Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot misshandel af djur.

1899-02-24 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:26, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot misshandel af djur.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 2fl.

1

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1899, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot

misshandel af djur.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 82, anför herr E. O. V. Wavrinsky:

»I motion till 1898 års Riksdag hade undertecknad hemstält, »att

Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville snarast

möjligt förelägga Riksdagen förslag till sådan lag till skydd mot djurs af

alla slag misshandel, hvarigenom bestämmelserna i strafflagens 18 kap. 16 §

dels förtydligas, dels fullständigas med särskildt afseende på erhållande af

skydd mot fortvarande eller upprepad, svårare sådan misshandel».

Lagutskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda. Med afslag å utskottets hemställan biföll Andra

Kammaren den i ämnet väckta motionen, hvaremot Första Kammaren efter

några afsevärda sympatiuttalanden för motionens syfte biföll hvad utskottet

hemstält.

På grund af det understöd, min motion i fjol sålunda rönte, föranledes

jag att redan nu återkomma med förnyad framställning i ämnet.

De väsentligaste anmärkningar, som framstälts mot stadgandet i 18

kap. 16 § strafflagen, äro:

att termen »kreatur» är sväfvande, ej tillräckligt omfattande, och

bör utbytas mot »djur»;

Bxh. till Riksd. Prot. 1899. 7 Sami. 15 Häft. (N:o 28).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

att under straffbart djurplågeri inrymmes endast misshandel af »egna

eller andras» djur, det vill säga djur, som är någons tillhörighet;

att det sätt, hvarpå lagen karakteriserar den handling, som är att

anse såsom straffbart djurplågeri, »uppenbar grymhet», är särdeles otillfredsställande

och i högsta grad försvårar lagens tillämpning;

att straffarten, som stannar vid böter, är allt för låg; och slutligen

att föreskrifter saknas, som göra det möjligt för polismyndighet att

på ett mera effektivt sätt än genom blott åtal vid domstol ingripa vid fall

af upprepadt och varaktigt djurplågeri.

Till stöd för min här förnyade framställning ber jag i allt väsentligt

få åberopa motiveringen till min motion n:o 108 till 1898 års Riksdag

med bilagor samt diskussionsprotokollen i ämnet i båda kamrarne

samma år.

Strängt taget gifver lagbudet i sin nuvarande lydelse skydd blott åt

s. k. husdjur. Lagutskottet vid 1857—58 års riksdag, från hvilken riksdag

den nu ifrågavarande bestämmelsen förskrifver sig, förklarade nemligen

i sitt utlåtande, att under uttrycket »egna eller andras kreatur» skulle

förstås »alla de djur, som man i hemmet vårdar. De kunna benämnas

hus- eller hemdjur». Känslan af, huru föga grund det tinnes att uppställa

en dylik inskränkning, har under senare tider föranledt en del försök

att tyda uttrycket »egna eller andras kreatur» i en vidsträcktare bemärkelse,

tolkningsförsök, som varit mera välmenta än lyckade. Det enda

rättvisa är väl, att vår lag, i likhet med det vida öfvervägande antalet af

främmande lagstiftningar, gör djurplågeriet straffbart utan hänsyn till, om

det plågade djuret kan betecknas såsom hemdjur eller ej, eller om det

befinner sig i någons ego eller ej.

Hvad så brottets karakteriserande vidkommer, faller det genast i

ögonen, att lagstiftaren begagnat ett synnerligen starkt uttryck för att

angifva beskaffenheten af den rättsstridiga vilja, som i gerningen tager

sig uttryck. Olika grader af elakhet kunna tänkas eg a rum vid behandling

af djur: af dessa är onekligen grymhet den svåraste. Språket eger

många andra uttryck, som hvart för sig beteckna en ganska hög grad af

ondska: råhet, hårdhet, elakhet, obarmheifiighet o. dyl., men alla dessa

uttryckssätt förblekna gentemot detta ordet: grymhet. I egentlig bemärkelse

grym kan väl knappast någon annan sägas vara än den, som rent

af finner behag i att tillfoga en annan ett lidande, som plågar, så att

säga, för plågandets egen skuld, som vid hård behandling af en annan

finner ett nöje i det plågade offrets smärta. Om man åt ordet grymhet

uti 18 kap. 16 § strafflagen ger denna betydelse, skulle detsamma fullkomligt

motsvara hvad i strafflagen för Tyska riket benämnes »boshaftes

i t v-1* o:/.1 Vi > \A c-\ \ v '' ? ViV» .A»U

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

3

Quälen». I nämnda lag lyder § 360 sålunda: »Mit Geldstrafe bis zu 150

Mark eder mit Haft wird bestraft — — wer öffentlich oder in Argernis

erregender Weise Tiere boshaft quält oder roh misshandelt.» Enligt tyska

straff rättslärares enstämmiga mening är boshaftes Quälen »ein Quälen

lediglich utn des Quälens willen, ein Quälen verbunden mit der Lust an

dem Schtnerze des gequälten Opfers». (Se von Hippel: Die Tierquälerei

in der Strafgesetzgebung des In- lind Auslandes. Berlin 1891. Sid. 39.)

Har ordet grymhet rätteligen den nu angifna betydelsen, skulle följaktligen

ingen annan misshandel af djur vara efter svensk rätt straffbar än

den, som skedde, så att säga, för dess egen skuld och för nöjet af det

plågade offrets lidande. Annan misshandel af djur, huru upprörande den

än vore, skulle enligt vår rätt vara straff-fri.

Det kan naturligen sättas i fråga, huruvida ordet grymhet uti det

ifrågavarande lagrummet verkligen måste anses ega nyss angifna, ganska

skarpt begränsade bemärkelse. Lagrummets historik lemnar ingen ledning

för bedömande af hvad lagstiftaren kan anses hafva dermed rätteligen

förstått; och säkerligen tages uttrycket vid lagtillämpningen i en något

vidsträcktare betydelse än den angifna. Domstolarne döma till straff för

djurplågeri äfven i fall, då man icke egentligen kan påstå, att den åtalade

handlingen föröfvats i syfte att plåga. Men vare sig man ger åt

uttrycket en mer eller mindre begränsad bemärkelse, måste man dock

alltid fasthålla, att detsamma anger och fordrar en synnerligen hög grad

af ondska gentemot det misshandlade djuret. Långt ifrån hvarje onödig

eller ändamålslös misshandel af djur blir vid sådant förhållande enligt

svensk lag straffbar. Ja, misshandeln kan vara ganska grof och för ett

någorlunda känsligt sinne rent af upprörande utan att dock kunna enligt

svensk rätt drabbas af straff, sä snart man icke tilltror sig att beteckna

densamma såsom grymhet, ett uttryck, som, man må nu tolka detsamma

mer eller mindre vidsträckt, dock alltid måste utmärka en synnerligen

hög grad af viljans elakhet. Lagbudets formulering är derför sådan, att

eu hel mängd fall, som enligt den allmänna rättskänslans kraf rättvisligen

borde drabbas af straff, blifva härifrån undantagna. Men det sätt, hvarpå

det är affattadt, medför äfven en annan, kanske än mer betydelsefull

olägenhet, nemligen den, att den straffpåföljd, som domstolarne tillmäta

i de fall, der de finna ett straffbart djurplågeri föreligga, i regeln blir så

ringa, att den för den allmänna rättsuppfattningen synes vara alldeles

oskäligt låg.

Man förvånar sig mången gång, att de böter, som domstolarne ådöma

för djurplågeri, äro så obetydliga. Före år 1890 var lagens straffmaximum

100 kronors böter. Fn bestämmelse af dylikt innehåll med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

förde naturligen i och för sig den påföljden, att straffet i en mängd fall

blef ringare än hvad den allmänna rättsuppfattningen kräfde. Ty när

det tänkbart svåraste djurplågeri icke kunde drabbas af högre straff än

100 kronors böter, måste naturligen proportionsvis straffpåföljpen för djurplågeri

af lindrigare slag blifva helt oansenlig. Man trodde sig undanrödja

detta missförhållande genom att borttaga nämnda maximigräns och

låta bötesstraffets maximum blifva, såsom för andra med böter belagda

brott, 500 kronor. Det har emellertid visat sig, att, oaktadt denna strafflatitudens

förhöjning, klagomålen fortfara deröfver, att de böter, hvartill

domstolarne i hithörande mål döma, i regeln äro allt för låga. Anledningen

härtill är dock naturlig nog. Ty orsaken dertill, att domstolarne

döma så mildt, är icke endast att söka i den af lagen bestämda straffsatsen.

Den ligger i allra främsta rummet just i sjelfva den formulering

— »uppenbar grymhet» — som lagen använder för att beteckna det straffbara

djurplågeriet.

Ty detta uttryck är så starkt, att det, när det icke rent af gör en

begången misshandel mot djur fullständigt straffri, i allt fall låter nästan

hvarje form af djurplågeri för domaren framställa sig såsom en i lagens

mening lindrig form af djurplågeri. I en mängd fall, då domaren dömer

till straff efter 18 kap. 16 § strafflagen, är han säkerligen tveksam, om

gerningen öfver hufvud förtjenar namn af uppenbar grymhet, och om

den vid sådant förhållande ens bör bestraffas alls. Mot att lemna den

alldeles straffri talar emellertid hans rättskänsla, men i följd af den formulering,

lagbudet. har, nödgas han välja en synnerligen låg straffsats.

Främmande lagstiftningar använda också i allmänhet icke ordet grymhet

för att beteckna det straffbara djurplågeriet, eller, der de använda

detta ord, begagna de det åtminstone icke enbart, utan ställa vid dess

sida andra uttryck, egnade att gifva ett skäligt omfång åt det straffbara

djurplågeriets begrepp. Inom lagstiftningar, som användt samma terminologi

som vår, synes man vara på väg att göra sig detta uttryckssätt qvitt.

Norska strafflagen af år 1842 begagnar samma uttryck som vår nu gällande

lag. Men den år 1885 tillsatta strafflagskomitén har i sitt år

1888 afgifna förslag formulerat motsvarande bestämmelse sålunda: »Gör

någon sig skyldig till grof eller ondskefull misshandel af djur, straffas

han med böter eller fängelse.» Och i det förslag, som af samma komité

afgifvits år 1896, lyder samma bestämmelse så: »Den, som genom vanrykt,

öfveransträngning eller på annat sätt gör sig skyldig till grof eller ondskefull

misshandel af djur eller som medverkar härtill, straffas med böter

eller med fängelse intill tre månader.» Danmarks strafflag af år 1866

betecknar såsom straffbart djurplågeri »rå misshandel eller annan grym

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

5

och upprörande behandling af djur». Lagstiftningen 5 skilda tyska länder

före år 1870 har, med en del smärre inbördes olikheter, alltigenom uttryckssätt,

som göra ej blott den i egentlig mening grymma misshandeln,

utan äfven hvarje annan rå eller förargelseväckande misshandel af djur

straffbar. Tyska rikslagsstiftningens bestämmelse är ofvan anförd. Den

innefattar straff'' ej blott för grym, utan ock för rå misshandel. Enahanda

grundtanke framträder, under större eller mindre skiljaktigheter

uti en del andra hänseenden, jemväl inom andra europeiska länders lagstiftning.

Hvad nu blifvit anfördt torde till fullo rättfärdiga det omdömet, att

det sätt, hvarpå vår lag i förevarande punkt är affattad, lindrigast sagdt

icke är lyckligt och att eu förändring är behöflig, genom hvilken straffbarheten

utsträckes äfven till sådan misshandel af djur, hvilken, utan att

kunna sägas vara beroende af uppenbar grymhet, dock måste anses vara

för den allmänna rätts- och sedlighetskänslan sårande.

Den redogörelse för åtskilliga fall af svårare djurplågeri, hvilken

förekommit i mina båda tidigare motioner, och den kännedom för öfrigt,

som kan hos en hvar förutsättas angående det upprörande sätt, hvarpå

misshandel emot djur ej sällan föröfvas, synes mig ovedersägligen gifva

vid handen, att jemte bötesstraff äfven frihetsstraff bör i lagrummet alternativt

upptagas. Särskildt är väl detta erforderligt för fall af iteration,

då ådömda bötesstraff visat sig resultatlösa. Ifrågavarande slags brott kan

onekligen framträda under så råa former och angifva en sådan sinnelagets

ondska, att fängelsestraff ingalunda anses vara för strängt, så mycket

mindre som det intresse, hvilket lagstiftningen afser att främja genom

straffbestämmelser mot djurplågeri, och hvilket intresse går ut på att

söka afvärja och motarbeta den sinnenas förvildning, som i detta såväl

som i många andra brott ger sig tillkänna, är tillräckligt magtpåliggande

för att böra på ett kraftfullt och verksamt sätt tillgodoses. Jag

har också i min motion 1898 sökt visa, huruledes främmande lagstiftningar

allmänneligen upptaga äfven frihetsstraff såsom påföljd för djurplågeri,

och det torde icke vara för mycket begärdt, att vår svenska lagstiftning

äfven i denna del måtte höja sig till jembredd med den utländska.

Hvad till sist beträffar önskemålet att åt polismyndighet och vid

dess sida måhända åt djurskyddsföreningars derför särskildt utsedda ombud

kunde lemnas befogenhet att under former och på vilkor, som tryggade

mot Övergrepp, ingripa för att förhindra, att misshandel fortfarande utöfvas,

är jag icke blind för de invändningar, som här möta.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Man kan påvisa andra förhållanden, utom djurplågeri, under hvilka

ett brottsligt förfarande ej tillmäter polismyndighet rätt att direkt inskrida,

det är nog rigtigt. Men de, som då äro lidande, äro väl i allmänhet

menniskor, som kunna något åtgöra för att undfly brottslingen eller att

skydda och försvara sig och påkalla hjelp. Djuren äro hjelplösa i våldsverkarens

händer. De skola bringas till ursinne, innan de, mycket undantagsvis,

söka försvara sig, och deras stumma klagan och vädjan till

menniskors samveten hör ingen. Deri ligger dock någon skilnad. I andra

länder har man också ej skytt att taga ett ansenligt steg i den rigtning,

jag föreslagit.

Då det emellertid anses, att en föreskrift i lagen af ant.ydt slag är

så svår att formulera, att man måste befara, att den i sin tillämpning

skall komma att gå längre, än som kan vara skäligt, och derigenom komma

att tillstädjas ett ingripande i den enskildes förfoganderätt öfver sin egendom

på ett sätt, som ännu är för vår svenska rättsuppfattning främmande,

om ej stötande, skall jag icke genom att vidhålla detta anspråk lägga

stötesten i vägen för de andra reformer i berörda lagrum, jag tillåtit mig

påyrka, och genom hvilkas vidtagande någon rättelse torde kunna vinnas

indirekt äfven i sistberörda afseende.

Jag tillåter mig således vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 18 kap. 16 §

strafflagen, att dels den nu gällande inskränkningen, enligt hvilken straff

för djurplågeri inträder allenast i det fall, att det misshandlade djuret är

i någons ego, upphör att gälla, dels såsom straffbart djurplågeri blir att

anse ej blott sådan misshandel, som kan sägas hafva sin grund i uppenbar

grymhet, utan ock all annan rå och för den allmänna rätts- och sedlighetskänslan

sårande misshandel af djur, dels slutligen straffpåföljden blir bestämd

så, att äfven frihetsstraff kan å förseelsen följa.»

Utskottet vill till en början betona, att utskottet väl inser det afskyvärda

i djurplågeriet och till fullo uppskattar det behjertansvärda syfte

och de adla sträfvanden, som legat till grund för motionen. Dock har

hvarken hvad som vid frågans behandling förra året inom Riksdagen anfördes

till förmån för motionärens då väckta framställning eller hvad

motionären nu andragit öfvertygat utskottet om behofvet af den af motionären

ifrågasatta ändringen af stadgandet rörande straff för djurplågeri.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

7

Detta stadgande, soin förefinnes i 18 kap. 16 § strafflagen, är enligt

lagen den 20 juni 1890 af följande lydelse: »Visar någon i behandling af

egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter.»

Hvad först angår motionärens anmärkning mot den i nämnda paragraf

förekommande definitionen å straffbart djurplågeri, håller utskottet

före, att genom orden »egna eller andras kreatur» vinnes eu lämplig och

nödig begränsning af brottet. Uttrycket kreatur lärer nemligen icke höra

tolkas så begränsad^ att dermed förstås blott s. k. husdjur, utan det innebär

enligt utskottets åsigt endast, att det djur, mot hvilket misshandeln

föröfvas, skall vara ett husdjur eller dermed likartadt djur.

Orden »egna eller andras» lära icke heller förorsaka någon obehörig

inskränkning i afseende å hvad som är att anse såsom straffbart djurplågeri,

då, såsom utskottet vid föregående års riksdag tillät sig påpeka,

det uti ifrågavarande lagrum'' begagnade uttrycket torde afse äfven sådana

vilda djur, som fångade eller tämda någon tid tillhört en person, och

domstolarne i allmänhet jemväl vid tolkning af stadgandet ansett, att en

person, som fångat ett vildt eller satt sig i besittning af ett herrelöst djur,

i och med fångandet eller besittningstagandet varit att betrakta såsom

blifven egare af djuret, och att han alltså kan straffas äfven för sådan

grym behandling af detsamma, som egt rum omedelbart derefter.

Vidkommande det till karakteriserande af brottet använda ordet

»grymhet» lärer, såsom motionären äfven medgifver, med detsamma icke

afses blott de fall, då någon plågar endast för plågandets egen skull,

d. v. s. finner ett nöje i det plågade offrets smärta; och domstolarne lära

i allmähet tillämpa förevarande lagstadgande så, att de för tillvaron af

»grymhet» ej kräfva andra förutsättningar än dem, som karakterisera det

allmänna begreppet djurplågeri. Oaktadt det i formelt hänseende är

mindre lämpligt att för beteckning af ett visst brottsbegrepp använda ord,

hvilka ej stå i full öfverensstämmelse med den tanke, som skall uttryckas,

torde derför, med hänsyn till den praxis, som utbildat sig, ordet »grymhet»

kunna utan olägenhet bibehållas såsom beteckningsord för en af förutsättningarna

för djurplågeri.

Hvad särskilt ordet »uppenbar» angår, finner utskottet detta ord

vara af ganska stor betydelse, enär det ofta, kan vara tvifvelaktigt och

bero på den individuella uppfattningen, huruvida i ett visst fall djurplågeri

föreligger eller ej. Det är derför välbetänkt, att lagstiftaren sökt

förebygga, att t. ex. ett lofligt begagnande af djurens arbetskraft eller

nödvändigt, agande af desamma bestraffas, ehuru för allt för känsliga sinnen

djurplågeri stundom kan synas föreligga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 26‘.

Beträffande slutligen motionärens hemställan, att straffpåföljden för

djurplågeri måtte så bestämmas, att jemväl frihetsstraff kan å förseelsen

följa, anser utskottet sig icke heller kunna tillstyrka denna del af motionärens

förslag. Utskottet håller före, att rättelse af rådande missförhållanden

i afseende å djurens behandling endast i ringa mån kan vinnas

genom straffrättsliga åtgärder. Det vigtigaste medlet till djurplågeriets

bekämpande synes utskottet vara, att, i samband med stigande upplysning

och bildning, hos allmänheten väckes medkänsla för djuren samt ovilja

mot all onödig hårdhet mot desamma. Det måste också erkännas, att just

på denna väg, delvis tack vare djurskyddsföreningarnes verksamhet, en

stor och alltjemt fortgående förbättring af djurens behandling hos oss

egt rum.

Så vidt emellertid straff kan förhindra eller förminska djurplågeri,

synes det utskottet, som om nu gällande bestämmelse härutinnan vore

tillräckligt sträng, och sedan år 1890, då nuvarande straff för djurplågeri

af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämdes, lära förhållandena för öfrigt icke

hafva ändrats i sådan rigtning, att någon skärpning behöfver vidtagas i

den straffskala, som då ansågs lämplig.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

9

Reservationer:

mot utlåtandet i dess helhet af herrar Husberg, Leman och E.

Svensson;

mot vissa delar af utlåtandet af herr Redelius;

mot utskottets hemställan om afslag å motionen, i hvad densamma

åsyftar skärpning af straffet för djurplågeri, af herrar F. Andersson, P. G.

Petersson och Jansson.

Herrar Ohlsson och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att de icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Kiksd. Prof. 1899. 7 Sami. 15 Håft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:48 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändrade straffbestämmelser för misshandel af djur. s. 4 i texten