Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. May.ts proposition angående afskrifning af den frän viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkofonden. Under åberopande af bilagdt utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 31 december 1&97 har Kong]. Maj:t i en samma dag aflåten, till statsutskottet remitterad proposition

1898-05-03 · 49 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1898:83, Utlåtande, i anledning af Kongl. May.ts proposition angående afskrifning af den frän viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkofonden. Under åberopande af bilagdt utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden för den 31 december 1&97 har Kong]. Maj:t i en samma dag aflåten, till statsutskottet remitterad proposition

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

1

N:o 83.

Ank. till BikBd. kansli den 3 maj 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. May.ts proposition angående

afskrifning af den frän viss jord inom Skåne m. fl.

provinser utgående kyrkofonden.

Under åberopande af bilagdt utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden

för den 31 december 1&97 har Kong]. Maj:t i en samma dag aflåten,

till statsutskottet remitterad proposition (n:o 52) föreslagit Riksdagen

besluta:

l:o) att den i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt af vissa

hemman i Elfsborgs län utgående kyrkotionde skulle, med det undantag,

hvarom förmäles i 5:o) här nedan, från och med år 1900 upphöra att

erläggas af de tiondeskyldiga, och att från samma tid den afkortade kyrkofonden

skulle afföras ur räkenskaperna, nuvarande tjensteinnehafvares möjligen

förefintliga rätt att uppbära dylik afkortad tionde dock oförkränkt;

2:o) att, derest delar af kyrkofonden vore anslagna till särskilda

ändamål, det skulle, med de i nästföljande punkt 3:o) omförmälda undantag,

åligga kyrkan eller, om dess medel ej dertill lemnade tillgång, församlingen

att hålla vederbörande skadeslösa för den förlust, som för dem

kunde uppstå i följd af kyrkofondens upphörande, dock att denna skyldighet,

der kyrkofonden utginge för skolans eller kommunens ändamål,

skulle åligga i förra fallet skoldistriktet och i senare fallet kommunen;

Bill. till Riksd. Prof. 1838. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft. (N:o 83.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

3:o) att från och med år 1900 årligen skulle erläggas:

a) af statsmedel dels ersättning för kyrkofonden till Lunds universitet,

barnmorskeläraren i Lund, Lunds lasarett, Malmö asyl och fattiga

prestenkor i Halland samt prostetunnor, dels ersättning för följande från

och med år 1900 icke vidare i nu gällande ordning utgående afgifter,

nemligen prostens omaks- och underskrifningspenningar, understöd till fattiga

prestenkor från kyrkor i Bohuslän och en del af Elfsborgs län, vaxljusmedlen,

studieskatten i Halland, konsistorii statslön, amanuensens och pedellens

lönetillökning, konsistorienotariens augment samt bidrag från landskyrkor

i Listers och Bräkne kontrakt till Karlshamns skolestats aflöning;

ersättningarna för prostens omaks- och underskrifningspenningar dock endast

till nuvarande tjensteinnehafvare, och för anslagen till fattiga prestenkor

tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda förordnadt;

b) från presterskapets löneregleringsfond godtgörelse för den åtskilliga

kyrkoherdar och komministrar enligt gällande löneregleringsresolutioner

anslagna kyrkotionde utan särskildt åliggande för kyrkans räkning, och

från biskopslöneregleringsfonden ersättning för den biskopen i Lund anslagna

kyrkotionde och biskopens studieskatt, dock i båda fallen endast för

den tid nuvarande löneregleringar gälde;

4:o) att den från statsverket samt biskopslöneregleringsfonden och

presterskapets löneregleringsfond utgående ersättning för vaxljusmedlen,

anslaget till Karlshamns skolestats aflöning samt biskopens studieskatt skulle

utgå med det belopp, till hvilket dessa afgifter vore bestämda, men att

öfriga under punkt 3:o a) och b) omförmälda ersättningar skulle beräknas

för anslaget till barnmorskeläraren i Lupd, studieskatten i Halland, konsistorii

statslön, amanuensens och pedellens lönetillökning, konsistorienotariens

augment, prostens omaks- och underskrifningspenningar samt

understödet till fattiga prestenkor från kyrkor i Bohuslän och en del af

Elfsborgs län, efter det medelbelopp, hvartill desamma under de 10 åren

1888—1897 uppgått, samt för öfriga anslag efter medeltalet af medelmarkegångsprisen

för nämnda 10 år, med tillägg af forsellön, dock med

undantag för prostetunnan, för hvilken ersättning utgjordes sålunda, att

för hvarje prostetunna, som hittills utgått, utbetalades värdet af en tunna

spanmål i det eller de sädesslag, hvaruti nämnda utskyld hittills varit bestämd,

löst efter det i kongl. förordningen den 23 juli 1869 angifna pris,

nuvarande prostar förbehållet att under deras tjenstetid uppbära ersättning

efter hittills gällande grunder;

5:o) att, i fråga om kyrkotionde, som åtföljde patronatsrättighet,

förevarande bestämmelser ej vore i vidare män tillämpliga, än att, der sådan

tionde vore kronan behållen eller enligt punkt 3:o) här ofvan ersattes af

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

3

statsmedel eller statsverket underlydande fonder, densamma skulle i denna

del från och med år 1900 upphöra att af tiondegifvarne till patronus utgöras,

och borde, om den andel åt tionden, som af staten eftergåfves eller

öfvertoges, icke kunde på annat satt till beloppet bestämmas, minskningen i

den tiondeafgift, som af hemman eller lägenhet till patronus utgjordes, beräknas

i förhållande till den minskning, som egde rum i hela beloppet af

församlingens tiondeafgift till patronus; samt

(ko) att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpningen af föreskrifterna

angående kyrkotiondens afskrifning kunde finnas erforderliga,

skulle meddelas af Konungen.

Af ofvannämrida statsrådsprotokoll inhemtas, att i förevarande ärende

till Kong]. Magt- inkommit följande framställningar, nemligen:

% l:o) Riksdagens skrifvelse den 10 maj 1870 angående afskaffande af

åtskilliga, från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien,

utgående afgifter;

2:o) Riksdagens skrifvelse den 22 maj 1873 angående omsättning i

penningar af den i Skåne och Halland utgående kyrkofonden;

3:o) skatteregleringskomiténs den 13 september 1882 afgifna utlåtande

och förslag i fråga om indragning till kronan och omsättning i

penningar af den till andra än församlingarnas egna ändamål anordnade

kyrkofonden i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän;

4:o) skatteregleringskomiténs den 18 november 1882 afgifna utlåtande

och förslag angående omsättning i penningar samt afskrifning af den

kyrkorna behållna eller i öfrigt för församlingarnas behof använda kyrkofonden;
5:o)

en den 12 maj 1884 till Kongl. Maj:t ingifven, af åtskillige dåvarande

ledamöter af Riksdagens Andra Kammare från Göteborgs och

Bohus län gjord ansökning om kyrkornas i nämnda län befrielse från utgörande

af den s. k. bibeltryckstunnan;

6:o) särskilda dels af Tegnaby, Ståla och Röra församlingar, dels ock

af Myckleby, Torps och Långelanda församlingar gjorda ansökningar i fråga

om sättet för uppbörden af kyrkofonden i Bohuslän; samt

7:o) Riksdagens skrifvelse den 2 maj 1893, deruti Riksdagen — med

hänsyn ej allenast till vigten af att det genom lagen den 12 juni 1885

angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer så ock

af särskild sockenstufva meddelade stadgande, som afsåge införande af

likhet i nämnda besvärs utgörande, måtte kunna vinna allmän tillämpning,

än äfven till billigheten deraf, att, sedan dåmera beslut fattats om öfriga

grundskatters fullständiga afskrifning, motsvarande förmån måtte, så vidt

ske kunde, beredas jemväl i fråga om den på viss jord inom provinserna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän utgående kyrkotionde, hvilket onus

efter Riksdagens uppfattning vore af alldeles samma natur som kronotionden

— anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes efter föregående utredning

till Riksdagen inkomma med förslag angående sättet och vilkoren för en

dylik afskrifning;

jemte de af vederbörande församlingar, myndigheter och öfriga vederbörande,

i anledning af berörda skrifvelser, förslag och ansökningar afgifna

yttranden.

Efter föredragning af dessa handlingar hade departementschefen till

statsrådsprotokollet yttrat:

De under l:o) och 5:o) upptagna handlingar afsåge endast en del af

de afgifter, som innefattades i Riksdagens senaste skrifvelse af den 2 maj

1893. I de utlåtanden, som öfver sistnämnda skrifvelse afgifvits, förrige

deremot en så vidt möjligt fullständig utredning af alla de olika ändamål,

för hvilka kyrkotionden nu utginge, och skulle departementschefen vid

den redogörelse, som han komme att lemna för alla de till dessa olika

ändamål utgående afgifter, särskilt angifva, när, beträffande någon af

dessa afgifter, framställning gjorts uti ifrågavarande handlingar. För de

under 6:o) omförmälda handlingar skulle, i sammanhang med frågan om

kyrkotiondens ursprung och förekomst in. in., redogöras. Deremot ville departementschefen

redan nu i största korthet beröra de under 2:o), 3:o) och

4:o) angifna handlingar, nemligen Riksdagens skrifvelse den 22 maj 1873

samt skatteregleringskomiténs utlåtanden den 13 september och 18 november

1882 samt de förslag, som i dem och i vederbörande myndigheters utlåtanden

innefattades i fråga om kyrkotiondens omsättning och möjliga

afskrifning.

I sistberörda skrifvelse hade Riksdagen, under framhållande, att kyrkotionden,

på sätt här nedan närmare komme att angifvas, i Blekinge och

Bohuslän redan löstes efter bestämda pris, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes,

efter vederbörandes hörande, taga i öfvervägande, huruvida icke den

inom provinserna Skåne och Halland utgående kyrkotionde kunde till penningar

omsättas i enlighet med de i kongl. förordningen den 23 juli 1869

angående förändring af grundräntor och kronotionde bestämda grunder

samt derom till Riksdagen aflåta framställning. Häröfver hade kammarkollegium

och statskontoret, efter vederbörandes hörande, den 30 december

1880 afgifvit utlåtande, deruti embetsverken på anförda skäl afstyrkt

bifall till berörda framställning, under framhållande tillika, att, derest

Kongl. Maj:t i allt fall skulle finna den föreslagna omsättningen böra ega

rum, sådant lämpligast borde ske på det sätt, att kyrkotionden indroges

till statsverket mot full ersättning af statsmedel till vederbörande tionde
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

5

tagare i öfverensstämmelse med hvad i 2 § 2 inom. åt ofvanberöyda

förordning föreskrifvits.

Skatteregleringskomitén, till hvars kännedom Kong!. Maj:t enligt beslut

den 16 december 1881 låtit komma de yttranden och utlåtanden,

hvilka af kammarkollegium och statskontoret samt öfriga vederbörande atgifvits

öfver Riksdagens berörda framställning, och som redan i sitt förut

omförmälda utlåtande och förslag angående skatteförhållandena i riket

hemstält, att, der sådant ännu icke skett, den till andra än till församlingarnas

egna ändamål anordnade kyrkotionden i Skåne, Halland, Blekinge

och Bohuslän skulle indragas till kronan mot ersättning och omsättas

i penningar enligt den för kronotiondens omsättning stadgade grund

samt afskrifvas, på sätt om grundskatter i allmänhet blefve stadgadt, hade

i sitt utlåtande af den 18 november 1882 ytterligare föreslagit, att jemväl

den kyrkorna i nämnda provinser behållna eller i öfrigt till församlingarnas

egna behof använda*kyrkotioude borde, der den icke redan med visst

penningbelopp utgjordes, omsättas i penningar enligt nämnda grund samt

afskrifvas, dock, der densamma användes ej för kyrkornas, utan för andra

församlingarnas ändamål eller tillfölle patroni ecclesiarum, endast under

vilkor, att församlingarna åtoge sig att till vederbörande lemna full ersättning

efter årliga inedelinarkegångspriset å tionden, uttaxerad, såsom om

kommunalutskylder i allmänhet vore stadgadt. Från denna hemställan

hade en ledamot, professor Rydin, varit skiljaktig och anfört, att de förändringar,

som kunde ifrågakomma i afseende på utgörande af den kyrkorna

behållna kyrkotionden, ej skulle ske i form af afskrifning, utan att,

det borde bero på hvarje församling att, sedan vederbörande, hvilkas rätt

kunde af förändringen bero, blifvit hörde, uppgöra förslag, huruvida och

enligt hvilka grunder förändringen borde verkställas, hvilket förslag sedermera

skulle underställas Kongl. Maj ds pröfning.

I anledning af berörda särskilda förslag hade kammarkollegium och

statskontoret anfört: dels den 14 november 1882 att, då statsverket icke

kunde anses ega samma dispositionsrätt öfver kyrkotionden som öfver den

sedan långliga tider tillbaka till kronan indragna kronotionden och då

vidare den omständighet, att tid efter annan utaf kyrkornas öfverskottsmedel

anslag med församlingarnas begifvande lemnats äfven till andra ån

församlingarnas egna ändamål, väl icke kunde i och för sig innebära, att

kyrkorna för all framtid afstått från sin rätt att sjelfva få disponera öfver

sådana medel, derest desamma icke vidare skulle befinnas vara erforderliga

för de ändamål, hvarför de en gång anvisats, det syntes embetsverken betänkligt

att, innan församlingarna lemnats tillfälle att i frågan sig yttra,

tillstyrka bifall till en åtgärd, hvarigenom kyrkornas rätt i omförmälda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

hänseende skulle för all framtid afskäras, hvartill komme, att genom bifall

till komiténs förslag om indragning af den till andra än församlingarnas

egna behof utgående tionde endast en jemförelsevis mindre del af kyrkofonden

komme att afskrifvas, men deremot den större delen att fortfarande

på öfligt sätt utgöras, hvarigenom ett af de hufvudsakligaste ändamålen

med hela afskrifningen eller likformighet i beskattningen skulle i väsentlig

mån förfelas, hvadan embetsverken hemstält, huruvida Kong]. Maj:t kunde

finna skatteregleringskomiténs förstnämnda förslag omedelbarligen och för

det dåvarande föranleda till någon Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen;

dels den 30 december 1885, att embetsverken ej heller ansett sig

kunna tillstyrka bifall hvarken till den föreslagna successiva afskrifningen

utaf kyrkofonden, af hvilken kyrkorna vore i behof, eller till dess omsättning

i penningar, hvarigenom denna tionde med penningvärdets fall

skulle blifva en ren obetydlighet.

Före öfvergåendet till en detaljerad framställning af de olika ändamål,

för hvilka kyrkotionde för närvarande utgår, samt redogörelse för nu

afgifna förslag rörande sättet och vilkoren för dess afskrifning, har departementschefen

lemnat. en historik öfver samma tiondes ursprung och nuvarande

förekomst samt angående sättet för dess utgående och redovisning,

hvarvid departementschefen, som följt det af kammarkollegium och statskontoret

senast afgifna utlåtande af den 8 februari 1897, meddelat, att

enligt detta förekomme kyrkotionde egentligen endast i de fem län, hvilka

bildats af de forna danska och norska provinserna Skåne, Halland, Blekinge

och Bohuslän. Dock vore några hemman i Nödinge socken i Elfsborgs

län jemväl skyldiga utgöra kyrkotionde, nemligen n:is 1—3 samt 5—8

Skårdal äfvensom n:o 1 Surte. Dessa hemman, hvilka städse i kyrkligt

afseende varit förenade med sistberörda socken, hade nemligen, då de i

öfrigt räknades tillhöra Kongelfs socken af Göteborgs och Bohus län, vid

tiondesättningen i nämnda län fått sig tionde påförd efter de för detta

län gällande grunder, men hade sedermera jemlikt kongl. bref den 28 mars

1888 i alla afseenden flyttats öfver till Nödinge socken, i samband hvarmed

deras kyrkotionde 7,4192 hektoliter korn, som förut redovisats i specialräkenskaperna

för Göteborgs och Bohus län under rubrik »kyrkors underhåll»

såsom tillhörande Nödinge kyrka, afförts ur nämnda räkenskaper

utan att likväl sedermera hafva upptagits i motsvarande räkenskaper för

Elfsborgs län. Af Nödinge församlings yttrande framginge ej, om denna

tionde fortfarande utgjordes. Före reformationen hade kyrkotionde förekommit

jemväl i gamla Sverige. Den i landskapslagarnes kyrkobalkar föreskrifna

tionden hade nemligen varit en kyrklig skatt och i allmänhet (åtminstone

sädestionden) så fördelad, att en tredjedel tillfallit sockenpresten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

i

och de återstående två tredjedelarne sockenkyrkan, biskopen och de fattige.

Under Gustaf I:s tid hade emellertid i gamla Sverige med undantag endast

för soekenprestens andel ( -tertialtionden) hela tionden indragits till kronan.

Af densamma hade visserligen någon del lemnats till kyrkorna (vin~

och byggnadssäd m. in.), men denna anpart, hvilken åtminstone i vissa

landsdelar uppgått till lika högt belopp som den kyrkorna förut tillkommande

tionden, hade ej längre betraktats såsom kyrkotionde, utan såsom

en afkortning af kronotionde!! och hade i följd deraf jemlikt förordningen

den 23 juli 1869 indragits till statsverket mot årlig ersättning till kyrkorna

af statsmedel. I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän åter, der

sädestionden varit delad lika mellan presten, kyrkan och biskopen, hade

vid reformationen tillerkänts den danske konungen endast den tredjedel,

som biskoparne förut uppburit och hvilken numera utgjorde den i nämnda

landskap förekommande kronotionden, hvaremot ej allenast presten, utan

äfven kyrkorna fortfarande fått uppbära sina andelar af tionden (tertialoch

kyrkofonden). Kyrkotionde utginge icke af alla hemman och lägenheter,

utan vore flera egendomar från dess utgörande fritagna.

Liksom den öfriga tionden hade kyrkans anpart deraf vanligen utgått

uti kärfven, men sedan kronotiondens belopp för hvarje hemman eller

lägenhet blifvit en gång för alla bestämdt till persedeln, syntes regeln

snart hafva blifvit att jemväl låta kyrkofonden erläggas med samma belopp.

I sitt förevarande utlåtande anförde kammarkollegium och statskontoret,

att embetsverken dock ej varit i tillfälle att ingå i närmare undersökning,

huruvida i verkligheten så numera vore fallet i de särskilda församlingarna,

då, med undantag för Blekinge län, der debiteringen framställdes

genom kronans tjensteinän, uppbörden i öfrigt i regel skedde genom

församlingarnas egen försorg och de till grund för debiteringen derstädes

liggande tiondelängder, som för embetsverken varit tillgängliga, visat

sig vara i hög grad ofullständiga och otillförlitliga. Enligt kongl. kungörelsen

den 11 maj 1855 stadgades dels i 1 §, att såväl kronans behållna

som åt embets- och tjensteman på lön indelta räntor och tionde, de allmänna

verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser tillhöriga dylika

indelningar och anslag etc. skulle af räntegifvarne få lösas med penningar

efter ett hvarje år för de nästförflutna tio åren bestämdt medelpris utan

rättighet för räntetagare att något af dessa anslag till leverering in natura

uppsäga; dock att för dem af dåvarande embets- och tjensteman,

hvilka enligt fullmagter eller konstitutorial vore i åtnjutande af så bestämda

löner, förändring först med deras afgång från embetet eller tjensten skulle

träda i verksamhet, så vida de ej sjelfve, deröfver hörde, förklarade sig

önska, att den dessförinnan finge försiggå, dels i 2 och 5 §§, att innehaf
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

vare af rånte- och tiondeanslag för upphörande såväl af deras dittills åtnjutna

optionsrätt att utfordra dessa anslag in natura som af rättigheten

att utaf räntegifvarne uppbära forsellön, då lösen med penningar egde

rum, skulle hållas skadeslösa på det sätt, att de af statsverket årligen erhölle

ersättning till enahanda belopp, hvartill forsellön författningsenligt

tillgodonjötes, eller 16 skillingar banko för hvarje tunna råg eller korn

och 12 skillingar samma mynt för hvarje tunna hafre, att å länets ränteri

anordnas och lyftas.

Under anförande, att enligt bref den 5 november 1842 kyrkotiondegifvarne

i Skåne blifvit i afseende å berörda åliggande för framtiden

stälda i fullkomlig likhet med de afrads- och tiondegifvare i allmänhet,

hvilkas tionde vore kronan behållen, samt att förstnämnda tiondegifvare

ej heller eljest kunde annorlunda betraktas, utan borde vara underkastade

enahanda vilkor, som sålunda i afseende å kronans behållna tionde föreskrifvits,

liksom ock de af den s. k. kyrkotionden till löntagare, allmänna

inrättningar, fromma stiftelser med flere ändamål utgående anslag

borde betraktas såsom annan af kronan till vissa behof anslagen eller tilldelad

tionde, hade Kongl. Maj:t den 14 december 1855 förklarat, att

stadgandet i 1 § af nämnda kungörelse borde tjena till efterrättelse jemväl

hvad kyrkotionde i Skåne anginge, till följd hvaraf såväl de kyrkor, Indika

hade kyrkotionde sig anvisad, som vederbörande allmänna verk och inrättningar

samt fromma stiftelser, för dem tillkommande, äfvensom embetsoch

tjensteman och löntagare för de dem tilldelta tiondeanslag, Indika

efter medelpris uppbures, skulle ega att årligen från statsverket erhålla

den forsellön, söm enligt 2 och 5 §§ uti oftaberörda kungörelse dem tillkomme

och som i länens ränterier borde anordnas och lyftas. Med stöd

häraf utgjordes tionden af de tiondeskyldige till samtlige kyrkor i Malmöhus

och Kristianstads län med undantag endast för några patronella efter

medelmarkegångspris, hvilket äfven kommit att, ehuru utan uttrycklig föreskrift,

tillämpas i Halland; och vore i nämnda tre län jemväl de, som

hade delar i kyrkotionden sig anslagna, berättigade uppbära dessa efter

medelmarkegångspris, hvilket dock ej alltid iakttagits.

Inom Bohuslän och Blekinge åter hade allmogen småningom lyckats

vik riksdagarne åt sig utverka att få lösa kyrkotionden efter ett visst

årligt pris. Sålunda hade, hvad Bohuslän anginge, sedan genom 8 § i

Kongl. Maj:ts resolution och förklaring den 9 december 1766 på pi’esterskapets

allmänna besvär föreskrifvits, att kyrkorna derstädes skulle ega

att få sin tionde antingen in natura levererad eller efter årlig markegång

betald, uppå fullmägtiges af allmogen anhållan, att allmogen i Bohuslän

måtte varda bibehållen vid den från urminnes tider dem förunnade rättig
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

9

het att få inlösa sin kyrkotionde efter 3 daler silfvermynt tunnan, Kongl.

Maj:t uti 40 § af sin resolution och förklaring den 22 mars 1770, med

upphäfvande af nyssnämnda 8 § i 176(5 års resolution och förklaring, medgifvit

allmogen i Bohuslän, såsom ifrån äldre tider och innan detta län

kommit under svensk lydno berättigad att med 3 daler silfvermynt tunnan

dess kyrkotiondespanmål betala, att vid samma förmån allt framgent varda

bibehåilen, dock med skyldighet för församlingarna att för kyrkornas

underhåll och reparation, när det fordrades, draga sådan försorg, att icke

något i den delen eftersattes af hvad lag bjöde, hvilket stadgande, med

undantag enligt särskilda bestämmelser för den till patronus i Hjertum

och Vesterlanda samt Morlanda utgående kyrkotionde, hvilken erlades

in natura eller efter öfverenskommet pris, ännu fortfore att gälla ehuru i

åtskilliga socknar, 20 af 63, värdet af en tunna trots myntförändringen

under 1770-talet endast räknades till 75 öre i stället för 1 krona 50 öre.

För Blekinge hade genom 56 § i kongl. resolutionen på allmogens besvär

den 12 december 1734 bestämts, att allmogen derstädes skulle för ett

visst pris i ond och god tid få lösa kyrkotiondespanmålen, för hvilket

ändamål landshöfdingen och konsistorium då jemväl ålagts att, efter vederbörandes

hörande, träffa ett sådant medelpris, att hvarken allmogen eller

kyrkorna blefve lidande, såsom följd hvaraf och efter det öfverenskommelse

blifvit träffad, genom 14 § i kongl. resolutionen den 16 mars 1739

faststälts, att kyrkotionden inom Blekinge skulle i ond och god tid betalas

med 4 daler 4 öre silfvermynt för en tunna råg och 3 daler 16 öre

silfvermynt för en tunna korn,'' hvilket lösningspris, uppå vederbörandes

framställning, sedermera genom bref den 5 augusti 1781 fördubblats, så

att för rågen skulle erläggas 1 riksdaler 18 skillingar tunnan samt för

kornet 1 riksdaler 8 skillingar tunnan, och hade detta fortfarit, till dess,

uppå riksdagsfullmägtiges af prestestånd^, för Lunds stift anhållan, att

Kongl. Maj:t, med afseende bland annat å det känbara lidande, hvarför

kyrkorna i Blekinge varit utsatta under den långa tid spanmålspriset i

ailmänhet varit så högst olika mot det genom 1781 års resolution faststälda,

måtte förklara kyrkotiondegifvarne inom Blekinge skyldige att på

lika sätt som i andra rikets provinser antingen in natura eller efter årligt

markegångspris erlägga den till kyrkorna anslagna del af tionden, Kongl.

Maj:t genom bref den 12 juni 1816 förordnat, att kyrkotionden i Blekinge

tills vidare och intilldess annorlunda kunde blifva föreskrifvet, komme

att utgå i penningar till dubbla beloppet emot det år 1781 stadgade pris

eller för rågen efter 2 riksdaler 36 skillingar banko och för kornet efter

2 riksdaler 18 skillingar 4 runstycken banko tunnan, dock att församlingarna

skulle, när kyrkorna saknade tillgång till bestridande af kostnaBih.

till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

derna för nödiga reparationer eller andra utgifter, för hvilka kronotionden

blifvit kyrkorna tillagd och förunnad, sjelfva genom tillskott fylla bristen,

så att kyrkornas tillbörliga rätt blefve bevarad och skyddad.

Kyrkotionden hade, ehuru den endast till en mindre del ingått till

statsverket, sedan äldre tider i riksstaten beräknats bland statsverkets inkomster

samt i följd deraf jemväl redovisats i landsboksräkenskaperna.

Enligt hvad af kongl. brefvet den ''20 mars 1858 framginge, hade

Rikets vid 1856—1858 års riksmöte församlade Ständer, enär, efter hvad

de inhemtat, då gällande riksstat upptoge bland indelt spanmål jemväl

sådan spanmål, som i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län vore anslagen

åt presterskapet och kyrkorna, men för hvilken de skattskyldige på

grund af äldre resolutioner egde betala lösen efter bestämda låga pris,

funnit nödig rättelse böra härutinnan vidtagas samt derför låtit i riksstaten

å indelta spanmålen afdraga åt kleresistaten anvisade 94 tunnor

I6V2 kappar och åt kyrkorna anvisade 2,943 tunnor 20 kappar och i

stället ökat kontanta anslagen med beloppet af den lösen, som för spanmålen

erlades, eller anslaget till kleresistaten med 204 kronor 75 öre och

anslaget till kyrkors underhåll med 6,500 kronor 50 öre samt tillika föreskrifvit,

att den stadgade lösen för ifrågavarande spanmål derefter skulle

upptagas och redovisas bland kronans behållna inkomster. Hvad anginge

kyrkotionden i Blekinge, hade detta Rikets Ständers beslut trädt i verkställighet,

hvadan derstädes i kronoräkenskaperna redovisats dels å konto

»grundskatt» bibeltrycksspanmål, löst efter 10-årigt medelmarkegångspris,

dels ock å konto »kronotionde efter bestämda pris» återstående kyrkotionden,

löst enligt kongl. brefvet den 12 juni 1816, af hvilken kyrkotionde,

med afdrag för 4 kronor 29 öre, som i specialräkningen affördes

såsom varande anordnad efter stat under titel »städers friheter», återstoden

inginge till statsverket, hvaremot å riksstatens 8:e hufvudtitel funnes upptagna

ersättningsanslag, hvilka årligen utginge till vederbörande med dels

59 kronor 31 öre till kleresistaten för den af presterskapets och klockarnes

boställen inom länet till samma belopp utgående kyrkotionde, dels

ock till församlingarna 3,864 kronor 2 öre, af hvilket belopp hvarje kyrkoförsamling

uppbure lika mycket, som, med undantag för kleresistatens

boställen, å hemman inom församlingen för hvarje år såsom kyrkotionde

efter bestämdt pris utdebiterats. Hvad åter Göteborgs och Bohus län anginge,

hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnat dels genom skrifvelser

till länets fögderiredogörare den 26 november och den 15 december

1883 samt dels genom en den 22 februari 1884 utfärdad allmän kungörelse,

att den till kleresistaten och kyrkorna i länet af vissa skattskyldiga

utgående tiondespanmålslösen efter bestämdt pris skulle, till dess annor
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

11

lunda förordnades, debiteras, uppbäras och såsom kronan behållen inkomst

i kronoräkenskaperna redovisas af vederbörande kronofogde och häradsskrifvare,

att i stället ersättning skulle utgå af statsmedel till tionden

motsvarande belopp, att genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg

till vederbörande utbetalas, samt att ingen annan än förbemälte tjensteman

egde att med debitering och redovisning af ifrågavarande tiondespanmålslösen

derefter och tills vidare taga någon befattning. 1 de särskilda under

6:o) här ofvan upptagna ansökningar hade der omförmälda församlingar

anhållit, att, intill dess Kong!. Magt funnit godt besluta någon förändring

med afseende å rättigheten till och uppbörden af kyrkofonden i Bohuslän,

förhållandet med densamma måtte förblifva såsom det af ålder varit, så

att kronans uppbördsman lika litet dädanefter som dittills egde befatta sig

med kyrkofondens uppbärande, utan att denna finge fortfarande af kyrkornas

målsmän ombesörjas, samt att Kongl. Maj:t sålunda måtte anbefalla

Kongl. Maj:ts befallningshafvande att återkalla de gifna föreskrifterna om

kyrkofondens indrifning genom fögderiförvaltningarna. Efter det kammarkollegium

och statskontoret fått i uppdrag att öfver denna framställning

afgifva utlåtande efter vederbörandes hörande, hade Kongl» Maj:ts

befallningshafvande, i afvaktan på Kongl. Maj:ts beslut, genom allmän

kungörelse den 5 september 1884 uppskjutit tillämpningen af dess i ofvanomförmälda

skrivelser och kungörelse meddelade föreskrifter, hvarefter, och

sedan vederbörande blifvit hörda, kammarkollegium och statskontoret uti

utlåtande den 31 december 1886 anfört bland annat, att, då patronus till

Morlanda egde uppbära kyrkofonden i pastoratet in natura eller efter öfverenskommet

pris, Rikets Ständers beslut, i hvad det afsåge indragning

till statsverket af denna tionde, icke kunde bringas till verkställighet, samt

att efter embetsverkens uppfattning indragning till statsverket ej heller

borde ega rum vare sig af den kleresistaten anordnade delen af kyrkofonden,

såsom bestående af de denna stat anslagna boställenas kyrkotionde,

hvilken vederbörande presterskap frinjöte och fortfarande vore berättigad

att frinjuta, eller af den kyrkorna behållna delen af denna tionde,

hvilket äfven egde sin tillämpning på Blekinge; hvarför embetsverken i

detta utlåtande hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes låta bero vid den af

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län vidtagna

åtgärd att tills vidare uppskjuta verkställigheten af indragningen till statsverket

utaf ifrågavarande kyrkotionde i Bohuslän, samt att Kongl. Maj:t

måtte till Riksdagen aflåta proposition derom, att den vid 1836—58 års

riksmöte beslutade indragning till'' statsverket af kyrkotionde inom såväl

nämnda län som äfven Blekinge, der förhållandena vore desamma, måtte

få återgå.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

Ej allenast i Skåne och Halland, utan äfven i Bohuslän uppbures

sålunda kyrkotionden fortfarande för vederbörande tiondetagares räkning

utan statens mellankomst.

I sitt nu afgifna utlåtande hade kammarkollegium och statskontoret

hänfört kyrkotionden till fem hlltVudgrupper, nemligen: / af kortad

kyrkotionde; II kronan behållen; 111 anordnad; IV till patronus utgående

samt V kyrkorna behållen.

I fråga om dessa olika slag af tionden tillåter sig utskottet att hänvisa

till den redogörelse härför, som finnes intagen å sid. 13—46 i statsrådsprotokollet.

Härefter har departementschefen redogjort för de från samtlige vederbörande

infordrade yttranden öfver Riksdagens skrifvelse den 2 maj 1893.

Af församlingarnas yttranden framginge hufvudsakligen: att åtskilliga

motsatt sig afskrifning af kyrkotionden eller den kyrkorna behållna

delen deraf, utan att för dess utgörande föreslå förändrade grunder, att

andra ansett kyrkotionden eller åtminstone den kronan behållna delen

deraf fortfarande böra utgå, men efter förändrade grunder, såsom efter

fyrk (stundom med undantag för prestgård och sätesjord) eller enligt lagen

den 12 juni 1885 eller på sätt Ivongl. Maj:t funne lämpligt föreskrifva;

att af de församlingar, hvilka sålunda ansett, att den behållna kyrkotionden

fortfarande skulle utgå, de flesta uttalat sig för att församlingarna

borde befrias från utgörande af ersättning för kyrkotionden i öfrigt, att

flertalet församlingar emellertid tillstyrkt eller icke haft något att erinra

vid kyrkotionde^ afskrifning, i allmänhet mot befrielse för den till vissa

ändamål anslagna delen deraf, dervid åtskilliga församlingar gjort det förbehåll,

att en viss årlig inkomst, motsvarande hela kyrkotionden eller den

behållna delen af densamma, skulle beredas kyrkorna genom uttaxering

inom församlingarna efter ofvan angifna grunder, af statsmedel eller på

annat sätt, äfvensom att af de patronella församlingar, hvilka yttrat sig

om förhållandet mellan patronus och församlingen, derest kyrkotionden

blefve afskrifven, Färlöf framhållit, att frågan borde så ordnas, att de

patronella församlingarna ej komme i någon undantagsställning, Skaftö,

som sjelf underhölle och byggde sina kyrkor, anhållit att varda helt befriad

från erläggande af kyrkotionde till patronus i Morlanda, Morlanda åtagit

sig att efter kyrkotiondens afskrifning sjelf underhålla sin kyrka enligt

lagen den 12 juni 1885 samt Borreby och Löddeköpinge såsom vilkor för

afskrifningen uppstält, att församlingarna för framtiden skulle underhålla

sina kyrkor i stället för patronus, som tillika skulle redovisa kyrkotionden

för de senaste tio åren; hvaremot de öfriga syntes hafva gått ut ifrån,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o Hd.

18

att nämnda förhållande skulle bibehållas oförändradt samt att patronus

skulle uppbära det belopp, som i stället för kyrkofonden komme att utgå

från församlingen, af statsmedel eller på annat sätt, Herslöfs församling

dock endast såvida garantier stäldes, att församlingen kunde vara försäkrad,

att de belopp, som af patronus uppbures, verkligen användes för kyrkans

ändamål eller vore tillgängliga, då de behöfdes; att af de församlingar,

hvilka yttrat sig i fråga om tiden för afskrifningen, de flesta ansett, att

denna borde ega rum på eu gång och endast några församlingar förordat

successiv afskrifning.

Af patroni ecclesice yttranden framginge:

att patronus till Bosjöklosters kyrka anhållit, att kyrkofonden på

lika sätt och med samma belopp som hittills måtte utgöras till nämnda

kyrka; att patronus till Morlanda förklarat sig villig afstå från kyrkofonden,

mot det församlingen öfvertoge underhållet af kyrkan, samt patronus,

hvars rättigheter i öfrigt skulle bibehållas oförändrade, af allmänna medel

finge en ersättning på en gång af 16,000 kronor; att öfriga kyrkopatroner,

hvilka i frågan sig yttrat, medgifvit kyrkofondens afskrifning eller åtminstone

ej motsatt sig densamma, under vilkor att motsvarande ersättning

bereddes dem på annat sätt: a) af allmänna medel: patroni till Balkåkra,

Snårestad och Skårby (ersättning till patronus antingen en gång för

alla efter medelmarkegångspriset under de senaste tio åren eller ock årligen

efter nu gällande grunder), Herslöf (ersättning till patronus antingen

årligen eller efter kapitalisering en gång för alla), Hjertum och Vesterlanda

samt Vestra Sallerup; b) genom uttaxering inom församlingarna:

patroni till Gustaf, Tryde och Spjutstorp (ersättning till patronus antingen

årligen eller med ett kapital, som efter fem procent motsvarade kyrkofonden)

samt Öved (ersättning till patronus, uttaxerad inom församlingen

enligt lagen den 12 juni 1885); c) utan angifvande af sättet: patroni till

Allerum, Bara, Genarp, Gerdslöf och Önnarp, Ifvetofta, Risekatslösa, Stehag,

Trolle-Ljungby och Gualöf, Villie samt Vidtsköfle och Degeberga; dock

att patroni till Allerums samt Tryde och Spjutstorps kyrkor medgifvit

kyrkofondens afskrifning äfven utan nämnda ersättning, den förre, så vida

han befriades från underhåll af kyrkan, samt den senare, om församlingarna

löste till sig båda kyrkorna efter det värde, som de för närvarande

egde, samt derefter sjelfva öfvertoge de ekonomiska åligganden, som patronus

nu hade angående kyrkornas underhåll m. m., hvarjemte förbehåll gjorts

af åtskilliga patroner, att de skulle få yttra sig öfver det förslag, som

kunde blifva uppgjordt angående kyrkofondens afskrifning, äfvensom af

patroni till Gerdslöfs och Onnarps kyrkor, att såväl kyrkornas inkomster

som patroni dispositionsrätt öfver desamma skulle bibehållas samt ej mindre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

underhållsskyldighet för kyrkan än äfven redovisning för de utanordnade

tiondemedlen fortfarande åligga honom såsom patronus.

Af de yttranden, som afgifvits af de institutioner och enskilda utom

patroni, hvilka egde uppbära kyrkotionde och som begagnat sig af tillfället

att yttra sig, framginge: att belgtramparen och barnmorskan i Herrestads

och Borrie församlingar samt kyrkoherden i Skanör och Falsterbo ansett,

att den dem anslagna kyrkofonden fortfarande borde utgå, på sätt hittills

egt rum; att kyrkoherden i Norra Vram hemstält, att med afskrifning af

den till honom utgående fonden af annexhemmanet n:o 1 Bjuf måtte få

anstå, åtminstone till dess nu gällande lifstidsstädjekontrakt angående

sagda hemman ginge till ända; att kontraktsprosten i Orousts och Tjörns

kontrakt ansett rättvist, att, vid en blifvande afskrifning af kyrkofonden,

kontraktprostarne i Bohuslän, hvilka uppburit prostetunnan efter ett värde

af endast 1 krona 50 öre för tunnan, blefve tillgodosedda efter samma

grunder och i likhet med rikets öfriga prostar; att de öfrige medgifvit

kyrkofondens afskrifning eller åtminstone ej motsatt sig densamma, under

villkor att motsvarande ersättning bereddes på annat sätt: a) af statsmedel:

kyrkoherden i Frillestad, som uppbure afkortad tionde af annexhemman,

kontraktsprostarne i Luggude, Norra Åsbo och Vemmenhögs kontrakt samt

Lunds universitet; b) utan angifvande af sättet: barnmorskorna i Jonstorp,

Slimminge, Svenstorp, östra Torp och Lilla Isie, orgelnisten i Gessie, och

Eskilstorp, kyrkoherdarne i Fjerrestad, Kjells Nöbbelöf och Mellan Grefvie,

af hvilka de båda förra uppbure afkortad tionde från annexhemman,

kontraktsprostarne i Bara, Harjagers, Ljunits och Herrestads, Onsjö, Oxie

samt Torna kontrakt, läraren vid undervisningsanstalten för barnmorskor

i Lund äfvensom biskopen i Lunds stift; att åtskilliga kyrkoherdar och

klockare derjemte anhållit, att, om kyrkofonden blefve afskrifven, deraf ej

måtte blifva följden, att de skulle nödgas deltaga i utgifterna för kyrkas

byggande med hvad dertill hörde m. in.

Af de yttranden, som afgifvits af upphör dsförv ältning ärna, framginge:

att uppbördsförvaltningen i Ingelstads och Järrestads härads fögderi, då

kyrkofonden, hvilken syntes ega samma natur och beskaffenhet som kronotionde^

vore ytterst ojemnt fördelad och skål funnes att söka uppnå likhet

i nämnda besvärs utgörande, tillstyrkt bifall till Riksdagens skrifvelse, med

hemställan tillika, att afskrifningen af kyrkofonden måtte ske för år 1894

med femtio procent samt för de följande åren på samma sätt, som blifvit

bestämdt i fråga om öfriga grundskatter; att uppbördsförvaltningen i

Yillands, Gärds och Albo härads fögderi ansett, att, för åstadkommande af

jemlikhet i fråga om allmänna utskylder mellan de forna danska provinserna

samt det öfriga Sverige, afskrifning af kyrkofonden vore ett steg,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

15

sou) förr eller senare måste tagas, helst kronotionden numera underkastats

afskrifning; att uppbördsförvaltningen i östra och Vestra Göinge härads

fögderi anfört, att afskrifvande, af den del af kyrkotionden, som ej inginge

till statsverket, hvilket efter förvaltningens åsigt vore en uteslutande kommunal

angelägenhet, enklast kunde nås, derest hvarje församlings kyrkotionde

genom församlingens egna funktionärer afskrefves under vissa år och

det sålunda afskrifva beloppet upptoges i kommunens utgiftsstat för att på

allmän bevillningsfyrk utdebiteras, hvaremot förvaltningen beträffande den

del af kyrkotionden, som redan inginge till statsverket, föreslagit, att,

derest Kongl. Maj:t ej med hänsyn till det med partiel afskrifning förenade

mödosamma arbete funne skäligt förordna om afskrifning på en gång af

detta jemförelsevis obetydliga belopp, tiden derför borde lämpas så, att

första afskrifningen komme att ske ett år, då afskrifning af grundskatt

egde rum, och dervid med så många procent, att dessa komme att motsvara

det procenttal, hvarmed grundskatten samma år sammanlagdt blifvit

minskad, hvarefter afskrifning af återstoden borde med afseende på såväl

tid som procent sammanfalla mgd den för grundskatten; att uppbördsförvaltningen

i Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härads fögderi föreslagit,

att kyrkotionden, särskildt för hvarje kyrka, skulle omsättas i penningar

efter medelmarkegångspris det år omsättningen skedde, hvarefter afskrifningen

skulle ske successivt årligen med t. ex. en tiondedel hvarje år

samt ersättning beredas dels för så mycket af den afskrifna kyrkotionden,

som för närvarande användes till ändamål, för hvilka i öfriga delar af

riket staten droge försorg, af statsmedel, dels för återstoden af tionden

medelst utdebitering inom socknarna efter de för kommunalutskylder stadgade

grunder; samt att detta skulle gälla jemväl Munka Ljungby patronel^

församling, dock att, enär inom nämnda församling kyrkotionden,

efter hvad patronus uppgifvit, utginge till byggande och underhåll af

kyrkan och dermed i sammanhang stående ändamål, patronus skulle förklaras

skyldig att, till dess han afsade sig berörda jus patronatus, sjelf

bekosta det, som för nämnda ändamål kunde erfordras utöfver hvad inom

församlingen komme att i ersättning för afskrifven kyrkotionde utdebiteras;

att kronofogdarne och häradsskrifvarne i Norrvikens och Sunnervikens

fögderier ansett rättvist, att kyrkotionden afskrefves, uppbördsförvaltningen

i det förra fögderiet dock med förbehåll, att ersättning af staten anordnades

för de delar deraf, som ej voro till statsändamål anslagna; att uppbördsförvaltningen

i Göteborgs fögderi, med tillkännagifvande, att hinder för

afskrifning af den i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän utgående kyrkotionden

icke borde ligga i den omständigheten, att af kyrkotionden utginge

löneanslag till kontraktsprostarne, helst kyrkorna, om de för all framtid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

egde skyldighet utgöra dessa löneanslag, utan olägenhet kunde bestrida

desamma af andra sina medel, hemstält, att åtgärder måtte vidtagas för

afskrifning af kyrkotionden, såväl den kyrkorna behållna som den till

statsverket under benämning bibeltrycksspanmål utgående, hvilken afskrifning

borde ega rum på en gång och utan vederlag till kyrkorna; att uppbördsförvaltningen

i Inlands fögderi anfört, att, då kyrkotionden icke kunde

betraktas annorlunda än såsom grundskatt, det syntes rättvist, att densamma

i likhet med hvad som egt rum med öfriga grundskatter afskrefves,

hvilket, med hänsyn till det låga pris, hvarefter kyrkotionden löstes, syntes

kunna ega rum utan ersättning af statsmedel till kyrkorna, med undantag

för Hjertums patronella pastorat, der kyrkotionden löstes efter årsmarkegångspris

och hvars patronus borde erhålla ersättning af statsmedel till

fulla beloppet, så länge han hade skyldighet att vidmagthålla kyrkan,

hvaremot, om denna skyldighet öfverginge på församlingarna, dylik ersättning

endast borde utgå i förhållande till hvad som af kyrkotionden belöpte

på de beskattningsföremål, hvilka förut ej deltagit i kyrkobyggnad;

att häradsskrifvaren i Orousts och Tjörns fögderi ansett det lämligt, att

såväl kyrkotionden, hvilken vore af samma natur med kronotionden, som

den till kronan utgående bibeltryckstunnan underkastades afskrifning, hvilken

borde ega rum på en gång och ej successivt, dock att patronus i

Morlanda för den honom anslagna kyrkotionden borde i ersättning af

statsmedel erhålla ett kapital, hvilket efter de i förordningen den 11 september

1885 angifna grunder motsvarade kyrkotionde^ hela belopp; att

kronofogden i nämnda fögderi instämt i hvad häradsskrifvaren andragit,

allenast med den ändring, att, då Morlanda församling åtagit sig underhållsskyldighet

åt församlingens kyrka, deruti väl inbegripet tillhandahållande

af kommunionvin och oblater jemte aflöning till kyrkobetjente,

det kapital, som skulle till patronus utbetalas, borde motsvara endast hvad

kyrkotionden lemnat i öfverskott öfver bestridda utgifter, med tillägg af

den utgift, patronus för sina hemman hädanefter i följd af likställighet med

andra hemman i socknen för kyrkans underhåll in. in. koinme att vidkännas.

Af de yttranden, som afgifvits af domkapitlen, framginge:

att domkapitlet i Göteborg tillstyrkt afskrifning af kyrkotionden på

det sätt, att den, der så ännu ej skett, till sitt belopp fixerades och indroges

till statsverket för att i sammanhang med andra grundskatter småningom

afskrifvas, detta likväl endast på det vilkor, att i de fåll, der kyrkotionden

vore anslagen till kyrkornas utgifter, tiondetagaren, kyrka eller

patronus, hvilken kyrkobyggnadsskyldighet ålåge, i stället för den indragna

kyrkotionden erhölle ersättning af statsmedel eller möjligen genom särskild

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

17

uttaxering inom respektive församlingar, hvarjemte ersättning för den tionde,

som utginge till fattiga prestenkor, borde beredas tiondetaga ren; från hvilken

hemställan likväl två af domkapitlets ledamöter varit skiljaktige och

ansett, att kyrkotionden borde på bestämd tid upphöra och från samma

tid föreskriften i lagen af den 12 juni 1885 angående kyrkas byggande

och underhåll tillämpas öfver hela riket, med undantag dock dels för patronel^

pastorat, vid hvilka annan möjlighet ej förelåge än att antingen i

enlighet med kongl. cirkuläret den 23 november 1855 söka få patronatsrättigheten

upphäfd och sedermera på ofvan angifvet sätt fördela skyldigheten

att bygga och underhålla kyrka, eller ock, om patronus ej ville

afstå från sin rätt såsom sådan, fixera kyrkotionden till sitt belopp och

låta densamma fortfarande utgöras till patronus af de tiondeskyldiga, dels

ock för sådana församlingar, som yrkat på kyrkotiondens bibehållande

för upptagna Iåns amortering, i hvilka församlingar kyrkotionden borde få

utgå såsom hittills, tills de nu upptagna lånen, hvilkas amorteringstid naturligtvis

redan vore eller blefve bestämd, inbetalts;

att domkapitlet i Lund anfört: att kyrkotionden visserligen vore ett

onus af samma beskaffenhet som kronotionde!) i det afseendet, att den

endast utginge af viss jord och kanske också vöre på hemman och lägenheter

ojemnt och utan tillbörligt afseende på deras värde och skaf teförmåga

fördelad, men vore derutinnan af väsentligen annan beskaffenhet än

kronotionden, att då den senare allt från reformationstiden obestridligen

utgått såsom skatt till staten, vore den förra, så vidt den vore kyrkorna

behållen, hvilket utgjorde förhållandet med den allra betydligaste delen

deraf, uteslutande afsedd för vederbörande kyrkoförsamlingars egna behof

och således att anse såsom kommunalskatt; att förhållandet med den anordnade

kyrkotionden vore ett annat, i det denna, med hänsyn till dess

användning i allmänhet för andra än vederbörande församlingars egna behof,

ansåges hafva iklädt sig samma egenskap som kronotionden, hvadan

numera intet väsentligt kunde invändas mot, att densamma i likhet med

kronotionden afskrefves och att statsverket beredde vederbörande tiondetagare

ersättning derför; att det deremot icke rimligtvis ens kunde

sättas i fråga, att, så länge den särskilda kyrkoförsamlingen i regel hade

att själf bära kostnaderna för uppehållande af sina kyrkliga anstalter,

statsverket vid en eventuel afskrifning af kyrkorna behållen tionde skulle

ikläda sig en dylik ersättningsskyldighet i förhållande till kyrkorna och

deras kyrkokassor; att då likväl de utgifter för församlingarnas egna behof,

sota nu bestriddes af kyrkokassorna, icke vore af beskaffenhet att

kunna undgås, tydligtvis i händelse af kyrkotiondens afskrifning andra

utvägar måste beredas för bestridande af berörda utgifter, om hvilkas beBih.

till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Håft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

skaffenhet och mångfald kongl. cirkuläret den 29 oktober 1886 gåfve en

temligen nöjaktig föreställning; att under nuvarande förhållanden det tillginge

så, att lösen för den hvarje kyrka tillkommande kyrkotionde liksom

afkomsten af kyrkan möjligen tillhörande hemman och lägenheter inginge

till kyrkokassan, från hvilken till vederbörande dels utbetalades lösen för

den anordnade tionden, dels betalning utanordnades för sådana i nyssberörda

cirkulär omförmälda utgifter, som blifvit. af församlingen beslutade;

att det endast undantagsvis ifrågakomme att för sistnämnda ändamål

anlita uttaxering på församlingens skattskyldiga medlemmar, utan

försloge i allmänhet kyrkokassornas ordinarie inkomster till bestridande af

utgifterna och lemnade derutöfver öfverskott, som reserverades; att på detta

sätt i kyrkokassorna småningom samlades kapitaltillgångar att anlita för

bestridande af sådana utomordentliga utgifter, som mera sällan ifrågakomme,

såsom för ombyggnad, utvidgning eller restaurering af kyrkobyggnader,

för anskaffande af dyrbarare utredningspersedlar, för förvärfvande

af ny begrafningsplats m. m. och till hvilkas bestridande årsinkomsten ensamt

icke'' på långt när skulle förslå; att, om den behållna kyrkotionden

afskrefves, man under nuvarande förhållanden hade att välja mellan endast

två sätt att bereda kyrkokassorna tillgångar för bestridande af sina utgifter,

det ena att årligen inom församlingen uttaxera hvarken mer eller

mindre, än hvad som utöfver möjligen påräknelig inkomst af kyrkans jordegendom

erfordrades för bestridandet af de beslutade utgifterna för året,

det andra att, utan afseende på den beslutade årsutgiftens större eller mindre

belopp, årligen uttaxera eu summa, motsvarande värdet af den afskrifna

tionden, så vidt den utgått för församlingens egna ändamål; att af dessa

båda sätt att gå till väga domkapitlet, på grund af sitt målsmanskap för

kyrkorna, på det bestämdaste tillstyrkte det sistnämnda, till stöd hvarför

åberopades den erfarenhet, domkapitlet städse fått gorå derom, att i de

fall, då kyrkokassornas samlade besparingar icke varit för ändamålet tillräckliga,

stora svårigheter merendels mött att förmå församlingarna icke

blott att ombygga sina kyrkor, då de antingen af ålder förfallit eller på

grund af folkökningen visat sig otillräckliga, utan äfven eljest att vidmagthålla

dem samt nödigt tillbehör i ett förhållande till deras ändamål värdigt

skick — en erfarenhet, som domkapitlet helt säkert så mycket oftare

skulle för framtiden komma att göra, ju mindre församlingarne inom stiftet

vore vana vid att underkasta sig särskild uttaxering för sina kyrkor; att

det af domkapitlet förordade sättet derjemte syntes vara det enda tillämpliga

vid fråga om möjligheten att afskrifva kyrkotionden i de församlingar,

der densamma uppbures af vederbörande kyrkopatron och denne icke kunde

förmås att med befrielse från skyldigheten att fullgöra de med åtnjutandet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

19

af berörda tionde förenade skyldigheter afstå från sin rätt att densamma

uppbära; att icke heller borde förbises den fördel, som antagandet af detta

förslag skulle medföra derutinnan, att man med en jemförelsevis ganska

lindrig årlig beskattning i allmänhet skulle kunna påräkna, att kyrkokassornas

besparade medel skulle räcka till för bestridande åt sådana extra

ordinarie utgifter, som påkallades för erforderliga byggnadsföretag och dylikt,

utan att man i sådana fall skulle behöfva att för utförandet af ett

arbete, som komme flera generationer till godo, under en kortare tidrymd

betunga de skattskyldige med extra ordinarie beskattning; att mot domkapitlets

ifrågavarande förslag till äfventyrs skulle göras den anmärkning,

att genom dess godkännande kunde inträffa, att i en eller annan kyrkokassa

småningom skulle hopas kapitaltillgångar, hvilka, såvidt förutses

kunde, måhända icke under loppet af flera årtionden skulle behöfva tagas

i anspråk för de dermed afsedda ändamål; att detta missförhållande dock,

efter domkapitlets förmenande, skulle lämpligen kunna utjemnas derigenom,

att åt Kongl. Maj:t öfverlemnades att, i förekommande fall, på framställning

af vederbörande församling, efter pröfning af omständigheterna

medgifva församlingen att för viss bestämd längre eller kortare tid inställa

de årliga uttaxeringarne för att återupptaga desamma efter den tidens förlopp;

att i de här förutsatta fall församlingarne väl också skäligen borde

kunna påräkna att hädanefter såsom hittills med Kongl. Maj:ts medgifvande

ur sina kyrkokassor erhålla räntefria lån eller anslag för en gång

för sina undervisnings- eller fattigvårdsantalter; att i fråga om grunderna

för uttaxering inom vederbörande församling af ersättning för den indragna

kyrkofonden, så vidt ersättningsskyldigheten skulle drabba församlingen,

Riksdagen i sin framställning påpekat vigten deraf, att det i lagen den 12

juni 1885 angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill

hörde så ock af särskild sockenstuga meddelade stadgande, som afsåge

införande af likhet i nämnda besvärs utgörande, vunne tillämpning äfven

i de landskap, der kyrkotionde utgjordes; att visserligen, på grund af

åberopade cirkuläret den 29 oktober 1886, kyrkornas inkomst af deras

behållna tionde användes till flera andra ändamål än dem, som i berörda

lag af den 12 juni 1885 afsåges och som, så vidt de icke vore under denna

lag hänförliga, borde tillgodoses genom uttaxering efter de för utgörande

af kommunalutskylder i allmänhet faststälda allmänna grunder; men att

då kyrkotionden i allt fall vore en föga betungande pålaga, intet väsentligt

vore att erinra deremot, att ersättningen derför uttaxerades uteslutande

enligt de af Riksdagen i sådant afseende antydda grunder; att

domkapitlet, sammanfattande de grundsatser, som ofvan uttalats, förden
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N;o 83.

skull hemstält, att för en eventuel afskrifning af kyrkofonden måtte fastställas

hufvudsakligen följande vilkor:

l:o) att statsverket till vederbörande tiondetagare utgåfve ersättning

för den till andra än vederbörande församlingars egna behof anordnade

kyrkofonden;

2:o) att, efter de i lagen angående byggnad och underhåll af kyrka

med hvad dertill hörde så ock särskild sockenstufva den 12 juni 1885 angifva

grunder, såsom ersättning till vederbörande kyrkokassa för kyrkans

behållna äfvensom för församlingens egna behof anordnade kyrkotionde

årligen inom församlingen uttaxerades en summa, motsvarande i Skåne

värdet efter tioårigt inedelmarkegångspris. af sagda tionde och i Blekinge

tiondens fixerade värde i penningar; samt

3:o) att i församling, der kyrkofonden på grund af patronatsrätfghet

åtnjötes af patronus, ersättning derför skulle efter enahanda grunder inom

församlingen uttaxeras och till patronus erläggas; hvarjemte domkapitlet,

som fäst uppmärksamheten på ett i Skåne i ett eller annat fall förekommande

undantagsförhållande, att nemligen hemman i en församling utgjorde

kyrkotionde icke till sin egen sockenkyrka, utan till annan församlings

kyrka, ansett lämpligt, att äfven kyrkofonden af hemman i en dylik undantagsställning

afskrefves; att det tiondebelopp, hvars utgörande hittills

ålegat hemmanet, sammanfördes med kyrkotionden i den församling, der

hemmanet vore beläget; att hemmanet derefter enligt de grunder, som i

sådant afseende blefve faststälda, deltoge i utgörandet af den ersättning

för kyrkotionden, som inom sistnämnda församling komme att utdebiteras;

samt slutligen att denna församlings kyrkokassa årligen till den kyrka,

som varit berättigad till kyrkotionden af hemmanet, erlade tiondens värde

efter medelmarkegång.

Af de yttranden, som afgifvits af Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande,

framginge följande:

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län hade anfört, att

det icke kunde förnekas, att en väsentlig skilnad egde rum mellan tiondegifvarne

i de gamla svenska provinserna, der kyrkotionden indragits fil

kronan och sedermera sammanslagits med räntan under benämningen grundskatt

samt gjorts till föremål för afskrifning, och dem i Skåne, Halland,

Blekinge och Bohuslän, hvarest kyrkorna vore bibehållna vid kyrkotionden;

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande derför icke ansett sig böra afstyrka

bifall till Riksdagens framställning om afskrifning af den på viss

jord inom förenämnda landskap utgående kyrkotionden, hvilken afskrifning

borde ske på en gång, i samband hvarmed kyrkotionden jemväl skulle

komma att ur kronans räkenskaper uteslutas, hvarigenom uppstode den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83,

21

fördel, att dessa något förenklades och uppställningen af riksstatens 8:de

hufvudtitel underlättades; att genom eu sådan afskrifning förhållandet i

afseende på de ecklesiastika boställena, för hvilka räntan frinjötes, icke

rubbades, hvaremot kronan ginge förlustig bibeltrycksspanmålen och den

del af tionden i Malmö stad, som kunde befinnas vara kyrkotionde; att

kyrkotionde för närvarande uppbures af åtskilliga statsinstitutioner eller af

tjensteman under sådana förhållanden, att de eljest bort erhålla afslag åt

statsmedel; att statsverket borde lemna dem ersättning för den förlust, de

genom tiondens afskrifning lede, att, i likhet med hvad om kyrkotionde

genom kongl. bref den 14 december 1855 stadgats, utgå enligt kungörelsen

den 11 maj 1855; att den kyrkotionde, som utginge till ringuppsyningsmannen

i Stora Köpinge, till belgtramparen i Herrestad samt till

organist, barnmorska eller skolväsendet i åtskilliga församlingar, vore anvisad

till behof, hvilkas tillgodoseende ankomme på vederbörande kommun

i den ordning, som för hvarje särskildt fall kunde vara föreskrifvet, hvadan

vid beslut om afskrifning af kyrkotionde endast torde erfordras den föreskrift,

att vederbörande kommun hade att lemna nuvarande tjensteinnehafvare

ersättning för den tionde, hvaraf han ginge i mistning; att om

kyrkotionden afskrefves, naturligtvis kostnaderna för kyrkobyggnad och

andra kyrkans utgifter måste fördelas å kommunens skattskyldige medlemmar

efter den grund, som vore i lag bestämd, i anledning hvaraf några

församlingar ifrågasatt, att en viss årlig utdebitering för kyrkans räkning

måtte verkställas; att Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock ej funne skäl

att förorda någon föreskrift derom, enär det hvarken syntes rigtigt att af

de skattskyldige uppbures högre afgifter, än som erfordrades, eller funnes

anledning att betvifla, det kommunerna i Skåne, Halland, Blekinge och

Bohuslän skulle lika villigt som i öfriga landskap vidkännas de utgifter,

som erfordrades för en värdig tempelbyggnad; att innehafvarne af jus

patronatus i Skåne torde vara lagligen berättigade att uppbära den kyrkotionde,

som vore kyrkan behållen, hvadan vederbörande kommuner borde

åläggas att årligen till patronus gälda ersättning för den kyrkotionde, som

honom tillkomme, hvilken ersättning borde utdebiteras på kommunernas

invånare enligt den grund, hvarefter bidrag till kyrkobyggnad utginge;

att den kyrkotionde, som vore anslagen till lasarettet i Lund eller, som

det äfven kallades, kliniska institutionen derstädes, hvars underhåll eljest

tillhörde Malmöhus läns landsting, fortfarande utginge, ehuru på sista tiden

en eller annan församling undandragit sig dess erläggande; att det förhållande,

att klinisk undervisning meddelades inom lasarettet, medförde den

fördel, att detsamma kunde påräkna universitetslärare såsom läkare, men

att något anspråk å ersättning af statsmedel icke derpå kunde grundas;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N-.o 83.

samt att, då å andra sidan frågan, huruvida lasarettet vore berättigadt att

fortfarande af församlingarna uppbära tionden eller ersättning derför, icke

kunde annorlunda än i tvistemåls väg afgöras, Kongl. Majrts befallningshafvande

ansett sig böra hemställa, att, i händelse församling kändes skyldig

att fortfarande utgöra ifrågavarande afgift, densamma borde bestridas af

kyrkans medel. Departementschefen skulle längre fram återkomma till

frågan, huru med församlingarnas skyldighet i detta hänseende förhåller sig.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län hade anfört, att

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, då de tiondeskyldige i Skåne, Halland,

Blekinge och Bohuslän icke beredts lika fördelaktig ställning som öfrige

tiondeskyldige i riket, funnit sig icke böra afstyrka bifall till den af Riksdagen

gjorda framställning om afskrifning af den från viss jord inom

nämnda landskap utgående kyrkotionden, hvilken afskrifning borde ega

rum på en gång och ej successivt; att genom en dylik afskrifning förlust

skulle drabba statsverket dels direkt genom mistning af den del af kyrkotionden,

som förut ingått till statsverket, dels indirekt, då det tillkomme

statsverket att ersätta de statsinstitutioner samt embete- och tjensteman,

h vilka uppburit en del af tion den; att deremot, beträffande den del af

tionden, som användts till andra kommunala ändamål än kyrkors byggande

och underhåll, det vid kyrkotionde^ afskrifning ålåge ej staten, utan hvarje

kommun att draga försorg om ersättning åt dem, hvilka varit i åtnjutande

af denna del af tionden, liksom ock kyrkornas byggande och underhåll i

alla församlingar, der detta besvär ej ålåge innehafvaren af patronatsrättighet,

efter tiondens afskrifning borde utgöras på sätt i lagen den 12 juni

1885 vore stadgadt; att den önskan visserligen uttalats af många församlingar,

att kyrkorna skulle ega att såsom ordinarie inkomst årligen uppbära

de belopp, som motsvarade de förluster, kyrkorna gjorde genom mistning

af sin behållna tionde, samt att dessa belopp skulle utgå enligt de

grunder, som vore faststälda genom lagen den 12 juni 1885, men att

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, då det icke syntes skäligt att genom

utdebitering på skattskyldige samla kassor, hvarmed framtida kommunala

behof skulle täckas, icke ansett sig kunna tillstyrka bifall dertill, med undantag

endast för de församlingar, der patronus egde rätt uppbära kyrkotionden

mot byggnads- och underhållsskyldighet å församlingens kyrka,

hvarest denna skyldighet fortfarande borde åligga honom, men församlingen

• förpliktas ersätta patronus med ett kyrkotionden motsvarande årligt

belopp, utdebiteradt på församlingens skattskyldige i enlighet med grunderna

i lagen den 12 juni 1885.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län hade anfört, att, då

beslut numera fattats om eftergifvande af öfriga grundskatter, anledning

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

23

ej vore för handen att åt statsverket bibehålla den af kyrkofonden utgående

bibeltrycksspanmålen, som uppginge till så ringa belopp och derjemte

saknade motsvarighet i största delen af riket, utan syntes densamma

böra afskrifvas, hvilken afskrifning, då bibeltrycksspanmålen, som utginge

efter medelmarkegångspris, utgjorde endast några öi’en på hvarje tiondeskyldigt

helt hemman, borde kunna verkställas helt och hållet antingen

året efter det, då beslutet derom kunde komma att fattas, eller ock år

1904, då sista återstoden af öfriga grundskatter skulle eftergifvas; att af

kyrkofonden i öfrig!, som utginge efter bestämda pris, statsverket icke

tillfördes någon inkomst, utan uppbures densamma, visserligen ej direkt?

men i stället under form af ersättningsanslag helt och hållet af församlingarna

och användes åtminstone till största delen för deras egna ändamål;

att då indragning af dessa ringa anslag ej skulle kunna vare sig utöfva

något menligt inflytande på kyrkornas nybyggnad och underhåll eller förorsaka

vissa församlingsmedlemmar någon afsevärd utgift eller olägenhet,

Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge sig böra tillstyrka, att äfven den

församlingarna sålunda tillkommande andel af kyrkofonden afskrefves,

hvilket lämpligen syntes kunna ske sålunda, att ena hälften afskrefves året

efter det, då beslut derom fattades, och andra hälften år 1904; att de för

kyrkofonden utgående ersättningsanslagen hufvudsakligen användes till

byggnad och underhåll af kyrka, men att inom vissa församlingar desamma

tagits i anspråk äfven för andra ändamål, såsom till prostetunnan samt

biskopens studieskatt, konsistorii statslön och vaxljusmedel; att hvarken

byggnad och underhåll af kyrka eller kontraktsprostarnes aflöning vore att

hänföra till ändamål, hvilka borde af statsverket bekostas, hvarför samtidigt

med kyrkofondens afskrifning statsverket borde befrias från utgifvande

af de vid tiondens indragning till kronan församlingarna tillerkända

ersättningsanslag; att statsverkets anslag till kleresistaten för den af

dess boställen utgående tionde likaledes borde på en gång indragas, och

samtidigt ur tiondelängder och statsverkets öfriga räkenskaper afföras såväl

kyrkofonden för dessa boställen som ock den afkortade fonden för det

Karlshamns stad tillhöriga hemmanet n:o 1 Hunnemara, men att, om församlingarna

vore pligtiga att utgöra biskopens studieskatt, konsistorii statslön

och vaxljusmedel och denna deras skyldighet stode i något sammanhang

med deras rättighet att uppbära kyrkotionde eller ersättning derför,

statsverket i och med kyrkofondens afskrifning borde öfvertaga ansvaret

för ifrågavarande utgifter, hvilka syntes vara af beskaffenhet, att de icke

borde drabba församlingarna.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hade anfört, att

då kyrkofonden, som i nämnda län dels inginge direkt till statsverket,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

dels disponerades af församlingarna eller vederbörande patroni, oafsedt dess

ändamål, onekligen hade samma natur som kronotionde^ det vore Önskvärdt,

att åtgärder vidtoges, ländande till likställighet mellan tiondegifvarne

i Halland och öfriga fordom danska provinser samt dem i det öfriga Sverige,

i den mån sådana åtgärder kunde ske utan förnärmande af andras lagbefästade

rättigheter; att staten dervid borde eftergifva sina anspråk i

afseende å den delen af tionden, som inginge direkt till statsverket, helst

densamma i Halland icke uppginge till något afsevärdt belopp; att en afskrifning

deremot af den del af tionden, som tillkomme församlingarna,

skulle beröfva kyrkorna tillgångar, hvilka satt dem i stånd till de anmärkningsvärda

om- och nybyggnader af kyrkor i länet, som under det sist a

årtiondet egt rum; att i hvarje fall en aflösning på billiga vilkor, d. v. s.

genom årlig amortering under en längre tidsföljd, med rätt dock för tiondegifvaren

att, då han så önskade, på en gång inbetala hela återstoden af

inlösningsbeloppet, vore lämpligare än en afskrifning af denna del, så vida

den ej lemnades beroende på uttryckligt medgifvande af vederbörande församlingar;

samt att hvad anginge den tionde, som tillfölle innehafvare af

jus patronatus, det vore föga anledning antaga, att en patronus skulle afstå

från densamma blott mot det han befriades från skyldigheten att hålla

kyrkan vid magt, hvaremot en inlösen af dylik tionde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med sättet för inlösen af skattefrälseräntor i enlighet med

kongl. förordningen den 11 september 1885 borde kunna ifrågasättas och

i sammanhang dermed, sedan denna tionde kommit i statens hand, afskrifning

af densamma.

Kongl- Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län hade —

med erinran, att visserligen enligt domkapitlets i Göteborg och Tanums

församlings yttranden fattiga prestenkor af kyrkofonden skulle njuta understöd,

men att de icke dertill egde någon i lag eller författning grundad

rättighet — anfört, att af kyrkornas tiondeinkomster, så vidt Kong!. Maj:ts

befallningshafvande hade sig bekant, ej utginge andra anslag än den

statsverket tillkommande s. k. bibeltrycks tunnan och prostetunnorna; att

statsverket utan svårighet syntes kunna undvara den ringa inkomst, som

tillfölle detsamma af kyrkofonden, hvadan, om kyrkofonden afskrefves,

hvilket Kongl. Maj:ts befallningshafvande på de i Riksdagens skrifvelse

anförda skäl ansåge lämpligt och önskvärdt och hvilken åtgärd på grund

af kyrkofondens ringa belopp borde ske ej successivt, utan på en gång

eller på sin höjd i två terminer med hälften hvardera gången, den s.

k. bibeltryckstunna^ som utginge af kyrkornas behållna del deraf, jemväl

borde upphöra; att kontraktsprostarne deremot borde hållas skadeslösa

för den minskning i lön, som afskrifningen förorsakade dem, men att det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskott''ets Utlutande N:o 83.

‘25

obetydliga belopp, som för detta ändamål erfordrades, utan olägenhet

borde kunna beredas utaf andra kyrkornas medel, om dessa skulle ega

skyldighet att för all framtid utgöra prostetunnorna och denna skyldighet

icke ansåges lämpligen böra öfverflyttas på församlingarna; att, då kyrkorna

i länet vid detsammas förening med Sverige tillförsäkrats att allt

framgent få tillgodonjuta sin inkomst af kyrkotionden, hvilken rätt sedermera

dels i presterskapets privelegier och dels i resolutioner blifvit än

ytterligare bekräftad, de väl borde vara berättigade att erhålla fullgod ersättning

för denna inkomst, om densamma genom kyrkotionde!^ afskrifning

skulle komma att upphöra; att derför icke utan skäl de flesta församlingar,

som i saken sig yttrat, liksom ock kyrkoherdarne i dessa församlingar,

framstält anspråk på ersättning af statsmedel för kyrkotionde

åt kyrkorna, för den händelse den komme att afskrifvas, men att då lagen

den 12 juni 1885 angående byggnad och underhåll af kyrka icke skulle,

om dylik ersättning tillerkändes kyrkorna, komma till vidare tillämpning

inom församlingarna i Bohuslän, än för närvarande vore fallet, och den

önskade fulla likställigheten i fråga om kyrkobyggnadsskyldigheten mellan

dessa församlingar och rikets öfriga församlingar således icke på detta sätt

skulle ernås, det likväl icke vore lämpligt att vid afskrifning af kyrkotionden

binda något vilkor om ersättning derför åt kyrkorna, hvilkas behof

af nybyggnad och underhåll blifvit i nyss nämda lag fullt tillgodosedt;

att det ej heller syntes böra ifrågasättas, att församlingarnas icke tiondeskyldiga

beskattningsföremål skulle erhålla någon ersättning för den ökade

börda, som genom kyrkotiondens afskrifning för dem skulle uppstå i afseende

å kyrkans byggande och underhåll och de flere utgifter, som nu

bestriddes af kyrkotionden; att den kyrkotionde, som åtföljde patronatsrättigheten

i Hjertums och Morlanda båda pastorat, mot skyldighet för

patronatsrättighetens innehafvare att hålla kyrkan vid magt, deremot icke

syntes kunna afskrifvas, med mindre än att full ersättning bereddes vederbörande

patroni, så vida dessa icke voro villiga att på andra vilkor träffa

uppgörelse i fråga om kyrkotiondens upphörande och öfriga vederbörande,

hvilkas rätt deraf skulle komma att beröras, anslöte sig till en sådan

uppgörelse; att i detta afseende förelåge ett förslag af patronus i Morlanda,

men att, då denne förbehållit sig att fortfarande få utöfva den vigtigaste

af de med patronat^! förenade rättigheter eller att få kalla kyrkoherde

till pastoratet och genom uppgörelsen endast skulle blifva befriad

från skyldigheten att hålla kyrkan vid magt, det ville synas Kongl. Majrts

befallningshafvande, som om hans erbjudande icke vore värdt vidare beaktande;

att det i stället syntes lämpligt att, liksom jemlik! förordningen

den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor, kronoBih.

till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

tionde, som innehades under enskild eganderätt in. in., det för beredande

af tillfälle att fä dylik kronotionde likstäld med kronans tionde, lemnats

öppet för innehafvare af patronatsrättighet, dermed kronotionde yore förenad,

att taga lösen derför af kronan efter visst pris med tillagd forsellön,

ett liknande erbjudande gjordes innehafvarne af patronatsrättigheten i Morlanda

och • Hjertums pastorat beträffande den kyrkotionde, som de egde uppbära,

dervid till grund för lösningspriset torde böra läggas medeltalet af

de senaste tio årens markegångspris, hvarefter kyrkotionden, om den icke

genast afskrefves, borde utgöras i penningar efter samma pris, hvarmed

den öfriga kyrkotionden i länet löstes, samt att, om patroni icke ville begagna

sig af ett dylikt erbjudande, andra åtgärder kunde vidtagas för

vinnande af kyrkotiondens afskrifning inom patronatsförsamlingarna, dervid

möjligen också skulle kunna ernås full tillämpning af den nya kyrkobyggnadslagen

äfven i dessa församlingar.

Departementschefen hade derefter, innan han öfvergått till en redogörelse

för det utlåtande, som af kammarkollegium och statskontoret den 8

februari 1897 afgifvits, hänvisat till de af embetsyerken uppgjorda och

samma utlåtande bifogade tabeller, hvilka utvisade bland annat:

att kyrkotionden efter afdrag för den afkortade delen deraf skulle

uppgå till 9,4 7 0,6729124 hektoliter råg, 18,706,43i88i hektoliter korn, 772,3158

hektoliter blandkorn och 4,741,2395 hektoliter hafre med ett värde för år

1894 af 209,386 kronor 55 öre, dervid dock vore att erinra, dels att em-,

betsverken i allmänhet ej ingått i närmare undersökning beträffande beloppet

af den kyrkotionde, som för hvarje kyrka ur landsboksräkenskaperna

eller uppgifter, lemnade af vederbörande häradsskrifvare, pastorse.

mbete eller församling, sålunda i tabellerna upptagits såsom utgående

kyrkotionde, dels ock att i några församlingar nämnda tionde enligt beslut

å kyrkostämma eller medgifvande af vederbörande patronus tills vidare ej

uppbures eller utginge ur kommunalkassan, liksom den också på åtskilliga

ställen numera utdebiterades efter fyrk eller, der densamma eljest skulle

lösts efter medelmarkegångspris, med fixt belopp;

att efter afdrag för den kronan behållna och anordnade delen af

kyrkotionden samt de utgifter, hvilka eljest enligt tabellerna från kyrkorna

utginge till andra än deras egna ändamål, den behållna inkomsten inom de

föramlingar, der kyrkotionde förekomme, skulle utgöra 154,903 kronor

27 öre med ett medeltal för hvarje kyrka af 266 kronor 16 öre (högst i

Österslöf med 1,271 kronor 95 öre, lägst i Sturkö med 92 öre); samt

att forsellönsersättning för kyrkotionden utgår i Malmöhus, Kristianstads

och Hallands län med tillsammans 7,138 kronor 93 öre, hvilka

ersättningsbelopp endast Lunds universitet, kontraktsprostarne i Skåne samt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

27

några pastorer direkt, utqvitterade å ränteriet, hvaremot denna ersättning

eljest i dess helhet uppbures af kyrka eller patronus, som till dem, hvilka

hade belopp af kyrkofonden sig anslagna, utgåfve mot anslaget svarande

del af forsellönen, för så vidt de efter gifna bestämmelser eller praxis ansåges

dertill berättigade, hvilket dock långt ifrån syntes vara regel.

Vidare hade departementschefen erinrat, hurusom af rikshufimdboken

för 1895 inheintades:

att kyrkofonden, som i riksstaten beräknats till 250,000 kronor, skulle

utgöra för Blekinge län 1,7 1 4,363 hektoliter med ett värde af 3,927 kronor

62 öre, för Kristianstads län 9,200,241 hektoliter med ett värde af 66,969

kronor 94 öre, för Malmöhus län 17,100,7oi hektoliter med ett värde af

117,528 kronor 86 öre, för Hallands län 2,5 1 9,580 hektoliter med ett värde

af 16,099 kronor 20 öre samt för Göteborgs och Bohus län 3,4 5 6,464 hektoliter

med ett värde af 3,385 kronor 79 öre eller tillhopa 33,991,349

hektoliter till ett sammanlagdt värde af 207,911 kronor 41 öre;

att under 7:e hufvudtiteln »städers friheter» med rubrik »indelning

och dermed jemförlig anvisning, på förslag: friheter och kyrkotionde» afförts

37 kronor 86 öre, som i riksstaten beräknats till 40 kronor, deraf 33

kronor 57 öre »friheter» och 4 kronor 29 öre »kyrkotionde»;

att under 8:de hufvudtiteln

1) »kleresistaten» under rubrik »anvisning i kontant» afförts 20,102

kronor 75 öre, som i riksstaten beräknats till 20,660 kronor, deraf för

kyrkotionde i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län 87 kronor 58 öre,

samt under rubrik »indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter och kyrkotionde» 15,453 kronor 1 öre, som i riksstaten beräknats

till 16,000 kronor, deraf 2,485 kronor 72 öre »friheter» och 12,967 kronor

29 öre »kyrkotionde»;

2) »universiteten» under rubrik »indelning och dermed jemförlig anvisning,

på förslag: kyrkotionde» afförts 3,6 3 5,500 hektoliter spalt mål, deraf

1,42 9,942 hektoliter för Kristianstads och 2,205,558 hektoliter för Malmöhus

lärt, till värde af 28,683 kronor 14 öre, som t riksstaten beräknats till

35,820 kronor;

3) »pedagogier och folkskolor» under rubrik »indelning och dermed

jemförlig anvisning, på förslag: kyrkotionde» för Malmöhus län afförts

122,335 hektoliter spahmål till ett värde af 876 kronor 82 öre,'' sond i riksstaten

beräknats till 1,010 kronor;

4) »barnmorskeundervisningen och barnbördshusen» "“under rubrik

»indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag: kyrkotionde» för

Malmöhus län afförts 77,733 hektoliter spannmål till värde af 581 kronor

57 öre, som i riksstaten beräknats till 700 kronor;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

5) »lasaretts underhåll» under rubrik »indelning och dermed jemförlig

anvisning, på förslag: kyrkotionde» a Iförts 406,430 hektoliter spannmål, deraf

för Kristianstads län 62,649 hektoliter och för Malmöhus län 3 43,781 hektoliter

med ett värde för det förstnämnda af 484 kronor 10 öre och för det

senare af 2,722 kronor 87 öre eller tillsammans 3,206 kronor 97 öre, som

i riksstaten beräknats till 4,360 kronor; samt

6) »kyrkors underhåll» under rubrik »anvisning i kontant» afförts

7.217 kronor 69 öre, som i riksstaten beräknats till 7,528 kronor, deraf

för kyrkotionde i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län 6,196 kronor

94 öre, äfvensom under rubrik »indelning och dermed jemförlig anvisning,

på föi-slag: kyrkotionde» 21,827,217 hektoliter spannmål till ett värde af

150.217 kronor 54 öre, som i riksstaten beräknats till 193,300 kronor,

deraf för Kristianstads län 6,8 7 8,349 hektoliter till ett värde af 51,417

kronor 72 öre, för Malmöhus län 12,430,418 hektoliter till ett värde af

82,835 kronor 4 öre, för Hallands län 2,377,708 hektoliter till ett värde

af 15,035 kronor 88 öre samt för Göteborgs och Bohus län 140,742 hektoliter

till ett värde af 928 kronor 90 öre.

Af kammarkollegii och statskontorets nu föreliggande utlåtande inhemtades,

att einbetsverken, jemlikt Kongl. Maj:ts remiss och Riksdagens

skrifvelse, ansett det tillkomma sig att endast afgifva förslag angående

sättet och vilkoren för afskrifning af den från viss jord i Skåne, Halland,

Blekinge och Bohus län utgående kyrkofonden, ej att yttra sig derom,

huruvida en dylik afskrifning borde eg a rum eller icke.

Då den afkortade fonden icke erlades till kyrkan, ej heller i öfrigt

utgjordes — med undantag endast hvad beträffade dels ecklesiastika boställen

i Blekinge län, hvilka boställens kyrkotionde indragits till och uppbures af

statsverket, som till vederbörande tiondegifvare utanordnade motsvarande

belopp, dels några ecklesiastika egendomar i öfrigt, deraf indelningshafvarne

jemlikt gällande lifstidsstädje- eller arrendekontrakt egde uppbära nämnda

utskyld — ansåge embetsverken, att, derest kyrkofonden afskrefves, beträffande

den afkortade delen deraf andra föreskrifter ej erfordrades än att,

på sätt embetsverken, enligt hvad ofvan förmälts, den 31 december 1886

hemstält, den i Blekinge län skedda indragningen till statsverket af densamma

skulle återgå samt förbehåll göras derom, att genom afskrifningen

någon rubbning ej finge ske i den rätt, åtskilliga indelningshafvare enligt

gällande kontrakt kunde eg a att af de dem på lön anslagna egendomar

uppbära kyrkotionde.

Hvad den kronan behållna kyrkofonden anginge, hade embetsverken

uttalat den uppfattningen, att kyrkorna borde befrias från utgörandet af

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o Hd.

29

bibeltryckstunnan och att, derest kyrkofonden afs k refvel, den indragna

skot- och hospitaltionden ej vidare borde till statsverket utgå.

Härefter hade einbetsverken anfört följande:

Af de anslag, för hvilka ofvan redogjorts under rubrik »anordnad,

kyrkotionde» syntes en del kunna upphöra utan särskild ersättning, nemligen:

1) Kyrkofonden till Malmö asyl. Då det anslag, som i riksstaten

uppförts såsom vederlag för hospitalens till statsverket indragna inkomster,

erhållit egenskapen af förslagsanslag, funnes ej skäl att, derest kyrkofonden

till Malmö asyl upphörde att utgå, förhöja nämnda högst betydliga anslag

med ett emot ifrågavarande obetydliga kyrkotionde ungefärligen svarande

penningbelopp; samt

2) Kyrkotionde, som utginge från en egendom, hvilken tillhörde en

kyrka, till en annan sockens kyrka. Af de fall, då kyrkotionde från en

egendom, som tillhörde en kyrka, erlades till en annan sockens kyrka,

berodde, efter hvad ofvan anförts, de flesta derpå, att säterifrihet flyttats

från ett säteri i en socken till en i annan socken belägen egendom, hvars

kyrkotionde i stället fått utgöras af det förutvarande säteriet. Afskrefves

kyrkofonden i dess helhet, syntes för dylik tionde, hvilken gifvetvis, derest

säteriflyttningen ej mellankomma, blifvit med kyrkans öfriga tionde afskrifven,

någon ersättning ej böra ifrågakomma; och detsamma gälde jemväl

den tionde från skattelägenheterna n:is 1—9 Månstorp i Mellan Grefvie

socken samt skattehemmanen n:o 10 Qvarnby i Husie och n:o 3 Kempinge

i Rengs socken, som erlades till kyrkorna i Vestra Ingelstads, Södra

Sallerups samt Stora Hammars församlingar, hvilka också utan anspråk på

ersättning tillstyrkt kyrkofondens afskrifning.

Då pensionerna från presterskapets enke- och pupillkassa numera

måste anses utgå med fulla beloppet, kunde det hafva ifrågasatts, om icke

fonden till fattiga prestenkor i Halland samt det från kyrkorna i Bohuslän

och den del af Elfsborgs län, hvilken tillhörde Göteborgs stift, för samma

ändamål utgående understödet jemväl bort upphöra till vederlag; men då

liknande utskylder förekomme äfven i andra stift, och frågan i allt fall

påkallade närmare utredning än den embetsverken i detta sammanhang

ansett sig böra vidtaga, syntes det embetsverken lämpligast, att, i afvaktan

på en dylik allmän utredning, hvarom Kongl. Maj:t kunde finna skäl lemna

föreskrift, och hvilken väl kom me att omfatta jemväl de ersättningar, som

i de olika stiften från kronan utginge till fattiga prestenkor, ofvannämnda

anslag till fattiga prestenkor fortfarande måtte utgöras af kyrkorna, eller,

om kyrkornas inkomster ej dertill lemnade tillgång, af församlingarna (i

patronella pastorat af patroni).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

Kyrkorna eller, om deras inkomster ej dertill lemnade tillgång, församlingarna

(i patronella pastorat patroni) borde ersättningsskyldighet

likaledes åligga för:

1) kyrkotionde till församlingens tjenstemän för deras befattning vid

kyrkan eller med dess räkenskaper;

2) kyrkotionde såsom ersättning för skedd jordupplåtelse för vederbörande

kyrkas räkning;

3) prostens omaks- eller underskrifning spenning ar, om desamma vidare

borde utgå; samt

4) kyrkofonden till Lunds ''lasarett, derest kyrkorna fortfarande ansåges

skyldiga utgöra nämnda tionde, hvilken fråga vore beroende på

domstols pröfning.

Anledning kunde nog förefunnits att ålägga kyrkan eller kyrkoförsamlingen

(i patronella pastorat patroni) ersättningsskyldighet äfven för

prostetunnan, då prosten tillerkänts densamma hufvudsakligen såsom arfvode

för sitt besvär med kyrkan, men då prostetunnan i öfriga riket numera

utginge af statsmedel, borde på lika sätt förfaras med nämnda utskyld i

Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt kyrkorna sålunda befrias från

densammas erläggande.

Dylik befrielse borde jemväl komma kyrkorna till del beträffande

samtliga öfriga under »anordnad tionde» upptagna anslag samt på annat

sätt sörjas för de ändamål, till hvilka de för närvarande utginge.

Beträffande den till församlingens skolväsende samt barnmorskelöner

disponerade kyrkotionde borde denna ersättningsskyldighet åligga, för den

förra skoldistriktet och för den senare kommunen.

Från biskopslöneregleringsfonden borde, för den tid nu gällande lönereglering

för biskopen i Lund omfattade, ersättning utgå för den honom

anslagna kyrkotionde och biskopens studieskatt samt från presterskapets löneregleringsfond,

likaledes under löneregleringsperioden, för den åtskilliga

kyrkoherdar och komministrar enligt gällande lönereglering sresolutioner anslagna

kyrkotionde; af statsmedel deremot, medelst uppförande å vederbörliga

stater af motsvarande anslag, ej endast, efter hvad ofvan föreslagits,

för prostetunnan, utan äfven

dels för kyrkofonden till Lunds universitet och barnmorskeläraren i

Lund;

dels för vaxljusmedlen, studieskatten i Halland, konsistorii statslön,

amanuensens och pedellens lönetilläkning, konsistorienotariens augment samt

bidrag från landskyrkor i Listers och Bräkne kontrakt till Karlshamns

skolestats aflöning;

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o Hd.

31

dervid embetsverken beträffande tionde» till barnmorskeläraren i

Lund velat framhålla, att vid dess beviljande visserligen en särskild förmån

afsetts för de tiondeskyldiga församlingarna, men att denna tionde i allt

fall synts embetsverken böra ersättas af statsverket, då af dess medel

numera bestredes samtliga med barnmorskeundervisningen i öfrigt förenade

kostnader.

För prostetunnan syntes ersättningen böra utgå på det sätt, att efter

samma grunder som i gamla Sverige för hvarje kyrka, hvaraf prostetunna

hittills utgått, från statsverket utgjordes eu tunna spanmål af det eller de

sädesslag, hvaruti nämnda utskyld hittills varit bestämd, löst efter det i

kongl. förordningen den 23 juli 1869 angifna pris, nuvarande prostar doek

förbehållet att under deras tjenstetid få uppbära ersättning för prostetunnan

efter hittills gällande grunder.

Hvad anginge öfriga anslag, för hvilka ersättning föreslagits skola

utgå från biskopslöneregleringsfonden, presterskapets löneregleringsfond

eller statsverket påkallades ej andra förändringar, än att ersättningen för

tionden till barnmorskeläraren i Lund, studieskatten i Halland, konsistorii

statslön, amanuensens och pedellens lönetillökning samt, konsistorienotariens

augment, hvilka anslags storlek ej kunnat af embetsverken tillförlitligen

uppgifvas, bestämdes efter medeltalet af de 10 sista årens inkomst samt

att ersättningen för de tiondeanslag, hvilka för närvarande utginge efter

medelmarkegång, förvandlades till fixa belopp efter samma beräkningsgrund

med tillägg af forsellön, äfven der sådan enligt lemnade uppgifter

ej utgått.

Med tillämpning af de utaf embetsverken sålunda angifna grunder

skulle såsom ersättning för afskrifven kyrkotionde af allmänna medel årligen

utgå 45,655 kronor 16 öre, deraf 369 kronor 79 öre från biskopslöneregleringsfonden,

948 kronor 1 öre från presterskapets löneregleringsfond

samt 44,377 kronor 16 öre från statsverket, som dessutom skulle gå

i mistning af den kronan behållna kyrkofonden, samt kyrkofonden till

Malmö asyl, med ett beräknadt värde år 1894 af 7,330 kronor 39 öre;

dock koirime denna senare förlust att i det närmaste uppvägas deraf, att

forsellönsersättningen 7,138 kronor 93 öre samt ersättningen till Öfraby

kyrka för kyrkofonden af öfrabyborgs säteri, utgörande för år 1894 20

kronor 97 öre, ej vidare skulle utgå.

Äfven om kyrkorna, på sätt ofvan blifvit föreslaget, befriades från

flertalet af de till andra än deras egna ändamål anvisade betydliga anslag,

måste likväl tagas i öfvervägande, huruvida, efter kyrkofondens afskrifning,

särskilda åtgärder påkallades för anskaffande af medel till kyrkliga

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande $S:o 83.

ändamål, hvarför anslag utaf allmänna medel naturligtvis ej kunde ifrågasättas.

Flera församlingar eller myndigheter hade i detta syfte föreslagit,

att, liksom kyrkorna i gamla Sverige åtnjöte viss årlig inkomst i den

numera från statsverket utgående vin- och byggnadssäden, kyrkorna i de

forna danska och norska provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän

jemväl skulle tillförsäkras en viss årlig inkomst, dock uttaxerad inom

församlingarna efter fyrk eller enligt lagen den 12 juni 1885, men hade

embetsverken, som ej ingått i bedömande af frågan, huruvida vin- och

byggnadssäden i gamla Sverige fortfarande borde utgå, i likhet med Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län ej ansett sig

böra dertill tillstyrka bifall, utan funnit medel för kyrkliga ändamål efter

afskrifningen böra vid behof uttaxeras enligr de för hvarje särskild utgift

meddelade bestämmelser.

Endast patronella församlingar måste i detta afseende tills vidare

intaga en undantagsställning.

Af den beträffande patronatsrättigheten lemnade framställningen

framginge, att, om än utaf de patronus såsom sådan åliggande skyldigheter

och utgifter en del mera omedelbart sammanhängde med kyrkofonden,

de flesta blifvit honom ålagda ej endast med hänsyn till nämnda

tionde utan emedan han uppbure kyrkans samtliga inkomster. Bäst hade

derför varit, om man kunnat genomdrifva ett, allmänt upphäfvande af

patronatsrättigheterna i förevarande landskap, så att patroni samtliga skyldigheter

öfvergått på församlingarna, hvilka till ersättning sjelfva fått disponera

sina inkomster, i hvilket fall med kyrkofonden i de patronella

församlingarne kunde förfarits på samma sätt som i de öfriga. Af skäl,

som legat till grund för cirkulären den 23 november 1855 och den 11

november 1892, ansåge embetsverken detta emellertid ej för närvarande

kunna ifrågasättas. Man syntes derför vara hänvisad att tillse, huru, med

bibehållande af patronatsrättigheten, hindren för afskrifning af kyrkofonden

i de patronella församlingarne skulle kunna undanrödjas; och vore derför

annan utväg ej möjlig, än att församlingarna till patroni årligen erlade ett

kyrkofonden, efter afdrag för de utgifter, från hvilka de, efter hvad ofvan

angifvits, befriats, motsvarande belopp, hvilket — der ej såsom beträffande

Morlanda samt Hjertums och Vesterlanda pastorat derom blifvit annorlunda

särskildt bestämdt — borde beräknas efter medel mark egångspris

med forsellönsersättning (vederbörande patronus, som ansåge sig berättigad

uppbära ersättning efter annan grund, öppet lemnadt att derom å ort och

ställe, som vederborde, väcka talan); och då kyrkobyggnad utgjorde den

drygaste af de patroni åliggande skyldigheter, borde det belopp, som frår

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

33

församlingarne sålunda skulle utgå såsom ersättning för kyrkofonden, böra

uttaxeras enligt lagen den 12 juni 1885, enligt hvilken lag de, som åtnjöte

de genom presterskapets privilegier förkunnade förmåner, ej vore

skyldiga att deltaga i dylika kostnader i vidsträcktare mån, än med samma

privilegier kunde vara förenligt.

Vid afskrifning af den nu utgående kyrkofonden, hvilken afskrifning

borde ega rum på en gång och ej successivt, erfordrades sålunda, derest

kyrkorna eller patroni befriades från utgörande af ofvanangifna anslag, ej

andra föreskrifter, än att, jemte det den vid 1856—1858 års riksdag beslutade

indragning till statsverket af kyrkofonden inom Göteborgs och

Bohus samt Blekinge län, hvilken indragning endast i det senare länet

trädt i kraft, skulle återgå, samtliga församlingar, hvilkas tionde ej innehades

under patronatsrätt, borde förpligtas att, der kyrkornas medel ej

dertill räckte, utgifva ersättning för de delar af den anordnade kyrkofonden,

hvilka fortfarande skulle utgå af kyrkorna, samt de församlingar,

hvilkas kyrkotionde uppbures af vederbörande patroni, tillförbindas att

till dem efter ofvan angifna grunder i stället för kyrkofonden lemna årlig

ersättning.

Slutligen hade embetsverken föreslagit, att, derest eu dylik afskrifning

egde rum, hela kyrkofonden 250,000 kronor från riksstatens inkomstsida

uteslötes, samt att följande förändringar måtte vidtagas i de å dess

7:de och 8:de hufvudtitel upptagna utgiftsposter, nemligen:

att de belopp, hvilka under »universiteten», »pedagogier och folkskolor»,

»barnmorskeundervisningen och barnbördshusen», »lasaretts underhåll»

samt »kyrkors underhåll» upptoges med rubrik »indelning och dermed

jemförlig anvisning, på förslag: kyrkotionde», måtte utgå;

att under »städers friheter», »indelning och dermed jemförlig anvisning,

på förslag», som i riksstaten beräknats till 40 kronor, måtte nedsättas

till 33 kronor 57 öre eller i jemnadt tal 30 kronor;

att under »kleresistaten» dels »anvisning i kontant», som i riksstaten

beräknats till 20,660 kronor, nedsattes till 20,455 kronor 25 öre eller i

jemnadt tal 20,453 kronor, då för vinnande af jemnt krontal under anslaget

förut uppförts nu odisponerade 2 kronor 58 öre; dels »indelning

och dermed jemförlig anvisning, på förslag», i riksstaten beräknade till

16,000 kronor, nedsattes till 2,485 kronor 72 öre eller i jemnadt tal

2,500 kronor; samt

att under »kyrkors underhåll» likaledes »anvisning i kontant», som

i riksstaten beräknats till 7,528 kronor, nedsattes till 1,027 kronor 50 öre

eller i jemnadt tal 1,028 kronor.

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o So

Härefter hade, enligt hvad departementschefen vidare meddelat — med

anledning af kammarkollegii och statskontorets hemställan, att ersättningen

för tionden till barnmorskeläraren i Lund, studieskatten i Halland, konsistorii

statslön, amanuensens och pedellens lönetillökning samt konsistorienotariens

augment måtte bestämmas efter medeltalet af de sista tio årens inkomst,

samt att ersättningarna för de tiondeanslag, hvilka för närvarande

utginge efter medelmarkegång, skulle förvandlas till fixa belopp efter

samma beräkningsgrund med tillägg af forsellön — infordrats vederbörandes

yttranden.

Af dessa yttranden framginge, att tiondetagarne i allmänhet icke haft

något att erinra mot det af embetsverken föreslagna sättet för ersättningens

bestämmande. Enda undantagen utgjordes af det större akademiska

konsistoriet vid Lunds universitet, med hvilket kanslern för rikets universitet

instämt, och åtskilliga prestman, i hvilkas löneförmåner kyrkotionde

inginge. Det omförmälda konsistoriet hade ansett, att, ersättningen

för kyrkofonden till Lunds universitet borde bestämmas till det belopp,

hvartill kyrkotionde jemte forsellönsersättning beräknats i universitetets

nu gällande stat, och hvilket belopp icke obetydligt öfverstege det belopp,

hvartill tionden jemte forsellönsersättning i medeltal för de tio sista åren

uppgått. Departementschefen ansåge emellertid skäl icke förefinnas att,

hvad universitetet anginge, härvid frångå den allmänna grundsatsen om

ersättningens bestämmande; och hvad beträffar de af åtskilliga prestman

uttalade önskningar om följande af annan beräkningsgrund, borde deraf ej

föranledas annat än en bestämmelse, att nuvarande tjensteinnehafvares rätt

borde bevaras oförkränkt.

Departementschefen hade Vidare yttrat:

Af hvad ofvan blifvit anfördt framginge till en början, att genom

den i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt af några hemman i

Elfsborgs län utgående kyrkofonden hvilade på jorden derstädes en tunga,

som numera saknade motsvarighet i det öfriga riket. Följdrigtigt syntes

derför böra fordras, att, för vinnande af största möjliga likställighet med

afseende å jordbeskattningen i hela riket, kyrkofonden afskrefves. Endast

i afseende på denna tionde i de lukrativt patronella pastoraten, ansåge

departementschefen ett tillfälligt uppskof med afskrifningens genomförande

icke kunna undvikas. I öfrigt hölle han före, att enkelhet och

reda samt de jemförelsevis obetydliga belopp, hvarom här vore fråga, borde

föranleda dertill, att ifrågavarande afskrifning icke såsom grundskatteafskrifningen

borde ske sucessivt, utan på en gång; och kunde härvid lämpligen

bestämmas, att kyrkofonden, med ofvannämnda undantag, från och

med år 1900 borde upphöra att utgå.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o Hd.

35

Härvid vore då i första rummet att tillse, att icke, genom tiondegifvarnes

fritagande från denna utskyld, annans rätt förnärmades.

Tydligen vore icke något sådant att befara i afseende å den s. k.

»eifkortade kyrkotionde™, som kännetecknades deraf, att densamma i vederbörande

räkenskaper blott debiterades, men ej uppbures. Det undantag,

som i detta hänseende egde rum i Blekinge, borde tydligen upphöra, och

oegentligheten af att den afkortade tionden i vissa lifstidsstädje- eller

arrendekontrakt påförts brukaren såsom en afgift till indelningshafvaren,

koinine naturligtvis framdeles, då egendomarne i författningsenlig ordning

utarrenderades, icke att fortfara. Utan vidare kunde derför denna del af

kyrkotionden ur räkenskaperna uteslutas, förefintlig kontraktsenlig rätt dock

oförkränkt. Lika litet vore något förnärmande af annans rätt att befara

genom eu afskrifning af den del af kyrkotionden, som af embetsverken

rubx-icerats såsom »kronan behållen», och som numera, utan någon bestämmelse

i afseende å dispositionen, inginge till staten. Dess relativt ringa

belopp gjorde densamma för statsverket betydelselös; och tvekan kunde

icke råda derom, att icke densamma, som vore af alldeles enahanda natur

som den staten behållna kronotionden, borde utan vidare afskrifvas.

Om således dessa båda delar af kyrkotionden helt och hållet kunde

efterskänkas, utan att tiondegifvarnes förpligtelser ens i någon mån af

annan öfvertoges, vore förhållandet olika beträffande all annan kyrkotionde,

såvida densamma utginge för ändamål, som fortfarande behöfde tillgodoses.

Arten af de ändamål, för hvilkå kyrkotionden i sistnämnda fall utginge,

vore emellertid så olik för olika fall, att under det det å ena sidan måste af de

i tiondegifvarens ställe inträdande betalningsskyldige fordras utgörande

af bestämda, årliga tionden motsvarande ersättningsanslag för fortfarande

uppfyllande af de ändamål, hvartill kyrkotionden anvisats, vare sig för

all framtid eller åtminstone under viss tid, såsom under faststäld löneregleringsperiod,

så syntes man ä andra sidan utan vidare kunna trygga

sig vid förutsättningen, att dessa ändamål, ehuru icke de i tiondegifvarnes

ställe inträdande skattskyldige lemnade bestämd ersättning skulle af samma

skattskyldige, om så påkallades genast, eller eljest vid den tidpunkt, då

omständigheterna fordrade, behörigen fyllas. I det af kammarkollegium och

statskontoret nu senast afgifna utlåtandet hänfördes till den förra kategorien,

eller den, der kyrkotionden med fixt årligt belopp måste ersättas,

dels samtliga de under rubriken »anordnad» upptagna afgifter, med undantag

af kyrkotionde, som utginge »från egendom, som tillhörde en kyrka,

till en annan sockens kyrka», dels ock den »patronus ecclesise» tillkommande

kyrkotionde, samt till den senare kategorien, eller den, der dylika ersättningsbelopp

ej skulle erfordras, dels »kyrkans behållna tionde», dels ock

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

den till kommunala behof anvisade kyrkotionde, der ej motsatsen påkallades

för bevarande'' af nuvarande tjensteinnehafvares rätt.

öfverginge man då till förra kategorien eller de grupper af kyrkotionden,

som icke kunde upphöra, med mindre motsvarande ersättning

lemnad.es

skulle åligga. Den grundtanke, som i detta fall blefve bestämmande för

kammarkollegii och statskontorets förslag, kunde sägas vara, att den skyldighet

borde åligga staten i de fall, der kyrkofonden utginge för statsändamål;

kyrkorna, församlingen (patroni), kommunerna, eller för korthets

skull uttryckt kommunerna, der kyrkotioden utginge för kommunala ändamål.

Man kunde icke annat än erkänna rigtigheten af denna grundtanke.

Hade staten för sina behof tillvallat sig dispositionsrätten öfver kyrkotionden,

så hade staten beträffande kyrkotionden kommit att intaga samma ställning,

som den gjorde med afseende å den anordnade kronotionden. Kyrkotiondegifvarne

stode här till staten i ett skattskyldighetsförhållande fullt analogt

med det, som kronotiondegifvarne intoge. Liksom staten, vid de sistnämndas

befriande från deras tiondepligt genom grundskatteafskrifningen, ersatt dem,

som egt uppbära kronotionde, borde enahanda ersättningsskyldighet åligga

staten beträffande dem, som i likartadt fall uppburit kyrkotionde. Deremot

kunde ersättningsskyldighet icke åligga staten för den kyrkotionde, som af

kyrkor, församlingar och kommuner helt och hållet disponerats för kyrkornas,

församlingarnas och kommunernas egna behof. Dessa för kommunala

ändamål utgående afgifter måste, såvida icke kommunerna i Skåne,

Halland, Blekinge och Bohuslän skulle ställas i förmånlig undantagsställning

gent emot kommunerna i det öfriga Sverige, öfvertagas af kommunerna

sjelfva och öfverfiyttas från eu del af kommunernas medlemmar på samtliga

deras skattskyldige medlemmar jemlikt för hela riket lagbestämda

former.

Men om sålunda departementschefen obetingadt godkände den grundtanke,

hvarpå embetsverkens förslag hvilade, kunde han dock icke underlåta

att i vissa fall skilja sig från embetsverken vid tillämpningen af densamma.

Det måste erkännas, att vid denna tillämpning uppstode åtskilliga

svårigheter, beroende dels derpå, att man kunde stanna i tvekan, om det

ändamål, hvarför kyrkotionden blifvit anordnad, vore att hänföra till ett

statens eller ett kommunens, så vore förhållandet med »prostetunnan», dels

derpå, att, äfven om ändamålet, hvarför kyrkotionden anordnats, till sin

natur vore kommunalt, tionden utgått för tillgodoseende icke allenast af

den egna kommunens, utan jemväl främmande kommuners behof, något

som tydligtvis vore fallet med, förutom »prostetunnan», »prostens omakseller

underskrifningspenningar», »kyrkotionde till Lunds lasarett» samt de

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

37

till fattiga prestenkor i Halland, Bohuslän och en del af Elfsborgs län»

utgående utskylder. I sistnämnda hänseende förefölle det icke fullt instämmande

med kommunalförfattningarnas anda, att, när tiondegifvarnes betalningsskyldighet

öfverflyttades på kommunen, denna skulle tillförbindas att

för all framtid utgöra kommunala afgifter för annat än egna behof, för

behof, som till största delen vore utan all betydelse för kommunen såsom

sådan.

Af det sagda framginge, att ingen tvekan syntes kunna råda derom,

att den kyrkotionde, som nu utginge till Lunds universitet, barnmorskeläraren

i Lund samt Malmö asyl, äfvensom följande afgifter: bidrag från landskyrkor

i Listers och Bräkne kontrakt till Karlshamns skolestats aflöning,

vaxljusmedel, studieskatten i Halland, konsistorii statslån, amanuensens och

pedellens lönetillökning, konsistorienotariens augment, allt uppgående till af

embetsverken beräknade 36,174 kr. 29 öre, borde ersättas af staten, äfvenså

att kyrkotionde till biskopen i Lund från Väsby kyrka och biskopens

studieskatt samt kyrkotionde till presterskapet utan särskild! åliggande för

kyrka, och som uppginge till beräknade 1,317 kr. 80 öre, borde ersättas

af biskopslöneregleringsfonden och presterskapets löneregleringsfond, dock

endast för den tid nuvarande löneregleringar gälde. Lika uppenbart vore,

att kyrkotionde, anordnad till sådana kommunernas ändamål, hvilka numera

vore för kyrkan främmande, och till ersättning för jordupplåtelse,

för vederbörande församlingars räkning, skulle af kommunerna med vederbörliga

belopp ersättas, intilldess anslagsbehofvet till äfventyrs upphörde.

Det återstode nu af de ändamål, hvarför enligt embetsverkens förslag

ersättning måste utgå: prostetunnan, prostens omaks- eller underskrifning spenningar,

anslagen till fattiga prestenkor och den till Lunds lasarett anordnade

kyrkotionde; alla sådana ändamål, hvilka i högre eller mindre

grad läge utom den egna kommunens intressesfer.

I afseende å den till prostetunna anordnade kyrkotionde — uppgående

enligt embetsverkens uppgift, evalverad på föreslaget sätt, till

8,272 kr. 57 öre — kunde, såsom kammarkollegium och statskontoret

uttalat, ifrågasättas, om dermed afsåges ett statsändamål, och icke snarare

ett kommunalt, då prosten tillerkänts denna inkomst hufvudsakligen såsom

ersättning för sitt besvär med kyrkan. Såsom bekant, hade denna utskyld

i det öfriga Sverige utgått såsom afkortning å kronotionde, till dess

densamma numera till statsverket indragits mot ersättning. Talande skäl

kunde emellertid anföras för att, såsom kammarkollegium och statskontoret

föreslagit, full likställighet öfver hela riket i afseende å denna utskyld infördes,

och att alltså staten här inträdde såsom ersättningsskyldig.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

Beträffande »prostens omaks- eller undersk/rlfningspenningan, utgörande

enligt embetsverkens uppgift 38 kronor 43 öre, ansåge kammarkollegium

och statskontoret, att ersättningsskyldigheten börde åligga kommunerna,

såvida denna utskyld fortfarande borde utgå. Då det arbete, hvarför denna

utskyld utgjort godtgörelse, numera saknade motsvarighet, tvekade departementschefen

ej att tillstyrka, att afgiften, som utginge allenast på grund

af häfd, efter nuvarande tjensteinnehafvares afgång borde upphöra utan

ersättning, och då det förefölle oegentligt, att den kommunala beskattningen

inom skilda kommuner toges i anspråk för detta ändamål, hemstälde

departementschefen, att de ytterst obetydliga belopp, hvarom här vore

fråga, till nuvarande tjensteinnehafvare måtte utgöras af statsmedel för att

sedermera upphöra.

Beträffande den till fattiga prestenkor i Halland samt Bohuslän och

en del af Elfsborgs län utgående afgift, som enligt kam markollegii och

statskontorets uppgift utgjorde omkring 975 kr., erinrade departementschefen,

hurusom, enligt embetsverkens utredning, denna utskyld i sistnämnda

län och länsdel hade sitt upphof i den af presterskapet vid 1653

ars riksmöte träffade förening, som 1685 gillats af Kongl. Maj:t, att till

fattiga prestenkors understöd utgifva vissa belopp, för hvilket ändamål

bidrag jemväl skulle utgå utur »kyrkans kista»; hvaremot enkehjelpen i

Halland uppkommit på grund af en af presterskapet vid 1761 års riksdag

gjord och af Kongl. Maj:t den 9 augusti 1769 pröfvad framställning, afseende

återställande till presterskapet derstädes af den halfva s. k. notarietunnan

för dess disponerande till fattiga prestenkor. Omförmälda 1653

års förening och 1685 års bref läge "jemväl till grund för de i öfriga

delar af riket upprättade enkebjelpskassorna. För dessas befrämjande i

alla stift, förutom Lunds och Visby, utginge vissa qvantiteter kronotionde,

i afseende hvarå dock syntes ovisst, om de ursprungligen varit afsedda

att ingå i dessa kassor, eller om meningen varit, att desamma skulle

utdelas för sig. Till och med år 1888 hade denna kronotionde lösts efter

medelmarkegångspris med tillägg af forsellön, såsom ännu vore förhållandet

med afseende å kyrkotiondeanslagen i Halland, men enligt beslut af

nämnda års riksdag och kyrkomöte, i öfverensstämmelse med till båda

aflåten proposition, utginge berörda ersättning från och med år 1889 med

ett fixt belopp af 9,813 kr., hvaraf på Göteborgs stift belöpte 528 kr. 64

öre. Einbetsverken hade hemstält om verkställande af en utredning beträffande

lämpligheten åt dessa särskilda understöds fortvaro i riket i

allmänhet. Såsom ofvan vore nämndt, hade einbetsverken föreslagit, att,

i afvaktan på denna utredning, hvarom departementschefen dock icke i

detta sammanhang tunne skäl göra hemställan, ifrågavarande anslag till

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlutande N:o Hd.

39

fattiga prestenkor fortfarande skulle utgöras af kommunerna. Då understödjandet

af enkor efter presterskap, som icke tillhört församlingen, icke

kunde anses vara ett kommunens åliggande, och dertill komme, att, i det

öfriga riket, staten påtagit sig ersättningsskyldighet i enahanda fall, tillstyrkte

departementschefen, att staten tills vidare, och så länge kronotiondeersättnirigarna

befunnes böra utgå, skulle öfvertaga ersättningsskyldighet

jemväl af ifrågavarande obetydliga belopp.

Hvad anginge den till lasarettet i Lund eller, som det äfven kallats,

kliniska institutionen derstädes utgående kyrkotionde, enligt embetsverkens

uppgift utgörande omkring 3,000 kronor årligen, framginge af den lemnade

historiken, att denna afgäld icke annat vore än en del af de till de

indragna kyrkoinspektorstjensterna af kyrkotionde utgående löner. Till

en början hade förordnats, att den genom tjensternas indragning odisponerade

tiondespanmålen skulle få användas inom församlingarna till allmänt

gagneliga ändamål. Men inom kort hade en stor del af församlingarna

och »patroni i Malmöhus län förmåtts att för utvidgande af lasarettet i

Lund och till understöd för ett derstädes inrättadt kliniskt institut öfverlåta

denna i grunden till församlingarnas egen fria disposition stälda

tionde. Enligt kongl.. brefvet den 3 mars 1813, hvarigenom denna öfverlåtelse

fastställa^ hade bestämts, bland annat, att spanmålen skulle lösas

efter länets markegångspris med tillägg af forsellön och att ordentliga

överenskommelser skulle med hvarje församling och patronus upprättas.

Flere af de församlingar, som iklädt sm dylikt åtagande, hade emellertid,

såsom nämnts, vägrat att fortfarande utgöra denna afgäld. Frågan

hade emellertid helt nyligen genom Kongl. Maj:ts dom den 13 oktober

1897 afgjorts till lasarettets förmån. Denna dom hade föranledts af en

lasarettsdirektionens stämning å en af de tredskande församlingarna, Mörarp.

Direktionens talan hade ogillats både af häradsrätt och hofrätt, men genom

ofvanberörda dom hade Kongl. Maj:t, med upphäfvande af domstolarnes

beslut, förpligtat församlingen utgifva utskylden, på grund deraf att denna

del af kyrkotiondespanmålen inom församlingen, hvilken förut användts

till kyrkoinspektorens aflöning, blifvit genom Kongl. Maj:ts beslut den 3

mars 1813 med församlingens samtycke anslagen till kliniska institutet i

Lund, samt något förhållande icke blifvit ådagalagdt, som kunde verka

rubbning i denna anordning.

Kammarkollegium och statskontoret hade uttalat sig för att, derest

kyrkorna skulle vara skyldiga utgöra nämnda tionde, ersättning för densamma

borde utgå af kommunerna, en åsigt, som i hufvudsak gillats af

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, hvilken myndighet ansåge,

att, om församling kändes skyldig fortfarande utgöra ifrågavarande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

afgift, densamma borde bestridas af kyrkans medel, samt att det förhållande,

att klinisk undervisning meddelades å lasarettet, icke kunde grundlägga

anspråk på ersättning af statsmedel.

Om ersättningsskyldigheten till lasarettet, som enligt ofvannämnda

dom hade rätt att af vederbörande församlingar åtnjuta denna detsamma

tillförsäkrade inkomst, borde fortfarande utgå af församlingarna, äfven om

kyrkotionden afskrefves och församlingarna sålunda ginge miste om den inkomst,

hvarmed utgiften till lasarettet betäckts, syntes icke vara gifvet. Så

vidt handlingarna utmärkte, hade de församlingar, som frikostigt öfverlåtit

sin tiondeandel till Lunds lasarett och kliniska institution, derför icke

att njuta annan eller större fördel än andra församlingar, som behållit

samma tiondeandel för egna behof. Alldeles tydligt vore detta fallet med

afseende å den kliniska undervisningen. Att detta lifsvilkor för den

medicinska undervisningen uppfyldes, kunde icke gagna den ena skånska

församlingen mera än den andra. Om det ock vore formelt rätt, att den

församling, som iklädt sig angifna åtagandet, fortfarande bundes vid* detsamma,

måste dock billigheten fordra, att, om hädanefter de öfriga församlingarna

befriades från ersättning för motsvarande tiondeande], som de för

egen räkning behållit, samma förmån bereddes äfven dessa församlingar. På

denna grund ansåge departementschefen ersättningsskyldighet icke böra

åläggas sistnämnda församlingar, utan att — icke minst derför att denna

utskyld, på sätt som inhemtades af ofvannämnda kongl. bref af 1813, hade

sitt upphof i en framställning från Lunds universitets kansler, som väsentligen

afsåge detta universitets gagn genom möjliggörande af klinisk undervisning

derstädes — staten borde åtaga sig att till lasarettet årligen utgöra

ett lasarettstionden motsvarande belopp.

Den mest betydande andelen af kyrkotionden vore, såsom naturligt,

den »kyrkorna behållna». Kammarkollegium och statskontoret hade, såsom

nämnts, föreslagit dess upphörande utan ersättning. Med dess upphörande

skulle ock följa upphörande af forsellönsersättningen till kyrkorna i Skåne

och Halland, utgörande 7,138 kr. 93 öre samt ersättningen till öfraby

kyrka för kyrkotionden vid öfrabyborgs säteri, utgörande för år 1894 20

kronor 97 öre. Den andel af kyrkotionden, hvarom här vore fråga, beräknades,

såsom nämndt, af embetsverken till 154,903 kronor 27 öre.

Af ofvanstående redogörelse framginge, att af flere församlingar och

myndigheter uttalats allvarsamma betänkligheter mot att beröfva kyrkorna

denna för deras underhåll afsevärda tillgång. Dervid hade föreslagits, att,

liksom kyrkorna i gamla Sverige åtnjöte viss årlig inkomst i den tillförene

å kronotionden afkortade, numera från statsverket utgående vinoch

byggnadssäden, kyrkorna i här ifrågavarande provinser borde tillför
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

41

säkras vissa årliga belopp, i allmänhet icke af statsverket, utan uttaxerade

inom församlingarna efter fyrk eller enligt lagen den 12 juni 1885. Kong!.

Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län äfvensom

kammarkollegium och statskontoret hade emellertid uttalat sig mot ett

sådant förfarande och ansett, att, efter kyrkotiondens afskrifning, medel

för de kyrkliga ändamålen icke borde på sådant sätt förskottsvis utdebiteras,

utan vid uppstående behof, enligt de för hvar särskild utgift meddelade

bestämmelser, i vanlig ordning tillgodoses.

Onekligen konnne derigenom kyrkorna i det gamla Sverige, till följd

af dessa dem tillerkända indelningsersättningar för vin- och byggnadssäden

i en fördelaktig ställning än kyrkorna i här ifrågavarande provinser.

Af skatteregleringskomitén hade fråga väckts om indragning till

statsverket utan ersättning af all den landskyrkorna i riket anslagna vinoch

byggnadssäd, utgörande enligt komiténs uppgift för år 1878 119,873

kronor 71 öre; och ansåge komitén, att det icke vore att befara, att svårighet

skulle beredas församlingarna genom denna indragning. Genom bref den

1 oktober 1886 hade emellertid Kongl. Maj:t funnit skatteregleringskomiténs

omförmälda förslag ej till vidare åtgärd föranleda. En fullständig

specifikation öfver de under åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »kyrkors

underhåll» utgående indelningsersättningar hade åtföljt statskontorets utlåtande

den 1 juni 1887 i fråga om förändring till bestämda årliga belopp

af dessa ersättningar. Deraf inhemtades, att dylika ersättningar alls icke

förekomme i Blekinge samt i Skåne och Halland utginge med ej nämnvärdt

belopp, undantagandes till Helsingsborgs och Landskrona kyrkor. I

Bohuslän vore dylik ersättning något allmännare. Ersättningarna för

kyrkors underhåll, hvilka väsentligen utgjordes af ersättningar för vin- och

byggnadssäd, upptoges i nu gällande riksstat till 169,400 kronor. Men

om i detta hänseende bristande likställighet skulle uppstå derigenom, att

församlingarna i det gamla Sverige finge behålla för sina kyrkor denna

inkomst, som onekligen ursprungligen icke annat vore än till dem af kronan

återskänkt kyrkotionde, och alltså dessa församlingar härutinnan koinme i

en bättre ställning än församlingarna i här ifrågavarande provinser, så

egde åtminstone församlingarna i Skåne, genom att prestgårdarne på landet

derstädes byggdes och underhölles af boställshafvarne sjelfva, en förmån,

som icke oväsentligen uppvägde förmånen af ifrågavarande indelningsersättning.

Domkapitlets i Lund farhåga, att särskilt den omständigheten,

att kyrkobyggnad inom stiftets församlingar hittills vanligen icke företagits

annars, än då kyrkokassornas tillgångar sådant medgifvit, och att

församlingarna sålunda i allmänhet icke varit vana vid uppoffring för

dylik byggnad, skulle verka särskilt ofördelaktigt, när framtida uppoffDih.

till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

ringar kräfdes, vore öfverdrifven, och med Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län borde man kunna antaga, att församlingarna i

Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän skulle, lika villigt som de i det

öfriga Sverige, vidkännas de utgifter, som erfordrades för att hålla sina

tempelbyggnader i värdigt skick. Departementschefen vågade derför påstå,

att man icke hade rätt att förutsätta, att annorlunda skulle blifva förhållandet

i dessa provinser, derför att den förpligtelse att underhålla kyrkobyggnad,

som hittills i de flesta af dervarande församlingar hvilat på en

del af församlingsmedlemmarne och utförts genom af dem i förskott erlagda

afgifter, komme att, på sätt i riket i öfrigt egde rum, öfvertagas af

hela församlingen. På dessa skäl tillstyrkte häri, att denna del af kyrkofonden

borde afskrifvas utan ersättning.

Beträffande den kyrkotionde, som utginge frän egendom, som i afseende

å tiondepligtighet rätteligen tillhörde en kyrka, till en annan sockens

kyrka vore denna i sjelfva verket icke något annat än kyrkan behållen tionde,

och såsom nämndt hänfördes densamma af embetsverken till sådan tionde,

som borde utan ersättning afskrifvas. I allmänhet berodde, såsom redan

angifvits, ifrågavarande tiondes uppkomst på säteriöfverflyttning. Vid sådant

fall kunde väl icke den tiondetagande kyrkan hafva bättre rätt mot

den tiondepligtiga egendomen derför, att på densamma öfverflyttats den

tiondepligt, som förut hvilat på eu i den egna församlingen belägen egendom,

innan denna kommit i åtnjutande af säterifrihet. Departementschefen

funne det således fullt befogadt, att den i detta fall med föga afsevärda

belopp utgående kyrkotionden förklarades skola upphöra utan ersättning.

I de fall åter, der eu dylik anomali, i afseende å kyrkofondens utgående,

berott af annan orsak än säteriöfverflyttning, borde ej heller ersättning

ifrågakomma, enär, enligt hvad handlingarna upplyste, vederbörande kyrkors

målsmän, utan anspråk på ersättning, tillstyrkt den ifrågasatta afskrifningen.

Allra minst kunde, der ej sådant för bevarande af nuvarande tjensteinnehafvares

rätt måste ske, för upphörandet af den kyrkotionde, som utgått

till kommunala tjensteman och betjente eller för andra rent kommunala

eller kyrkliga behof, ersättning ifrågasättas.

Departementschefen öfverginge nu till den onekligen mest svårlösta

af de frågor, som i detta ärende förelåge, eller frågan om och på hvad sätt

kyrkotionden i de lukrativt patronella pastoraten måtte kunna upphöra.

Enligt från kammarkollegium särskildt infordrad uppgift hade denna tiondes

belopp år 1894 utgjort 30,941 kronor 83 öre. Myndigheternas förslag i

detta hänseende vore, såsom framginge af hvad ofvan anförts, ganska vexlande.

De flesta af myndigheterna: domkapitlet i Lund samt Kongl. Maj:ts

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottete Utlåtande N:o 83.

43

befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län samt kammarkollegium

och statskontoret ansåge, att, för tiondegifvarnes frikallande, kommunerna

i deras ställe borde förpligtas att till patroni årligen erlägga ett kyrkotionden

motsvarande belopp, uttaxeradt på församlingarnas invånare enligt

grunderna i lagen den 12 juni 1885. Domkapitlet i Göteborg ansåge, att

denna ersättningsskyldighet borde åligga alternativt kommunen eller staten.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och Göteborgs och Bohus län

ifrågasatte ett förfarande, likartadt med det, som anvisats genom kongl.

förordningen den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor

och kronotionde, som innehades under enskild eganderätt, hvarvid Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län ansåge, att, om patronus skulle

vägra att begagna sig af erbjudandet från kronans sida, andra åtgärder

kunde vidtagas för åstadkommande af kyrkotiondens afskrifning i dessa

pastorat. Af skatteregleringskomitén hade föreslagits, att denna afskrifning

skulle göras beroende af det vilkor, att församlingen åtoge sig att lemna

ersättning till vederbörande patroni. En minoritet inom domkapitlet i

Göteborg såge ingen annan möjlighet än att fortsätta på den redan inslagna

frivillighetens väg för afskaffande af patronatsrätten i dess helhet,

dock att patronus borde åläggas att mottaga kyrkotionde efter vederbörligen

bestämdt fixt belopp. Af dessa förslag skulle det sistnämnda och det af

skatteregleringskomitén framstälda icke omedelbart och icke förr än i en

oviss framtid leda till det eftersträfvade målet, kyrkotiondens fullständiga

afskrifning. Tillämpningen af Kongl. Maj:ts befällningshafvandes i Hallands

och Göteborgs och Bohus län förslag förde, om ej genast, dock inom kortare

tid till målet.

Genom det af flertalet myndigheter omfattade förslaget skulle målet

omedelbarligen vara vunnet.

Om äfven detta sistnämnda förslag innebure en enkel och lätt lösning

af frågan, syntes dock deremot vara att invända, att förslaget för att

förekomma en oegentlighet, den nemligen att den tiondegifvande jorden i

de patronella församlingarna skulle intaga en olika ställning mot öfrig jord

af samma natur, tillskapade en annan och ny oegentlighet, i det att samtlige

skattskyldige i dessa församlingar pålades skattskyldighet i en form, som

saknade motsvarighet i alla öfriga församlingar; och tvifvelaktigt kunde

vara, om icke den senare oegentligheten i sjelfva verket vore större än

den förra. För ett fortfarande vidblifvande af den tiondegifvande jordens

undantagsställning i de patronella församlingarna kunde åtminstone åberopas

såsom stöd ett häfdvunnet förhållande. Den oegentlighet åter, som skulle

tillskapas, vore en nyhet, som föga passade in med kommunalbeskattningens

grunder. Oberoende af för tillfället förefintliga behof och för bestridande

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

af utgifter, som till stor del först i en aflägsen framtid behöfde täckas,

hvarom intet beslut fattats och bvilkas storlek vore okänd, skulle församlingarna

åläggas att utgöra viss årlig kommunalskatt, och oegentligheten

ökades derigenom, att dessa å församlingens skattskyldige uttaxerade medel

icke skulle förvaltas och redovisas såsom öfriga anslag till kommunala eller

kyrkliga behof, utan öfverlemnas åt enskild person, som i olika omfattning,

icke på grund af noggranna lagbestämmelser, utan allt efter vexlande

patronatbrefs lydelse, hade att fullgöra byggnads- och underhållsskyldigheten

af församlingens kyrka m. fl. utgifter. Härtill kunde ock läggas,

att, såsom jemväl af embetsverken antydts, det syntes vara ganska ovisst,

om vederbörande patroni kunde tvingas att af församlingarna mottaga ersättning

för kyrkotionden med beräkning efter medeImarkegdm/spris med

forsellönsersättning. Vore icke så förhållandet, kunde, genom ett beslut i

den af kammarkollegium och statskontoret föreslagna rigtning, församlingarna

komma att invecklas i tvister med patroni, som medförde afsevärda

olägenheter.

Mot det framkastade förslaget, att staten, likasom med afseende å

skattefrälseräntorna och kronotionden i de patronella pastoraten, skulle erbjuda

sig att, om patronus så önskade, inlösa kyrkotionden i dessa pastorat,

ville departementschefen lika med kammarkollegium och statskontoret, för

så vidt staten ensam eller i någon högre grad skulle påtaga sig denna ersättningsskyldighet,

inlägga en gensaga. Lika litet som det borde kunna

ifrågasättas, att staten skulle inlösa »den kyrkan behållna» tionden i öfriga

församlingarna, borde sådant i regeln ifrågasättas med afseende å den till

patronus utgående kyrkotionden. Ostridigt vore, att den väsentligaste delen

af den till patronus utgående kyrkotionden måste anses såsom kyrkan behållen,

d. v. s. afsedd för kyrkans i de patronella församlingarna eget behof. Med ersättningsskyldighet

för denna kunde staten icke hafva något att skaffa. Den

egentliga skilnaden med afseende å denna tiondeandel vore, att tiondens

förvaltning i de patronella pastoraten tillkomme patronus, under det att densamma

i öfriga pastorat tillkomme kyrkorådet. Tvifvel kunde ej råda derom,

att det väsentligaste af inlösningsskyldigheten borde åligga kommunen.

Huruvida staten derutöfver borde bidraga, vore en fråga, hvartill departementschefen

sedermera skulle återkomma. Men oberoende af om staten eller

församlingen eller båda gemensamt borde iklädas betalningsskyldighet,

kunde förtjena att tagas i öfvervägande, huruvida icke — der godvillig

uppgörelse med patronus ej stode att träffa — andra åtgärder, på sätt af

en utaf myndigheterna antydts, kunde och borde vidtagas för åstadkommande

af kyrkotionde^ i de patronella pastoraten omedelbara afskrifning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

45

Innan försök gjordes att besvara denna fråga, vore några erinringar

rörande patronatsrättens natur och beskaffenhet på sin plats. Af både

Kongl. Maj:t och Riksdag vore till fullo erkändt, att denna ratt vore så

beskaffad, att den i sin helhet icke kunde mot patroni bestridande rubbas.

Detta vore anledningen, hvarför, då fråga väckts om patronatsrättens upphörande,

man, på sätt af Kongl. Maj:ts cirkulär den 23 november 1855

och den 11 november 1892 samt de till grund för dessa cirkulär liggande

riksdagsbeslut framginge, icke ansett sig kunna gå längre än att söka få

frivilliga överenskommelser om denna rätts upphörande till stånd. Men

man finge icke, då man undersökte patronatsrättens beskaffenhet, förbise,

hurusom densamma sönderfölle i två skilda delar: en mera ideel, rätten

att kalla prest, och en reel, rätten att uppbära kyrkans inkomster och bland

dem dess tionde. Den förra kunde icke mot patroni bestridande rubbas,

den senare, såsom af rent ekonomisk natur och således i penningar mätbar,

borde, under förutsättning att fullständig penninggodtgörelse lemnades,

kunna ordnas. Departementschefen ansåge dock svårigheterna att finna

ett lämpligt aflöningssätt vara så betydande, att han icke för närvarande.

på grund af den utredning, som nu vore möjlig att åstadkomma, kunde

understödja något förslag i denna rigtning. Synnerligen vanskligt måste

särskildt. blifva att finna den expropriationssumma, för hvars erhållande

patronus skulle nödgas afstå den lukrativa delen af sin rätt. Vid denna

summas bestämmande borde, från de förmäner rätten till tiondens uppbärande

medförde, afdragas de förpligtelser af ganska vexlande beskaffenhet,

som, alltefter olika patronatsbrefs bestämmelser, åtföljde denna rätt;

och sådana kunde förpligtelserna i vissa fall vara, att de öfvervägde förmånerna.

Skälig hänsyn vid summans bestämmande borde jemväl tagas

till det approximativa värdet af den utgift, som för framtiden kunde

komma att drabba patronus för hans fastighetsfyrkar. Slutligen borde af

rent praktiska skäl, eller för att något i verkligheten skulle vara vunnet,

patroni rätt icke blott till kyrkotionden, utan jemväl till med patronatsrätten

förbundna öfriga inkomster innefattas i expropriationen — ett förhållande,

som ytterligare ökade vanskligheten af ett expropriationsförfarande i detta fall.

I allo inseende önskvärdheten af att frågan rörande kyrkotiondens

upphörande i de patronella pastoraten liksom i öfriga kunde bringas till

omedelbar lösning, funne departementschefen sig, på grund af hvad sålunda

anförts, nödsakad att tillstyrka ett uppskof i denna enda del af det

föreliggande ärendet. Han förestälde sig, att en ytterligare utredning skulle

bringa ljus i många nu dunkla förhållanden, som för ett slutligt afgörande

borde belysas. Olägenheterna af ett uppskof förmildrades i någon mån

deraf, att de tiondeskyldige i de patronella pastoraten, samtidigt med att,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

öfriga tiondegifvare frikallades från utgörande af all kyrkotionde, skulle

erhålla en lindring i sina tiondeafgifter genom upphörandet af de andelar

af dessa afgifter, hvilka helt skulle försvinna eller för hvilka ersättning

skulle utgå af statsmedel eller statsverket underlydande fonder. Alternativet

att, i afvaktan på denna utredning, uppehålla afgörandet af öfriga delar

af detta vidlyftiga ärende, som ändtligen efter decennier kommit på

den punkt, att detsamma i hufvudsak kunde bringas till ett slut, ville departementschefen

ej förorda.

Patronatsrätten i den del af Sverige, hvarom här vore fråga, från att

ursprungligen, likasom ännu i dag i det öfriga riket, hafva utgjort en rätt

till kallande af prest, hade, på sätt ofvan erinrats, så småningom vuxit ut

till en rätt för patronus att med större eller mindre frihet förfoga öfver

kyrkans inkomster, af hvilka dess tionde i allmänhet varit den väsentligaste.

Denna utvidgade rätt hade, såsom nämnts, i de flesta fall uppkommit

före de här ifrågavarande provinsernas förening med Sverige. Men sjelfva

grunderna för och bestämmelserna angående denna rätt kunde man ej ensamt

finna hvarken i de danska lagarna på denna tid eller i svensk lag efter

föreningen, utan företrädesvis i patronatsbref och särskilda resolutioner.

Sveriges kyrkolag af 1686 definierade patronatsrätten såsom bestående i

rättigheten att utse, välja och kalla en prestman till någon församling,

och kap. 19 § 14 samma lag stadgade uttryckligen, att jus patronatus icke

borde sträcka sig längre, än patronbrefvet tydligen innehölle. Under dessa

omständigheter läge det i sakens natur, att de med patronatsrätten förenade

förmåner i afseende å dispositionen af kyrkans inkomster vore ganska

olika. Slutligen vore att märka, att i patronatsbrefven ofta förekomme

uttryck, som vore tvetydiga och för hvilkas rätta tolkning erfordrades

noggranna undersökningar.

Under sådana förhållanden kunde det vara tveksamt, om den form,

hvarigenom förhållandena skulle ordnas i de patronella pastoraten, borde

göras lika för alla dessa pastorat; något, som ju tydligen skulle blifva

fallet, om församlingarne utan vidare tillförbundes att för framtiden lemna

patronus full ersättning för nu utgående kyrkotionde, uttaxerad efter 1885

års lag. En fullständig undersökning af patronatsbrefven kunde möjligen

ådagalägga, att aflösningen af tiondegifvarnes förbindelser gent emot patronus

borde ordnas efter i viss mån skiljaktiga grunder, beroende på tillkomsten

och beskaffenheten af patroni rätt. En sådan tanke på undersökning

af sjelfva urkunden för denna rätt vore ingalunda ny, utan öfverensstämde

väsentligen med det uttalande, som gjorts af kammarkollegium

i dess utlåtande den 19 januari 1855 i anledning af Rikets Ständers vid

1853—1854 årens riksdag väckta förslag om patronatsrättens afskaffande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

47

Der hade kammarkollegium hemstält, huruvida icke detsamma borde ingå

i undersökning för hvarje särskilt pastorat om patron åt sr ättens tillkomst

och de förändrade förhållanden, som kunde föranleda dess upphörande,

samt efter vederbörandes hörande föreslå grunder för överenskommelser

derom. Departementschefen kunde härvid icke underlåta att antyda möjligheten

af att en sådan undersökning i vissa fall skulle kunna ådagalägga,

att staten borde lemna bidrag för tiondegifvarnes lösande från deras skyldighet

gent emot patroni. Enligt hvad som vore nämndt, hade embetsverken

uttalat sig deremot, men departementschefens i viss mån skiljaktiga

uppfattning stödde han på följande skäl. Tillkomsten af patroni dispositionsrätt

öfver kyrkotionden vore icke beroende på enskildt aftal mellan

tiondetagaren (patronus) och tiondegifvarne, utan på ett kronans eller

statens ingripande. Hade staten härvid öfverlåtit kyrkans tionde till patronus

med sådan begränsning af dispositionsrätten deröfver, att densamma

icke fått af patronus användas till annat än kyrkans bästa och hvad dertill

hörde, kunde icke någon invändning göras mot embetsverkens uppfattning,

men hade staten i något fall lem nät pat ronus vidsträcktare dispositionsrätt,

så kunde staten anses härigenom hafva — låt vara att detta

skett i aflägsna tider och under andra samhällsförhållanden än nu — tillvallat

sig en förfoganderätt öfver dessa medel, som icke tillkomme staten,

och då syntes anledning kunna föreligga, att staten i någon mån påtoge

sig ersättningsskyldighet. Vare dock härmed huru som helst, på ofvan

andragna skal tillstyrkte departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes låta

anstå med slutligt afgörande af denna del af ärendet, intill dess ytterligare

utredning deri vunnits.

Vidare hemstälde departementschefen, att, enär för tillämpningen af

föreskrifterna angående kyrkotiondens afskrifning vissa ytterligare bestämmelser

utöfver dem, som nu föresloges, kunde finnas vara erforderliga,

framställning till Riksdagen måtte göras, att dylika bestämmelser måtte få

af Kongl. Maj:t meddelas.

I de delar, i hvilka detta ärende utgjorde föremål för kyrkomötets

pröfning, borde detsamma mötet i laga ordning underställas.

Då, derest, på sätt nu föreslagits, kyrkotionden afskrefves, 1856—

1858 årens riksdagsbeslut om indragning till statsverket af kyrkotionden

i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län finge anses förfallet, påkallades

ingen åtgärd af embetsverkens hemställan om meddelande af föreskrift, att

den sålunda beslutade indragningen skulle återgå.

Den fråga, som föreliggande proposition omfattar, har under årtionden

varit föremål för statsmagternas uppmärksamhet. Senast anhöll Riks
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

dagen i skrifvelse den 2 maj 1893, att Kongl. Maj:t täcktes efter föregången

utredning till Riksdagen inkomma med förslag angående sättet och

vilkoren för afskrifning af den å viss jord inom provinserna Skåne, Halland,

Blekinge och Bohuslän utgående kyrkotionden.

Billigheten af att, sedan beslut fattats om öfriga grundskatters fullständiga

afskrifning, motsvarande förmån må beredas ifrågavarande tiondegifvare,

torde vara allmänt erkänd, och likaledes torde endast en mening

förefinnas om lämpligheten af att genom kyrkotiondens afskrifning likställighet

i afseende å jordbeskattningen inom landet i dess helhet varder

befrämjad.

Den utredning, som i detta ämne nu blifvit Riksdagen förelagd, är

enligt utskottets mening särdeles upplysande, och det förslag till frågans

hufvudsakliga lösning, som af denna utredning framgått, finner utskottet

vara välbetänkt.

På sätt Kongl. Maj:t föreslagit, synes med afseende å de jemförelsevis

obetydliga belopp, hvarom här är fråga, afskrifningen af förenämnda

onera böra ske på en gång och icke under en följd af år, såsom beträffande,

grundskatterna är beslutadt. Af den kongl. propositionen framgår, att vid

kyrkotiondens afskrifning denna i vissa fall måste med fixt årligt belopp

ersättas, under det att i andra fall dylik ersättning ej erfordras. I fråga

om hvilken ersättningsskyldigheten till tiondetagaren skall åligga, har gjorts

gällande den åsigt, att denna skyldighet tillkommer staten i de fall, der

kyrkotionden utgår till statsändamål, och kommunerna, deri inbegripna

kyrkorna och församlingarna, då kyrkotionden utgår för kommunala ändamål.

Mot denna åsigt och den tillämpning, den i förevarande förslag

vunnit, har utskottet icke haft något att erinra.

Den kyrkotionde, som enligt den kongl. propositionen skall upphöra utan

att ersättning derför skall utgå, utgöres af dels den kronan behållna, eller

bibeltryckstunna^ af kammarkollegium och statskontoret beräknad till

5,824 kronor 17 öre, samt skol- och hospitalstionden, dels den del af den

anordnade, som utgår från en egendom, hvilken tillhör en kyrka, till en

annan sockens kyrka och dels den kyrkorna behållna, af embetsverken beräknad

till 154,903 kronor 27 öre jemte forsellönsersättning, 7,138 kronor

93 öre; kommande de behof, som med sistnämnda slag af kyrkotionde

hittills tillgodosetts, att för framtiden af vederbörande kommuner i annan

ordning fyllas.

Enligt förslaget skall med nedannämnda af embetsverken beräknade

belopp af staten ersättas den kyrkotionde, som utgår

till Lunds universitet, barnmorskeläraren i Lund och Malmö asyl äfvensom

till Karlshamns skolstat, vaxljusmedel, studieskatten i Halland, konsi
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Stateutskottete Utlåtande N:o 83.

49

storii statslån, amanuensens och pedellens lönetillökning, konsistorie
-

notariens augment tillsammans...................................... kr. 36,174:29

till prostetunna........................................................................... » 8,272: .r»7

» prostens omaks- och underskrifningspenningar................ » 38: 43

» fattiga prestenkor i Halland, Bohuslän och en del af

Elfsborgs län............................................................... ... » 975: —

» lasarettet i Lund................................................................. » 3,000: —

Summa kr. 48,460: 29.

Härvid är dock att märka, att vissa af dessa till nuvarande tjensteinnehafvare

utgående ersättningar skulle komma att vid dessa tjensteirmehafvares

afgång upphöra.

Af biskopslöneregleringsfonden och presterskapets löneregleringsfond •

skulle enligt förslaget med 1,317 kronor 80 öre lemnas ersättning för

kyrkotionde dels till biskopen i Lund från Väsby kyrka och biskopens

studieskatt samt dels till presterskapet utan särskildt åliggande för kyrkans

räkning.

Utskottet, som med afseende å hvad i ärendet förekommit ansett sig

böra tillstyrka Kongl. Maj:ts föreliggande framställning, har i sammanhang

härmed velat uttala den tillförsigt, att, då förslag om upphörande af kyrkotionden

i de patronel^ pastoraten af brist på fullständig utredning nu icke

kunnat framläggas, denna särskilda frågas lösning må snart vara att förvänta,

på det likställighet i förevarande hänseende må berörda pastorat

beredas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet, under erinran,

att de förändringar i inkomstberäkning, anslag och indelningar, som bifall

till ifrågavarande förslag skulle komma att föranleda, torde komma att vid

uppgörande af riksstaten för år 1900 iakttagas, hemställa,

att Kong]. Maj:ts förevarande proposition må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 maj 1898.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Det skulle här antecknas, att herr A. G. L. Billing icke deltagit i

utskottets beslut rörande förestående ärende.

Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sand. 1 Afd. 44 Häft.

7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:122 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkofonden. a1 i texten