Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse, till Kongl. Maj:t angående ändrade straffbestämmelser för brott, soja omförmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen.

1899-03-17 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:37, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse, till Kongl. Maj:t angående ändrade straffbestämmelser för brott, soja omförmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ant. till Riksd. kansli den 17 mars 1899 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse, till Kongl.

Maj:t angående ändrade straffbestämmelser för brott, soja

omförmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen.

Uti en vid sistlidet års riksdag inom Andra Kammaren väckt

motion, n:o 56, hemstälde herr Fridtjuv Berg om ändring af 25 kap.

20 § strafflagen i syfte att religions- eller skollärare, som beginge brott,

hvarom i 18 kap. 6 § strafflagen förmäles, skulle dömas till afsättning

från embete eller tjenst, äfven om straffarbete ej följde å förbrytelsen.

Lagutskottet, till hvars behandling förslaget hänvisades, afstyrkte

emellertid af uppgifna skäl bifall till detsamma, och blef denna hemställan

godkänd af båda kamrarne.

Under erinran om hvad vid sistlidet års riksdag förekommit och

med förmälan, att det numera genom ett af Kongl. Maj:t den 25 augusti

sistlidet år meddeladt utslag blifvit fastslaget, att en församling kunde

nödgas bibehålla och aflöna en lärare, som blifvit af domstol dömd

derför, att han mot barn, hvilka han till undervisning och uppfostran

mottagit, öfvat sådan osedlig handling, att fara för deras förförelse

måste anses hafva uppstått, har nu samme motionär uti eu inom Andra

Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 174, hemstält,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande

af förslag till sådan ändring i gällande straffbestämmelser

Bih. till Rihd. Prot. 1893. 7 Samt. 24 Häft. (N:o 31.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

för brott, som omförmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen, att afsättning

från embete eller tjenstebefattning å de förra alltid samt å de

senare i händelse af försvårande omständigheter följa må.

Den motion, som nu föreligger till behandling, är, såsom synes,

af väsentligt större omfattning än den vid sistlidet års riksdag i ämnet

afgifna. Medan den sistnämnda endast afsåg införande af bestämmelse

om afsättning såsom nödvändig straffpåföljd af religions- och skollärares

brott enligt 18 kap. 6 § 1 mom. strafflagen, har motionären nu föreslagit,

dels att nämnda straffpåföljd ovilkorligen skall inträda vid alla

i 18 kap. 6 § — således äfven andra momentet — omförmälda brott,

der de föröfvas af embete- eller tjenstemän, dels ock att afsättning i

händelse af försvårande omständigheter skall följa äfven å brott enligt

18 kap. 13 § strafflagen, der embets- eller tjenstemän göra sig till

dylika brott skyldiga.

Medan mot motionärens förslag vid sistlidet års riksdag kunde

göras gällande, att åt detsamma gifvits i vissa afseenden allt för snäfva

gränser, synes hans nu framlagda förslag gifva fog för den anmärkningen,

att detsamma innebär en allt för vidtgående förändring af bestående

lagstiftning. Hvad först beträffar förslaget om afsättning såsom

påföljd för embets- och tjenstemän af alla i 18 kap. 13 § omnämnda,

under försvårande omständigheter begångna brott, skulle för denna

ändrings genomförande erfordras antingen att straffbestämmelserna i

berörda paragraf så skärptes, att straffet för det fall, att försvårande

omständigheter förefunnes, blefve straffarbete, eller ock att den i 25

kap. 20 § strafflagen gifna regeln om afsättning såsom påföljd, då

straffarbete ådömts, skulle så modifieras, att embets- eller tjensteman,

som under försvårande omständigheter beginge brott enligt 18 kap.

13 §, skulle, oafsedt det straff, hvarmed gerningen belädes, dömas till

mistning af embete eller tjenst. Båda de sålunda förefintliga alternativen

äro enligt utskottets mening oantagliga. Att uti den i 18 kap.

13 § gifna straffskalan, hvilken nu såsom minimum har böter och såsom

maximum fängelse i sex månader, vidtaga så väsentlig skärpning,

att ifrågavarande brott, der försvårande omständigheter förefunnes, blefve

ovilkorligen belagdt med straffarbete, lärer ej kunna anses stå väl tillsammans

med den allmänna uppfattningen om straffvärdheten af de brott, som

i paragrafen finnas omnämnda. Derest denna skärpning vidtoges, skulle

dessutom konseqvenseu i straffskalan kräfva en allmän förhöjning af

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 3

straffen för ifrågavarande brott, enär eljest skilnaden emellan straffet

för brott, begånget under försvårande omständigher, och straffet för

brott i de fall, då sådana omständigheter ej förelåge, blefve allt för stor.

Utskottet kan ej heller finna behöfligt eller lämpligt att, såsom

enligt det andra alternativet skulle ske, embets- och tjenstemän skulle,

oafsedt beskaffenheten af deras innehafvande befattning, utsättas för

strängare påföljder af brott enligt 18 kap. 13 § än som förekomma

vid andra brott, der straffmaximum är fängelse. Den inre grunden för

stadgandet om afsättning såsom påföljd af brott, begångna utom embetet

eller tjensten, är naturligtvis den, att embets- eller tjenstemannen

genom brottet ådagalagt sådan grad af brottslighet, att det förtroende,

hvarpå hans embets- eller tjensteställning hvilar, ej vidare kan förväntas

återstäldt; och vår lag liar faststält gränsen härutinnan sålunda,

att afsättning i regel skall följa, då straffarbete ådömes

brottet. Ur nyss angifna synpunkt torde man ej kunna anse sådana

sedlighetsbrott, som omförmäla^ i 18 kap. 13 §, vara för embets- eller

tjenstemän i allmänhet af mera förtroenderubbande art än andra dermed

i fråga om straffet likstälda brott. Endast för det fall, att en

embets- eller tjenstebefattnings rätta handhafvande ställer särskilda kraf

på innehafvarens sedliga vandel, kan det derför, enligt utskottets åsigt,

vara befogadt att för afgörande af frågan, huruvida afsättning från

embetet eller tjensten skall å brottet följa, tillmäta sedlighetsbrotten

större betydelse än öfriga brott.

Sådana särskilda kraf föreligga, enligt utskottets mening, i fråga

om innehafvare af embets- och tjenstebefattning af sådan art, att densamma

är att hänföra under de i 18 kap. 6 § 1 mom. gifna bestämmelser,

således i fråga om religions- eller skollärare eller innehafvare

af annan tjenstebefattning, hvilken innebär uppgift att såsom uppfostrare

eller läromästare omhänderhafva ungdom till undervisning eller uppfostran.

För att t. ex. en religions- eller skollärare skall rätt fylla sin

uppgift, är det nemligen ej nog, att han besitter duglighet att bibringa

undervisning; han måste ock i sin vandel verka såsom ett föredöme

för de unga. Sedlighetsbrott, begånget af en lärare, bör derför, vid

bedömande af lärarens lämplighet att vid sin befattning bibehållas, tillläggas

väsentligt större vigt än andra brott, hvilkas allmänna straffbarhet

är densamma som sedlighetsbrottets.

Af dessa skäl anser utskottet motionärens förslag om ändrade

straffbestämmelser för brott enligt 18 kap. 13 § strafflagen så till vida

vara förtjent af gillande, att lagen bör medgifva möjlighet att döma

sådana embets- och tjenstemän, hvilkas befattningar kunna hänföras

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

under de i 18 kap. 6 § 1 mom. gifna bestämmelser, till afsättning

äfven för brott enligt 18 kap. 13 §, ehuru straffet ej uppgår till straffarbete.

Att fastställa en bestämd gräns på straffskalan, vid hvilken

denna afsättningsmöjlighet skall inträda, synes emellertid utskottet ej

lämpligt; bäst torde vara att medgifva domstolarne full frihet att bedöma,

huruvida i det särskilda fallet ett brott enligt 18 kap. 13 § klaf

beskaffenhet att ådagalägga en sådan embets- eller tjensteman

olämplighet för sin befattning samt att för sådan händelse döma till

afsättning.

För brott enligt 18 kap. 6 § 1 mom. skall, såsom utskottet vid

sistlidet års riksdag erinrade, redan enligt nu gällande lagstiftning i

regel dömas till straffarbete, hvarmed jemväl följer afsättning från embete

eller tjenst. Men straffet kan likvisst stanna vid fängelse och den

brottslige sålunda undgå att träffas af afsättningsbestämmelsen i 25

kap. 20 §. I öfverensstämmelse med det ofvan sagda och då det i

berörda moment omförmälda brott, äfven der förmildrande omständigheter

föreligga, synes utskottet innefatta ett afgörande bevis för brottslingens

olämplighet att bibehållas vid tjenstebefattning af sådan art,

som finnes i momentet åsyftad, anser utskottet lagändring erforderlig

i syfte att förhindra, att en innehafvare af dylik befattning, som gjort

sig skyldig till brott af i momentet omförmäld beskaffenhet, kan, ehuru

allmänna meningen kräfver hans aflägsnande, qvarstå i utöfning af

det embete eller tjenst, hvartill han genom brottet visat sig alldeles

olämplig.

Äfven i fråga om berörda moment synes emellertid motionären i

sin hemställan hafva gått längre än ofvan anförda omständigheter påkalla.

Genom en ändring af den innebörd, motionären föreslagit, skulle

nemligen innehafvare af embete eller tjenst i allmänhet, utan hänsyn

till embetets eller tjenstens beskaffenhet, dömas till afsättning för brott

enligt förenämnda moment. Det skulle då kunna inträffa, att t. ex. en

embetsman, hvars embetsverksamhet folie helt och hållet utanför uppdrag

af sådan art, som i momentet angifves, skulle, derest han såsom

förmyndare gjorde sig skyldig till otuktsbrott med myndlingen, blifva

dömd till afsättning, ehuru brottet, i anseende till förmildrande omständigheter,

belädes med fängelse. I anslutning till hvad utskottet ofvan

yttrat, anser utskottet eu så vidtgående förändring ej erforderlig; det

synes utskottet vara tillräckligt, om lagen ändras så, att innehafvare af

embete eller tjenst af i momentet an gifven art alltid kan för brott enligt

momentet träffas af afsättning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

5

Hvad slutligen vidkommer förslaget om afsättning såsom nödvändig

påföljd af de i 18 kap. 6 § 2 mom. omförmälda brott, torde detsamma,

om än — såsom ock utskottet vid nästlidet års riksdag antydde

— skäl kunna för detsamma anföras, knappast vara af behof

eller lämplighet betingadt. I regel följer ju straffarbete, dermed ock

afsättning, å sådant brott, och för den händelse att straffet stannar vid

fängelse, torde omständigheterna vara så förmildrande, att afsättningspåföljden

med skäl bör uteblifva. I fråga om de i momentet omnämnda

embets- och tjenstemän förefinnes ej i samma grad, som i afseende

å de i mom. 1 omförmälda, uti embetets eller tjenstens beskaffenhet

anledning att på deras sedliga vandel ställa särskilda kraf,

och det torde vid sådant förhållande ej vara skäl att i afseende å brott

enligt 2 mom. stadga något undantag från den allmänna regeln, att

afsättning följer först då straffarbete ådömts.

På grund af det ofvan anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Bergs förevarande

motion, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla

om framläggande af förslag till sådan ändring

af gällande lagbestämmelser, hvarigenom kunde ernås,

att, då religions- eller skollärare eller innehafvare af

annan embets- eller tjenstebefattning, hvilken innebär

uppgift att såsom uppfostrare eller läromästare omhänderhafva

ungdom till undervisning eller uppfostran,

gör sig skyldig till brott, som omförmäles uti sjette

eller trettonde § af 18 kap. strafflagen, under sådana

förhållanden, att hans bibehållande vid embetet eller

tjensten måste anses olämpligt, afsättning komme att

i hvarje fall följa på den brottsliga gerningen.

Stockholm den 17 mars 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Bih. till Riksd. Prat. 13DO. 7 Barn!. 24 Iläjt.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:91 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrade straffbestämmelser för brott, som om-förmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen. s. 6 i texten