Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. I

1899-02-21 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:18, Lagutskottets Utlåtande N:o 18. I

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. I

• • • y / it! <l»n«cif.> i .• , (i

j! lif bil ivr-;»**» ’! >i)jn e.V.ii; W<\''f f r-i :; • > / nr.; "t (.i-r.f i:-*''--;.fbi.

tu gl

''< ‘

11 '' "

W(‘.

, f

.a

? f . J1

|jj>f fiPi tnj;\ i

rf

i)t, fiOii i

• i

Mj Mfiv te(l

: »gill

[:*:!)

>i v<M

in m

Yh i • ''

im x

in ;Å>nl iY. ,e*u

dvid

.H !U t !

ffM UJ

• )fj/ tf

J r*>l 1

b/Jir/ii /nrl.

vt;n a.-.*

f: 7 >5

Joflf ii

YAl .

ij...

i t '' i i t Vi, 11 )

''»0i tf fp'' > /

mono

ii!w Mj

7 Öl

11 r 7

''iil lH:yi • 1 In i''.‘« aftal-åt !".7I »:> •; i '' ''.i:: <■’vi t I''1 I ■ - • i!; !:N>

•Iso 18-

I» tO< * >h oi Ul&t)y-r. i;0 i''C* j .. ». J.Yt VJ “> • i.!’.

. i I ^ i- S» ii >i ru''< ./* ‘ Ti

Ank. tijl Riksd. kansli den 21 februari 1890, kj. 3 e. m.

■ *.)!} ■ T o j&l ;>V • •! v: ''■ ’ J J/i ££f i,'' * i:

W .; ff; /i i\ [ • j. . fi , , S; V ‘ j 4. f*. fl fSi.; ) pu i"

inlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse

af 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen.

Från Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisats en af herr

P. Pfhrsson i Akarp inom nämnda kammare väckt motion, n:o 28, af

följande lydelse:

»Under de strejker, som sistlidet år förefallit, har man vid flera

tillfallen kunnat iakttaga, att lagen ej innehåller tillfyllestgörande stadgandeu

angående det våld eller hot, de strejkande utöfva. I det fallet,

att någon tvingats att deltaga i arbetets inställelse eller hindrats att återgå

i arbete eller att antaga erbjudet arbete synas visserligen bestämmelserna

i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen stränga nog; men har en arbetare

tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå i arbete

eller att antaga erbjudet arbete, lärer följden blifva, att han antingen

öfvergår till de strejkande eller försvinner från skådeplatsen. Då i sådant

fall målsegare vanligen icke kan framställas, lärer åklagaren svårligen

kunna utföra någon talan och ansvar ej heller förekomma. Der åter

arbetare, som i angifvet syfte utsättes för våld eller hot, är så fast och

modig, att han trotsar de strejkande och fortsätter med arbetet, kan brottet

endast bedömas efter 14 kap. eller efter 15 kap. 23 § strafflagen. Straffet

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 7 Samt. 10 Haft. (N:is 18, 19.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

varder högst sex månaders fängelse, der ej misshandeln varit dess gröfre;

och åklagaren kan ej (såvida ej våld föröfvats under vissa omständigheter,

såsom t. ex. å allmän väg) beifra brottet, utan tillkommer sådant i allmänhet

målseganden ensam. Flera exempel på sådan tillämpning af

lagen finnas.

Det våld eller hot, de strejkande använda mot så kallade strejkbrytare,

är dock icke ett brott endast mot den arbetare, som blir föremål

för detsamma. Det rigtas fullt lika mycket mot den arbetsgivare, man

vill hindra att drifva sin rörelse, liksom mot arbetare, hvilka kunna vara

sinnade att hos honom antaga arbete. Det synes mig derföre, som om

åklagaren borde berättigas att åtala jemväl försöket att tvinga någon till

deltagande i arbetsinställelse eller att hindra någon att återgå till arbete

eller att öfvertaga erbjudet arbete, samt att ett sådant försök bör drabbas

af det ansvar, som stadgas i 15 kap. 22 § strafflagen.

Med anledning häraf tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen för sin

del måtte antaga följande:

Lag om ändrad lydelse af 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom

våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst

med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med svårare straff

särskildt belagd är.

Lag samma vare, der man, på sätt nu är sagdt, försöker tvinga någon

till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete

eller att öfvertaga erbjudet arbete.

, ••juft?!• ,ä :.j I/■ 1 »'' • i l J.•.;».«O

24 §.

Brott, som i 22 § 1 mom. sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,

der ej målseganden angifver det till åtal eller ock genom brottet någon

tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet

eller att öfvertaga erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs

åtalas af annan än målsegande.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Motionärens förslag innebär, att försök till sådant brott, hvarom

talas i 22 § af 15 kap. strafflagen, skulle i de fall, då försöket ginge

ut på att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra

någon att återgå till arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete, blifva lika

straffbart som det fullbordade brottet. Sålunda straffbart försök skulle

tillika enligt förslaget lyda under allmänt åtal. Så är enligt 24 § samma

kapitel redan förhållandet med fullbordadt brott af ifrågavarande beskaffenhet,

i det att genom lagar den 9 juni 1893 och den 28 maj 1897

1 sådant afseende undantag gjorts i den eljest enligt sistnämnda paragraf

gällande inskränkningen i allmän åklagares rätt att åtala brott enligt

22 §. Motionären vill i fråga om straffbart försök nå samma resultat

genom att, då 22 § enligt hans förslag komme att omfatta två moment,

af hvilka det första skulle handla om fullbordadt brott och det andra

om straffbart försök, inskränka tillämpligheten af 24 § till första momentet

och sålunda låta för andra momentet gälla bestämmelsen i 19 §

2 mom. af kongl. förordningen om strafflagens införande, att under allmänt

åtal höra alla brott, som ej i lag uttryckligen undantagna äro.

Ehuru, såsom motionären jemväl påpekat, våld och hot mot annan

person i allmänhet äro enligt gällande lagstiftning belagda med straff

såsom särskilda förseelser, och man alltså redan nu ingalunda saknar

möjlighet att få den, hvilken genom dylika medel sökt utöfva tvång mot

annan, befordrad till ganska allvarsamt ansvar, finner utskottet motionärens

förslag förtjena beaktande.

Den särskildt brottsliga och för samhällets lugna ekonomiska utveckling

vådliga karakteren af sådant våld eller hot, hvarom här är fråga,

utgör nemligen enligt utskottets mening skälig anledning att belägga detsamma

med strängare ansvar än annan dylik handling. Att sådant skärpt

ansvar enligt motionärens förslag skulle åstadkommas derigenom, att våld

eller hot, användt för att tvinga någon till arbetsinställelse eller eljest

hindra honom från att arbeta, skulle bestraffas lika strängt, vare sig det

medfört åsyftad verkan eller icke, innebär visserligen ett af vår lagstiftning

i regel icke erkändt likställande af försöket med det fullbordade

brottet, men torde i förevarande fall hafva skäl för sig. Det objektiva

moment, som betecknar skiljaktigheten emellan försöket och det fullbordade

brottet eller att vid det förra den afsedda effekten uteblifvit, är i fråga

om nu omhandlade brott af väsentligt mindre betydelse ur straffrättslig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets, Utlåtande N:o 18.

synpunkt än beträffande öfriga brott, h vilka såsom försök äro i vår lagstiftning

med straff belagda. Från statens synpunkt kan det anses nästan

likgiltigt, om afsigten att förmå en arbetare att deltaga i arbetsinställelser

eller hindra honom att återgå till arbete eller öfvertaga erbjudet arbete

lyckas eller ej; staten har ett bjudande intresse af att ingripa strängt

straffande uteslutande med hänsyn till farligheten i den vilja, Som rigta?

sig på handlingar i förenämndt syfte.

För antagande af den sakliga ändring, som innefattas i motionärens

förslag, talar ock kraftigt den för hvarje år allt mer framträdande nödvändigheten

att söka stäfja det ofog, som fackföreningar och strejkledare

bedrifva genom att framkalla eller befordra oberättigade och för arbetarne

ej mindre än för arbetsgifvarne skadliga arbetsinställelser. Allmänt kända

tilldragelser i vårt land under nästlidet år hafva än ytterligare bestyrkt

den erfarenhet, som förut vunnits derom, att nu gällande lagbestämmelser

äro otillräckliga i sådant afseende. Utan att allt för högt skatta värdet

af sådana bestämmelser som de af motionären föreslagna, torde man dock

kunna hoppas, att desamma skulle icke oväsentligt bidraga till att skydda

välsinnade arbetare mot obehöriga sidoinflytelser.

På grund af hvad sålunda anförts, för utskottet hemställa,

att Riksdagen med anledning af herr Pehrssons

förevarande motion ville för sin del antaga följande

Lag

om undrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 22.

Tvingar någon utan laga rätt, eller med missbruk

af sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra,

tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete i

två år, i de fall, der gerningen ej med svårare straff

särskildt belagd är.

Lag samma vare, der man, på sätt nu är sagdt,

försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

5

eller hindra någon att återgå till arbete eller att öfvertaga

erbjudet arbete.

Brott, som i 22 § 1 mom. sagdt är, må ej åtalas

af allmän åklagare, der ej målseganden angifver det

till åtal eller ock genom brottet någon tvingats att

deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till

arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete; ej heller

må brott, som! i 23 § sägs, åtalas af annan än målsegande.

24 §.

Stockholm den 21 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

- t''o\ \i) yftzyt

K. S. HUSBERG.

fe ,vjefct

ftéSsefratlöM

It ]• /''■ . ;f r i r >• tioh

af herrar Husberg, Fröberg och Trygger.

I ”

ärendets behandling inom utskottet.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:10 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 22 och 24 §§ i 15 kap. sträf lag en. s. 10 i texten