposition bilagda förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer

i grufvestadgan föreslå annan ändring, än att de af lagutskottet, på

s. 43 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 43

sätt förut omförmälts, i paragrafernas ordalydelse vidtagna förtydliganden

måtte vinna godkännande. I enlighet med hvad Riksdagen uttalat

finge emellertid de ifrågasatta ändringarna i grufvestadgan anses vara

af sådan beskaffenhet, att de borde erhålla allmän lags natur, hvadan

högsta domstolens yttrande enligt 87 § regeringsformen öfver desamma

syntes böra infordras; och för den händelse detta yttrande icke gåfve

anledning till annat förfarande, borde derefter till Riksdagen aflåtas

kongl. proposition om godkännande af de ifrågasatta ändringarna och

i sammanhang dermed aflemnas särskild kongl. proposition angående

tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva af

enahanda lydelse som den förut omförmälda propositionen i samma

ämne den 9 mars 1894.

Departementschefen har derför hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes,

för det ändamål 87 § regeringsformen omförmälde, inhemta högsta domstolens

yttrande öfver ett vid detta protokoll fogadt förslag till lag om

ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Sedan högsta domstolens yttrande öfver sistberörda förslag inhemtats,

har, enligt hvad till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 22 januari 1898 meddelas, föredragande departementschefen

med tillstyrkande af vissa jemkningar i berörda förslag hemstält,

att förslaget måtte jemnlikt § 87 regeringsformen genom proposition

för Riksdagen till antagande framläggas.

I sammanhang med förenämnda kongl. propositioner har det sammansatta

stats- och lagutskottet, till hvilket dessa ärenden jemte i anledning

af propositionen n:o 30 inom Andra Kammaren afgifna yttranden

blifvit för behandling öfverlemnade, förehaft. 3 inom Andra Kammaren

i ämnet väckta motioner jemte ett i anledning af motionen n:o

213 inom denna Kammare afgifvet yttrande.

I motionen n:o 155 har herr K. Hj. Branting anfört, att i samma

mån som kännedomen om de inom vårt lands nordligaste delar förefintliga

mineralrikedomar ökades, och den enskilda företagsamheten

visade sig allt mera lifaktig i sträfvandena att tillgodogöra dessa derstädes

blott föga anlitade naturtillgångar och dymedelst inom ifrågavarande

ödemarker, der staten vore så godt som ensam jordegare, bryta

bygd och sprida kultur, desto mera oafvislig blefve fordran att utan

ytterligare uppskof få slutligen afgjord den magtpåliggande frågan, huruvida,

i hvilken utsträckning och på hvad sätt staten skulle begagna sig

af sin jordegareandel. Vid 1897 års riksdag hade i sådant syfte väckts

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

två motioner, den ena förutsättande, att staten skulle frånträda alla sina

anspråk härutinnan, den andra afseende, att berörda andel skulle komma

staten till godo i form af en viss »royalty», som det ålåge grufegaren

att erlägga, samt att lagutskottet måtte utarbeta och framlägga förslag

till bestämmelser af sådan art. Ingendera af nämnda motioner hade

emellertid lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall, den förra så mycket

mindre, som Riksdagen och de bland dess utskott, som under senast

förflutna nio åren yttrat sig i ärendet, äfvensom myndigheter, som blifvit

deruti hörda, omfattat åsigten, att det allmänna ej utan vederlag borde

afstå sin jordegarerätt. Förslaget att låta statens andel utgå såsom

en afgäld på den brutna malmen hade strandat hufvudsakligen på rent

formella betänkligheter hos lagutskottet. Då det dock syntes motionären

uppenbart, att detta system, hvithet förordats af såväl brukssocietetens

fullmägtige i jernkontoret och kommerskollegium som länsstyrelserna

i de nordligaste länen och bergmästaren i norra distriktet, egde afgjorda

företräden framför utarrenderingen af merberörda rätt ej mindre än

bestämmelser rörande viss anpart af grufvans årliga bruttoafkastning,

för att icke tala om att såsom delegare direkt deltaga i grufdriften med

deraf följande risker, tilläte sig motionären hemställa, att i grufvestadgan

af den 16 maj 1884 vidtoges sådan ändring, att inmutare af malmfyndighet

å odisponerad kronojord måtte komma i åtnjutande af kronans

jordegareandel mot godtgörelse af en viss årlig afgäld, hvars storlek

af Riksdagen bestämdes i samma ordning, som för bevillningar stadgadt

vore.

Herr S. J. Kardell har i motionen n:o 172 yrkat, att Riksdagen

måtte besluta, att staten skulle vid inmutning på odisponerad kronojord

uttaga sin jordegareandel i form af en afgäld eller s. k. royalty, som

för hvarje grufföretag särskildt bestämdes, samt att befrielse från denna

afgäld måtte medgifvas inmutare åtminstone under de första fem åren.

Motionären erinrar dervid, att han i en inom Andra Kammaren

förlidet år väckt motion föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till all kraft och verkan

upphäfva kongl. kungörelsen rörande inmutning å kronojord af den 19

augusti 1889. Denna motion hade af båda kamrarne afslagits. Af den

diskussion, som förts vid tillfället i fråga, hade enligt motionärens mening,

framgått att hufvudmotivet för afslag varit, att staten borde göra sig

til! godo sin jordegareandel på odisponerad kronojord, och att denna

frågas lösning borde föregå den nämnda författningens upphäfvande.

Flera olika sätt, på hvilka staten skulle begagna sig af denna sin rätt,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 7. 45

både föreslagits. Ehuru motionären för sin del icke trodde, att utvecklingen

af bergsbruket i Lappmarken skulle befrämjas, vare sig att jordegareandelen

uttoges på det ena eller andra sättet, ansåge sig motionären

dock vid den utgång, som frågan vid förliden riksdag erhållit,

böra bland de olika förslagen söka finna det, som syntes vara på en

gång för kronan gagneligast och för det norrländska bergsbruket minst

skadligt, Detta förslag vore otvifvelaktigt det, som ginge ut derpå,

att en afgäld eller s. k. royalty åsattes malmen. Ty på samma gång

som staten derigenom finge en inkomst från alla de olika bergverken,

så betryggades den enskilde inmutaren mot alla de obehag och den

ovisshet, som vore förenade med t. ex. arrendesystemet.

Emellertid syntes det vara omöjligt att en gång för alla bestämma,

huru stor afgäld staten borde uttaga i hvarje särskildt fall, i det att

fyndigheterna vore af olika värde, och det vore klart, att den ena

kunde bära en större afgäld än den andra. Med hänseende dertill

syntes skäl vara för handen, att afgäldens belopp bestämdes för hvarje

grufforetag i förhållande till malmens värde och andra på frågan inverkande

faktorer.

Äfven syntes billigheten fordra, att vissa frihetsår från ifrågavarande

afgäld beviljades inmutarena. Åsigterna om, huru många sådana

borde medgifvas, vore olika; men motionären trodde sig ej begära för

många, om han föresloge fem. I enstaka fall, der det vore af nöden,

borde flera frihetsår kunna beviljas.

Slutligen hafva i motionen n:o 213 herrar L. Dahlstedt och G. A.

E. Kronlund i anledning af Kongl. Maj:ts förenade propositioner anfört,

att efter motionärernas åsigt kunde befogade anmärkningar framställas

mot det s. k. arrendesystemet.

Sålunda blefve det, enligt motionärernas åsigt till en början svårt

eller måhända till och med omöjligt att bestämma en arrendeafgift, som

utgjorde ett rigtigt uttryck för en grufvas värde. Det kunde knappast

behöfva erinras, att grufforetag, på grund af den nyckfullhet, med hvilken

malmfyndigheter uppträdde, vore mera än andra företag förenade med

risk. Våra mest kända grufvor lemnade härpå de bästa exempel. En

fyndighet kunde synas lofvande i dagen och till ett visst djup, men

sedermera alldeles upphöra eller förskjuta sig på sådant sätt, att brytningen

icke längre med fördel kunde bedrifvas. Ett motsatt förhållande

kunde ega rum, då ett utmål på djupet visade både större förekomst

och rikare malm, än hvad man efter malmens blottande kunnat antaga.

Ett arrende af en grufva vore derför i de flesta fall ett äfventyrsaftal,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

på h vilket staten näppeligen borde inlåta sig; och på ett dylikt hade

staten helt visst större utsigt att göra förlust än vinst, då det med

temligen stor säkerhet syntes kunna förutsättas, att, vid den täflan i

afgifvande af arrendeanbud, som det kongl. förslaget förutsatte, ingen

anbudsgifvare vore hågad att lemna högre anbud, än som kunde anses

betingas af det malmutbyte, han med största möjliga säkerhet kunde

beräkna.

Derigenom att, såsom i Kongl. Maj:ts förslag innefattades, dispositionsrätten

till grufvans hälft inskränktes till viss tid, förminskades

grufbrytarens kredit och försvårades alltså anskaffandet af de medel,

som erfordrades för grufhandteringens idkande i nödig omfattning. Då

de grufloretag, hvilka kunde uppstå på den odisponerade kronomarken

— fjellbygden — i regel anlades på aflägsna punkter i öde trakter,

måste ett dylikt företag ensamt för sig bära kostnaden för de kommunikationsmedel,

som af företaget betingades. På grund häraf och

då såväl arbetskrafter som lifsmedel och andra förnödenheter samt

byggnadsmateriel vore väsentligt fördyrade på dylika arbetsplatser,

erfordrades för grufhandteringens igångsättande och fördelaktiga bedrifvande

betydande kapital, för hvilkas anskaffande en inskränkning i

tiden för dispositionsrätten gifvetvis skulle verka hindrande.

Vid arrendets slut skulle arrendatorn icke erhålla ersättning för

de arbeten för framtida brytning, som han bekostat. Detta innebure

en orättvisa, som alls icke uppvägdes af den honom gifna företrädesrätten

till förnyadt arrende. För en rationel gruvbrytning måste dessa

förarbeten ofta göras för en lång följd af år, ibland för en längre tidrymd

än den i Kongl. Maj:ts proposition omförmälda maximiarrendetiden,

30 år. Följden af en dylik lagstiftning blefve helt säkert den,

att arbetena under senare delen af en arrendeperiod bedrefves lamt

eller inskränktes till s. k. rofbrytning.

Klart vore att den omständigheten, att arrendatorn vid blifvande

afträde icke egde någon fordringsrätt för verkstälda förarbeten, byggnader

o. s. v., i hög grad försvårade erhållandet af nödigt driftkapital.

Ville man att kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen, vore

onekligen en afgäld, lagd å den i en grufva brutna malmqvantiteten, rättvisare

än arrende. Dock mötte stora svårigheter att redan från början bestämma

afgäldens storlek. Såsom ofvan vore antydt, kunde ett malmbrytningsföretags

framtidsutsigter icke på förhand uträknas. Afgälden

å en grufva, som saknade kommunikationer, måste naturligtvis sättas

lägre än å eu grufva, vid hvilken redan funnes moderna transportmedel.

Om sedermera, efter det afgälden blifvit bestämd, jernväg opåräknadt

s. 47 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 47

och utan uppoffring från grufbrytarens sida droges förbi den förra

grufvan, kunde afgälden vid densamma befinnas för låg. Å andra sidan

måste afgälden, om det nödiga driftkapitalet skulle kunna erhållas, bestämmas

en gång för alla för en och samma inmutning, så länge denna

vore gällande. Utsigten att en redan åsatt afgäld i en framtid kunde

komma att höjas skulle helt visst omöjliggöra månget grufföretag, hvars

verksamhet eljest kunnat baseras på en vinst af måttlig storlek.

En afgäld in natura vore utan tvifvel den i princip bästa beskattningen.

Men svårigheterna för ett noggrant bestämmande af brytningens

storlek i en grufva vore så stora, att tanken på ett sådant afgäldssystem

vid närmare undersökning syntes böra öfvergifvas. Det

skulle förutsätta — då ju all statskontroll måste vara noggrann och

effektiv — att den för hvarje dag brutna malmqvantiteten uträknades

och bestämdes antingen till vigt eller till rymd, hvilket icke läte sig

praktiskt genomföra. Och äfven om staten skulle försöka sig på en

dylik kontroll, skulle denna medföra så stora kostnader, att dessa näppeligen

uppvägdes af de fördelar, staten skulle hafva af systemet.

Af alla de uppgjorda förslagen till lösning af denna fråga förefölle

motionärerna det bästa vara det, som framstälts af kommerskollegium

i dess yttrande den 15 juni 1893. Enligt detta förslag skulle

afgälden utgå å den verkliga vinst, som folie af ett grufföretag. Förslaget

egde alltså ett afgjordt företräde framför de andra derutinnan,

att det afsåge att undanrödja faran deraf, att staten skulle beskatta eu

affär, som till äfventyra ginge med förlust, eller att den enskilde skulle,

med användande af statens jordegareandel, göra en oskälig vinst på

statens bekostnad. Svårigheterna att rätt bedöma storleken af denna

vinst syntes motionärerna visserligen stora, men långt ifrån oöfverstigliga.

Beträffande afgäldens storlek ansåge motionärerna denna böra bestämmas

icke, såsom kommerskollegium föreslagit, till 25 procent, utan

till 20 procent af den årsvinst, som å grufrörelsen kunde uppstå, sedan

sex procent ränta å deri nedlagdt. kapital afräknats.

De närmare bestämmelserna om grunden för afgäldens beräkning

och om sättet för dess utgörande syntes böra meddelas af Konungen.

På grund af hvad motionärerna sålunda anfört, hafva de hemstält,

att Kongl. Majrts proposition af den 22 januari 1898 om tillgodogörande

af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva samt Kong! Maj:ts

proposition af samma dag med förslag till lag om ändrad lydelse af

vissa paragrafer i grufstadgan den 16 maj 1884, i hvad propositionen

afsåge ändring af § 65 i bemälda kongl. stadga, icke måtte vinna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Riksdagens bifall, samt att Riksdagen måtte för sin del besluta, att §§

17 och 22 i samma kongl. stadga och det erforderliga öfvergångsstadgandet

skulle erhålla följande lydelse:

§ 17-

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är

till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta

den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han

ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera

behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta

hänseende hänföras äfven grufveskog.

Å annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren, dock att

denne skall vara pligtig att af den årsvinst, som af grufrörelsen må

uppstå, sedan å deri nedlagdt kapital afräknats sex procent årlig ränta,

till kronan erlägga tjugu procent i afgäld.

Närmare bestämmelser om grunden för afgäldens beräkning och om

sättet för dess utgörande meddelas af Konungen.

§ 22.

1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas

till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark

utmålet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så

fort ske kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen

på stället företaga.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;

och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar,

denna kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid

försittes, att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet

sedermera erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

Öfvergångsstadgande.

Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittningsrätt

till kronojord, skola i fråga om befogenhet för honom att njuta

jordegarens rätt hittills gällande föreskrifter tillämpas: och skall denna

lag i hvad den afser 17 § grufvestadgan ej ega tillämpning emot den,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 49

som före dess trädande i kraft gjort ansökan om inmutning och ej

varit underkastad det förbehåll, hvarom i kungörelsen rörande inmutning

å kronojord den 19 augusti 1889 är sagd!.

Vid granskning af de framlagda förslagen, i hvad angår tillgodogörandet

af kronans jordegareandel, har utskottet funnit de kongl.

propositionerna å ena sidan samt motionerna å den andra hvila på sins

emellan skiljaktiga grundsatser. Denna principiella skiljaktighet hänför

sig mindre till den frågan, huruvida staten bör tillgodogöra sig sin

anpart i grufföretag enligt det s. k. arrendesystemet eller enligt afgäidssystemet.

Olikheten gäller framför allt spörsmålet, huruvida staten

skall för framtiden behålla i sin hand eganderätten till sin anpart

i grufvan, eller om staten skall frånhända sig denna och öfverlåta den

till inmutaren.

Kongl. Maj:ts förslag är bygdt på den förra af dessa båda olika

grundsatser. Motionerna deremot synas samtliga utgå från den meningen,

att staten skulle frånhända sig sin andel i grufvoma, allenast förbehållande

sig en viss intägt från desamma. I den af herrar Kronlund

och Dahlstedt afgifna motion är detta uttryckligen sagdt genom

den formulering, nämnda motionärer gifvit åt 17 § grufvestadgan, men

samma uppfattning torde tvifvelsutan hafva varit den bestämmande för

de af herrar Kardell och Branting väckta förslag.

Det synes med skäl kunna sättas i fråga, om ej grundtanken i det

kongl. förslaget är att föredraga framför den, som gjort sig gällande

i motionerna. Blefve den grundsatsen fastslagen genom lagstiftningen,

att i de grufföretag, om hvilka här är fråga, statens jordegareandel tillkomme

inmutaren, låt vara med skyldighet för denne att utgöra en

viss årlig afgäld, hade staten dermed afskurit sig möjligheten att i

framtiden ingripa bestämmande grufföretag, i hvilka staten dock från

början egt hälften, i vidare mån än som till äfventyrs kunde följa af

en eventuelt förbehållen rätt att ändra eller jemka den afgäld, som

skulle af inmutaren utgöras, eller grunderna för dennas bestämmande.

Fråga blir dock, om icke staten genom ett sådant förfarande frånträdt

mera, än som varit erforderligt, och förhållanden kunna tänkas uppstå,

då det för staten kunde befinnas önskvärdt att hafva möjligheten öppen

för ett mera fritt och efter olika tidsförhållanden mera lämpadt ingripande

och reglerande än det, som — sedan eganderätten till statens

jordegareandel väl vore afhänd — kunde stå staten till buds.

Men om man nu ansluter sig till grundtanken i Kongl. Majt:s förslag,

följer dock ej deraf, att samma förslag till sina öfriga hufvudBih.

till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

sakliga delar är att obetingadt förorda. I sakens natur ligger, att, om

man vill bibehålla grundsatsen om kronans fortfarande eganderätt till

jordegareandelen och förvara åt staten befogenheten att kunna i framtiden

efter då varande förhållanden fritt förfoga öfver denna, rätten

till densammas begagnande måste komma att i hvarje fall disponeras

allenast för viss bestämd tid. Men det synes icke vara nödvändigt att

för detta ändamål tillvägagå enligt den regel om andelens utbjudande

till arrende, som det kongl. förslaget innehåller. Den tanken, att staten

bör behålla eganderätten och den framtida dispositionsrätten till

sin jordegareandel, kan enligt utskottets förmenande genomföras på

ett sätt, som i det väsentliga ansluter sig till det s. k. afgäldssystemet.

Sådant skulle innebära, att begagnandet af statens andel skulle

för en viss bestämd tidsperiod tilläggas inmutaren, och detta på sådant

sätt, att hans öfvertagande af statens jordegareandel för den bestämda

perioden mot utgörande af en viss till sina grunder faststäld afgift

skulle blifva ej blott hans rättighet, utan ock hans skyldighet, derest

han ville bearbeta grufvan.

Enligt utskottets förmenande förtjenar det att noga tagas i öfvervägande,

huruvida icke den förevarande frågans lämpligaste lösning är

att söka i nu angifven rigtning. Onekligen har afgäldssystemet företräde

framför arrendesystemet derutinnan, att de ganska omfattande

procedurer och förhandlingar, som vid upplåtande å arrende ej kunna

undgås, icke der förekomma, och de förvecklingar, till hvilka bolagsförhållandet

mellan inmutare och arrendator kan gifva anledning, äro

der uteslutna. Svårigheten i fråga om afgäldssystemet hänföra sig hufvudsakligen

till frågan om lämpligaste sättet att bestämma afgäldens

storlek eller de grunder, efter'' hvilka den bör fastställas. Dessa svårigheter,

som onekligen icke äro obetydliga, få dock en väsentligen minskad

vigt, då det, såsom nu af utskottet ifrågasattes, blott gäller att

disponera statens rätt för vissa begränsade perioder. Ett missgrepp i

fråga om grunderna för afgäldens bestämmande kan då efter vunnen

erfarenhet lättare rättas, än om det blifvit begånget samtidigt dermed,

att staten för all framtid afhände sig sin rätt i grufföretagen.

Att i detalj utföra den af utskottet nu framstälda tanken rörande

frågans lämpligaste lösning, torde icke af utskottet fordras. Åtskilliga

frågor äro att härvid närmare utreda. Det måste således öfvervägas,

huruvida lämpligaste sättet för afgäldens bestämmande är att söka i

den s. k. rena royaltyprincipen, eller i den grundsats om viss anpart af

grufverörelsens nettovinst, som uttalas i herrar Kronlunds och Dahlstedts

motion, eller huruvida ej afgiften skulle kunna utgöra en viss i

s. 51 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 51

penningar satt andel af den uppbrutna malmen i förhållande till dess

värde, genom hvithet sistnämnda förfaringssätt skulle kunna undvikas

den pröfning af de öfver grufverksamheten förda räkenskaper, hvilken

blefve nödvändig, der afgälden skulle bestämmas till viss andel af

nettovinsten. Ett val härutinnan måste träffas, ett val, som visserligen,

efter hvad ofvan blifvit antydt, icke har så stor betydelse som det

skulle hafva, om kronans andel skulle för alltid nu öfverlåtas till inmutaren,

men som dock, för att träffas, kräfver eu från den angifna

ståndpunkten om jordegareandelens bibehållande i statens hand utförd

undersökning af natur att endast kunna genom Kongl. Majt:s försorg

åvägabringas. Likaledes måste komma under noggrant öfvervägande,

för huru lång tid hvarje gång en allmän reglering från statens sida af

upplåtelserna bör ega rum, och i samband dermed tillses, att i hvarje

fall den enskilde inmutaren alltid blir tillförsäkrad en viss längre tids

orubbad besittning, i hvilket afseende den af Kongl. Maj:t angifna tidsbegränsning

förefallit utskottet kunna vara lämplig.

Likaså kräfver den frågan att uppmärksammas, huru inmutarens

ställning gent emot staten vid upplåtelseperiodens utgång bör tänkas

närmare bestämd, och särskildt huru hans rätt att oförkränkt bibehållas

vid bearbetande af sin halfpart af grufvan då bör under alla förhållanden

rättvisligen förvaras.

I betraktande af hvad utskottet nu anfört har utskottet icke kunnat

tillstyrka de kongl. propositionerna, i hvad de afse tillgodogörande

af statens jordegareandel, ej heller de framstälda motionerna. Deremot

finner utskottet sig böra föreslå en skrifvelse i det syfte, som af det

ofvan sagda framgår.

Den kongl. propositionen n:o 29 innehåller åtskilliga ändringsförslag

rörande grufstadgan, hvilka icke beröras af frågan om statens

jordegareandel. Det torde enligt utskottets förmenande vara mindre

lämpligt att i sistberörda punkter af allenast sekundär betydelse företaga

ändringar i stadgan särskildt för sig, utan vill det synas, som

kunde med samma ändringar lämpligast anstå, till dess frågan om jordegareandelens

tillgodogörande å nyo varder till Riksdagens pröfning

framlagd, hvilket utskottet förutsätter vara att emotse till nästkommande

riksdag.

På grund af det nu anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med afslag å de kongl. propositionerna

samt å de af herrar Kardell, Branting samt Kronlund och

Dahlstedt väckta motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida

icke frågan om tillgodogörandet af statens jordegareandel

uti sådana grufföretag, om hvilka i detta ärende är fråga,

må kunna lösas i den af utskottet angifna rigtning, samt att

Kongl. Maj:t ville efter utredning härutinnan till nästkommande

Riksdag i ämnet afgifva nytt förslag.

Stockholm den 29 april 1898.

På det sammansatta utskottets vägnar:

O

CHR. LUNDEBERG.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:98 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestad s. 7 i texten