Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens n i onde lmfvudtitel, innefattande anslagen till pensionso ch indraga ingss t åt er na.

1898-04-22 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1898:10, Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens n i onde lmfvudtitel, innefattande anslagen till pensionso ch indraga ingss t åt er na.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:0 10.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1898, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

n i onde lmfvudtitel, innefattande anslagen till pensionso

ch indraga ingss t åt er na.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o Kongl. Maj:t har i statsverkspropositionen under nionde hufvud- Ang. höjning

i punkten l:o föreslagit Riksdagen att höja det såsom bidrag till

502,873

anslag

från

357,873

kronor till

titeln

folkskolelärares pensionering uppförda

kronor eller med 145,000 kronor.

Beträffande denna framställning kommer utskottet, sedan Riksdagen

fattat beslut med anledning af Kongl. Maj:ts i punkten 23:o under åttonde

hufvudtiteln gjorda framställning, att afgifva utlåtande, hvilket utskottet

härmed skolat för Riksdagen

lärares pensionering.

[i-]

anmäla.

2:o Kong], Maj:t har föreslagit, att Riksdagen i afseende å kost- Ang. kostnanaderna

för smäskolelärares m. fl. dlderdornsunderstödsanstalts förvaltning denMfd>-vaU
*/

o ningen eif

och verksamhet under år 1899 måtte medgifva, att Kongl. Maj:t måtte småskoieför

sistnämnda år bestämma de belopp, som för bestridande af anstaltens Uirffffriffn/''

förvaltningsbestyr kunde blifva erforderliga; samt att de för berörda understödsförvaltningskostnad

och för anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda “n>taU wnder

ö ° ö dr 1899 m. m.

Bih. till Riksd. Prof. 1S98. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. (N:o 10.) 1 rg 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 10,

Ang. tvd inom

Andra Kammaren

väckta

motioner.

år erforderliga medel måtte af Kongl. Maj:t, i den mån influtna afgifter

icke vore att tillgå, anvisas utaf tillgängliga statsmedel >såsom förskott,

att antingen ersättas af berörda afgifter, i den mån de under året inginge,

eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,

anmälas till ersättande af Riksdagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 105) har af herr

J. P. Zakrisson föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, under

hvilka förhållanden ett ålderdomsunderstöd af 100 kronor årligen måtte

kunna beredas småskolelärare eller lärarinnor, som i minst 15 års tid

oförvitligen tjenstgjort utan att efter sin afgång från inneliafd tjenst

hafva erhållit pension enligt kongl. förordningen af den 22 juni 1892,

samt att Kongl. Maj:t sedermera måtte till Riksdagen inkomma med

den framställning i ärendet, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Derjemte hafva herrar J. H. G. Fredholm och E. Hammarlund

uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 118) föreslagit, att

Riksdagen måtte besluta följande förändrade grunder för beredande af

ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre

folkskolor äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor:

att helt understöd skall utgå med ett belopp af 200 kronor för år;

att lärare eller lärarinna, som blifvit i tjenst anstäld före den

1 januari 1880 och uppnått en lefnadsålder af minst 55 år, skall, om

han eller hon tjenstgjort minst 20 år och summan af lefnads- och

tjenstår uppgår till minst 80, vara berättigad att efter afgång från

tjensten erhålla understöd till belopp af 130 kronor;

att om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskole
-

inspektör anses på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel,

eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig

att sköta sin tjenst, skola, efter uppnådda 25 tjenstår, lärare, som fylt

50 år, och lärarinna, som fylt 45 år, vara berättigade att, då han eller

hon om understöd gör ansökan, efter afgång från tjensten bekomma

afkortadt årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som fylt 45 år................................ 90 kronor

„ „ 46 „................................. 100 „

ii ii 47 ,,................. 105 ,,

ii ii 48 ,,................................. 115 ,,

ii ii 49 „................................. 120 „

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

3

att

som

i fy It 50 år.......

......................... 130

kronor

n öl ,, .......

......................... 145

ii

n

n ö2 ,, ......

.......................... 155

ii

ii

•, 53 „ ......

........................... 170

ii

ii

v 54 v .......

........................... 185

n

lärare

eller lärarinna,

som blifvit i tjenst anstäld

januari 1880 och uppnått en lefnadsålder af minst 55 är, skall, om han

eller hon tjenstgjort minst 20 år och af förutnämnda skäl icke vidare

anses fullt lämplig att sköta sin tjenst, likaledes vara berättigad att

efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt understöd sålunda:

om samman af lefnadsoch

tjenstår uppgår till

75 år ..........

76

77

78

79

ti

Vl

V

V

till belopp af

90 kronor

100 „

105 „

115 „

120 „

att lärare eller lärarinna, som ej upphunnit det för erhållande af

helt eller afkortadt understöd bestämda antalet lefnads- och tjenstår,

men genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin

tjenst, skall ega att, derest han eller hon tjenstgjort minst 15 år, från

anstalten bekomma ett årligt understöd af 90 kronor.

Till stöd för herr J. P. Zakrissons berörda förslag är i motionen

erinradt, hurusom vid 1884 års riksdag ledamoten af Riksdagens Andra

Kammare Ola Andersson i Burlöf väckt motion om beviljande af ett

anslag å 25,000 kronor årligen för beredande bland annat af pensioner

åt de före den 1 januari 1867 afgångna folkskolelärare och lärarinnor,

hvilka, om de i tjenst fått qvarstå öfver nämnda tidpunkt, varit berättigade

att erhålla pension från den år 1866 inrättade folkskolelärarnes

pensionsinrättning, samt att, sedan statsutskottet, dit ifrågavarande

motion blifvit hänvisad, föreslagit, att Riksdagen måtte för år 1885 å

allmänna indragningsstaten anvisa och ställa till Kongl. Maj:ts disposition

ett anslag af 10,000 kronor att på vissa vilkor användas till berörda

ändamål, detta äfven blifvit Riksdagens beslut. Sedermera hade

detta anslag i samma form allt jemt utgått. Då Riksdagen sålunda

visat ett välvilligt intresse för de folkskolans lärare och lärarinnor,

som efter att mot en ringa lön hafva med redbarhet och nit uppoffrat

sina bästa krafter i folkupplysningens tjenst, fått afgå utan något

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ålderdomsunderstöd, antoge motionären, att de småskolans lärare ock

lärarinnor, hvilka efter oförvitlig tjenstgöring afgått från sin plats

utan att enligt kongl. förordningen af den 22 juni 1892 vara berättigade

till erhållande af pension, skulle af Riksdagen med lika välvilja

omfattas.

I den af herrar Fredholm och Hammarlund väckta motionen hafva

motionärerna anfört, att i fråga om bestämmandet af pensionernas storlek för

folkskolelärare och ålderdomsunderstödens för småskolelärare olika grunder

blifvit tillämpade, i det folkskolelärarnes pensioner inom vissa gränser

och med vissa förbehåll utginge i proportion till lönen, medan småskolelärarnes

ålderdomsunderstöd vore oberoende af denna. För samtliga

småskolelärare vore sålunda helt understöd 150 kronor, och de afkortade

understöd, som under olika förhållanden till olika belopp komme ’

afgående småskolelärare till godo, vore äfven oberoende af de löner, som

vederbörande under sin tjenstgöring åtnjutit. Men om man granskade

de utredningar, på hvilka inrättandet af småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

grundat sig, skulle man finna, att det nämnda beloppet,

150 kronor, då blifvit valdt med särskild hänsyn dertill, att det varit

hälften af den då antagna medellönen eller sannolika lönen — bostadsförmånen

oberäknad — för ifrågavarande lärare. I detta afseende hänvisade

motionärerna till 1891 års komitébetänkande angående ålderdomsunderstöd

åt lärare och lärarinnor vid småskolor m. fl., sid. 33, samt

G. Eneströms utredning om ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor

vid småskolor m. fl., sid. 31.

Men sedan den tid, då de nu omförmälda beräkningarna gjordes,

hade småskolelärarnes löner undergått en märkbar förändring. Så upplystes

i det 1897 års statsverksproposition bilagda statsrådsprotokollet

rörande 8:de hufvudtiteln, sid. 112, att af de år 1896 anstälde 7,737

småskolelärare, lärare i mindre folkskolor och biträdande lärare i folkskolor,

hvilka alla vore i förevarande hänseende likstälda,

2,778 hade i lön öfver 300 kronor,

4,260 » » 300 kronor,

678 » » 299—250 kronor, och

21 » » 249—200 kronor,

oberäknadt förmånerna af husrum och vedbrand, hvilka tillkom me, den

förra 6,757 och den senare 6,454.

Häraf framginge otvetydigt, att redan då medellönen — bostadsförmånen

oberäknad — märkbart öfverstigit 300 kronor. Men från och

med år 1898 hade genom 1897 års Riksdags beslut en ytterligare stegring

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

5

af medellönen inträdt. För examinerade småskolelärare m. fl. — och

de examinerade vore det stora flertalet, 7,092 af nyssnämnda 7,737 —

måste lönen numera vara minst 300 kronor, förutom husrum och vedbrand,

och denna lön måste efter 10 års tjenstgöring förhöjas med 50 kronor.

Till sistnämnda ålderstillägg skulle efter beräkning under år 1898 omkring

3,720 lärare vara berättigade. Att härigenom medellönen komme att

undergå en väsentlig stegring, vore helt visst, likasom ock att hädanefter

endast i sällsynta undantagsfall någon lärare eller lärarinna komme att

afgå från tjensten med ålderdomsunderstöd utan att i lön åtnjuta, förutom

husrum och vedbrand, minst 350 kronor.

Vid sådant förhållande syntes man i förevarande fall böra taga i

öfvervägande, huruvida icke ålderdomsunderstödet för ifrågavarande lärare

och lärarinnor borde undergå någon förhöjning. Ty om en sådan

väl läte förena sig med de grunder, på hvilka ålderdomsunderstödsanstalten

vore byggd, så syntes den ock särskildt påkallas af de faktiska

förhållandena. Ingen kunde väl förneka, att till och med det högsta

understödet, som för närvarande kunde utdelas af anstalten, eller 150

kronor om året, måste anses otillräckligt för lärare och lärarinnor, hvilka

å ena sidan slitit ut sina krafter på en för fosterlandet så vigtig verksamhet

som barnaundervisningen och å andra sidan härför uppburit en

lön, hvilken icke medgifvit dem att spara något för ålderdomen, om

man icke till sådana besparingar ville räkna den årsafgift, som det ålåge

dem att erlägga till anstalten. Men härtill komme, att åtminstone till

och med år 1896 — det sista år, för hvilket anstaltens styrelse afgifvit

berättelse — det största antalet understödstagare icke erhölle helt understöd

om 150 kronor, utan afkortadt om 70 till 140 kronor. Sålunda

hade erhållit:

Genom beslut

Helt understöd

Afkortadt understöd

ar

om 150 kronor:

om 70 till 140 kronor:

1893

10

43

1894

12

46

1895

15

34

1896

15

33

Följden häraf hade blifvit, att medelbeloppet af de understöd, som

uppburits från anstalten under år 1896, endast uppgått till omkring

121 kronor, enär antalet understödstagare vid årets början varit 146

och vid dess slut 191, under det att hela det belopp, som under året

utdelades i understöd, uppgått till 20,372 kronor 8 öre.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutslcottes Utlåtande N:o 10.

Härvid borde icke heller förbigås, att, samtidigt med att ifrågavarande

lärares och lärarinnors aflöningar vore jemförelsevis mycket

små, proportionen mellan pensionen och aflöningen för dem stälde sig

sämre än måhända i något annat fall, medan dock, såsom redan blifvit

näinndt, det ålåge dem att sjelfva bidraga till sin pensionering, hvilket

eljest långt ifrån alltid vore förhållandet, oaktadt vida högre aflöningar.

Om man på grund af hvad sålunda blifvit anfördt. måste dela

den uppfattningen, att en förhöjning af ålderdomsunderstödet för småskolelärarinnor

vore af behofvet påkallad och lämpligen nu borde vidtagas,

så blefve första frågan den, huru stor förhöjningen borde göras, eller,

om man vidhölle den grund för bestämmande af understödets storlek, som

vid anstaltens inrättande tillämpades, från hvilken medellön man borde

utgå. Att från och med år 1899 meddellönen för småskolelärare m. fl.

hithörande lärare, som afginge med ålderdomsunderstöd, komme att,

bostaden oberäknad, öfverstiga 350 kronor, hade i det föregående visats,

och borde derför, med fasthållande af nyssnämnda grund för understödets

bestämmande, helt understöd utgöra mer än 175 kronor, och det

borde icke lämpligen sättas lägre än till 200 kronor.

Hvad sedermera beträffade de af en sådan förhöjning af helt

understöd följande förändringarna af de afkortade understöd, som enligt

gällande reglemente, § 7, öfvergångsstadgandet, § 8 och § 9 borde utgå,

så kunde dessa utan svårighet bestämmas, om man härvid ville tillämpa

samma grunder, som blifvit följda i fråga om dessa understöd.

Paragraf 8 i gällande reglemente hade följande lydelse:

»Anses af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör lärare eller

lärarinna på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel eller

annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att

sköta sin tjenst, vare, efter uppnådda 25 tjenstår, lärare, som fylt 50

år, och lärarinna, som fylt 45 år, berättigade att, då han eller hon om

understöd gör ansökning, efter afgång från tjensten bekomma afkortadt

årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som fylt 45 år .............................................. 70 kronor.

» » 46 » ................................................. 75 »

» » 47 » ................................................. 80 )>

» » 48 » ................................................... 85 »

>• » 49 » .............................;................... 90 »

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 7

b) lärare eller lärarinna,

som fylt 50 år................................................. 100 kronor.

» »51 » .................................................. 110 »

» » 52 » .................................................. 120 »

» » 53 » ................................................. 130 »

» » 54 » .................................................. 140 »

öfver gängsstadgande:

Lärare, som blifvit i tjenst anstäld före den 1 januari 1880 och

uppnått en lefnadsålder af minst 55 år, vare, om han tjenstgjort minst

20 år och af förutnämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin

tjenst, likaledes berättigad att efter afgång från tjensten erhålla afkortadt

årligt understöd sålunda:

om summan af lefnads- och

tjenstår uppgår till

75 år ............

76

77

78

79

ii

ii

ii

ii

till belopp af

70 kronor.

75 ,,

80 „

85 „

90 „ »

Såsom af ofvannämnda komitébetänkande, sid 32—35, framginge,

vore de i denna paragrafs hufvudstadgande angifna beloppen erhållna

på sådant sätt, att man tagit respektive 45, 49, 53, 57, 61, 66, 72,

78, 85 och 92 procent af 150 kronor (— helt understöd) och afrundat

beloppen. De i öfvergångsstadgandet bestämda beloppen vore åter

genom Riksdagens beslut satta lika med de fem första i hufvudstadgandet.

Om man förfore på samma sätt, utgående från ett helt understöd

af 200 kronor, erhölle man:

b)

45 % af 200 kronor — 90 kronor, afrundadt till 90 kronor

49%

11

11

11

= 98

11

11

11

100

11

53%

11

11

11

= 106

11

11

11

105

11

57%

11

11

11

= 114

11

11

11

115

11

61%

11

11

11

= 122

11

11

11

120

11

66 %

af

200

kronor

72%

ii

11

ii

78%

ii

11

ii

85%

ii

11

ii

92%

ii

11

n

— 132 kronor, afrundadt till 130 kronor

= 144

= 156

— 170

= 184

11

11

ii

ii

ii

ii

ii

ii

145

155

170

185

ii

ii

ii

ii

n

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Och de i öfvergångsstadgandet nämnda beloppen borde sättas lika

med de fem under a) angifna eller respektive 90, 100, 105, 115 och

120 kronor.

Det i § 7, öfvergångsstadgandet, medgifna understödet, som förut

varit 100 kronor eller lika med det först anförda i § 8, b), borde i

öfverensstämmelse härmed nu bestämmas till 130 kronor, och det i § 9

medgifna (vid obotlig sjukdom), som förut varit 70 kronor eller lika

med det första i § 8, a), borde nu sättas till 90 kronor.

Några andra understödsgrader förekomme icke i nu gällande

reglemente.

Som på detta sätt understödsbeloppen inom samtliga understödsgrader

skulle ökas med vid pass en tredjedel, skulle medelunderstödet,

som år 1896 var omkring 121 kronor, efter detta blifva ungefär 160

kronor årligen eller icke fullt 45 öre om dagen.

Hvad beträffade den tillökning i kostnad, som skulle blifva eu

följd af den nu föreslagna förhöjningen af understöden, så vore klart,

att denna, hvad blifvande understödstagare beträffade, skulle blifva i

ptroportion till understödens förhöjning och således belöpa sig till 33 i

procent. För att bedöma, om detta borde verka afskräckande för förslaget,

finge man erinra sig, att kostnaden för ålderdomsunderstödsanstalten, så

vidt hittills kunnat visa sig, blifvit mycket mindre, än som från början

varit beräknadt. Sålunda hade under anstaltens fyra första år i understöd

utbetalats

respektive 3,999:17 10,448:34 15,119:16 20,372:08 kronor

mot beräknade 24,000: 00 29,000: 00 34,000: 00 38,000:00 “

Samtidigt hade skoldistriktens och lärarnes afgifter inbringat mera,

än man antagligen väntat sig, äfven med beräkning af dessa senare

eller lärarnes afgifter, hvilka, af Kongl. Maj:t ej ifrågasatta, beslutits

af Riksdagen. Följden hade sålunda blifvit, att, långt ifrån att statsbidrag

beliöft anlitas för bestridande af anstaltens utgifter, i statskontoret

densamma till godo uppsamlats en fond, som uppgått vid slutet

af år

1894 till 118,846: 72 kronor

1895 “ 173,293: 77 “

1896 u 232,833: 77 “

Om ingen ändring i nu gällande bestämmelser vidtoges, borde

man, med ledning af hittills vunnen erfarenhet, kunna beräkna, att det

ännu korame att dröja ungefär 15 år, innan statsmedel för ändamålet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

9

behöfde tagas i anspråk, och detta ehuru ingen ränta beräknades på de

i statskontoret uppsamlade medlen. Vid bifall åter till det af motionärerna

gjorda förslaget, komrne tidpunkten för behof af statsmedel till anstaltens

uppehållande att inträda 3 å 4 år tidigare, i hvarje fall således likväl

först efter många års förlopp. Men för närvarande och ännu på många

år komme ett bifall till motionärernas förslag icke att medföra någon

statsutgift.

Emot Kongl. Maj:ts förevarande framställning, hvilken öfverensstämmer

med hvad flere föregående Riksdagar i ämnet beslutit, har

utskottet icke haft något att erinra.

Beträffande herr Zakrissons ofvanberörda motion, finner utskottet,

särskildt med hänsyn dertill, att under en följd af år anslag

af Riksdagen beviljats till beredande af ålderdom sunderstöd åt folkskolelärare,

som afgått ur tjensten, innan folkskolelärarnes pensionsinrättning

trädt. i verksamhet, motionens syfte vara behjertansvärdt och tillstyrker

derför i hufvudsak bifall till motionärens förslag. •

Jemväl det af herrar Fredholm och Hammarlund framstälda förslag

anser utskottet vara värdt att beaktas, men enär en närmare pröfning

af frågan om förändring i grunderna för ofvannämnda jemförelsevis

nya understöd sanstalts verksamhet synes böra föregås af en fullständigare

utredning, än som kan af utskottet åstadkommas, finner utskottet

motionen böra föranleda Riksdagen allenast att i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla om en dylik utredning och framläggande af det

förslag, som må deraf föranledas.

Utskottet hemställer alltså:

a) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning

må af Riksdagen bifallas;

b) att, med anledning af herr Zakrissons ofvannämnda

motion, Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa

utredning, under hvilka förhållanden ett ålderdomsunderstöd

till lämpligt belopp årligen må kunna beredas

småskolelärare eller lärarinnor, som i minst 15 års

tid oförvitligen tjenstgjort utan att efter sin afgång från

innehafd tjenst hafva erhållit pension enligt kongl. förordningen

af den 22 juni 1892, samt att Kongl. Maj:t

sedermera må till Riksdagen inkomma med den fram
Bih.

till Riksä. Frot. 1898. 4 Sami. 1 Åfd. 10 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ställning i ärendet, hvartill denna utredning kan föranleda;

samt

c) att, med föranledande af herrar Fredholms

och Hammarlunds ifrågavarande motion, Riksdagen

må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i

hvad mån de i samma motion föreslagna förändrade

grunder för beredande af ålderdomsunderstöd åt lärare

och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor

äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor

må böra vinna tillämpning, samt sedermera till

Riksdagen inkomma med den framställning i ärendet,

hvartill denna utredning må finnas föranleda.

ändrad 3:o. I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 27) af den 22 decem
lydeise

af ber 1897 har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af prokoni1

ctku t°k°bct öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen

läret den 22 att medgifva, det punkten 10 i kongl. cirkuläret den 22 juni 1877, anjum

1877 om gående ny pensionsreglering för armén, måtte erhålla följande förän
ny

pensions- liiii i j

reglering för drade lydelse:

^mén. »Den, som efter laga ransakning och dom blifvit förvunnen till så
dant

brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende, skall från

och med månaden näst efter den, då domen vunnit laga kraft, äfven

vara förlustig sin rätt till åtnjutande af pension och fyllnadspension.

Huruvida åter den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt förtroende,

genom laga kraft egande beslut blifvit afsatt från syssla, med

hvilken rätt till fyllnadspension enligt dessa grunder är förenad, eller,

efter erhållet afsked, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen,

skall derigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspension, kommer i hvarje

fall att bero på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.»

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen

anfört, bland annat, följande.

Sedan Kongl. Maj:t den 2 oktober 1896, af förekommen anledning,

anbefalt. direktionen öfver arméns pensionskassa att inkomma med

yttrande och förslag rörande sådant tillägg till punkten 10 i kongl.

cirkuläret den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén,

att derigenom meddelades bestämmelse, huru i afseende å fyllnadspension

skulle förfaras, då den, som genom dom förklarats skyldig till

afsättning från tjenstebefattning, med hvilken rätt till dylik pension

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande N:o 10.

11

vore förenad, icke längre innehade den befattning, hvaruti han sig

förbrutit, hade direktionen öfver nämnda kassa uti skrifvelse den 28

oktober 1896 dels förmält, att direktionen ansåge nu gällande bestämmelse

i ofvanberörda lagrum, hvarigenom förordnades, att fråga om

rätt till fyllnadspension för den, som genom dom skiljes från tjenstebefattning,

skulle vara beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, böra utsträckas

äfven till det fall, att den, som till afsättning gjort sig förfallen,

icke längre vore i besittning af den tjenstebefattning, hvaruti han sig

förbrutit, dels ock, med anslutning till ordalagen i 2 kap. 17 §

strafflagen, föreslagit, att 10 § 2:a punkten i förenämnda cirkulär måtte

erhålla följande förändrade lydelse: »Huruvida åter den, som, utan att

förlora medborgerligt förtroende, blifver genom dom förklarad skyldig

till afsättning från tjenstebefattning, med hvilken rätt till fyllnadspension,

enligt dessa grunder, är förenad, skall derigenom hafva förverkat

rätt till denna fyllnadspension, kommer att i hvarje fall bero

på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.»

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet Kongl. Maj:t infordrat,

hade uti skrifvelse den 23 mars 1897 — med tillkännagifvande att

statskontoret, i likhet med direktionen öfver arméns pensionskassa,

ansåge senare delen af punkt 10 i cirkuläret den 22 juni 1877 böra

erhålla sådan affattning, att till Kongl. Maj:ts afgörande i hvarje fall

skulle hänskjutas frågan, huruvida fyllnadspension tillkomme den, som

efter erhållet afsked blifvit, utan att ådömas förlust af medborgerligt

förtroende, genom laga kraft egande beslut förklarad skyldig till afsättning

— hemstält, det Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna

en förändrad lydelse af merberörda lagrum i enlighet med ett

af statskontoret tillika afgifvet förslag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 223) har herr

A. Hedin föreslagit,

1) att senare delen (»Huruvida åter den----pröfning»)

af Kongl. Maj:ts förslag till ändring af punkt 10 i 1877 års cirkulär

måtte få följande lydelse:

»— — — — — — — —-----— — —--— — —

Den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt förtroende,

genom laga kraft egande beslut blifvit afsatt från syssla, med hvilken

rätt till fyllnadspension enligt dessa grunder är förenad, eller, efter

erhållet afsked, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen, skall

derigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspension;»

Ang. en inom

Andra Kammaren

väckt

motion.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

2) att statsutskottet måtte föreslå enahanda ändring i föreskrifterna

om flottans, lotsstyrelsens och lotsverkets pensionering, som utskottet

med anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 27 och denna motion

kan komma att föreslå beträffande 10 punkten i 1877 års cirkulär angående

arméns pensionering; samt

3) att statsutskottet behagade framlägga förslag till skrifvelse till

Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om förlust af pensionsrätt

eller pension gällande för alla klasser af embets- och tjensteman

samt betjente, hvilkas pensionering helt eller delvis bestrides af offentliga

medel.

Till stöd för sin framställning under 1) har motionären erinrat, hurusom

han, under åberopande af åtskilliga danska, tyska, franska, österrikiska,

italienska (äfvensom i Norge genom kongl. proposition föreslagna)

lagbestämmelser om förlust af pension eller pensionsrätt, i en

vid sistlidet års riksdag väckt motion (n:o 116) föreslagit en skrifvelse

till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta förslag

till bestämmelser om, bland annat, förverkande af pensionsrätt eller

pension i följd af förbrytelse, som af den pensionsberättigade eller

pensionerade beginges.

Statsutskottet hade i anledning af denna motion yttrat, att utskottet

delade motionärens åsigt om det origtiga deruti, att den, hvilken

såsom den då ifrågavarande f. d. militärpersonen förbrutit sig, dock

enligt gällande bestämmelser skulle få åtnjuta jemväl den af statsmedel

utgående fyllnadspensionen, men att, då fråga om ändring af gällande

bestämmelser redan vore på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, utskottet

ansåge motionen ej för det dåvarande böra föranleda någon Riksdagens

åtgärd.

Resultatet af den beredning, hvartill utskottet sålunda hänvisade,

förelåge nu i den kongl. propositionen angående ändrad lydelse af

punkt 10 i cirkuläret den 22 juni 1877 om ny pensionsreglering för

armén.

Om man bortsåge från de blott redaktionella ändringarna, bestode

den väsentliga förändringen af stadgandets nuvarande lydelse deri, att

till det fall, då det enligt denna skulle bero icke af bestämmelser antagna

af Riksdagen, utan af Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida tilläggspension

af statsmedel skulle utgå eller ej, blifvit lagdt äfven det,

då en person, tillhörande arméns befäl eller underbefäl med vederlikar,

blifvit, efter erhållet afsked, dömd till straff jemlikt, 2 kap. 17 §

strafflagen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

StatutsJcottets Utlåtande N:o 10.

13

Sak ändringen vore således noggrant formulerad efter och inskränkt

till sådana fall som det, hvilket föranledt motionärens framställning

vid 1897 års riksdag, och den afeåge blott att tillerkänna Kongl. Maj:t

rätt att pröfva, äfven i nämnda slags fall, huruvida fyllnadspension af

statsmedel borde tillfalla förbrytaren.

Att tilläggspension i något sådant fall kunde beviljas, vore emellertid,

enligt motionärens åsigt, just det, mot hvilket statsutskottets

nyssberörda utlåtande varit rigtadt, i ty att utskottet förklarat sig dela

motionärens åsigt om det origtiga deruti, att den, hvilken såsom den

då ifrågavarande f. d. militärpersonen förbrutit sig, dock enligt gällande

bestämmelser skulle få åtnjuta jemväl den af statsmedel utgående tillläggspensionen.

Det vore tydligt nog, vid jemförelse med motionen,

att utskottets gillande af motionärens åsigt varit ett uttalande ej i en

form-, utan i en prmcip-håga, att det inneburit ett ogillande af, att i

slikt fall fyllnadspension af statsmedel någonsin finge utgå, vare sig

att den tillfölle förbrytaren på grund af gällande bestämmelser eller

Kongl. Maj:ts särskilda pröfning. Utskottet hade, med andra ord sagdt,

uttalat sig i lika måtto mot att en lagparagraf gåfve ovilkorlig rätt

till fyllnadspension, och att den genom ett Kongl. Maj:ts beslut kunde

beviljas.

I sammanhang härmed har motionären anfört, att ändring af

punkt 10 i cirkuläret om arméns pensionering borde beledsagas af motsvarande

ändring af tionde punkten i de genom kungörelsen af 24

november 1876 utfärdade grunder för pensionering af flottans befäl och

underbefäl med vederlikar. Bestämmelserna i denna punkt upprepades

i 20 § af reglementet för flottans pensionskassa den 22 januari 1892;

och af ingressen till kungörelsen af sistnämnda dag om särskildt faststälda

grunder för pensioneringen af embets- och tjenstemän samt

vaktbetjening vid lotstyrelsen äfvensom af befäl och underbefäl vid

lotsverket framginge, att 20 § i reglementet för flottans pensionskassa

gälde äfven i afseende å pensioneringen vid lotsstyrelsen och lotsverket.

Af sådan anledning hade motionären föranledts till ofvanberörda framställning

under punkt 2).

Emellertid ansåge motionären det jemväl vara af de giltigaste

skäl påkalladt, att fullständigare bestämmelser om förlust af pensionsrätt

eller pension för alla embets- och tjenstemän samt betjente, hvilkas

pensionering det offentliga helt eller delvis bekostade, blefve utarbetade

och framlagda.

Jemte det motionären erinrade om de af honom i motion vid

förlidet års riksdag åberopade bestämmelser i åtskilliga utländska lagar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande A:o 10.

angående förlust af pensionsrätt, fastade han äfven uppmärksamheten

å vissa föreskrifter i några svenska författningar om civila embets- och

tjenstemäns pensionering.

Uti det af Kongl. Maj:t 1882 utfärdade reglementet för den med

statsmedel understödda statens jernväg strå fiks pensionsinrättninq föreskrefves

i § 12:

Delegare, som af styrelsen för statens järnvägstrafik entledigas såsom

varande för sin befattning olämplig, eller afskedas på grund af

tjenstefel eller brott mot allmän lag eller derför att han utan styrelsens

samtycke lemnat sin tjenst, förlorar all rätt till pension, äfven om han

vid afskedandet sådan rätt innehade.

Det af Kongl. Maj:t utfärdade reglementet af 1882 för telegrafverkets

pensionsinrättning, § 12 stadgade:

Delegare, som afskedas till följd af brott mot allmän lag, förlorar

all rätt till pension. Afskedas delegare till följd af tjenstefel, må på

telegrafstyrelsens pröfning bero, huruvida tjenstefelet må anses vara

af den svåra beskaffenhet, att jemväl pensionsrätten må förloras. Förlorar

pensionstagare medborgerligt förtroende, vare han ock pensionsrätten

förlustig.

Reglementet angåendefolkskolelärarnes pensionsinrättning af 1866

stadgade i § 21:

Folkskolelärare, som för tjenstefel eller brott blifvit genom laga kraft

vunnet beslut dömd sin tjenst förlustig eller förklarad till sådan påföljd

förfallen, förlore rättigheten till pension. Lag samma vare, om

pensionstagare dömes förlustig medborgerligt förtroende.

Med hänsyn till sålunda rådande olikheter i bestämmelserna angående

förlust af pensionsrätt eller pension för embets- och tjenstemän,

hemstälde motionären om skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte, som

angåfves under punkt 3) af hans ifrågavarande framställning.

Utskottet, som, i anslutning till den af statsutskottet vid 1897 års

riksdag uttalade uppfattning, anser, att ovilkorlig förlust af rätt till

fyllnadspension bör stadgas för den, som genom laga kraft egande

beslut blifvit afsatt från syssla, med hvilken rätt till fyllnadspension

är förenad, eller, efter erhållet afsked, förklarats hafva gjort sig till afsättning

skyldig, har af sådan anledning icke kunnat finna Kongl. Maj:ts

nu föreliggande förslag innefatta i detta afseende tillfyllestgörande föreskrifter.

På grund häraf och då utskottet i likhet med ofvannämnde

motionär ansett att jemväl beträffande pensionsrätten vid flottan enahanda

bestämmelser i förevarande afseende böra blifva gällande som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

15

vid armén, har utskottet, som under dessa förhållanden ej kunnat

tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nu framlagda förslag, funnit sig böra

föreslå, att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om förslag

till ändringar i det af utskottet nu angifna syfte i bestämmelserna såväl

angående arméns som flottans pensionering.

Beträffande motionen i öfrigt har utskottet, vid det förhållande

att bestämmelserna angående de af honom afsedda pensionskassor i

allmänhet äro af Kongl. Maj:t utan Riksdagens medverkan utfärdade,

funnit densamma i denna del böra föranleda allenast dertill, att Riksdagen

må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att bestämmelser angående

förlust af pensionsrätt eller pension, motsvarande dem, som

skulle, efter vidtagande af ofvan antydda ändringar och tillägg, blifva

gällande för armén och flottan, jemväl måtte fastställas beträffande öfriga

embete- och tjenstemän samt betjente, hvilkas pensionering helt eller

delvis bekostas af allmänna medel.

Utskottet hemställer derför:

a) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning

icke må af Riksdagen bifallas; samt

b) att Riksdagen med anledning af herr Hedins

ofvannämnda motion må besluta att i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t täcktes låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring i grunderna för arméns och flottans pensionering,

att den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt

förtroende, genom laga kraft egande beslut

blifvit afsatt från syssla, med hvilken rätt till fyllnadspension

är förenad, eller, efter erhållet afsked, förklarats

hafva gjort sig till afsättning skyldig, skall

hafva förverkat rätt till fyllnadspension; och dels att

Kong], Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida

icke för alla klasser af embets- och tjenstemän

samt betjente, hvilkas pensionering delvis eller i sin

helhet bestrides af allmänna medel, motsvarande bestämmelser

om förlust af pensionsrätt eller pension

må blifva gällande som de, livilka kunna komma att

stadgas beträffande armén och flottan.

4:o. Uti en den 22 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition

(n:o 38) har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag

af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för samma dag, före
-

Ang. bestämmandet

af

pensionsbeloppet

för

gevärshandtverlcare

vid

indelta

infanteriet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

slagit Riksdagen medgifva, att vid bestämmande af pensionsbeloppet

för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet i lönen måtte inräknas

åtnjutna nummerlöner med tillsammans 300 kronor.

Till åberopade statsrådsprotokollet bar föredragande departementschefen

anfört följande.

Uti särskilda, af vederbörande arméfördelningsckefer med tillstyrkan

af bifall öfverlemnade, lika lydande skrivelser, hade gevärshandtverkare

vid åtskilliga af arméns truppförband anhållit, att pensionsrätten

för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet måtte höjas

från 200 till 500 kronor, eller det belopp, som närmast motsvarade

deras nuvarande löneinkomster, mot skyldighet för dem att till arméns

pensionskassa erlägga fyra procent årligen jemväl af de löneinkomster,

som utginge från dem tilldelade rotar; varande till stöd för berörda

framställning hufvudsakligen anfördt, att, enligt grunderna för pensioneringen

af arméos befäl och underbefäl, den uttjente officeren eller

underofficeren med vederlike skulle åtnjuta en viss procent af den under

tjenstetiden innehafda lönen i pension, hvilken, hvad underofficerare

med vederlikar beträffade, i allmänhet utginge med lönens hela belopp,

men att för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet, för hvilka lönen

till mera än hälften utginge från dem tilldelade söldatrotar och blott

med 200 kronor från statsverket, pensionsförhållandena jemförelsevis

stälde sig mycket ogynsamma, emedan pensionen belöpte sig till endast

omkring 40 procent af deras löneinkomster, då deremot i tjensten med

dem likstälde yrkeskamrater inom armén, så väl gevärshandtverkare

vid värfvade infanteriet och de sedan år 1893 upprättade regementen

och bataljoner, som ock pistolsmeder vid indelta och värfvade kavalleriet,

alla vore berättigade att åtnjuta pension, beräknad efter hela den

under tjenstetiden uppburna lön, samt att, då gevärshandtverkare icke

vore pensionsberättigade förr än efter 60 lefnadsår och tjenstetiden i

allmänhet uppginge till 35 å 40 år, efter hvilken tid så väl arbetsförmåga

som kroppskrafter vore medtagna, den pension af 200 kronor,

som sökandena enligt nuvarande pensionsstat egde rätt att efter tjenstetidens

slut utfå, icke kunde anses tillräcklig att tillförsäkra dem det

oundgängligaste för återstående dagars lefnadsbehof, livilket väl dock

vore afsedt med arméns pensionering.

Chefen för 3:dje arméfördelningen hade, vid öfverlemnandet af

ansökningarne från gevärshandtverkare vid honom underlydande truppförband,

anfört hufvudsakligen, att en af de ledande grundsatserna i

den senaste arméorganisationen varit, att aflöningarne och dermed äfven

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

17

pensionsrätter! skulle i hvarje tjenstegrad med lika tjenstgöringsskyldighet

vara lika öfver hela armén, men att denna grundsats emellertid

icke gjort sig gällande hvad beträffade gevärshandtverkare och deras

enkors pensionsrätt, enär gevärshandtverkare vid indelta infanteriet och

deras enkor i afseende å pensionsrätten vore särskildt ogynsamt lottade.

Oaktadt, fordringarne för antagande till gevärshandtverkare vore lika

för hela armén och samma tjenstgöring ålåge dem vid hela det icke

garnisonerade infanteriet, egde gevärshandtverkare vid indelta infanteriet,

hvilkas lön utginge med 200 kronor jemte 2 nummerlöner, att

uppbära endast 200 kronor i pension och deras enkor 40 kronor, då

deremot gevärshandtverkare vid Vermlands fältjägarecorps, Hallands

och Blekinge bataljoner samt Vesternorrlands regemente åtnjöte pension

af 500 kronor, motsvarande den på stat upptagna lönens belopp, hvarjemte

enkorna erhölle 100 kronor i pension.

Efter erhållen remiss hade direktionen öfver arméns pensionskassa

uti utlåtande af den 29 sistlidne september anfört, att enär i

kong!, cirkuläret den 22 juni 1877, som innehölle grunderna för pensioneringen,

redan förefunnes under § 1 två stadgande!), afvikande från

den allmänna regeln om fast lön på stat såsom beräkningsgrund för

pensions bestämmande, direktionen, med afseende å den befintliga likställigheten

i åligganden m. m. för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet,

funne skäl icke saknas för medgifvande af ett ytterligare

stadgande, hvarigenom vid bestämmandet af pensionsbeloppet för nu

ifrågavarande gevärshandtverkare de af dem åtnjutna nummerlönerna

finge inräknas, hvarjemte direktionen vidare såsom skäl för bifall framhållit,

dels att, i bilagan litt C till det af särskilda komiterade den

27 januari 1876 afgifna betänkande och förslag angående arméns pensionering,

pensionsrätten för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet

beräknats å ett lönebelopp, omfattande så väl den fasta lönen som de

tvenne nummerlönerna, hvaraf det ville synas, som komiterade funnit

de båda löneformerna sä likartade, att de ansett ett särskildt stadgande,

i likhet med hvad som föreslagits i afseende å underofficerares och

fältmusikanters pensionsrätt, icke behöfligt beträffande pensionsrätten

för ifrågavarande gevärshandtverkare, dels ock, att i 1892 års stat för

indelta infanteriets regementen ersättning för nummerlön, motsvarande

en medelvakansafgift, upptagits med 150 kronor.

Arméförvaltningen, hvars yttrande i ärendet Kongl. Maj:t jemväl

infordrat, hade uti afgifvet utlåtande den 16 november 1897 uttalat

som sin åsigt, att det syntes obilligt och knappast kunde hafva varit

vid löne- och pensionsregleriugen afsedt, att gevärshandtverkare vid

Bih. till Bilcsd. Brot. 1898. égSaml. 1 Afd. 10 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

indelta infanteriet, endast på den grund att den vid 1875 års lönereglering

för infanteriets gevärshandtverkare bestämda lönen ut ginge vid

indelta infanteritruppförbanden med vakansafgifter för 2 nummerlöner,

beräknade till 150 kronor hvardera, och en å aflöningsstaten uppförd

kontant lönefyllnad af 200 kronor, skulle ega sämre pensionsrätt än

deras vederlikar vid truppförband, hvarest hela aflöningen, 500 kronor,

funnes kontant uppförd å lönestaten; och hade arméförvaltningen med

anledning häraf och på de al direktionen öfver arméns pensionskassa

i öfrigt anförda skäl tillstyrkt, att proposition till Riksdagen måtte

göras om sådan ändring i de år 1877 faststälda pensioneringsgrunder

för armén, att, vid bestämmandet af pensionsbeloppet för gevärshandtverkare

vid indelta infanteriet, de två af dem åtnjutna nummerlönerna

finge inräknas i lönebeloppet med 300 kronor.

Då, såsom chefen för 3:dje arméfördelningen framhållit, samma

tjenstgöring ålåge samtliga gevärshandtverkare vid hela det icke garnisonerade

infanteriet, ansåge departementschefen bifall till ifrågavarande

framställning endast vara en gärd af rättvisa och billighet. Genom

en bestämmelse derom, att gevärshandtverkare vid indelta infanteriets

regementen och corpser finge såsom grund för sin pensionsrätt beräkna,

utom kontanta lönen på stat 200 kronor, äfven de tvenne nummerlönerna,

tillsammans upptagna till 300 kronor, skulle dessa handtverkare

i afseende på pensionsrätt komma i lika ställning med sina yrkeskamrater

vid öfriga icke garnisouerade infanteriet, hvilka vore berättigade

till 500 kronors pension, och derigenom kunna vid afskedstagandet

påräkna en torftig utkomst under sin återstående lefnad. En dylik

förändring skulle icke heller innebära någon nyhet i de för arméns

pensionering gällande bestämmelser, ty ett stadgande af likartad beskaffenhet

återfunnes i kougl. cirkuläret den 22 juni 1877, der det i

punkt 1 föreskrefves, att fältmusikanter vid indelta armén, h vilkas aflöning

utginge af de till musikens underhåll anslagna medel och sålunda,

såsom beroende på kontrakt, kunde vara ganska vexlande, skulle

i pension och fyllnadspension uppbära samma pensionsbelopp som sergeanter

af 2:a klassen.

Utskottet, som funnit ifrågavarande framställning vara grundad

på goda skäl, har ansett sig böra i hufvudsak förorda densamma.

Dock har utskottet i betraktande af den betydliga förmån, som skulle

beredas nu i tjenst varande, nummerlöner åtnjutande gevärshandtverkare,

derigenom att desse, hvilka hittills fullgjort sina inbetalningar till arméns

pensionskassa efter en beräknad lön af endast 200 kronor, skulle, efter

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

19

afgång ur tjenst, få åtnjuta pension efter en lön af 500 kronor, ansett

nämnda förmån böra medgifvas endast under vilkor, att afgifter för visst

antal år af dem till pensionskassan inbetalas. Utskottet bar i enlighet

härmed funnit sig böra föreslå en bestämmelse, liknande öfvergångsstadgaudet

i punkten 13 af kongl. cirkuläret den 22 juni 1877 angående

ny pensionsreglering för armén, hvari föreskrifves, att den, som inom

två år efter det de i cirkuläret omförmälda pensioneringsgrunder börjat

tillämpas, med rätt till fyllnadspension enligt samma grunder från

tjena ten afginge, skulle, för tillgodonjutande af nämnda rätt, till pensionskassan

erlägga skilnaden mellan de pensionsafgifter, han under

två år näst före afskedstagandet skulle med tillämpning af samma

grunder hafva utgjort, och de enahanda afgifter, han för samma tid i

verkligheten erlagt. Utskottet har emellertid ansett, att i förevarande

fäll tiden lämpligen bör utsträckas till fem år.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer uttkottet,

att Riksdagen må medgifva, att, vid bestämmandet

af pensionsbeloppet för gevärshandtverkare vid indelta

infanteriet, i lönen må inräknas åtnjutna nummerlöner

med tillsammans 300 kronor; dock att sådan gevärshandtverkafe,

hvilken inom fem år efter det denna

pensioneringsgrund börjat tillämpas, från tjensten afgår

med rätt till fyllnadspension, skall, för tillgodonjutande

af sådan pension, beräknad efter 500 kronors

lön, till arméns pensionskassa erlägga skilnaden

mellan de pensionsafgifter, han under fem år näst

före afskedstagandet skulle med tillämpning af denna

grund hafva utgjort, och de enahanda afgifter, han

för samma tid i verkligheten erlagt.

5:o. I afseende å de i nu gällande riksstat uppförda anslagen

under pensionsstaten hemställer utskottet,

att dessa anslag, med undantag af det under

punkten l:o här ofvan omförmälda, må i 1899 års

riksstat uppföras med oförändrade belopp.

Ang. anslagen

under pensionsstaten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ang. pension

ät f. d. mönsterskri/

var en

O Westblads

enka.

[3]

Allmänna indragningsstaten.

6:o Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att å allmänna

indragningsstaten måtte uppföras årlig pension till belopp af

200 kronor åt f. d. mönsterskrifvaren vid lifregementets husarcorps O.

Westblads enka Anna Petronella Westblad, född Tellén, att från 1898

års början till henne utgå, så länge hon förblefve enka.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har härom

till statsrådsprotokollet för den 22 december 1897 (sid. 35—37) anfört

följande.

Till Kongl. Maj:t hade f. d. mönsterskrifvaren vid lifregementets

husarcorps O. Westblads ofvanbemälda enka inkommit med ansökning,

att Kongl. Maj:t måtte genom framställning till Riksdagan bereda sökanden

någon pension, och hade denna ansökning varit åtföljd af handlingar,

utvisande att f. d. mönsterskrifvaren Westblad, hvilken vid sitt

frånfälle den 16 juni 1896 varit 77 år gammal, innehaft mönsterskrifvarebefattningen

från den 26 juli 1856 till den 22 december 1887, hvarefter

han till sin död åtnjutit en för honom å allmänna indragningsstaten

uppförd pension af 700 kronor; att han, enligt hvad vederbörande

corpschef vitsordat, med nit och skicklighet fullgjort sina tjensteåligganden;

att den efter honom upprättade bouppteckning, enligt vederbörande

bouppteckningsförrättares intyg, upptoge en brist i boet af

640 kronor; samt att sökanden, som vore född den 29 juni 1832 och

således 65 år gammal, befunne sig i fattiga omständigheter.

Uti häröfver infordradt utlåtande hade arméförvaltningen å civila

departementet anfört, att, då mönsterskrifvare ej egt att bereda sig

delaktighet i arméns nya enke- och pupillkassa samt, enligt hvad arméförvaltningen

inhemtat, sökanden icke heller undfinge pension från arméns

gamla enke- och pupillkassa, något understöd af statsmedel icke kommit

sökanden till del, vid hvilket förhållande och enär sökanden enligt hvad

bouppteckningen efter mannen samt handlingarne vidfogade intyg utvisad,

vore fattig och vid sin framskridna ålder icke kunde genom arbete förskaffa

sig lifsuppehälle, arméförvaltningen ansett sig, i betraktande af mannens

mer än 40-åriga väl vitsordade tjenstgöring samt med stöd jemväl af

Kongl. Maj:ts till 1896 års Riksdag aflåtna och af Riksdagen bifallna

framställning om pension åt enkan efter vaktmästaren vid tekniska hög
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

21

skolan F. O. Söderberg, böra tillstyrka, att proposition aflätes till Riksdagen

om uppförande för sökanden på allmänna indragningsstaten af

en årlig pension till belopp af tvåhundra kronor.

Statskontoret, hvars yttrande i frågan jemväl infordrats, hade uti

utlåtande af den 27 sistlidne augusti anfört, att, med afseende å boets

uppgifna ställning, hvarom dock endast bifogats ett intyg af vederbörande

bouppteckningsförrättare, och då sökanden saknade rätt till pension

från arméns gamla enke- och pupillkassa, statskontoret ej ville

förneka, att sökanden kunde vara i behof af understöd för sin utkomst,

men att, enär det ansökningen bilagda prestbetyg för sökanden ej innehölle

något vitsord om svårighet för henne att försörja sig och om

behof af understöd för sådant ändamål samt upplysning derjemte saknades,

huruvida ej anhöriga till sökanden funnes, hvilka möjligen kunde

bispringa henne med hjelp, statskontoret i ärendets dåvarande skick

ansåge sig ej kunna understödja sökandens anhållan om beredande åt

henne af pension.

Till fullständigande af förut ingifna ansökningshandlingar hade

sökanden derefter inlemnat dels ett för henne den 30 augusti 1897

utfärdadt prestbetyg af innehåll, att hon nu vid 65 års ålder och tilltagande

svårighet att med arbete sig försörja vore i verkligt behof af

understöd, dels ock ett vederbörligen styrkt transsumt af den efter

mönsterskrifvaren Westblad förrättade bouppteckning, hvaraf inhemtades,

att bristen i boet uppgått till 640 kronor 85 öre, samt att enkan

antecknats såsom ende sterbhusdelegare, enär Westblads efterlemnade

sidoarfvingar, hvilka vistades å okänd ort, icke kunnat till förrättningen

kallas.

På grund af hvad sålunda förekommit hemstälde departementschefen,

det Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om

uppförande å allmänna indragningsstaten af en årlig pension för enkan

Westblad till det af arméförvaltningen föreslagna belopp af tvåhundra

kronor.

Enligt hvad utskottet inhemtat, utgick aflöningen till mönsterskrifvaren

vid lifregementets husarcorps i form af ersättning för indelta

löneförmåner, hvilken ersättning torde kunna beräknas till 800 kronor.

Med hänsyn till de omständigheter, som enligt statsrådsprotokollet

åberopats till stöd för framställningen, får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

dng. pension

åt portvakten

vid allm.

garnisonssjuk - huset i Stockholm
U.

Pettersson.

7:o) Uti eu till Riksdagen aflåten proposition (n:o 78) bar Kotigl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att portvakten vid allmänna garnisonssjukhuset

i Stockholm, Ulrik Pettersson, måtte från och med månaden

näst efter den, hvarunder lian erhölle entledigande från sin vid nämnda

sjukhus innehafvande befattning, för sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af fyrahundrafemtio kronor.

Angående förevarande framställning har statsrådet och chefen för

landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet för den 11 nästlidne

mars anfört följande:

Uti skrifvelse den 10 sistlidne december hade direktionen öfver

allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, med anledning af en utaf

portvakten vid sjukhuset Ulrik Pettersson hos direktionen gjord framställning,

hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes till innevarande års Riksdag

aflåta proposition om beredande åt bemälde Pettersson af en årlig

pension till belopp af 500 kronor, att, då sjukhusets egna medel ej

dertill lemnade tillgång, utgå från allmänna indragningsstaten från och

med månaden näst efter den, hvari afsked från portvaktsbeställningen

blefve honom meddeladt.

Af handlingarne inhemtades: att Pettersson, som vore född den

5 maj 1824 och under åren 1845 —1865 tjenat vid lifgardet till häst,

allt sedan den 31 juli 1868 varit anstäld såsom portvakt vid nämnda

sjukhus; att han enligt vederbörande läkarebetyg lede af förträngning

af matstrupen, hvarigenom hans förmåga att upptaga föda blifvit högst

betydligt förminskad, och att han så väl härigenom som på grund af

sin höga ålder vore urståndsatt att sköta sin tjenstebefattning; samt

att Petterssons aflöningsförmåner vid sjukhuset utgjordes af fri bostad

med vedbrand och lyse samt 375 kronor kontant för år.

Öfver denna framställning hade utlåtande blifvit infordradt från

arméförvaltningen å civila departementet, hvilken myndighet uti skrifvelse

den 28 december 1897 anfört, att Petterssons aflöning vid garnisonssjukhuset,

derest värdet af bostaden beräknades, på sätt för vaktmästare

vore stadgadt, till 150 kronor, uppgått till högre belopp än den nu

begärda pensionen, äfven om öfriga naturaförmåner härvid icke toges

i beräkning, på grund hvaraf, och då det ifrågasatta pensionsbeloppet

ej heller öfverstege hvad enligt stat i sådant hänseende tillkomme nyssnämnde

vaktmästare, arméförvaltningen, i betraktande af ej mindre

Petterssons uppnådda 73 lefnadsår, af hvilka närmare 50 tillbragts i

kronans tjenst, än äfven hans nu iråkade sjuklighet samt oförmåga att

sköta sin befattning, ansåge sig böra tillstyrka bifall till den gjorda

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

23

framställningen; dock att, vid det förhållande, att Pettersson iåtnjöte

underhåll i Vadstena krigsmanshuskassa med 48 kronor årligen, pensionen

från allmänna indragningsstaten enligt arméförvaltningens åsigt

borde, med afdrag af detta belopp, bestämmas till endast 452 kronor.

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet jemväl infordrats, hade

uti skrifvelse den 4 nästjidne februari, lika med arméförvaltningen,

funnit sig böra förorda aflåtande af proposition till Riksdagen om beviljande

för Pettersson af en årlig pension å allmänna indragningsstaten

med ett af statskontoret föreslaget belopp af 450 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit upplyst, och då det syntes vara

med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att Pettersson, hvilken

inom kort skulle uppnå 74 års ålder och i nära 50 år varit i statens

tjenst anstäld, vid afgång från innehafvande befattning måtte beredas

något understöd medelst pension, hémstälde departementschefen om

aflåtande af proposition i enlighet med hvad statskontoret föreslagit.

På de skål, som sålunda till statsrådsprotokollet anförts, får utskottet

hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

8:o) Kongl. Maj:t har i en till Riksdagen den 11 nästlidne A”o- vension

mars aflåten proposition (n:o 79) föreslagit Riksdagen medgifva, att "lr

kokerskan vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm Maria Nilsson ffarmsonssjukmåtte

från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från halm

henues befattning blefve henne meddeladt, under sin återstående lifstid «««.

åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten till belopp af femhundra

kronor årligen.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden ofvannämnda

dag har departementschefen uti detta ärende ;andragit följande:

Med anmälan, att vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm

anstälda kokerskan Maria Nilsson, hvilken tjenstgjort vid serafimerlasarettet

från den 30 april 1855 till den 19 oktober 1857 samt derefter

vid garnisonssjukhuset, under de första tjugu åren såsom sjuksköterska,

och sedermera allt fortfarande såsom kokerska, numera ådragit

sig en sådan sjukdom, att hon vore synnerligen olämplig att fortfarande

sköta sin kokerskebefattning, hade direktionen öfver berörda sjukhus uti

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

skrifvelse af den 10 december nästlidna år hemstält, att, då betjeningen

vid ett sjukhus närmast vore att jemföra med tjenare i enskild! hus

och då det med skäl ansåges obarmhertigt, om den bemedlade enskilde

afskedade en gammal trotjenare utan att sörja för dennes framtida

underhåll, Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om

beredande åt bemälda Nilsson under hennes återstående lifstid af en

årlig pension å 600 kronor, att, då sjukhusets egna medel ej dertill

lemnade tillgång, utgå från allmänna indragningsstaten från och med

månaden näst efter den, i hvilken afsked från hennes befattning blefve

henne meddeladt; och hade vid skrifvelsen varit fogade dels prestattest,

hvaraf inhemtades, att Nilsson vore född den 27 juni 1833, lefde ogift

och åtnjöte medborgerligt förtroende, dels ett den 27 sistlidne november

för Nilsson utfärdadt läkarebetyg af innehåll, att hon lede af eczem

och höggradiga blodåderbråck, genom hvilka åkommor hon blifvit

mindre förmögen att tillfredsställande sköta sin tjenst.

Uti häröfver infordrad! utlåtande hade arméförvaltningen å civila

departementet med erinran att 1897 års Riksdag uppå Kongl. Maj:ts

framställning beviljat tvättförestånderskan vid ifrågavarande garnisonssjukhus

E. M. Höglund en årlig pension af 300 kronor, tillstyrkt, att,

då Nilsson mer än 42 år varit anstäld vid serafimerlasarettet och allmänna

garnisonssjukhuset samt på grund af sjukdom och ålderdomssvaghet

befunnes vara olämplig och nästan oförmögen att vidare sköta

sin tjenst, Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att åt Nilsson, hvilkens

befattning borde anses mera magtpåliggande än ofvannämnda

Höglunds, bevilja en årlig pension från allmänna indragningsstaten till

belopp af femhundra kronor. *

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet jemväl blifvit infordradt,

hade uti skrifvelse den 9 sistlidne februari, jemte meddelande att, enligt

den 2 december 1892 faststäld stat för allmänna garnisionsjsukhuset,

till en kokerska derstädes utginge dagarfvode med 1 krona

50 öre eller för år 547 kronor 50 öre, hvartill komme förmånen af fri

bostad jemte vedbrand och lyse, för sin del tillstyrkt bifall till direktionens

framställning om beredande af pension åt Nilsson med ett belopp,

som statskontoret ansåge ej böra öfverstiga det af arméförvaltningen

föreslagna, eller 500 kronor för år.

På grund af hvad sålunda blifvit upplyst och då det syntes vara

med billighet öfverensstämmande, att Nilsson, hvilken vore nära 65

år gammal och i snart 43 år varit i det allmännas tjenst anstäld, vid

afgång från sin nuvarande befattning måtte beredas något understöd

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statutskottets Utlåtande N:o 10.

25

till hjelp å sin ålderdom ansåge departementschefen, att en pension af

femhundra kronor årligen borde åt Nilsson föreslås.

Vid det förhållande att förestånderskan för tvätt och lagning~vid

ifrågavarande garnisonssjukhus E. M. Höglund, åt hvilken Riksdagen

nästlidet år beviljade en pension af 300 kronor, hade, enligt hvad af

Kongl. Maj:ts proposition till nämnda Riksdag inhemtas, åtnjutit en

årlig aflöning af omkring 710 kronor jemte förmånerna af fri bostad

med lyse och vedbrand, under det att kokerskan Nilssons aflöning,

förutom enahanda förmåner, uppgått till endast 547 kronor 50 öre

för år räknadt, samt båda i afseende å lefnadsålder och tjenstetid

synas vara ganska likstälda och omständigheterna i öfrigt icke torde

vara mer ömmande i förevarande fall än beträffande Höglund, synes

skäl icke föreligga att åt Nilsson medgifva högre pension, än som tilldelats

Höglund, och får utskottet på grund häraf hemställa,

att Kongl. Majrts förevarande framställning må

af Riksdagen på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver,

att kokerskan vid allmänna garnisonssjukhuset

i Stockholm Maria Nilsson må från och med månaden

näst efter den, i hvilken afsked från hennes befattning

varder henne meddeladt, under sin återstående

lifstid åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten

till belopp af trehundra kronor årligen.

9:o. I statsverkspropositionen har Kongl. Makt under denna

hufvudtitel i punkten 4:o föreslagit Riksdagen medgifva att lektorerna synerätt för

vid sjökrig sskolan måtte åtnjuta rätt till pension å allmänna indrag- lektorerna vid

* v X ej an fl ry t* m

ningsstaten enligt samma grunder, som vore eller kunde blifva be- skolan''.

stämda för deras vederlikar vid de allmänna läroverken. [4.]

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 10 december 1897

innehåller (sid. 38—40) i detta ämne följande.

Uti en till Kong]. Maj:t stäld och af chefen för sjökrigsskolan

med tillstyrkan af bifall öfverlemnad ansökning hade lektorerna vid

sjökrigsskolan, Johan Fredrik Lagerlund, Joseph Muller, Carl Nils

Holmgren och Johan Erik Lindgren anhållit om aflåtande af proposition

till Riksdagen om rätt för de ordinarie lärarne vid sjökrigsskolan att

få åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten enligt samma grunBih.

till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 10 lläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 .Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

der, som vore eller blefve bestämda för ordinarie ämneslärare vid de

allmänna läroverken.

Under erinran att i den till 1888 års Riksdag aflåtna proposition,

hvari begärts förbättring i de ordinarie lärarnes vid sjökrigsskolan

lönevilkor, äfven föreslagits, att de måtte förklaras berättigade till erhållande

af pension frän allmänna indragningsstaten, men att Riksdagen

ansett, att dessa frågor lämpligen borde komma till afgörande i

sammanhang med en omorganisation af rikets allmänna läroverk, hade

sökandena till stöd för sin nu gjorda anhållan och för att visa de ordinarie

lärarnes vid sjökrigsskolan likställighet med lärarne vid de

allmänna läroverken åberopat bestämmelserna i §§ 14 och 68 af gällande

stadga för sjökrigsskolan den 1 november 1889, enligt hvilka

bestämmelser behörighet att söka lektorstjenst tillkomme den, som vore

behörig till sökande af lektorstjenst vid rikets allmänna läroverk, samt

vid förslags uppgörande till lärokurser borde iakttagas, att kadett, som

genomgått alla landklasserna, skulle i de icke militära ämnena besitta

ett kunskapsmått, icke understigande det, som för godkänd afgångsexamen

vid rikets allmänna läroverk fordrades, hvarjemte framhållits,

bland annat, att löneförmånerna för de ordinarie lärarne vid sjökrigsskolan,

hvilka å sina tjenster egde af Kongl. Maj:t utfärdade fullmagter,

enligt Riksdagens beslut utginge dels af statsmedel och dels af den

terminsafgift, som ålåge kadetterna att erlägga, samt utgjorde för hvar

och en af dessa lärare, som uppnått högsta lönegraden, sammanlagdt

i rundt tal 4,600 kronor för år.

Till följd af härå erhållen remiss hade statskontoret afgifvit utlåtande,

deri statskontoret förklarat sig icke kunna finna någon giltig

anledning, hvarför icke de vid sjökrigsskolan fast anstälde lektorer

skulle få komma i åtnjutande af en förmån, hvilken tillförsäkrats såväl

deras vederlikar vid de allmänna läroverken som öfver hufvud taget alla

andra med dem jemförliga ordinarie lärare vid statens läroanstalter,

såsom till exempel navigationsskolorna, tekniska högskolan, Chalmers’

tekniska läroanstalt, tekniska elementarskolorna, farmaceutiska institutet

och veterinärinstitutet med flera, hvarför statskontoret, under erinran

att frågan om lektorernas vid sjökrigsskolan rätt till pension icke

syntes behöfva ställas i något direkt beroende af löneregleringsfrågan,

tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition af

hufvudsakligen samma innehåll som i den till 1888 års Riksdag aflåtna

proposition i denna del, eller att lektorerna vid sjökrigsskolan måtte

förklaras berättigade att från allmänna indragningsstaten erhålla pension

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

27

enligt samma grunder, som för närvarande äro eller framdeles kunna

blifva bestämda för deras vederlikar vid de allmänna läroverken.

För egen del har departementschefen erinrat derom, att, med anledning

af Kongl. Maj:ts för 1888 års Riksdag framlagda förslag till

förbättring i lönevilkoren för lektorerna vid sjökrigsskolan och om

rätt för dem att från allmänna indragningsstaten erhålla pension till

enahanda belopp och på enahanda vilkor, som vore bestämda för

deras vederlikar i motsvarande lönegrad vid de allmänna läroverken,

Riksdagens statsutskott visserligen ansett rätta tidpunkten att vidtaga

en reglering af sjökrigsskolans stat icke vara inne, utan såsom

sin åsigt uttalat, att det framlagda förslaget icke borde tagas i betraktande

annorledes än i sammanhang med eller efter pröfning af den

ännu olösta frågan om de allmänna läroverkens omorganisation, men

att åtskilliga ledamöter af utskottet i afgifven reservation, utan att

särskildt yttra sig rörande frågan om pensionsrätten, tillstyrkt en mera

tillfällig löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan, samt att Riksdagen

fattat sitt beslut i enlighet med denna reservations innehåll och

att alltså frågan om pensionsrätten icke blef föremål för något uttalande

från Riksdagens sida.

Då nu frågan om lektorernas vid sjökrigsskolan pensionsrätt blifvit

i ofvan berörda ansökning ånyo upptagen och då departementschefen,

lika med statskontoret, ansåge denna fråga icke behöfva ställas i något

direkt beroende af löneregleringsfrågan, hemstälde departementschefen,

under åberopande af hvad statskontoret i ämnet anfört, det Kongl. Maj:t

täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att lektorerna vid sjökrigsskolan

måtte åtnjuta rätt till pension å allmänna indragningsstaten enligt

samma grunder, som äro eller kunna varda bestämda för deras vederlikar

vid de allmänna läroverken.

Med anledning af Kongl. Maj:ts till 1888 års Riksdag gjorda förslag

om uppförande af lärarne vid sjökrigsskolan å ordinarie stat

yttrade statsutskottet, såsom ofvan meddelats, att nämnda förslag icke

syntes böra tagas i betraktande annorlunda än i sammanhang med

eller efter pröfning af den ännu olösta frågan om de allmänna läroverkens

organisation. Kongl. Maj:ts berörda förslag blef icke heller af

Riksdagen bifallet. Vid sådant förhållande, och då aflöningen till nämnde

lärare fortfarande komme att utgå i form af arfvoden, förklarade Riksdagen

på förslag af statsutskottet, att den då jemväl föreliggande frågan

om beredande åt desse lärare af pensionsrätt på allmänna indragningsstaten

hade förfallit.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ang. pension

för förre

verkstads föreståndaren

G. Nilsson.

[5.]

Den sålunda uttalade uppfattningen om lönereglering för ifrågavarande

lärare såsom förutsättning för ordnande af deras pensionsrätt

samt om nämnda lönereglerings beroende af frågan om lönereglering

för elementarlärarne vidhåller utskottet fortfarande och anser på den

grund, att sistnämnda fråga bör vinna sin lösning, innan något beslutes

i nu förevarande ämne.

Vid sådant förhållande, och då utskottet är förvissadt, att, derest

det skulle finnas nödvändigt att, förr än berörda löne- och pensionsreglering

för sjökrigsskolans lärare genomförts, bevilja afsked åt någon

af de nu derstädes anstälda lektorerna, Kongl. Maj:t icke lärer underlåta

att om pension åt honom göra särskild framställning till Riksdagen,

har utskottet funnit sig icke böra tillstyrka Kongl. Maj:ts föreliggande

förslag, utan hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke

må af Riksdagen bifallas.

10:o. I punkten 5:o under nionde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t

i statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att åt förre verkstadsföreståndaren

Gustaf Nilsson bevilja en årlig pension af 600 kronor,

att från allmänna indragningsstaten utgå från och med 1 januari 1898.

Enligt hvad statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 17

december 1897 (sid. 41—43) upplyser, hade uti en af stationsbefälhafvaren

vid flottans station i Stockholm öfverlemnad ansökning förre föreståndaren

och tillskäraren vid stationens bekläduadsverkstad Gustaf

Nilsson, med förmälan, att han vid uppnådd ålder af öfver 72 år och

efter mer än 20 års anställning i nämnda egenskap måst såsom uppsagd

från platsen på grund af ålder och bristande arbetskrafter afgå

derifrån utan att hafva förvärfvat pensionsrätt, anhållit att för sin

återstående lifstid komma i åtnjutande af pension från allmänna indragningsstaten.

Till stöd för denna anhållan hade Nilsson meddelat, att han vid

tillträdande af sin befattning vid beklädnadsverkstaden icke begärt att

blifva delegare i dåvarande amiralitetskrigsmanskassan hufvudsakligast

af det skäl, att han vid då uppnådda 50 lefnadsår icke tänkt sig hinna

att under 30 tjenstår verkställa de inbetalningar, kassans reglemente

föreskrefve, och icke heller då hade sig bekant, att undantag från 30

års inbetalning för erhållande af pension möjligen kunde göras; att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

29

hans sedermera, efter misslyckade försök att genom arbete utom tjensten

betrygga sin framtid, framstälda anhållan att blifva delegare i

nämnda kassa blifvit af direktionen afslagen; att han icke heller sedermera

varit i tillfälle att genom inträde i lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt

bereda sig en sorgfri ålderdom, enär de höga hyror och lefnadsomkostnader,

hvilka under hans föreståndaretid varit rådande, icke

medgifvit honom att åt sin aflöning utgifva något för sådant ändamål,

helst inbetalningarne vid hans ålder skulle blifvit mycket höga; samt

att han, som numera icke vore i stånd att förtjena något, således på

gamla dagar befunne sig i behöfvande omständigheter.

Vid ansökningen hade varit fogade dels särskilda af f. d. ordföranden

i förvaltningsdirektionen vid flottans förenämnda station och

intendenten derstädes afgifna intyg, utvisande, att Nilsson egt skyldighet

att under sin anställning vara tillstädes vid sin arbetspost och

sysselsätta sig med arbete tio timmar dagligen och icke kunnat på

annat sätt genom sitt yrke förskaffa sig någon inkomst, dels ett utåt

förvaltningsdirektionen utfärdadt tjenstebetyg, hvaruti vitsordats, att

Nilsson under sin tjenstetid visat sig vara duglig och skicklig i sitt

yrke samt fullgjort sina åligganden till direktionens belåtenhet, dels

ock utdrag af nämnda direktions protokoll för den 16 januari 1896,

hvaraf inhemtades, att, på anmälan af intendenten vid stationen, att

Nilsson, som vore född den 3 februari 1825, öfverskridit den högsta

för användning i statens tjenst medgifna åldersgräns och att hans

krafter ej längre medgåfve honom att uppfylla alla anspråk, som skäligen

kunde ställas på verkstadens föreståndare, förvaltningsdirektionen,

enligt intendentens jemväl gjorda hemställan, uppsagt det med Nilsson

upprättade kontraktet.

Till följd af härå erhållen remiss hade statskontoret i ärendet

afgifvit utlåtande, deri statskontoret, med erinran, att Nilsson blifvit

till omförmälda befattning den 30 december 1875 antagen genom kontrakt,

stäldt på tre månaders uppsägning, att hans aflöning dervid bestämts

till 200 kronor i månaden och att han vid frånträdandet af befattningen

innehaft densamma 20 år 4 månader, tillika anfört, hurusom

af direktionen för flottans pensionskassa vore i ett den 19 oktober

1896 afgifvet infordradt utlåtande i anledning af en af Nilsson då gjord

ansökning om erhållande af pension från allmänna indragningsstaten

meddeladt, att Nilsson år 1883 hos direktionen framstält begäran att

för vinnande af pensionsrätt i kassan få erlägga enkla retroaktiva pensions-

och gratialafgifter från och med år 1876, då hans anställning

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

vid flottan börjat, men att direktionen enligt beslut den 24 april 1883

funnit Nilsson dåmera icke vara härtill berättigad af den orsak, att,

jemiikt § 12 i kongl. kungörelsen den 24 november 1876 angående

nya grunder för pensionering af flottans befäl och underbefäl med

vederlikar, dessa grunder egde tillämpning endast å sådana redan i

tjenst, varande månadslönare vid flottans militärdepöter och varfsstationer,

som anmält sig vilja derpå ingå, hvartill Nilsson i vederbörlig

ordning förklarat sig icke villig.

På grund af hvad i förevarande fråga förekommit hade statskontoret

ansett Nilsson vara förtjent af något understöd för sina återstående

dagar, hvilket dock, med afseende å beskaffenheten af hans

anställning, hans sena tillträde till befattningen och hans till följd

deraf jemförelsevis korta tjenstetid, icke borde utgå med högre belopp

än 600 kronor.

För egen del har departementschefen förklarat sig biträda statskontorets

förslag.

Med anledning af gjord framställning beviljade 1897 års Riksdag

en pension å 200 kronor till handtverksmästaren vid Vendes artilleriregemente

A. F. W. Ekstedt, hvilken under 21 års tjenst åtnjutit en aflöning

af tillsammans 748 kronor om året samt i likhet med Nilsson varit

anstäld på tre månaders uppsägning och underlåtit att begagna sin

rätt att inom viss tid vinna inträde i vederbörande pensionskassa.

Med stöd häraf har utskottet, som erhållit intyg derom, att Nilsson

är i stort behof af understöd på sin ålderdom, samt för öfrigt inhemtat,

att Nilsson, derest han i alla afseenden uppfylt de för pensions erhållande

ur flottans pensionskassa föreskrifna vilkor, skulle vid afskedstagande!.

varit berättigad till en årlig pension af 864 kronor, funnit

skäl föreligga att jemväl åt Nilsson må beviljas pension, helst som

Nilsson, äfven om han på det sätt, honom varit medgifvet, sökt och

erhållit inträde i amiralitetskrigsmanskassan, med anledning af sin korta

tjenstetid, icke skolat utan särskildt medgifvande hafva erhållit pension.

Pensionens belopp anser utskottet emellertid böra begränsas till 350

kronor.

Utskottet, som emellertid ej kunnat undgå att fästa sin uppmärksamhet

vid olämpligheten af att ifrågavarande befattning blifvit besatt

med en person i framskriden ålder, får på grund af hvad i ärendet

förekommit hemställa,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o JO.

31

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

på det sätt bifallas, att Riksdagen må åt förre verkstadsföreståndaren

Gustaf Nilsson bevilja en årlig

pension af trehundrafemtio kronor, att från allmänna

indragningsstaten utgå från och med den 1 januari

1898.

ll:o. Uti en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 74) har Kongl.

Maj:t föreslagit Riksdagen att bevilja förre extra skogsbevakaren Gustaf

Karlsson från Malåträsk för hans återstående lifstid ett årligt understöd

af 150 kronor, att utgå från allmänna indragningsstaten och beräknas

från början af år 1897.

Enligt hvad af statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 11

mars detta år inhemtas, hade i en till Kongl. Maj:t ingifven skrift förre

extra skogsbevakaren Gustaf Karlsson från Malåträsk förmält, att han

under tjenstgöring sommaren år 1894 blifvit genom försåtligt aflossade

hagelskott så skadad i venstra ögat, att han numera vore fullkomligt

blind å detsamma, och att han, som i anledning af det honom sålunda

öfvergångna våldet måst vidkännas utgifter för sjukvård till belopp af

84 kronor 64 öre, icke kunnat af den brottslige utfå något skadestånd,

enär till följd af bristande bevisning ingen kunnat för våldet fällas till

ansvar; och hade Karlsson anhållit, att han, som under år 1896 blifvit

försatt i konkurstillstånd samt i följd af förlusten af sitt öga antagligen

snart komme att blifva fullständigt oförmögen att genom arbete

försörja sig och sin familj, måtte erhålla antingen något mindre årligt

understöd under sin återstående lifstid eller ock någon lämplig gratifikation

på en gång.

Till stöd för sin berörda framställning hade Karlsson, som styrkt

sig vara född den 11 november 1853, åberopat åtskilliga intyg, af

hvilka ett, utfärdadt af länsmannen C. G. Sparrman, vitsordade, att

Karlsson varit Sparrman och kronojägaren i Malå bevakningstrakt

Lars Sjöström följaktig vid virkeskontrollering å Erikslunds skogsskifte

i Malå socken den 12 och den 13 juni 1894, samt att vid sistnämnda

tillfälle skott aflossats och träffat Karlsson, hvilken derförut

haft sin synförmåga i oskadadt skick. Lasarettsläkaren Aug. Wennerström

hade i ett af honom den 15 december 1894 utgifvet intyg meddelat,

att vid Karlssons besök den 16 juni samma år å Skellefteå

lasarett visat sig, att ett hagel inträngt å högra lårets insida och ett

hagel vid venstra ögats orbitalrand nedanför ögonbrynet; att dessa

Angående

understöd åt

färre extra

skogsbevakaren

Gustaf

Karlsson.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

hagel ej kunnat anträffas eller uttagas; att efter Karlssons hemkomst

till Malå venstra ögat börjat värka och inflammeras, hvarjemte synförmågan

å detta öga mer och mer aftagit; samt att vid undersökning

den 29 påföljande september visat sig, att Karlsson varit fullkomligt

blind å venstra ögat. Slutligen hade ordförandena i vederbörande

kommunalstämma och fångvårdsstyrelse upplyst, att Karlsson, hvilken

varit egare af en mindre hemmansdel, omedelbart efter den skada, han

erhållit under sin berörda tjenstgöring, blifvit urståndsatt att genom

arbete försörja sig och sin familj, samt att han befunne sig i fattiga

omständigheter.

Efter erhållen remiss hade domänstyrelsen afgifvit utlåtande öfver

ifrågavarande ansökning och dervid öfverlemnat inhemtade yttranden

i ärendet från jägmästaren i Norsjö revir, öfverjägmästaren i Vesterbottens

distrikt och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens

län.

Rörande förloppet af det våld, för hvilket Karlsson varit utsatt,

hade jägmästaren upplyst, att, med anledning af uppkommen misstanke

om oloflig skogsafverkning å nybygget Erikslund och den angränsande

kronoparken Malådalen, jägmästaren beordrat kronojägaren Sjöström

att med biträde af Karlsson och én annan extra bevakare undersöka

hyggestrakterna å nämnda nybygge och kronopark. Medan undersökning

i sådant afseende pågått, hade vid två särskilda tillfällen, den

30 maj och den 13 juni 1894, hagelskott lossats mot förrättningsmännen

af tre okända, maskerade och i försåt liggande personer,

hvilkas uppsåt tydligen varit att derigenom förhindra fortsättandet af

undersökningen. Denna hade emellertid sedermera behörigen afslutats

i jägmästarens och länsmannens närvaro samt under skydd af militärhandräckning,

som genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg

anskaffats. Euligt hvad vid undersökningen blifvit utrönt, hade olofligen

afverkats å nybygget Erikslund 177 timmerträd och å kronoparken

Malådalen 279 träd. Såväl Sjöström som Karlsson hade vid omförmälda

förrättning den 13 juni 1894 sårats, den förre lindrigt, men

den senare mera allvarsamt och med den påföljd, förenämnda af lasarettsläkaren

Wennerström utgifna intyg utvisade.

Öfverjägmästaren hade, bland annat, anfört, att allt, som kunnat

göras för de brottsligas upptäckande och befordran till laga ansvar,

blifvit gjordt, utan att dock någon kunnat för brottet fällas, hvadan

för Karlsson saknades all utsigt att erhålla någon skadeersättning för

det honom ågångna våldet och derigenom lidna förluster.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade i likhet med öfverjäg
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets inlåtande N:o 10.

33

mästaren, ansett ifrågavarande framställning böra bifallas på det sätt,

att Karlsson tilldelades ett understöd till skäligt belopp att årligen

utgå under hans återstående lifstid. I denna åsigt hade jemväl jägmästaren

uti ett i ärendet ytterligare afgifvet yttrande förklarat sig

instämma, och hade jägmästaren dervid, med vitsordande af hvad ordförandena

i kommunalstämman och fattigvårdsstyrelsen intygat, framhållit,

att Karlsson vore i stort behof af verksam och varaktig hjelp.

För egen del hade domänstyrelsen anfört, att, då upplyst blifvit,

att Karlsson under sin tjenstgöring blifvit utsatt för skada, som gjort

honom oförmögen till arbete under en längre tid, jemte det hans arbetsförmåga

blifvit för framtiden väsentligen förminskad, samt då han

tillika fått vidkännas utgifter för sjukvård, utan att vare sig i det ena

eller andra hänseendet hafva erhållit något skadestånd vid den rättegång,

som rörande den ifrågavarande våldsgerningen anhängiggjorts,

men i saknad af bevisning icke ledt till de tilltalades fällande, styrelsen

ansåge Karlssons begäran om understöd i hög grad behjertansvärd;

och hade styrelsen, som lika med skogstjenstemännen och Kong].

Maj:ts befallningshafvande ansett det vara för Karlsson af större gagn

att erhålla ett mindre årligt understöd än ett större belopp på en

gång, hemstält, att honom måtte beviljas en årlig gratifikation att utgå

under hans återstående lifstid.

I afseende å beloppet af det ifrågasatta årliga understödet hade

jägmästaren och domänstyrelsen föreslagit detta till 75 kronor.

Vid föredragning den 21 maj nästlidet år af ifrågavarande underdåniga

ansökning hade Kongl. Maj:t funnit densamma icke för det dåvarande

böra i vidsträcktare mån bifallas, än att Karlsson tillerkänts

en gratifikation af 160 kronor, deri inberäknad ersättning för förut omförmälda

sjukvårdskostnad, att utgå af sjunde hufvudtitelns anslag till

extra utgifter.

Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmodats införskaffa

vederbörande läkares yttrande, i hvad mån Karlsson till följd af omförmälda

honom öfvergångna våld kunde anses hafva blifvit urståndsatt

att bidraga till sitt och sin familjs uppehälle, hade Kongl. Maj:ts

befallningshafvande med skrifvelse öfverlemnat ett af extra provinsialläkaren

i Norsjö distrikt N. O. Hamrén den 21 december 1897 utgifvet

intyg, att Karlsson vid samma dag företagen undersökning befunnits

vara blind å venstra ögat och hafva synskärpan något nedsatt å det

högra, samt att han vore mindre arbetsför.

Departementschefen anförde för egen del att, enär den kroppsskada,

som, enligt hvad förut omförmälts, tillfogats Karlsson under

Bih. till Biksd: Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 10 Raft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående

pension för

vaktmästaren

F. J.M. Hellström.

[6.]

hans tjenstgöring såsom extra skogsbevakare, uppenbarligen i icke

oväsentlig mån nedsatt hans arbetsförmåga och allt framgent måste för

honom försvåra möjligheten att sjelf försörja sig och sin familj samt

för Karlsson icke funnes någon utsigt att erhålla skadestånd af den

eller dem, som tillfogat honom ifrågakomna skada, syntes hans begäran

om understöd af statsmedel vara befogad. Den gratifikation å 160

kronor, som redan af allmänna medel tilldelats Karlsson, hade endast

afsedt godtgörelse för det lidande, som genom det ågångna våldet tillskyndats

Karlsson, jemte ersättning för hans sjukvårdskostnad. För

beredande af en verksam och varaktig hjelp för framtiden borde deremot,

såsom ock samtliga i ärendet hörda myndigheter förordat, ett

årligt mindre understöd beviljas Karlsson. Det belopp, 75 kroror, som

i sådant afseende ifrågasatts, syntes dock väl knappt tilltaget. För att

kunna i erforderlig mån fylla det afsedda ändamålet borde enligt departementschefens

åsigt understödsbeloppet icke skäligen sättas lägre

än till 150 kronor, och borde tidpunkten, hvarifrån understödet skulle

få åtnjutas, lämpligen bestämmas till början af år 1897.

Enligt hvad utskottet inhemtat, erhöll Karlsson såsom extra skogsbevakare

en aflöning af 2 kronor om dagen samt var ungefär tio månader

om året strängt anlitad i skogsstatens tjenst vid utsyningar och

annat arbete ute i skogarna. Derest omförmälda skada ej drabbat

Karlsson, lärer han skolat inom kort hafva befordrats till ordinarie kronojägare.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då det torde oafvisligeu

åligga staten att så vidt möjligt godtgöra de i dess tjenst antagna personer,

hvilka blifvit skadade genom öfvervåld under utöfning af samma

tjenst, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

12:o) Kongl. Maj :t. har föreslagit Riksdagen medgifva, att vaktmästaren

vid nationalmuseum Frans Johan Michael Hellström måtte från och med

månaden näst efter den, i hvilken afsked blefve honom beviljadt, för sin

återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension

af 500 kronor.

Enligt hvad propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver ecklesiastikärenden den 31 december 1897 (sid. 28—30) utvisar,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

35

hade departsmentschefen då anmält en af intendenten vid nationalmuseum

till Ivongl. Maj:t öfverlemnad ansökning af vaktmästaren vid nämnda museum

Frans Johan Michael Hellström, som deruti på grund af tilltagande ålder

och sjuklighet anhållit, att honom måtte för hans återstående lifstid beredas

ett årligt underhåll att af honom åtnjutas från och med den dag,

då afsked från hans vaktmästarebeställning kunde blifva honom beviljadt;

varande ansökningen åtföljd ej mindre af åldersbetyg, utvisande

att Hellström vore född den 28 oktober 1824, än äfven af ett den 11

november 1897 utfärdadt läkarebetyg af innehåll att Hellström i följd

af sin höga ålder och deraf härledande kraftnedsättning vore oförmögen

till ansträngande sysselsättning, och hade departementschefen vidare

anfört följande.

I den skrifvelse, hvarmed intendenten vid nationalmuseum till

Kongl. Maj:t öfverlemnat berörda ansökning, hade anförts, att Hellström

den 15 maj 1866 antagits till e. o. vaktmästare vid dåvarande kongl.

museum, efter att förut under åren 1864 och 1865 hafva såsom snickare

biträdt vid arbetet med inläggande af golfven i museibyggnaden;

att Hellström den 15 januari 1867 blifvit ordinarie vaktmästare, i hvilken

egenskap han åren 1867—1868 uppburit 264 kronor i årsarfvode, höjdt

1869 till 276 kronor och 1875 till 350 kronor, hvarefter hans årsarfvode

från och med 1882, i sammanhang med ökad tjenstgöring, utgått med

750 kronor; att Hellström, såsom tillhörande den första uppsättningen

af vaktbetjening vid nationalmuseum, tagit del i det första mödosamma

arbetet med samlingarnas anordning och sedermera på ett redbart och

pligttroget sätt, med synnerlig påpasslighet, ordning och omtanke skött

sina göromål vid tillsyn och bevakning af konstsamlingarna, hvarjemte

hans kunskap i snickeri vid mångfaldiga tillfällen tagits i anspråk för

museum; att Hellström i det enskilda lifvet gjort sig känd för en hedrande

vandel och af Kongl. Maj:t hugnats med belöningsmedaljen för nit och

redlighet i rikets tjenst; samt att Hellström, som under de senaste åren

tidtals varit af sjukdom hindrad att uppehålla sin tjenst och nu uppnått

eu så hög ålder, att något tilltagande i krafter ej vore att motse, hvarken

egde någon enskild förmögenhet eller pensionsrätt vid museum, utan

i händelse af förnyade sjukdomsfall vore hänvisad till det understöd,

museum tillfälligtvis kunde bereda honom under en kortare tid. I anledning

häraf hade intendenten på det lifligaste tillstyrkt bifall till Hellströms

ansökning, med hemställan derjemte att, på sätt i ett föregående

liknande fall egt rum, den begärda pensionen måtte bestämmas till 500

kronor eller två tredjedelar af den aflöning, som Hellström sedan 1881

års början årligen åtnjutit.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående

pension srätt

för seminarieför

eständar en

i Haparanda

E. Lindbäck.

[7-]

I detta ärende hade statskontoret uti afgifvet utlåtande anfört,

bland annat, att för den vaktmästaresyssla Hellström innehade icke

funnes uppförd någon aflöning i den för nationalmuseum utfärdade stat

af den 10 oktober 1880, utan att det arfvode af 750 kronor, Hellström

åtnjöte, utginge af det å riksstaten upptagna belopp 5,000 kronor till

vaktbetjening för konstsamligarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna;

att, ehuru Hellström icke uppbure lön å stat och alltså icke

heller egde pensionsrätt, hans mer än 31 :åriga tjenstgöring vid nationalmuseum,

hvars dyrbara konstsamlingar han haft till sin uppgift att vårda

och bevaka, dock syntes vara förtjent af något erkännande från statens

sida; samt att, då, enligt hvad vitsordadt, blifvit, Hellström icke egde

någon enskild förmögenhet, utan i händelse af förnyade sjukdomsfall

vore hänvisad till det understöd, museum tillfälligtvis kunde bereda honom

på en kortare tid, det väl kunde anses vara en pligt för staten, som

under så många år varit hans arbetsgivare, att tillse, det pension för

hans återstående dagar blefve honom beredd. Fördenskull hade statskontoret

tillstyrkt, att till Riksdagen måtte aflåtas proposition om uppförande

för Hellström på allmänna indragningsstaten af en årlig pension

till det af intendenten föreslagna belopp, 500 kronor.

På grund af hvad sålunda förekommit hemstälde departementschefen,

det Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Hellström

måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked

blefve honom beviljadt, för sin återstående lifstid å allmänna iudragningsstaten

åtnjuta en årlig pension af 500 kronor.

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

*

13:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att föreståndaren

för seminariet i Haparanda för bildande af lärare och lärarinnor

vid småskolor i de finska församlingarna Emil Lindbäck måtte förklaras

vid frånträdande af sin befattning ega rätt till pension å allmänna

indragningsstaten till det belopp, som då skolat tillkomma honom,

derest han i stället innehaft adjunktstjenst vid folkskolelärareseminarium.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikdepartementsärenden den

31 december 1897 (sid. 30—33) inhemtas, att Lindbäck i skrifvelse

den 21 april 1897 anhållit, det täcktes Kongl. Maj:t göra framställning

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

37

till Riksdagen derom, att åt honom måtte beviljas rätt till pension

å allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som vore eller

komme att blifva stadgade för ordinarie ämneslärare vid rikets allmänna

läroverk.

Som skäl för sin anhållan hade Lindbäck till en början anfört,

att 1897 års Riksdag beviljat pensionsrätt såväl åt vid folkskolelärareoch

folkskolelärarinneseminarierna tjenstgörande ordinarie lärare och

lärarinnor som ock åt de folkskolelärare och -lärarinnor, som vore eller

komme att blifva anstälda vid statens småskolelärareseminarier i Haparanda

och Mattisudden.

Derefter hade sökanden erinrat om, att de enda seminarielärare,

för hvilkas pensionering ingen åtgärd vidtagits, vore föreståndarne för

de nämnda småskolelärareseminarierna samt framhållit, att staten, genom

att bereda nämnda föreståndare tillfälle att vid viss lefnads- och tjensteålder

afgå från sina befattningar för att ersättas af yngre krafter,

skulle handla i sitt eget intresse, ty vid det finska såväl som vid det

lappska seminariet gjorde sig måhända ännu mer än vid rikets öfriga

seminarier gällande behofvet af energiska och för - sin uppgift intresserade

föreståndare och lärare. Men energi och intresse kunde i regel

hos den ålderstigne ej förenas i lika hög grad som hos den unge och

lifskraftige.

Det vore visserligen å ena sidan sant, att ifrågavarande föreståndare,

såsom endast förordnade tillsvidare, kunde vid inträffande oförmåga

att sköta sin tjenst aflägsnas, men å andra sidan borde icke

staten på en sådan grund undandraga sig att för nöd trygga en persons

ålderdom, som slitit ut sig i dess tjenst och som kanske hade hustru

och barn att försörja.

Man kunde invända, att en föreståndare för ett af statens småskoleseminarier

kunde genom att utnämnas till adjunkt eller kollega

vid något af rikets allmänna läroverk tillförsäkras pension. Men utsigterna

att under mivarande svåra konkurrens på lärarebanan erhålla

en adjunkts- eller kollegabefattning, sedan man mottagit förordnande

som seminarieföreståndare, vore så godt som inga.

Sökanden hade vidare erinrat, hurusom genom resolution den 8

mars 1894 Kongl. Maj:t förklarat sig icke kunna bifalla en af sökanden

gjord ansökning, att han, som den 14 oktober 1893 inför domkapitlet

i Hernösand aflagt undervisningsprof för lönetursberäkning, måtte få

räkna sin tjenstgöring såsom seminarieföreståndare, derest han kunde

förete nöjaktigt intyg öfver densamma, sig till godo för uppflyttning

i högre lönegrad, för den händelse att han framdeles blefve utnämnd

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

till adjunkt eller kollega vid rikets allmänna läroverk, samt förklarat

sig anse det följa häraf, att föregående tjenstgöring såsom seminarieföreståndare

icke heller utöfvade något som helst inflytande vid besättande

af adjunkts- eller kollegabefattning.

Af ett utdrag af Hernösands domkapitels protokoll den 4 juli

1894, som åtföljt Lindbäcks förevarande ansökning, framginge, att Lindbäck,

som vore född den 21 november 1858, aflagt filosofie kandidatexamen

den 29 januari 1886 med komplettering den 13 september

1892, genomgått profårskurs läsåret 1887—1888, tjenstgjort med goda

vitsord vid allmänt läroverk under fyra år och ett år som vikarierande

föreståndare vid seminariet i Haparanda, aflagt undervisningsprof för

1 önetu r sb er äkri in g den 14 oktober 1893, samt att han blifvit förordnad

att vara föreståndare vid omförmälda seminarium den 4 juli 1894.

Inspektorn öfver seminariet i Haparanda, kontraktsprosten P. O.

Grape, hvars utlåtande blifvit infordradt, yttrade, att de skäl, som sökanden

anfört som stöd för sin ansökning, vore behjertansvärda och

befogade. Med anledning häraf och särskild! med hänsyn dertill, att

det finska seminariet till följd af den starka immigrationen från Finland,

som nu redan påginge och med all sannolikhet komme att ökas i jemnbredd

med gränsbygdens förkofran i ekonomiskt hänseende, med all

säkerhet måste för en oöfverskådlig framtid blifva behöflig!, hemstälde

kontraktsprosten Grape, att Kongl. Maj:t täcktes göra framställning till

Riksdagen om rätt till pension åt föreståndaren vid Haparanda seminarium.

Domkapitlet i Hernösand, som, i enlighet med Kongl. Maj:ts befallning,

afgifvit utlåtande i ärendet den 16 juni 1897, tillstyrkte kraftigt

på de skäl, som af sökanden och seminariets inspektor blifvit anförda,

bifall till ifrågavarande ansökan.

Slutligen yttrade statskontoret, som äfvenledes blifvit uti ifrågavarande

ärende hördt, att statskontoret visserligen ansåge de af sökanden

och inspektor åberopade skäl beaktansvärda samt derför hölle före,

att pensionsrätt lika med den åt lärarne vid elementarläroverken tillerkända

borde tillkomma föreståndaren vid detta seminarium lika väl

som lärarne vid rikets öfriga seminarier, men att statskontoret dock

icke, för närvarande och så länge föreståndareplatsen jemlikt kongl.

brefvet den 19 april 1875 endast tillsattes på förordnande samt aflöningsförmånerna

icke blifvit reglerade genom en af Kongl. Maj:t och Riksdagen

antagen stat, ansåge sig kunna förorda vidtagande af åtgärder

för beredande af pensionsrätt från allmänna indragningsstaten åt innehafvaren

af föreståndareplatsen vid detta seminarium.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

39

Af de skäl, som föreståndaren och inspektorn för seminariet i Haparanda

anfört, ansåge departementschefen emellertid uppenbart framgå,

att det vore af stor vigt, att föreståndaren för nämnda seminarium erliölle

rätt till pension. I annat fall syntes man ej kunna påräkna, att

kraftiga, insigtsfull och intresserade personer skulle söka föreståndarebefattningen

vid seminariet. Det vore ock så mycket vigtigare, att

föreståndaren hade omförm älda egenskaper, som seminariet allt mer finge

en stor betydelse jemväl för spridandet af svensk kultur i rikets nordligaste

trakter, hvilkas invånare till största delen utgjordes af finnar.

Departementschefen förmälde sig derför gerna hafva velat föreslå,

att föreståndarne vid Haparanda seminarium skulle erhålla rätt till pension

å allmänna indragningsstaten efter samma grunder som lärarne vid

de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna; men då det ej

vore föreskrifvet, att till nämnda föreståndarebefattning erfordrades

samma behörighet som till adjunktsbefattningar vid allmänna läroverk

och lolkskolelärareseminarier, och då sålunda till föreståndare kunde

utnämnas en person, som redan enligt sistlidne års Riksdags beslut

angående de vid seminariet i Haparanda anstälde lärares pensionering

hade pensionsrätt, ville departementschefen inskränka sig till att föreslå,

att den nuvarande innehafvaren af ifrågavarande befattning måtte

erhålla rätt till pension å allmänna indragningsstaten i likhet med lärarne

vid de allmänna läroverken, och han gjorde så mycket hellre en

dylik hemställan, som ifrågavarande seminarieföreståndare å ena sidan

på ett förtjenstfullt sätt skötte sin befattning och å den andra innehade

den behörighet, som erfordrades för att kunna anställas som ordinarie

lärare vid allmänt läroverk eller folkskolelärareseminarium, ehuru

han, enligt nu gällande föreskrifter, icke kunde såsom föreståndare för

ett småskolelärareseminarium få räkna sig sin tjenstgöring derstädes till

godo för en eventuel uppflyttning i högre lönegrad vid allmänt läroverk

eller folkskolelärareseminarium.

Den omständighet, att föreståndaren vid seminariet tillsattes endast

på förordnande och att hans löneförmåner icke vore reglerade genom

en af Kongl. Maj:t och Riksdagen antagen stat, syntes ej böra utgöra

hinder för hvad sålunda ifrågasattes, då sistlidne års Riksdag beviljat

de vid seminarierna i Haparanda och Mattisudden anstälde folkskolelärare

pensionsrätt, ehuru de äfvenledes vore tillsatta endast på förordnande

och ehuru deras löneförmåner icke vore reglerade genom en

för läroanstalten faststäld stat.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde departementschefen,

att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att Lindbäck

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

måtte förklaras vid frånträdande af sin befattning eg a rätt till pension

å allmänna indragningsstaten till det belopp, som då skolat tillkomma

honom, derest han i stället innehaft adjunktstjenst vid folkskolelärareseminarium.

Ifrågavarande seminarium är afsedt att utbilda lärare och lärarinnor

att i de finsktalande församlingarna inom riket tjenstgöra vid

småskolor, med svenskan som uteslutande undervisningsspråk. Seminariet

synes derför hafva en mycket stor betydelse för utbredande af

svensk kultur och svenskt språk i dessa landsändar.

Vid sådant förhållande och på grund af hvad i statsrådsprotokollet

i öfrigt anförts, samt då Riksdagen nästlidet år medgifvit pensionsrätt

åt de vid seminariet anstäldä folkskolelärare och lärarinnor, har

utskottet ansett skäl föreligga att jemväl åt nuvarande föreståndaren

må medgifvas pensionsrätt; och har utskottet ej funnit något att erinra

emot de i sådant afseende föreslagna bestämmelser, hvarför utskottet

hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas,

14:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att, i likhet med hvad

under flera föregående år egt rum, å allmänna indragningsstaten för år

1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser,

Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas till understöd

af högst 250 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, b vil ka

oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

Ang. en inom Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (n:o 119)

väckt ^motion har herr E. Hammarlund föreslagit, att Riksdagen, i anledning af Kongl.

Maj:ts nyssberörda framställning, måtte besluta att å allmänna indragningsstaten

för år 1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor, att enligt

de närmare bestämmelser, Kongl. Majd kunde finna godt meddela, användas

till understöd af högst 300 kronor å sådana äldre behöfvande

folkskollärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit

afsked före år 1867.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

Nämnda anslag å 10,000 kronor hade tillkommit på grund af beslut

af 1884 års Riksdag. Detsamma hade utgått allt sedan år 1885

och hade fördelats på följande sätt under de olika åren:

Ang. understöd

åt äldre

behöfvande

folkskolelärare.

[8-]

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

41

År.

Antal äldre

folkskol- lärare, som

erhållit

understöd:

Understödsbeloppens

storlek

(minimum och maximum).

XJtdeladt belopp.

1885

44

150—250 kr.

8,650 kr.

1886

44

150—250 „

8,550 „

1887

52

150—250 „

10,000 „

1888

46

150—250 „

8,700 „

1889

47

175—250 „

9,975 „

1890

47

175—250 „

9,925 „

1891

48

150—250 „

10,000 „

1892

47

150—250 „

9,775 „

1893

48

150—250 „

9,975 ,,

1894

43

175—250 „

9,675 „

1895

44

200—250 „

9,900 „

1896

45

175—250 „

10,000 „

1897

40

250—250 „

10,000 „

Häraf framginge, att maximibeloppet, 250 kronor, utgått under

alla åren. Minimibeloppet både af Kongl. Maj:t under de första åren

satts till 150 kronor. Efter hand som understödstagarnes antal på grund

af dödsfall minskats, hade minimibeloppet blifvit höjdt, så att det under

åren 1894—96 varit 175 å 200 kronor. Då i fjor understödstagarnes

antal nedgick till 40, hade samtliga erhållit det högsta medgifna beloppet.

Under den närmaste tiden vore att motse, att lederna ytterligare

skulle glesna bland dessa folkskolans veteraner. Tidpunkten syntes

derför inne att förverkliga det framtidsmål, som motionären vid 1884

års riksdag, herr Ola Andersson i Burlöf, stält i utsigt, då lian yttrat:

»Jag vågar icke sträcka min begäran längre, än att dessa» (nemligen

före år 1867 afgångna folkskollärare) »må erhålla en årlig pension af

250 kronor, hvilket Riksdagen nog skall vara villig att något förhöja,

sedan antalet af dessa blifver kändt.»

Enär understödstagarnes antal nu nedgått till 40 och under de

närmaste aren helt visst komme att ganska hastigt ytterligare minskas,

kunde en liten, men välbehöflig förbättring för de ännu qvarlefvande

ske, utan att statsanslaget behöfde höjas. Denna förbättring- skulle

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 10 Raft. ö

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande J\:o 10.

vinnas derigenom, att Riksdagen medgåfve, att understöd kunde få utgå

med belopp af till och med 300 kronor i stället för hittills varande

maximum af 250 kronor.

Då folkekollärarnes pensionsinrättning år 1867 trädde i verksamhet,

hade lägsta delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen varit dåvarande

minimilönen 400 kronor. Hel pension hade alltså i regeln utgjort 300

kronor. Genom att nu medgifva, att understödsbeloppet finge utgå med

högst 300 kronor, skulle — i den mån nuvarande anslaget det tilläte

och i den mån Kongl. Maj:t funne någon sökande böra komma i åtnjutande

af förhöjdt understöd — en och annan af dessa före år 1867

afgångna folkskollärare, kunna för sina återstående dagar blifva likstäld

med folkskollärare, som afgått under pensionsinrättningens första tillvaro.

En dylik åtgärd skulle innebära ett ytterligare erkännande från

statsmakternas sida af den betydelsefulla lifsgerning, som dessa gamla

vägbrytare på folkundervisningsfältet utöfvat.

Då herr Hammarlunds förevarande förslag, som innebär allenast

en utvidgning af Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, synes vara

grundad på goda skäl samt kunna medföra afsevärda fördelar för ifrågavarande

folkskollärare utan att statsanslaget derigenom behöfver ökas,

har utskottet funnit sig böra tillstyrka detsamma och hemställer,

att Riksdagen med anledning af Kongl. Maj:ts

förvarande framställning och herr Hammarlunds omförmälda

motion må å allmänna indragningsstaten för

år 1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor, att

enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan

finna godt meddela, användas till understöd af högst

300 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskollärare,

hvilka oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit

afsked före år 1867.

Ang. ändrade

bestämmelser

om pensionsrätt

för

generaldirektören

och ordföranden

i

medicinalstyrelsen.

15:o) Kong!. Maj:t har i en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 89)

föreslagit Riksdagen medgifva, att bestämmelserna i 7 punkten af kongl.

kungörelsen den 1 juni 1877 angående vilkoren för åtnjutande åt de från

1878 års början faststälda nya löneförmånerna för medicinalstyrelsen

måtte erhålla följande förändrade lydelse:

att generaldirektören skall efter uppnådda 65 lefnads- och minst

10 tjenstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen, samt annan embetseller

tjensteman, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vara

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

43

förpligtad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten

från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller medicinalstyrelsen, der det

tillkommer denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma

anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna

i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas

villig att i densamma qvarstå.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 24 mars 1898

innehåller härom följande.

Enligt den för medicinalstyrelsen gällande, genom kongl. bref den

1 juni 1877 faststälda aflöningsstat vore för generaldirektören bestämd

en aflöning af 9,000 kronor, deraf 6,200 kronor utgjorde lön och 2,800

kronor tjenstgöringspenningar. Såsom vilkor för åtnjutande af de i

nämnda stat upptagna löneförmåner vore i kongl. kungörelsen den 1

juni 1877 bland annat stadgadt, att embets- eller tjensteman skulle, då

han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vara förpligtad att med

oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten

afgå, Kongl. Mai:t eller medicinalstyrelsen, der det tillkomme denna att

afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest

och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i tjensten på ett

tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att i

densamma qvarstå. Besinnade man, hvilka stora fordringar stäldes på

detta embetsverks chef, som, på samma gång han måste besitta omfattande

kunskaper på det medicinska området och alltjemt följa med

den rastlösa utvecklingen af hit hörande vetenskaper, tillika måste vara

en framstående administrativ förmåga, insåges lätt, att ett sådant mått

endast af ett fåtal kunde fyllas. En person, utrustad med dylika egenskaper,

hade merendels bättre utsigter att på annat håll skaffa sig en

vida mer inkomstbringande och i öfrigt angenämare ställning. Då till

platsen endast kunde ifrågakomma en läkare, hände det lätt, att den,

som ansåges lämplig att bekläda platsen, hade en lönande praktik, som

han ej ville utbyta mot de förmåner, hvilka vore förenade med chefsembetet

i medicinalstyrelsen. För att kunna vid detta embete fästa

en dertill fullt qvalificerad person vore det visserligen önskligast, att

generaldirektörens aflöning blefve i afsevärd mån höjd, men då det ej

syntes osannolikt, att det åsyftade målet för den närmare framtiden

skulle kunna vinnas genom bestämmande af ändrade vilkor för generaldirektörens

pensionering, syntes man för närvarande kunna inskränka

sig till anlitande af denna senare utväg. På sätt förut antydts, gälde

i fråga om rätt till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

för generaldirektören, lika som för hvarje annan embete- eller tjensteman

i medicinalstyrelsen, att han skulle hafva uppnått 65 lefnads- och

minst 35 tjenstår. Då det emellertid vid valet af generaldirektör kunde

blifva nödvändigt att gå utom statstjenstemännens led, syntes det vara

skäl att för medicinalstyrelsens chef uppställa lindrigare fordringar i

fråga om antalet af de för pension behöfliga tjenståren, och borde dervid

vara till fyllest att bestämma, att han skulle räkna minst tio tjenstår

såsom ordförande i nämnda styrelse. Ett motsvarande stadgande hade

nyligen meddelats beträffande generaldirektören och chefen för jernvägsstyrelsen.

Den föreslagna förändringen i punktens lydelse består sålunda

deri, att det särskilda stadgandet angående generaldirektörens pensionsrätt

införts.

Utskottet anser det vara uppenbart, att, derest utsigt skall finnas

att till befattningen såsom generaldirektör och ordförande i medicinalstyrelsen

förvärfva en med nödiga egenskaper i framstående grad utrustad

läkare, särskilda föreskrifter angående pension srätten äro i lika

hög grad erforderliga, som de befunnits vara beträffande befattningen

såsom generaldirektör och chef för jern vägsstyrelsen, angående hvilken

Riksdagen nästlidet år antog pensionsbestämmelser af ungefär enahanda

innehål], som det nu föreslagna tillägget.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

16:o. Kongl. Maj:t har beträffande slutsumman af förslagsanslaget

allmänna indragningsstaten icke föreslagit någon förändring.

Utskottet hemställer,

att anslaget till allmänna indragningsstaten må

fastställas till samma belopp, hvartill det i nu gällande

riksstat finnes uppfördt; dock att utskottet vid

uppgörande af riksstaten för år 1899 må ega att i

detsamma vidtaga den jemkning, som för jemnande af

riksstatens slutsumma kan blifva erforderlig.

Ang. förslagsanslaget

till

allmänna

indragningsstaten.

till

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10..

45

Extra anslag.

17:o. I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må å extra stat för år 1899 anvisa

ett förslagsanslag af 1,540,000 kronor, att användas

dels till upprätthållande af arméns pensionskassas egen

pensionering med faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet

för pensionskassan att afstå det för året densamma

tillkommande förhöjda vederlag för de till statsverket

indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner

i enlighet med de af Riksdagen godkända

grunder för sådana pensioners utgående.

Stockholm den 22 april 1898.

På statsutskottets vägnar:

Angående

anslag till

upprätthållande

af

armms pensionering.

[10.]

CHR. LUNDEBERG.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N-.o 10.

Bil. Litt. A.

All män n a i n d ra gn in gsstaten.

Kronor. 6.

Ny anvisning.

f. d. Mönsterskrifvaren O. Westblads enka Anna Petronella YVestblad,

född Tellén, pension .........................................................................

Portvakten vid allmänna garnisoDSsjukhuset i Stockholm Ulrik Pettersson,

pension —,..................................................................................

Kokerskan vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm Maria Nilsson,

pension ..............................................................................................

f. Verkstadsföreståndaren Gustaf Nilsson, pension ................................

f. Extra skogbevakaren Gustaf Karlsson, årligt understöd ....................

Vaktmästaren vid nationalmuseum Frans Johan Michael Hellström,

200 - 450 i —

300

350

150

pension..........................................................................................

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före är 1867

500

10,000

Summa

11,950 —

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

47

Bil. Litt. B.

Tabell öfver ordinarie anslagen under riksstatens

Nionde hufvudtitel.

T:pt

1898 års

riksstat

anslår:

Anvisning i

kontant.

Kronor.

112,286

100,428

243.640

456,354

Pensions- och indragningsstaterna.

A. Pensionsstaten.

Civilstatens pensiouskassa:

Pensionsstaten för civile einbets- och tjensteman

............................................................... 37,500: —

Dito för deras enkor och omyndiga barn .... 45,000: —

Ersättning för mistade löneinnehållningar .... 2,246: —

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbespa
ringar

.......................................................... 6,540: —

För pensionering af kommissionslandtmätare

jemte deras enkor och barn ................... 7,200:- —

För dito af tjensteman och betjente vid skogs
staten

och skogsskolorna ............................ 9,000: -

För dito af föreståndare, lärare och betjente

vid tekniska högskolan................................ 3,500: —

För dito af embets- och tjensteman samt betjente

vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfvensom

af deras enkor och barn .................... 1,300: -

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar .... 4,640: - Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbespa
ringar.

.......................................................... 28,080: -

Bidrag till pensionering af enkor och barn

efter befäl och underbefäl med vederlikar 67,708: —

Vadstena krigsmanshuskassa ...........................................

Transport

Förslag till

blifvande

riksstat:

Anvisning i

kontant.

Kronor.

112,286

100,428

243,640

456,354 —

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

1898 års

..............- ■ -....... " ■

Förslag till

riksstat

blifvande

anslår:

riksstat:

Anvisning

i

Anvisning

kontant.

kontant.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

T:pt

450,354

_

Transport

456,354

—

389,470

—

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden............... 36,320: —

„ gratialfonden ............... 16,650: •— 52,970:

Till pensionering af flottans befäl och under-

befäl med vederlikar, för statsanslag .... 270,000: —

Till pensionering af flottans och lotsverkets

gemenskap (deraf högst 9,030 kronor till

den för daglönare å f. d. timmermans-

och handtverksstaterna inrättade invalid-

stat), förslagsanslag ................................ 66,500: —

389,470

—

60,350

—

Invalidhusfonden ....................................................................

60,350

—

2,400

—

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag

2,400

—

78,000

—

Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen

direkt utgå, förslagsanslag ..............................................

78,000

—

69,851

—

Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare

vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier, m. m.

69,851

357,873

—

Bidrag till folkskolelärares pensionering*) ........................

357,873

—

63,500

—

Bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa............

63,500

—

6,000

—

Bidrag till kongl. teaterns pensionskassor...........................

6,000

—

S:gr

1,483,798

—

S:gr

1,483,798

—

B. Allmänna indragningsstaten.

1,800,652

—

Till diverse föremål, förslagsanslag ....................................

1,800,652

—

S:gr

1,800,652

—

S:gr

1,800,652

—

S:a

3,284,450

—

Summa 3,284,450

—

) Öfver detta anslag kommer utlåtande framdeles att afgifvas.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

49

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslag under riksstatcns

Nionde hnfvudtitel.

Kronor. ö.

Pensionsstaten.

För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering samt!

till fyllnadspensioner, förslagsanslag ...............................................1 1,540.000) —

Bih. till Biksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 10 Häft. 7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:80 Skrifvelse till Konungen, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvud tit ef innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. s. 1 i texten