Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, brooch hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. ..... - - . ooo,i

1898-04-29 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1898:80, Utlåtande, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, brooch hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. ..... - - . ooo,i

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

1

, K .

i. t;

ni,:, t

•,oofr.k<‘;

:OUf.oy,

II:!’ ''■ i

N o 80.

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1898, kl. 3 e. ra.

Utlåtande, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning

och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer

och torrläggning af vattensjuka marker samt

angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.

.....

- - . ooo,i;(

• mu o

•001 ..<) j.

:00§, 1

•j.kh.u;

O''01 r,c !

nv)

/

(R. A.)

T: ‘JO ''IfSfftfO/l

l:o.

Våganläggningar och vägförbåttringar.

4 den till Riksdagen den 15 sistlidne januari aflåtna propositionen

angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under riksstatens

sjette hufvudtitel föreslagit Riksdagen att för år 1899 ställa till

Kongl. Maj:ts förfogande 900,000 kronor till bidrag för anläggning af

nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda

vägar. »t''

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 181) har herr

P. Andreasson ro. fl. föreslagit, att anslaget till väganläggningar ooh

vägförbåttringar från och med år 1899 måtte höjas till 1,000,000 kronor.

i <*(t .-rono-ix OUö.Gk in banta-:»:! n-i ifi.) su*n:4Kiad <■ t,” I.

Ifrågavarande anslag utgjorde för hvart af åren 1867—1874 150,000

kronor, 1875—1881 200,000 kronor, 1882—1883 300,000 kronor, 1884—

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Höft. fR:o 80.) ’ 1'' ''

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

1885 400,000 kronor, 1886—1887 500,000 kronor, 1888—1891 600,000

kronor och 1892—1897 800,000 kronor samt utgår för innevarande år

med 900,000 kronor.

Enligt hvad statsutskottet inhemtat, har vägbyggnadsfonden för

1897 fördelats på det sätt, att till sammanlagdt 57 arbeten med en våglängd

af 383,5 kilometer och en beräknad kostnad af 1,103,769 kronor

anslag beviljats till följande belopp för företag inom nedan nämnda län,

nemligen:

inom

Kronobergs

Kristianstads

län .................

..... kronor

4,600

20,300

Hallands

36,300

Göteborgs och Bobus

Elfsborgs

Vermlands

32,800

80,100

46,900

26,400

29,800

Östergötlands v

Jönköpings

Skaraborgs

Stockholms

19,200

23.000

4\.A. i t

Södermanlands

2,400

25,280

16,100

28,300

Örebro

77 .............................

Vestmanlands

Kopparbergs

Vesternorrlands

31,200

34,700

Jemtlands

77

Vesterbottens

Norrbottens

*»**■ 77

138,100

204,200

nita

. ....’ *'' ''V

y iipi 1 ^ . -r:.*V * i -i

UV.’- -G [ i'' *L ;T'''': 1

, . f j , , *, •

! i O ii tf (.1 a .■'' 1 : t i i; J*-, ■ i i *

kronor

799,680

>>. : £/ f'' ■ i

I det belopp, 138,100 kronor, som , anvisats till vägföretag inom

Yesterbottens län, ingår anslag å 61,000 kronor till den 75,57 kilometer

långa vägen mellan Glommersträsk och Ruskträsk, hvilken beräknats

kosta 282,000 kronor, och i det för Norrbottens län upptagna beloppet

204,200 kronor ingår jemväl anslag å 6,000 kronor för väganläggning

mellan Rönelfven och Heden, hvilken väganläggning med en längd aj

13,4 3 kilometer beräknats till en kostnad af 29,690 kronor. De å

nämnda två företag belöpande våglängder och kostnadsbelopp hafva

deremot icke upptagits i de summor, som i sådant ; afseende bär ofvan

angifvits. ^ v

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

3

Beträffande fördelningen af vägbyggnadsfonden för innevarande år

får utskottet meddela, att väg- och vattenbyggnadsstyrolsen föreslagit,

att till 63 arbeten med en väglängd af 343,7 kilometer och en beräknad

kostnad af 1,131,752 kronor måtte anvisas 749,300 kronor och till väganläggningen

Glommersträsk—Ruskträsk 54,000 kronor, eller tillsammans

803,300 kronor. Af 1898 års fond återstode sålunda till disposition

96,700 kronor. < >

Förutom till de företag, för hvilkas utförande styrelsen sålunda

tillstyrkt anslag, hade den 31 sistlidne januari statsbidrag begärts till

vägarbeten med en beräknad kostnad af sammanlagdt 3,010,132 kronor.

Då Kongl. Maj:t nu föreslagit, att anslaget till ifrågavarande fond

måtte äfven för nästkommande år bestämmas till det belopp, 900,000

kronor, hvartill anslaget af nästlidna års Riksdag höjdes, lärer behöfligheten

af detta anslagsbelopp icke vara tvifvel underkastad. Deremot

anser sig utskottet sakna anledning tillstyrka, att Riksdagen skulle, på

sätt af enskilde motionärer föreslagits, nu å nyo vidtaga en förhöjning

af anslaget. Utskottet hemställer alltså,

.* i\ ri fba!! U'' •" >

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag

och med afslag å den af herr Andreasson m. fl,

i ämnet väckta motion, må, till bidrag för anläggning

af nya samt förbättring eller omläggning af backiga

eller eljest mindre goda vägar, för år 1899 anvisa

900,000 kronor.

—ev''! :lril '' ,'' oi, . i

Bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer.

Till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader

samt upprensning af åar och farleder har Kongl. Maj:t äskat

anvisande för år 1899 af 300,000 kronor.

Å innevarande års riksstat är för detta ändamål uppfördt ett an->

slag af 150,000 kronor. Detta belopp har Riksdagen årligen anvisat

från och med år 1890, då beloppet höjdes från 100,000 kronor, som

förut årligen beviljats från och med år 1882 »för bro- och hamnbyggnader

samt vattenkommunikationer)).

Af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver

civilärenden den 14 sistlidne januari inhemtas, att väg- och vattenbygg
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

nadsstyreleen i skrifvelse af den 3 november 1897 framhållit, hurusom

behofvet af en höjning uti detta anslag allt mera gjort sig gällande

och icke längre torde böra tillbakavisas, i det att de kommunikationsändamål,

hvilka tillgodosåges genom bidrag från denna fond, hade en

allt för stor betydelse för landets utveckling för att icke i tillbörlig mån

befrämjas. Ansökningar om statsbidrag från fonden hade under 1897

i väsentlig grad ökats. Den 1 november berörda år funnes hos vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen inneliggande granskade planer till företag,

för hvilka de beräknade kostnaderna uppginge:

för brobyggnader till.................... kr. 167,670: —

j) hamnbyggnader ........................ » 574,650: —

eller tillhopa kr. 742,320: —,

hvarjemte för två företag, hvilka dock icke torde kunna understödjas

genom medel från denna fond, kostnadsberäkningarna uppginge till

21,466 kronor.

Med beräkning, att de först omförmälda arbetena understöddes till

två tredjedelar af beräknade kostnaderna, skulle erfordras

en summa af ............................................................................ kr. 494,880: —

och då af 1898 års fond för närvarande funnes

odisponerade ............................................................................ » 135,500: —

skulle alltså ytterligare erfordras ....................... kr. 359,380: —

och då funnes ändock inga medel tillgängliga för de ansökningar, hvilka

kunde inkomma under tiden intill utgången af år 1898.

För att kunna, om ock ej i tillräcklig mån, fylla behofvet af statsanslag

till företag af ifrågavarande art, ansåge derför styrelsen ett anslag

af 300,000 kronor vara behöfligt.

Af en utskottet från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstäld,

den 31 sistlidne januari dagtecknad promemoria framgår, att, efter det

styrelsen hos Kongl. Maj:t hemstält om fördelning på fem särskilda

företag af återstoden, 135,500 kronor, af ifrågavarande anslag för innevarande

år, styrelsen hade under behandling ansökningar om bidrag

från fonden till ytterligare fjorton företag, för hvilka kostnaden beräknats

till sammanlagdt 885,860 kronor.

På grund af hvad sålunda förekommit och med hänsyn jemväl

dertill, att utskottet, med anledning af Kongl. Maj:ts i sådant afseende

gjorda framställning, under punkten 4:o här nedan tillstyrker sådan

ändring i vilkoren för erhållande af statsbidrag från detta anslag, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N;o 80.

5

statsbidrag till mindre hamnbyggnad skulle kunna utgå med högre belopp

än hittills, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande

förslag, må, till understödjande af brobyggnader

och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader samt

upprensning af åar och farleder, för år 1899 anvisa

300,000 kronor.

3:o.

Frostminskningsföretag.

Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för år 1899 ställa till

Kongl. Maj:ts förfogande 300,000 kronor till understödjande, medelst

anslag utan återbetalningsskyldighet, af sådana myr utdikning ar och vattenaf''tappning

ar, hvilkas ändamål är att minska frostländig heten för närliggande

bygd.

Af sistlidna års Riksdag höjdes i anledning af enskild motion anslaget

för omförmälda ändamål från 200,000 kronor till 300,000 kronor;

och beslöt Riksdagen i sammanhang dermed den ändring i förut gällande

vilkor för anslag till ifrågavarande företag, att anslaget, som dessförinnan

kunnat af Kongl. Maj:t bestämmas till högst en tredjedel af den

för företaget beräknade kostnaden, skulle kunna utgå med belopp, motsvarande

hälften af samma kostnad.

I två lika lydande motioner, väckta n:o 15 i Första Kammaren af

herr H. P. P. Tamm och n:o 93 i Andra Kammaren af herr K. A. Kihlberg}

har hemstälts, att Riksdagen ville besluta sådan förändring i Kongl.

Majrts ofvan refererade förslag: att för år 1899 till Kongl. Maj:ts förfogande

ställes ett belopp af 300,000 kronor för understödjande medelst

anslag utan återbetalningsskyldighet af sådana afdikningar af annan

sankmark än åker och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska

frostländighet, att underlätta odlingens utbredning i orter med föga utveckladt

jordbruk eller att torrlägga högmossar inom bättre jordbruksdistrikt,

att bidrag från dessa medel få utgå med hälften af beräknad

dikningskostnad, då den genom fullständig dikning uppkommande förhöjning

i jord värdet ej öfverstiger halfva kostnaden för sådan dikning,

men vid större värdeförhöjning minskas i samma förhållande som denna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

ökas samt att i öfrigt skola gälla de för den s. k. frostfonden nu meddelade

bestämmelser.

Då berörda motioner afse, att förevarande anslag skulle beviljas för

i viss mån annat ändamål än det, som af Kongl. Maj:t föreslagits, har

utskottet ansett sig böra här till behandling upptaga dessa motioner,

ehuru desamma tillika beröra de under nästföljande punkt i detta utlåtande

behandlade allmänna vilkoren för erhållande af statsbidrag.

Efter att hafva erinrat om ofvan omförmälda, af nästlidna års

Riksdag beslutade ändring i förhållandet mellan statsbidraget och den

för företaget beräknade kostnaden, hafva motionärerna framhållit, hurusom

denna ändring sannolikt komme att öka efterfrågan på anslag från

ifrågavarande, redan med den äldre bestämmelsen starkt efterfrågade

medel, hvaraf åter vore att motse yrkanden på förhöjning i årsanslagen.

Förutsatt, att dessa fullt rationelt användes, så att derigenom i motsvarande

grad befordrades ett verkligt statsändamål, som ej kunde utan

dessa anslag främjas, men också endast under denna förutsättning läge

häri icke något ondt, tvärtom vore anslaget då väl användt.

Härefter yttra motionärerna:

»I förevarande hänseende består detta statsändamål i att undanrödja

hinder för landets odling och kultivering, så att arbetet dermed

kan af den enskilde jordegaren fullföljas. Det är denne, som närmast

kommer att skörda de ekonomiska fördelarne af berörda hinders undanrödjande,

och den fordran är derför fullt berättigad, att han skall i sin

mån bidraga till arbetenas utförande. — Ju större dessa ekonomiska

fördelar äro, desto högre kunna anspråken ställas på den enskildes bidrag,

men det är att befara, att med nu gällande bestämmelser denna

hänsyn ej tillräckligt beaktas.

Ifrån statens sida är visserligen frågan härom så till vida uppmärksammad,

att medel äfven anvisats för understödjande medelst lån

för dikning å sådana sankmarker, som kunna med fördel odlas, men

då nästan hvarje sankmark kan anses frostförande och då ett anslag

utan återbetalningsskyldighet alltid måste vara begärligare än ett lån,

skall man nog i regel söka ordna ett afdikningsföretag så, att det erforderliga

bidraget utgår i form af anslag, äfven om företaget rätteligen

borde höra till dem, för hvilka lånen äro afsedda.

Att på fullt objektiva grunder bestämma en viss gräns mellan

sådana olika slag af företag, lärer väl knappast vara möjligt. Afdikningslägenheters

odlingsvärde variera i det oändliga; en varder med

fördel odlingsbar omedelbart efter afdikning, en annan af vida sämre

beskaffenhet kan varda fullt odlingsvärd på grund af sitt läge eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

7

närliggande tillgång på lämpliga jordförbättringsmedel, en tredje kan

först efter en längre eller kortare följd af år lemna afkastning såsom

betes- eller skogbärande mark eller till och med varda odlingsbar

o. s. v. — och mellan lägenheter, beträffande Indika med säkerhet kan

afgöras, huruvida deras afdikning bör befordras med anslag eller med

lån, kunna finnas en otalig mängd, beträffande hvilken sådant afgörande

är med en viss svårighet förenadt.

Utredningen af denna ganska svårlösta fråga lärer dock icke böra

alldeles förbises, och detta är ett bland skälen, hvarför jag nu ansett

mig böra genom motion fästa Riksdagens uppmärksamhet å densamma.

Den åsigt, som i liknande fall vunnit häfd, är, att den enskilde sjelf

bör bekosta åtminstone så mycket, som motsvarade de ekonomiska fördelarne

af ett arbete å hans egendom, och att staten dertill bidrager

endast i den mån, som ett statsändamål genom samma arbete främjas.

Eu tillämpning af denna åsigt i förevarande fall skulle föranleda fordran

på en så vidt möjligt tillförlitlig uppskattning af de förenämnda ekonomiska

fördelarne. Redan nu påkallas en sådan uppskattning vid ansökningar

om odlingslån, der statsunderstödet måste anses vara väsentligt

mindre fördelaktigt än vid anslag; och likasom denna fordran icke

minskat odlingslånens begärlighet, lärer den ej heller minska anslagens.

I regel uppgöras hithörande afdikningsplaner af statens landtbruksingeniörer,

för hvilkas arbeten taxa finnes faststäld, och omkostnaden

för dylika uppskattningar lärer derför föga öfverstiga kostnaderna för

godemäns deltagande i densamma, men om äfven detta skulle anses

för mycket, synes en kompensation kunna vinnas genom någon jemkning

i den förenämnda taxan, hvilken, att döma af hvad som förekommer

å sid. 12 af bilagan till sjette hufvudtiteln af årets statsverksproposition,

synes vara något hög.

Om genom en sådan uppskattning utredts den värdeförhöjning,

utdikningslägenhet skulle vinna genom fullständig afdikning, komme,

med tillämpning af den förenämnda åsigten, bidrag till hälften af dikningskostnaden

att utgå endast, der nämnda värdeförhöjning icke öfverstege

hälften af kostnaden för fullständig afdikning. Uppginge den

deremot till hela den fullständiga dikningskostnaden, skulle anslag icke

komma i fråga.

Man torde knappast behöfva befara, att en sådan beräkning af

bidrags belopp skulle motverka anslagsmedlens användning vid de företag,

för hvilka de äro afsedda, enär kännedomen om den verkan, som

uppskattningen medför, nog skall i högst väsentlig mån bidraga dertill,

s. 8 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

8

att uppskattningen varder den lägsta, som kan försvaras, och att anslagen

sålunda varda de högsta, som böra förekomma.

Men om på sådant sätt förebygges anslags anvisande till företag,

der lån är rätta understödsformen, torde området för anslagsmedlens

användning kunna något vidgas, så att ej uteslutande minskning af

frostländighet varder dess mål, utan att de derjemte kunna få användas

för afdikningar, som afse att främja odlingens utbredning å enskildes

mark samt högmossars afdikning inom orter med mera utveckladt jordbruk,

och der de i sitt nuvarande skick skada vare sig åker-, ängseller

till och med skogskultur. Skulle sådan utvidgning af området för

anslagsmedlens användning visa sig medföra benägenhet att anlita dem

öfver rimliga gränser och det vanliga sättet för uttagandet af enskildes

bidrag till sådana arbeten ej tillräckligt stäfja denna benägenhet, torde

tillräcklig motvigt deremot vinnas, om staten utförde arbetena och de

enskildes bidrag inginge till staten.

Men vare sig denna utvidning eger rum eller ej, ligger vid hithörande

medels användning hufvudsakliga vigten derpå, att genom desamma

ett verkligt statsändamål befordras, så att ej understöd lemnas

till hvilket som helst afdikningsarbete, äfven om det visar sig varda

ekonomiskt ofördelaktigt. Med arbeten, som endast afse att bereda en

enskild jordegare en tillfällig arbetsförtjenst, må vara att den uppgår

till endast hälften så mycket som den i orten vanliga, hafva dessa medel

ej något att skaffa; det är befordrande och utveckling af landets resurser,

de afse, och man måste fordra, att denna synpunkt vid hithörande ärendens

handläggning tillbörligen beaktas.»

Genom den benämning, under hvilken ifrågavarande anslag från

och med år 1891 af Riksdagen beviljats och som jemväl i Kongl.

Majrts förevarande framställning bibehålies, utmärkes bestämdt, att ändamålet

med de företag, till hvilkas understödjande anslaget är anvisadt,

skall vara minskande af frostländigheten för närliggande bygd. På sätt

af Riksdagens skrifvelse den 14 mars 1891 (n:o 16) inhemtas, har Riksdagen

emellertid icke förbisett, att genom anslagets beviljande på detta

sätt det kunde komma att inträffa, att genom utdikning, verkstad med

bidrag från frostminskningsfonden, jord vinnes, som kan med fördel

odlas. Men då Riksdagen förestälde sig, att det icke skulle mota synnerlig

svårighet för vederbörande undersökningsförrättare att i hvarje

särskildt fall afgöra, huruvida ändamålet med ett ifrågasatt utdikningsföretag

är frostländighetens minskande för annan mark eller ett omedel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o BO.

0

bart vinnande af odlingsbar jord, hyste Riksdagen icke några betänkligheter

mot anslagets beviljande under den form, som ofvan angifvits.

I sjelfva verket torde det ingalunda vara ett undantagsförhållande,

att ett företag för utdikning af frostförande mark jemte den fördel, som

derigenom åstadkommes för den odlade bygden i omgifningen, tillika

bereder sådan förbättring af sjelfva den utdikade marken, att åtminstone

någon del deraf blir odlingsbar. Det är dock, på sätt motionärerna

framhållit, endast förstnämnda ändamål, som bör genom anslag befordras,

hvaremot lån är den rätta understodsformen för beredande af odlingsbar

mark. Då dylika, så att säga, blandade företag komma i åtnjutande

af anslag från frostminskningsfonden, lärer emellertid anslaget bestämmas

till belopp, motsvarande viss andel af hela den för företaget beräknade

kostnaden, numera hälften deraf, enligt den vid nästlidna års riksdag

vidtagna ändring i bestämmelserna. Detta är uppenbarligen en oegentlighet,

som måste skarpt framträda i de fall, der den vunna jordförbättringen

uppgår till jemförelsevis större värde. Om exempelvis genom

ett utdikningsföretag, hvarför kostnaden beräknats till 20,000 kronor,

komme att vinnas en förbättring af den torrlagda jorden till värde af

12,000 kronor, men företaget till följd af dess egenskap att minska

frostländigheten för omgifningen erhåller statsunderstöd till belopp, motsvarande

hälften af hela utdikningskostnaden, eller således med 10,000

kronor, skulle egarne af den utdikade marken derigenom få en vinst

af 2,000 kronor. Den särskilda fördel, som sålunda beredes delegarne

i ett odlingsarbete, i de fall, der detsamma ingår i ett frostminskningsföretag,

synes icke vara fullt öfverensstämmande med de grundsatser,

som af Riksdagen uppstälts beträffande sättet för understödjande af sänka

markers beredande för odling; och det är för att förebygga en sådan

användning af ifrågavarande anslag, som motionärerna nu framlagt sitt

förslag, att statsbidrag skulle få utgå med hälften af beräknad afdikningskostnad,

endast då förhöjningen i jordvärdet ej öfverstiger hälften af

denna kostnad, men vid större värdeförhöjning minskas i samma mån

som denna ökas. Om också den tanke, som genomgår detta förslag, i

och för sig kan vara rigtig, torde dock afsevärda svårigheter möta för

dess genomförande. Härför erfordras nemligen, såsom motionärerna ock

framhållit, att den jordförbättring, som genom ett ifrågasatt frostminskningsföretag

komme att vinnas, blefve redan på förhand och innan anslag

till detsamma beviljades till sitt värde uppskattad. En sådan uppskattning

är gifvetvis förenad'' med stora vanskligheter och torde säkerligen

i många fall komma att väsentligt skilja sig från det verkliga

Bill. till lliksd. Prof. 1898. 4 Samt. 1 Afd. 41 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

resultatet. Olägenheterna af att mer än nu blifva beroende af otillförlitliga

förslagsberäkningar ligga ock i öppen dag. För att emellertid

kunna vinna en åtminstone närmelsevis rigtig beräkning öfver den blifvande

jordförbättringens värde, synes det vara nödvändigt, att uppskattningen

häraf anförtros åt statens landtbruksingeniörer. Det bar

dock från skilda delar af landet försports, att kostnaden för anlitande

af dessa tjenstemän ställer sig synnerligen hög, hvadan man måste draga

i betänkande att betunga ifrågavarande företag med de dryga utgifter,

som en af landtbruksingeniör verkar,äld uppskattning enligt den nu gällande

arfvodestaxan medför. Man torde emellertid kunna förvänta, att

en väl behöflig revision af denna taxa skall inom en snar framtid vidtagas;

och då landtbruksingeniörerna af staten uppbära fast aflöning,

samt i vissa fall reseersättning, torde någon nedsättning i arfvodet för

de förrättningar, hvartill de af enskilde kallas, kunna ske utan att deras

årsinkomst derigenom nedbringas under skäligt belopp.

Med anledning af hvad sålunda anförts anser utskottet, att, ehuru

syftet med motionärernas ofvanberörda förslag är synnerligen beaktansvärdt,

detsamma dock icke för närvarande bör till någon Riksdagens

åtgärd föranleda. Hvad angår den af motionärerna gjorda framställningen

om utvidgande af området för ifrågavarande anslags användning,

så att dermed skulle understödjas jemväl vissa företag, som ej afsåge

minskning af frostländighet, utan endast utbredande af odling m. in.,

kan utskottet icke tillstyrka en dylik splittring i anslagets användning,

hvarigenom den uppgift, som Riksdagen för detsamma stält, skulle helt

och hållet förryckas.

Vid den af Kong!. Maj:t gjorda framställningen i ämnet har utskottet

icke haft något att erinra. I sammanhang härmed har utskottet

dock velat påpeka, hurusom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

landtbruksstyrelsen, enligt hvad af statsrådsprotokollet inhemtas, hos

Kongl. Maj:t framhållit önskvärdheten af att verksamma garantier bereddes

för nöjaktigt underhåll af de företag, som från ifrågavarande

anslag erhölle statsbidrag. Särskildt med hänsyn dertill, att sådana bidrag

numera, enligt medgifvande af nästlidna års Riksdag, få utgå med

större andel af den för företaget beräknade kostnaden, än förut varit

stadgad, samt anslaget med anledning häraf torde komma att i ökad

utsträckning anlitas, synes denna fråga förtjena ett noggrant beaktande.

Då emellertid, såsom nämnts, Kongl. Maj:ts uppmärksamhet

blifvit fäst härå, lärer Riksdagen framdeles hafva att förvänta ett genom

Kongl. Maj:ts försorg utarbetadt förslag i berörda syfte.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande 1V;o 80.

11

att Riksdagen, med bifall till Kong]. Maj:ts framställning

och med afslag å de af herrar Tamm och

Kihlberg i ämnet väckta motioner, må till understödjande,

medelst anslag utan återbetalningsskyldighet, af

sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas

ändamål är att minska frostländigheten för närliggande

bygd, för år 1899 anvisa 300,000 kronor.

4:o.

De nu gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande

och tillgodonjutande af ofvan omförmäla statsbidrag samt kontrollen

derå, att fastställa planer varda vid arbetenas utförande följda, återfinnas

i Riksdagens skrifvelser den 27 april 1881 (n:o 69), den 11 juni 1883

(n:o 67), den 7 maj 1889 (n:o 43) och den 30 april 1897 (n:o 52); och

är innehållet i dessa stadganden sammanfördt i den vid detta utlåtande

fogade bilaga.

Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att bibehålla dessa''allmänna

vilkor och bestämmelser, dock med följande tillägg till mom. 3 af bestämmelserna

i Riksdagens skrifvelse den 27 april 1881:

»För mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, må anslag utan

återbetalningsskyldighet af Kongl. Maj:t bestämmas till mer än två

tredjedelar, dock högst till nio tiondedelar af den beräknade kostnaden,

under vilkor att betryggande säkerhet för framtida underhållet af sådan

hamnanläggning ställes och att, före lyftandet af någon del af statsanslaget,

ådagalägges, att ej mindre sjelfva området för hamnen än

äfven ett för den rörelse, som skall i hamnen bedrifvas, tillräckligt

område i land blifvit för det gemensamma behofvet afsöndrade.»

Med afseende härå meddelas i statsrådsprotokollet följande.

I en till Kongl. Maj:t stäld skrift af den 8 december 1896 hade

ledamoten af Riksdagens Andra kammare, doktor A.-'' V. Ljungman anfört,

att, då understöd från anslaget till understödjande af brobyggnader

och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader m. m. lemnades för hamnanläggningar

och hamnförbättringar vid fiskelägen, enligt gällande vilkor

för bidrags åtnjutande kräfdes, att fiskeläge, som undfinge sådant understöd,

skulle sjelft tillskjuta minst en tredjedel af beräknade kostnaden,

men att genom denna fordran ändamålet med det af Riksdagen anvisade

anslaget i väsentlig mån förfelades, emedan de flesta fiskelägen, som

behöfde hamnförbättringar, vore i den svaga ekonomiska ställning, att

den angifna delen af kostnadsbeloppet antingen fullständigt öfverstege

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

krafterna eller ock blefve alltför betungande och derigenom verkade

hämmande på näringslifvet.

Med stöd af dessa inom skilda delar af riket känbara olägenheter

hade doktor Ljungman hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen

utverka sådan ändring i vilkoren för bidrag af anslaget i fråga,

att af detsamma kunde, allt efter i hvarje särskildt fall sig företeende

förhållanden, beviljas bidrag till hamnförbättringar vid fiskelägen med

från två tredjedelar intill nio tiondedelar af verkliga kostnaden.

Sedan denna framställning remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för afgifvande af utlåtande, hade styrelsen i sin ofvanberörda

skrifvelse den 3 november 1897 meddelat, att styrelsen lemnat Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Hallands, Göteborgs och Bohus, Kristianstads,

Malmöhus, Blekinge, Kalmar och Gotlands län tillfälle att afgifva

yttranden öfver doktor Ljungmans framställning, samt öfver de inkomna

yttrandena lemnat följande redogörelse:

Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hade anfört,

att tillskott af en tredjedel af anläggningskostnaden för fiskehamnar

endast med svårighet kunde utgöras af dem, hvilka, såsom förhållandet

i allmänhet vore med den fiskeriidkande befolkningen, blott genom

strängt arbete kunde vinna nödtorftigt uppehälle; att, enligt hvad erfarenheten

visade, bidrag för ändamålet ej heller vore att påräkna från

närliggande kommuner, emedan flertalet af dessas medlemmar med tillgång

till de lättade jernvägskommunikationerna till kuststäderna icke

ansåge sig vidare hafva nytta af mindre hamnar, från hvilka landtmannen

förut kunnat skeppa produkterna af sin näring; att, ehuru utan tvifvel

fordran på tillskott af en tredjedel af anläggningskostnaden vore en

bidragande orsak dertill, att behofvet af förbättrade och nya fiskehamnar

icke blifvit å länets kuster så tillgodosedt som förhållandena

syntes kräfva, hvarför en ändring deruti vore önskvärd, det dock måste

anmärkas, att de svårigheter, som mötte för åstadkommande af sådana

hamnanläggningar, som här vore i fråga, icke härledde sig ensamt eller

i första rummet från storleken af det tillskott, som utöfver statsbidraget

måste anskaffas för företagets fullbordande, utan från den fordrade

säkerheten för framtida underhållet af anläggningen; att, med det ringa

intresse, landtkommunerna ansåge sig ega i tillkomsten af fiskehamnar,

det läge i sakens natur att de vore ovilliga att åtaga sig en ansvarighet,

som afsåge en oberäknelig framtid och hvilken skulle genom en

hamnstyrelses försumlighet kunna ådraga dem utgifter till högst afsevärda

belopp, hvarför, och då det ej heller kunde antagas, att landstinget

skulle i detta afseende visa större tillmötesgående än landtkommu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

13

nerna, det kunde förutses, att, så länge föreskriften om fullgod säkerhets

ställande för framtida underhållet bibehölles, anslaget icke koinme, hvad

Hallands län beträffade, att tagas i anspråk för sådana hamnanläggningar,

som det vore afsedt att befrämja.

Af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

hade blifvit anfördt, att länets fiskelägen under tidernas lopp uppstått å

sådana platser i skärgården, som af naturen hade hamn, hvarför om

hamnanläggningar genom uppförande af konstgjorda vågbrytare och

dylikt i fråga om dessa fiskelägen i regeln icke blefve tal, hvaremot

vid flera fiskelägen behof af större djup gjort sig gällande dels för undanrödjande

af naturlig uppgrundning, dels emedan fiskarena börjat för

storsjöfisket använda mera djupgående fartyg än förr, dels emedan sillfisket

och sillsaltningen gåfve anledning till att det borde vara möjligt

för stora sjögående ångare att intaga last mångenstädes, der det förut

aldrig varit fråga om att lägga till land med så stora fartyg; att vid

anslags lemnande till förbättringar af de mindre, för fiskarebefolkningen

afsedda hamnarna anspråket på garanti för underhåll af den gjorda förbättringen

borde bortfalla, hvarför det syntes Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vara för länets fiskerinäring lyckligast, om det befunnes mest

lämpligt att vid förekommen väl grundad anledning stödja fisket, genom

beviljandet åt fiskeläge af anslag ur statsmedel till hamnförbättring utan

annat vilkor, än att anslaget användes väl för det uppgifna ändamålet,

såsom det skedde vid många andra anslag, då det gälde att främja ett

ur nationel synpunkt godt ändamål; att, om emellertid understöd i sådan

form icke skulle kunna genomföras, Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ville tillstyrka, att åtminstone sådan lättnad måtte beredas fiskeläge för

anslags erhållande till hamnförbättring, som den af doktor Ljungman

gjorda hemställan afsåge.

Kongl. Majrts befallningshafvande i Kristianstads län, som hemstält,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte tillstyrka den föreliggande

framställningen, både anfört, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

hade en rik erfarenhet af de svårigheter, som befolkningen vid

fiskelägena måste öfvervinna, samt de för densamma betydande uppoffringar

af penningar och arbete, som den'' måst ikläda sig, då det varit

fråga om att i och för tilltänkt hamnbyggnad åstadkomma tredjedelen

af beräknade kostnaden derför; att de kommuner, hvartill fiskelägena

hörde, visserligen i allmänhet iklädt sig ansvaret såväl för bekostandet

af denna tredjedel som ock för det framtida underhållet af hamnbyggnaden,

men torde sådant i regel hafva skett först efter det fiskarebefolkningen

anskaffat sådan undergaranti, att kommunerna ansett sig icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande A’:o 80.

löpa någon risk genom de åtagna förbindelserna; att, på det icke den

lättnad, som genom den föreslagna förändringen i vilkoren för anslagets

åtnjutande vore afsedd att beredas befolkningen vid fiskelägena, måtte

blifva illusorisk, icke heller vid anslagets beviljande borde uppställas

för stränga föreskrifter rörande garanti för hamnbyggnadernas framtida

underhåll, utan staten åtnöja sig med förbindelse af hamnintressenterna

sj elfva beträffande framtida underhållet.

Kongl. Maj:t befallningshafvande i Malmöhus och Blekinge län hade

yttrat sig i hufvudsak lika med Kongl. Majrts befallningshafvande i

Kristianstads län.

Af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län hade anförts,

att de af doktor Ljungman framhållna omständigheter väl ej

egde sin fulla motsvarighet i förhållandena inom Kalmar län, hvarest

fiske hufvudsakligen öfvades såsom binäring af den jordbrukande befolkningen,

men kunde dock betraktas såsom tillämpligt å de mindre

landthamnar, som för ortens näringslif i allmänhet mångenstädes vore

behöfliga, särskilt å Öland; att det vore otvifvelaktigt och af erfarenheten

bekräftadt, att det af doktor Ljungman angifna vilkoret i många

fall utgjorde ett väsentligt hinder för afhjelpande af bristen å hamnar,

men att erfarenheten, äfven hvad särskild! beträffade Öland, ådagalagt,

att i lika hög grad hinder för vinnande af delaktighet i omförmälda

anslag mötte i svårigheten att åstadkomma nöjaktig säkerhet för hamnbyggnaders

framtida underhåll.

Af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län hade slutligen

uttalats, att behofvet af förbättring i fiskehamnarna inom länet, särskildt

för att göra dem ändamålsenliga för laxfisket, hvilket erfordrade däckade

och mera djupgående farkoster än de vanligen brukade båtarna, vore

ådagalagdt, men att försättandet af en del redan befintliga hamnar uti

ändamålsenligt skick kräfde stora summor, hvarför det vore sannolikt,

att, om minst en tredjedel af anläggningskostnaden skulle betalas af

fiskarena sjelfva, någon förbättring af hamnarne icke på länge kunde

åstadkommas; äfvensom att det till följd häraf vore önskligt, om statsbidrag

till dessa arbeten kunde lemnas på sätt doktor Ljungman föreslagit,

hvaremot Kongl. Majrts befallningshafvande ansåge, att såsom

vilkor derför borde fordras full säkerhet för framtida underhåll af hamnbyggnad.

Af hvad Kongl. Majrts befallningshafvande i alla förenämnda län

sålunda anfört framginge, enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vidare anfört, att ett stort behof ansåges föreligga af förändring uti nu

gällande vilkor i afseende å beviljande af statsunderstöd för anläggning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

15

af fiske- och andra mindre hamnar vid den öppna kusten såväl beträffande

understödets storlek som ock i fråga om underhållet af dylika hamnanläggningar.

Derefter hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redogjort för förhållandena

uti ifrågavarande hänseenden i Norge och Danmark och dervid

anfört:

»För att blifva i tillfälle att jemföra föreskrifterna rörande fiskehamnar

i Sverige med grannländerna Norge och Danmark har väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen förskaffat sig del af de bestämmelser, som uti

detta hänseende derstädes gälla, och framgår häraf, att i Norge icke

förefinnas bestämda föreskrifter, gällande för förhållandet emellan statsbidraget

och enskilda eller kommunala tillskott vid hamnanläggningar,

utan är detta förhållande vid hvarje särskildt fall beroende af Stortingets

beslut; att i fråga om medlens åvägabringande sådant eger rum på trvå

olika sätt i landets sydliga och i landets vestliga och nordliga delar, i

det att å sträckan mellan svenska gränsen och till och med Stavangers

amt hamnarna byggas hufvudsakligen för statsmedel med större eller

mindre bidrag af privata eller kommuner, hvilka bidrag såsom regel

utgjort tio procent af anläggningskostnaden, men i särskilda fall uppgått

till tjugufem procent, under det att stundom bidragen inskränkt sig

till en och en half till två procent, äfvensom att å landets vestliga och

nordliga kuster genom lag af den 24 maj 1873 är inrättad en särskild,

under statens förvaltning stående hamnfond, hvars medel uteslutande

skola användas för hamnbyggnader inom de å kusten belägna fiskedistriktena;

att denna fonds intägter bestå af s. k. fisketionde, som

erlägges genom olika afgifter, hvilka för perioden 1874 till den 30 juni

1896 inbragt tillsammans 7,254,428 kronor 7 öre; att hvarje särskildt

hamnarbete förelägges Stortinget, som i regel bestämmer bidraget från

statsverket till två tredjedelar och af hamnfonden till en tredjedel; att

i afseende å hamnunderhållet denna fråga i Norge är olöst, men att

för närvarande, och så länge större och sammanhängande arbeten utföras

inom distrikten, hamnanläggningarna underhållas på statsverkets eller

statsverkets och hamnfondens bekostnad på det sätt, att uppkommande

skador afhjelpas genom statens distriktsingeniör af medel från allmänna

underhållsmedel, hvilka årligen beviljas af Stortinget eller ock, derest

skadorna äro omfattande^ göras till föremål för särskildt anslag af

stortinget.»

»I Danmark hafva särskilda föreskrifter meddelats af inrikesministeriet

för beviljande af statsunderstöd vid anläggning af båthamnar,

och hafva i allmänhet dessa föreskrifter varit gällande vid anvisande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

af statsbidrag af ifrågavarande art, hvilka föreskrifter hufvudsakligen

innefatta bestämmelse derom, att statsunderstöd beviljas såsom lån med

en ringa årlig amortering och emot låg ränta eller vid särdeles bevekande

omständigheter räntefritt antingen helt och hållet eller för ett visst

antal år; att hamnanläggningen utföres under kontroll af offentlig myndighet;

att hamninkomsterna skola i första rummet användas till lånets

amortering, samt att hvad af inkomsterna kan återstå skall afsättas till

betäckande af kostnaderna för hamnunderhållet; att i brist af antaglig

säkerhet härför vederbörande amts- eller sockenkommuner måste åtaga

sig att, derest hamnens behöriga underhåll icke kan bekostas af hamnens

egna medel, tillskjuta erforderligt belopp af kommunens kassa; att,

om vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet icke vill åtaga sig

de bestämda vilkoren, låneunderstödet ej beviljas, med mindre än att

lånesökandena kunna på annat sätt ställa antaglig säkerhet såväl för

lånets användning som för hamnens underhåll.»

Af dessa redogörelser för vilkoren vid beviljande af understöd

till hamnanläggningar syntes framgå, att i Norge bidrag af enskilda eller

kommuner måste vara att påräkna, om ock stundom i mindre omfattning,

såväl vid anläggningen som i fråga om underhållet, hvaremot i

Danmark dylikt bidrag utgjorde ett oeftergifligt vilkor för statsunderstöd.

Att den af doktor Ljungman väckta fråga vore af stor betydelse

för fiskerinäringen och derför förtjent af allt afseende, syntes väg- och

vatten byggnadsstyrelsen otvifvelaktigt ; men då densamma nära sammanhängde

med vilkoren för fiskehamnars underhåll, ansåge styrelsen båda

dessa frågor böra i ett samband behandlas.

På sätt Kong]. Maj:ts befallningshafvande i alla ofvan omförmälda

län, utom Gotlands, framhållit, mötte för delegarne uti fiskehamnar

stor svårighet att anskaffa erforderlig säkerhet för hamnarnas underhåll.

Men utan dylik underhållsskyldighet lärde erfarenheten, att staten

i allmänhet icke kunde påräkna, att dylika anläggningar, som genom

anslag befrämjades, skulle bibehållas i ett för anläggningens ändamål

fullgodt skick, såvida staten icke dervid beredde sig på att sjelf ombesörja

underhållet, der sådant bruste. I annat fall skulle statens uppoffringar

för dessa byggnader ofta inom längre eller kortare tid visa

sig ändamålslösa.

Statsbidrag anvisades till icke blott fiskehamnar, utan äfven till

hamnar, afsedda för underlättande af annan näring än fiskerinäringen,

och det kunde mången gång vara förenadt med vanskligheter att afgöra,

huruvida anläggning vore att anse såsom fiskehamn eller ej.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80

17

Såsom exempel härå hade styrelsen omnämnt, huruledes vid åtskilliga

fiskelägen börjat utveckla sig badortsrörelse, hvilken sommartid å ett

och annat ställe kunde anses medföra den hufvudsakliga trafiken, samt

huruledes vid andra lägen i mer eller mindre grad idkades fraktfart,

vågrörelse, båtbyggeri och äfven annan större industriel rörelse.

Statsunderstöd hade förut flerstädes så att säga på försök lemnats

för hamnar med mer eller mindre svagt byggnadssätt, men derigenom

vunnen erfarenhet hade föranledt användning af väsentligt starkare

och således äfven dyrbarare byggnadssätt än förut; och det torde ännu

vara oafgjordt, huruvida man icke å vissa kuststräckor måste tänka

sig dyrbarare konstruktioner än de nu brukliga för att nå målet, d. v. s.

säker hamn.

Slutligen hade med fiskerinäringens utveckling följt sådan förändring

af deri använd fartygsmateriel, att den kräfde väsentligt större

djup och utrymme än den äldre materielen, och härtill måste hänsyn

tagas vid ombyggnad af förutvarande eller anläggning af nya hamnar

äfven å platser, der fiske idkats med den svagare materielen.

Dessa anförda omständigheter tillsammans med de å senaste åren

stegrade arbets- och materialpris gjorde hamnanläggningarne väsentligt

dyrare än då understöd för sådana arbeten först började meddelas,

och dermed hade ock följt ökad svårighet för intressenter att anskaffa

tillskott till byggnadskostnaden i samma proportion som förut eller till

en trejdedel af beräknad kostnad.

En följd häraf torde äfven vara, att staten hädanefter icke kunde

eller borde bekosta dyrbara hamnanläggningar så nära intill hvarandra,

som kunnat ske, då man nöjt sig med jemförelsevis billiga anordningar,

utan måste inskränka sig till hamnarnas anordnande på något större

• afstånd från hvarandra, hvilket för fiskets tillgodoseende äfven torde

vara fullt tillräckligt, blott de förlädes der de kunde ega bestånd och

hvarest till hamnen hörande utrymme å land vore beredt för såväl bosättning

som för skötsel af fiskeredskap och fiskeprodukter, och kunde

hamnarne i sådant fall göras väsentligt starkare och rymligare, än om

krafterna skulle splittras på flere småhamnar.

Härigenom ökades äfven fiskelägenas ekonomiska krafter, såväl

genom ökade hamnpenningar som genom ökad fiskebefolkning.

Gifvet vore, att vid äfven en varsam tillämpning af denna åsigt

icke kunde af enskilde påräknas fullt samma offervillighet som vid ett

vidsträcktare tillmötesgående af de enskilda intressena; och såväl häraf

som med hänsyn till angelägenheten af starkt, d. v. s. dyrbart byggBih.

till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

nad88ätt kunde, enligt styrelsens åsigt, stöd hemtas för ett proportionsvis

högre bidrag af statsmedel än förut till anläggning af företrädesvis

fiskehamnar.

Men härmed sammanhängde äfven, anför styrelsen vidare, den ej

mindre vigtiga frågan om fullbordade hamnarbetens framtida underhäll.

Der hamnar anlades vid öppen kust och således bildades medelst vågbrytare

eller hamnarmar, omslutande ett större eller mindre vattenområde

utmed kusten, vore de utsatta dels för oberäkneliga påkänningar

af våldsam sjögång, dels för uppgrundning genom slam, som medfördes

af de vid kusterna existerande, allt för litet kända kafsströmmarna,

och vore derför underhållet af sådana hamnar förenadt med

en knappast beräknelig risk, hvilken dock kunde i väsentlig mån nedbringas

genom skyndsamt och ändamålsenligt botande af uppkommande

småskador samt genom åtgärder till förebyggande af börjande uppgrundningars

fortgång.

Genom påpasslighet vid afhjelpande af uppkommande skador

kunde nemligen dessa afvärjas eller deras botande åstadkommas för

ringa kostnad. Och häraf förklarades nu den stora betydelse, som läge

i underhållsskyldighetens bindande vid de närboende eller vid kommunen

i dess mer eller mindre vidsträckta bemärkelse, emedan det egna

intresset kraftigt manade dem till påpassligt arbete.

I allmänhet hade skyldigheten att underhålla hamnar reglerats

genom intressenternas åtagande i de kontrakt, som upprättades beträffande

statsbidraget till hamnbyggnaden. Vid och efter dennas fullbordande

hade emellertid personalombyten inom tillhörande fiskeläge

alltid egt rum, och för öfrigt kunde ett dylikt kontrakt med en icke

fastighetsegande befolkning knappast vara bindande för en lång framtid.

Af denna anledning och då erfarenheten visat, att underhållet

flerstädes lemnade mycket öfrigt att önska och att exempelvis underhållsskyldigheten

icke kunnat trots kontraktsförbindelse derom uttagas,

samt styrelsen förestält sig ej mindre att de, som egde jord och fisken

invid fiskelägena, kunde hemta direkt vinst eller värdeförhöjning å sin

egendom genom lämplig hamnanläggning, än ock att hushållningssällskap

och kommuner samt företrädesvis landsting borde vara intresserade

af hvad som erfordrades för fiskerinäringens utveckling inom

sin ort och derför kunde finnas benägna att ikläda sig förbindelser

beträffande hamnars underhåll, hade styrelsen den 15 juni 1896 vid

afgifvande af förslag till fördelning åt 1896 och 1897 årens fonder

hemstält om fästande vid två anslag af fordran på underhållsförbindelser

af natur att varda för framtiden betryggande; och den 24 juli 1896

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

19

hade Kongl. Maj:t i enlighet, dermed beslutit. Denna fordran föranledde

då visserligen, att de båda anslagen ej kunde af intressenterna tillgodogöras,

men under år 1897 hade genom vederbörande sockenkommuns

beslut detta hinder undanröjts för ett af företagen, som nu

vore snart färdigt.

I flere andra fall, som förekommit på senare tider före år 1896,

funnes äfven sockenkommuners garanti för hamnars framtida underhåll.

Om emellertid staten kraftigare än hittills skulle understödja

mindre och företrädesvis fiskehamnars anläggning, kunde och borde

detta, enligt styrelsens åsigt, icke ske utan att, på sätt. på senare åren

egt rum, betryggande säkerhet förefunnes för underhållet; och derest,

på sätt de fleste af Kongl. Maj:ts ofvannämnde befallningshafvande anfört,

detta icke kunde vinnas genom vederbörande hushållningssällskap

och landsting, torde knappast återstå annat val än att detsamma, i hvad

det rörde hamnarmar och djupets uppehållande, öfvertoges af staten,

och att kostnaderna derför bestriddes dels med statsmedel, dels ur eu

för hvarje län samlad fond, bildad antingen genom dels hamnafgifter,

uttagna från dem, som begagnade hamnen, dels afsättning till densamma

af exempelvis någon andel af de afgifter, hvilka nu utginge till samma

läns hushållningssällskap och landsting, eller genom annan på indirekt

väg uttagen skatt.

Ett. ytterligare oeftergifligt vilkor för höjdt statsbidrag vid hamnanläggning

torde dock, anför styrelsen slutligen, böra föreskrifvas,

nemligen att hamnen med tillräckligt jordområde för förvarande och

torkning af fiskeredskap samt för lastning, lossning och magasinering af

gods skulle anses såsom inrättning för allmänt behof, och fråga om

ersättning till vederbörande egare för egendoms afstående vara i behörig

ordning afgjord, innani; statsbidraget utbetalades. I annat, fall

skulle hamnen icke'' blott öka jordens värde för grundegaren, utan i

sjelfva verket, blifva hans enskilda egendom, möjligen till skada för

fiskeribefolkningen.

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört hade styrelsen hemstält,

det Kongl. Maj:t, täcktes föreslå Riksdagen den ändring uti de

af Riksdagen enligt dess skrifvelse den 27 april 1881 (n:r 69) stadgade

allmänna vilkor för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag, att

i mom. 3 af samma vilkor infördes det, tillägg, att anslag utan återbetalningsskyldighet

kunde i fråga om mindre och företrädesvis fiskehamnar

af Kongl. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar af beräknade

kostnaden, dock med vilkor att betryggande säkerhet för framtida

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande A:o 80.

underhållet af sådan hamnanläggning stäldes, samt att hamnen med

tillräckligt jordområde afsattes för allmänt behof.

Efter att hafva meddelat bestämmelserna i mom. 3 af Riksdagens

förberörda skrifvelse den 27 april 1881 har departementschefen för

egen del yttrat:

»Att en ändring af dessa bestämmelser erfordras beträffande mindre

hamnar, företrädesvis fiskehamnar, synes mig framgå af den förebragta

utredningen. Vid anläggandet af fiskehamnarne i det sydliga Norge,

hvilka hamnar torde lemna många jemförelsepunkter med en stor del

af de svenska fiskehamnarne, har man såsom regel icke fordrat större

tillskott af privata eller kommuner än en tiondedel af anläggningskostnaden.

Någon gång har man fordrat en fjerdedel af kostnaden,

men i stället har man understundom nöjt sig med allenast en och en

half till två procent af kostnaden. I jemförelse härmed synes det mig

vara en alltför sträng bestämmelse, att i Sverige från privat håll i

hvarje fall måste tillskjutas minst en tredjedel af anläggningskostnaden.

Utredningen visar, att månget företag af obestridlig nytta till följd af

denna bestämmelse icke kunnat komma till utförande. Men för många

af de små samhällen, om hvilka här närmast är fråga, är det en lifsfråga

att få en hamnbyggnad eller en hamnförbättring till stånd. Om

man då ordnar saken så, att man såsom minimum för det enskilda bidraget

fordrar hvad som i det sydliga Norge är regel, eller en tiondedel,

torde man icke hafva gått längre än det verkliga behofvet kräfver.

Svårare synes mig frågan om krafvet på betryggande säkerhet

för det framtida underhållet af ifrågakommande hamnanläggning. Enligt

mom. 12 af 1881 års bestämmelser skola med statsmedel understödda

dylika arbeten af den eller dem, som bekommit understödet, underhållas

intilldess underhållsskyldigheten kan varda andra i laga ordning ålagd,

eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats. Flertalet af

Eders Kongl. Maj:ts i ärendet hörda befallningshafvande hafva påvisat,

att fordran på betryggande säkerhet för fullgörandet af denna

underhållsskyldighet verkar såsom ett afgörande hinder mot företag,

som eljest skolat kunna utföras, och äfven väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har framhållit, att anläggningar af denna orsak dels fördröjts

och dels måst helt och hållet inställas. Å andra sidan måste jag gifva

styrelsen rätt deruti, att man redan vid lemnandet af statsunderstöd för

en hamnanläggning af ifrågavarande beskaffenhet måste hafva tillräcklig

trygghet för, att uppkommande försämring af hamnen genom skada af

sjögång eller igenslamning i rätt tid behörigen afhjelpes. Otvifvelaktigt

vore det af stor nytta, om man kunde, der andra medel tryta, besörja

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

21

detta underhåll med statsmedel eller från eu sådan inom hvarje län

genom hamnafgifter eller annorledes bildad fond, som af väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen antydts; men jag anser mig åtminstone icke

för närvarande kunna väcka förslag om några åtgärder i denna rigtning.

Vid sådant förhållande återstår intet annat än att fordra den garanti,

som af styrelsen föreslagits; och synes det då ock vara af skälig

försigtighet påkalladt att äfven såsom vilkor för beviljadt anslags lyftande

föreskrifva, att intressenterna skola ådagalägga, att sjelfva området

för hamnen äfvensom ett för den rörelse, som skall i hamnen

bedrifvas, tillräckligt område å land blifvit, till undvikande af de af

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antydda olägenheter för det gemensamma

behofvet afskilda.»

Hvad i detta ärende blifvit upplyst synes utskottet ådagalägga

önskvärdheten af att staten kraftigare än hittills understödjer anläggning

och ombyggnad af mindre hamnar och företrädesvis fiskehamnar.

Särskilt med anledning af den under senare tid väsentligt ökade kostnaden

för anordnande af sådana hamnar på ett sätt, som fullt motsvarar

behofvet, torde det statsbidrag till två tredjedelar af kostnaden,

som enligt nuvarande bestämmelser kan af fonden beviljas, i många

fall vara otillräckligt för att möjliggöra utförandet af dylika företag,

äfven der desamma otvifvelaktigt skulle blifva till stor nytta för orten.

På grund häraf tvekar utskottet icke att förorda sådan ändring i gällande

stadganden, att statsbidrag för omförmälda ändamål skulle kunna

utgå med nio tiondedelar af den beräknade kostnaden. Ett oeftergifligt

vilkor för medgifvande af sådan höjning i statsanslagen anser utskottet

dock vara, att frågan om framtida underhållet af de hamnar, för hvilka

statsunderstöd sålunda åtnjutits, varder på ett tillfredsställande sätt

ordnad.

Enligt nu gällande bestämmelser skola de med allmänna medel

understödda arbeten af förevarande slag underhållas af den eller dem,

som bekommit understödet, intill dess sådan underhållsskyldighet kan

varda andra i laga ordning ålagd, eller vederbörande från underhållsskyldigheten

befriats. Enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

upplyst, hafva emellertid de underhållsförbindelser, som vederbörande

intressenter med anledning häraf afgifvit, i många fall visat sig icke

innefatta betryggande säkerhet för anläggningens framtida vidmagthållande,

och derjemte har af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i flera

län med styrka framhållits, hurusom stora och ofta oöfvervinneliga

svårigheter mötte för anskaffande af den nu fordrade garantien i be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

rörda hänseende. En mera tillfredsställande anordning till beredande

af säkerhet för hamnarbetens underhåll synes derför af behofvet påkallad;

men ehuru såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vederbörande

departementschef uttalat sig för åtgärder i denna rigtning, har

dock ej något genomfördt förslag härom blifvit för Riksdagen framlagdt.

Kongl. Maj:ts proposition inskränker sig nemligen, i hvad den afser

förevarande fråga, till uppställande af det vilkor för det förhöjda statsbidragets

utgående, att betryggande säkerhet lemnas för det framtida

underhållet, men angifver deremot icke närmare denna Bäkerkets beskaffenhet

och anvisar ej heller någon utväg, på hvilken densamma

skulle kunna med mindre svårighet, än nu visat sig vara fallet, af

vederbörande åstadkommas. Det synes emellertid utskottet, att ett

försök till lösningen af denna vigtiga fråga borde göras, och tillåter

sig utskottet att i sådant syfte nu framställa förslag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har påpekat den stora betydelse,

som ligger deruti, att beträffande de anläggningar, som nu äro i fråga,

underhållsskyldigheten är bunden vid de närboende eller kommunen i

dess mer eller mindre vidsträckta bemärkelse. Vid hamnanläggningar

uppkommande skador kunna nemligen ofta för en jemförelsevis ringa

kostnad afvärjas eller botas, för så vidt åtgärder för ändamålet i god

tid vidtagas; och den uppmärksamhet samt det påpassliga arbete, som

sålunda erfordras, kan icke förväntas utan att enskilde eller kommuner

i orterna äro af eget intresse dertill manade. Med afseende härå kan

det ej synas lämpligt, att staten, på sätt ifrågasatt blifvit, skulle öfvertaga

underhållet af omförmälda anläggningar. Deremot skulle det enligt

utskottets mening vara synnerligen fördelaktigt, om ansvaret härför

komme att hvila på vederbörande landsting. För detta ändamåls vinnande

torde dock erfordras, att särskilda medel till bestridande af

underhållskostnaderna ställas till landstingets förfogande. I sådant afseende

har utskottet tänkt sig, att af statsanslaget, som, enligt hvad

ofvan förordats, skulle kunna utgå med af den beräknade kostnaden

för företaget, endast | skulle få användas för arbetets utförande, hvaremot

återstående f af anslaget borde afsättas till en under vederbörande

landstings förvaltning stöld hamnfond, till hvilken jemväl skulle

ingå viss del af de afgifter, som komme att upptagas för hamnens

begagnande. Fondens tillgångar skulle få användas för det behöriga

underhållet af dessa hamnar; och då landstinget sålunda, der det åtoge

sig underhållsskyldigheten, väl i allmänhet icke komme att betungas

med särskilda utgifter härför, torde man hafva skäl antaga, att landstinget

icke skulle vägra att förbinda sig ansvara för underhållet af

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

sådana hamnauläggningar, hvilkas astadkommande befunnes vara af

verklig vigt och betydelse för orterna. Genom den pröfning, som

landstingen sålunda komme att utöfva å inkommande ansökningar om

statsbidrag för hamnanläggningar, skulle man tillika vinna ökad säkerhet

derför, att sådant bidrag endast komme att utgå till företag af

otvifvelaktig nytta. _ .

För intressenterna i företaget måste, enligt hvad i ärendet bilfvit

upplyst, deras fritagande från underhållsskyldigheten innebära en fördel

af stor betydelse, och äfven deras utgifter för arbetet skulle efter det

nu förordade förslaget i någon man minskas. Statens bidrag till sjelfva

utförandet af arbetet skulle nemligen, i stället för det nuvarande beloppet

af högst f utaf den beräknade kostnaden, kunna utgå med T\

af samma kostnad". Återstående andel af kostnaden, som enligt redan

gällande bestämmelser skulle genom kontant tillskott, materialier, arbete

eller andra bidrag af intressenterna bestridas, torde icke blifva

för dem alltför betungande.

Jemte nu omförmälda bestämmelser angående hamnanläggningens

framtida underhåll anser sig utskottet böra, på de i statsrådsprotokollet

anförda skäl, tillstyrka det af Kongl. Maj:t föreslagna vilkoret om verkstäld

afsöndring för gemensamt behof af såväl sjelfva hamnområdet

som erforderligt område i land.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må besluta, att de med afseende

å de här ofvan i detta utlåtande omförmälda statsbidrag

meddelade allmänna vilkor och föreskrifter,

hvilka finnas intagna i Riksdagens skrivelser till

Konungen den 27 april 1881 (n:o 69), den 11 juni

1883 (n:o 67), den 7 maj 1889 (n:o 43) och den 30

april 1897 (n:o 52), fortfarande skola blifva gällande,

endast med den ändring, att för mindre hamnar, företrädesvis

fiskehamnar, anslag utan återbetalningsskyldighet

må af Kongl. Maj:t bestämmas till nio

tiondedelar af den beräknade kostnaden, af hvilket

statsanslag likväl endast sju niondedelar må kunna

användas till arbetets utförande, hvaremot återstående

två niondedelar af anslaget skola afsättas till en under

vederbörande landstings egen förvaltning stäld hamnfond,

till hvilken jemväl må, efter Kongl. Maj:ts bestämmande,

inflyta viss andel af afgifter, upptagna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

för hamnens begagnande; skolande före utlemnandet

af någon del af statsanslaget vara styrkt, dels att

vederbörande landsting åtagit sig att ansvara för framtida

underhållet af hamnbyggnaden, för hvilket underhåll

ofvan omförmälda fond må anlitas, dels ock att

ej mindre sjelfva området för hamnen än äfven ett

för den rörelse, som skall i hamnen bedrifvas, tillräckligt

område i land blifvit för det gemensamma

behofvet afsöndrade.

5:o.

Från ett af de i punkten 4:o berörda vilkor har Kongl. Maj:t uti

en den 18 nästlidne mars till Riksdagen aflåten proposition (n:o 86)

för särskildt fall föreslagit undantag.

I denna proposition har nemligen Kongl. Maj:t under åberopande

af propositionen bifogadt utdrag af protokollet öfver civilärenden för

nämnda dag föreslagit Riksdagen medgifva, att till anläggning af väg

inom Vesterbottens län mellan Tärna och sjön Öfver-Urnan och mellan

Störa Umevattnet och riksgränsen anslag må under i statsrådsprotokollet

angifvet vilkor kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade

medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande

i allmänhet stadgade vilkor, att statsbidraget icke må utgå med

högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade

kostnaden.

Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vesterbottens län i skrifvelse till Kongl. Maj:t af

den 30 november 1896 meddelat, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

genom utslag den 24 juli 1896 förpligta! de väghållningsskyldige i

Tärna sockens väghållningsdistrikt, att derest allmän väg komme att med

statsmedel, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af kaptenen i vägoch

vattenbyggnadscorpsen Fridolf Wijnblad uppgjordt förslag, byggas

från nuvarande kyrkoplatsen i Tärna söder om Laisotjaur till Krokfors

och vidare till Umfors samt från lämplig punkt vid Stora Umevattnet i

närheten af Umbugten till gränsen mot konungariket Norge, för framtiden

underhålla samma väg till den bredd, som i förslaget upptagits,

eller 3,6 meter, samt att af skäl, som i skrifvelsen närmare angifvits,

Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke ansett sig kunna förpligta de

väghållningsskyldige att till någon del bekosta vägens byggande, utan

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande tänkt sig, att med anledning af

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

25

de säregna förhållanden, som rörande denna vägfråga vore gällande,

och den störa betydelse, vägen skulle få för eu vidsträckt del af länets

fjellbygd, anslag skulle kunna af staten erhållas till hela auläggniugskostuaden.

Enligt en vid skrifvelsen fogad, af kaptenen Wijnblad upprättad

och af väg- och vatteubyggnadsstyrelsen granskad plan för det ifrågasatta

vägbyggnadsföretaget beräknades detsamma kosta 122,700 kronor.

Till stöd för berörda framställning hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

anfört, bland annat, följande:

Sedan äldsta tider hade hufvudkommunikationsleden mellan Vesterbottens

läns lappmark och Norge gått från Stensele öfver Tärna till

Mo handelsplats vid norska kusten. Visserligen funnes inom länet,

nästan uteslutande för vintertrafiken, två andra förbiudelseleder med

Norge, nemligen en från Sorsele kyrka öfver Gautsträsks kapell och

Bonäs (vid riksröset n:o 224) till Krogstraud och Mo i Norge samt en

från Vilhelmina kyrka öfver Fattmomakks kapell till Stenerbomslien

(mellan riksrösena n:o 206 och 207) genom Hatfjelddalen till Mosiöen

i Norge, men dessa linier vore dock ingalunda af den betydelse, som

den förstnämnda linien öfver Tärna och Umbugten.

Denna led, som i allmänhet följde Urnans vattendrag till riksgräusen

och derefter Tveraaen till Mo, utgjorde, såsom antydts, hufvudförbindelsen

mellan Vesterbottens län och Nordlands amt. Redan år

1871 hade dåvarande distriktschefen R. Schough ingifvit förslag till

anläggning af fullständig t>ch sammanhängande sommarväg från Stensele

kyrka till riksgränsen vid Umbugten. År 1880 förklarade emellertid

Kongl. Maj:t, att såväl detta som åtskilliga andra förslag till fullständiga

vägförbindelser från både Vesterbottens och Norrbottens län till riksgränsen

mot Norge icke för det dåvarande kunde till vidare åtgärd

föranleda. Distriktschefen Schough hade emellertid redan i november

samma år varit färdig med ett förslag till vintervägsanläggning från

Tärna kyrka till riksgränsen vid Umbugten, uti hvilket förslag ingått

äfven uppförandet af en fjellstuga vid Strimasund på Öfver-Umans norra

strand. Detta förslag till vinterväg godkändes år 1881 af Kongl. Maj:t,

som derjemte anvisade statsmedel för dess genomförande, sedan Tärna

kapellbor förklarat sig villiga att. så godt sig göra läte och efter

ytterstä förmåga, söka fullgöra underhållet af vägen och fjellstugan;

och utfördes arbetet mot åtnjutande af det anslagna beloppet af Tärna

kapellbor, så att detsamma afsynades år 1883.

Sistnämnda år hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnat

dåvarande distrikschefen, numera generaldirektören L. Berg att upprätta

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

förslag till vintervägsanläggning mellan Tärna kyrka och Luspen i närheten

af Stensele kyrka, dit landsväg från residensstaden och andra

platser inom länet ledde. Ett dylikt förslag aflemnades redan 1884

och godkändes af Kongl. Maj:t påföljande år, då äfven nödiga medel

för dess genomförande anvisades, med vilkor att Tärna och Stensele

sockenbor förklarade sig villiga att kostnadsfritt afstå mark för vägens

framdragande och för framtiden underhålla densamma. Först år 1889

afsynades och godkändes detta arbete.

Med anordnandet af vintervägsförbindelse mellan Stensele och

riksgränsen vid Umbugten hade ett första steg tagits från svensk sida

till upphjelpande af här ifrågavarande kommunikationsled mellan de

förenade rikena. Huru otillfredsställande en dylik vinterväg än kunde

vara i jemförelse med en vägganläggning för bruk hela året om, hade

dock trafiken efter dess tillkomst väsefctligen ökats. Hetta förhållande

jemte befolkningens oafbrutna tillväxt inom den fjellbygd, för hvilken

vägen vore till gagn, påfordrade ytterligare utveckling af denna kommunikationsled,

som vore till nytta icke allenast för Stensele och Tärna

kommuner, utan äfven, på sätt Kongl. Majts befallningshafvande närmare

påvisat, för vissa delar af Sorsele och Vilhelmina. Från norsk sida

hade kostnader icke sparats för att uppmuntra till förbättring af ifrågavarande

kommunikationsled. Vid riksgränsen mötte nemligen fullständig

och god landsväg till Mo, trafikabel således både vinter och sommar.

Afståndet från Stensele kyrka till riksgränsen vore emellertid så

långt, att för de stora kostnadernas skull tnan icke kunde annat än

så småningom genomföra anläggningen af fullständig vägförbindelse

mellan dessa punkter, särskildt då befolkningen i de i flera afseenden

vanlottade orter, hvarigenom den skulle framgå, måste för framtiden

underhålla densamma. Dess förmåga dertill vore för närvarande visserliden

ringa, men den förbättrades dock mer och mer.

För att taga det första och nödvändigaste steget till fullständigt

ordnande af ifrågavarande trafikled hade Kongl. Maj-.ts befallningshafvande

förordnat om undersökning af sträckan från Tärna kyrkoplats

till Krokfors och vidare till Umfors samt från lämplig punkt vid Stora

Umevattnet i närheten af Umbugten till norska gränsen, der landsvägen

å norska sidan mötte, äfvensom efter vederbörandes hörande

medelat ofvan angifna utslag angående underhållet af denna väg,

derest densamma komme till stånd. Med anläggandet deraf skulle en

vigtig länk af kommunikationsleden Stensele—Umbugten—Mo blifva fullständigt

ordnad, hvarigenom trafiken, särskildt mellan Tärna kommun

och Mo, komme att i hög grad utvecklas, då den kunde beqvämt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

27

upprätthållas äfven sommartiden med tillhjelp af båtfärd å de stora

sjöarna Gentajaur och Stora Umevattnet. För a^t utveckla trafikleden

på ett fullständigt sätt vore likväl önskvärd!, att trafiken å sistnämnda

vatten blefve besörjdt medelst en mindre ångbåt, och man

finge antaga, att köpmannaintresset i Mo skulle anse med sin fördel

förenligt att upprätta denna ångbåtstrafik, då förbättrade vägförhålllanden

inom svenska fjellbygden dertill inbjöde.

En annan vigtig länk i den här behandlade kommunikationsleden

vore genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag den 5 augusti

1896 bestämd till anläggning mot åtnjutande i vanlig ordning af

statsbidrag till två tredjedelar af kostnaden, nemligen från Stensele

kyrka med bro öfver Urnan till Långvattnets by. Då denna väg vore

särskild! för trafiken inom en del af Stensele socken af allra största

betydelse och fördenskull af befolkningen mycket efterlängtad, torde

den ganska snart komma till utförande.

Derjemte hade samtidigt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

beslut fattats om byggande af en biväg från Skarfsjöby, belägen i en

folkrik trakt inom södra delen af Stensele socken, till lämplig anknytningspunkt

å ofvan angifna väg mellan Stensele kyrka och Långvattnet.

Denna biväg, i synnerhet då den i en framtid utdroges

söderut till Lycksele och Vilhelmina socknar, komme i icke oväsentlig

mån att bidraga till ökning af trafiken på Norge.

Trafiken från Vesterbottens läns lappmarker till Nordlands amt

i Norge sammandroges sålunda från olika håll till den ifrågasatta

vägen från Tärna öfver Umbugten. Allt eftersom befolkningen inom

dessa trakter ökats och utvecklingen gått framåt, hade också behofvet

att få denna trafikled fullständigt ordnad gjort sig mer och

mer gällande, likasom å andra sidan bättre ordnade kommunikationer

skulle kraftigt bidraga till berörda trakters än ytterligare utveckling

och förkofran.

Orsaken till att befolkningen i dessa bygder i ganska stor utsträckning

vände sig till Norge för försäljningen af sina produkter

och uppköpande af sina förnödenheter läge i främsta rummet deri,

att norska handelsplatser vore närmare belägna än svenska, en omständighet,

som vid landsvägstransporter naturligtvis vore af största

betydelse. Visserligen funnes handlande vid alla kyrkoplatser i de

öfre lappmarkssocknarna, men till följd af de långa transporterna från

närmaste jernvägsstation eller hamn å svenska sidan vore de varor

dessa utbjöde så fördyrade, att betydligt billigare pris erhölles i Norge.

Af minsta betydelse vore heller icke det förhållandet, att befolkningen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

hade lättare afsättning i Norge för sina produkter, som till stor del

bestode af smör och andra ladugårdsalster och der betingade högre

pris, än om de skulle utföras i den svenska marknaden.

För att visa storleken af den trafik och varuomsättning, som

egde rum å vägen öfver Umbugten, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förskaffat sig uppgift derom från handlanden L. A. Meijer i

Mo, hvilken hade den största handeln med befolkningen å svenska

sidan. Denna uppgift, som visar en omsättning på 110,880 kronor

för varor förda i båda rigtningarna, afsåge visserligen året 1887—1888,

men någon senare funnes icke att tillgå. Uti bref till Kongl. Maj:ts

befallningshafvande hade bemälde Meijer, med öfverlemnande af uppgiften,

framhållit, att trafiken efter berörda år visserligen ett par år

nedgått under hvad tabellen angåfve, men i öfrigt varit större och i

det stora hela visat tendens till stigning.

Vidare hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande angående trafiken

å denna kommunikationsled förskaffat sig uppgifter dels från Norge,

hvilka under en följd af år derstädes samlats, och dels från Strimasund

å svenska sidan för år 1894. Af den från Norge erhållna tabellen

framginge, att trafiken från år 1883 varit i ständigt stigande till år

1889, då den uppgått till 1,449 personer och 1,369 lass varor. Derefter

hade trafiken nedgått något, men ånyo stigit och år 1893 uppnått

1,652 personer och 1,391 lass varor. Sistnämnda år inträffade missväxt

i lappmarken, hvars befolkning derför varit hänvisad att i Norge

köpa spanmål och andra lifsförnödenheter. Ett sådant år måste en

användbar kommunikationsled anses såsom en välsignelse för dessa

trakter, hvilkas befolkning derforutan skulle vara hemfallen åt den svåraste

nöd. Efter berörda år hade trafiken nedgått något, men redan år 1895

ånyo varit i stigande. För öfrigt vore vexiingarne i trafiken under

olika år beroende på, förutom andra orsaker, väderleksförhållandena

under vintermånaderna och deraf uppkommande större eller mindre

svårigheter att taga sig fram på vägarna. De under år 1894 å svenska

sidan samlade uppgifterna visade mindre trafik än de norska, men

detta berodde antagligen dels derpå, att de vore mindre noggrant förda,

och dels derpå, att åtskilliga trafikanter icke besökt fjellstugan vid Strimasund,

såsom belägen något på sidan om den vanliga vintervägen öfver

Öfver-Uman, och sålunda icke kunnat antecknas af den person derstädes,

hvilken haft Kongl. Maj:t,s befallningshafvandes uppdrag att verkställa

anteckningarna. Det syntes således, att trafiken öfver Umbugten

till Norge redan nu vore ganska betydlig och komme att än vidare tilltaga.

Om det derför vore af största vigt för befolkningen att erhålla ordent
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

29

lig väg för sina förbindelser med Norge, vore det dock icke möjligt

för de väghållningRskyldige inom Tärna kommun, som utgjorde ett särskilt

väghållningsdistrikt, att sjelfva förskaffa sig denna förmån eller

ens bidraga till kostnaderna för vägens anläggande till följd af komnunens

stora fattigdom. Taxeringsvärdet å fastigheterna inom Tärna

kommun både enligt 1895 års taxeringslängder nppgått till icke mer

än 96,600 kronor, och den uppskattade inkomsten af kapital och arbete

till 7,750 kronor, samt den på grund deraf uträknade bevillningen för

fast egendom till 57 kronor 96 öre och för inkomst till 47 kronor 50 öre.

I förhållande till invånareantalet, som enligt senast tillgängliga

uppgifter utgjorde 1,094 personer, deraf omkring 200 nomadiserande

lappar, torde dessa siffror, utvisande kommunens tillgångar, få anses

mycket låga. Hela antalet beskattningsbara fyrkar hade berörda år

uppgått till endast 1,055, hvaraf framginge, huru betungande för kommunen

uttaxerandet af hvarje tusental kronor vore.

Då härtill komme, att kommunen måste deltaga i nu omedelbart

förestående ombyggnad af Skytteanska skolans hus och byggandet af

ny kyrka, samt derjemte iklädt sig årligt bidrag till aflönande af en

extra provinsialläkare, torde det vara uppenbart, att kommunen saknade

förmåga att deltaga i en så dyrbar anläggning som ifrågavarande väg.

Detta blefve så mycket mera tydligt, då man besinnade, att befolkningen

i denna fjällbygd för sin utkomst vore nästan uteslutande hänvisad

till boskapsskötsel, jagt och fiske, enär sädesodlingen sällan eller

aldrig lemnade mogen skörd, och potatisskörden äfven ofta till följd af

frost sloge fel.

Den för vägens byggande erforderliga marken hade dock kommunen

å kommunalstämma den 11 oktober 1896 förbundit sig att kostnadsfritt

upplåta. Kongl. Maj:ts befallninghafvande hade under dessa

förhållanden hoppats, att statsanslag till hela anläggningskostnaden

skulle kunna erhållas.

Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 14 mars 1891 hade

Riksdagen till svar å ett af Kongl Maj:t gjordt förslag att, der Kongl.

Maj:t pröfvade särskilda omständigheter sådant påkalla, bidrag från

anslaget till väganläggniugar och vägförbättringar måtte medgifvas

till högre belopp än två tredjedelar af beräknade kostnaden, anfört,

att det syntes Riksdagen lämpligare att, om Kongl. Maj:t skulle

finna det allmännas intresse fordra någon eller några särskilda väganläggningar,

vid hvilkas utförande de enskilde skulle för mycket

betungas genom att bidraga med en tredjedel af kostnaden, framställning

gjordes till Riksdagen, att Kong!. Maj:t för det eller de

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

uppgifva företagen finge af den till väganläggningar anslagna fonden

använda erforderliga belopp utan iakttagande af den i allmänhet

gällande bestämmelsen om statsbidragets förhållande till kostnadssumman.

De förhållanden, som af Riksdagen blifvit förutsatta för en dylik

framställning, syntes Kong]. Maj:ts befallningshafvande föreligga beträffande

nu ifrågavarande väganläggning. Endast genom statens

kraftiga hand kunde detta vägföretag komma till stånd. Derigenom

skulle icke blott denna del af den förnämsta trafikleden mellan länet

och Nordlands amt blifva fullständigt ordnad, utan äfven en stor lättnad

bringas den i dessa aflägsna och i många afseenden vanlottade trakter

boende befolkningen i dess tryckta förhållanden, och eu mycket betydelsefull

insats till ytterligare utveckling och förbättring af dess ekonomiska

ställning vara gjord.

Med åberopande af hvad sålunda anförts hade Kongl. Maj:ts

befallningshafvande å Tärna socknemäns vägnar anhållit, att Kongl.

Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning derom, att allmän

väg i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes ofvanberörda

utslag måtte få på statens bekostnad byggas från Tärna kyrka

till Krokfors och vidare till Umfors samt från lämplig punkt vid Stora

Umevattnet till anknytning vid riksgränsen med den å norska sidan

mötande vägen till Mo handelsplats i Norge.

Till följd af erhållen remiss å förevarande framställning hade

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 30 november 1897 afgifvit utlåtande

och deruti anfört:

I bref af den 6 september 1872 hade Kongl. Maj:t anbefalt

nödiga undersökningar för såväl en hufvudväg för trafiken på Norge

i omedelbar fortsättning af den numera fullbordade landsvägen efter

Vindelelfvens norra strand fram till Sorsele kyrka, som ock för

dithörande bivägar dels från Malå kyrka med anslutning till hufvudvägen

vid Holmfors i Sorsele socken, dels från Bastuträsk i Stensele

socken med anslntniug till hufvudvägen vid Nedre Sandsele i

Sorsele socken — alla dessa i Vesterbottens län — dels ock från Avaviken

i Arvidsjaurs socken af Norrbottens län med anslutning till hufvudvägen

vid Sorsele kyrka. Vederbörande undersökningsförrättare,

som ansett underhållet af sommarvägar i fjellbygderna öfverstiga de

väghållningsskvldiges krafter, afstyrkte visserligen utförandet af detta

vägkomplex, tillstyrkande i dess ställe ordnande af vinterväg i Ume

elfs dalgång, likasom sådan förut ordnats i Skellefte elfs dalgång; men

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

31

såsom betjenande lokaltrafiken och underlättande förbindelsen med den

numera byggda norra stambanan hade dock till utförande kommit den

förstnämnda bivägen mellan Holmfors och Malå, och förberedande åtgärder

vidtagits för åtminstone vissa delar af ^len sistnämnda, eller

bivägen mellan Sorsele och Avaviken. Ifrågasatt hade ock varit att

såsom fullständig vinterväg ordna hufvudvägen mellan Sorsele och

riksgränsen, hvilken skulle framgå i Vindelelfvens dalgång förbi Gautsträsks

kapell och öfvertvära riksgränsen vid röset n:o 224, för att genom

Dunderlandsdalen framkomma till norska kusten vid Mo utmed

Ranenfjord, i hvilken sträckning vinterväg förut begagnats, men ej

heller denna anordning hade kommit till utförande.

Den beslutade vägen mellan Sterisele och Långvattnet, hvilken

enligt eu numera reviderad arbetsplan skulle blifva 28,5 kilometer lång

och kosta 157,000 kronor, utgjorde eu del af den tillämnade vägen

Lycksele—Sterisele—Tärnafors—riksgränsen, som år 1871 undersöktes

af dåvarande distriktschefen Schough men af honom afstyrktes beträffande

vägdelen Sterisele—riksgränsen på grund af befolkningens

oförmåga att underhålla densamma. Den tillstyrkta delen Lycksele—

Steusele fullbordades redan år 1884. Fråga om statsbidrag för den

fullbordade delens fortsättning till Långvattnet torde komma under

öfvervägande redan vid fördelning af 1898 års vägbyggnadsfond,

enär sådant af Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordats, och fullständiga

ansökningshandlingar förelåge. Mellan Långvattnet och Tärnafors

vore afståndet enligt 1871 års linie 110,2 kilometer, och en i denna

linie förlagd väg beräknades då kosta 183,100 kronor. För att komma

från Tärnafors till Tärna kyrka erfordrades omkring 4 kilometer vägbyggnad,

men arbetsplan funnes ej för mer än 2,6 kilometer af denna

sträcka, och dessa 2,6 kilometer beräknades år 1895 kosta 33,250 kronor.

Dä kostnaden för återstående omkring 1,4 kilometer utan nämnvärdt

fel torde kunna skattas till 3,650 kronor, skulle således väg mellan

Långvattnet och Tärna kunna antagas varda i afrundadt tal 114 kilometer

lång och enligt de nu nämnda förslagen kosta 220,000 kronor,

påtagligen dock i verkligheten väsentligt mera, enär 1871 års pris numera

icke vore tillämpliga. För sammanbindning enligt 1871 års förslag

af de två vägsträckor, som afsåges i den nu förevarande framställningen,

skulle vidare erfordras vägbyggnad å omkring 42 kilometer

med en sistnämnda år beräknad kostnad af 86,600 kronor, äfven denna

påtagligen lägre än som med nutida pris erfordrades. Åtminstone sistnämnda

vägdel och måhända äfven en större eller mindre sträcka af

vägen mellan Långvattnet och Tärna torde icke kunna utföras, om icke

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

statsverket på sin bekostnad läte bygga och tills vidare underhålla desamma,

enär befolkuiugen svårligen torde mägta dertill lemna nämnvärdt

bidrag.

Den vid Tärna vidtagande vägdel, som inginge i förevarande framställning,

hade först vestlig hufvudrigtning genom dalgången mellan

Lax- och Björkfjellen samt utmed sjöarna Lilla Laisotjaur och Vestansjön

fram till Vestansjö by efter att hafva öfvertvärat Joevattensån, i

hvilkens dalgång vinterväg till Norge ock varit ifrågasatt. Från Vestansjö

fortsatte den nu föreslagna vägen i nordlig rigtning till och öfver

Ume eif i närheten af Krokfors gård, vidare förbi Björkfors och Klippans

byar samt Umfors gård till sjön Öfver-Umans strand, omkring 29

kilometer från Vestansjö eller 42,060 meter från Tärna. Här skulle

vidtaga båt- eller ångbåtsled öfver de af lugnvatten förenade sjöarna

Öfver-Uman och Stora Umevattnet förbi gårdarna Umasjö och Hvilasund,

Strimasunds fjellstuga samt byarna Mjölkbäcken och Högstaby, hvarefter

vid riksgränsen en 600 meter lång landsväg skulle leda från sjöstranden

till den norska vägens ändpunkt vid gränsen.

Brantaste lutning i vägen skulle uppgå till 50 på 1,000, och vägbredden

enligt Wijnblads förslag till 3,6 meter. Då enligt styrelsens

förmenande vägens efter dess fullständiga sammanbindning internationella

vigt vore en bland anledningarna, hvarför staten skulle bekosta

densamma, och t. f. chefen för generalstaben, i annat sammanhang åtspord,

derjemte förklarat 4 meters fri vidd å broar vara det minsta

utrymme, som erfordrades för vägars användande vid landets försvar,

samt då möten synnerligast med tvåspända åkdon på eu 3,6 meters

vägbredd icke kunde ens vid dagsljus ega rum utan särskild försigtighet

och tidsutdrägt, syntes vägen jemte broar böra byggas med 4 meters

bredd. Broarna, alla med landfästen och pelare af sten och öfverbyggnad

af trä utom å två ställen, der bärreglarna skulle göras af stål,

syntes böra utföras såsom hvälfda stenbroar å alla de platser, för hvilka

träöfverbyggnad föreslagits, enär byggnadsvirke skulle hemtas minst tre

mil söder om Tärna, och förändringen ej skulle höja arbetskostnaden

med mera än 13,000 kronor. För öfrigt måste arbeten i denna ort,

der i förhållande till arbetets storlek tillgång å arbetskraft vore ringa

och der vana vid vägarbeten saknades, varda så mycket dyrare, som

kommunens befriande från delaktighet i byggnadskostnaden skulle bidraga

att göra dess medlemmar likgiltiga för dennas storlek, och hade

styrelsen derför, under förutsättning att erforderlig mark för väg och

grustag samt i vägplanet befintlig skog kostnadsfritt upplätes, ansett

kostnaden för vägen, byggd med de af styrelsen förordade förändringarna

s. 33 Kontrollera mot PDF

iStaf sutskottet 8 Utlåtande N:o 80. 33

böra upptagas till............................................................. humor 145,400: —

äfvensom att derutöfver för arbetsutstakning och

koutrollkostnader borde tilläggas ......................... ,, 10,600: —

och således arbetet beräknas till.............................. kronor 156,000: —

Utöfver det år, som åtginge för arbetsutstakning och arbetsaftals

uppgörande med mera, torde arbetstiden böra beräknas till fyra år;

och under förutsättning att från 1898 års vägbyggnadsfond finge anvisas

det mindre belopp, som då kunde komma till användning, skulle

under hvart af de fyra nästföljande åren erfordras i medeltal något

mera än 35,000 kronor. Arbetsutstakning torde böra ega rum genom

styrelsens försorg och för byggnaden syntes kunna användas entreprenad

under styrelsens kontroll.

På grund af hvad sålunda anförts, hade styrelsen hemstält, att

Kongl. Maj:t täcktes i proposition föreslå Riksdagen besluta, att af

vägbyggnadsmedel, som dels redan vore anslagna, dels under närmaste

framtid kunde varda stälda till Kong!. Maj:ts disposition, finge utan

fordran på tillskott från andra medel användas för väganläggning i

Vesterbottens län mellan Tärna och. sjön Öfver-Uman samt mellan Stora

Umevattnet och rikegränsen ett belopp af 156,000 kronor, under förbehåll

att Tärna kommun ej mindre, på sätt den beslutat, kostnadsfritt

stälde till förfogande den för vägarbetet erforderliga, af kronan ej disponerade

mark, än ock i enlighet med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

utslag för framtiden underhölle vägen.

På begäran hade vederbörande byråchef i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

aflemnat en promemoria rörande kostnaden för ifrågavarande

vägs anläggning, under förutsättning att densamma byggdes

med eu bredd af endast 3,6 meter. Uti berörda handling meddelades,

att, derest vägbredden skulle nedsättas till 3,6 meter, kostnaden för

vägbank och grusning skulle minskas med 4,200 kronor och för broar

med 800 kronor. Kostnaden för vägens anläggning skulle under sålunda

gifven förutsättning uppgå till 140,400 kronor, hvartill komme

10,600 kronor för arbetsutstakning och kontrollkostnader, eller alltså

tillhopa 151,000 kronor. ^ '' !-

För egen del har departementschefen yttrat följande:

»Hvad angår den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Vesterbottens län gjorda framställningen, får jag till eu början erinra,

att vid underdånig föredragning den 4 nästlidne februari af väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens uti skrifvelse den 31 december 1897 afgifna

förslag till fördelning af det utaf Riksdagen för innevarande år

Bik. till Riksd, Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Eåft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

anvisade belopp af 900,000 kronor såsom bidrag för anläggning af

nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre

goda vägar, Eders Kongl. Maj:t beviljat statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

från nämnda anslag till belopp af 20,100 kronor för anläggning

af den mellan Stensele och Råströms fäbovall fallande delen

af ny väg mellan Stensele kyrkoby och Långvattnets by i Stensele

socken, för hvilket arbete kostnaden beräknats till 30,150 kronor.

Af den lemnade redogörelsen för myndigheternas anföranden i

ärendet torde redan framgå den ifrågasatta väganläggningens Tärna—

riksgränsen betydelse såsom en länk i eu ny förbindelseled mellan

Vesterbottens läns lappmarker och Norges vestkust. Af det föregående

synes ock, att frågan om förbindelseled i dessa trakter med Norge

sedan länge varit ett önskemål; och torde nu tiden vara inne för detsammas

förverkligande. Af förenämnda förbindelseled finnes redan färdigbyggd

väg å svenska sidan från det nedre landet till Stensele kyrkoby

samt å norska sidan från Mo handelsplats vid kusten till fjellstugan

vid Umbugten, hvilken sistnämnda vägsträcka,-enligt hvad norska vägdirektören

upplyst, har en längd af 39,5 kilometer och är byggd för

lättare trafik.

När vägen en gång blir färdigbyggd mellan Stensele och Mo, kommer

den att få en längd af omkring 27 ny mil, med följande fördelning:

från Stensele till Långvattnet.................................................... 28,5 km.

» Långvattnet till Tärnafors..................................... 110,2 »

» Tärnafors till Tärna kyrka ................................................. 4,0 »

» Tärna kyrka till sjön Öfver-Uman ..................................... 42,l »

utefter sjöarna Ofver-Uman och Stora Umevattnet .................. 42,0 »

från Stora Umevattnet till riksgränsen ...................................... 0,6 »

x riksgränsen till fjellstugan vid Umbugten ........................ 3,0 »

» fjellstugan vid Umbugten till Mo ................................... 39,5 x

tillsammans 269,9 km.

Af denna förbindelseled återstår å svenska sidan, förutom de vägsträckor

för hvilka statsbidrag nu sökes, vägsträckan Stensele kyrkoby

—Långvattnets by, deraf dock, såsom ofvan nämnts, statsbidrag till

två tredjedelar af kostnaden beviljats för byggandet af den mellan

Stensele och Råströms fäbovall belägna delen, äfvensom vägsträckorna

Långvattnets by—Tärnafors och Tärnafors—Tärna kyrka samt sammanbindningslinien

utefter sjöarne emellan de två vägsträckor, hvarom fråga

är i nu förevarande framställning, då sjötrafiken befinnes otillräcklig, och

å norska sidan sträckan mellan riksgränsen och fjellstugan vid Um
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

35

bugteu, å hvilken sträcka enligt meddelad upplysning nu endast finnes

upparbetad vinterväg. I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla

att, såsom af väg- och vattenbygguadsstyrelsen äfven påpekats,

nyssnämnda sammanbindningslinie utefter sjöarne äfvensom delar af

vägen mellan Långvattnets by och Tärna kyrka ej torde komma till

stånd, derest ej statsbidrag till hela anläggningskostnaden beviljas.

Enligt upplysning från Norge är man der betänkt på att, om mötande

väg bygges inom Sverige, anlägga sommarväg från tjellstugan vid Umbugten

till riksgränsen, då nemligen öfverstå delen af Stora Umevattnet

från fjellstugan och förbi Linsundet vid riksgränsen är grundt och isbelägges

tidigare än Stora Umevattnet i öfrigt. Landshöfdingen i

Vesterbottens län har med anledning af uppgiften om det ringa djupet

i den öfverstå delen af Stora Umevattnet meddelat, att denna del af

sjön kan befaras med båt hela sommaren med undantag af omkring en

månad, då till följd af torka lågvattenstånd råder.

På grund af den utredning, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vesterbottens län förebragt rörande de ekonomiska förhållandena

inom de trakter, genom hvilka nu ifrågavarande väg är afsedd att framdragas,

och då anordnande af lämplig sommarvägsförbindelse med norska

kusten för den stora del af Vesterbottens läns lappmarker, som här är

i fråga, uppenbarligen är af allmänt intresse, anser jag i detta fall fullgiltiga

skäl föreligga att för vägens anläggning bevilja bidrag från

vägbyggnadsfonden utan iakttagande af vilkoret, att statsbidraget ej må

öfverstiga två tredjedelar af kostnaden. Dylikt medgifvande har, om

ock under olika förhållanden, af Riksdagen förut beviljats beträffande

vägen mellan Vistträsk och Glommersträsk samt vägen mellan Glommersträsk

och Ruskträsk. Såsom vilkor för medgifvandet torde, i likhet med

hvad i fråga om nyssberörda väganläggningar skett och Tärna kommun

för öfrigt redan erbjudit, böra föreskrifvas, att kommunen skall utan

ersättning upplåta all för anläggning behöflig, enskilde tillhörig eller

af enskilde brukad jord.

Vägens bredd lärer kunna begränsas till den i Wijnbladhs förslag

upptagna, 3,6 meter, särskilt med hänsyn dertill att den å norska

sidan mötande vägen knappast lärer komma att få ens denna bredd;

kommande vid sådant förhållande och då genom Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes i Vesterbottens län utslag den 24 juli 1896, hvilket

utslag enligt lemnadt bevis vunnit laga kraft, de väghållningsskvldige

i Tärna sockens väghållningsdistrikt redan fått sig ålagdt att underhålla

nämnda väg till 3,6 meters bredd, någon kostnad för vägens underhåll

sålunda icke att drabba statsverket.

Kostnaden för väganläggningen har, såsom nämnts, under förut
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

sättning af att vägen bygges med 3,6 meters bredd, beräknats till

151,000 kronor och synes, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagit, förutom det mindre belopp, som för arbetets påbörjande torde

komma att anvisas redan under innevarande år, lämpligen kunna fördelas

till utgående under fyra år, i hvilket fall vägen torde kunna blifva

färdig inom 1902 års slut.»

På grund af hvad sålunda blifvit till statsrådsprotokollet anfördt

hemställer utskottet,

att Kongl. Majtrs förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

6:o.

Uti en i Första Kammaren väckt motion (n:o 2) har herr F. von

Strokirch hemstält, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse

med anhållan:

att Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande, om ej lämpligt

vore, att staten, för befrämjande af klimatets förmildrande och landets

fruktbarhet samt befolkningens utkomst, ensam, efter i hvarje särskild!

fall förut skedd undersökning och utredning, bekostade vattenaftappning

och torrläggning af

dels stora för klimatet äfvensom i flera andra afseenden skadliga

ofruktbara s. k. högmossar mot erhållande af eganderätt till så stor

andel af sankmarken, att dess värde, beräknadt före torrläggningen,

motsvarade halfva den utlagda kostnaden samt derjemte lösningsrätt

till mossen efter enahanda värde, för ett belopp motsvarande den andra

hälften af kostnaden,

dels stora för odling särdeles lämpliga sankmarker, der alla delegare

i ett odlingsföretag äro villige att till kronan öfverlemna vinstjorden,

äfvensom der eu eller flere delegare i ett sådant vilja till kronan

afstå en viss del af sin sankmark och derjemte sin rätt till

erhållande af vinstjord från andra, i företaget icke ingående, delegare

i marken,

samt att Kongl. Maj:t i sådant fall ville i nåder föreslå Riksdagen

närmare bestämmelser.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört hufvudsakligen

följande:

Sankmarker af mycket stor vidd och dertill särdeles lämpliga för

utdikning och odling funnes, såsom allmänt bekant, flerstädes inom

vårt land; dessas utdikning torde emellertid för eu lång framtid förhindras

af egarnes oförmåga att bära derför erforderliga utgifter. För

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 80

37

sådana störa nioss- och sankinurker, i de flesta fall högmossar, som

årligen tillväxte och utbredde sig, fÖreurnpade skogsmarken, utdödado

skog samt försämrade klimatet och således vore för landet i dess helhet

de mest förderfliga, kunde dock icke någon andel af frostminskniugsfonden

erhållas; äfven om understöd i någon form skulle kunna

beredas, blefve kostnaderna för torrläggningen betydliga, och innehafvare

af smärre hcmmansdelar skulle på sina lotter få så stora vidder,

att de ej vågade utsätta sig för de svårigheter, som deraf skulle följa.

Dessa nu omnämnda, för landet i dess helhet mest skadegörande sankmarker

äro likvisst, enligt motionärens mening, de, hvilka staten i

och för det stora allmännas intresse företrädesvis borde taga uuder sin

vård och till fördel både för sig och den enskilde träda emellan och

bekosta anläggningen; de betänkligheter och svårigheter, som vid tilllämpningen

af denna tanke möjligen skulle möta, syntes väl icke blifva

större, än att de skulle kunna lika väl öfvervinnas här i landet som

det skett i andra länder, der statsmagterna för likadana ändamål gjort

stora uppoffringar. • Bedömandet af en sankmarks storlek för att dess

torrläggning skulle anses öfverstiga den enskildes tillgångar och böra

bestridas af staten borde i hvarje fall göras beroende af förutgående

undersökning; förslagsvis har motionären i sådant afseende nämnt en

areal af 3,000 hektar.

Då staten redan nu under vissa vilkor utan återbetalningsskyldighet

bidroge med halfva kostnaden i och för frostländigheteus minskande,

ansåge motionären, att staten kunde gå ännu ett steg i deri rigtningen

och ensam utföra vattenaftappning och torrläggning af stora vidsträckta

s. k. högmossar och derför såsom ersättning för sitt utlägg erhålla

eganderätt till så mycket af sankmarken, att dess värde, beräknadt

före torrläggningen, skulle motsvara halfva kostnaden, samt derjemte

lösningsrätt till mossen, efter enahanda värde, för ett belopp motsvarande

den andra hälften af kostnaden. Den härigenom förvärfvade

marken skulle blifva kronodomän att hufvudsakligen användas till

skogsbörd, hvarför medlen för densammas torrläggning kunde anordnas

att utgå från försäljningssummor för försålda kronoegendomar.

Det vore ju, i likhet med inköp af kalmarker för skogssådd, ett utlägg

för tillfället med förhoppning på Träta''tida fördel. Det nu anförda anginge

hufvudsakligen torrläggning af s. k. ‘skogsmossar, men det funnes

äfven andra fall, då kronan enligt motionärens åsigt borde bekosta

eu sådan, nemligen icke allenast, der alla delegarne i eu till odling

lämplig stor sankmark vore villige att till kronan öfverlemna vinstjorden,

utan äfveu der en eller flere delegare i ett torrläggningsföretag

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statutskottets Utlåtande N:o 80.

ville till kronan afstå en viss del af sin sankmark och derjemte sin

rätt till erhållande af vinstjord från andra, i företaget ej ingående delegare

i marken. Förr än kronan inläte sig på något af de här framstälda

förslagen, borde gifvetvis noggrann undersökning och utredning

om företagets omfång och kostnad i hvarje fall förutgå.

Utskottet medgifver väl, att under vissa förhållanden statens mellankomst

kan vara önskvärd och behöflig för åstadkommande af mera omfattande

torrläggningsföretag, som befinnas vara till gagn för det allmänna,

men deremot kan utskottet icke finna ändamålsenligt att, på

sätt med motionen åsyftas, allmänna bestämmelser skulle meddelas

och särskilda medel afses för utförande af dylika arbeten genom statens

försorg. Derest staten i något särskildt fall anses böra träda

emellan för tillvägabringande af ett allmännyttigt företag af den art,

som i motionen angifves, synes lämpligast vara, att särskild framställning

för detta fall göres. Härigenom torde på tillförlitligaste sätt

kunna pröfvas, om statens mellankomst är i det föreliggande fallet af

behofvet påkallad och i sådan händelse under hvilka vilkor och på

hvad sätt staten bör träda mellan.

Utskottet, som sålunda i princip icke kan biträda motionärens förslag,

har beträffande detsamma derjemte velat påpeka, hurusom staten

säkerligen skulle hafva ringa nytta, men deremot tillskyndas dryga förvaltningskostnader

genom att, på sätt motionären ifrågasatt, komma i

besittning af mindre jordområden, spridda här och der i landet och

utan sammanhang med kronans öfriga domäner eller skogar.

Utskottet hemställer,

att herr von Strokirchs förevarande motion ic ke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 april 1898.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservation

vid punkten 3:o af herr K. A. Kihlberg.

Herr K. E. Eohnstedt har begärt få antecknadt, att han icke inom

utskottet deltagit i behandlingen af de i detta utlåtande omförmälda

ärenden.

s. 39 Kontrollera mot PDF

StcUmtskottets Utlåtande N:o 80.

39

Bilaga,

Gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande och tillgodonjutande

af statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, brooch

hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka

marker återfinnas i följande Riksdagens skrivelser till Konungen:

a) den 27 april 1881 (n:o 69f der de lyda:4'')

»Mom. 1. För hvarje företag måste plan till arbetets utförande

jemte beräkning öfver dermed förenade kostnader vara uppgjord och

hafva vunnit Kongl.. Maj:ts nådiga fastställelse; och skall menighet,

bolag eller annan vederbörande, som erhållit statsunderstöd till arbetets

utförande, vara underkastad alla de vilkor och kontroller, som af Kongl.

Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga.

Mom. 2. Innan statsbidrag beviljas, bör efter offentligen utfärdad

kungörelse vederbörande menighet hafva afgifvit yttrande om företagets

lämplighet och nytta.

Mom. 3. Anslag utan återbetalningsskyldighet må af Kongl. Maj :t

bestämmas till högst två tredjedelar för väganläggningar, vägförbättringar,

utförande af mindre hamn- och brobyggnader, upprensning af åar

och farleder samt byggande vid större fiskelägen af smärre båthamnar

och till högst en tredjedel för understödjande af sådana myrutdikningar

och vattenaftappningar, som företrädesvis afse att minska frostländigheten,

allt af den beräknade kostnaden enligt den faststälda arbetsplanen;

skolande menighet, bolag eller andra vederbörande, hvilka antagas komma

att af ett genom statsbidrag understödt företag hafva nytta, genom

kontant tillskott, materialier, arbete eller andra bidrag enligt ofvan

angifna proportion af respektive samt minst en tredjedel eller minst två

tredjedelar bestrida den återstående, icke af statsmedel anvisade andelen

af kostnaderna för företagets fullbordande; hvarvid bestämmelsen i mom. 4

här nedan skall iakttagas.

Mom. 4. Vid meddelande af anslag utan återbetalningsskyldighet

% . ...

*) Hvad i dessa bestämmelser stadgas angående låneunderstöd eger numera ej tillämpning.

De här omförmäldn lån äro nemligen ersatta af lånen från odlingslånefondeft, för hvilken gälla

särskilda vilkor.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

skall, der Kong!. Maj:t icke finner undantag böra ega rum, iakttagas,

att, om verkliga kostnaden'' för arbetets utförande skulle befinnas understiga

den beräknade, af vederbörande myndighet granskade och godkända

kostnaden, det beviljade anslaget minskas med så stor del af den ifrågavarande

besparingen, som det beviljade anslaget utgjort af den beräknade

kostnadssumman; börande vid sådana företag, som afse större

vägarbeten, hamn- och brobyggnader, och till hvilkas utförande statsbidrag

beviljats till belopp af 10,000 kronor eller derutöfver samt hvilka

ej på entreprenad verkställas, räkenskaper af vederbörande intressenter

föras på sådant sätt, att den verkliga kostnaden för det af staten understödda

arbetsföretaget må kunna säkert uppskattas.

Mom. 5. Då ett arbetes utförande öfverlemnas till menighet,

bolag eller enskilde, bör alltid kontrakt derom vara i vederbörlig ordning

afslutadt samt af Kongl. Maj:t eller, efter erhållet nådigt bemyndigande,

af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader godkändt.

Kontraktet skall innefatta förbindelse för - menighet, bolag eller

enskilde dels att i noggrann öfverensstämmelse med den faststälda arbetsplanen

och under skyldighet att dervid vara underkastade vederbörandes

kontroll påbörja och fullborda arbetet inom viss bestämd tid, utan att

vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna medel, och dels

att, genom egna tillskott, utgöra hvad som utöfver statsbidraget kan

erfordras, äfvensom de öfriga åtaganden, som enligt dessa allmänna vilkor

och bestämmelser vederbörande åligga och äro på det förevarande fallet

tillämpliga; egande styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader att,

der den pröfvar lämpligt, uti de kontrakt, som af bemälda styrelse rörande

arbetenas utförande upprättas, intaga det förbehåll, att, innan sista delen

af statsbidraget utbetalas, bör styrkas, att till styrelsen blifvit aflemnade

fullständiga ritningar, utvisande huru arbetet blifvit utfördt. Dessutom

bör uti kontrakten angående sådana större vägarbeten, hamn- och brobyggnader,

till hvilkas utförande statsbidrag beviljats till belopp af

10,000 kronor eller derutöfver, inflyta, att vederbörande arbetsdirektion

skall hafva skyldighet att under arbetsåren inom viss bestämd tid till

styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader årligen afgifva af

räkenskapsutdrag åtföljd berättelse om arbetets fortgång under nästföregående

året; hvarjemte, beträffande särskilt de kontrakt, hvilka afse

företag till kommunikation sanstalters befordrande, i dessa kontrakt bör

införas, att vederbörande direktion skall, sedan kommunikationsanstalten

blifvit för trafiken upplåten, afgifva sådana uppgifter om de årliga trafikförhållandena,

som kunna ifrågakomma att infordras.

Mom. 6. För fullgörandet af sådant kontrakt, äfvensom för de

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

41

lyftade statsmedlens återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall ställas

sådan säkerhet, som af Kong!. Magt godkännes; varande dock städer

och sådana menigheter, hvilka Kougl. Maj:t anser derifrån böra befrias,

från dylik skyldighet frikallade.

Mmn. 7. Af lvongl. Maj:t eller af Riksdagen beviljadt anslag

eller lån kan i allmänhet icke utbekommas förr, än arbetsföretaget blifvit

börjadt, hvarefter utan återbetalningsskyldighet anslagna medel få successivt

och i mån af arbetets fortgång lyftas vid de terminer, som i

kontraktet finnas utsatta eller särskilt blifvit bestämda antingen af

Kongl. Magt eller af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader

efter dertill af Kongl. Maj:t lemnadt bemyndigande; börande, såvida

icke Kongl. Maj:t, med afseende å särskilda förhållanden, pröfvar skäligt

annorlunda förordna, någon del af sådant anslag i statskontoret innestå,

intill dess arbetet är vederbörligen afsynadt och godkändt. Lånemedel

få, sedan behöriga handlingar aflemnats, lyftas på en gång vid den

tid, de, som åtagit sig arbetets fullgörande, sådant åstunda, såvida

icke särskild föreskrift angående tiden för lånets utbekommande blifvit

meddelad.

Mom. 8. Alla statsbidrag, som blifvit uti ifrågavarande afseende

beviljade, skola från statskontoret utbetalas antingen omedelbart eller

ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande eller den

myndighet, som fått sig i nåder uppdraget att medlen reqvirera och

uttaga; börande, innan större eller mindre del af beviljade statsbidragutbetalas,

hos statskontoret företes:

a) om arbetets utförande afslutadt och godkändt kontrakt;

b) af Kongl. Maj:t godkänd säkerhetshandling för samma kontrakts

fullgörande eller medlens återbäring i de fall, der sådan säkerhet enligt

mom. 6 erfordras;

c) behörigt intyg att arbetet är börjadt; samt derjemte,

d) då statsbidrag skall utgå såsom lån, en till statskontoret eller

ordres stäld, af bemälda kontor godkänd skuldförbindelse, som, i fråga

om låneunderstöd för vattenaftappniug eller annat odlingsföretag, skall

innefatta vederbörandes betalningsansvar, intill dess sådant lån, jemlikt

kongl. kungörelserna af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848,

blifvit fördeladt på de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara,

och fördelningen vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet

sätt antecknats; och

e) af statskontoret godkänd borgen eller säkerhetshandling för den

afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.

Mom. 8. De låne- och säkerhetshandlingar, som för statsbidrags

Bih. till Iiiksd. Frot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Höft. 0

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande A:o 80.

utbekommande till statskontoret aflemuats, förblifva uti kontorets vård;:

dock skola sådana handlingar, soin vederbörande embetsmyndigheter

kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig reqvisition utlemnas.

Mom. 10. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig

tillåtelse, skett från den faststälda arbetsplanen eller arbetet, utan afl

Kongl. Maj:t medgifvet anstånd med detsammas utförande, icke blifvit

fullbordadt inom derför bestämd tid, ankommer på Kongl. Maj: t att låta

inställa all vidare utbetalning af statsbidraget samt återfordra livad deraf

uppburits, att på en gång eller successivt till statskontoret inbetalas inom

den tid, som bestämmes af Kongl. Magt eller af Riksdagen, till hvars

pröfning frågan om uppburna medels återbäring lärer komma att öfverlemnas,

derest längre anstånd dermed än till nästa riksdag anses erfordras.

Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning ingår i vederbörlig

ordning; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och

återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyltningsdagen,

till dess återbetalning sker.

°) Mom. 11. De arbetsföretag, för hvilkas utförande statsbidrag

beviljats, böra vara påbörjade senast under loppet af året näst efter

det, hvarunder medlen blifvit af Riksdagen anvisade; kommande, då

arbetet icke påbörjats inom den sålunda bestämda tidens förlopp, det

beviljade beloppet att reserveras till Riksdagens disposition.

Mom. 12. Alla med understöd af allmänna medel utförda arbeten

skola af den eller dem, som sådant understöd bekommit, underhållas,

intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning

ålagd eller vederbörande tran underhållsskyldigheten befriats.

Mom. 13. Derest hamn- och kanal- eller andra likartade utgifter

efter arbetsföretagets fullbordande skola komma att utaf de trafikerande

upptagas, bör taxa härå vara faststäld, så lindrig som skäligen låter

sig göra. Sålunda faststälda afgifter få icke förhöjas, med mindre Kongl.

Maja, på grund af särskildt förekommande omständigheter, pröfvar skäligt

dertill lemna bifall, utau böra deremot ovilkorligen nedsättas, så snart

det af redogörelse, som hvart femte år till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bör ingifvas, befinnes, att behållna inkomsten öfverstiger en

viss af Kongl. Maj:t faststäld procent utaf de till företaget leinnade

enskilda bidrag; och skall dessutom en viss af Kongl. Maj:t likaledes

bestämd andel utaf de afgifter, som uppbäras, till reparationsfond afsätta

s.

*) Detta moment är ändradt genom Riksdagens skrifvelse den 7 maj 1889.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

Mom. 14. Beträffande anslag utan återbetalningsskyldighet till

understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaltappningar, som

företrädesvis afse att förminska frostländigheten, skall iakttagas, dels

att anslaget må företrädesvis anvisas till sådana större företag, som anses

i väsentlig mån befrämja det dermed afsedda ändamål, dels ock att

Kongl. Maj:t må ega att, i de fall, der sådant anses vara af behofvet

påkallad t, i nåder medgifva, att någon del af anslaget må förskottsvis

till vederbörande utbetalas.

Mom. 15. För de till sjösänkningar och myrutdikningar eller

andra vattenaftappningsföretag utbekomna låneunderstöd skola efter tre

års förlopp från den dag, då lånemedlen från statskontoret ut bekommits,

årligen erläggas sex procent å hela den lyftade lånesumman, hvaraf ränta

godtgöres efter fyra och en half för huudra af obetalda kapitalbeloppet,

och det öfriga utgör afbetalning derå. I afseende på sättet och ansvarigheten

för dessa iubetalningars verkställande, böra lända till efterrättelse

ofvan åberopade kongl. kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3

november 1848.

Mom. JO. Alla kostnader, af hvad namn de vara må, som i följd

af erhållna anslag eller lån töranledts för statskontoret, skola utan

undantag bestridas eller godtgöras utaf den eller dem, som statsbidragen

erhållit»;

b) dm 11 juni 1883 (n:o 67), innehållande, med afseende å de

anslag, som kunde komma att beviljas af det utaf samma års Riksdag

anvisade belopp till understödjande medelst anslag utan aterbetalningsskyldighet

af torrläggning utaf sådana vattensjuka marker, som, utan

att kunna med fördel odlas, sprida frostskador öfver omgifvande nejd:

att anslaget må utgöra högst en tredjedel af den beräknade kostnaden

lor torrläggningsföretaget °, samt

att för erhållande af dylikt anslag må i tillämpliga delar gälla

enahanda vilkor, som enligt Riksdagens skrifvelse till Konungen den

27 april 1881 blifvit bestämda;

c) dm 7 maj 188.9 (n:o 43), utvisande, att mom. 11 i 1881 års

skrifvelse erhållit följande ändrade lydelse:

»De arbetsföretag, för hvilkas utförande statsbidrag beviljats, böra

vara påbörjade inom tid, som i det om företagets utförande upprättade

kontrakt eller af Kongl. Maj:t särskild! blifvit bestämd; kommande, då

*) Denna bestämmelse ftr ändrad genom Riksdagens skrifvelse den 30 april 1897.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 80.

arbetet icke påbörjats inom den sålunda bestämda tidens förlopp, det

beviljade beloppet att reserveras till Riksdagens disposition»;

d) deri 30 april 1897 (n:o 52), deruti stadgas, att anslag till sådana

myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska

frostländigheten för närliggande bygd, må kunna af statsmedel utgå

med belopp motsvarande hälften af den för företaget beräknade kostnaden.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:138 Skrifvelse till Konungen, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, brooch hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning a s. 1 i texten