Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896.
1898-04-22 · 88 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 81 av 88 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1898:69, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
1
N:o 69.
Auk. till Riksd. kansli den 22 april 1898, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1896.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att
härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.
■ i a,
Arméförvaltningen.
§ 11 ;;
(Rev. ber. pag. 79—81; uti. pag. 499.)
tMf
Beträffande arméförvaltningens räkenskaper hafva revisorerne till
en början erinrat om att i alla revisionsberättelser från och med år 1893
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sand. 1 Afd. 37 Höft. (N:o 69) 1
Ang. bokföringen
af oredovisade
förskott
m. m.
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
framhållits, att summan af de i arméförvaltningens hufvudbok för år
1892 upptagna oredovisade förskott icke öfverensstämt med de sammanlagda
förskottssummor, som, enligt uppgifter från vederbörande tjensteman
inom arméförvaltningens olika departement, för samma år belöpte
å de särskilda departementen. Förstnämnda summa hade nemligen
uppgått till 781,799 kronor 86 öre, under det att de senare utgjorde
tillhopa blott 743,705 kronor 71 öre. I arméförvaltningens hufvudbok
för år 1892 hade alltså upptagits ett belopp af oredovisade förskott,
som med 38,094 kronor 15 öre öfversteg de sammanlagda belopp,
hvartill de oredovisade förskotten å departementen uppgingo.
Angående orsakerna till denna bristande öfverensstämmelse hade
utredning inom arméförvaltningen pågått alltsedan 1894 års början, men,
såvidt revisorerne hade sig bekant, ännu ej blifvit afslutad.
I sammanhang med den anmärkning, för hvilken ofvan redogjorts,
hade 1893 års revisorer uttryckt den mening, att sådan förändring i
arméförvaltningens räkenskaper borde vidtagas, att för hvarje af förvaltningens
departement upprättades och räkenskaperna bilades ett sammandrag
öfver de vid räkenskapsårets slut oredovisade förskott, hvilket sammandrag
borde innehålla uppgift ä de myndigheter eller personer, hos livilka
förskotten innestode, samt att förskottskontot i arméförvaltningens hufvudbok
angåfve fördelningen af nämnda förskott å de särskilda departementen
såväl i dess ingående som dess utgående balans. I förklaring
öfver denna revisorernes anmärkning hade ock arméförvaltningen erkänt
lämpligheten af revisorernes förslag, men frågan stode, i afvaktan på
afslutningen af den inom arméförvaltningen pågående ofvan omförmälda
utredningen, allt fortfarande på samma punkt som år 1893, och de bilagor
till arméförvaltningens hufvudbok, hvarförutan ingen effektiv granskning
från revisionens sida af det vigtiga förskottskontot vore möjlig, saknades
alltjemt. I arméförvaltningens förklaring den 29 januari 1897 öfver
den anmärkning, som äfven af 1896 års revisorer framstälts i nyss angifna
hänseende, hade uttalats, att, »innan det ifrågavarande räkenskapssammandraget
bifogas hufvudboken, borde vara afslutad den pågående
utredningen af olikheten mellan hufvudboken och departementets bokföring
i fråga om de oredovisade förskottens belopp.»
Revisorerne kunde emellertid ej inse nödvändigheten häraf. Sambandet
emellan utredningen om de oredovisade förskotten och de bilagor
till hufvudboken, som för revisorernes granskning erfordrades, vore ej
så oupplösligt, att icke de senare skulle kunna utarbetas oberoende af,
huru långt utredningen fortskridit.
För öfrigt ansåge revisorerne böra nämnas, att denna utredning
Statsutskottets Utlåtande N:o 69• 3
till 1890 års slut, såvidt af tillgängliga handlingar kunnat utrönas, betingat
en kostnad af 2,123 kronor 59 öre, hvadan redan från besparingssynpunkt
vore önskligt, att densamma snarast afslutades.
Vidare hafva revisorerne omförmält, hurusom i sammanhang med
den redogörelse, som i 1895 års revisionsberättelse lemnades för den
af 1893 års revisorer främst älda anmärkning angående de i arméförvaltniugens
hufvudbok upptagna oredovisade förskott, framhållits behofvet
af en specifik redovisning af de till de särskilda redogörare utanordnade
förskottsmedlen. Uti ett med anledning häraf den 24 januari 1896
afgifvet utlåtande hade armé förvaltningen anfört, att det af revisorerne
åstundade målet skulle fullständigast och på det mest öfverskådliga sätt
vinnas, om såsom bilagor till hufvudboken fogades sammandrag öfver
departementens liqvidböcker, i hvilket sammandrag för hvarje myndighet
sammanfördes till en liqvid samma myndighets konton i de särskilda
departementens liqvidböcker.
1896 års revisorer, som ansågo det vara i hög grad önskvärdt,
att ett räkenskapssammandrag med ofvan angifva innehåll blefve hufvudboken
bifogadt, hade uttalat den förhoppning, att ifrågavarande, af
arméförvaltningen sjelf föreslagna åtgärd matte inom närmaste tid komma
till utförande.
Att emellertid något dylikt sammandrag öfver departementens
liqvidböcker hvarken funnes 1896 års hufvudbok bifogadt eller eljest till
statsrevisionen öfverlemnats, hade revisorerne ansett sig böra omförmäla,
med uttalande tillika af önskvärdheten utaf ett dylikt sammandrags
upprättande, åtminstone intilldess hufvudboken blifvit kompletterad med
särskilda konti för vederbörande redogörare.
I det af arméförvaltningen å civila departementet den 28 januari
innevarande år afgifna utlåtande angående revisorernes anmärkningar i
fråga om fjerde hufvudtitelns förvaltning år 1896 har arméförvaltningen
med anledning af revisorernes ofvannämnda framställningar anfört, att
det inom arméförvaltniugen under nagra år pågående arbetet att utreda
anledningen till den skiljaktighet i fråga om de oredovisade förskottens
belopp, som förefunnits'' mellan arméförvaltningens hufvudbok och de
särskilda departementens räkenskapsböcker, nu, enligt uppgift af arbetets
ledare, lemnat det resultat, att sagda skiljaktighet komme att, efter vidtagna
vederbörliga rättelser, icke förefinnas i den nu under utarbetning
varande hufvudboken för år 1897. Med denna skulle ock komma att
följa de af revisorerne omförmälda sammandrag.
Ang. afslutande
af den
s. k. fredsförvaltning
skomiténs
arbete.
4 Statsutskottets Utlåtande A'':o 69.
Då sålunda den af revisorerne år 1893 anmärkta, i förevarande
revisionsberättelse å nyo påpekade olikheten emellan arméförvaltningens
hufvudbok och de särskilda departementens bokföring i fråga om de
oredovisade förskottens belopp kommer att blifva i 1897 års hufvudbok
rättad samt revisorernes uttalade önskan om att vid hufvudboken måtte
fogas sammandrag öfver departementens liqvidböcker, enligt hvad arméförvaltningen
förklarat, kommer att lända till efterrättelse, får utskottet,
som antager, att anledningen till den ofta anmärkta och med stor svårighet
rättade bristande öfverensstämmelsen mellan hufvudboken och departementens
redogörelser varder i 1897 års räkenskaper på ett fullt tydligt
sätt angifven och förklarad, hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
§ 2.
(Rev. ber. pag. 82 och 83; uti. pag. 499 och 504—508.)
Enligt hvad revisorerne anfört hade genom kongl. bref den 7
april 1893 en komité, bestående af fem ledamöter jemte sekreterare,
blifvit tillsatt, med uppdrag att utarbeta förslag till sådana ändringar
i de rörande arméns förvaltning gällande reglementen och stadganden,
som af intendenturcorpsens förändrade organisation och förändringarne
i öfrigt uti härorganisationen påkallades, i sammanhang hvarmed bestämts,
att utarbetningen af förslagen borde ske i den rigtning, som
af de år 1892 vidtagna förbättringarne i härordningen i allmänhet föreskrefves
och särskild! betingades utaf tillkomsten af nya förvaltningsmyndigheter.
Komitéarbetet skulle taga sin början, för ordföranden
och en ledamot, biträdde af sekreteraren, genast och för öfriga ledamöter
å tid, efter slutet af förstnämnda års vapenöfningar, som af ordföranden
bestämdes.
Berörda komité, den s. k. fredsförvaltningskomitén, hade sedermera,
under åren 1893, 1894, 1895 och 1896, varit i verksamhet, och dess
arbete påginge äfven under revisionsåret.
Kostnaderna för komitéarbetet hade utgjort:
för år 1893 kronor 7,701,2 8, deraf 6,534,6 5 guldits af hufvudtitelns
allmänna besparingar och 1,166,6 3 tagits af anslaget »extra
utgifter»;
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
5
för år 1894 kronor 14,641,50, så fördelade: af hufvudtitelns allmänna
besparingar 12,641,5 0 och extra utgifter 2,000;
för år 1895 kronor 13,346,30, deraf 11,346,30 ur den förra och
2,000 ur den senare anslagstiteln;
för år 1896 kronor 11,479,84, hvaraf med hufvudtitelns allmänna
besparingar gnidits 9,479,8 4 och med anslaget till extra utgifter 2,000.
Under år 1897 hade, enligt hvad revisorerne inhemtat, till kostnader
för ifrågavarande komitéarbete utbetalts:
under försträckningstitel............................. 13,303: 7 5 kronor
af extra utgifter ............................................. 709: 6 7 ,,
eller tillhopa 14,013: 4 2 kronor.
Sammanlagda kostnaden för komiténs hittillsvarande verksamhet
hade alltså vid tiden för revisionsberättelsens afgifvande uppgått till
61,182,34 kronor.
Då, såvidt revisorerne hade sig bekant, komitén icke fullgjort det
uppdrag, som blifvit åt densamma anförtrodt, hade revisorerne velat,
med omförmälande af detta förhållande, uttala önskvärdheten deraf, att
resultaten af det under så många år pågående kostsamma komitéarbetet
måtte kunna med det snaraste framläggas och ytterligare kostnader
för detsamma sålunda i möjligaste måtto begränsas.
Med anledning af revisorernes anmärkning i detta hänseende har
arméförvaltningen å civila departementet i sitt förenämnda utlåtande
åberopat ett från ofvan berörda komité infordradt, dervid fogadt yttrande
af den 29 sistlidne januari, deruti komitén, under hänvisandet till en
yttrandet bilagd förteckning å de af komitén till Kongl. Maj:t afgifna
förslag och utlåtanden, meddelat, att komitén komme att inom den
närmaste tiden till tryckning för slutbehandling befordra ett af den
utarbetadt förslag till materielreglemente för armén, omfattande såväl
gemensamma som speciella föreskrifter rörande anskaffning, underhåll,
vård m. m. af all arméns .materiel, — ett synnerligen omfattande författningsförslag
i ett ämne, der föreskrifter hittills dels saknats, dels
måst på många spridda håll sökas, — samt att vidare arbetet å ett
undcrhållsrec/lemente för armén, innefattande bestämmelser angående
truppernas förplägnad, inqvartering, sjukvård för personal och hästar
in. m., vore så långt framskridet, att jemväl detsamma borde kunna
kort efter materielreglementets fullbordande underställas Kongl. Maj:ts
pröfning. Dermed vore, efter komiténs förmenande, komiténs arbete
enligt den derför lagda och gillade planen fullbordadt, sedan utarbetandet
af ett nödvändigt reglemente för förrättningsgången vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
arméns särskilda förvaltningsmyndigheter numera, i afvaktan på utfallet af
de inledda genomgripande organisationsändringarne af dessa myndigheter,
icke borde, såsom ursprungligen afsedt, komma att tillfalla komitén.
Hvad vidare anginge de af revisorerne önskade resultaten af
komiténs arbete, vore — såsom af ofvannämnda bilaga vid komiténs yttrande
framginge — mera allmänt synbara sådana redan att finna i intendenturcorpsens
instruktion, i ordnandet af truppförbandens kassaväsende,
i utsträckningen af fördelningsintendenturernas förvaltningsmyndighet, i
afskaffandet af uppbördsmännens rätt till lösen för behållen afskrifningsprocent,
i vissa ändringar i bestämmelserna angående garnisoneradt
manskaps aflöning; liksom komitén af den omständighet, att de nu från
lokalmyndigheterna till Kongl. Maj:t inkomna yttrandena angående
k omiténs förslag till allmänt aflöningsreglemente för armén i allmänhet
stälde sig välvilligt mot detta förslag, möjligen kunde våga tillåta sig
hysa den förhoppning, att denna vidtomfattande fråga komme att på
grundval af komiténs derpå nedlagda betydliga arbete finna sin lösning.
Och möjligen skulle, såsom komitén vågade hoppas, icke heller de omfattande
förslagen till materiel- och underhållsreglementena blifva utan
synbart resultat,
Vidkommande slutligen kostnaderna för komitén, så måste dessa,
vid det förhållande att komiténs utgifter för sekreterare, betjening och
expenser varit jemförelsevis synnerligen låga, hufvudsakligast hafva sin
orsak i arbetets långvarighet, Ett arbetes långvarighet vore emellertid
ett relativt begrepp, beroende på storleken och beskaffenheten af arbetet.
Komiterades uppdrag hade innefattat sammanförandet, ordnandet och
äfven, såvidt inom de gifna organisatoriska, juridiska och ekonomiska
gränserna läte sig göra, bringande till likformighet och förenklande,
— det vill med ett ord säga kodifiering — af de tusentals författningsbestämmelser
genom hvilka den svenska härförvaltningen under fred nu
reglerades. Först måste således denna massa af författningsmaterial
samlas och grupperas för vinnande af den, uödiga öfversigten; så de
olika bestämmelserna om samma eller likartade förhållanden, såvidt
möjligt, samarbetas till gemensamma för alla dessa förhållanden passande,
hvarvid särskilda svårigheter vållats af de olika organisationsformerna;
vidare luckor fyllas och det hela inarbetas i en, såvidt omständigheterna
det medgåfve, systematisk författning. Härvid måste ock noga tillses,
att gällande stater, riksstatsanslagens och andra tillgängliga medels
natur och vid deras användning fästade vilkor icke kränktes, samt att
landtförsvarets ekonomiska grundval icke genom de föreslagna nya
bestämmelserna rubbades. Ett förslag sådant som det afgifna aflönings
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 60
7
reglementet, — liksom ock de öfrig.*! ofvannämnda reglementsförslagen —
måste derför, sedan do förberedande arbetena undangjorts, underkastas
upprepade omarbetningar, innan det från första utkastet hunne fram
till den form, hvari det kunde från komitén afgifvas med någorlunda
grundad förhoppning, att inga väsentliga fel eller ofullständigheter deri
förefunnes.
Det läge i sakens natur, att ett arbete af nu skildrad beskaffenhet
måste i början framskrida långsammare, det vill säga dess synliga resultat
blifva mindre. Komitén hade, såvidt det stått i dess magt, sökt påskynda
detsamma genom att låta förarbetena verkställas på afdelningar,
samtidigt för olika grenar af förvaltningen. Då arbetet fortskridit så
långt, att utkast till författningsförslag blifvit färdigt, hade börjat pröfningen
och öfverarbetningen af förslagen, ett efter annat, i komiténs
plenum. Lika tidspillande det skulle vara att låta förarbetena försiggå
i plenum, lika nödvändigt skedde der öfverarbetningen, enär författningsarbete
af nu ifrågavarande slag icke kunde slutföras af en eller ett par
personer, utan måste, om fullständighet skulle vinnas, vara ett verk af
fleras gemensamma insigter och uppmärksamhet. — Komitén ansåge sig
vidare böra fästa uppmärksamheten deruppå, att komitén icke fått i
sin helhet ständigt vara i arbete, enär dess militäre och civilmilitäre
ledamöter i allmänhet varit förhindrade att omkring fem månader under
sommaren egna någon tid åt komitén. Om möjligen, derest så icke
varit förhållandet, komitéarbetet skulle kunnat något påskyndas, hade dock
derigenom ej uppkommit någon besparing, enär då fått utgå det nu för
dem under somrarne besparade komitéarvodet. I öfrigt hade af sparsamhetshänsyn
de komit.éledamöter, hvilkas arbetskraft ansetts för tillfället
på grunä af det pågående arbetets beskaffenhet möjligen kunna undvaras,
icke blifvit i komitén inkallade.
Af ifrågavarande komités anförda yttrande framgår, att komiténs
arbete kan antagas blifva under den närmaste tiden fullbordadt; och vid
sådant förhållande har utskottet endast velat hvad i detta ämne förekommit
för Riksdagen
omförmäla.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 83 och 84; uti. pag. 500.)
Revisorer^ hafva omförmält, hurusom under revisionsåret från Ang. olikartad
hufvudtitelns allmänna besparingar under rubrik »rekryteringskostnader»
kostnader.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
utbetalts till Vesternorrlands regemente ett belopp af 7,200 kronor.
Denna uppgift grundade sig å ett kongl. bref af den 13 december 1895,
hvarigenom för år 1896 anvisats, »mot redovisning», 30 kronor för
hvarje under sistnämnda år vid ifrågavarande regemente antagen, fast
anstäld volontär.
I räkenskaperna redovisades emellertid ofvannämnda 7,200 kronor
ej annorledes än genom särskilda af regementschefen afgifna reqvisitioner
å dels »rekryteringskostnader», dels ock »värfningspenningar» för
sammanlagdt 240 man. På hvad sätt »rekryteringskostnaderna» disponerats
eller till hvilka personer »värfningspenningarne» utbetalts, derom
lemnade räkenskaperna ej någon upplysning.
»Till bestridande af rekryteringskostnader» vid Norrbottens regemente
hade genom kongl. bref den 27 juni 1896 mot redovisning anvisats
för åren 1896 och 1897 ett belopp af 10 kronor för hvarje under
dessa år vid regementet, antagen, fast anstäld volontär. Det belopp,
200 kronor, som i följd häraf för revisionsåret utbetalts, hade verificerats
genom särskilda qvittenser å »värfningspenningar», hvilka utgått
dels till vid regementet anstälde officerare, underofficerare och korporaler,
dels, såsom det af qvittenserna ville synas, till personer utom
regementet; och bland de anvärfda funne man såväl ynglingar, som
antagligen för första gången anvärfvats, som ock korporaler och distinktions
korporaler, hvilka rekapitulerat.
De af Riksdagen faststälda stater för Vesternorrlands och Norrbottens
regementen upptoge emellertid hvarken »rekryteringskostnader»
eller »värfningspenningar»; och revisorerne hade desto hellre ansett sig
böra omförmäla ofvannämnda förhållanden, som det användande af hufvudtitelns
allmänna besparingar, hvilket i anförda hänseenden egt rum, icke
kunde anses stå i öfverensstämmelse med de i Rikets Ständers skrifvelse
den 12 maj 1841 angifna grunder i afseende å dispositionen af besparingar
å hufvudtitlarne.
I sitt ofvan omförmälda utlåtande af den 28 sistlidne januari har
arméförvaltningen beträffande revisorernes ifrågavarande anmärkning
erinrat att, då de anmärkta utgifterna för »rekryteringskostnader» vid
de norrländska infanteriregementena betingats af svårigheten att, innan
befolkningen i denna landsdel vunnit en på erfarenhet grundad kännedom
om den art af krigsmannaanställning, som innehades af de fäste
volontärerne, få den första uppsättningen af ifrågavarande regementen
inom beräknad tid om möjligt fullbordad, det ville synas, som om dessa
utgifter hittills ej kunnat frånkännas naturen af »tillfälliga och icke af
permanent egenskap», vid hvilket förhållande anvisningen till deras täc
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
9
kande icke syntes stå i strid mot Riksens Ständers skrifvelse den 12
maj 1841; föreställande sig arméförvaltningen att, derest och när Kongl.
Maj:t funne behofvet af dessa utgifter antaga egenskapen af permanent,
Kongl. Maj:t komme att om dess fyllande göra framställning till Riksdagen.
Beskaffenheten af värfningskostnader, som vore utgifter af mångtaliga
slag till vare sig de anvärfda eller mellanhänder vid värfningen
och hvilka finge anses såsom en oundviklig följd af sjelfva värfningssystemet,
hade aldrig ansetts kunna i detalj redovisas, utan fått afföras
mot regementschefs eller förvaltningsmyndighets attestatum. Under år
1897 hade dessa kostnader vid Vesternorrlands regemente uppburits af
vederbörande kompanichefer och redovisats med regementschefens attest.
Såsom af revisorernes anförda meddelande framgår, hafva rekryteringskostnaderna
vid ofvannämnda regementen redovisats på olika sätt,
i det att dessa kostnader vid Vesternorrlands''regemente verificerats
genom reqvisitioner af regementschefen, medan vid Norrbottens regemente
såsom verifikation för sådana kostnader vid räkenskapen fogats
qvittenser, utfärdade af värfvarne. Likformighet i regementenas räkenskaper
synes emellertid önskvärd; och antager utskottet, att, sedan
arméförvaltningens uppmärksamhet blifvit fäst å detta ämne, förvaltningen
icke skall underlåta att vidtaga de åtgärder, som i förevarande
fall må befinnas erforderliga för en sådan likformighets åstadkommande;
hvadan utskottet ansett sig endast böra hvad i förenämnda hänseende
förekommit för Riksdagen
omförmäla.
§ 4.
(Rev. ber. päg. 84 och 85; uti. pag. 500—502.)
Revisorerne hade, enligt hvad i berättelsen vidare meddelas, fästat
sin uppmärksamhet vid de betydande belopp, som årligen utbetalades i
resekostnader i och för utdelning af underhållsmedel från Vadstena krigsmanshuskassa.
För revisionsåret hade detta belopp uppgått till nära
12,000 kronor.
Orsaken till dessa ansenliga kostnader vore att söka uti nu gällande
bestämmelser angående utdelning af berörda underhållsmedel.
Pensionerna utbetalades nemligen genom vederbörande regementsintenBih.
till RiJcsd. Prof. 1898. 4 Sand. 1 Afd. 37 Tläft. 2
Ang. kostnaderna
för utdelning
af
underhållsmedel
frän
Vadstena
krigsmanshuskassa.
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 69
denter å för ändamålet i orterna utlysta liqvidationsmöten, och regementsintendenterne
åtnjöto, under härför erforderliga resor, rese- och
traktamentsersättning.
Redan 1886 års Riksdag hade sökt åstadkomma ändring i detta
kostsamma förfaringssätt och i skrifvelse den 11 april 1886, i anledning
af en inom Andra Kammaren väckt motion anhållit, »att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke med biträde af den
civila förvaltningen eller uteslutande genom dennas försorg Vadstena
krigsmanshusgratialister tillkommande underhållsmedel må kunna afgiftsfritt
för dem och på bestämda tider tillhandahållas dem inom den komuran,
der de hafva sina hemvist».
Genom bref till arméförvaltningen den 25 januari 1889 hade emellertid
Kongl. Maj:t förklarat, att »någon åtgärd i den af Riksdagen föreslagna
rigtning icke kunde uti förevarande afseende vidtagas».
Om det också finge anses härigenom ådagalagdt, att underhållsmedlens
utdelning icke lämpligen kunde öfverlemnas åt den civila förvaltningen,
vore det, enligt revisorernes mening, satt utom allt tvifvel,
att denna angelägenhet skulle kunna på ett vida billigare sätt, än nu
vore fallet, och likvisst fullt tillfredsställande ordnas redan derigenom,
att åt vederbörande förvaltningsmyndigheter vid regementena lemnades
handlingsfrihet att vid utdelningen förfara så som med afseende å olika
orters förhållanden kunde befinnas för hvarje särskildt fall lämpligt.
Det skulle då måhända visa sig, att utdelningen af gratialistunderhållsmedlen
i sådana fall, der gratialisterna vore boende aflägset
från regementsexpeditionen, kunde på beqvämaste sätt för alla parter
och i det närmaste utan kostnad för statsverket ske genom presterskapets
bemedling. För presterskapet skulle detta ej innebära något
ökadt besvär, emedan detsamma genom en dylik anordning befriades
från att utfärda särskilda lefnads- och frejdebetyg för hvarje gratialist,
utan kunde på sockenvis upprättade qvittenslistor å gratialistmedlen
teckna gemensamt lefnads- och frejdebevis för alla underhållstagare
inom socknen. För gratialisterna, hvilka i alla händelser måste inställa
sig hos församlingens prest för att utfå det lefnads- och frejdebevis,
som vore nödvändigt för underhållets lyftande, skulle det ju innebära
en ytterst afsevärd fördel att på samma gång få underhållet till sig
utbetaldt, i stället för att inställa sig å de mången gång flere mil aflägsna
liqvidationsmöten, der regementsintendenten utdelade medlen;
hvarvid för öfrigt borde tagas i betraktande, att en stor del af under!) ållstagarne,
i anseende till ålder och bräcklighet, ej kunde inställa sig vid
dessa möten. Regementsintendenterna skulle genom den ifrågasatta
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o C>9.
II
anordningen befrias från de långa ocli tidsödande liqvidationsresorna,
hvilka inträffade under de delar af året, då intendentens tjenstegöromål
mest toge hans tid i anspråk, nemligen dels i början af juni, då hans
närvaro på mötesplatsen vore synnerligen behöflig, dels ock i december
månad, då årsredogörelserna skulle af slutas. För statsverket slutligen
skulle alla kostnader, med undantag af postporto, besparas.
Vidkommande ofvanberörda af revisorerne gjorda framställning framhåller
arméförvaltningen, att Riksdagens skrifvelse den 11 april 1886
att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke med biträde
af den civila förvaltningen eller möjligen uteslutande genom dess försorg
Vadstena krigsmanshusgratialister tillkommande underhållsmedel
kunde afgiftsfritt för dem på bestämda tider tillhandahållas dem inom
den kommun, der de hade sina hemvist, hade afsett icke att minska
kostnaden för utdelning af gratialen, utan hade uteslutande haft till
ändamål att bereda de gamle gratialisterne en möjlighet att på beqvämare
sätt utfå underhållsmedlen. Kostnaderna för utdelningen hade då
ej heller ännu varit så betydliga, enär de kommit att växa till sitt nuvarande
högre belopp just genom de åtgärder, hvilka vidtagits för att,
såvidt möjligt, tillgodose Riksdagens i nämnda skrifvelse uttryckta,
mot underhållstagarne så välvilliga syftemål. Efter det nemligen arméförvaltningen
— som visserligen ansåge det i hög grad önskvärd!, om
intendenturtjenstemännen kunnat befrias från det betungande och för
deras öfriga tjenstgöring hinderliga arbetet med underhållsutdelningen
— dock med anförda skäl uppvisat omöjligheten, såväl ur kronans som
ock kanske i ännu högre grad ur gratialistens synpunkt, att lägga den
ifrågavarande utdelningen på civilstatens funktionärer, hade väl Kongl.
Maj:t funnit Riksdagens förberörda skrifvelse icke kunna föranleda en
dylik åtgärd. Men för att i någon mån vinna det af Riksdagen genom
skrifvelsen uttalade syfte att lätta underhållens utfående för gratialisterne,
hade genom kongl. brefvet den 18 april 1890 föreskrifvits en sådan förökning
och reglering af utdelningsställena, att derigenom bereddes underhållstagarne
den lättnad, som med bibehållande af det gamla sättet för
utdelning genom regementenas förvaltningsmyndigheter kunde åstadkommas.
För mildrande i någon mån af den ytterligare tunga, som
härigenom komme att för utdelningen af Vadstena krigsmanshusmedel
drabba regementsintendenterne och som gjorde sig känbar i lång och
kostsam bortovaro från hemmet, hade desse tjenstemän, som för ifrågavarande
resor i förvaltningsärenden enligt författningarne förut åtnjöto
endast reseersättning, nu för samma resor blifvit tillagda äfven dag
-
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
traktamente. Det vore genom dessa traktamenten, som kostnaden för
gratialistutdelningen stegrats efter år 1889.
Arméförvaltningen — som, äfven om det kunde hysas något tvifvelsmål,
huruvida den af revisorerne uppgifna utdelningskostnaden kunde på
det hela anses såsom oproportionerligt stor, då det vore fråga om tillhandahållande
af merberörda underhållsmedel till öfver 12,000 underhållstagare,
naturligen måste anse det fördelaktigt, om ändock den oundgängliga
utdelningskostnaden kunde nedbringas, och visserligen fortfarande
funne det önskligt, om regementsintendenterne kunde befrias
från utdelningsresorna, — kunde dock ej, såsom revisorerne, finna det
»utom allt tvifvel, att denna angelägenhet skulle kunna på ett vida billigare
sätt, än nu är fallet, och likväl fullt tillfredsställande ordnas redan
derigenom, att åt vederbörande förvaltningsmyndigheter vid regementena
lemnades handlingsfrihet att vid utdelningen förfara så, som med afseende
å olika orters förhållanden kunde befinnas för hvarje särskildt
fall lämpligt». En sådan författningsenligt medgifven allmän och oinskränkt
frihet för de särskilda truppförbandens förvaltningsmyndigheter
att enligt eget tycke och ortens förhållanden anskaffa mellanhänder för
eller på annat sätt förmedla gratialens öfvergång från regementskassan
till gratialisterne komme att möta synnerliga svårigheter ur synpunkten
af redovisnings- och ansvarsskyldigheten för så betydliga medelsbelopp,
som här vore i fråga, och som vid ett regemente kunde uppgå till
25,000 kronor.
Hvad åter vidkomme det antydningsvis framstälda positiva förslaget
att såsom dylik mellanhand använda presterskapet, så vore i hvarje fall
första intrycket deraf tilltalande. Då i denna utdelningsfråga inginge
ett moment af välgörenhet mot orkeslöse gamle understödstagare, syntes
den i detta hänseende vara enligt kyrkans traditioner icke främmande
för henne eller hennes tjenare. Huruvida deremot desse .senare kunde i
samma mått anses lämplige för den ekonomiskt-administrativa sidan i
dessa förrättningar, — det vill säga bedömande af gratialistens tillgodohafvande,
som ju fordrade någon kännedom om hithörande författningar,
särskildt för afgörande om och i hvilken utsträckning preskription
kunde hafva åkommit krafvet, vidare pröfning af rätten till uppflyttning
i högre underhållsklass, hvilken pröfning, enligt hvad arméförvaltningen
i sitt utlåtande angående 1886 års ofvannämnda riksdagsskrivelse visat,
måste af den utbetalande verkställas, slutligen formenlig redovisning för
de utbetalda medlen, hvilken redovisning icke finge eftersläppas —
måste, i betraktande af arten af presterskapets i helt annan rigtning
naturligen gående utbildning, få anses tvifvelaktigt. Det försök, som
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
13
vid ett truppförband blifvit på enskild väg gjordt att, på sätt al revisorer^
antydts, begagna presterskapets biträde, hade icke utfallit utan
skäl till anmärkning. Emellertid syntes en närmare utredning af denna
fråga, hvilken ju i öfrigt icke kundo medhinnas på de få dagar, som
för afgifvande af detta utlåtande stått till departementets förfogande
remissen hade nått departementets diarium den 3 i denna månad — få
anstå, intill dess sig visat, om Riksdagen skulle å sin sida vara benägen
att pålägga presterskapet den ifrågavarande utdelningsskyldigheten.
Utskottet har till en början velat meddela att i afseende å ifrågavarande
underhållsutdelning är föreskrifvet,
att hvarje gång underhåll lyftes, underhållsbrefvet skall uppvisas
samt vara åtföljdt af prestbetyg derom, att underhållstagaren lefver och
icke är förlustig medborgerligt förtroende;
att vid utbetalande af outtaget underhåll skall tillämpas kong],
brefvet den 12 juni 1885, enligt hvilket underhållet skall vara uttaget
senast inom utgången af det andra kalenderåret efter det, hvarunder
medlen till betalning förfallit;
att underhållstagare, som blifvit dömd medborgerligt förtroende
förlustig, förlorar rätt att uppbära underhållet för den tid nämnda straffpåföljd
varar samt jemväl för den tid han före domfällelsen under ransakningen
i målet suttit häktad;
att för den underhåll slagare, som ånyo ingår i krigstjenst, underhållet
upphör, så länge han i tjensten qvarstår; samt
att underhållet utbetalas till utgången af den månad, hvari underhållstagaren
med döden afgått eller underhållsrätten mistat.
Tillika får utskottet upplysa, att underhållskostnaderna under år
1896 belöpte sig till 404,516 kronor 62 öre samt att gratialisternes
antal den 7 september 1897 utgjorde 12,243.
I sammanhang härmed har utskottet velat erinra, att enligt reglementet
angående folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30 november
1866 utbetalning af pension verkställes af pensionsinrättningen, men
att, om pensionstagare är boende i landsorten, han är berättigad att,
efter hos inrättningens direktion gjord anmälan, innefattande uppgift
om hans hemvist, pensionen genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bekomma.
I likhet med hvad revisorerne uttalat anser utskottet önskvärdt, att
anordningar måtte kunna vidtagas, hvarigenom ej allenast kostnaderna
för ifrågavarande underhållsmedels utbetalande komme att nedbringas,
utan äfven underhållstagare bereddes ett mindre betungande sätt för
Ang. artillerioch
minförsvaret
vid
Oscar-Frcdriksborg.
14 Statsutskottets Utlåtande N:ö 69
underhållens lyftande. Utskottet tilltror sig dock icke att kunna föreslå
någon utväg till underlättande för gratialisterne af dessa underhålls
utfående, utan torde böra till Kongl. Maj:t öfverlemnas att tillse, hvilka
åtgärder i berörda syfte lämpligen må kunna beslutas.
En närmare utredning af denna fråga har också arméförvaltningen,
såsom ofvan meddelats, ansett erforderlig; och då utskottet delar denna
uppfattning, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj'':t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, efter vederbörlig xitredning,
taga i öfvervägande, huruvida icke anordningar
må kunna vidtagas, hvarigenom ej allenast kostnaderna
för utbetalandet af underhållsmedlen från Vadstena
krigsmanshuskassa må nedbringas, utan äfven lyftandet
af underhållen må kunna ega rum på ett för
gratialisterne mindre betungande sätt än hittills.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 88-90; uti. pag. 515 och 516.)
Vid besök å Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästningar hade
revisorerne tagit kännedom ej blott om sjelfva fästningsartilleriet, utan
jemväl om det till denna sjöfästningsposition hörande minförsvaret, i
hvilket senare hänseende besök gjorts å några tänd- och syftstationer
äfvensom vid de minväsendet tillhörande förråd, hvilka funnes förlagda
å Sandön, Björnholmen och Bergholmen.
Dervid hade det ej kunnat undgå att tilldraga sig revisorernes
synnerliga uppmärksamhet, att ifrågavarande hufvudandelar af OscarFredriksborgs
försvar, artilleriet och minorna, mellan hvilka samverkan
likvisst vore oundgängligen nödvändig för åstadkommande af tillfredsställande
resultat, icke vore förenade under samma befäl, utan tillhörde
helt och hållet skilda corpser, hvilka yttermera sorterade under olika
statsdepartement. Artilleribefälet, hvartill äfven positionens kommendant
räknades, saknade sålunda hvarje myndighet med afseende å minförsvarets
anordnande, liksom å andra sidan befälet öfver minförsvaret
ej hade någon behörighet i fråga om fästningsartilleriets skötsel.
Att en dylik dualism i befälsorganisationen måste vara förenad
med betydande olägenheter och tilläfventyrs kunde komma att medföra
verklig fara på grund af deraf följande bristande samverkan emellan
de båda vapenslag, af hvilka positionens försvar vore beroende, läge,
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
15
enligt revisorernes förmenande, i öppen dag; och särskilt ville revisorer^
erinra, att berörda organisatoriska brister föranledde kostnader för
statsverket, som syntes kunna undvikas.
I sistnämnda hänseende borde uppmärksammas den ökning i antalet
af de olika corpsernas personal, som blefve en följd deraf, att den
enes personal ej kunde vid förefallande behof användas till komplettering
af den andras, hvarjemte äfven af andra anledningar ökade kostnader
uppkomma t. ex. derigenom att hvardera corpsen måste hafva sin
egen särskilda transportmateriel och ej gemensam sådan kunde för båda
corpsernas behof komma till användning.
Till följd deraf att artillericorpsens befäl och underbefäl vore i
saknad äfven af den ringa sjömansutbildning, som författningsenligt
fordrades för att föra en ångslup eller annat fartyg för oundgängliga
sjötransporter inom det skärgårdsområde, som positionen innefattade,
måste härtill särskildt folk förhyras.
Likaledes hafva revisorerne erinrat, att minpersonalen, organiserad
och aflönad i likhet med matroskompanierna, hvilkas aflöning i följd af
de anspråk, som stäldes på örlogsmatroser vore ganska hög, visserligen
icke skulle kunna fordra lika stora löneförmåner, om densamma vore
samordnad med personalen vid det vapenslag, som den militäriskt och
taktiskt måste komplettera.
En förändring af ofvan angifna förhållanden förutsatte emellertid
ändrade föreskrifter i fråga om artilleri- och minbefälets, liksom ock
personalens i öfrigt, utbildning. Så som förhållandena för det närvarande
gestaltade sig, kunde ej hos artilleripersonalen förutsättas någon
som helst insigt att bedöma minväsendets effektivitet och skötande, medan
å andra sidan minförsvarets personal ej erhölle någon utbildning i fråga
om fästningsartilleriets användning.
Väl måste medgifvas, att olika vapenslag mången gång måste
ställas under gemensamt befäl, som ej kunde eg a speciel utbildning
inom hvart och ett af dem, men det vore dock en vigtig regel, mot
hvilken ej borde brytas, att den, åt hvilket dylikt befäl anförtroddes,
icke finge vara i saknad af all slags kompetens att granska och bedöma
någotdera af de honom underlydande vapen.
Den svårighet, som sålunda kunde möta mot genomförande af
förändrad organisation af den för Vaxholm—Oscar-Fredriksborgs sjöfästningsposition
afsedda personal, borde emellertid ej undanskymma den
stora betydelsen af Dämnda förändring, utan vore snarare egnad att än
skarpare belysa olämpligheten af den nuvarande organisationen.
Hvad ofvan berörts, hvilket i all hufvudsak egde sin motsvarig
-
Ang. betena
vid Oltcnby
remontdepot.
16 Statsutskottets Utlåtande N:o 69
het. jemväl i förhållandena vid Karlskrona sjöbefästningar, hade synts
revisorerne redan från synpunkten af statsverkets ekonomiska intresse
vara af så stor vigt, att revisorerne ej kunnat underlåta att derå fästa
Riksdagens uppmärksamhet.
Arméförvaltningen å artilleridepartementet har i sin den 16 december
1897 till Kongl. Maj:t ingifna förklaring i anledning af hvad revisorerne
i ofvanberörda hänseende anfört, meddelat att, då här åsyftades
en förändrad organisation af den för Vaxholm—Oscar-Fredriksborgs
sjöfästningsposition afsedda personal, men detta förutsatte uppgörandet
af . en organisationsplan för ändamålet, funne sig arméförvaltningen å
artilleridepartementet, som hvarken egde befogenhet eller nödiga förutsättningar
derför, icke i tillfälle att, i saknad af en dylik organisationsplan,
.afgifva något yttrande vare sig rörande möjligheten af den åsyftade
organisationens genomförande eller de ekonomiska fördelar, som genom
densammas åvägabringande skulle kunna tillskyndas statsverket.
Utskottet finner visserligen hvad revisorerne i förenämnda hänseende
anfört vara egnadt att ådraga sig stor uppmärksamhet; men då
den för afgifvande af förslag angående landets fasta försvar tillsatta
komité otvifvelaktigt kommer att taga i öfvervägande de af revisorerne
påpekade organisationsfrågor, hvilkas tillfredsställande lösning synes vara
af stor vigt för försvarets ordnande vid rikets sjöfästningar, anser sig
utskottet under sådant förhållande böra hemställa,
att revisorernes förevarande framställning icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 93 och 94; uti. pag. 511 och 512).
Vidare hafva revisorerne erinrat derom att, såsom i 1896 års revisionsberättelse
omförmälts — i strid med det mellan arméförvaltningens
intendentsdepartement och arrendatorn af Ottenby kungsladugård den
20 april 1894 upprättade kontrakt — icke alla till kungsladugården
hörande betesmarker under år 1896 blifvit upplåtna till begagnande för
statens derstädes förlagda remontdepot. Tvärtom hade betesmarker af
ganska betydande omfång blifvit helt och hållet undantagna från disposition
af remontdepoten, hvarjemte en del andra betesmarker först mot
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
17
alutet af beteatiden och sedan slåtter ågått desamma blifvit till sådant
ändamål upplåtna.
Följden häraf hade, såsom jemväl af 1896 års revisorer omnämndes,
blifvit, att tilläggs- och vinterrationer måst till stort antal utfodras
bland de remonter, som skulle till regementena afgå. Af förra slaget
hade sålunda utfodrats ett antal af 5,095 samt af det senare 7,696.
Såsom ersättning härför hade arrendatorn gjort anspråk på 15,301
kronor 76 öre, men till följd af omförmälda kontraktsbrott hade vederbörande
myndighet ansett sig ej kunna till honom utgifva högre belopp
än 10,091 kronor 89 öre, motsvarande, med en mindre förhöjning,
den betalning, som skolat arrendatorn tillkomma efter den beräkningsgrund,
hvilken i kontraktet funnes stadgad i fråga om ersättning för
gräsbete. Arrendatorn hade häraf funnit sig föranlåten att väcka rättegång
emot Kongl. Maj:t och kronan med yrkande om utfående af skilnaden
emellan berörda tvenne ersättningsbelopp, och denna rättegång
vore för närvarande beroende på domstols pröfning.
Äfven under år 1897 hade, enligt från vederbörande inkomna
uppgifter, några betesmarker vid Ottenby undanhållits remontdepoten.
Sålunda syntes ej Norra marken, Skogvaktareängen och de s. k. åsarne
vid vägen — tillsammans i areal utgörande omkring 170 tunnland —
hafva blifvit till beten för remonterna använda. Detta syntes i sin män
hafva bidragit till ökning af det antal tilläggsrationer, som under betestiden
utfodrats, och hvilket enligt revisorerne tillhandakomna uppgifter
utgjort:
»Från och med den 6 till och med den 29 september till remon
-
terna af 1896 års inköp ............................................... 3,784 rationel
Från och med den 1 till och med den 31 oktober
till remonterna af 1897 års inköp 6,033 rationel»
I fråga om de under året till regementena afgångna remonternas
beskaffenhet hade revisorerne varit i tillfälle att vid besök å Karlsborg
och Strömsholm taga några af desamma i betraktande och kunde vitsorda,
att de befunno sig i vida bättre skick än fallet varit med före■gående
års remonter, ehuru ingalunda alla kunde anses fullt tillfredsställande.
Hvad ofvan omförmälts hade synts revisorerne böra bringas till
Riksdagens kännedom, då statens kontraktsenliga rätt i fråga om Ottenby
remontdepot ej heller under sistlidet år syntes hafva blifvit fullt tillgodosedd.
Bih. till Biksd. Prat. 1898. 4 Sami 1 Afd. 37 Raft.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
För besvarande af revisorernes förenämnda framställning har arméförvaltningen
å intendentsdepartementet åberopat ett från chefen för
remonteringsstyrelsen till departementet inkommet yttrande, deri bemälde
chef framhåller, att anledningen till tilläggsrationernas användande vid
Ottenby under år 1897 ej, såsom revisorerne syntes antaga, varit en
följd af att alla beten, som depoten haft rätt att disponera, ej blifvit
använda, så mycket mindre som betesförhållandena ifrågavarande år
varit ovanligt gyneamma.
Från och med september månad och derefter, den tid, tilläggsrationerna
blifvit använda, aftoge betenas näringsvärde, betestillgången
måtte vara hur riklig som helst, och tilläggsrationen blefve då behöflig,
hvilket äfven framginge af den af Kongl. Maj:t. faststälda staten för
Ottenby remontdepot.
Med afseende på de remonter, som för året skulle tilldelas de
olika truppförbanden och hvilka vore underkastade en ganska ansträngande
transport, ansåge chefen det ej vara lämpligt nedsätta deras krafter,
för att ej nämna deras utseende, en gifven följd af utfodring med endast
gräsbete, hvars näringsvärde vid den tiden dag från dag förminskades.
Olämpligheten af att låta 3-åriga remonter under oktober månad
lifnära sig med endast gräsbete kunde, enligt chefens förmenande, ej
bestridas.
Då, enligt hvad chefen för remonteringsstyrelsen upplyst, betestillgången
vid Ottenby remontdepot under senaste året varit fullt tillräcklig
och de anmärkta missförhållandena derstädes sålunda synas
numera hafva blifvit ordnade samt antagas kan, att bemälda styrelse
allt framgent kommer att med uppmärksamhet öfvervaka, att det mellan
arméförvaltningens intendentsdepartement och arrendatorn af Ottenby
kungsgård upprättade kontrakt angående utfodringen vid depoten varder
af den senare noggrant iakttaget, har utskottet icke ansett någon åtgärd
i detta ärende för närvarande vara från Riksdagens sida erforderlig,
utan har endast velat hvad i ärendet förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
19
Marinförvaltningen.
§ 7-
(Rev. ber. pag. 116 och 117; uti. pag. 516.)
Under bifogande af statsrådsprotokoll för den 2 november 1866,
hvari funnits intaget ett af vederbörande departementschef utarbetadt, af
Kongl. Maj:t gilladt förslag till ombildning af flottans konstruktiouscorps,
enligt hvilket af nämnda corps och flottans maskinistofficerare skulle, med
de för dem anvisade aflöningstillgångar å tillhopa 41,950 rdr, bildas en
ny corps eller stat, benämnd kongl. mariningeniörstaten, bestående af
en öfverdirektör, 2 direktörer, 2 öfveringeniörer och 5 ingeniörer, med
den aflöning och de tjensteåligganden, hvarom i nyssberörda statsrådsprotokoll
närmare förmäldes, hade, enligt hvad revisorerne meddela,
Kongl. Maj:t uti statsverkspropositionen till 1867 års Riksdag begärt,
att, derest ifrågavarande förslag äfven vunne Riksdagens godkännande,
den för den nya mariningeniörstatens aflönande erforderliga summa af
41,950 rdr, hvilken redan funnes under anslaget till aflöningsstaterna
vid flottans stationer inbegripen, måtte fortfarande der få qvarstå och
allt framgent förblifva för den nya organisationen att påräkna, i sammanhang
hvarmed Kongl. Maj:t föreslagit uppförande å allmänna indragningsstaten
af ett årligt förslagsanslag å visst belopp till aflöning åt officerare,
som icke kunde till den nya mariningeniörstaten öfverflyttas. Öfver berörda
framställning hade Riksdagen uti skrifvelse den 8 maj 1867 meddelat
sitt beslut, dervid Riksdagen, med omnämnande, att det af Kongl. Maj:t
framlagda förslag funnits böra i åtskilliga närmare angitna delar undergå
förändring, förklarat sig i öfriga hänseenden hafva godkänt ifrågavarande
organisationsförslag.
Bland de punkter i förslaget, som sålunda af Riksdagen lemnats
oanmärkta, hade äfven förekommit följande, för direktörerna och ingeniörerna
vid kongl. mariningeniörstaten föreslagna bestämmelser angående
dem tillkommande tjensteåligganden: »för direktörerna, af hvilka en borde
vara anstäld vid sjövapnets station i Stockholm och den andre vid dess
station i Karlskrona, att förrätta de med nuvarande konstruktionsdepartementschefens
befattning förenade göromål samt leda den personal
och de verkstäder, som höra till hans verkningskrets, och således
äfven öfvervaka utförandet, enligt gifna föreskrifter, af anbefalda, dithörande
arbeten»,
Ang. dispositionen
af elt
å mariningcniörutaten
anvisadt
aflöningsbelopp.
Ang. bestridande
af intendenturgoromålen
vid
Karlskrona
artillericorps.
20 Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
samt för »ingeniörerna, af hvilka dock en bland de yngre skulle
öfverdirektören till biträde, vara anstäld i dennes kontor, att uppgöra
ritningar och förslag rörande sjökrigsmaterielen samt öfvervaka utförandet
af anbefalda arbeten å kronovarfven eller på andra ställen, der
sådana verkställas».
Det hade alltså genom Riksdagens beslut fastslagits, att de båda
direktörerna för mariningeniörstaten skulle vara chefer för hvar sitt ingeniördepartement
vid flottans varf i Stockholm och Karlskrona samt att öfverdirektörens
biträde skulle vara en af de yngre ingeniörerna.
Emellertid hade Kongl. Maj:t uti förnyad instruktion för kongl.
marinförvaltningen den 13 juni 1896 bland annat föreskrifvit, att vid
marinförvaltningen skulle vara anstäld å ingeniörafdelningen en till öfverdirektörsassistent
förordnad direktör eller ingeniör vid mariningeniörstaten,
och denna föreskrift hade föranleda att för senare delen af år 1896, i
strid mot de af Kongl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen godkända
organisationsbestämmelser, en af direktörerna vid mariningeniörstaten
funnes anstäld såsom öfverdirektörsassistent å ingeuiörafdelniugen i
marinförvaltningen, medan deremot chefsbefattningen för ingeniördepartementet
vid varfvet i Stockholm bekläddes af en ingeniör.
Härigenom hade en annan disposition än den utaf Riksdagen afsedda
företagits med de enligt gällande stat för maringeniörstaten
anvisade aflöningsbelopp, och anslaget hade sålunda ej blifvit för sitt
ändamål användt.
Hvad revisorerne i omförmälda hänseende meddelat har utskottet
ansett sig böra bringa till Riksdagens
kännedom.
(Rev. ber. pag. 117—119; uti. pag. 516—519.)
Revisorerne meddela vidare, hurusom Kongl. Magt i statsverkspropositionen
till 1894 års Riksdag föreslagit, att för uppsättning och
underhåll af Karlskrona artillericorps, så organiserad och aflönad, som en
vid propositionen bilagdt statsrådsprotokoll för den 13 januari 1894
fogad normalstat närmare utvisade, måtte, i stället för det dittills under
femte hufvudtiteln till en fästningsartillericorps för sjöbefästningarne
vid Karlskrona uppförda reservationsanslag å 189,600 kronor, i riksstaten
Statsutskottets V tidt ande N:o 69.
21
för År 1895 uppföras ett reservationsanslag å 303,900 kronor, benämndt,
»Karlskrona artillericorps».
Den åberopade normalsi sten hade upptagit, bland andra, föl jande
poster:
aflöning för 1 öfverstelöjtnant .............................. 5,460: —
aflöning för 1 intendent af lista klassen..................................... 3,895: —
inqvarterings- och servisersättning för 1 öfverstelöjtnant........ 585: —
inqvarterings- och servisersättning för 1 intendent ................. 165: —
Såsom svar å berörda framställning hade Riksdagen i skrifvelse
den 11 april 1894 angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte liufvudtitel anfört, att, vid granskning af den framlagda staten för
Karlskrona artillericorps, Riksdagen funnit två deri upptagna tjenste
befattningar mindre nödvändiga, nemligen öfverstelöjtnantens och intendentens.
T afseende särskildt å den sistnämnda hade Riksdagen inhemta!,
att den af Kongl. Maj:t den 23 september 1892 tillsatta komité för
utredning af åtskilliga frågor rörande artillericorpsen för sjöbefästningarne
i Karlskrona, hvars förslag läge till grund för Kongl. Maj:ts förenämnda
framställning, ansett, att, när corpsens hufvudstation skulle förläggas
till Karlskrona, intendenturen till vinnande af mera enhet och
till undvikande af onödiga kostnader kunde bestridas af förvaltningsdirektionen
vid stationen, förstärkt, om så funnes nödigt, med en officer
från artillericorpsen.
Under anförande tillika, att genom de förändringar uti staten för
Karlskrona artillericorps, som Riksdagen ansett lämpliga, denna stat skulle
kunna minskas med sammanlagdt 10,105 kronor, hvilken minskning blefve
en verklig besparing för statsverket, hade Riksdagen förklarat sig för
sin del hafva besluta, att fästningsartillericorpsen för sjöbefästningame
vid Karlskrona, tillökad med fästningsartillerikompanierna vid sjömanscorpsen
och med förändrad benämning af Karlskrona artillericorps, skulle
så organiseras och aflönas, som utvisades af en vid Riksdagens skrifvelse
bilag-d stat, slutande å 293,795 kronor. Skilnaden emellan sistnämnda
stat och den af Kongl. Maj:t framlagda hade utgjorts just af ofvan omförmälda,
till aflöning och inqvarteringsersättning åt öfverstelöjtnanten och
intendenten föreslagna belopp å tillsammans 10,105 kronor, hvilka ej
upptagits i den af Riksdagen faststälda stat.
Anslaget till Karlskrona artillericorps hade sedan 1895 bibehållits
vid oförändradt belopp, och det vore under sådana förhållanden att vänta,
att förvaltningsdirektionen eller i allmänhet intendenturmyndighetema
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
vid flottans station i Karlskrona, i öfverensstämmelse med 1894 års Riksdags
uttalade mening, hade sig anförtrodt ombesörjandet af samtliga
intendenturgöromål för Karlskrona artillericorps liksom för öfriga corpser
vid flottans station i Karlskrona. Detta vore emellertid icke händelsen,
utan hade Kongl. Maj:t genom bref den 22 mars 1895 utfärdat »bestämmelser
för den ekonomiska förvaltningen vid Karlskrona artillericorps:»,
genom hvilka åt corpschefen öfverlemnats handhafvandet af en
stor del af ifrågavarande göromål.
Corpschefen egde sålunda t. ex. att ombesörja all tillverkning af
beklädnadspersedlar för corpsens manskap, att mottaga och omhänderhafva
de från corpsens anslag för corpsen anordnade penningmedel, att
förordna om åtskilliga utbetalningar, att direkt till marinförvaltningen
ingifva förslag i vissa ämnen m. m.
Corpschefen hade tillika berättigats att vid handhafvandet af den
honom sålunda åliggande ekonomiska förvaltningen sig till biträde förordna
en af de corpsen tillhörande officerare.
Nu omförmälda bestämmelser hade synts revisorerne ej vara förenliga
med de grundsatser, som Riksdagen uttalat vid beviljandet af
anslaget till Karlskrona artillericorps. I strid emot dessa grundsatser,
hvilka förutsatte, att högst eu officer vid corpsen kunde komma att sysselsättas
med intendenturgöromål, och detta endast i egenskap af ledamot
i förvaltningsdirektionen, stode hvarje användande derutöfver af den
corpsen tillhörande personal till göromål af dylik art, och särskild! syntes
bestämmelsen om anställning af en officer till corpschefens biträde
vid förvaltningen af dylika göromål vara uppenbart stridande mot Riksdagens
beslut, enligt h vilket Kongl. Maj:ts framställning om anslag till
särskild intendent för corpsen afslagits. Med tillämpning af de utaf
Kongl. Maj:t meddelade bestämmelser komme nemligen faktiskt en officersbeställning
att ersätta den af Riksdagen icke medgifna intendentsbefattningen.
Revisorerne hade dess mera anledning att på ofvan berörda förhållanden
fästa Riksdagens uppmärksamhet, som den vidtagna anordningen
att åt Karlskrona artillericorps anvisa en i ekonomiskt förvaltningshänseende
skild ställning gent emot de öfriga till flottans station i
Karlskrona hörande corpser kunde, derest densamma vunne häfd, komma
att åsamka statsverket särskilda kostnader.
I utlåtande den 20 sistlidne januari, afgifvet med anledning af
revisorernes vid granskningen af flottans räkenskaper framstälda anmärkningar,
har marinförvaltningen, beträffande tillkomsten af bestämmelserna
för den ekonomiska förvaltningen vid Karlskrona artillericorps,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
2B
erinrat, att embetsverket genom skrifvelse från statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet den 8 september 1894 anmodats att efter
vederbörandes hörande uppgöra och till statsrådet inkomma med förslagtill
reglementariska föreskrifter för omförmälda förvaltning, uppgjorda
på de grunder, att denna bestredes af förvaltningsdirektionen vid Karlskrona
station, förstärkt med en officer från art.illericorpsen, hvilken sistnämnde
borde ega beslutanderätt i alla sådana, nämnda förvaltning rörande
frågor, som funnes utan väsentlig olägenhet kunna till hans
beslutande öfverlemnas. Sedan vederbörande blifvit häröfver hörde,
men innan ärendet blifvit af marinförvaltningen pröfvadt, hade embetsverket
genom skrifvelse från statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
den 26 oktober samma år erhållit uppdrag att i sammanhang
med det förslag, embetsverket på grund af skrifvelsen den 8 september
hade att afgifva i fråga om reglementariska föreskrifter för merberörda
förvaltning i de delar, densamma skulle bestridas genom förvaltningsdirektionen
vid stationen, förstärkt på sätt förut vore sagdt, tillika afgifva
förslag till de föreskrifter, som skulle erfordras, derest samma
förvaltning i öfriga delar skulle skiljas från stationsmyndigheternas handläggning
och öfverlemnas åt corpschefen. Härefter och sedan vederbörande
vid stationen blifvit hörde, hade i skrifvelse den 6 mars 1895
till statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet marinförvaltningen,
under förutsättning att den ekonomiska förvaltningen vid corpsen
ansåges böra ordnas på de i statsrådets embetsskrifvelser den 8 september
och den 26 oktober 1894 angifna grunder, hemstält, att föreskrifter
i ämnet måtte utfärdas enligt embetsverkets tillika afgifna förslag,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse hvarmed bestämmelser jemväl
blifvit genom kongl. brefvet den 22 mars 1895 utfardade.
Hvad anginge det af marinförvaltningen afgifna förslagets innehåll,
ansåge marinförvaltningen icke lämpligt, att den officer af Karlskrona
artillericorps, hvilken skulle i förvaltningsdirektionen inträda vid
behandling af corpsen rörande ärenden, skulle tillagts beslutanderätt i
dessa ärenden.
Då denne officer skulle hafva förordnats af corpschefen, som dervid
äfven skulle hafva kunnat förse officeren med instruktion^ hade
corpschefen blifvit den, som i sjelfva verket beslutade i de corpsen
rörande ärendena, blott under skenet af en från honom fristående kollegial
behandling. Åndamålsenligare hade då synts att till corpschefen
direkt öfverlemna de ärenden, som ansåges med större fördel för kronan
kunna af honom ombesörjas. Af sådan grund hade föreslagits att åt
honom öfverlemna ombesörjandet af tillverkningen af beklädnadspersed
-
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
lar för corpsens manskap, livilka vore helt olika de för flottans öfriga
gemenskap bestämda, och hvilkas anskaffning eller tillverkande genom
förvaltningsdirektionens försorg skolat, då derom hvarken inom förvaltningsdirektionen
eller i stationens beklädnadsverkstad förefunnes någon
erfarenhet, medföra ökade besvär, tidsutdrägt och kostnad. Häraf hade
följt, att det för corpsen afsedda beklädnadsförrådet äfven borde ställas
under corpschefen. I öfrigt hade uti marinförvaltningens förslag iakttagits,
att förvaltningsdirektionen skulle, förstärkt med en officer af
artillericorpsen, i fråga om denna rörande ärenden ega enahanda befogenhet
som med afseende å flottans öfriga personal vid stationen.
Att gifva förvaltningsdirektionen vidsträcktare åligganden beträffande
artillericorpsen än öfriga personalen vid stationen, hade marinförvaltningen
icke ansett öfverensstämma med Riksdagens i fråga om
öfverlemnandet till förvaltningsdirektionen af corpsen rörande förvaltningsangelägenheten
uttalade syfte att vinna »mera enhet» i hithörande
afseenden. Med hänsyn härtill och i enlighet med erhållet uppdrag hade
marinförvaltningen äfven föreslagit, att sådana förvaltningsbestyr, som
beträffande stationens öfriga personal icke tillhörde förvaltningsdirektionen,
skulle för corpsens del öfvertagas af corpschefen, nemligen uppbörd,
disposition och redovisning af corpsen tillkommande anslagsmedel.
Härvid hade ansetts onödigt att skapa en instans mellan corpschefen
och marinförvaltningen, hvarför den förre blifvit i dessa hänseenden
stäld direkt under den senare.
Att corpschefen fått vid sina förvaltningsgöromål sig till biträde
förordna en corpsen tillhörande officer, ansåge marinförvaltningen icke
vara mera anmärkningsvärdt, än att corpschefen i öfrigt bestämde om
officerarnes vid corpsen tjenstgöring inom derför stadgade gränser, helst
som härigenom icke föranledts någon ökning i officerarnes i stat bestämda
antal eller aflöning.
De af marinförvaltningen sålunda föreslagna och af Kongl. Maj:t
genom kongl. brefvet den 22 mars 1895 vidtagna anordningarna hade
äfven i tillämpningen visat sig tillfredsställande såsom ledande både till
administrativ förenkling och god hushållning med corpsens anslagsmedel.
Hvad sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra för Riksdagen
-
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N;o 69.
25
§ 9.
(Rev. ber. pag. 124 och 125; uti. pag. 521.)
Under omförmälande, att af de till räkenskaperna för flottans station
i Karlskrona hörande vertifikationer framginge, att transporten af
artillerimateriel emellan Stockholm och Karlskrona å den ganska långa
sträckan emellan sistnämnda ort och närmaste station å södra stambanan,
Alfvesta, under år 1896 försiggått på landsväg med skjuts, och
icke, såsom man kunde hafva anledning förmoda,'' på jernväg, framhålla
revisorerne i sin berättelse, att följden häraf blifvit, att transporten
af explosiva ämnen emellan Alfvesta och Karlskrona — för hvilken afgiften
i regel utgjorde 50 kronor för ett parlass och 30 kronor för ett
enbetslass — åtminstone i vissa fall betingat en mer än dubbelt större
kostnad än transporten af motsvarande qvantitet å jernväg på den ganska
betydligt längre sträckan emellan Stockholm och Alfvesta. För
åren 1892—1896 hade, enligt från vederbörande erhållna uppgifter, för
förstnämnda transport vid 16 olika tillfällen erlagts tillhopa 1,645 kronor,
och hade sammanlagda myckenheten explosiva ämnen, som derunder
transporterats, utgjort 7,505 kg. krut, 18,000 st. basperkussionsrör,
diverse andra perkussionsrör, 10,000 st. slaghattar och 35,000 st.
lösa karbinpatroner.
Angående orsaken till förenämnda transports verkställande per
landsväg och skjuts hade marinförvaltningen meddelat, att de enskilda
jernvägarne mellan Alfvesta och Karlskrona icke, såsom statsbanorna,
anordnade regelbundet gående s. k. kruttåg, hvarför, derest transporten
skulle försiggå på jernväg, särskildt extratåg härför måste anordnas.
Kostnaden för dessa vore så hög, att partier af endast den storlek, som
vid hvart och ett af de föromnämnda tillfällena varit i fråga, med större
fördel för kronan transporterats med skjuts.
Marinförvaltningen hade tillika upplyst, att densamma förlidet år
trädt i underhandling med Vexiö—Afvesta, Karlskrona—Vexiö, Karlshamn—Vislanda
och Mellersta Blekinge jernvägsaktiebolag, i syfte att
å dessa bolags jernvägar skulle anordnas ordinarie kruttåg hvarannan
månad, men att den af jernvägsbolagen begärda ersättning varit alltför
hög för träffande af uppgörelse i frågan.
Hvad ofvan omförmälts hade synts revisorerne förtjena dess mera
beaktande, som den ena af de jernvägar, hvilka borde förmedla ifrågavarande
transport, Karlskrona—Vexiö jernväg, åtnjutit ett så betydande
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 37 Raft. 4
Ang. transport
ä enskilda
jernvägar för
kronans räkning
af krut
och andra
explosiva
ämnen.
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
statsbidrag som 1,100,000 kronor, gifvetvis lemnadt för att underlätta
tillkomsten af den i försvarets intresse nödiga förbindelsen emellan flottans
station i Karlskrona och de inre delarne af landet.
Då derjemte utväg möjligen förefunnes att vare sig vid koncessions
beviljande åt blifvande jernvägsanläggningar och deras anknytande
till förenämnda enskilda jernvägar eller annorledes undanrödja ofvanberörda
svårigheter, hade revisorerne velat å desamma fästa Riksdagens
uppmärksamhet.
Beträffande revisorernes ofvan omförmälda anmärkning har marinförvaltningen,
som ickfe haft något att anföra utöfver hvad som, på sätt
revisionsberättelsen innehölle, redan meddelats revisorerne, förklarat, att
embetsverket instämde med revisorerne i fråga om önskvärdheten deraf,
att vid koncessions beviljande åt blifvande jernvägsanläggningar och
deras anknytande till jernvägarne mellan Alfvesta och Karlskrona eller
eljest anmärkta svårigheterna i fråga om kruttransporter mellan sistnämnda
orter måtte varda undanröjda.
Det af revisorerne omförmälda förhållandet synes vara beroende
dels af de stränga föreskrifter, som varit gällande angående explosiva
varors transporterande å jernväg, dels ock af svårigheten att med Vexiö—
Alfvesta och Karlskrona—Vexiö jernvägsbolag kunna träffa tillfredsställande
öfverenskommelse angående ifrågavarande transporter. Genom
kongl. förordningarne den 19 november 1897 angående explosiva varor
och dylika varors transporterande å jernväg, synes emellertid en stor
del af sådana ammunitionseffekter, för hvilkas transport landsväg måst
anlitas, numera få med passageraretåg forslas. Beträffande åter kostnaden
för kruttåg å berörda jernvägar föreställer sig utskottet, att genom
förnyade underhandlingar med dessa bolag tillfredsställande uppgörelse
om kruttransporten till Karlskrona skulle kunna åstadkommas, dervid,
hvad Karlskrona—Vexiö jernväg beträffar, jernvägsbolaget icke torde
kunna underlåta att taga hänsyn till det betydande statsbidrag, som
utgått till denna jernvägs anläggning. I fråga om öfriga enskilda jernvägar
synes så väl vid koncessioners meddelande som ock vid det öfverseende
af taxorna för redan koncessionerade, hvilket på vissa tider eger
rum, böra tillses, huruvida icke utan för stor kostnad för statsverket
anordningar må kunna vidtagas för underlättande af transporten för
kronans räkning af krut och andra explosiva ämnen; och då revisorerne
fäst uppmärksamheten på ifrågavarande förhållanden, har utskottet trott
sig böra föreslå Riksdagen att anhålla, det Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder i berörda hänseende lämpligen må kunna vidtagas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
27
Utskottet hemställer derför,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida förnyade underhandlingar angående kruttransporten
å Vexiö—Alfvesta och Karlskrona—Vexiö
jernvägar må böra inledas samt tillika huruvida vid
beviljande af koncession åt enskilda jernvägar och vid
uppgörande af förnyade taxor för redan koncessionerade
bestämmelser må meddelas till underlättande af
transporten för kronans räkning af krut och andra
explosiva ämnen.
§ 10.
(Rev. ber. pag. 125—127; uti. pag. 521 samt 533 och 534.)
I förevarande revisionsberättelse erinras vidare, hurusom 1896 års
revisorer, hvilka besökt flottans station i Karlskrona, anmärkt bland
annat i afseende å manskapet vid flottans värfvade stam i Karlskrona,
att af den årsklass, som år 1896 antagits, ej mindre än tio procent
redan vid tiden för revisorernes besök blifvit, efter genomgångna bestraffningar
enligt gällande författningar, ur rullorna utstrukne;. och
hade samma revisorer påpekat de allvarliga olägenheter, hvilka uti anförda
förhållande togo sig uttryck.
Äfven sistlidet års revisorer hade funnit anledning att beakta de
i samband med rekryteringen af flottans stam stående förhållanden. Vid
granskningen af flottans räkenskaper för revisionsåret hade nemligen
revisorerne fäst sin uppmärksamhet vid de ofta förekommande verifikationerna
å slutliqvid med ur rullorna affördt manskap af flottans sjömanscorps,
och då ämnet synts revisorerne vara af betydande vigt, hade
revisorerne från vederbörande infordrat upplysningar rörande omförmälda
omständigheter äfvensom vakansförhållandena i allmänhet vid flottans
stam samt båtsmanshållet.
Af de sålunda erhållna uppgifterna hade revisorerne inhemtat:
att styrkan af de fast anstälde, hvilken enligt den år 1894 beslutade
ändrade organisationen af flottans stam skulle uppbringas från 1,100
till 1,600 man, år 1896 utgjort 1,282 man, hvadan 318 nummer varit
vakanta;
att för samma år styrkan af de för viss tid anstälde (värfvade),
Ang. rekryteringen
af sjömanscorpsen.
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
hvilken enligt nyssnämnda organisation skulle nedbringas från 2,500
man — deri ej inberäknade fästningsartilleristerna — till 1,500 man,
uppgått till 1,504 man, af hvilka emellertid 1,039 man den 1 oktober
1896 varit permitterade. Före nämnda dag hade af berörda antal 746
man varit i tjenstgöring, men från sagda tidpunkt hade de tjen stgörandes
antal utgjort allenast 465 man;
att antalet på grund af bestraffningar utstrukne under hela revisionsåret
utgjort 110 man, deraf 10 man af de fast anstälde och 100 man
af de tjenstgörande bland de för viss tid anstälde;
att båtsmanshållet, hvars nummerstyrka år 1887, då beslut fattades
om dess vakanssättning, uppgått till 5,687 nummer, hvaraf dock 1,107
af Blekinge och Södra kompanierna varit s. k. 10-års vakanta och den
tillgängliga styrkan alltså utgjort 4,580 nummer, ännu den 1 november
1897 kunnat uppställa 1,067 nummer.
Ytterligare kunde af de meddelade uppgifterna, enligt hvilka vakansernas
antal vid de fast anstälde år efter år nedgått sålunda, att vakansernas
antal
år 1895 utgjorde .............................. 445 nummer
„ 1896 „ ........ ..................... 318 „
1897
213
// // --- 77
hemtas den slutsatsen, att rekryteringen för uppbringande af denna
andel af stammen numera fortginge under gynsammare förhållanden, än
hittills varit fallet.
Det ville sålunda synas, som om höjningen af antagningsåldern
vid skeppsgossecorpsen — från hvilken den hufvudsakliga rekryteringen
af de fast anstälde egde rum — icke skulle komma att, såsom man
fruktat, omöjliggöra rekryteringen af de fast anstälde till det i organisationen
bestämda antalet.
Vida betänkligare tedde sig förhållandena i fråga om de för viss
tid anstälde.
Visserligen syntes ej någon svårighet hafva mött mot uppbringande
af denna andel utaf flottans stam till det i organisationen bestämda
antalet, 1,500 man, men deremot tycktes beskaffenheten af det värfvade
manskapet lemna åtskilligt öfrigt att önska.
Enligt ofvannämnda uppgifter hade nemligen ej mindre än 100
man af de bland detta manskap tjenstgörande, d. v. s. omkring 14 å 20
procent, måst på grund af dåligt uppförande ur rullorna utstrykas; och
detta förhållande borde särskild! beaktas, enär detsamma häntydde på
allvarliga olägenheter, som vore förenade med den nuvarande rekryteringen
af de för viss tid anstälde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
20
Först och främst kunde man ej rimligen antaga, att de utstruknes
antal skolat blifva så stort, om rekryteringen skett på tillfredsställande
sätt, och man vore alltså berättigad till den slutsatsen, att rekryteringen
i ganska stort omfång försiggått bland samhällets sämre element —
något, som måste verka nedsättande på hela den värfvade corpsens anseende
och således försvåra värfning bland de för upptagande i flottans
stam lämpliga samhällselementen.
Derjemte förtjenade äfven den ekonomiska sidan att tagas i betraktande,
då de ofta förekommande utstrykningarne åsamkade statsverket
ganska betydande förlust — dels i den lega och lön, beklädnad
m. m., som till de utstrukne utgifvits, dels ock i de onödigt använda
kostnaderna för den utbildning, som kommit dem till del.
Undanrödjande af anförda missförhållande vore dess mera af behofvet
påkalladt, som, enligt den nya organisationen af flottans stam,
hvilken af 1897 års Riksdag beslutits och den 1 september samma år
trädt i kraft, i olikhet med hvad förut varit fallet, hela styrkan af de
för viss tid anstälde skulle under hela den tid, för hvilken den antagits,
vara i tjenstgöring, och det alltså vore att befara, att de utstruknes
antal, derest ej rekryteringen underginge förbättring, hädanefter komme
att blifva väsentligt större än hittills.
Ändring och förbättring uti nu angifna förhållanden borde derför,
enligt revisorernes mening, såvidt sådant kunde ske inom ramen för
anvisade anslag för flottans sjömanscorps, snarast möjligt åvägabringas,
dervid revisorerne uttalat, att hvad som i sådant hänseende kunde göras
för att rekryteringen måtte i utsträckt omfattning verkställas bland den
väl vitsordade sjöfarande ungdomen borde komma att lända såväl sjöförsvaret
som statsverket till gagn.
Frågan vore i alla händelser af sådan vigt, att densamma väl
vore förtjent af Riksdagens uppmärksamhet.
Uti sitt förberörda utlåtande den 20 sistlidne januari har marinförvaltningen
hänvisat till en af chefen för flottans stab afgifven och
genom chefen för sjöförsvarsdepartementet till marinförvaltningen öfverlemnad
promemoria rörande revisorernes berättelse i hvad den anginge
femte hufvudtiteln, deri chefen för flottans stab, med afseende å revisorernes
förevarande framställning anfört, att den mindre tillfredsställande
rekryteringen af den värfvade och viss tid tjenstgörande delen af sjömanscorpsen
redan länge varit beaktad af flottans myndigheter, och åtgärder,
afseende att erhålla en bättre rekrytering af denna del af sjömanscorpsen,
äfven vidtagits.
Enligt kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 hade antagningen
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
till värfvade stammen verkstälts af en kommission, som i början af
hvarje år, dels å flottans stationer och dels på vissa andra i kungörelsen
upptagna orter, å af kommissionen bestämda dagar mönstrat dem, som
anmälde sig för erhållande af anställning vid sjömanscorpsen.
Som emellertid detta sätt att rekrytera sjömanscorpsen ej gifvit
önskadt resultat, hade sättet för antagningen i kong], kungörelsen den
20 december 1894 ändrats derhän, att antagningen skulle förrättas
under årets fyra sista månader dels å flottans båda stationer af vederbörande
kommendant, biträdd af en kompanichef och en stationens
läkare, samt dels i dem af städerna Göteborg, Malmö, Kalmar, Norrköping
och Sundsvall, som chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet
bestämde, af lotskaptenen eller annan på platsen boende lämplig person,
som dertill af stationsbefälhafvaren förordnades.
Samma bestämmelser rörande antagningen återfunnes i kongl.
kungörelsen den 1 september 1897 angående antagning af manskap
vid flottans sjömanscorps med högst 3 års tjenstetid.
Som emellertid, enligt hvad revisorerne påpekat, jemväl detta
antagningssätt haft till följd, att rekryteringen i ganska stort omfång
försiggått bland samhällets sämre element, hade chefen för flottans
stab i skrifvelse den 10 juni 1897 i afgifvet förslag till förändrade
bestämmelser rörande sjömanscorpsens organisation jemväl hemstält om
förändrade grunder för antagning af manskap vid den del af sjömanscorpsen,
som icke karlskrefves från skeppsgossecorpsen.
Dessa förändringar afsåge att i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de för värfningen vid armén följda grunder gifva flottans stationsmyndigheter
tillfälle att direkt inverka på och kontrollera äfven den
del af rekryteringen, som skedde genom anvärfvande af manskap utom
flottans stationer, och som enligt nu gällande bestämmelser vore undandragen
flottans myndigheter och öfverlemnad till lotskaptenerna eller
andra af stationsbefälhafvaren dertill förordnade lämpliga personer.
Chefens för flottans stab förslag kunde sammanfattas i följande
punkter:
att antagning skulle förrättas å flottans stationer under vederbörande
stationsbefälhafvares öfverinseende och i enlighet med af honom
meddelade närmare bestämmelser af kommendanten, biträdd af en
kompanichef och en af stationens läkare;
att anvärfningen icke begränsades till ett fåtal städer, utan att
värfning kunde eg a rum inom hela landet, dervid genom i kommandoväg
utfärdade föreskrifter för hvardera stationen anvisades visst område,
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
31
inom hvilket af stationsbefälkafvaren utsedde värfningsforrättare finge
anvärfva manskap för sjömanscorpsen;
att rekryt, som anvärfvades af värfningsforrättare, skulle inställa
sig inför i första punkten ofvan angifven myndighet å flottans station
för att genom behörigt kontrakt anställas; samt
att värfningsförrättaren — utom den ersättning, han erhölle för
hvarje af honom anvärfd rekryt, som blefve enligt föregående punkt,
å stationen genom behörigt kontrakt anstäld — för hvarje af honom
anvärfd, som under den kontrakterade tjenstetiden visat mycket godt
uppförande, vid den kontrakterade tjenstetidens slut erhölle en särskild
premie af 10 kronor.
För att afhjelpa de af revisorerne anmärkta bristerna uti det nuvarande
antagningssättet, ansåge chefen för flottans stab värfningssättet
böra förändras i öfverensstämmelse med ofvan anförda förslag.
Beträffande den af revisorerne uttalade farhåga att genom den af
1897 års Riksdag antagna nya organisationen af flottans stam de utstruknes
antal, derest rekryteringen ej underginge förbättring, hädanefter
komme att blifva väsentligt större än hittills, har chefen för flottans
stab i sin omförmälda promemoria vidare anfört, att någon anledning
att befara, att den ofvannämnda organisationen skulle medföra en sådan
verkan, ej förefunnes, i det manskapet enligt sagda organisation antoges
på högst 3 år och derefter erhölle afsked — eller efter stationsmyndigheternas
bepröfvande ny anställning på viss tid — under det att det
af revisorerne anmärkta stora antalet afskedadt manskap tillhörde till
tjenstgöring inkallade årsklasser af sådant manskap, som blifvit antaget
att. för sin utbildning tjenstgöra dels enligt 1887 års organisation under
3 år 5 månader och dels enligt 1894 års organisation under 2 år 4
månader.
Då Kongl. Maj :t hos innevarande års Riksdag gjort framställning
om förändrad stat för flottans sjömanscorps, omorganiserad på sätt ett
vid statsverkspropositionen fogadt förslag utvisade, hvilken framställning
blifvit af Riksdagen godkänd samt berörda förslag, vid.hvars uppgörande
jemväl chefens för flottans stab ofvan omförmälda skrifvelse den 10 juli
1897 varit under ompröfning, synts vara afsedt äfven till åstadkommande
af förbättrade förhållanden i afseende å rekryteringen af sjömanscorpsen,
får utskottet hemställa,
att revisorernes förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Ang. indragning
af cn del
navigationsskolor.
Navigationsskolorna.
. §n.
(Rev. ber. pag. 141; uti. pag. 522.)
I sammanhang med redogörelsen för navigationsskolorna hafva
revisorerne återupptagit det af 1895 års revisorer framstälda förslaget
att genom indragande af en del smärre navigationsskolor minska
aflönings- och underhållsafgifter, hvilka sålunda kunde tillgodokomma
ett mindre antal fullständiga nautiska eller nautisk-kommersiella undervisningsanstalter.
Genom en sådan åtgärd skulle derjemte, enligt revisorernes åsigt,
uppstå möjlighet att, utan ökande af det för navigationsskolor afsedda
anslagsbeloppet i dess helhet, för de särskilda navigationsskolorna bestrida
tillfälligt uppstående större utgifter, såsom kostnaderna för inköp
af nautiska instrument och annan dyrbar undervisningsmateriel —
något, som med den nuvarande splittringen af ifrågavarande anslag
mellan 10 särskilda skolor ej läte sig göra.
Med afseende å hvad revisorerne sålunda föreslagit har marinförvaltningen
i sitt ofvannämnda utlåtande åberopat hvad derom anförts
af embetsverket i dess skrifvelse till Kongl. Maj:t den 24 januari 1896
i anledning af hvad 1895 års revisorer i samma ämne yttrat; varande
i denna skrifvelse uttalad den mening, att en del navigationsskojor
borde indragas.
Då, enligt hvad utskottet inhemtat, Kongl. Maj:t, den 15 oktober
nästlidet år åt särskilde komiterade uppdragit att, bland annat, företaga
revision af reglementet för navigationsskolorna i riket den 6 juni 1890
och komiterade vid fullgörande af detta uppdrag icke torde underlåta
att taga i öfvervägande i hvad mån en indragning af sådana skolor
bör ega rum och derom till Kongl. Maj:t framlägga det förslag, som
må befinnas af förhållandena påkalladt, har utskottet, som erhållit upplysning
om att komiterades utlåtande i förenämnda ämne kommer att
under den närmaste framtiden till Kongl. Maj:t ingifvas, endast velat
hvad sålunda förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
33
Jernvägsstyrelsen.
§ 12.
(Rev. ber. pag. 193 och 194; uti. pag. 546—548.)
I särskild! syfte att visa, i hvilken omfattning inhemsk eller utländsk
industri blifvit. anlitad för fullgörande af de beställningar å transportmateriel
och förbrukningsvaror m. m., som år 1896 egt rum för statens
jernvägstrafiks räkning, hade, enligt hvad revisorerne meddela, i jernvägsstyrelsens
berättelse för revisionsåret uppgift lemnats å de vigtigaste
af dessa beställningar; och utvisade berörda uppgift, bland annat,
att af inhemska tillverkare under året bestälts rörlig materiel till angifvet
värde af sammanlagdt 2,102,830 kronor, nemligen 18 lokomotiv,
25 bogievagnar, 329 godsvagnar och 64 vagnsbogier till värden af
resp. 884,000, 491,750, 646,780 och 80,300 kronor.
Vid upptagande af nämnda beställningar hade icke, i likhet med
hvad annars i allmänhet egt rum, annonsering skett i tidning för leveranser
till staten, utan hade anbud direkt infordrats från vissa större
verkstäder inom landet.
Enligt kongl. förordningen angående statens upphandlings- och
entrepenadväsende m. m. den 17 november 1893, § 2, gäller såsom
regel, att å leverans eller arbete, derom icke, på sätt för vissa särskilt
bestämda fall medgifvits, träffats uppgörelse under hand, skriftliga anbud
skola infordras genom allmän kungörelse, eller leveransen eller
arbetet utbjudas å auktion. Genom särskilda skrivelser utan allmän
kungörelse må emellertid anbud infordras, då endast ett begränsad! antal
personer eller bolag kan anses förfoga öfver den insigt eller yrkesskicklighet
och de hjelpmedel, som äro erforderliga för att på ett tillfredsställande
sätt och i rätt tid utföra leveransen eller arbetet,
då den kontraktsenliga beskaffenheten af leveransföremålet eller
det utförda arbetet icke kan utrönas vid besigtning, utan först efter
hand eller under bruk, eller då nämnda beskaffenhet icke kan utan
väsentligen ökad kostnad undersökas vid besigtningen eller dessförinnan
kontrolleras,
då myndigheten tillsläpper för utförandet af leveransen eller arbetet
erforderliga materialier och dessas användande för afsedt ändamål ej
lämpligen kan öfvervakas, eller, slutligen,
Bih. till Riksd. Prot. 1898. d Sami. 1 Afd. 37 Häft. 5
Ang. beställningarna
af
jernvägsmatcriel.
34
Statsutskottets^Utlåtande N:o 69.
då myndigheten eljest på grund af särskilda omständigheter finner
det allmännas trygghet icke tillstädja, att leveransen eller arbetet göres
till föremål för allmän täflan.
Då enligt revisorernes uppfattning jemväl andra verkstäder inom
vårt land än de, som i förevarande fall fått ingifva anbud, måste anses
förfoga öfver den insigt eller yrkesskicklighet och de hjelpmedel, som
för ifrågavarande leveransers utförande på ett tillfredsställande sätt varit
erforderliga, hade revisorerne velat ifrågasätta, huruvida icke i förevarande
fall möjlighet bort beredas dem att få inkomma med anbud
och sålunda anbud lämpligen bort genom allmän kungörelse infordras.
Fördelen af ett sådant tillvägagående, hvarigenom landets samtliga
krafter på förevarande område inbjödes till täflan, syntes revisorerne
ligga i öppen dag; och då det i hvarje fall tillkomme styrelsen att
efter föregången pröfning förkasta ett anbud, som icke synts vara fullt
betryggande, kunde någon betänklighet från statens sida icke möta
mot åtgärder i angifven rigtning.
Jernvägsstyrelsen, som den 19 januari innevarande år afgifvit
utlåtande angående revisorernes anmärkningar i fråga om statsbanornas
förvaltning år 1896, har, med afseende å hvad revisorerne i nu omförmälda
hänseende anfört, förklarat sig i likhet med revisorerne anse,
att möjlighet borde beredas hvarje verkstad inom landet, som förfogade
öfver erforderlig insigt eller yrkesskicklighet samt vederbörliga hjelpmedel,
att ingifva anbud på leverans af rörlig materiel till statens jernvägar.
Men i motsats till revisorerne hölle styrelsen före, att för detta
ändamåls vinnande det af revisorerne föreslagna tillvägagåendet — eller
att infordra anbud genom allmän kungörelse — ej vore det lämpliga.
Enligt § 20 i gällande förordning angående statens upphandlingsoch
entrepenadväsende m. in. skulle nemligen, om anbud upptoges på
det sätt, revisorerne förordat — utom i några få undantagsfall — ett
af de tre lägsta vederbörligen ingifna anbuden antagas. Det kunde då
inträffa, att tre leverantörer, som vore för vederbörande myndighet
obekanta, inlemnade de lägsta anbuden och dervid presterade den föreskrifna
säkerheten i borgen eller värdepapper. Enligt styrelsens uppfattning
egde myndigheten dervid icke att, såsom revisorerne syntes
hafva ansett, efter föregående pröfning förkasta anbud, som icke syntes
vara fullt betryggande, utan blefve nödsakad att lemna beställning till
eu leverantör, om hvars kompetens att lemna fullgod vara myndigheten
icke hade någon kännedom — detta, så framt nemligen icke till äfventyra
enligt mom. 5 af paragrafen den särskild! i fråga om beställningar
af nu ifrågavarande slag synnerligen olämpliga utvägen skulle anlitas
/
Statsutskottets Utlåtande N:o 69. 35
att förkasta samtliga anbud. Visserligen egde myndigheten rätt att
enligt § 18 i berörda förordning från pröfning utesluta vissa anbud,
men för att vägra pröfniugen, vore enligt styrelsens förmenande det
skälet ej till fyllest, att anbudsgifvaren vore för myndigheten okänd,
utan vore det tvärtom ett af hufvudvilkoren för ett anbuds förkastande
utan pröfning, att leverantören vore känd såsom uppenbarligen saknande
insigt och erfarenhet, o. s. v. I vanliga fall, när leveransen beviljades
okände, hade nu visserligen myndigheten ett godt skydd mot förlust
för staten genom den säkerhet, som af anbudsgifvaren lemnades, men
detta skydd vore otillräckligt, då för leveransens behöriga fullgörande
särskild yrkesskicklighet och insigt måste förutsättas, såsom just fallet
vore med leveranser af jernvägsmateriel. En leverans af underhaltiga
lokomotiv och vagnar, eller en leverans, som blifvit fördröjd genom
upprepade kassationer och ändringar, medförde nemligen gifvetvis eu
skada för statens jernvägar, som ej ersattes genom de penningbelopp,
hvilka deponerats såsom säkerhet.
Styrelsen ansåge sig derför kunna med fullt fog göra gällande
den åsigt, att styrelsen icke allenast vore berättigad att vid inköp af
jernvägsmateriel tillämpa den i § 2 mom. 2 af ofvannämuda förordning
intagna bestämmelsen om anbuds infordrande genom särskilda skrivelser,
utan att ett sådant tillvägagående öfverensstämde med förordningens
verkliga mening. De i sagda moment angifna förutsättningar för anbuds
infordrande genom särskilda skrivelser vore just tillämpliga med
afseende å nu ifrågavarande materiel.
Styrelsen tilläte sig vidare framhålla, att styrelsen städse låtit sig
angeläget vara att vinna kännedom om, hvilka verkstäder inom landet
tillverkade jernvägsmateriel samt deras förmåga att utföra arbeten af
den qvalitet, som styrelsen ansåge sig böra fördra, och äfven, i den
mån de visat sig kompetenta, låtit dessa deltaga i täflan om leveranser,
att under de senare åren antalet verkstäder, som af styrelsen anlitats
för utförande af lokomotiv och vagnar samt vigtigare delar dertill, upp- - gått till 18 stycken, hvadan någon brist på konkurrens ej vore att befara,
att för de fabrikanter, som sysslade med tillverkning af rörlig
materiel, det icke kunde vara obekant, att styrelsen vore den myndighet,
som bestälde sådan materiel för statens jernvägar, och att de för
affärers inledande kunde hänvända sig till denna myndighet, samt att
de fabrikanter af jernvägsmateriel, som önskat utföra dylika arbeten
till statens jernvägar, ingalunda blifvit af styrelsen afvisade, men väl
uppmanade att genom utförande af en mindre profbeställning först
ådagalägga sin kompetens. Under sådana förhållanden vågade styrel
-
36 Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
sen för sin del hålla före, att redan nu möjlighet vore beredd för alla
de svenska verkstäder, som dertill vore kompetenta, att deltaga i leveranser
af jernvägsmateriel till statens jernvägar.
Af jernvägsstyrelsens anförda yttrande framgår, att styrelsen vid
beställningar af jernvägsmateriel hänvändt sig till ett stort antal inhemska
verkstäder, och då utskottet finner samma yttrande jemväl gifva
vid handen, att styrelsen icke kommer att underlåta att i så stor omfattning
som möjligt lemna landets verkstäder tillfälle till att konkurrera
vid fråga om leveransen af sådan materiel, hemställer utskottet,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
Stuteriöfverstyrelsen och stuterierna.
§ 13.
(Rev. ber. pag. 217 och 218; uti. pag. 558—560.)
Ang. inköp
af fullblod•- bctkällare.
Af den redovisning för hästarne vid Strömsholms hingstdepot,
som bilagts 1896 års räkenskaper, hade revisorerne inhemtat, att bokförda
värdet å depotens hästar vid årets slut uppgått till 197,233 kronor
12 öre. Af hästarne, hvilka samtliga inköpts från utlandet, hade en,
hingsten »Fleuron», upptagits till värde af icke mindre än 19,642 kronor
58 öre. Ett par andra hingstar, »Reform» och »Unicom», hade äfven
haft jemförelsevis höga värden, nemligen respektive 12,338: 38 och
9,980:18. Af verifikationerna framginge, att inköpspriset för »Fleuron»
utgjort i svenskt mynt 18,000 kronor samt att anskaffningskostnaden
jemte kostnad för assurans uppgått till sammanlagdt 1,642 kronor 58
öre, deraf 360 kronor utbetalats i kommissionsarfvode.
Då, enligt hvad revisorerne vid det besök, revisorerne gjort å
depoten, inhemtat, »Fleuron», ehuru vid inköpet 6 år gammal, före
inköpet icke varit använd såsom afvelsdjur och hans afvelsduglighet
således varit opröfvad, syntes det revisorerne kunna ifrågasättas, huruvida
förvärfvandet af en så dyr häst, hvilkens egentliga värde skulle
bestå i känd härstamning från ryktbara kapplöpningshästar, varit med
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
37
god hushållning förenligt, då befaras kunde, att den afsedda nyttan
icke komme att stå i skäligt förhållande till den gjorda utgiften.
Fast hellre syntes det revisorerne, såsom om, sedan så mycket
blifvit gjordt för höjande af den inhemska hästafveln, depoternas hästbehof
bordo kunna redan nu till någon mera väsentlig del och framgent
allt mer och mer fyllas inom landet, hvarigenom icke blott betydande
besparingar skulle kunna ernås, utan äfven en lämplig och välförtjent
uppmuntran beredas framstående hästuppfödare. I detta sammanhang
ausåge revisorerne ock böra nämnas, att under revisionsåret ett försök
i sådan rigtning gjorts vid Flyinge, dit från svensk hästuppfödare inköpts
en fullblodshingst för ett pris af 3,000 kronor.
I stuteriöfverstyrelsens, med anledning af de utaf revisorerne
gjorda framställningar rörande nämnda styrelse och stuterierna, afgifna
utlåtande af den 21 sistlidne januari har styrelsen i förevarande ämne
anfört, att, då den ädla hästens afvel, såsom erfarenheten i alla länder,
Sverige ej undantaget, ådagalagt, icke allenast bildade grundvalen för
produktionen af eu duglig krigslist, utan derjemte måste betecknas
såsom oumbärlig, om den svenska hästkulturen sig sjelf och landet till
största nytta i någon mån skulle kunna tillfredsställa den med hvarje
år stigande efterfrågan på till rid- och körbruk passande hästar, hade
styrelsen betraktat det såsom en af sina vigtigaste uppgifter att vidmagthålla
och, när tillgångarne det medgifvit, äfven öka den lilla stam
af för ändamålet lämpliga fullblodsbeskällare, som funnes uppstäld vid
statens hingstdepoter. Remonteringen af denna stam vore emellertid
förknippad med stora svårigheter, ty huru värdefulla faktorer godt blod
samt om energi, snabbhet och uthållighet vittnande bedrifter än kunde
vara, vore det dock i vårt land, der uppfödaren endast undantagsvis
kunde inlåta sig på fullblodsafvel, utan hvad de ädlare hästslagen vidkomme
i främsta rummet såge sig hänvisad till produktionen af ett
godt halfblod, absolut nödvändigt att till afvel begagna endast sådana
fullblodshingstar, hvilka utom de förenämnda, så att säga, inre egenskaperna
äfven kunde uppvisa en klanderfri exteriör. Detta hade till
följd, att den talrika, med allehanda fel och brister behäftade och derför
också billigare klassen icke kunde tagas i betraktande vid styrelsens
iuköp af fullblodsmaterial. Urvalet blefve alltså ganska inskränkt; men
skulle styrelsen dessutom för hvarje till inköp föreslagen fullblodshingst
fordra bevis på ådagalagd afvelsduglighet, så finge hon antingen betala
ett mångdubbelt högre pris, än som t. ex. erlagts för Fleuron, eller
ock afstå från vidare fullblodsimporter, ty för hingstar, som med framgång
användts till afvel och derjemte med afseende på exteriören,
38
StatsutsJcottets Utlåtande N.-o 69.
blodet och bedrifterna icke lemnade något öfrigt att önska, betalades
i utlandet nära no g hvilket pris som helst.
Hvad nu särskildt inköpet af Fleurou vidkomme, hade styrelsen,
såsom för öfrigt redan af det föregående framginge, ingalunda i främsta
rummet med detsamma åsyftat att främja produktionen af kapplöpare,
utan hade styrelsen härvid utgått från den på goda skäl hvilande förhoppningen,
att Fleuron, liksom förut Winton, Spadassin, Warrenby,
Warren Hastings, Billesdon, Crossbow och andra äfvenledes utan föregående
afvelsprof hit till landet införda fullblodshingstar, skulle bidraga
till att öka antalet af de nu redan i olika delar af Sverige med god
framgång och ej obetydlig vinst uppfödda hästslagen, hvilka egnade
sig icke allenast till lyx- och krigsbruk, utan äfveu till bedrifvande af
ädlare afvel. Styrelsen vågade tro, att alla fackmän skulle gifva Fleuron
det intyg, att han särdeles väl lämpade sig till det ändamål, för
hvilket han blifvit inköpt. Hans exteriör måste tillfredsställa hvarje
kännare, hans bedrifter på banan vittnade om både snabbhet och uthållighet
— han hade upprepade gånger segrat på den största brukliga
distansen, 1 \ engelsk mil — och hans blod hörde till det yppersta,
som inom fullblodsafveln funnes att tillgå. Med hänsyn till denna
senare förmån ansåge sig styrelsen böra framhålla, att Fleurons fader,
Saxifrage, som sjelf vant en utomordentligt seg och ihärdig häst, lemnat
en talrik afkomma af bästa beskaffenhet. Utmärkande för Saxifrages
afkomma vore nemligen eu sällsynt härdighet och uthållighet. Om
det således vore ett faktum, att Fleuron sjelf ännu icke hunnit vinna
erkännande på afvelns område, kunde han dock erbjuda de bästa garantier
för, att han äfven såsom reproduktör skulle rättfärdiga de förhoppningar,
som knutits vid hans införlifvande med den svenska fullblodsstammen.
I sammanhang härmed har styrelsen äfven påpekat, att på de
senare åren ett ej ringa antal fullblodsston blifvit infördt hit till landet.
Det vore derför af vigt, att vid statens hingstdepoter äfven funnes
uppstäda några till fullblodsafvel lämpliga, till eu högre klass hörande
fullblodsbeskällare. Detta syntes nemligen styrelsen vara enda sättet
att uppmuntra en produktion, hvilken möjligen i en framtid skulle
kunna befria uppfödaren från nödvändigheten att inköpa större delen
af sitt afvelsmaterial i utlandet och sätta styrelsen i tillfälle att oftare,
än hittills kunnat ske, remontera statens fullblodsstam inom landet.
Men så länge i Sverige endast helt undantagsvis producerades till afvel
dugliga beskälare af fullblodsklassen och äfven de bästa bland våra
inhemska fullblodshästar med hänsyn till exteriör, blod och bedrifter
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
39
stode långt under sådana exemplar som Fleuron, Styrax, Carrousel,
Reform och andra för statens räkning importerade hingstar, ansåge sig
styrelsen i hästafvelns intresse vara förpligtad att uppsöka de källor,
der hon kunde vara säker på att, om än till ett högre pris, erhålla
fullgodt material.
Att styrelsen ingalunda försmådde det inhemska afvelsmaterialet,
när det svarade mot de fordringar, styrelsen måste ställa på en god
landtbeskällare, framginge för öfrigt af den omständighet, att de vid
Strömsholms hingstdepot uppstäda beskällarne icke, såsom revisorerne
anmärkt, samtliga vore inköpta från utlandet, utan att tjugu af det till
sjuttiosex stycken uppgående antalet vore uppfödda inom landet dels
å Ottenby och dels hos privata uppfödare, samt att äfven under sistförfluten
året flera inom landet födda hingstar, dock ej af fullblod,
blifvit för statens räkning af styrelsen inköpta.
Då fullblodsbeskällare under en följd af år varit vid statens hingstdepoter
och äfven hos enskilde inhemska hästuppfödare uppstälda samt,
på sätt stuteriöfverstyrelsen meddelat, ett ej ringa antal fullblodsston
under senare tiden blifvit hit till landet infördt, förefinnes, enligt utskottets
förmenande, utsigt till att tillgången på afvelsmaterial af fullblod
skall framdeles blifva så ökad, att behofvet af fullblodsbeskällare
. må kunna delvis fyllas inom landet och att sålunda inköpen till högt
pris af utländska fullblodshingstar må kunna inskränkas. Utskottet
föreställer sig också, att, om hingstdepoterna söka att genom inköp
inom landet tillgodose sitt behof af fullblodsmaterial, de inhemska hästuppfödarne
skola i samma mån vinnlägga sig om att öka produktionen
af sådan material.
Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att revisorernes förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Kammarkollegium.
§ 14.
(Rev. ber. pag. 228 och 229; uti. pag. 563 och 564.)
råd förvaring Revisorer, som besökt det dels i nedra bottnen i kammarrättens
af kammar- hus samt dels i de s. k. tornrummen och å vinden i gamla kungshandUngar.
huset inrymda kammararkivet, hafva dervid trott sig finna, att det
otillfredsställande skick, hvari detta under en längre tid vanvårdade
arkiv befunne sig, till en stor del kunde tillskrifvas beskaffenheten af
de lokaler, som vore upplåtna för detsamma. Dessas belägenhet på
tre olika ställen medförde redan i och för sig afsevärda svårigheter.
Besvärade af mörker och delvis af fukt samt i saknad af eldstäder,
vore de synnerligen olämpliga till förvaring af arkivhandlingar. Härtill
komme, att på grund af arkivets störa omfattning och betydande årliga
tillväxt utrymmet måst anlitas i högre grad, än lämpligt varit. Sålunda
vore t. ex. hyllorna förlagda så nära hvarandra, att, när akter
skulle från högre belägna fack nedtagas, stege ej kunde användas,
utan man måste uppstiga på något af närstående hyllas lägre fack,.
hvarigenom naturligtvis de der förvarade arkivalierna utsattes för skada.
Vidare vore afståndet mellan de olika facken i samma hylla på flera
ställen så ringa, att arkivalierna måste förvaras i liggande ställning,
hvilket medförde stor olägenhet vid deras begagnande, såväl på grund
af svårigheten att återfinna desamma som genom deras nötning vid
utdragningen och inskjutningen. Att olägenheterna af det bristande
utrymmet i arkivet komme att alltmer göra sig gällande, framginge,
bland annat, deraf, att tillväxten af arkivalier alltjemt ökades och för
närvarande upptoge omkring 80 sträckmeter för år.
Kammararkivets brister och dess otillgänglighet för forskaren
föranleddes dock ej allenast af lokalernas underhaltighet, utan jemväl
af det oordnade skick, hvari arkivalierna befunne sig, hvartill komme
saknaden af fullständigt registratur, i det att ej andra register funnes,
än några, som vore uppgjorda i slutet åt 1700-talet, men som då voro
långt ifrån fullständiga. Sedan 1897 års Riksdag på enskild motionärs
förslag till ordnande och registrerande af kammararkivets handlingar
för år 1898 beviljat ett extra anslag af 5,000 kronor, och då antagas
kunde, att tillräckligt belopp komme att äfven af följande Riksdagar
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
41
för ändamålet beviljas, borde kunna förväntas, att inom kammararkivet
nödig ordning i afseende å arkivaliernas uppställning och förteckning
omsider och så fort sko kunde åstadkommes.
Af största vigt för dessa betydelsefulla handlingars bevarande
från förstörelse och för deras tillgodogörande för forskningen vore
emellertid, att arkivet blefve förflyttadt till rymligare och ändamålsenligare
lokaler än dess nuvarande; och revisorerne förestälde sig, att,
sedan Riksdagen numera beträdt den väg att låta anordna i landsorten
befintliga slottsbyggnader till landsarkiv, derigenom möjligen skulle,
sedan andra mindre vigtiga arkivalier öfverförts till landsarkiven, kunna
beredas utrymme inom hufvudstaden för ett tidsenligt hysande af
kammararkivets handlingar.
Beträffande revisorernes ofvan omförmälda framställning har
kammarkollegium i utlåtande den 14 januari innevarande år, jemte
åberopande af ett i förevarande ämne till Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande
af den 19 november nästlidet år, vitsordat, att det vore af största vigt
att för kammararkivet så fort ske kunde bereddes rymligare och ändamålsenligare
lokaler än dess nuvarande vare sig genom nybyggnad
eller ombyggnad för ändamålet af någon å Riddarholmen befintlig
byggnad. Förenämnda först den 19 november 1897 afgifna utlåtande
är föranledt af Kongl. Maj:ts bref till kammarkollegium den 9 september
1892, deri Kongl. Maj:t med anledning af väckt fråga om beredande
af ökadt utrymme för kammararkivet, jemte det föreskrift meddelades
om öfverlemnande från nämnda arkiv dels för alltid af vissa handlingar
till riks- och slottsarkiven, dels såsom deposition till riksarkivet af
handlingar intill 3,000 hyllfot att förvaras i de utaf detta arkiv disponerade
hvalfven under kongl. slottets nordvestra flygel, anbefalde
kollegium att inkomma med yttrande, huruvida och i hvilken utsträckning
i kammararkivet förvarade handlingar lämpligen kunde förflyttas till
kronan tillhörig plats utom hufvudstaden, och meddelas i detta utlåtande,
dels att numera de handlingar, hvilka sålunda skulle för alltid till
andra arkiv öfverlemnas, frånskilts kammararkivet och att till slottshvalfven
såsom deposition förflyttats handlingar till en längd af 2,300
hyllfot, dels ock att af de handlingar, hvilka för närvarande förvarades
i kammarkivets egna lokaler, icke några afsevärda serier vore af den
natur, att de lämpligen borde till ort utom Stockholm förflyttas.
Af de handlingar deremot, hvilka såsom deposition öfverlemnats
till riksarkivet, ansåge kollegium en dylik förflyttning utan afsaknad
kunna ifrågakomma beträffande:
Eib. till Riksd. Prot. 189S. 4 Sami. 1 Afd. 37 Häft.
6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
l:o) summariska räkningar öfver kronans uppbörd, 49 band,
2:o) handlingar angående bränvinstillverkningen i riket, 892 band,
3:o) d:o angående stämpelpappersuppbörden i riket, 515 band,
tillhopa 340 hyllfot, men skulle syftet med en sådan förflyttning vara
beredande af ökadt utrymme för kammararkivet, skulle det för fyllande
af de sålunda ledigblilvande 340 hyllfoten i hvalfven under kongl.
slottets nordvestra flygel, liksom ock af de 700 hyllfot, kollegium ännu
hade att derstädes disponera, blifva nödvändigt från arkivet såsom
deposition afskilja sådana för arbetet derstädes och för allmänheten
jemförelsevis vigtiga handlingar som Göteborgs stads räkenskaper,
Upsala och Lunds akademiers jordeböcker och räkenskaper samt Stockholms
städs räkenskaper.
Detta kunde naturligen ej vara lämpligt, och vore i allt fall med
en tillökad hyllängd af endast 1,040 fot ingalunda tillräckligt sörjdt
för arkivets behof af utrymme.
Visserligen hade genom det på grund af 1892 års kongl. bref
verkstälda öfverlemnande af handlingar till andra arkiv det resultat
vunnits, att samtliga de kammararkivets handlingar, hvilka förut legat
på golfvet och i fönsternischerna, kunnat uppsättas å hyllor, men hade
också för detta ändamål hela det lediga hyllutrymmet tagits i anspråk.
För så vidt ökadt utrymme ej bereddes kammararkivet, vore det sålunda
ej vidare i stånd att till förvar från kammarrätten mottaga de granskade
räkenskaper, hvilka hittills derifrån öfverlemnats och för hvarje år
upptagit allt större plats, för närvarande omkring 250 hyllfot per år.
Härtill komme, att af den nuvarande lokalen icke blott den nedersta
våningen vore besvärad af fukt, som skadade der förvarade arkivalier,
utan äfven de öfriga våningarne icke kunde uppvärmas; ,att tillgången
på arbetslokaler för arkivets tjenstemän och enskilda forskare vore allt
för begränsad, och att hela lokalen icke kunde tillräckligt skyddas
mot eldfara.
Då sålunda den nuvarande lokalen knappt i något afseende motsvarade
fordringarne på ett arkiv, skulle det utan tvifvel vara högeligen
önskvärdt, att en ny arkivbyggnad kunde för de der förvarade
dyrbara samlingar uppföras, eller åtminstone att vare sig kammarrättens
eller marinförvaltningens eller något annat å Riddarholmen
beläget hus kunde för ändamålet lämpligen ombyggas, men då en dylik
anordning väl svårligen kunde vidtagas förrän i samband med det
gamla riksdagshusets disposition till embetslokaler, så tilläte sig kammarkollegium
endast att hos Kongl. Maj:t begära åtgärder för de under
närmaste framtiden mest oundgängliga behofvens fyllande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
43
Härutinnan ansåge sig kollegium böra anföra, dels att åtminstone
eu del af de i arkivets nedersta våning förvarade handlingar måste af
ofvan anfördt skäl med snaraste undanflyttas, dels att ökadt, utrymme
borde beredas för att i de öfriga arkivvåningarne kunna utföra det
närmast förestående arbetet med handlingarnes ordnande samt från
kammarrätten fortfarande mottaga granskade räkenskaper, dels ock att
de tillgängliga uppvärmda arbetslokalerna knappast vore tillräckliga
för arkivets ordinarie tjensteman jemte de personer, som skulle sysselsättas
med redan beslutade ordnings-, registrerings- och lagningsarbeten,
hvadan under närmaste tid icke kunde i arkivet beredas plats
för de enskilda forskare, som behöfde begagna arkivets handlingar,
derest icke arbetslokalerna blefve utvidgade; och hade kollegium derför,
under hänvisning till det af komiterade för utredning angående byggnadsplatser
för nytt riksdagshus och ny riksbank uti deras betänkande
den 29 november 1884 väckta förslag om upplåtelse till kammararkivet
af marinförvaltningens hus, hemstält, att, intilldess mera omfattande
åtgärder hunne vidtagas, åtminstone de lokaler i nedra bottnen af marinförvaltningens
och kammarrättens hus, hvilka lämpligen kunde med
kammararkivet förbindas, måtte, så snart ske kunde, varda till arkivet
öfverlåtna.
Beträffande det af revisorerne anmärkta, vanvårdade och oordnade
skick, hvari de i kammararkivet förvarade arkivalier befinna sig,
torde rättelse vara att emotse, sedan Riksdagen numera beviljat särskilda
anslag för arkivets ordnande; och hvad kammararkivets olämplighet
och otillräcklighet för inrymmande af dit hänvisade arkivalier
vidkommer, torde, sedan kammarkollegium omsider till Kong}. Maj:t
afgifvit infordraat yttrande i ämnet, erforderliga åtgärder för ett tidsenligt
hysande af ifrågavarande handlingar komma att af Kongl. Maj:t
vidtagas, dervid Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att taga i öfvervägande
i hvad mån till landsarkiven i Vadstena, Upsala och Lund,
om hvilkas inrättande förslag hos Riksdagen föreligger, må kunna
öfverlemnas en del i kammararkivet hittills förvarade arkivalier.
Då sålunda omförmälda ärende för närvarande är föremål för
statsmagternas särskilda uppmärksamhet, hemställer utskottet,
att revisorernes förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Ang. eganderättsförhållandena
med afseende
ä den
till Husqvarna
gevärsfaktori
upplåtna
mark.
§ 15.
(Rev. ber. pag. 229—242; uti. pag. 567 och 568.)
Under erinran, hurusom osäkerhet i eganderättsförhållandena ofta
inom vårt land uppkommit derigenom, att kronan upplåtit viss jord
för befrämjande af vissa allmännyttiga,företag, men dessa företag sedermera
afstannat utan att jorden återgått till kronan, hafva revisorerne
framhållit vigten af att, der sådan osäkerhet förefunnes, rättsförhållandena
måtte vederbörligen ordnas. Med afseende härå och då revisorerne
trott sig finna, att Husqvarna gevärsfaktoris eganderätt till hela den
från statsverket upplåtna mark, hvarå faktoriet vore anlagdt, af förenämnda
anledning icke vore fullt klar, hade revisorerne låtit anställa
en undersökning i detta ämne, hvilken undersökning ledt till följande
utredning.
Husqvarna gevärsfaktori eller, såsom det i äldre handlingar jemväl
benämndes, Jönköpings faktori ansåges omkring år 1680 hafva
anlagts af hofrådet Gustaf Qveckfeldt, som derefter afyttrat detsamma
till Kongl. Maj:t och kronan.
Den 14 juli 1690 hade Kongl. Maj:t uppdragit åt reduktionskommissionen
att föranstalta om förvärfvande till faktoriet af hemmanet
Södergården, och genom afhandling den 1 februari 1692 hade Qveckfeldt
å egna och medarfvingars vägnar till Kongl. Maj:t och kronan
afstått berörda hemman, Södergården, med dertill hörande tvenne »enfota
qvarnar» mot vederlag. Hemmanet, som i Qveckfeldts hand varit
frälse, hade derefter omförts till krono, hvilken dess natur, bestyrkt af
Jönköpings läns qvarnkommissions protokoll af år 1697, allt framgent
bibehållits; och hade förändring häri icke varit ifrågasatt, förrän nuvarande
innehafvaren af Husqvarna, eller Husqvarna vapenfabriksaktiebolag,
i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Jönköpings län
den 12 december 1896 anhållit att få skatteköpa hemmanet, hvarom
längre fram i redogörelsen kom me att vidare förmälas. Dock hade
faktoriet genom kongl. brefvet den 15 februari 1715 (punkt 6) erhållit
befrielse från skatter för Södergårdens egor.
Genom sistberörda kongl. bref hade faktoriet eller, måhända rättare
sagdt, dess dåvarande faktor J. Ehrenpreus erhållit sina privilegier,
omfattande, utom nyssnämnda förmån af skattefrihet för Södergården,
»fullkomlig disposition» af faktoriet, rätt att antaga folk och uppehålla
disciplin, frihet att, om mera kunde tillverkas än krigskollegium be
t
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
45
höfde, för egen räkning sådant utföra med rätt att effekterna in- och
utrikes försälja, eftergift af lilla sjö- och landtullen för alla materialier,
som erfordrades för faktoriets drifvande, äfvensom af stora sjö- samt
lilla sjö- och landtullen på alla vid faktoriet förfärdigade effekter, som
utskeppades till främmande orter eller till andra orter inom landet för
försäljning, tillåtelse att, i fall af brist på egen skog, kola och hugga
på kronohemman och allmänningar i Jönköpings, Skara och Elfsborgs
län, frihet för folket från knekte- och båtsmanshåll samt värfning, frihet
från inqvartering, mantalspenningar m. m. samt konfirmation af
»förra privilegier»; hvarjemte-(i 11 punkten) stadgats, att, om faktoren
Ehrenpreus skulle uppfostra någon son eller måg, som vore så skicklig
att drifva detta verket efter honom som någon annan, så ville Kongl.
Maj:t i anseende till faktorens härvid visade flit och idkesamhet uppå
en sådan hafva confererat faktoriebeställningen vid detta manufaktoriet
efter faktoren Ehrenpreus’ afgång under samma privilegier, som här
förmältes; dock måste derom vid sådant tillfälle först ansökning göras.
Efter J. Ehrenpreus hade Fredrik Ehrenpreus, hvilken benämndes
öfverdirektör, haft anställning vid faktoriet, som fortfarande var i kronans
ego och besittning.
Emellertid hade, enligt hvad i Secreta utskottets skrifvelse till
Kongl. Maj:t den 19 oktober 1756 meddelats, gevärsfaktorierna i riket,
»i anseende till deras slätta tillstånd så mycket mera sysselsatt Secreta
utskottets omtanka», som utskottet å ena sidan funnit, att dessa fabriker
efter dåvarande inrättning vore »för Kronan tärande och kostsamma»,
men å andra sidan nogsamt vore öfvertygadt, »att de kunde blifva
ibland de nyttigaste verk för Riket, om de blefve efter deras ämne inrättade
och skötte». Vidare hade utskottet framhållit, »att factorierna
icke äro på den fördelaktigaste foten inrättade och vidt skiljde från
det påsyftade tillstånd att kunna tillverka godt gevär för så lindrigt
pris, att vi skulle kunna med någon betydande fördel afsätta detsamma
på utrikes orter». Hufvudfelen hade utskottet funnit bestå uti en origtig
arbetsordning m. m., »uti någon brist på rörliga verk eller vattenbyggnader,
men förnämligast deruti, att factorierna drifvas för Kronans
räkningD. Som gevärsfaktorierna, fem till antalet, vore kronan tillhöriga,
så hade deras välstånd dittills endast varit grundadt på kronoleveranserna,
men utskottet hade vid flere riksdagar nogsamt funnit ogörligheten
för kronan att förse dess gevärsfaktorier med tillräckligt arbete
och derföre vid sista riksdagen fallit på den tanken, att de kunde
bättre skötas och förkofra sig till vinnande af gevärstillverkning till
utskeppande på utrikes orter, om de komme i enskildes händer, till
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
början hvaraf på försök Secreta utskottet då hos Kongl. Maj:t anhållit,
att Norrtelje faktori måtte till arrende utbjudas mot vissa vilkor och
fördelar, som man trott vara för privata personer nog lockande. Men
ingen hade velat detta faktori under arrende mottaga. Utaf allt detta
hade utskottet blifvit närmare öfvertygadt om nyttan och görligheten
af bättre pris vinnande på svenska geväret samt dess afsättande på
utrikes orter och funnit, att det enda och säkraste medlet dertill vore,
att kronan afstode gevärsfaktorierna till privata personer på sätt och med
de vilkor, som ett skrifvelsen bifogadt upplåtelsebref närmare utvisade, och
hvartill de vid gevärsfaktorierne, utom vid Norrtelje, nu varande Directeurer
eller Faktorer, om de med vilkoren åtnöjdes, skulle vara närmast berättigade,
såsom de der blifvit af kronan antagne och genom öppen fullmagt
förordnade till dessa manufakturverks förvaltning, dem de i flere år
förestått och således om deras beskaffenhet och drift bästa kunskap
och erfarenhet egde.
Secreta utskottet hade gjort sig underrättadt, att utom vattenverken,
som vid alla faktorierna voro i temligen godt stånd, jemte
några klensmedjor och lastbodar, funnes vid Jönköpings faktori % kronohemman
och en byggning för öfverdirektören, vid Örebro ett embetshus,
som nyttjades af faktoreu till boställe, £ hemman i Näsby, som vore
inlöst till några kreaturs underhållande för handtverkarne, samt en
täppa för bodarne; men att af 122 £ knektefrihetshemman, hvilka
varit anslagne till ersättning för de smeders hemman, som blifvit inrotade,
vore ej mera än 43 £ i behåll, hvilka senare hemman numera,
sedan faktoriet lemnades till faktoren, komme att till kronan indragas;
att utom nämnda byggnader egde öfverdirektören vid Jönköpings faktori
ett bajonett-slipverk och en hammare till pipämnens uträckning och
smide till verkens reparationer, samt att de gamla handtverkshusen
vid samma faktori vore så alldeles förfallna, att de, om faktoriet skulle
på gamla foten drifvits, hade måst ånyo uppbyggas, hvartill allena
16,000 daler sint erfordrats.
Sedan utskottet framhållit, att öfverlemnandet af kronans gevärsfaktorier,
»som i dess egen hand är henne sjelf till egen last», till
private perBoner kunde anses för ett beständigt kapital, som inom några
år blefve ansenligt fruktbärande, genom det kronan erhölle lindrigare
pris på geväret, utom den förmånen att tillskynda riket en förr ovanlig
nationel vinst genom gevärets utskeppning till främmande orter, hade
utskottet — som »till ett så stort ändamåls vinnande» trodde det vara
alldeles oundgängligt och billigt, att publieum understödde »de anstalter,
som skulle sätta de private faktorierna i stånd att bringa dem till be
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
47
bong verkställighet» — anfört, att kronan borde till faktorierna införskaffa
en stam af skicklige handtverkare och öppna vägen för den
utrikes gevärshandeln och att faktorierna, »som omöjligen kunde i
första början hålla pris med utlänningen» måtte med utskeppningspremier
från 12 till 25 procent understödjas, till dess inrättningarna
kommit i stånd och gevärshandeln utomlands blifvit gångbar.
»Dessa äro de hjelpmedel till gevärsfaktoriernas uppkomst», så
hade Secreta utskottet afslutat sin skrifvelse, »som Eders Kongl. Maj:ts
Secreta utskottet i underdånighet bort vid handen gifva med lika underdånig
anhållan, det täcktes Eders Kongl. Maj:t om verkställigheten
häraf vederbörande i nåder förständiga.»
Det med Secreta utskottets skrifvelse följande »projekt till vilkoren
vid Gevärs Factoriernas upplåtande till Private Personer», innehöll
bland annat, följande:
l:o) »Upplåter Kongl. Maj:t och Kronan Factoriet med strömdrag,
Byggnader, Inventarier och flere tillhörigheter, med all den rätt, som
Kronan innehafver N. N. till evärdelig egendom att dermed göra och
låta efter som han bäst och nyttigast finner, samt verket med egen
omkostnad drifva och underhålla, i följd hvaraf Factoriet, äfvensom
annan dess välfången egendom må gå i arf och köp, men detta allt
med det uttryckliga förbehåll, att Factoriet, i hvars hand det vara må,
aldrig må förfalla, utan ständigt till gevärstillverkning upprätthållas.
2:o) Till den ändan skola kronoleveranserna delas emellan Factorierna
i följande proportion och denna proportion, då årliga kronobeställningarne
icke öfverstiger 4,000 Musquetter med dertill hörande
Bajonetter, emedlertid och till dess Ronneby Factorie kommer i stånd,
då det äfven i denna kronoleverants bör deltaga, blifver lika så beständig
som ägande- och besittningsrätten, nemligen:
Jönköpings Factori....................................... 1,500
Norrköpings „ 750
Söderhamns „ 750
Örebro ,, 500
Norrtelje ,, 500
tillsammans st. 4,000 Musquetter
med dertill hörande Bajonetter, men hvad som öfverstiger 4,000 Gevär
om året, må Kronan ega frihet genom öppen auction utbjuda och beställa
hos den af inrikes Gevärs Factorierne, som ger bästa priset.»
På grund af Secreta utskottets förberörda skrifvelse med ofvan
-
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
anförda projekt samt Kongl. Maj:ts deraf föranledda bref den 26 Oktober
1756 hade kongl. krigscollegium den 13 september 1757 åt öfverdirektöreu
Fredric Ehrenpreus utfärdat ett så lydande upplåtelsebref:
»Kongl. Maj:ts och Rikets Krigs Collegii Vi underskrifne etc;
Göre veterligt: Att såsom Hans Kongl. Maj:t Vår Aller Nådigste
Konung, genom utfärdade skrifvelse till Oss, af den 26 sistlidne Oktober,
Aller Nådigst behagat förklara, huru som å ena sidan funnits, att
Gevärs Factorierne i riket efter nu varande inrättning äro för Kronan
tärande och kostsamma, samt att ogörligt blifver förse dem med tillräckligt
kronogevärsarbete; men att de å andra sidan kunna blifva de
nyttigaste verk, om de blifva efter deras ämne inrättade och skötte,
hvarigenom ett bättre pris kunde vinnas på Svenska geväret samt afsättning
på utrikes orter, till hvilka nyttiga ändamåls vinnande Hans
Kongl. Maj:t Aller Nådigst funnit vara det ena och säkraste medlet,
att Kronan afstår Gevärs Factorierna till private personer, hvartill Hans
Kongl. Maj:t Aller Nådigst förklarat öfver Directeuren Fredric Ehrenpreus
närmast berättigad, såsom förut antagen och med öppen fullmagt
om Factoriets förvaltning försedd; alltså till underdånigst följe deraf,
hafve Vi velat upplåta, efter som Vi härmed och i kraft af detta
Vårt öppna bref, på Hans Kongl. Maj:ts Vår Aller Nådigste Konungs
vägnar upplåte till Öfver Directeuren ädle och välbördig Fredric Ehrenpreus,
Jönköpings och Husqvarna Gevärs Factori, med följande vilkor,
nemligen:
l:o) Med strömverk, byggnader, inventarier och flere tillhörigheter,
med all den rätt, som Kronan det innehafver, Öfver Directeuren till
everdelig egendom, att dermed göra och låta, eftersom Öfver Directeuren
bäst och nyttigast finner, samt verket med egen omkostnad
drifva och underhålla, i följd hvaraf Factoriet äfvensom annan Öfver
Directeurens välfångna egendom må gå i arf och köp, men detta allt
med det uttryckliga förbehåll, att Factoriet, i hvars hand det vara må,
aldrig får förfalla, utan ständigt till gevärstillverkning upprätthållas.
2:o) Till den ändan skola Krono Leverantserne delas emellan
Factorierne, då årliga kronobeställningarne icke öfverstiga 4,000 Mousquetter
med dertill hörande bajonetter, i sådan proportion, att Husqvarna
Gevärs Factorie får årlig beställning af 1,500 Mousquetter och
lika många bajonetter, intill dess Ronneby Factorie kommer i stånd,
då det äfven uti förenämnde antal af 4,000 Mousquetter och bajonetter
kommer att deltaga, och blifva lika så ständig Leverant som de öfrige
Gevärs Factorierne. Men hvad som öfverstiger 4,000 gevär om året,
skall Kronan ega frihet genom öppen auction utbjuda och beställa hos
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
49
den af inrikes Gevärs Factorierne, som gifver bästa priset; men skulle
öfver Directeuren brista i sin Leverant^, så skall samma Leverant^ för
den gången öfver Directeuren till straff delas emellan de andra Factorierne;
dock skall Husqvarna Factorie derföre icke förlora sin rätt,
utan i den händelsen Leverantsen vid detta Factorie skulle ett, högst
2:ne år å råd brista, så skall öfver Directeuren blifva sin rätt förlustig
och icke få sälja och afstå Factoring utan eger då Kronan frihet att
lemna Factoriet till annan man, som förmår prestera prestanda, i
hvilken händelse likväl öfver Directeuren bör för dess å Factoriet gjorde
förbättringar njuta ersättning af Kronan eller den tillträdande---—»
I skrifvelse till Kougl. Maj:t den 20 februari 1770 hade Secreta
utskottet anmält, hurusom utskottet af kongl. krigskollegii riksdagsberättelse
med bekymmer inhemtat de flera svårigheter, som tryckte
gevärsfaktorierna och ännu hindrade de hufvudafsigter, som med deras
första inrättning, såväl som upplåtande sedermera till private egare
varit påsyftade. Ibland dessa svårigheter förekomme först den osäkerhet,
hvaruti f aktorieinnehafvarne sig befunne om oqvald och orubbad besittning
enligt upplåtelsebref v en af faktorierna, så länge de fullgjorde de
deruti foreskrifna vilkoren. y>Wid sista Riksdag», yttrade utskottet,
-»hade dåvarande Secreta utskott ansett upplåtelseafhandling en som år 1756
blifvit tillstyrkt endast såsom på försök sluten och medelst afgifvet betänkande
till Riksen Ständers plena hemstält, om icke samma afhandling
borde häfvas och faktorierna återtagas till Kronan och på sätt som
tillförene förvaltas emot återbetalning till factorie förvaltarne af hvad
de bevisligen kostat hvar på sitt verk.» Efter erinran att vid 1761
års riksdag ej åtal skett, och att vid sista riksdagen två stånd ej befattat
sig med Secreta utskottets då gjorda hemställande, dervid Riksens
Ständer ej heller vid 1770 års riksdag lagt hauden, kunde Secreta
utskottet ej annat finna än att — när och på de skäl, Secreta utskottet
hos Kongl. Maj:t vid 1752 och 1756 årens riksdagar andragit, faktorierna
vore innehafvarne upplåtna till everdlig ego med de uttryckliga förbehåll,
att hvart Faktorie i hvars hand det vara måtte, aldrig finge förfalla,
utan ständigt till gevärstillverkning upprätthållas, och att innehafvaren
i fall den beställa leverantsen vid faktoriet skulle ett, högst tvenne
år å rad brista, skulle vara sin rätt förlustig och icke få sälja eller
afstå faktoriet, utan Kronan egde frihet att lemna faktoriet till annan
man, som förmådde prestera prestanda — faktoriernas upplåtande och
idkande af private personer såsom proprie egendom vore Kronan
förmånliga, hvilken dermed undginge afl kostnad på deras vidare
byggning och underhållande samt allt äfventyr af medel, som till uppBih.
till lliksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Åfd. 37 Häft. 7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
handling och aflöning tillförene måst lemnas faktorerne i händer, hvartill
förfarenheten lade, att en annans egendom och goda sällan så väl
och ömt sköttes, som ens enskilda. Sällsamma exempel gälde icke
deremot, och de finge mera tillegnas en ovanlig samvetsömhet än den
borgerliga lagens kraft. Således och emedan afhandlingarna vid faktoriernas
upplåtande grundade sig på rikets verkliga förmån och Secreta
utskottet till befordran deraf i stöd af det oklandrade förtroende att i
dylika mål ensamt förordna, Riksens Ständer detsamma uppdragit, bemälta
afhandlingar tillstyrkt, dem Riksens Ständer ej heller sedermera
åtalt, mindre ändrat; och så vida rikets lag ej tilläde Kronan vid afhandlingar
annan rätt än undersåtare att efter behag hålla eller bryta
ord och afsked, utan tvärtom Riksens Ständer vid flera tillfällen vidkänt
en fullständig reciprocitet, och dessa afhandlingars häfvande dessutom
skulle förorsaka Kronan en betydlig och ganska kännbar kostnad
medelst ersättning af de vid faktorierna af förvaltarne gjorda förbättringar,
helst det icke vore Rikets Ständer värdigt eller med deras rättrådiga
tänkesätt instämmande att genom process afmatta och således
nödga förvaltarne att taga hvad efter ett vanskligt godtycke kunde
bjudas; ty anhölle Secreta utskottet, att Kongl. Maj:t täcktes framgent
i nåder handhafva och beskydda de medborgare, som dessa faktorier
undfått och mottagit såsom sin proprie egendom vid deras oqvalda besittning,
så länge de fullgjorde de uti upplåtelsebrefven för Kronan och
Riket betingade vilkor och skyldigheter.
Enligt »anteckningar angående Husqvarna Gevärsfactorie», som
vore till finnandes i riksarkivet, hade enligt syne- och inventeringsdokument
af den 24 oktober 1759 följande värden åsatts byggnaderna
vid Husqvarna:
kronans byggnader..................................... 3,150 Rdr 17 i öre
och faktorens eller emottagarens .................... 18,758 „ 14 f „
Husqvarna hade då bestått af Södergårdeu med skattlagd qvarn
samt Höggärdsängen. Angående den sistnämnda funnes i berörda
anteckningar följande meddelande:
»Höggärdsängen är enligt öfverenskommelse med faktoriegaren
afstådd till Hofrättsrådet Posse nemligen:
enligt Kongl. Resolutionen den 2 Aug. 1786
„ Kongl. Brefvet den 17 Nov. 1794 .......
it
den 22 Juli 1800
65
54
108
tnld
tt
tt
Summa 227 £ tnld.
■n
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
51
Var skatteköp! för 1,200 D:r Slint enligt Kongl. Krigskollegii
bref den 31 Juli 1770. Räntan 200 D:r S:mt = 66 Rdr 32 B. Kronan
förbehållen.
I ersättning för sistnämnda andel af Höggärdsängen erhöll
faktoriet hemmanet Tormenäs.»
Enligt förstnämnda kongl. resolution den 2 augusti 1786 hade
öfverdirektören Ehrenpreus till sin svärson, hofrättsrådet friherre
G. M. Posse upplåtit den del af Höggärdsängen, som omfattade torpet
Rosenlund med derintill stötande egor, hvarefter Posse anhållit att berörda
uppodlade egor finge skiljas från ängen, hvilken i det derå
utfärdade skatteköpebref ansågs förenad med Husqvarna gevärsfaktori.
Efter tillstyrkan af krigs- och kammarkollegierna hade Kongl. Maj:t
tillåtit denna uppodlings skiljande från den öfriga Höggärdsängen,
dock att en proportionerlig del af hela räntan utaf denna uppodling
framdeles utginge och i jordeboken densamma påfördes, samt att all
vidare söndring utöfver den nu uppgifna och afifattade vidd för framtiden
förbjödes. Den 17 november 1794 hade Kongl. Maj:t. bifallit
friherre Posses ansökan att ytterligare 54 tnld finge afskiljas mot
förbindelse af Posse att efter tunnlandtalet ansvara för årliga räntan i
penningar af ängen, men till svar å friherre Posses och Ehrenpreus’
är 1800 ingifna ansökan att återstående 180 \ tunnland af Höggärdsängen
måtte åt Posse upplåtas mot utbyte af skattekronoaugmentshemmanet
Tormenäs om 184 tunland hade Kongl. Maj:t i bref den 22
juli 1800 till krigskollegium yttrat: Datt ehuru Collegium ej mindre än
Kammarcollegium det nu ifrågasatta bytet med underdåniga tillstyrkande
understöd!, kunde Kongl. Maj:t så mycket mindre dertill lemna Nådigt
bifall, som Kongl. Maj:t under den 2 Augusti 1786 uttryckligen förbjudit
all vidare söndring af samma äng såsom till styrka och understöd
af Husqvarna gevärsfaktori anslagen, och hvilket vilkor genom
Nådiga brefvet den 17 November 1794 ej blifvit förändradt.»
Det ifrågasatta bytet hade likväl derefter antagligen beviljats.
I bref den 19 december 1683 hade, enligt hvad i revisionsberättelsen
vidare upplyses, Kongl. Maj:t anbefalt, att halfva hemmanet
Husqvarna med en mjölqvarn i strömmen, begge tillhöriga fru Carin
Törneskjöld, skulle genom byte förvärfvas, enär det vore för faktoriet
nödvändigt, helst innehafvaren af qvarnen erbjudit sig att mot den
skatt och ränta, densamma afkastade, göra byggmästaretjenst och
reparera allt hvad vid bruket behöfdes.
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Bytet hade verkstälts genom afhandling den 20 november 1685
med H. I. Ridderhielm, som då egde hemmanet. Sedan hemmanet
derefter blifvit omfördt till krono, hade räntan deraf anslagits till lön
åt byggmästaren vid krutbruket.
Enligt 1702 års jordebok hade hemmanet 1690 förmedlats till
V4 mantal, hvarefter hemmanet, vid hvilket funnes en tullqvarn, som
i jordeboken upptagits till tre tunnor bjuggmjöl, blifvit år 1707 raseradt
och med alla räntor tillagdt Husqvarna krutbruk.
Detta krutbruk hade enligt kontrakt den 16 december 1745 förvaltats
af Pehr Brehmer, men sedan han afvikit, hade Kongl. krigskollegium
antagit och förordnat kaptenen Jöran Ehrenpreus till förvaltare
af krutbruket och den 16 november 1778 upprättat kontrakt,
hvarigenom åt bemälde Ehrenpreus och hans arfvingar uppdragits förenämnda
krutbruk »med alla brukets tillhörigheter af byggnader, vattenverk,
materialier och instrumentalier samt allt hvad till hemmanet Norre
Gården, derå det anlagdt är, i ägor lydt och ännu lyder eller hädanefter
tillvinnas kan, med det uttryckliga förbehåll, att bruket der i alla tider
vidmagthålles, utan att Kongl. Maj:t och Kronan med någon kostnad
besväras». I fall af kontraktsbrott hade för första och andra gången
stadgats penningböter, men för tredje gången förlust af krutbruksförvaltningen;
deremot hade honom tillförsäkrats »att i alla andra fall för
sig, arfvingar och efterkommande oklandradt få behålla förvaltningen
öfver detta krutbruk».
Sedan Kongl. Maj:t genom skrifvelse till krigskollegium den 7
april 1783 förständigat, det åtskilliga förändringar med krutbruken i
riket så väl i anseende till arbetslönen som flere omständigheter rörande
kruttillverkningen m. m. pröfvats nödvändiga samt i anledning deraf
förordnat, att förnyade kontrakt med förvaltarne af nämnda verk skulle
upprättas, hade mellan kongl. krigskollegium och statskontoret å ena,
samt kaptenen Ehrenpreus å andra sidan afslutats kontrakt den 23
juni 1784, hvarigenom Ehrenpreus försäkrats så »för sig sjelf som fru,
barn och arfvingar en ständig och oqvald besittning af Husqvarna
krutbruk med dertill hörande hemmansdel, Norregården i Husqvarna
kallad, jemte alla nu varande hus, byggnader, krut- och mjölqvarnar
samt öfriga vattenverk och inrättningar och med alla dittills innehafda
rättigheter», och hade det blifvit kaptenen eller hans rättsinnehafvare
tillåtet att med vederbörligt bifall afstå besittningen till någon annan,
som pröfvades vara i stånd att densamma drifva och hvilken samt
arfvingarna efter honom komme att bruket och inrättningen efter behofvet
bygga och ständigt underhålla; dock hade undantagits krut
-
Statsutskottets Utlåtande N:0 69. 53
magasinet med dertill hörande sjöbryggan och profkastningshuset,
hvilka, för kronans kostnad utan förvaltarens åtgärd komme att byggas
och underhållas.
Sedan fråga uppstått om förflyttning af Husqvarna krutbruk och
derom den 9 september 1795 slutits aftal med egaren af Husby kloster
krutbruk i Dalarne, hade kaptenen Ehrenpreas hemBtält, att hemmanet
Norregården måtte med Husqvarna gevärsfaktori förenas och åt Ehrenpreus
fortfarande få innehafvas. Genom kongl. resolutionen den 23
maj 1796, hvari förordnats om krutbrukets flyttning, hade Kongl. Maj:t
i anseende till hemmanets närbelägenhet till gevärsfaktoriet, med hvilket
detsamma nyttjade gemensamt vattendrag'', funnit skäligt tillåta, att
detta hemman måtte hädanefter gevärsfaktoriet åtfölja såsom detsamma
tillhörande och af kaptenen Ebrenpreus i sådant afseende innehafvas
med lika vilkor, hvarunder det varit krutbruket tillslaget, deremot det
honom skulle åligga att g ev är stillverkning en derstädes än vidare utvidga
och tillöka.
Enligt ofvan åberopade anteckningar om Husqvarna gevärsfaktori
hade i anledning af väckt fråga, att Kongl. Maj:t och kronan skulle
åter inlösa Husqvarna faktori, besigtning och värdering år 1818 anstälts
å faktoriet, dervid Norregårdens egor ej ansetts i värde böra
beräknas, emedan de voro utlemnade till och brukades af handtverkarne;
»Husen
på Norr- och Södergården
voro värda ...................................... 13,312 Rdr.
Södergården och Tormenäs gaf i
årlig inkomst 2,500 Rdr, således
värde ................................................ 41,666 Rdr 32 sk. 54,978 Rdr 32 sk.
Tillkommer beräknad vinst på ytterligare ökad till
-
verkning 1,000 Rdr motsvarande ett kapital af ... 16,666: 32. 4
Summa inlösen 71,645: 16.
Dessutom erfordrades för Factoriets projekterade
iståndsättning.................................................................... 36,637: 18. 4.
Summa, som hela förvärfningen (aqvisitionen) skulle _
kosta Kongl. Maj:t och kronan .................................. 108,282: 3 4. 4.
I jordeböckerna upptoges Husqvarna Södergården och Norregården
såsom kronoegendomar; förekommande derom i de två sistupprättade
jordeböckerna följande:
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
År 1825.
Crono hemman.
J '' -
Husqvarna Sorg. N:o 1. 1 mantal crono.
Jordeboksräntan:
Penningar .................................. ............. 13: 11 $
6 L$C smör .................................................. 3: 12. _
8 dagsverken .................. .......................... 24:_
8 åhriiga hästar ....................................... 38: 8.
4 konungz dito .......................................... 12: 9 |.
5: 5: 5
Mantalsränta ................................................ 6: 2 5: 5 f 11; 31.
Annota tioner:
Efter Kongl. Maj:ts Allernådigaste privilegium af den 15 februari
1715 njutes detta hemman fritt med alla räntor under Husqvarna Gevärsfactorie.
Ibm. Norregården N:o 2.
En raserad kronofjerding.
Räntor i ett för allt Penningar ......................................... 1: 32.
Annotationer:
Varit 1, men år 1707 Raserad under Husqvarna krutbruk och
räntor nu i ett för allt 10 Dr sint som njutes fritt under krutbruket
efter Kongl. Kammarcollegii utslag samt slutet arrendekontrakt med i
lifstiden Direkteuren Brehraer. Krutbruket nu förflyttat till Husby
kloster och Räntan underlagd Gevärsfactoriet.
Husqvarna N:o 3.
Ett krutbruk:
Förflyttat till Husby kloster i Dalarne likmätigt ordres af den 23
Nov. 1796 och den 2 Jan. 1797.
Ibm. Sorg. N:o 4.
1 kronoqvarn med 2 par stenar; jemväl är i samma ström upprättadt
ett borr- och Pipbruk under samma hemman.
Annotationer:
Innehafves utan skatt af framlidne Herr öfverdirekteuren Ehrenpreutz’
arfvingar under besittningsfrihet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Ibm Norrg. N:o 6.
1 D:o qvarn med lika inrättning.
Annotationer:
Innehafves med lika frihet som för hemmanet Ibm är anfört.
Ibm. 1 Hel- och Perlgrynsqvarn med 1 par stenar.»
1877 års jordebok.
» Kr ono eg endomar.
Under allmän disposition.
Hemman:
Husqvarna N:o 1, 1 mtl.
Södergården
kronotionde
5 kbft 1.68 k:r Råg <.................................... 12: 60: 66
5 „ 1.68 „ Korn ..............................a: 9:92: 26 22: 43.
Anteckningar:
Enligt Kongl. Privilegium deu 15 Februari 1715 frinjuter Husqvarna
gevärsfaktori detta hemmans ränta, hvilken jemlikt Kongl. Kammar
Collegii bref den 28 Januari 1856 är från jordebok och räkenskaper
utesluten.
Krono.
Jordlägenheter:
Oförmedladt mtl. I, Husqvarna N:o 2. En lägenhet Norrg.
Anteckningar:
Har varit \ hemman, som år 1707 raseradt och med alla räntor
underlagdt Husqvarna krutbruk, men sedan krutbruket flyttats till Husby
kloster i Dalarne genom Kongl. Bref den 23 maj 1796 förklarats skola
anses såsom en tillhörighet under Husqvarna gevärsfaktori.
Räntan är från jordebok och räkenskaper utesluten enligt Kongl.
Kammar Collegii beslut den 28 Januari 1856.»
I skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Jönköpings län
den 12 december 1896 hade Husqvarna vapenfabriksaktiebolag anmält
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
sig till skatteköp af kronohemmanet Husqvarna Södergården n:o 1 och
kronolägenheten Norregården n:o 2, men hade Konungens befallningshafvande
den 17 mars 1897 resolverat, att enär fastigheterna ej upptagits
i den af kammarkollegium enligt skrifvelse af den 13 oktober
1851 faststälda förteckning, utan kollegium fastmer enligt samma skrifvelse
med bilagor förklarat Husqvarna Södergården icke kunna till skatte
försäljas, ty och då vid sådant förhållande den omständigheten, att sökanden
icke innehade stadgad åborätt till omförmälda hemman och jordlägenhet
nu icke behöfde komma i betraktande, Konungens befallningshafvande
alltså, jemlikt kongl. kungörelsen den 15 december 1848,
funne ansökningen icke föranleda åtgärd.
I skrifvelse till kommerskollegium den 14 oktober 1896 hade W.
Tham såsom ordförande i styrelsen för Husqvarna vapenfabriks aktiebolag
anhållit, att kollegium i enlighet med stadgandena i kongl. förordningarne
den 19 september 1723 och den 24 januari 1720, jemförda
med kongl. kungörelsen den 11 december 1757 måtte förklara de af
aktiebolaget under ständig besittningsrätt innehafda hemmanet Södergården
och lägenheten Norregården icke nödiga för uppehållande af
rikets bergverk; och hade kongl. kommerskollegium genom resolution
den 23 oktober 1896 förklarat, att kollegium ur synpunten af bergshandteringens
intresse ej hade något att erinra mot att ifrågavarande
hemman och lägenhet blefve till skatte lösta af Husqvarna vapenfabriks
aktiebolag.
Härefter hade Tham i sin förberörda egenskap låtit till kammarkollegium
ingifva eu den 21 september 1897 dagteckuad ansökan, deri
han anhållit, att kollegium antingen måtte förordna om öfverförande
i jordeboken från krono till skatte af kronohemmanet ett mantal
Husqvarna n:o 1 Södergården och kronolägenheten Husqvarna n:o 2
Norregården, hvilka fastigheter af bolaget innehades med den rätt,
hvarunder de samma blifvit genom kongl. resolutionen den 26 oktober
1756 och derpå grundad^ kontrakt den 13 september 1757 såsom
tillhörigheter till Jönköpings och Husqvarna gevärsfaktorier till
öfverdirektören Fredrik Ehrenpreus öfverlåtna, eller ock förklara hinder
icke möta för skatteköp af ifrågavarande hemman och lägenhet, ehuru
de blifvit uteslutna från den genom kollegiets skrifvelse den 13 oktober
1851 faststälda förteckning öfver egendomar af krononatur, hvilka
finge till skatte försäljas.
Sistomförmälda ansökning vore fortfarande på kongl. kammarkollegiets
pröfning beroende.
Enligt af revkorerne inhemtad upplysning från domhafvanden i
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
57
Tvet.i härad hade Gustaf Sture och enkefru friherrinnan Charlotta Sture
år 1821 erhållit fastebref å »Gevärsfaktoriet Husqvarna med underlydande
1 s mantal kronoskatte Södre- och Norregård, qvarnlägenhet
och såg, samt ett mantal kronoskatte Tormenäs». Under åren 1871
och 1872 hade Husqvarna vapenfabriks aktiebolag erhållit fastebref å
»Husqvarna Söder- och Norregård 1 £ mantal kronoskatte i Hakarps
socken och Tormenäs, ett mantal kronoskatte i Rogberga socken». Om
sistnämnda hemman hade domhafvanden meddelat, att det sedan år
1821 varit i många händer och i sju särskilda fångeshandiingar försålts
till bolaget, som numera försålt detsamma till enskild person,
hvilken derå erhållit lagfart.
Revisorerne hade ansett detta ämne vara af så stor vigt, att revisorerne
velat bringa detsamma till Riksdagens kännedom.
Kammarkollegium har i ett den 21 januari innevarande år afgifvet
utlåtande angående revisorernes ofvanberörda uttalanden i fråga om
eganderättsförhållandena med afseende å den till Husqvarna gevärsfaktori
upplåtna mark till en början meddelat, att kollegium för sin
del vid nämnda utredning icke hade annat att erinra eller tillägga,
än att lägenheten Höggärdsängen eller, såsom den i jordeböckerna
benämndes, Höggärdet, blifvit på grund af kongl. bref den 19 maj
1741 såsom behöflig för gevärsfaktoriet upplåten på arrende åt faktoriets
dåvarande innehafvare, öfverdirektören Fredrik Ehrenpreus;
att bland kollegii skatteköpshandlingar funnes förvaradt ett den 31
juli 1770 dagtecknadt koncept till skatteköpebref å lägenheten för
bemälde Ehrenpreus, hvilket koncept angåfve skatteköpebrefvet såsom
utfärdadt af kammarkollegium — ej, såsom utredningen antydde,
af krigskollegium — och hvilket koncept icke upptoge något vilkor
om lägenhetens oskiljaktiga förblifvande vid gevärsfaktoriet, hvaremot
uti ett, som det ville synas, den 25 juli 1763 utfärdadt, men
sedermera år 1766 återfordradt dylikt skattebref nämnda med flere vilkor
syntes hafva varit intagna; att det i revisorernes utredning omförmälda
byte af en del utaf Höggärdsängen mot hemmanet Tormenäs
blifvit af Kongl. Maj:t genom bref den 5 maj 1802 medgifvet, hvarefter
krigskollegium, jemlikt i samma bref erhållet uppdrag att vidtaga
åtgärder till bytets fullbordande och att »ställa hemmanet Tormenäs i
lika förbindelse i afseende på faktoriet» och kronans säkerhet, som
Höggärdsängen dittills ålegat och åtföljt, under den 11 påföljande augusti
angående denna transaktion utfärdat bytesbref, hvarigenom bland annat
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami 1 Åfd. 37 Båft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
förklarats, att hemmanet Tormenäs dädanefter skulle till gevärsfaktoriets
understöd förblifva derifrån oskiljaktigt, utan att dock något äfventyr
för öfverträdelse härutinnan blifvit stadgadt; samt att hemmanet
Tormenäs uti såväl 1825 som 1877 årens jordeböcker för länet upptoges
under skattetitel med anteckning, enligt den senare, bland
annat, att hemmanet vore anslaget till understöd åt Husqvarna gevärsfaktori.
I öfrigt finge kollegium — som, vid det förhållande att den gevärsfaktoriet
anslagna fasta egendom icke stode under kollegii vård och
inseende, ansåge sig icke tillkomma att vidtaga eller föreslå åtgärd till
häfdande af kronans eganderätt till samma egendom, för så vidt sådant
med revisorernes framställning afsåges — endast upplysa, att kollegium
till pröfning förehaft den i revisorernes berättelse omförmälda, af
Husqvarna vapenfabriks aktiebolag hos kollegium gjorda ansökning
om öfverförande i jordeboken från krono till skatte af hemmanet Husqvarna
n:o 1 Södergården och lägenheten Husqvarna n:o 2 Norrgården
eller alternativt om skatteköp af nämnda fastigheter; dervid
kollegium, enär något förhållande ej visats vara för handen, som borde
föranleda till vidtagande af den sökta ändringen i jordeboken, samt
fastigheterna såsom tillhörigheter till gevärsfaktoriet, hvars egenskap
af inrättning för allmänt ändamål icke, såvidt handlingarne utmärkte,
upphört, förty må6te anses vara af natur att icke kunna till
skatte försäljas, förklarat ansökningen icke till någon kollegii åtgärd
föranleda.
Sedan uppmärksamheten blifvit fäst å ifrågavarande ämne och då,
på sätt revisorerne framhållit, det är af vigt att, der osäkerhet i rättsförhållandena
må anses förefinnas, dessa förhållanden varda vederbörligen
ordnade, har utskottet ansett en ytterligare utredning i föreliggande
ärende böra verkställas för utrönande, hvilka åtgärder i detta
hänseende skäligen böra vidtagas för tillgodoseende af kronans rätt
utan förnärmande af enskildes berättigade intressen.
Utskottet hemställer derföre,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kougl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa eu
närmare utredning i fråga om eganderättsförhållandena
med afseende å den till Husqvarna gevärsfaktori upplåtna
mark samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill
en sådan utredning må befinnas föranleda.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
59
§ 16.
(Rev. ber. pag. 242—249; uti. pag. 569.)
Jemväl i afseende å eganderätten till den kronomark, som upplåtits
till Finspongs styckebruk, hafva revisorerne trott sig finna någon osäkerhet
vara rådande. Med anledning häraf hade revisorerne, hvilka inom
den begränsade tid, som vore för revisorernes arbete tillmätt, icke
varit i tillfälle att åstadkomma en fullständig utredning i detta ämne,
dock låtit anställa en undersökning deri, af hvilken undersökning framgått
följande.
Vid Finspong hade ända sedan 1500-talet funnits ett bruk, som
drifvits för kronans räkning, men derefter öfverlemnats till besittning
af enskilde. År 1618 hade Finspongs gods lemnats såsom pant för
en fordran, som Louis de Geer hade hos kronan, hvarefter samme de
Geer, sedan han blifvit svensk medborgare, år 1641 inköpt godset
samt år 1646 derå erhållit fastebref. Någon tvekan om eganderätten
till säteriet hade derefter ej förelegat. Men hvad bruket anginge, hade
detta genom kongl. reduktionscollegii resolution den 19 september 1685
förklarats »för reducibelt, och Hans Kongl. Maj:t hemfallet med alla
uppburne och så väl af kommissarien sjelf som samtl. arfvingarne åtnjutne
räntors återfång ifrån 1641, då arrendet cesserade intill nu med
interesse å 6 pro cento», hvarom kammarkollegium, enligt dess registratur
för september 1685, notificerat de Geers arfvingar med begäran,
att de ett riktigt inventarium ifrån sig lemnade tillika med sina böcker
sådane som de med ed, der så påfordrades, skulle vilja vara förtänkte
att verificera, på det kollegium derutaf kunde se hvad man årligen af
samma bruk uppburit och åtnjutit. Samtidigt hade kollegium aflåtit
skrifvelse till landshöfdingen Axel Ståhlarm med begäran, att han
måtte bruket strax under kronan vederkänna och indraga samt jemväl försorg
draga, hur detsamma till en säker person kunde blifva på det
fördelaktigaste för Kongl. Maj:t bortarrenderadt.
Derefter hade bruket blifvit, enligt kontrakt den 20 januari 1686,
utarrenderadt under två år till Louis de Geer den yngre; och efter utgången
af nämnda arrendetid hade bemälde de Geer erhållit detsamma
enligt kontrakt den 1 juli 1689 på perpetuel! arrende för sig, barn och
arfvingar; och vore af handlingen härom enligt eu i kammarkollegium
tillgänglig afskrift så lydande:
»Kongl. Maij:t wij underskrift^ Respective Rådh, President och
Ang, eg anderätt
8} ör håll andena
med
afseende å den
till Finspongs
jern- och
styckebruk
upplåtna
mark.
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
samtlige Cammar Råd. Giörom witterligit, att efter som det arrendecontract,
Collegium den 20 Ianuarii 1686, med Edle och wälborne Louis
de Geer den yngre på sin faders vägnar om Finspånga Bruukz häfd
och nyttjande allenast på 2:ne åhrs tyd skuta månde, är nu redo expirerat,
och det för Kongl. Maij:t tjenst och Interesse nödigt wara will,
åt om samma bruukz conservation och drifwande alt framgent något
wisst och säkert förorduat warder, hafwandes Hans Kongl. Maij:t förmedelst
Des nådige hijt till Collegium ankomne breeff daterat d. 11
Ianuarii 1686 lämbnat oss frije händer detta bruuk på det fördehlachtigaste
och säkraste sättet som sig kan giöra låta, att bort arrendera;
Fördenskull hafworn wij, så i anseende dertill, som och för dhe ansenliga
meliorationer och Byggnader Edell och Wälborne Louis de Geer
den älldre wid förber:de wärk nederlagdt, hvarigenom icke allenast
siälfva bruuket, uthan och dhe der till hörige adpertinentier äro brachte
uti det Esse och wälstånd, som dhe nu förtijden med Kongl. Maij:ts
stoora nytta och fördehl finnes, funnit bäst och säkrast under wisse
. Conditioner åt uplåta honom mehrbemälta Finspånga Bruuk, och alt
hwad der af dependera!- sampt med rätta där till hörer, till ett perpetuel
arrende, eftersom wij här med och i kraft af detta wårt öpne
bref och Contracht. på Kongl. Maij:ts vägnar, inrymme och uplåte honom
Wälborne Louis de Geer sampt hans hustru, barn och arfvingar
till ewärdeliga tijder, det till Kongl. Maij:t den 19 september 1685
återkallade Finspånga bruuk i Östergiötland under arrende, emot eu
åhrlig afgift af Sex hundrade dahler nu gångbart sölvermynt, hvilken
stipulerade arrendesumma han och hans arfvingar skola wara förplichtade,
widh hwart åhrs ända, begynnandes ifrån den 1 Ianuarii 1688:
antingen uti Linkiöpings Landt Cassa eller uti Kongl. Maij:tz Ränterij
här i Stockholm åt ärläggia och betalha, hwar emot honom och hans
arfwingar fölliande Conditioner låfvade och accorderade äre:
1) Skall det Wälborne Louis de Geer, hans Barn och arfwingar
fritt stå åt föröka och förbättra bruket med hambrar, ugnar och andra
wärk till sådana manufacturer af lärn, som han och dhe siälfwa Rådeligit
och nyttigt finna, och uti alt utan hinder efter egit behag och godt
tyckio åt disponera; dock der han några nye manufacturer der ärnar
inrätta, så måste han och dhe äfwen som alla andra sig först uti Kongl.
Maij:tz Bergs Collegio der om angifwa, och des tillstånd inhämpta.
2) Sedan accorderas och tillsäijes honom sampt hans Barn och
arfwingar till evärdeliga tijder, såsom af ållder åt betiena sigh af den
halfwa Hällestads grufwans malm till Bruuketz fort drifwande, allenast
åt han och dhe proportionaliter Contribuera till grufwans vid macht
Statsutskottets Utlåtande N.o 69.
61
hållande, och icke af Kongl. Bergs Collegio pröfvas grufvan så tilltaga,
åt. flera densamma nyttia kunna öfver det som till Finspånga Bruukz
tarf behöfwes.
3) Efter som inga giuterijer af ett slags malm allena giöras
kunna, tij tillätes Louis de Geer af Wånga grufwor åt sökia och uptaga
några malmstreck på Wånga gruf-Backarne eller och der uthom, då
lijkväl det, så vijda som Bergslagens nu i gång warande grufwors bearbetande
eij der af hindras och prasiudiceras, allenast åt han sig derom
uti Kongl. Maij:tz Bergs Collegio ingifwer.
4) Der näst emädan Bruuket och grufworna uthan skoug eij drifwas
kan, och på den orten finnes stoor brist och mangell af skoug,
så efterlåtes Louis de Geer sampt hans barn och arfwingar till Briiuketz
nödtorft åt nyttia de der omkringh liggande allmänningar, uthan
någon den wanlige afgiften derföre, som andre lijkväl i slijke fall
gifwa måtte.
5) Der jempte lämbnas och dem framför andra den frijheten af
alla deromkring liggande bönder, särdeles uti Hällesta, Wånga och
Rijssinge socknar, åt tilhandla sig så mycket kolli, som till detta för
arrenderade cronobruuketz nödwändighet och fortdrifwande betarfwas,
och det för billigt kiöp, uthan stegrande öfver wanligt bruk och markegång,
allenast åt allmogen deremot med deras betalning eij uppehållas;
och skole Kongl. Maij:tz betjente wara förbundne och förplichtade att
räckia arrendatorerne handen, så att allmogen i rättan tijd wid wijte till
giörandes infinna sig med deras kohl och malmkiörningar.
6) Såssom alle godsen kringom bruuket ligga på een förbjuden
och frijkallat ort, och det torde hända att hans Kongl. Maij:t framdeles
behagar att inlösa, antingen dhem alla eller en dehl deraf, hvar
igenom Bruuket kunde komma att lijda någon märkelig afsaknadt, och
således den stoora bekostuadt. Louis de Geer på själfwa bruuket anwändt
hafwer, blifwa fruktlöös. Alltså hafwe wij till förekommande af
een sådan olägenheet, sampt till Bruukelz desto bättre bestånd och
wid macht hållande i längden, velat å Kongl. Maij:tz vägnar, så och
uppå det nådigste tillstånd här med accordera och försäkra honom
Louis de Geer sampt hans barn och arfwingar, åt de till Bruuketz
fortdrifwande, så wijda han och dhe prsestera och fullgiöra dhe uti
detta contract stipulerade conditioner, skola till ewärdeliga tijder, fritt
och obehindratt för all lösen, få behålla af deras kiöpegods Ettusende
daler sölfvermynts Ränta, sådana som bäst kunna komma bruuket till
nytta, och dhem Louis de Geer siälf uthnämbnandes warder, hvilka
62
Statsutskottets Utlåtande 69.
skola blifwa ifrån brunhet som Kongl. Maij:t och cronan tillhörer inseparable,
och således ifrån Publico eij abolinerade.
7) För alla richsdags och andra contributioner, som antingen
redan bewilliade äro eller här efter bewillias kunna, skall han sampt
hans barn och arfwingar Vara exiimerade och befrijade, ^välförståendes
af siälfva bruuket, men bruuksfolket der under icke begrepne.
8) Alla casus fortuitos tager Louis de Geer på sigh, undantagandes
der Hällesta grufva, hvar ifrån malmen hemptas måste, alldeles
skulle uthgå, eller och märket afsaknat taga, och han intet annorstädes
dageligh malm hade att tillgå, då arrendet derefter skall bli
jembkat och proportionerat, tagandes detta perpetuella arrende contract
sin begynnelse uti Ianuarij månad 1688, och continuerandes sådan der
med alt framgent ewärdeligen på ofvan förmälte sätt och vilkor, efter
som och Louis de Geer sampt hans barn och arfwingar skola wara
förbundne på deras sijda tryggeligen att hålla hvad här ofvantill är
törmält, sampt arrendesumman åhrligen afläggia, alldeles efter den här
i Collegio der på ingifne Reversen.»
I jordeböckerna hade Finspong upptagits sålunda:
1793 års jordebok.
Frälse utjordar.
Finspong. En fr. qvarn på säteriets ägor.
40 T:r spannmål.
Annot: Högvälborne Herr Baron och Cammarherreu de Geers.
Finspong 1 mtl.l
dito | | säterier,
dito \ „ ]
Finspongs bruk. Införes allenast med namnet.
Annot: Assessoren Sahl. Herr Louis de Geers arf. innehaft under
arrende för 600 dir sint, som vidimerad copia af Kongl. Maj:ts och
Riksens Cammar Collegii gjorda slut och afhandling i 1697 års Copia
Bok visar, hvilken arrendesumma Kongl. Rådet Högl. Grefve Piper sig
tillpantat efter Kongl. Maj:ts och Riksens Cammarcollegii immision den
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
63
28 April 1700, Bom sedermera Enkefru Grefvinnan Cristina Piper updragit
Wälborue Herr J. J. De Geer den 1 Maji 1721, men enligt
Kongl. Maj:ts och Riksens Cammarcolleg. och stats contoirets bref den
4 Oktober samt Herr Landshöfdingens ordres den 16 November 1757
är desse 600 d:lr sint strömsafrad, igenom Riksens Ständers banque
inlöst, men nu efter höglofl. Kongl. Cammar Collegii och statscontoirets
bref af den 22 December 1774 och höga Landshöfdinge Ämbetets ordres
af den 7 Februari 1775, Immediate krono, och är likmätigt Kongl.
Cammar Collegii slutne contract af den 1 Juli 1689 Herr de Geer, dess
barn och arfwingar aldeles eximerade för alla riksdags- och andra contributioner,
hvad sjelfva bruket angår, men bruksfolket icke derunder
begripne.
1803 års jordebok.
Lika med 1793.
1815 års jordebok.
Hufvudsakligen lika med föregående.
1825 års jordebok.
Lägenheter å Frälsehemmans ägor.
Styckgjuteri.
Finspong å Fingspong säteri ägor 1.
Stångjernsbruk.
Finspong å Fingspong säteri ägor 1.
Annotationer: Efter Kongl. Cammar Collegii contract af den 1
Juli 1689 och Kongl. Maj:ts Nådiga resolution af den 26 Juni 1777 är
styckgjuteriinrättningen och 575 sk&5 hammarskattssmide, befriat från
alla Riksdags Bevillningar.
Aflidne Assessoren Louis de Geers arfvingar har innehaft Finspongs
bruk under arrende för 600 d:lr smt enligt Kongl. Kammarcollegii afhandling
i 1697 års copiebok, hvilket arrende Kongl. Rådet Grefve Piper
sig tillhandlat efter Kongl. Kammarcollegii imision den 28 April 1700,
som sedermera Enkefru Grefvinnan Christina Piper updragit Joh. Jac.
de Geer den 1 Maij 1721, men enligt Kongl. Kammar Coll. och statscontoirets
bref den 4 Oktober 1757 är berörda 600 d:lr smt strömsafrad
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
igenom Riksens ständers Banque inlöst; och nu Immediate Krono efter
Kongl. Kammar Collegii och statscontoirets bref af den 22 December
1774. Dessutom för närvarande Previlegierat 1242 Sk/Z stångjernssmide,
som till Bevillning årligen taxeras.
Tull qvarnar,
Finspong. En frälseqvarn med 4 par stenar, hvaraf 1 par täljestenar,
å säteriets ägor.
40 T:r spanmål.
Annotationer: Varit krono enl. 1719 års jordebok.
Åg. under Finspongs säteri.
Tullsågar.
Finspong å Fingspong säteriägor.
Annotationer: Åges under säteriet Finspong. 1798 den 26 Oktober
beviljad för tull och 1799 den 30 Maji Kongl. Kammar Collegii
stadsfästelse.
1878 års jordebok.
»Frälse Egendomar.
Werk och inrättningar.
Finspong n:r 4. Jern och styckebruk.
Strömsafrad penningar 300 kronor.»
Sedan t. f. advokatfiskalen i kammarkollegium uppmärksammat,
att Finspongs jern- och styckebruk sålunda i 1878 års jordebok uttryckligen
upptagits såsom varande af frälsenatur, och att kammarkollegium
enligt beslut, innefattadt i dess skrifvelse till konungens befallningshafvande
i Östergötlands län den 23 december 1880 faststält jordeboken
i hvad anginge, bland annat, hemmanens och lägenheternas natur, hade
t. f. advokatfiskalen deröfver anfört besvär den 8 februari 1896 med
yrkande att, enär någon förändring i naturen ej skett efter det bruket
genom reduktionskollegii resolution den 19 september 1685 indragits
till kronan och genom kontraktet den 1 juli 1689 upplåtits under per
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
65
petuolt arrende mot en årlig afgift, Kongl. Maj:t måtte upphäfva kammarkollegiets
beslut och återförvisa ärendet till kammarkollegium, som skulle
hafva att anbefalla erforderlig rättelse af jordeboken, eller ock förklara,
att ifrågavarande jern- och styckebruk skulle i jordeboken upptagas
bland kronoegendomar.
öfver besvären hade aktiebolaget Finspongs styckebruk afgifvit
förklaring, deri bolaget bestridt afseende å besvären under anförande,
bland annat, att bruket genom afhandlingen den 1 juli 1689 och särskild!
genom föreskriften i dess 7 §, att bruket skulle vara fritt från alla
riksdags- och andra kontributioner, blifvit upplåtet under full frälsefrihet.
I infordrade utlåtanden hade dels kronofogden och häradsskrifvaren
i Bråbo och Memmings härad dels ock landshöfdingeembetet i Östergötlands
län på anförda skäl hemstält, att t. f. advokatfiskalens besvär måtte
ogillas.
T. f. advokatfiskalen hade i afgifna påminnelser erinrat, att ifrågavarande
jern- och styckebruk uti jordeböckerna för åren 1793, 1803
och 1815 införts »allenast till namnet)) utan angifven natur, hvaremot
samma bruk ej ens till namnet funnes upptaget å de i jordeböckerna
förekommande sockensammandragen, som särskildt för hvarje
socken utvisade antal, natur m. m. af de egendomar, hvilka verkligen
blifvit i jordeboken upptagna; att den i 1825 års jordebok förekommande
anteckning om brukets belägenhet å frälse grund icke, vid det
förhållande att bruket ansetts och behandlats såsom en sjelfständig
possession, borde mot reduktions- och öfriga handlingar tillmätas vitsord;
att någon öfverensstämmelse mellan jordeböckerna ifråga om brukets
natur icke förelunnes, hvadan bestämmelserna i 31 mom. af kammarkollegiets
kungörelse den 27 oktober 1856 ej utgjorde hinder för
åstadkommande af rättelse i nya jordeboken, derest bruket utan giltigt
skäl införts bland frälseegendomar, samt att ostridigt vore, att egendomen
till kronan erlagt och erlade strömsafrad eller arrende, hvadan
allt ordande om frälsefrihet förfölle.
Sedan kammarkollegium, som den 26 juni 1896 afgifvit utlåtande
i ärendet, efter återremiss, ånyo den 8 mars 1897 afgifvit utlåtande,
hade Kongl. Maj:t genom bref den 21 sistlidne maj förklarat det öfverklagade
beslutet icke utgöra hinder för kammarkollegium att beträffande
ifrågavarande lägenhets natur låta i vederbörlig ordning vidtaga den
rättelse i jordeboken för Östergötlands län, som af förhållandena påkallades.
Vid föredragning af sistberörda kongl. bref hade kammarkollegium
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 37 Häft. 9
66
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
genom beslut den 30 juli 1897, som vunnit laga kraft, förordnat, att
lägenheten Finspong n:o 4 jern- och styckebruk skulle i jordeboken öfverföras
från frälse till krono samt upptagas bland kr ono eg endomar, verk och
inrättningar under enskild disposition, hvarom skrifvelse skulle aflåtas till
konungens befallningshafvande.
Enligt meddelande från Konungens befallningshafvande till kammarkollegium
den 31 december 1896 funnes lägenheten Finspong n:o 4,
ett jern- och styckebruk i Risinge socken, ej särskilda omnämnd uti tillgängliga
köpe- och lag fartshandling av, enär det uti fastebrefven om Finspong
hette: »frälsesäterierna Finspong 2 mantal med alla dervarande
verk af masugnar, hammarsmedja, stjelp- och kupolugnar m. m.»
Vid granskning af 1893 års jordeboksförändringsextrakt för Finsponga
läns samt Bråbo och Memmings härads fögderi af Östergötlands
län hade kongl. kammarkollegii aktuariekontor anmärkt, att enär, jemlikt
kollegii den 30 oktober 1890 meddelade och af Kongl. Maj:t den 6
november 1891 faststälda beslut, nedsättning beviljats i strömsafrad,
såsom varande hänförlig till jordeboksränta, sådan nedsättning jemväl
bort ega rum i strömsafraden af n:o 4 Finspongs jern- och styckebruk
i Risinge socken af nämnda län.
Kammarkollegium, som inhemta!, att nämnda jern- och styckebruk
den 1 juli 1689 på everldliga tider upplåtits åt Louis de Geer, hans
husfru, barn och arfvingar mot en årsafgift af 600 d:r s:mt, äfvensom
att bruket, hvilket i 1825 års jordebok införts under rubrik: »lägenheter
å frälsehemmans egor», i 1878 års jordebok upptagits under frälsetitel,
hade genom beslut den 17 september 1896 förordnat, att, enär Finspongs
jern- och styckebruk innehades af ett enskildt verk, dess grundskatt
skulle till statsverket utgöras efter stadgad nedsättning jemlikt 2 mom.
i nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 angående nedsättning i de på
viss jord hvilande grundskatter samt lagen den 2 december 1892 angående
afskrifning af nämnda grundskatter.
Häröfver hade kammaradvokatfiskalsembetet anfört besvär med
yrkande, att, då, enligt hvad i såväl upplåtelsehandlingen af den 1 juli
1689 som särskild! i 1825 års jordebok uttryckligen angifvits, den
ifrågavarande strömsafraden vore arrende, Kongl. Maj:t täcktes, med
upphäfvande af öfverklagade beslutet, förordna, att sagda strömsafrad
skulle utan nedsättning utgå med det i 1878 års jordebok upptagna
belopp.
Sedan kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, den 24 sistlidne
maj afgifvit infordradt utlåtande, hade Kongl. Maj:t, genom beslut
den 10 sistlidne september, icke funnit skäl att göra ändring i kammarkollegii
beslut.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
67
Hvad sålunda förekommit hade revisorerne, med hänsyn till ämnets
vigt, velat bringa till Riksdagens kännedom.
Rigtigheten af de sålunda utaf revisorerne meddelade uppgifter
beträffande eganderätten till den mark, som upplåtits till Finspongs
jern- och styckebruk, har af kammarkollegium i skrifvelse den 14 januari
innevarande år till alla delar vitsordats.
Af enahanda skäl, som utskottet här ofvan anfört i fråga om Husqvarna
gevärsfaktori, anser utskottet, att en närmare utredning jemväl
bör ega rum beträffande eganderättsförhållandena vid Finspong, och
hemställer följaktligen,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kong]. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en närmare
utredning i fråga om eganderättsförhållandena
med afseende å den till Finspongs jern- och styckebruk
upplåtna mark samt derefter vidtaga de åtgärder,
hvartill en sådan utredning må befinnas föranleda.
Öfverintendentsembetet.
§ 17-
(Rev. ber. pag. 273; uti. pag. 569—571.)
Med anledning af besök å Örebro slott hafva revisorerne fäst uppmärksamhet
derå, att inom slottsbyggnaden, förutom de lägenheter, som
användes till bostad för landshöfaingen, till embetsrum för länsstyrelsen,
länsmuseum och till förvaring af lifregementets till fot arkiv, funnes
synnerligen rymliga lokaler, lämpliga till förvaring af arkivalier eller
användbara för andra allmänna ändamål.
Öfverintendentsembetet, hvars utlåtande öfver revisorernes omförmälda
uttalande infordrats, har i skrifvelse den 18 sistlidne januari åberopat
ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län i ärendet afgifvet yttrande,
deri bemälde befallningshafvande, med instämmande i revisorernes
mening om lämpligheten att för något allmänt ändamål tillgodogöra de
för närvarande ej använda lägenheterna i slottet, anfört, att dessa lokaler,
med hänsyn till deras centrala läge inom riket, syntes lämpligen kunna
användas vare sig till det af revisorerne antydda ändamål eller till för
-
Ang. för statsändamål
disponibla
lokaler å
Örebro slott.
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
väring af någon del af arméns eldhandvapen af äldre modeller eller
andra till arméns utrustning hörande persedlar, som icke för de årliga
vapenöfningarne behöfdes eller vore afsedda att användas endast i händelse
af allmän mobilisering.
Härvid ansåge sig Konungens befallningshafvande dock höra påpeka,
att, för hvilket ytterligare statsändamål slottet än skulle komma
att användas, grundliga och dyrbara inre reparations- och inredningsatgärder
måste vidtagas i de nu till största delen alldeles oinredda och
delvis ganska förfallna lokalerna, och att, bland annat, det blefve oundgängligen
nödigt ej mindre att anbringa nya trappor till 3:dje och 4:de
våningarne i stället för de nu befintliga, mycket otidsenliga och obeqväma
trappuppgangarne, hvilket arbete, hvad trappan till 3:dje våningen vidkomme,
redan vid 1895 års syn å slottet anmärkts såsom erforderligt,
men i 1896 årB generalförslag förklarats böra uppskjutas för att verkställas
i sammanhang med nu förestående reparation af yttertaket och
inläggning af brandbotten å vinden — än ock, hvad som redan nu jemväl
vore af trängande behof påkalladt, att anbringa brandfria afbalkningar
å den stora, till hela sin vidd öppna vinden, öfver hvars hela yta, i
händelse af eldsvåda derstädes, elden alldeles obehindradt kunde utbreda
sig.
Da vid framtida behof af nya eller utvidgade lokaler för förvaring
af arkivalier, vapen eller andra statsverkets tillhörigheter det torde vara
angeläget, att det tillfälle till utrymme, som Örebro slott för sådant
ändamål erbjuder, icke varder förbisedt, har utskottet velat hvad i detta
hänseende blifvit meddeladt för Riksdagen
omförmäla.
Konsistorierna och läroverken.
§ 18.
(Rev. ber. pag. 328; uti. pag. 600 och 601.)
Ang. bokförsäljning
eif
rektorn vid
allmänna läroverket
i Borås
till samma
läroverk.
Revisorerne, som vid granskningen af Borås allmänna läroverks
räkenskaper för år 1896 inhemtat, att läroverkets rektor till detsamma
enligt tre särskilda räkningar försålt böcker och uppstoppade foglar,
hafva, då dylika transaktioner emellan läroverkets rektor och läroverket,
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
69
representeradt af samme rektor, synts revisorerne olämpliga, velat fästa
uppmärksamheten å detta förhållande.
Domkapitlet i Skara, hvars utlåtande med anledning af revisorernes
förevarande anmärkning infordrats, har öfverlemnat vederbörande
rektors yttrande i ämnet, under förklarande att domkapitlet för sin del
icke haft något särskildt att tillägga till detsamma.
I rektors omförmälda yttrande anföres hufvudsakligen, att alldenstund
revisorerne ej påstått och svårligen kunnat påstå, att de af rektor
till läroverket försålda böckerna eller fåglarne varit obehöfliga eller
priset å dem för högt beräknadt, saknade anmärkningen all befogenhet.
Skulle revisorerne möjligen befara, att en rektor genom en dylik transaktion
skulle afse att bereda sig en fördel på läroverkets bekostnad,
så framställde rektor fråga om hvad som i sjelfva verket skulle vinnas
genom ett förbud för rektor att till sitt läroverk försälja vare sig någon
bok eller eu naturaliesamling. Enligt rektors förmenande borde man
lätt kunna inse, att en sådan rektor genom att skjuta annan person
framför sig utan svårighet skulle kunna vinna sitt mål.
Att rektor i fråga om köpen »representerar läroverket'')'') vore ett
påstående af revisorerne, som äfven borde bemötas. Här vore det läroverkskollegium,
som representerat detta. Det heter nemligen i § 142
mom. 2 af gällande stadga för rikets allmänna läroverk: Räkenskaperna
öfver de kassor, för hvilka rektor ansvarar, skola af läroverkskollegium
granskas och underskrifvas. Göres icke anmärkning vid räkenskapernas
beskaffenhet---vare kollegiets ledamöter---. I denna gransk
ning
deltoge alltid inspektor. Revisorernes farhåga för ett möjligen
befaradt Övergrepp från rektors sida vore derför obefogad.
Då enligt gällande stadga för rikets allmänna läroverk det åligger
rektor att ansvara för att med behöriga verifikationer försedda redogörelser
inom laga tid aflemnas, och rektor sålunda i första hand är
redovisningsskyldig, måste följaktligen en sådan transaktion som den
af revisorerne anmärkta anses synnerligen olämplig. Men med afseende
å utgiftens ringa belopp, och då ett upprepande af det anmärkta förhållandet,
sedan dess olämplighet blifvit af revisorerne antydd, icke
borde kunna befaras, skulle utskottet dock ej hafva ansett sig böra
föreslå Riksdagen någon särskild åtgärd på grund af revisorernes förevarande
framställning, derest icke den i anledning af densamma afgifna
förklaringen varit af beskaffenhet att ådraga sig utskottets särskilda
uppmärksamhet. Enligt utskottets uppfattning har till grund
för revisorernes berörda framställning legat den åsigt, att hvarje skymt
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
till misstanke om att en tjensteman söker bereda sig vinning på det
allmännas bekostnad bör aflägsnas. Men denna åsigt synes vid förklaringens
afgifvande hafva vunnit så ringa afseende, att förklaranden,
långt ifrån att i revisorernes anmärkning finna en maning att undvika
ett olämpligt förfarande, gjort antydan om huru ett sådant må kunna
fördöljas. Med anledning häraf har utskottet ansett sig böra hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta meddela nuvarande
rektorn vid allmänna läroverket i Borås förständigande
om att för framtiden icke vidtaga sådana transaktioner
som de ofvan omförmälda.
Upsala universitet.
§ 19-
(Rev. ber. pag. 334—336; uti. pag. 607—611.)
Ang. nytt Under vitsordande att ändringar i många fall vidtagits i Upsala
^UpsaiZJni- universitets räkenskaper på grund af de anmärkningar, som vid föreversitets
räkcn- gående statsrevisioner framstälts mot det sätt, hvarpå nämnda räkenfkapcr
m. m. skaper j allmänhet blifvit förda, äfvensom mot vissa särskilda bokföringsåtgärder,
hafva revisorerne ånyo fäst uppmärksamheten derpå, att universitetets
bokföring ej syntes fullt tidsenlig, samt med anledning åt
den granskning revisorerne varit i tillfälle att egna universitetets räkenskaper
för år 1896 exempelvis framstält några erinringar i afseende å
desamma.
Till en början hade revisorerne velat anmärka, att kassaräkningen
saknade hänvisningar till bilagorna och att i dessa senare icke funnes
hänvisningar till verifikationerna, hvilka brister i bokföringen i hög grad
försvårade räkenskapsgranskningen.
I universitetets hufvudbok för revisionsåret funnes, enligt hvad
revisorerne vidare meddelat, upplagdt ett konto, benämndt »Donerade
och af Universitetet Disponerade Fonders Konto», hvilket inrymde tre
fonder, den Borgströmska, den Höijerska och den Jungbladska, samt i
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
71
afseende å dessa allenast upptoge deras in- och utgående balanser, hvilka
utfördes med oförändrade belopp; men då i hufvudboken härjemte funnes
särskilda konton för hvar och eu af berörda tre fonder, i hvilka
redogjordes för de förändringar i afseende å fonderna, som under året
egt rum, syntes giltigt skäl icke förefinnas för det förstnämnda kontots
upptagande i hufvudboken, helst det å detta konto upptagna belopp,
33,198 kronor 33 öre, härigenom kommit att på dubbelt sätt ingå bland
universitetets tillgångar.
I sammanhang härmed hade revisorerne erinrat om otidsenligheten
i eu sådan kontobenämning som det i hufvudboken förekommande
»Rikets Lånebanks Konto.»
Den af Kongl. Maj:t den 13 november 1885 faststälda utgiftsstat
för universitetet vore ännu gällande. Alla utbetalningar och deraf föranledda
bokföringsåtgärder borde alltså i regeln verkställas i enlighet
med berörda stats bestämmelser; men att, på sätt i hufvudboken för år
1896 förekomme, för personer, som år 1885 funnits uppförda på indragningsstat
men sedermera aflidit, såsom exempelvis professor emeritus
P. E. Bergfalk, de dem tillerkända, numera icke utgående pensionsbeloppen
fortfarande år efter år upptoges i räkenskapen, syntes revisorerne
innebära en oegentlig tillämpning af berörda utgiftsstat.
I universitetets hufvudbok funnes i den utgående balansen bland
diverse fordringar och tillgångar upptagen en till 18,000 kronor uppgående
fordran af Såfra helsobrunn; men då, på grund af biskopen
Anders Kalsenius’ och hans hustru Elisabeth Kalsenius’, född Le Moine,
testamenten den 10 oktober 1747 och den 21 juni 1748, Upsala universitet
vore egare till brunnen, hade upptagandet af denna fordran
synts revisorerne vilseledande.
Af 1886 års förra statsrevision hade erinrats, att ingenstädes uti
universitetets räkenskaper funnes någon uppgift å antalet och värdet
af de fastigheter, som egdes af staten eller tillhörde universitetet på
grund af donation och hvarifrån detsamma hemtade en del af sina inkomster;
och då kännedom härom syntes behöflig för bedömandet af
universitetets medelsförvaltning, hade revisorerne uttalat önskvärdheten
deraf, att summariska förteckningar på universitetets fastigheter och
egendomar med taxeringsvärden på något ställe i dess räkenskaper
meddelades.
I häröfver afgifvet, af kanslersembetet i utlåtande med anledning
af Riksdagens revisorers framställning vid granskning af universitetets
räkenskaper för år 1884 åberopadt yttrande hade akademikamreraren
anfört, att enligt kongl. brefvet den 30 december 1874 hvart nionde år
72
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
från universitetet inginge förteckning öfver dess fastigheter, hvadan man
dittills ansett, att någon årlig reproduktion af denna förteckning såsom
bihang till räkenskaperna ej skulle vara behöflig.
Förenämnda genom kongl. brefvet den 30 december 1874 anbefalda,
för särskildt ändamål afsedda förteckning hade, enligt revisoremes
mening, visserligen icke gjort en med hänsyn till räkenskapsgranskning
upprättad fastighetsförteckning obehöflig. Gifvet vore, att
för bedömande af fastigheters förvaltning erfordrades uppgift å såväl
deras värden som deras afkastning. Revisorerne ansåge derför önskvärd*,
att vid universitetets räkenskaper måtte fogas en specifik förteckning
öfver fastigheternas värden och afkastning.
Slutligen hade revisorerne velat fästa uppmärksamheten å önskvärdheten
deraf, att förteckningar blefve, för att räkenskaperna bifogas, uppgjorda
. öfver de i universitetets lokaler befintliga möbler och dermed
jemförliga värdefullare inventarier samt särskildt öfver dess dyrbara
porträttsamling.
Universitetskanslern, från hvilken infordrats utlåtande med anledning
af revisorernes ofvan omförmälda framställning, har i skrifvelse den
31 januari 1898 såsom eget utlåtande åberopat ett af det större akademiska
konsistoriet i Upsala den 19 i samma månad afgifvet yttrande,
deri, beträffande till en början den allmänna anmärkning mot universitetets
bokföring, som framstälts af revisorerne, eller att densamma icke
synts vara fullt tidsenlig, konsistoriet, utan att till bemötande i sak
upptaga anmärkningen, erinrat, att dess räkenskap vore upplagd och
fortfarande upprättades i öfverensstämmelse med det formulär, som efter
granskning och godkännande af statskontoret år 1860 faststälts till efterrättelse
af kanslern på bemyndigande af Kongl. Maj:t, samt att afvikelser
i väsentliga delar från detta formulär icke kunde på konsistoriets eget
bevåg företagas. För bokföringens omgestaltning erfordrades sålunda
först och främst högre myndigheters medgifvande, hvarförutom konsistoriet
såsom sin bestående åsigt framhölle, att genomgripande förändringar
i bokföringen kunde åstadkommas först efter utredning och
förslag af särskildt utsedde sakkunnige.
Revisorerne hade vidare anmärkt, att kassaräkningen saknade
hänvisningar till bilagorna, och att i dessa senare icke funnes hänvisningar
till verifikationerna, hvilka brister i bokföringen revisorerne funnit
i hög grad försvåra räkenskapsgranskningen; och ehuru vidtagandet af
ifrågavarande åtgärder innebure eu så betydlig ökning i akademiränt
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
73
mast arens redan nu trägna och mångfaldiga göromål, att det kxmde
ifrågasättas, huruvida han kundo medhinna äfven detta arbete, både
konsistoriet likväl, efter att hafva inhemtat nämnde tjenstemans yttrande
i frågan, med hänsyn till den lättnad vid räkenskapsgranskningen, som
deraf otvifvelaktigt skulle följa, förklarat, att för framtiden de af revisorer^
önskade hänvisningarne till verifikationerna skulle i räkenskaperna
införas.
Hvad vidare anginge revisorernes erinran, att de belopp, 33,198
kronor 33 öre, som i hufvudboken upptagits å ett konto, benämndt
»Donerade och af Universitetet disponerade fonders konto» och inrymmande
tre fonder, den Borgströmska, den Höijerska och den Jungbladska,
kommit att af närmare angifna skäl på dubbelt sätt ingå bland universitetets
tillgångar, hvarför anledning icke synts revisorerne förefinnas
för kontots upptagande i hufvudboken, hade konsistoriet — med upplysning
att ifrågavarande konto funnits i räkenskaperna från och med
år 1860, då det upplagts i full öfverensstämmelse med ofvan åberopade
formulär — meddelat, att redan vid Upsala universitets drätselnämnds
sammanträde den 17 augusti 1897 i sammanhang med kamrerarens anmälan
om afslutande af 1896 års hufvudbok, och således långt förr än
nu ifrågavarande anmärkning främst kits af revisorerne, inom nämnden
uppmärksamheten fästats vid oegentligheten af berörda kontos förefintlighet
i hufvudboken.
Drätselnämnden hade i följd deraf besluta vidtaga åtgärd för
kontots aflägsnande ur räkenskaperna och i sådant syfte redan utverkat
kauslersembetets medgifvande att med reservfondens tillhjelp i 1897 års
hufvudbok å kontot afskrifva ett belopp af 13,198 kronor 33 öre, och
vore det drätselnämndens afsigt att under närmast följande år föranstalta
om kontots fullständiga afförande.
Revisorernes anmälan om lämpligheten af utbyte af kontobenämningen
»Rikets Lånebanks Konto» emot en tidsenligare skulle af drätselnämnden
till rättelse iakttagas.
Revisorerne hade vidare anmärkt, att upptagande år efter år i
räkenskapen af pensionsbelopp, som i 1885 års stat funnits uppförda å
indragningsstat för sedermera aflidne personer och numera icke längre
utginge, hade synts revisorerne innebära en oegentlig tillämpning af
berörda utgiftsstat. I afseende å denna anmärkning hade konsistoriet
— då, såsom ock revisorerne sjelfva erinrat, ifrågavarande bokföringssätt
vore fullt öfverensstämmande med åberopade utgiftsstat, då vidare afvikelser
från densamma såsom norm för bokföringen enligt konsistoriets
Bih. till Uiksd. Frot. 1898. d Samt. 1 Afd. 37 Häfi. 10
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
»74
åsigt endast i tvingande fall borde ifrågakomma, men något sådant fall
härvidlag icke förefunnes, och då slutligen ett efterkommande af revisorernes
önskan, om det än icke inverkade å räkenskapens resultat, förryckte
öfversigtligheten af reservfonden tillgodokommande tillgångar —
för sin del afstyrkt, att anmärkningen måtte till någon åtgärd föranleda.
Beträffande derefter anmärkningen, att upptagande bland diverse
fordringar och tillgångar af en till 18,000 kronor uppgående fordran af
Såfra helsobrunn synts revisorerne vilseledande, då universitetet vore
egare till brunnen, hade konsistoriet upplyst, att denna fordran i räkenskaperna
motsvarades af en skuld å samma belopp, som utbalanserats
från Sätra brunnsintendenten S. E. Henschens konto och utgjordes af
tvenne lån, hvilka af universitetet utlemnats för byggnadsarbeten vid
brunnen. Då emellertid dessa lån tillika funnes bokförda bland reserverade
fordringar, vore det mindre behöflig!, att de upptoges å intendenten
Henschens konto, likasom att å Sätra helsobrunn konto bokfördes ett
lika stort belopp såsom universitetets tillgång, hvarför konsistoriet ansåge
lämpligt, att i hufvudboken för år 1897 å Såfra helsobrunn och
intendenten S. E. Henschens konti emot hvarandra affördes ifrågavarande,
till samma belopp upptagna skuld och fordran. Brunnens skuld till
universitetet på grund af nämnda trenne lån komme då att i likhet med
universitetets öfriga reserverade fordringar endast ibland dessa redovisas.
Af revisorerne hade det för bedömande af förvaltningen af de
universitetet tillhöriga fastigheterna ansetts önskvärdt, ätt vid räkenskapen
måtte fogas en specifik förteckning öfver fastigheternas värden och afkastning.
Konsistoriet insåge visserligen, att upprättandet af dylika
förteckningar och deras fogande vid räkningarne skulle i afsevärd mån
främja det ändamål, som af revisorerne dermed åsyftades, men då åtgärden
medförde ett arbete, som vore alltför vidlyftigt och tidsödande
att för hvarje år kunna utföras af de vid akademikontoret nu anstälde
tvenne tjenstemän, helst om tillika toges i betraktande, att genom kongl.
kungörelsen den 22 januari 1897 tiden för inlemnande till kongl. kammarrätten
af hvarje års räkenskap förkortats med tre månader, måste
konsistoriet bestämdt förklara, att revisorernes förslag om ifrågavarande
förtecknings upprättande för närvarande icke kunde till något åtgörande
från dess sida föranleda. I sammanhang härmed hade konsistoriet påpekat,
att till ledning för sin granskning i fråga om universitetets fastigheter
revisorerne hade att tillgå dels universitetets jordebok, som innefattade
specificerad förteckning öfver dessa fastigheter och hvaraf
exemplar, utom det vid universitetet befintliga, funnes tillgängligt hos
kammarkollegium, och dels den i räkenskapen ingående specialräknin
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
75
gon öfver fastigheterna och särskildt det deri upptagna så kallade förändringsextraktet,
som, utgående från jordeboken, utvisade alla förändringar,
som fastigheternas afkastning årligen underginge.
Med begagnande af de i specialräkningen befintliga poster upptoges
sedermera fastigheternas afkomstsummor å de i hufvudboken upplagda
spanmålsräntors samt penninge- och persedelräntors konti för att
derifrån tillgodoföras generalkontot.
Hvad slutligen vidkomme den af revisorer^ uttalade önskvärdheten
deraf, att förteckningar blefve för att räkenskaperna bitogas uppgjorda
öfver de i universitetets lokaler befintliga möbler och dermed
jemförliga värdefullare inventarier samt särskildt öfver dess dyrbara
porträttsamling, hade konsistoriet meddelat, att konsistoriet först efter
hörande af vederbörande institutionsprefekter, hvilka enligt gällande
universitetsstatuter vore berättigade att före slutligt besluts fattande i
frågor af förevarande beskaffenhet afgifva yttrande, men från hvilka i
anseende till den för konsistoriets utlåtande knappt utmätta tiden sådana
yttranden icke hunnit infordras, kunde blifva i tillfälle att inkomma
med bestämdt utlåtande och förslag beträffande ifrågavarande förteckningars
upprättande.
Af hvad i förevarande ärende förekommit framgår otvetydigt, att
det år 1860 faststälda formuläret för Upsala universitets räkenskaper
är föråldradt och otillfredsställande, hvadan ett nytt sådant synes böra
uppgöras och till efterrättelse fastställas. Likaledes synas, på sätt revisorerne
hufvudsakligen påyrkat, böra vid universitetets räkenskaper fogas
så väl en uppgift å fastigheternas värden och afkastning som en förteckning
öfver de i universitetets lokaler befintliga möbler och dermed
jemförliga värdefullare inventarier samt särskildt öfver dess dyrbara
''porträttsamling; och föreställer sig utskottet, att, sedan en sådan
förteckning en gång blifvit upprättad, dess komplettering för att biläggas
hvarje års räkenskaper icke borde medföra alltför stort arbete.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke nytt formulär för Upsala universitets
räkenskaper må uppgöras och till efterrättelse fastställas
samt huruvida icke i sammanhang dermed må
76
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Ang. visna
renskrifningskostnader
vid
tekniska högskolan.
förordnas, ått vid dessa räkenskaper skola fogas sådan
uppgift och sådan förteckning, som ofvan omförmälts.
Tekniska högskolan.
§ 20.
(Rev. ber. pag. 359; uti. pag. 613 och 614, 616—618.)
I afseende å tekniska högskolans räkenskaper anmärka revisorerne,
att för utskrifning af qvittenser å erlagda elevafgifter äfvensom
af afgångsbetyg under revisionsåret af högskolans medel utbetalts särskild
godtgörelse till för ändamålet anlitadt skrifbiträde.
Då emellertid enligt den för högskolan gällande instruktion bestyret
med ifrågavarande utskrifter, hvilka hufvudsakligen bestode allenast
i utfyllande af för ändamålet tryckta blanketter och således icke
kunde vara nämnvärdt tidsödande, måste, hvad anginge utskriften af
afgångsbetyg, anses hafva ålegat sekreteraren och i öfrigt kamreraren
i och för hans tjenst, syntes det revisorerne, som hade högskolans
styrelse saknat stöd för ifrågavarande utbetalningar; och hade revisorerne
med anledning häraf velat å förhållandet fästa uppmärksamheten.
I utlåtande den 18 januari innevarande år i anledning af revisorernes
anmärkningar rörande tekniska högskolans förvaltning år 1896
har nämnda skolas styrelse, jemte bifogande af ett utaf skolans sekreterare
afgifvet yttrande, deri jemväl kamreraren vid samma skola förklarat
sig instämma, i förevarande ämne anfört, att enligt § 35 af de
för högskolan gällande stadgar särskildt biträde för renskrifning finge
begagnas, samt att de arbeten, hvarom här vore fråga, svårligen kunde
betraktas annat än som renskrifning efter ett gifvet koncept. Att
tryckta formulär användes för att förminska kostnaden för renskrifning
kunde icke förändra detta förhållande. Det vore för öfrigt ingalunda
för att förminska tjenstemännens besvär, som detta renskrifningsbiträde
användes, utan för att påskynda expeditionen, som eljest skulle väsentligt
fördröjas till icke ringa skada i flera hänseenden. Hvad särskildt
afgångsbetygen beträffade, skulle ett om ock blott några dagars dröjsmål
med deras utfärdande vara till stor olägenhet för de platssökande
eleverna och äfven för industriidkare, som ööskade välja biträden bland
dessa. Icke heller funnes det något högre läroverk, der icke sådana
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
77
afgångsbetyg med särskild omsorg utskrefvos. Hvad åter anginge utfyllandet
af qvittoblanketterna, så måste äfven detta ske skyndsamt
vid början af terminerna, enär flere hundra elever nära samtidigt skulle
betala såväl stadgade öfningsafgifter som ock verkställa den i § 18 af
stadgarne bestämda depositionen. Ett dröjsmål härmed skulle äfven
kunna medföra svårigheter för redovisningen, emedan det icke sällan
inträffade, att en eller annan elev lemnade läroverket kort efter terminens
början. Dessutom påpekade styrelsen, att öfningsafgifters erläggande
af Kongl. Maj:t beslutits i samband med läroverkets provisoriska
utvidgning, just på grund af Riksdagens framställning, och att de
ytterst ringa kostnader, som påkallats för deras behöriga uppbärande,
icke skäligen kunde af Riksdagen klandras. Styrelsen skulle dock i
alla fall tillse, huruvida icke i samband med den definitiva organisationen
af läroverket någon lämplig anordning kunde vidtagas för att
minska renskrifningskostnaderna.
I ofvanberörda af sekreteraren afgifna yttrande erinrar denne
först beträffande utskrifningen af afgångsbetygen, med hvilken expedition
det ålåge honom att biträda, att det härmed förknippade arbetet
icke, såsom Riksdagens revisorer förmenade, allenast bestode »i utfyllandet
af för ändamålet tryckta blanketter», utan vore af mycket tidsödande
och derjemte brådskande art. Ifrågavarande utskrifning tillginge
nemligen i verligheten sålunda:
Betygslistorna från lärarne inkomma i allmänhet föret sista dagen
af terminen. Från dessa betygslistor, hvilkas antal vore rätt stort —
exempelvis ej mindre än 66 vårterminen 1896 — hoparbetade sekreteraren
i betygsliggaren särskilda sammandrag för de olika fackskolorna
och årskurserna, samt upprättade derjemte konceptlistor för afgångsbetygens
utskrifvande, hvilket allt måste ske under den brådska,
som rådde vid handläggandet af den mängd expeditioner och andra
göromål, hvilka vid denna tidpunkt komme på sekreterarens lott. Efter
nämnda betygssammandrag och konceptlistor skedde slutligen utskrifningen
eller rättare renskrifningen af afgångsbetygen genom ifyllande
å tryckta, af styrelsen faststälda formulär utaf betygen för de respektive
läroämnena; och detta sistnämnda skrifgöromål vore det, som verkstäldes
af ett särskildt betaldt renskrifningsbiträde, under det att sekreteraren
utförde allt det öfriga arbetet. Under de angifna omständigheterna
kunde väl ej den anmärkta Utskrifningen af ofta nämnda
betyg annat än betraktas såsom tenskrifning, för hvilken enligt § 35
af högskolans stadgar särskildt biträde finge begagnas. På nu anförda
sätt hade ock — försåvidt sekreteraren kUnnat finna — utskrifningen
78
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
af afgångsbetyg från högskolan i alla tider försiggått, och detta, såsom
det ville synas, på goda praktiska grunder, men äfven af det skäl, att
man här, liksom annorstädes, velat gifva åt afgångsbetygens picturella
utstyrsel ett prydligt utseende.
Slutligen kunde i fråga om denna del af Riksdagens revisorers
framställning framhållas, att, om sekreteraren personligen skulle renskrifva
afgångsbetygen, ett dröjsmål på flere dagar med betygens utlemnande
till de afgående, på desamma väntande eleverna ej kunde
undvikas, i betraktande af de förut berörda, vid tidpunkten för betygsutskrifningen
hopade sekreteraregöromålen och af betygens stora antal.
Detta hade t. ex. varit 98 vårterminen 1896 med 20 till 30 betygssättningar
å hvarje. Huruvida ej mot ett sådant fördröjande af betygens
utlemnande en berättigad anmärkning skulle kunna göras, kunde
väl dock med skäl ifrågasättas.
Med det anförda ansåge sekreteraren befogenheten af att vid utskrifningen
af afgångsbetyg från tekniska högskolan, på sätt der nu
brukades, anlita ekrifbiträde mot särskild godtgörelse vara till fyllest
ådagalagd.
I fråga om den andra delen af Riksdagens revisorers framställning,
eller rörande utskrifning af qvittenser å erlagda elevafgifter, kunde i
hufvudsak anföras likartade skäl till försvar för den härmed förenade
utgiftens bestridande.
Elevafgifterna skulle erläggas i början af hvarje termin, då göromål
af mångahanda slag af påtagliga skäl samlade sig för tjenstemännen.
Först sedan inträdes- och uppflyttningspröfningar egt rum, betygslistor
häröfver inkommit, sammandrag af betygen införts i liggaren,
styrelse och lärarekollegium fattat beslut om nyantagne, uppflyttade
och i respektive afdelningar qvarsittande elever, afgifternas nedsättande
för en del elever på grund af inkomna ansökniugar derom, m. m.,
kunde sekreteraren utarbeta förslags- eller konceptlistor, enligt hvilka
afgifterna skulle uttagas med vexlande belopp för olika elevgrupper.
Qvittensernas utskrifvande, som bestode i elevnamneus afskrifvande
från nyssnämnda listor på tryckta blanketter — således åter en renskrifningsåtgärd
— måste derpå ofördröjligen verkställas och afgifterna
upptagas, på det att sekreteraren med stöd af resultatet häraf skulle
kunna upprätta de slutliga officiella förteckningarne öfver de särskilda
fackskolornas och deras årskursers elever, hvilka skulle lända till efterrättelse
för lärarne vid den redan påbörjade undervisningen. Att vid
detta omfattande och tidsödande arbete skyndsamhet påfordrades, vore
af det anförda tydligt, hvadan anlitandet af särskildt skrifbiträde blefve
Statsutskottets Utlåtande Nio 69.
79
nödvändigt, om icke olägenheter för undervisningens normala bedrifvande
skulle uppstå.
Äfven den här ifrågavarande, anmärkta utgiften hade sålunda
varit fullt motiverad.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, syntes det enligt sekreterarens
förmenande sannolikt, att den af Riksdagens revisorer i fråga
om tekniska högskolans förvaltning år 1896 gjorda, ofvan omordade
framställningen skulle uteblifvit, om tillfälle till meddelande af här
lemnade upplysningar om de med de anmärkta åtgärderna förenade
förhållandena hade gifvits.
Ehuruväl revisorernes förevarande anmärkning afser ringa belopp,
har utskottet dock, med afseende å angelägenheten deraf, att i allmänhet
tjenstemän åliggande bestyr varda af dem sjelfva utan särskild
kostnad för statsverket utförda, ansett 8ig icke böra med tystnad förbigå
densamma, utan har velat hvad i förenämnda hänseende förekommit
för Riksdagen
omförmäla.
Medicinalstyrelsen.
§ 21.
(Rev. ber. pag. 376 och 377; uti. pag. 631, 638 och 639).
Revisorerne, som besökt Upsala hospital och dervid äfven tagit Ang. bristi
betraktande arbetena för den invid hospitalet förlagda nya asylens
uppförande, hafva i afseende å berörda hospital meddelat, att revisorerne upsala
funnit luftvexlingen derstädes på grund af bristande anordningar mindre hospital.
tillfredsställande. Särskilt hade revisorerne fäst sin uppmärksamhet
å de i gamla hospitalsbyggnaden befintliga lägenheter, hvilka, delvis
belägna under jordytan, syntes vara för sitt ändamål synnerligen
o tj enliga.
Med anledning af hvad revisorerne sålunda anfört har medicinalstyrelsen
i infordradt utlåtande den 28 januari innevarande år åberopat
en från direktionen öfver Upsala hospital i detta ämne aflåten skrifvelse,
deri direktionen, under omförmälande att Upsala hospital utgjordes af
opaginerad Kontrollera mot PDF
so
Statsutskottets Utlåtande N:o 69
en qyinnoafdelning, inrypid i hospitalets gamla byggnader, pch i eu
cellpaviljong, uppförd år 1876 —1877, samt af en mansafcjelning, inrymd
i dop nya byggnad, som yid hospitalet uppfördes under årep 1878—
1882, meddelat, att i de gamla byggnaderna icke funnes någon ceptral
värmeledning eller i samrpanhaug dermed anordnad ventilation, och
att dylik anordning der icl^p heller kunde anbringas utan stora svårigheter
och stora kostnader. För att få qvinnoafdelningen tidsenlig
erfordrades nybyggnad af öfvervaknings- och konvalescentafdelningarne.
Direktionen hade ock i sina två sista årsberättelser särskildt framhållit
det otidsenliga skick, hvari det äldsta hospitalshuset, der en del af
qvinnoafdelningen må6t inrymmas, sig befunne.
Byggnaden för mansafdelningen vore jemförelsevis ny och försedd
med central värmeledning och i sammanhang dermed anordnad ventilation.
Det vore emellertid allmänt kändt, att efter år 1882, då bygguaden
fullbordades, ventilationssystemen högst väsentligt förbättrats.
För att det i denna byggnad anordnade ventilationssystem skulle kunna
anses motsvara nutidens kraf i detta hänseende, erfordrades en så genomgripande
och kostbar förändring, att direktionen ansett sig icke böra
derom göra framställning, då medel till icke obetydliga belopp måst
begäras för ändamål, som enligt direktionens åsigt bort tillgodoses,
innan fråga om ny ventilation väcktes.
För egen del har medicinalstyrelsen anfört, att oaktadt vidlyftiga
och dyrbara byggnadsarbeten pågått för att kunna mottaga allt flere
sinnessjuka, hade det icke varit möjligt att på långt när ännu fylla
behofvet af hospitalsplatser. Under sådana förhållanden hade det ej
heller kunnat ifrågasättas att undvara de platser, som funnes, om ock
mot byggnader och ventilation varit åtskilligt att anmärka. En ändring
medförde alltid tidsutdrägt. Skulle mera ingripande förändring företagas,
kunde de sjuka icke qvarstanna i de byggnader, som skulle
förändras, men under nuvarande svåra förhållanden vore det icke möjligt
att förflytta de sjuka till annat hospital under den tid, som behöfdes
för byggnadernas förändring. Så mycket, som kunde göras utan de
sjukas förflyttande, vore emellertid gjordt för att afhjelpa de olägenheter,
som följde med den enligt nutidens ökade anspråk felaktiga
konstruktionen af de gamla byggnaderna.
Under uttalande af den tillförsigt, att åtgärder till förbättrande
af anordningarna i afseende å luftvexlingen vid Upsala hospital samt
till utrymmande åt de utaf revisororne omförmälda, delvis under jordytan
förlagda lägenheterna i den gamla hospitalsbyggnaden varda, i
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
81
den mån lämpligen ske kan, vidtagna, får utskottet, som föreställer sig,
att, sedan den under byggnad varande nya asylen blifvit fullbordad,
utvägar för omförmälda syftemålb vinnande möjligen må kunna yppa
sig, hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
Institutet för blinda.
. § 22.
(Rev. ber. pag. 415—417; uti. pag. 648 och 649.)
Jemte erinran, att, enligt hvad 1895 års revisorer meddelat, efter Ang-brytande
7 7 ri / (lOVtSni/ILfl CLJ
det enkefru Erika Carolina Nyberg, född Söderberg, som till direk- den».
tionen öfver institutet för blinda donerat en fond å 90,000 kronor, med Nybergaka
föreskrift, att gifvariunans namn ej under hennes lifstid finge blifva vältning åren
kändt utom direktionen, aflidit, direklionen den 30 januari 1895 beslutit, 18s^-189satt
fondens från och med samma dag förda räkenskaper skulle tillika
med institutets öfriga räkenskaper öfverlemnas till granskning af kammarrätten,
hade, enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, 1896 års
revisorer omförmält, att, på sätt jemväl af 1895 års statsrevision anmärkts,
någon redovisning öfver de för elevernas utrustning från fonden
för tiden från fondens öfverlemnande, eller år 1886, till år 1894 utbetalda
medel icke kunnat bekommas, hvadan rigtigheten af fondens
den 30 januari 1895 ingående balans, 103,898 kronor 83 öre, icke
kunnat bedömas.
I häröfver afgifvet utlåtande af den 23 januari 1897 hade institutets
direktion återkallat i minnet, hurusom direktionen med anledning
af 1895 års revisorers anmärkningar i samma ämne anfört, att direktionen
år 1893, så snart direktionen med sin dåvarande sammansättning
hunnit taga kännedom om förhållandena vid institutet, meddelat föreskrifter
rörande redovisningen af de med ifrågavarande fonds medel
anskaffade arbetsmaterialier och att det vore med tillämpning af dessa
föreskrifter, som redovisning lemnats angående de från nämnda fond
år 1894 för ofvanberörda ändamål utgifna medel, dels ock att, ehuru
Bih. till Riksd. Prot. 1898. å Sami. 1 Afd. 37 Höft. 11
82
Statsutskottets Utlåtande N:o 69-
fullständig redovisning i detta afseende för den föregående tiden ej
numera kunde framskaffas, direktionen hade allt skäl antaga, att de
medel, som från fonden anvisats till utskrida elevers utrustning, samvetsgrant
användts för ändamålet, hvarom direktionen haft särskildt tillfälle
att förvissa sig i anledning af en eller annan f. d. elevs på senare
tiden förda klagomål i ämnet.
Vidare hade direktionen anfört, att, sedan direktionen senast yttrat
sig i förevarande ämne, direktionen icke kommit i tillfälle att meddela
annan upplysning i frågan än den redan lemnade, vid hvilket förhållande
direktionen tilläte sig åberopa, hvad direktionen, på sätt ofvan
nämnts, i sitt förut afgifna utlåtande härom andragit.
Med afseende å hvad sålunda förekommit och i anledning af en
vid 1897 års riksdag väckt motion om föreläggande för vederbörande
att framlägga fullständig redovisning för ifrågavarande medels förvaltning
under åren 1887—1893, hade statsutskottet yttrat, att, enligt hvad
utskottet inhemtat, frågan, huruvida institutets direktion vore skyldig
att redovisa för ifrågavarande fonds förvaltning, vore, på grund af en
inom kammarrättens revisionsafdelning vid granskning af institutets
räkenskaper för år 1895 framstäld anmärkning mot en jemlikt direktionens
beslut den 30 januari samma år gjord utbetalning af ett arfvode
å 400 kronor till institutets räkenskapsförare, dragen under kammarrättens
pröfning; och då, för så vidt utskottet hade sig bekant, denna
domstol icke afkunnat utslag i anförda anmärkningsmål, men målets
utgång utan tvifvel måste inverka på bedömandet, huruvida redovisning
kunde fordras för de medel, som från Nybergska fonden utbetalts för
ofvan angifna ändamål under åren 1887—1893, hade utskottet hemstält,
att det väckta förslaget om redovisnings infordrande för det dåvarande
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och hade denna
hemställan af Riksdagen godkänts.
Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade kammarrätten den 18 mars
1897 meddelat utslag i förenämnda anmärkningsmål och dervid sig
utlåtit, att, emedan direktionen saknat lagligt stöd för sin åtgärd att af
ifrågavarande understödsfond låta utbetala ofvanberörda förhöjning i
arfvodet till den hos direktionen anstälde räkenskapsförare och sekreterare,
kammarrätten funne skäligt att, med gillande af den gjorda
anmärkningen såsom rätteligen grundad, förpligta vederbörande att
ersätta det anmärkta beloppet, 400 kronor.
Genom utslag den 10 september 1897 på besvär, som anförts
öfver kammarrättens omförmälda utslag, hade Kongl. Maj:t förklarat
sig finna, med anledning af hvad i målet förekommit, skäligt låta vid
Statsutskottets Utlåtande N:o 69
83
den gjorda utbetalningen bero, dock att befrielse icke meddelats från
gäldande af det kammarrättens revisionsafdelning tillkommande aumärkningsarfvode.
Häraf framginge otvetydigt, att Kongl. Maj:t ansett direktionen
öfver institutet för blinda skyldig att redovisa för Erika Carolina Nybergs
understödsfond, och med stöd häraf hade revisorerne velat uttala
den mening, att direktionen borde åläggas att afgifva fullständig, vederbörligen
verificerad redovisning öfver fondens förvaltning under åren
1887—1893 samt, om sådan redovisning ej kunde framskaffas, lemna
en omfattande utredning om orsaken dertill.
1 infordradt utlåtande med anledning af revisorernes omförmälda
framställning har direktionen Öfver institutet för blinda anfört, att det
af enkefru Erika Nyberg den 28 april 1886 upprättade donationsbrefvet
angående ifrågavarande fond innehölle den bestämmelsen, att fonden
skulle stå under direktionens öfver blindinstitutet omedelbara och uteslutande
vård och förvaltning och utan inblandning eller sammanblandning
med institutets öfriga räkenskaper. Det i donationsbrefvet förekommande
uttrycket »uteslutande vård och förvaltning» kunde icke
hafva haft annan rimlig betydelse, än att direktionen haft rätt att
besluta öfver användandet af fondens inkomster utan att någon egt
befogenhet att klandra direktionens åtgärder i afseende å densamma.
Denna uppfattning hade gjort sig gällande inom direktionen alltifrån
den tid, då direktionen af gifvarinnan mottog fonden, och direktionens
förutvarande ordförande, herr öfverståthållaren m. m. friherre C. G.
af Ugglas och herr f. d. statsministern, landshöfdingen O. R. Themptander,
hade meddelat, att enkefru Nyberg personligen till dem vid flera tillfällen
förklarat, att denna uppfattning öfverensstämde med hennes
afsigt vid fondens öfverlemnande. I öfverensstämmelse härmed hade
någon revision icke ifrågasatts, förrän räkenskaperna för år 1894
efter enkefru Nybergs död öfverlemnats till kongl. kammarrätten, men
väl hade ofvannämnda herrar ordförande i direktionen för enkefru Nyberg
sjelf redogjort för användande af fondens medel.
På grund af donationsbrefvets innehåll och hvad som ytterligare
blifvit upplyst angående gifvarinnans önskan hade direktionen ansett,
att fondens räkenskaper . för den tid, som förflutit, framförallt för
tiden innan enkefru Nybergs död, icke vore underkastade offentlig
granskning, och att direktionen öfver hufvud icke vore skyldig redovisa
för fondens medel, såvida icke Kongl. Maj:t behagade derom
förordna.
84
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Under det att direktionen vidhölle denna uppfattning, som direktionen
varit i tillfälle att tidigare uttala, bestrede direktionen särskild!,
att direktionens nuvarande medlemmar skulle kunna åläggas någon
redovisning för åtgärder, som vidtagits under tiden före deras tillträde
af befattningen. Direktionens nuvarande medlemmar hade icke af de
förutvarande direktionsmedlemmarne fått emottaga andra räkenskaper
än dem, som redan blifvit till kammarrätten öfverlemnade. Vid sådant
förhållande skulle, äfven om direktionens nuvarande medlemmar vore
skyldige att afgifva redovisning för sina egna åtgärder, någon redovisning
för fondens förvaltning före den tid, då de varit i tillfälle att
med densamma taga någon befattning, icke kunna åläggas dem under
annan förutsättning, än att de varit lagligen pligtige att affordra
de förutvarande medlemmarne i direktionen sådan redovisning. Direktionens
nuvarande medlemmar hade emellertid med den uppfattning,
som ofvan blifvit uttalad, ansett sig sakna såväl rättighet som
skyldighet att af de män, åt hvilkas omedelbara och uteslutande
vård och förvaltning fonden tidigare varit anförtrodd, kräfva redovisning
eller verifikationer utöfver hvad de sjelfva aflemnat; och
hade så mycket mindre ansett sig hafva skäl ifrågasätta sådant, som
desse vant allmänt högt aktade och för redbarhet kände män. Direktionen
ansåge sig icke skyldig att vare 6ig affordra förutvarande
direktionsmedlemmars sterbhus någon redovisning för deras förvaltning
af Nybergska fonden eller i öfrigt anställa några undersökningar angående
ifrågavarande direktionsmedlemmars åtgärder i afseende å
densamma.
Då, efter hvad i detta ärende förekommit, det måste anses uppenbart,
att den af revisorerne upprepade gånger påyrkade redogörelsen
för den Nybergska fondens förvaltning under åren 1887—1893 icke
kan framskaffas, men ett sådant förhållande måste vara egnadt att
ådraga sig en särskild uppmärksamhet, har utskottet funnit det vara
angeläget, att orsaken till detsamma må varda på ett bestämdt sätt
angifven. På grund häraf och under uttalande af den förutsättning, att
åtgärder varda vidtagna till förekommande för framtiden åt sådana missförhållandena
som de nu omförmälda, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla en full
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
85
ständig utredning om anledningen, hvarför redovisning
öfver den Nybergska fondens förvaltning under
åren 1887 —1893 icke kan åstadkommas.
Domkyrkorna.
§ 23.
(Rev. ber. pag. 437 och 438, uti. pag. 653 och 654.)
Revisorerne hafva vidare omförmält, hurusom, sedan Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Malmöhus län med memorial den 7 maj 1877
öfverlemnat och dervid förordadt en af domkyrkorådet i Lund på begäran
af domkyrkoarkitekten Helgo Zettervall gjord framställning att,
enär den enligt gällande aflöningsstat för Lunds domkyrkas tjenstemän
och betjente för domkyrkoarkitekten bestämda lön, 2,000 kronor,
hvartill komme ett genom kongl. brefvet den 20 juni 1871 Zettervall
personligen tillagdt arfvode af 2,000 kronor årligen, så länge arbetena
å domkyrkan under hans ledning bedrefves i ungefär samma omfång
som under de två då närmast förflutna åren, icke motsvarade de stora
fordringar, som stäldes på domkyrkans arkitekt, och Zettervall, hvilken
under de sjutton år, han varit i domkyrkans tjenst, åt denna offrat sina
bästa krafter, på grund häraf kunde ega berättigade anspråk att se
sin framtid någorlunda betryggad, då hans krafter icke vidare medgåfve
honom att åtaga sig främmande uppdrag, Kongl. Maj:t måtte
tillåta, att domkyrkoarkitektens lön finge under Zettervalls tjenstetid
utgå med 4,000 kronor årligen, Kongl. Maj:t jemlikt kongl. bref den
15 juni 1877 funnit godt till berörda framställning lemna bifall.
Under erinran, att öfverintendenten Zettervall, hvilken såsom chef
för öfverintendentsembetet egde uppbära i lön och tjenstgöringspenningar
7,000 kronor, under år 1886 åtnjutit, förutom den genom forenämnda
kongl. bref honom tillagda lön, 4,000 kronor, dels arfvode för
ledningen af restaurationsarbetet å Skara domkyrka efter 2,000 kronor
för år och dels från anslaget till Upsala domkyrkas restaurering 4,000
kronor, hade 1887 års statsrevisorer, då restaurationsarbetena å Lunds
domkyrka dåmera syntes hafva medfört ringa göromål för domkyrkoarkitekten,
ifrågasatt, om icke någon besparing i afseende å den till
Ang. lönen
till Lunds
domkyrkas
arkitekt.
86
SfatsutsJcottets Utlåtande N:o 69.
bemälde arkitekt utgående lön lämpligen kunde åstadkommas, helst de
af kyrkorådet år 1877 framstälda skäl för denna löns höjande till 4,000
kronor icke vidare syntes ega giltighet.
1 häröfver afgifvet utlåtande af den 11 januari 1888 hade domkapitlet
i Lund upplyst, att öfverintendenten Zettervall fortfarande utöfvade
domkyrkoarkitektsbefattningen dels personligen, dels genom ett
af honom aflönadt, i Lund bosatt biträde, samt åberopat från Zettervall
infordradt yttrande, deri hufvudsakligen anförts, att ifrågavarande arkitektaflöning
måste, med hänsyn till det efter våra förhållanden ovanligt
storartade och magtpåliggande byggnadsarbetet, anses hafva varit särdeles
ringa, synnerligast i betraktande deraf, att Zettervall icke allenast
varit domkyrkans arkitekt, utan äfven dess verkställande byggmästare,
utan annat af domkyrkan aflönadt biträde än en verkgesäll, såsom förman
för arbetspersonalen, hvadan för det vidlyftiga ritningsarbetet
erforderligt biträde måst, utom i ett par enstaka fall, af honom sjelf
bekostas; att Zettervall såsom domkyrkans arkitekt enligt uppgjordt
kontrakt vore efter sin afflyttning från Lund skyldig att, under fullt
ansvar såsom förut, ständigt i Lund hålla och sjelf aflöna det eller de
i teoretiskt och praktiskt hänseende byggnadskunniga biträden, som
kunde behöfvas och af dom kyrkorådet godkändes, och utan särskild!
arfvode infinna sig i Lund på kallelse af domkyrkorådet, så ofta nödigt
ansåges; samt att den af Zettervall i afseende å restaureringen af Lunds
domkyrka utöfvade konstnärliga verksamhet endast vore en fortsättning
af hvad som genom de respektive projektens utarbetande blifvit
af honom en gång börjadt, många år innan hans ordinarie embetsmannabana
tagit sin början, och derför väl icke utan risk skulle kunna
af vederbörande öfverlåtits åt en i dithörande konstförhållanden mindre
hemmastadd och erfaren nybörjares experimenterande, då denne utan
Zettervalls speciella förarbeten skulle hafva egt att, i stort och till förverkligande
i alla sammansättningar och detaljer, för den verkställande
byggmästaren söka tolka de af Zettervall utförda, af Kongl. Maj:t gillade
restaurationsprojekten; och om så vore, kunde väl icke, enligt Zettervalls
förmenande, rimligen begäras, att han skulle härför utan skälig
ersättning uppoffra den tid, han kunde ega till eget förfogande, och
allra minst att han dessutom skulle få vidkännas de oundvikliga kostnader,
som med dessa uppdrag vore för honom förenade.
På sätt ofvan meddelats, hade öfverintendenten Zettervall, såsom
domkyrkoarkitekt vid Lunds domkyrka, genom kongl. brefvet den 15
juli 1877 tilldelats en årlig lön af 4,000 kronor, att utgå under hans
tjenstetid, hvilken lön fortfarande af honom uppburits; och med an
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
87
ledning häraf hado revisorerne velat uttala den mening, att det synteö
tvifvelaktigt, huruvida domkyrkoarkitektens tjenstetid kunde anses fortgå
äfven efter det restaurationen af domkyrkan numera afslutats.
Med anledning af hvad revisorerne sålunda meddelat, har domkapitlet
i Lund i utlåtande den 26 sistlidno januari anfört, att, då enligt
Kongl. Maj:ts stadga den 17 november 1859 vården och förvaltningeu
af Lunds domkyrka och hennes egendom vore, under inseende
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län och biskopsembetet
i Lunds stift, uppdragen åt ett särskilt domkyrkoråd och
domkapitlet för ty icke både att med denna förvaltning taga befattning,
domkapitlet endast hade att hänvisa till det yttrande, som domkapitlet
i ärendet affordrat Lunds dom kyrkoråd, i hvilket yttrande domkyrkorådet
upplyst, att storleken af öfverintendenten Zettervalls lön blifvit
bestämd genom Kongl. Maj:ts bref den 15 juni 1877, samt att densamma
vore upptagen till det belopp, hvarmed den nu utginge, uti
den för domkyrkans tjenstemän och betjente gällande aflönings- och
pensionsstat, hvilken, enligt Kongl. Maj:ts derå den 19 juli 1889 meddelade
stadfästelse, skulle lända till efterrättelse intill utgången af år
18,99.
Till detta yttrande har domkapitlet till ytterligare belysning af
frågan tillagt, att, i motsats till den af revisorerne uttalade mening,
domkyrkoarkitektens tjenstetid så mycket hellre måste anses fortgå
äfven efter det restaurationsarbetena å domkyrkan afslutats, som, på
grund af deD ändrade lydelse, som § 6 i ofvan åberopade stadga den
17 november 1859 erhållit genom kongl. brefvet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län och biskopsembetet i Lunds stift den
20 juni 1871, vid domkyrkan skulle vara anstäld en ständig arkitekt
med åliggande att hafva uppsigt öfver domkyrkan och de henne tillhörande
byggnader, föreslå de åtgärder, som för deras vidmagthållande
funnes nödiga, uppgöra i sådant afseende erforderliga ritningar och
kostnadsförslag samt leda utförandet af beslutade arbeten.
Vid det förhållande, att, enligt hvad domkyrkorådet upplyst, den
nu gällande aflönings- och pensionsstaten för Lunds domkyrkas tjenstemän
och betjente, i hvilken stat ifrågavarande lön till domkyrkans
''arkitekt är uppförd, upphör att lända till efterrättelse vid utgången af
år 1899, har utskottet endast velat hvad i detta ämne blifvit anfördt
för Riksdagen
omförmäla.
88
Statsutskottets Utlutande N:o 69.
''o [r: .[JO ti i. :f: rr.j i* u,: *v . :ij :■ val • L> C i
§ 24.
Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har
utekottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarad^ dels ej vara af den vigt
att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
hvilket utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 22 april 1898.
På statsutskottets vägnar.
; 1) y i
CHR. LUNDEBERG.
. i om ’,l “or. , Jk I;;.. ,v i Ji- .f
i *i
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1898.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1898:84 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande s. 1 i texten