Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande lagstiftning rörande fattigvården.

1899-05-07 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1899:65, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande lagstiftning rörande fattigvården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

1

N:o 65.

Ank. till Rikscl. kansli den 7 maj 1899, kl. 9 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i

gällande lagstiftning rörande fattigvården.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling mottaga

fem särskilda inom nämnda kammare väckta motioner, n:is 44,

76, 95, 140 och 167, samtliga åsyftande mer eller mindre genomgripande

förändringar i gällande lagbestämmelser rörande fattigvården.

Uti motionen n:r 44 af herr J. Eliasson anföres:

»Förslag om ändringar uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående

fattigvården den 9 juni 1871 hafva sedan den tiden vid flere

riksdagar blifvit framstälda, ehuru dessa merendels lemnats utan afseende.

Detta förhållande kan visserligen icke anses uppmuntrande

till att vidare sätta i fråga några rättelser och tillägg, men det oaktadt

dristar undertecknad anhålla om Riksdagens uppmärksamhet på några

omständigheter, hvilka förefallit mig beaktansvärda.

Nyssnämnda kongl. förordnings 1 §, som ju anses grundläggande

för alla öfriga stadganden i fråga om fattigvård och fattigvårdssamhällens

åligganden, likasom ock 3, 11 och 12 §§, innehålla efter min uppfattning,

dels det vilkor, att den nödstälde, för att vara berättigad till

nödtorftigt understöd, saknar egna medel eller underhåll och vård af

annan, dels att föräldrar och barn åligger att i mån af behof å ena

och förmåga å andra sidan hvarandra försörja, dels ock att den, som

vill söka fattigvård, eger att sig derom anmäla hos angifna personer,

och att derefter fattigvårdsstyrelse, som har att behandla frågor om

Bill. till Itilcs. Vrot. 1890. 7 /Samt. 42 Höft. (N:o 65.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutslcottets Utlåtande N:o 65.

fattigvård, eger skyldighet att göra sig noga underrättad om sökandens

lefnadsförhållanden och behof, samt efter förekommande omständigheter

bestämma, om och i hvilken män fattigvård honom lemnas må. Det

förefaller mig, att stadgandena i bemälda afseenden äro ganska tydliga

och borde fördenskull icke föranleda till tolkning på mer än ett sätt.

Men betraktar man Kongl. Maj:ts utslag af den 30 oktober 1893

i mål emellan fattigvårdsstyrelserna i Upsala stad och Vendels socken,

samt af den 9 mars 1894 i mål mellan Stockholms stads helsovårdsnämnd

och fattigvårdsstyrelsen i Vaxholm, begge dessa mål refererade

i herr G. B. A. Holms juridiska arkiv, så kommer man på andra tankar.

I det förstnämnda af dessa mål blef Vendels fattigvårdssamhälle ålagdt

att utbetala sjukvårdskostnad med 22 kronor 40 öre, oaktadt det var

styrkt, att den som erhållit sjukvården hade hos sin förmyndare innestående

ett kapital af 357 kronor 14 öre. I det senare målet åter

förpligtades Vaxholms fattigvård sstyrelse att godtgöra Stockholms kommun

utgifterna för den sjukes vård å sjukhus, fastän det lemnades

obestridt, att den sjukes fader var i bergliga omständigheter och uppskattad

vid bevillningstaxering till en årlig inkomst af 2,180 kronor,

utan att någondera af svarande fattigvårdsstyrelserna berättigades att

utaf dem det vederborde söka de sålunda ålagda fattigvårdsutgifterna

åter. Man kan frestas till tvifvel derom, att de som voro sökande i

dessa mål hade uppmärksammat hvad i 1, 3 och 12 §§ af fattigvårdsförordningen

föreskrifves, och man kan eg a skäl antaga, att resultatet

blifvit annorlunda i fall att 29 § innehållit förpligtelse!- för sökandena

att ställa sig till efterrättelse och fästa afseende på andra bestämmelser

än dem, som talade för bifall till ansökningarna.

En fara förefaller det mig vara, om genom nu omförmälda Kongl.

Maj:ts utslag en praxis blifver införd, som kan gifva anledning till

missbruk och afvikelse!- från de föreskrifter, som i dylika fall finnas i

fattigvårdsförordningen gifna, och det är denna omständighet, som föranleder

mig till ifrågasättandet af en ändring.

Erfarenheten har visat, att det finnes fattigvårdsstyrelser, som ofta,

vare sig af okunnighet om fattigvårdsförordningens bestämmelser eller

andra skäl, icke äro så noga att följa gifna föreskrifter, när det gäller

att söka motiv vid fattigvårdsfrågors anhängiggörande mot andra fattigvårdssamhällen.

Så borde det efter mitt förmenande icke vara, när en

rättegång skall, såsom för fattigvårdsmål är stadgadt, föras skriftligen.

Det torde kunna fordras af den, som är sökande, att i ansökningshandlingar

enligt 29 § anföres allt, som på förhand kan utredas och

hvilket på målet inverkar. Om fattigvårdsförordningens nyssnämnde §

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande JN:o 65.

förändrades så, att den innehölle bestämmelser om hvad sökande fångvårdsstyrelse

har att iakttaga vid framställandet af ersättningsanspråk

mot annat fattigvårdssamhälle, är min öfvertygelse, att detsamma skulle

verka minskning i tvisternas antal och derjemte, hvad som efter min

tanke vore hufvudsak, underlätta målens afgörande i öfverensstämmelse

med fattigvårdsförordningens anda.

För mången kan det synas obilligt, att mera än hvad nu är förhållandet

ålägga fattigvårdsstyrelserna skyldigheter; men kunna synbarligen

välbehöfliga rättelser af missförhållanden icke vinnas på lämpligare

sätt, så förefaller det mig, att skärpta bestämmelser för fattigvårdsstyrelserna

äro oundvikliga.

Till en sådan tanke har jag fått särskild anledning af stadgandena

i kongl. kungörelsen den 21 augusti 1885. Deruti föreskrifves,

att om fattigvårdsstyrelse gör ansökning i fråga angående utbekommande

från staten af lemnadt understöd enligt 29, 30 och 31 §§ af

fattigvårdsförordningen, så fordras dervid flere och fullständigare uppgifter

än hvad i 29 § mom. 1 omförmäles. I konseqvens härmed borde,

så förefaller det mig, några af de i nyssberörda kongl. kungörelse

gjorda bestämmelserna i fattigvårdsförordningen intagas, enär dessa

kunna anses lika nödvändiga vid väckandet af anspråk mot andra

fattigvårdssamhällen som emot staten, och synnerligen då samma

embetsmyndighet i första hand är skyldig undersöka och utreda förhållandena.

Det skulle efter min tanke icke skada, om det tillädes

några flere för vinnande af mera fullständighet. Hvad i 29 § nu föreskrifves

i fråga om att aflemna tillgängliga handlingar till upplysningom

det fattigvårdssamhälle, der den nödstälde har hemortsrätt, samt

anmälan om de förhållanden, af livilka fattigvården påkallats, och beskaffenheten

deraf, äro, efter min uppfattning och erfarenhet, icke alls

tillfredsställande.

Vid rättegångar i fattigvårdsmål, som afse ersättning af annat

fattigvårdssamhälle, hör frågan om hemortsrätten till det mest vanliga.

Såsom obestridligt borde det då efter mitt förmenande anses, att den

understödstagande i de flesta fall har reda på de förhållanden, som

dervid kunna inverka, och man borde kunna hafva rätt att begära af

denne, att han sanningsenligt skall bidraga till kännedom härom, hvilket

torde minska både tidsutdrägt och besvär för vederbörande ernbetsmyndiglietor.

Det förefaller mig derför, att det i fattigvårdsförordningen

borde vara sökande fattigvårdsstyrelse utom annat ålagdt att vid

ansökningar i dylika fall foga upplysande uppgifter af den, som understöd

emottag^,.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Af dessa anledningar och skäl har jag förestält mig, att en bättre

sakernas ordning skulle kunna införas, om fattigvårdsförordningens

29 § ändrades så,

att första momentet erhåller följande lydelse i dess första del:

Fattigvårdssamhälle, som, på grund af 1 § och i enlighet med

hvad 12 § stadgar lemnat fattigvård åt någon, hvilken inom annat samhälle

har hemortsrätt, är berättigadt att derför, äfvensom för begrafningskostnad,

om sådan erfordrats, af det senare samhället erhålla ersättning.

För utbekommande deraf eger fattigvårdsstyrelsen, som meddelat fattigvården,

att, inom en månad efter den dag då fattigvården beviljades, anställa

talan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet. (I öfrigt lika.)

att ett nytt andra moment intages af följande lydelse:

Vid sådan ansökning, som i mom. 1 omförmäles, bör fångvårdsstyrelse

bifoga:

a) derest den understödstagande vistas och erhållit fattigunderstöd

inom den församling, der han är kyrkoskrifven, vederbörligt prestbevis,

innefattande den eller de nödstäldes födelseort, födelseår och dag samt

uppgift om tiden för inflyttningen och orten hvarifrån den skett, äfvensom

‘om personen varit eller är gift, huru vida skilnad i äktenskap egt

rum eller ej, och derjemte hvad i öfrigt kan af kyrkobok inhemtas;

b) specificerad räkning å det belopp, hvarför godtgörelse fordras,

upptagande tiden då utbetalningar skett samt, derest in natura prestationer

lemnats, det derå af fattigvårdsstyrelsen skäligen åsätta värdet;

c) utdrag af fattigvårdsstyrelsens protokoll, innehållande alla de

skäl, som legat till grund för fattigvårds beviljande och utsökande af

annat fattigvårdssamhälle; samt

d) uppgift angående den i ansökningen afsedda understödstagarens

föregående vistelseort och förhållanden i öfrigt, som kunna eg a inverkan;

börande denna uppgift, sedan understödstagaren blifvit hörd, i korthet

affattas och der det är möjligt angifva hans namn, tid och ort för hans

födelse, hans föräldrars namn och vistelseort och, om de lefva, deras

ekonomiska ställning, de orter der understödstagaren vistats och den tid

han å hvarje ställe sig uppehållit, om han förut erhållit fattigunderstöd

samt i sådant fall när och hvar, om han har några egna tillgångar,

pension, lifränta eller dylikt, om han är under förmyndare stäld samt

om han har barn i bergliga förhållanden, jemte de omständigheter i

öfrigt, som kunna tjena till ledning för bedömandet af hans berättigande

till fattigvård och hvilken försörjningsskyldigheten åligger.

Der den understödstagande utgöres af minderårigt barn, som saknar

anhöriga, hvarigenom hinder uppstår för den i senaste punkten

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. 5

omnämnda uppgift, bör sökande fattigvårdsstyrelsen låta sig angeläget

vara att på annat möjligt sätt utforska föräldrarnes förhållanden i nu

omförmälda afseenden, såvida de på målet kunna ega någon inverkan.

och att 29 §:ns andra och tredje moment förändras till mom. 3

och 4.

Men då en så omfattande förändring icke lärer kunna genomföras

på en enskild motionärs framställning, vågar jag föreslå, det Riksdagen

beslutar att hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring

af 29 § i kongl. förordningen om fattigvården den 9 juni 1871, i det

syfte som här blifvit omförmäldt.»

Uti motionen n:o 76 hemställer herr J. P. Zakrisson, det Riksdagen

beslutar, att § 23 i kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående

fattigvården skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Den som fylt 60 år och sinnessjuk person, som mottagits till

privat vård, bibehåller den hemortsrätt han då egde.»

Till stöd för motionen anföres:

»Enär hospital och asyler inom riket äro otilllräckliga för vårdande

af sinnessjuka, förekommer till följd deraf ofta, att dylika personer af

deras anhöriga utackorderas i privata hem. I den ort, jag tillhör, är så

förhållandet i rätt vidsträckt grad. Allt som oftast blir dock deras målsmäns

eller dessa samhällets olycksbarns egen ekonomiska ställning sådan,

att ej längre någon skälig ersättning för deras vårdande kan erläggas.

Men under tiden ha de hunnit förvärfva sig hemortsrätt inom den församling,

hvarest de vårdats, och falla då helt naturligt dess fattigvård

till last, oaktadt de der ej kunnat vara till ringaste nytta.

Detta förhållande synes mig ej i någon mån vara öfverensstämmande

med rättvisa och billighet, alldenstund en dylik person, enligt mitt förmenande,

bör hafva hemortsrätt i den kommun lian tillhörde innan han

utackorderades till vård inom någon annan församling.»

Motionen n:r 95 af herr H. Odencrants är af följande lydelse:

»Under vissa förhållanden lemnar enligt nu gällande lagstiftning

staten ersättning åt kommunerna för de utgifter, dessa för sin fattigvård

måste vidkännas. Denna ersättning är enligt stadgandet i 29 § 3 mom.

af kongl. förordningen år 1871 ovilkorlig.

Beträffande åter den ersättning, som omförmäles i 31 § 2 mom.

af samma förordning, sådant detta lagrum lyder enligt kongl. förordningen

den 13 juli 1887, ställer sig saken annorlunda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande T\:o 66.

Der stadgas, att om någon oafbrutet under minst 5 år vistats

utom fattigvårdssambälle, hvarest han har hemortsrätt, och om samhället

måst vidkännas kostnad till följd af fattigvård, hemsändning eller

begrafning, som erfordrats för honom sjelf eller för hans minderåriga

barn eller hustru, de der jemväl under nämnda tid utom samhället

oafbrutet vistats, må samhället, så framt det är af fattigvård, synnerligen

betungadt, eller ock den eller de personer, hvilka, enligt hvad

ofvan säges, varit borta från samhället, under samma tid oafbrutet

vistats utom riket, kunna erhålla understöd af staten, i den mån för

sådant ändamål anslagna medel lemna tillgång och Kongl. Maj:t pröfvar

skäligt.

Ej utan skäl klagas från hela vårt land öfver den tunga börda,

som en ständigt växande fattigvård lägger på kommunerna. Tanken

på statens kraftigare mellankomst i detta hänseende framträder också

gång efter annan i den allmänna diskussionen. Utan tvifvel kommer

den äfven att på ett eller annat sätt göra sig förnimbar i arbetet inom

den komité, som för närvarande behandlar den kommunala beskattningen

i alla dess delar. Man har äfven i detta sammanhang hört uttalas den

åsigten, att de andelar af bränvinsmedlen, som ingå till statsverket,

borde i ej ringa mån kunna komma kommunerna till godo i form af

ökade bidrag från statens sida till deras fattigvård, helst bränvin sförsäljningen

med rätta anses vara en af de mest bidragande orsakerna till

fattigvårdstungans tillväxt.

Om principen om statens mellankomst i vissa fall således får anses

vara af statsmagterna en gång för alla aacepterad, gäller det att tillse,

huruvida icke en utsträckning af de fall, då ersättning bör lemnas,

torde kunna med fog ifrågasättas. Dervid ligger den tanken nära till

hands, att konseqvenserna af föreskriften i 31 § 2 mom. af 1871 års

förordning kräfva en dylik utsträckning.

När år 1887 det fastslogs, att derest en person under minst 5

år vistats ej blott utom sin kommun, utan äfven utom riket, så skall

ersättning utgå, oberoende af huruvida samhället är af fattigvård synnerligen

betungadt eller icke, förefaller det naturligt att fortgå på denna

bana och förklara, att, så snart en person under viss tid oafbrutet

vistats utom den kommun, der han har hemortsrätt, bör denna kommun

alltid anses vara berättigad till statsunderstöd för honom sedermera

lemnad fattigvård, antingen personen vistats inom eller utom riket.

För öfrigt torde numera flertalet af de svenska kommunerna hafva en

så pass tung fattigvårdsbörda, att de äfven ur denna synpunkt väl må

anses berättigade att, då en person genom en längre tids vistelse utom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o (15.

kommunen borde hafva förlorat hemortsrätten derstädes, men han det

oaktadt måste af kommunen understödjas, härför erhålla ersättning af

statsmedel.

Att ej några oegentligheter uppstå vid statsunderstödets utdelande,

bör naturligtvis såsom hittills Kong!. Maj:t tillse, hvadan någon ändring

i Kongl. Majrts beslutanderätt ej ifrågasattes.

Det synes mig, på grund af hvad jag sålunda anfört, vara af rättvisa

och billighet påkalladt, att 31 § 2 mom. i kongl. förordningen

den 9 juni 1871 erhåller en förändrad lydelse derutinnan, att orden:

»så framt det är al fattigvård synnerligen betungadt eller ock den eller

de personer, hvilka, enligt hvad ofvan säges, varit borta från samhället,

under samma tid oafbrutet vistats utom riket» derur borttoges.

Men då det tvifvelsutan är lämpligast, att Kongl. Maj:t blir satt i tillfälle

att utreda och behandla frågan, tillåter jag mig hemställa, att

Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till förändring i gällande fattigvårdsförening i det af mig här ofvan

afsedda syfte.»

Uti motionen n:r 140 af herr A. G. Andersson i Himmelsby

anföres:

»Åberopande af de motiv, som i motion n:o 141 förlidet år i

Andra Kammaren af mig afgafs i syfte att få ett tillägg till fattigvårdsförordningens

4 §, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta

ett tillägg till fattigvårdsförordningens 4 §, så att den måtte erhålla

följande lydelse:

För försörjning af tjenstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-,

bruks- eller grufarbetare äfvensom deras hustrur och hemmavarande

minderåriga barn skall, under den tid arbetsaftalet gäller, husbonde

ansvara, så att de ej falla fattigvården till last;

dock, om arbetstagaren dör eller till följd af sjukdom eller annan

anledning ej kan fullgöra det arbete, han sig åtagit, icke längre än

tre månader af den tid, som arbetsaftalet gäller.»

Slutligen har herr E. V. Sahlin uti motionen n:o 167 hemstält,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

ny förordning angående fattigvården eller till de ändringar i den nu

gällande, som vid en genomgående granskning kunna synas lämpliga.

Till stöd för detta förslag har motionären afgifvit en utförlig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 6b.

motivering, af hvilken utskottet, under hänvisning i öfrigt till motionen,

tillåter sig anföra följande utdrag, afsedda att redogöra för hufvudpunkterna

uti motionärens framställning.

»Under de snart 28 år» — så yttrar herr Sahlin — »som förflutit

sedan Kongl. Maj:t utfärdade den ännu gällande förordningen angående

fattigvården, har småningom en allmän mening uppstått, att

denna förordning i många afseenden är otillfredsställande.

Inom de särskilda fattigvårdssambällena hafva ofta svårigheter

uppstått vid förordningens tillämpande. Om också många. af dessa

svårigheter bero på en viss handfallenhet, misstro till förordningen och

oförmåga att begagna de medel densamma erbjuder, så visa dock flere

hvarandra motsägande prejudikat, att lagskipningen äfven i högsta

instans varit förenad med svårigheter.

Inom Riksdagen hafva också många försök gjorts att få enskilda

moment i fattigvårdsförordningen ändrade. Till synnerligen många

eller betydande ändringar hafva dessa försök dock ej ledt — helt

naturligt, då ju föreskrifterna stå i så nära förbindelse med hvarandra,

att ändring af en paragraf lätt medför ändring af en annan, och då

det ju alltid är svårt för en enskild motionär att föreslå en fullt lämplig

formulering af ett lagstadgande.

För att få utrönt, i hvilken grad missnöjet rörande enskilda

punkter af fattigvårdsförordningen är allmänt inom de kommunala

myndigheter, som närmast hafva att handlägga hithörande ärenden,

utsände jag i förening med fattigvårdsdirektören i Gefle, Gösta Englund,

sistlidna år ett frågecirkulär till åtskilliga fattigvårdsstyrelser

inom olika delar af riket. Samma cirkulär sändes äfven till föreningen

för välgörenhetens ordnande i Stockholm.

De 38 svar, som hittills ingått, gifva otvetydigt vid handen, att

önskan om en grundlig revision af fattigvårdsförordningen verkligen

är allmän. _ .....

I alla de 38 skrifvelserna utom en enda (från Wilhelmina) röjes

missnöje med det bestående eller yrkas ändringar i gällande förordning.

Vid redogörelsen för de punkter, i hvilka en revision synes särskilt

önskvärd, följer jag den ordning, som iakttagits i cirkuläret^

hvarvid jag dock icke tager cirkulärets andra punkt i särskild! betraktande,

emedan densamma kan anses vara innefattad under den första

punkten, sedan högsta domstolen genom ofvannämnda utslag af den

30 oktober 1895 förklarat en man, som efter bristande edgång i barnuppfostringsmål

blifvit dömd att betala visst barnuppfostringsbidrag,

skyldig att såsom fader till det ifrågavarande barnet försörja detsamma

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

utan fattigvårdssamhällets betungande samt underkastad den påföljd

för underlåtenhet häraf, kongl. förordningen angående fattigvård stadgar.

Cirkuläret har följande lydelse:

3)1 syfte att söka åstadkomma sådan ändring i vissa delar af

kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, att fattigvårdsstyrelse

må kunna med mindre tidsutdrägt och större kraft, än

hvad nu är möjligt, inskrida mot pligtförgätna familjeförsörjare, få vi

härmed vördsamt anhålla, att I villen i anslutning till nedanstående

frågor benäget insända — om möjligt före den 15 instundande januari

— till undertecknad Englund meddelande om sådana erfarenheter, som

synas ådagalägga behofvet af en ändring i antydd rigtning uti gällande

fattigvårdsförordning.

1. Har det visat sig, att förordningen icke erbjuder fångvårdsstyrelse

tillräckligt verksamma medel att förmå enligt förordningen

försörjningsskyldig att fullgöra sina förpligtelser mot fattigvårdssamhälle,

som föranlåtits taga vård om den försörjningsskyldiges hustru eller

minderåriga barn?

2. Har det visat sig, att fångvårdsstyrelse, som understöd! minderårigt

oäkta barn, icke åtnjutit behöflig! stöd af fattigvårdsförordningen

för att kunna göra sin husbonderätt gällande öfver man, som antingen

sjelf erkänt sig vara barnets fader eller af domstol ålagts att för detsamma

utgifva visst uppfostringsbidrag?

3. Har på grund af det omständliga förfarande, som nyssnämnda

§§ i förordningen föreskrifva i fråga om arbetsföra personer, hvilka

stå under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, olägenhet uppstått genom

det tillfälle att under rättsproceduren afvika från orten, hvartill sjelfva

författningen synes nära nog inbjuda den felaktige?

4. Har det visat sig, att orden »enligt 1 §» i fattigvårdsförordningens

35 § 2 mom. samt 36 § 3 mom. böra utgå?

5. Har efter meddelad fattigvård enligt 1 § åt hustru eller minderårigt

barn framställning gjorts hos vederbörande myndighet om den försörjningspligtiges

hemforsling, och har i sådant fall handräckning

a) lem nate?

b) vägrats?

6. Hafva eljest några olägenheter yppat sig vid tillämpningen

af fattigvårdsförordningen?»

Motionären öfvergår härefter till en redogörelse för de svar å

cirkulärets första och andra fråga, som frän ett flertal fattigvårdsstyrelser

ingått.

liih. till Riksd. Prof. 1899. 7 Sami. 42 Uäft.

<)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Han sammanfattar iunebörden sålunda:

»Ingalunda vittna alla de fall, som ur de ingångna skrifvelserna

exempelvis anförts, om motsvarande brister i fattigvårdsförordningen.

De visa dock, huru ofta det inträffar, att familjeförsörjare afvika och

lemna åt fattigvårdsstyrelsen att taga vård om den öfvergifna familjen,

utan att fattigvårdsstyrelsen finner det löna mödan eller tror sig kunna

på verksamt sätt inskrida mot den pligtförgätne. Af fallens talrikhet

torde framgå, huru nödvändigt det är, att lagstiftningen med klarhet

och bestämdhet anvisar så effektiva medel som möjligt för den pligtförgätnes

tvingande till uppfyllelse af sin skyldighet att försörja de

sina. Om det också icke kan förnekas, att i många af de anförda

fallen fattigvårdsförordningen icke blifvit på bästa sätt tillämpad, så

torde ej heller kunna förnekas, att lagstiftningen i det ifrågavarande

hänseendet skulle kunna göra lagskipningen både lättare och mer effektiv.

Många af svarsskrifvelserna framhålla mycket bestämdt, att något i

denna rigtning bör göras.

Ett skäl, som ytterligare torde förtjena framhållas, är det ekonomiska.

Det är ej ekonomiskt möjligt för en enda medelstor kommun

eller ens för ett flertal af kommuner att under nuvarande förhållanden

anordna en lämplig tvångsarbetsanstalt. Först när man hastigare och

med större säkerhet, än nu är möjligt, kan inskrida mot dem, för

hvilka en sådan anstalt behöfves, torde tillräckligt många kommuner

eller län finna det möjligt att utan allt för stora ekomiska vanskligheter

sammansluta sig för anordnandet af en sådan anstalt — helt

säkert ett utmärkt medel för reglerandet af de här ifrågavarande förhållandena.

»

Derefter anför motionären rörande tredje frågan, hurusom »den

öfvervägande delen af de ingångna svaren bejaka ifrågavarande punkt

i cirkuläret.»

Äfven cirkulärets fjerde fråga har, enligt hvad af motionären

meddelas, i de flesta svarsskrifvelser blifvit jakande besvarad.

Beträffande femte frågan yttrar motionäreu:

»Denna fråga i cirkuläret afsåg att få utrönt, huruvida, efter framställning

af fattigvårdsstyrelse, vederbörande myndigheter i allmänhet

lemnade handräckning för forsling till hemorten af derifrån afvikne

familjeförsörjare, om hvilkas hustrur eller minderåriga barn fattigvårdsstyrelse

föranlåtits taga sådan vård, som afses i fattigvårdsförordningens

§ 1.

Endast ett fåtal fättigvårdsstyrelser synes hafva för sed att hos

vederbörande myndigheter begära handräckning för de afviknes hem
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

forsling. Då dylik handräckning begärts, har, enligt den erfarenhet

som vunnits af fattigvårdsstyrelsen i Karlskrona, sådan framställning

»vanligen ledt till önskadt resultat». Malmö fångvårdsstyrelse deremot

har, såsom förut under tredje frågans behandling påpekats, gjort den alldeles

motsatta erfarenheten, att Kongl. Maj-.ts befallingshafvande »vägrar

lemna den begärda handräckningen, äfven om forslingskostnaden förskotteras»;

»styrelsen gör numera aldrig något försök i den vägen».

Fattigvårdsstyreleerna i Borås, Timrå socken och Gefle hafva

endast i ett fåtal fall blifvit vägrade begärd handräckning och då, efter

hvad det vill synas, vanligen på grund af formella skäl. Venersborgs

fångvårdsstyrelse gifver kort och godt »det besked, att handräckning,

i de fall sådan begärts, vägrats».

Derefter redogör motionären för de ändringar, som, utöfver de

redan oförmälda, uti de ingångna svaren ifrågasatts uti fattigvårdsförordningen

och hvilka, efter hvad som upplyses, afsett ett stort antal

paragrafer i förordningen.

Särskildt utförligt behandlar motionären frågorna om den så

kallade legala fattigvården och om hemortsrätten.

Rörande den förstnämnda yttras:

»Rätten till nödtorftig fattigvård är nu begränsad till de fall, der

minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnnessjukdom,

vanförhet eller lyte är oförmögen att förvärfva hvad till lifvets

uppehållande oundgängligen erfordras, befinnes sakna egna medel samt

underhåll af annan. Men om eu man eller qvinna väl har krafter nog

att förvärfva hvad till hans eller hennes eget lits upphållande oundgängligen

kräfves, men uppenbarligen saknar krafter att förvärfva

hvad som oundgängligen erfordras för uppehållande af deras lif, för

hvilka han eller hon är försörjningspligtig, så finnes ingen rätt till

nödtorftig fattigvård. Om en fattigvårdsstyrelse vägrar att understödja

en familj i sådana omständigheter — och det har inträffat med afseende

på sådana familjer, som ej hafva hemortsrätt i den kommun,

hvari de vistas — så finnas inga medel att tvinga den dertill.

Den nu gällande fattigvårdsförordningens § 1 har visserligen

tillkommit i syfte att begränsa den legala fattigvården, som enligt

fattigvårdsförordningen af den 13 juli 1853 ansågs vara alltför mycket

utsträckt och derigenom vålla alltför stora fattigvårdsutgifter. Men det

synes, som om uppfattningen af samhällets pligt att vårda sig om de

fattige nu vore en annan än den, som gjorde sig gällande t. ex. i

1889 års riksdagsskrifvelse i denna fråga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Man har fruktat att genom utsträckt rätt till fattigvådshjelp uppmuntra

lätja och vårdslöshet. Men det synes böra allvarligt undersökas,

om man verkligen når hvad man i denna del önskar genom

en begränsning i § 1 af de fall, i hvilka fattigvård skall meddelas,

och om man icke snarare skulle vinna det genom en utsträckt rätt

för samhället att fordra arbete af den, som mottager fattigvård, och

äfven i öfrig! öfver dem utöfva husbonderätt. Effektiva åtgärder i

denna rigtning skulle, utan att utestänga verkligen behöfvande från

rätt till hjelp, motverka de arbetsföres lättja och vårdslöshet och deras

benägenhet att falla fattigvården till last och verka både till hjelp

och till uppfostran.

I det norska förslaget till »Lov om Fattigvaesenet», framlagdt af

»Komiteen til Behandling af Fattiggivningen» i ett betänkande af den

31 januari 1898 lyder § 1 så:

»Enhver som savner midler til Livsophold eller till Kur og Pleie

i Sygdomstilfelde, derhos er ude af Stånd til åt erhverve det nödtorftige

og heller ickke nogen Forsprgelsespligtig, som evner åt understötte

ham, skal, forsaavidt Trangen ikke ad anden Vei afhjaelpes, i

den Udstrekning og paa den Maade, Fattigstyret Under hensigtsmaassig,

tilstaaes förnöden Bistånd af det offentliga Fattigvassen. Den Understöttelse

nogen saaledes har oppebaaret for sig selv efter det 15:de

Aar, for iEgtefaslle eller Barn kan Fattigvaesenet af ham fordre erstattet.»

Förslaget innefattar vidare bland annat följande föreskrift:

§ 8. »Enhver som for sig, ^Egtefelle eller Barn under 15 Aar

nyer Fattigunderstpttelse staar under Tilsyn af Fattigstyret.»

Rörande arbetsföra personer föreslås:

§ 29. »Arbedsföre og friske Folk, som henvänder sig til Fattigstyret

om Hjaelp under midlertidig Nödstilstand, skal af dette anvises

lönnet Arbeide eller henvises till Arbeidshjem. Det paahviler By- og

Herredsstyret att fatte de fornpdne Beslutninger om saadant Arbeide

og bevilge de dertil fornödne Midler.»

Det synes mig vara synnerligen önskvärd!, att en omsorgsfull

undersökning göres, om icke vår fattigvårdsvårdsförordning borde omarbetas

i den rigtning, som genom dessa förslag ant.ydes.»

»Rörande frågan om hemortsrätten och tiden för dess förvärfvande

hafva», yttrar motionären, »som bekant, meningarne i alla tider varit

mycket delade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N;o 65.

I vårt land hafva vi nu under en lång följd af år gjort ett experiment

med en helt kort tids vistelse inom en kommun såsom vilkor

för förvärfvande af hemortsrätt inom densamma. Detta experiment

synes enligt den allmänna meningen icke hafva slagit väl ut. En af

de värsta olägenheterna synes vara den alltför starka frestelse, som

hemortsrättens vinnande på så kort tid medför för både kommuner och

enskilde att genom mindre goda medel befria en kommun från en redan

förefintlig eller inom den närmaste tiden väntad fattigvårdsutgifr. Antydningar

om sådant saknas icke bland de inkomna svarsskrifvelserna;

att icke den genom fattigvårdsförordningen af år 1871 införda minskningen

i den tid, som fordras för hemortsrätts förvärfvande, kunnat

omintetgöra den väldiga striden mellan kommuner angående hithörande

frågor, är också nogsamt bekant. Redan mängden af sådana rättstvister

och den tid, som krälves för dessas afgörande, synes göra en

granskning af de i fattigvårdsförordningen faststälda grunderna önskvärd.

Fattigvårdsstyrelsen i Vestervik skrifveri »Hvad som synnerligen

besvärar oss är, att staden är omgifven af 5 landsförsamlingar, hvarifrån

inflyttningar på ett eller annat sätt beredas personer, som äro af den

ålder, att de inom kort måste falla fattigvården till last.» Örgryte

sockeus fattigvårdsstyrelse säger: »att många exempel skulle kunna

lemnas, huru en styrelse sökt bereda understödstagare annan hemort

för att derigenom befrias från underhållsskyldighet; styrelsen framhåller

äfven såsom något synnerligen vanligt, att fattigvårdsstyrelser

undandraga sig den sanningspligt, som erfordras för sakens utredning.»

Sundsvalls fattigvårdsstyrelse anser, att tiden för vinnande af

hemortsrätt bör förlängas. Denna åsigt delas äfven af Gefle stads

fattigvårdsstyrelse, som i detta sammanhang anför, hurusom öfverallt

i våra grannländer fordras dubbelt så lång tid som i Sverige för

hemortsrätts förvärfvande: i Norge 2 år, i Tyskland likaledes 2 år, i

England 3 år, i Skottland 5 år, i Danmark likades 5 år. Ett återgående

till 1847 års fattigvårdsförordning, som föreskref 3-årig vistelse

inom en kommun såsom vilkor för hemortsrätts vinnande, skulle enligt

styrelsens mening både verka välgörande till förminskande af de år

från år ökade fattigvårdsmålen — styrelsen åberopar erfarenheten

från England — och utgöra ett helsosamt korrektiv mot det s. k.

»kommunalskoj», som bedrifves i ganska stor utsträckning af en hel

del till städer angränsande landskommuner och som består deruti, att

fattiga familjer med många barn eller fattiga snart 60 år gamla ensamstående

personer, hvilka antagaB snart blifva i behof af fattigvård,

flyttas in till närmaste stad, der en eller annan halfårs-hyra på något

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

hemlighetsfullt sätt betalas för den inflyttade familjen. Denna vinner

ofta sålunda hemortsrätt i staden, innan fattigvårdsbehofvet yppar sig.

Om det erfordras 3-årig vistelse inom kommun, för att man der skulle

vinna hemortsrätt, torde det blifva för dyrbart för vederbörande att

hela tiden underhålla den ena familjen efter den andra.

Det torde emellertid också kunna sättas i fråga, om icke de

svårigheter, som vi i vårt land erfara i afseende på hemortsrätten,

följa af sjelfva principen, att en kommuns försörjningspligt skall göras

beroende af den tid, den behöfvande vistats inom kommunen. Den

väsentliga förändringen i Englands fattigvårdsväsen under senare tider,

hvars verkningar bland annat röja sig i minskningen af fattigvårdsmålen,

torde mindre vara en ändring i bestämmelserna angående tiden

för hemortsrättens vinnande än fastmer genomförandet af arbetshusprincipen.

Enligt Gerichtsassessor d:r P. F. Aschrott (Das englische

Armenwesen, i Gustaf Schmollers Staats- und socialwissenschaftliche

Forschungen, V: 4) är i England frågan om en fattigs hemortsrätt

numera af mycket underordnad betydelse, och den allmänna meningen

tenderar derhän, att understödet — såsom redan till allmän belåtenhet

sker i Irland — skall beviljas af den kommun, inom hvars område

behofvet gör sig gällande, i allmänhet utan rätt för denna kommun

till ersättning af någon annan kommun (sid. 164 tf.). Vilkoret för att

en sådan bestämmelse skall vara möjlig synes vara, att man genom

välordnade arbetshus (workhouse) bereder hvarje behöfvande tillfälle att

förvärfva lifvets nödtorft, dock alltid med iakttagande, att den sålunda

understödde icke får det bättre än de fattigaste bland frie arbetare;

hvarjemte man genom inskränkning i friheten och sträng disciplin

söker göra arbetshuset lockande endast vid verklig nöd (sid. 192 ff.).

Endast i vissa undantagsfall samt i större städer tillätes understöd åt

arbetsföra män och qvinnor utom arbetshuset.

Vare sig nu ett sådant system kan för våra förhållanden finnas

möjligt och lämpligt eller icke — nog synas tillräckligt många skäl

tala för eu omsorgsfull förnyad pröfning af de grunder, enligt hvilka

samhällets försörjningspligt fördelas på de särskilda kommunerna.

Äfven rörande åtskilliga detaljfrågor i afseende på hemortsrätten

hafva yrkanden gjorts om ändring i det bestående.

Så anmärker Helsingborgs fattigvårdsstyrelse som en brist, att

s. k. fästeqvinna ej i fattigvårdshänseende är likstäld med laglig

hustru.»

Slutligen uttalar motionären följande omdöme rörande resultaten

af den verkstälda undersökningen:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65. 15

»Af hvad jag haft äran anföra synes mig framgå:

att vårt fattigvårdsväsen i många stycken lider af brist på ordning

och fasthet;

att bland dem, som närmast hafva att tillämpa fattigvårdsförordningen,

den åsigten är ganska allmän, att förordningen behöfver omarbetas

;

att i väsentliga punkter tillräckliga skäl för en sådan önskan

blifvit anförda, särskild!, beträffande föreskriften om s. k. legal fattigvård,

om åtgärder mot försumliga familjeförsörjare, om fattigvårdsstyrelses

husbondevälde öfver understödda behöfvande, om hemortsrätts

förvärfvande och deri grundad rätt till understöd af viss kommun.»

I den af herr Sahlin afgifna motionens syfte hafva två af Andra

Kammarens ledamöter instämt.

Då utskottet uu går att öfver forenämnda motioner afgifva utlåtande,

anser sig utskottet böra först till behandling upptaga herr

Sahlins motion, såsom i sig innefattande ett yrkande — yrkandet om

utarbetande af förslag till ny fattigvårdsförordning — af sådan omfattning,

att, derest detsamma vunne godkännande, särskild åtgärd på

grund af någon utaf de öfriga motionerna i ämnet ej kunde ifrågakomma.

. Nämnda yrkande, liksom det alternativt dermed framstälda om

ändringar uti gällande fattigvårdsförordning, grundar herr Sahlin företrädesvis

på förment bristfällighet hos nuvarande lagbestämmelser i

fyra särskilda afseenden, nemligen i hvad samma bestämmelser afse

dels den s. k. legala fattigvården, dels åtgärder mot försumliga familjeförsörjare,

dels fattigvardsstyrelses husbondevälde öfver understödda

behöfvande, dels slutligen hemortsrätts förvärfvande och deri grundad

rätt till understöd af viss kommun.

Hvad till en början angår hemortsrätten, synes motionären hafva

åsyftat förändring af gällande bestämmelser härutinnan antingen sålunda,

att tiden för hemortsrätts förvärfvande blefve längre än nu är

fallet, eller ock i sådan rigtning som den, enligt motionärens uppgift,

nu i England rådande, och enligt hvilken hemortsrätten allt mera och

mera förlorar sin betydelse i fattigvårdslagstiftningen i följd af arbetshussystemets

genomförande.

Mot en förlängning af tiden för hemortsrätts förvärfvande kunna

emellertid anföras enligt utskottets tanke tungt vägande skäl. Härvid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

torde böra erinras derom, att frågan om hemortsrätten utgjort föremål

för mycken öfverläggning och pröfning under förarbetena till gällande

fattigvårdsförordning. I anledning åt 1869 års Riksdags skrifvelse,

deri uttalades önskvärdheten att hemortsrätten grundades på två på

hvarandra följande mantalsskrifningar i stället för en, som efter 1853

års förordning var regel, togs nemligen denna fråga under ompröfning

af den komité, som i följd af nämnda riksdagsskrivelse tillsattes för

utarbetande af ny fattigvårdsförordning. Komitén kom dervid till det

resultat, att den af Riksdagen ifrågasatta förändringen icke var att

förorda. Äfven då hemortsrätten berodde af endast en mantalskrifning,

vore det icke sällan förenadt med mycken svårighet att kunna åstadkomma

den för bestämmande af eu persons hemortsrätt nödiga utredning,

helst, ehvad mantalsskrifning egt rum eller icke, det måste undersökas

och pröfvas, hvarest sådan skrifning rätteligen bort ske. Väsentligt

större svårighet skulle härutinnan uppstå, om det skulle vara nödigt

utreda, hvarest personen i fråga senast för två på hvarandra följande

år författningsenligt bort vara mantalsskriven. Ett sådant stadgande,

utgörande i sjelfva verket en hufvudsaklig återgång till hvad

uti ifrågavarande hänseende var stadgadt i 1847 års förordning, skulle,

enligt komiterades öfvertygelse, för visso föranleda. årslånga invecklade

tvister emellan de särskilda samhällena och tillika leda till för de

arbetande och mindre bemedlade folkklasserna särdeles olycksbringande

vexationer, afseende deras fördrifvande från de samhällen,

till hvilka de inflyttat. Det ändamål, som afsåga med stadgandet om

förlängd tid för hemortsrätts förvärfvande, nemligen att bereda erforderligt

skydd mot försök att från ett, till annat fattigvårdssamhälle

insmyga fattighjon, vunnes ej heller genom stadgandet om två

mantalsskrifningar, ty, om i sådan afsigt en obetydlig hemmansdel, en

qvarn, eu såg, ett torp eller blott en bostadslägenhet mot en afgift af

några tiotal riksdaler för ett år arrenderades åt någon nära i armod

varande person samt mantalsskrifning under hösten det ena året verkstäldes

med afseende å tilltänkt inflyttning det nästföljande årets fardag,

blefve denna person under arrendetidens lopp för andra gången

inom samhället mantalsskrifven, och han kunde således äfven med

vilkoret om två på hvarandra följande mantalsskrifningar komma att

efter en tid af endast åtta till nio månader betunga samhället med

fattigvård.

Det högsta åter, som kunde vinnas genom bestämmelsen om två

på hvarandra följande mantalskrifningar, vore, att en till ett fattigvårdssamhälle

inflyttad person ej kunde förr än han ett år efter första man
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 65

talsskrifningen blifvit eller bort blifva andra gången mantalsskrifven,

komma att falla samhällets fattigvård till last; men samma, om ej vida

större skydd i berörda hänseende vunnes i alla händelser derigenom,

att den tid, efter hvars förlopp en inflyttad person kunde komma att

betunga samhället med fattigvård — hvilken efter 1853 års förordning

utgjorde sex månader, efter det personen till följd af skedd inflyttning

blifvit eller bort blifva mantalsskrifven — förlängdes till ett år; och då

man, utan att afvika från gällande allmänna grunder i fråga om hemortsrätt,

kunde genom en sådan förlängning afhjelpa de missförhållanden,

som 1853 års förordning i angifna hänseende visat sig medföra,

blef en sådan ändring af komiterade förordad.

I enlighet med denna komiterades mening äro de nu gällande

bestämmelserna om hemortsrätt affattade.

För utskottet äro ock de skäl, som anförts till stöd för dessa

bestämmelsers bibehållande, allt fortfarande afgörande, och utskottet

kan ej tillstyrka förlängning af tiden för hemortsrätts förvärfvande.

Hvad motionären anfört om det i England tillämpade arbethussystemet

har ej heller synts utskottet böra föranleda till någon framställning

från Riksdagens sida. Dels äro de meddelade uppgifterna

alltför kortfattade, att af dem skulle kunna hemtas någon uppfattning

om berörda systems gagnelighet, dels torde med skäl kunna på förhand

antagas, att förhållandena i England förete sådan olikhet mot de

i vårt land rådande, att näppeligen fattigvårdslagstiftuingen kan ordnas

efter samma principer i de båda länderna.

I fråga om fattigvårdsstyrelses husbondevälde öfver understödda

behöfvande har motionären förordat sådan ändring af gällande bestämmelser,

att uti fattigvårdsförordningens 35 § mom. 2 och 36 § mom. 3

orden »enligt 1 §» skulle utgå.

Utskottet kan ej förorda de sålunda ifrågasatta förändringarne.

De skulle nemligen innebära afsteg från den princip i afseende å

husbondeväldet, som fattigvårdsförordningen uppstält, och enligt hvilken

endast den obligatoriska fattigvården bereder fat.tigvårdsstyrelsen dylik

rätt öfver annan person än den, som är föremål för fattigvården.

Enligt utskottets tanke skulle en sådan ändring som den föreslagna

kunna medföra afsevärda betänkligheter genom att åt fattigvårdsstyrelsen

medgifva en ovilkorlig rätt utan att å andra sidan ålägga

densamma en ovilkorlig skyldighet. I utöfniugen af den s. k. frivilliga

fattigvården skulle såmedelst kunna insmyga sig en hel del

missbruk i syfte att trakassera fattigvårdsstyrelsen mishagliga personer.

Bih. till Liksd. Prof,. 1859. 7 Sami 42 Raft 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Dessutom torde det af motionären åsyftade ändamålet med de

föreslagna ändringarne — att ställa sådan försörjningspligtig person,

som genom lät ja eller liknöjdhet ådrager sina minderåriga barn eller

sin hustru sådan nöd, att fattigvård faktiskt måste till dem lemnas,

under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde — derest detsamma anses

önskvärdt, vida lämpligare kunna vinnas genom ändring af förordningens

1 § i syfte att utvidga begreppet legal eller obligatorisk fattigvård.

Denna fråga har äfvenledes blifvit uti herr Sahlins motion behandlad;

och, såsom af den lemnade redogörelsen för svaren å det

kringsända cirkuläret framgår, har allmänt uttalats anslutning till

tanken på lista paragrafens ändring i antydt syfte. Äfven utskottet delar

en sådan uppfattning. Visserligen synas ordalagen i paragrafen ej

lägga hinder i vägen för en sådan tolkning — hvilken enligt utskottets

uppfattning är den efter förhållandenas natur bäst afpassade — att

fattigvård enligt paragrafen skall utgå, så snart den faktiska omöjligheten

att förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras

är för handen; men den praktiska tillämpningen har visat, att

denna tolkning ej blifvit af den högsta dömande myndigheten godkänd.

Särskildt belysande är härutinnan det af motionären omnämnda

högsta domstolens utslag den 20 september 1883, hvarigenom fastslagits,

att fattigvård, som ufgifvits till minderårig, är att betrakta

såsom frivillig, äfven om den försörjningspligtige faktiskt är urståndsatt

att fullgöra denna sill skyldighet, såvida ej oförmågan beror på

någon af de i paragrafen särskildt angifna omständigheter. Ett sådant

förhållande kan enligt utskottets mening ej anses vara med fattigvårdsförordningens

anda öfverensstämmande, och utskottet vill sålunda för

sin del förorda utvidgning af den obligatoriska fattigvården till de

fall, då man eller qvinna väl hafva förmåga att förvärfva hvad till

hans eller hennes eget lits uppehållande oundgängligen kräfves, men

uppenbarligen saknar krafter att förvärfva hvad som oundgängligen

erfordras för deras uppehälle, för hvilka han eller hon är försörjningspligtig.

De å det af motionären utsända cirkuläret inkomna svaren vittna

oförtydbart om behofvet af skärpta lagstiftningsåtgärder mot sådana

familjeförsörjare, som af lätja eller liknöjdhet försumma sin försörjningspligt.

Af svaren framgår nemligen nogsamt svårigheten och i många

fall omöjligheten att med nu gällande bestämmelser förmå ifrågavarande

personer att fylla sin försörjningspligt eller att å dem tillämpa gällande

ansvarsbestämmelser. Orsaken härtill torde, på sätt motionären anmärkt,

bero dels på lättheten för dylika försumlige familjeförsörjare att hålla

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

sig undan, så att fattigvårdsstyrelsen ej erhåller kunskap om deras

vistelseort, dels ock på den omständliga procedur, som, derest personens

i fråga vistelseort är känd, kräfves för hans ställande under

fattigvårdsstyrelses husbondevälde liksom ock för hans dömande till

tvångsarbete, efter af fattigvårdsstyrelsen gjord anmälan.

Såsom medel för afhjelpande af antydda missförhållande har uti

några af de till motionären ankomna svaren föreslagits en förenkling

af proceduren i nära öfverensstämmelse med den i 2 och 3 §§ af lagen

den 12 juni 1885 stadgade behandlingen af lösdrifvare.

Denna tanke förtjenar enligt utskottets uppfattning beaktande, då

ej något skäl synes föreligga att visa större skonsamhet mot familjeförsörjare,

som af lätja eller liknöjdhet åsidosätta sin försörjningspligt,

än mot lösdrifvare. Att genom en ändring i sålunda ifrågasatt rigtning

förhållandena komme att gestalta sig vida gynsammare än nu i fråga

om husbonderättens och ansvarsbestämmelsernas effektivitet, kan enligt

utskottets åsigt tagas för gifvet.

Utskottet anser sig alltså böra förorda bifall till motionärens

framställning, i hvad densamma afser skärpta lagstiftningsåtgärder mot

sådana försörjningspligtige personer, som af lätja eller liknöjdhet försumma

denna skyldighet.

Att för åvägabringande af denna förändring jemte den af utskottet

äfvenledes förordade i fråga om utvidgning af den obligatoriska

fattigvårdens begrepp hemställa om utarbetande af ny fattigvårdsförordning

kan utskottet emellertid ej tillstyrka. Båda de ifrågavarande förändringarne

kunna utan rubbning af förordningens hufvudprinciper utan

svårighet genomföras, och hvad motionären i öfrigt anfört har ej synts

utskottet vara af beskaffenhet att böra föranleda till några mera genomgripande

förändringar i den gällande fattigvårdslagstiftningen.

Herr J. El lassons uti motionen n:o 44 framstälda yrkande går ut

på införande uti fättigvårdsförordningen af detaljerade föreskrifter om

hvad fattigvård sstyrelse i olika fall har att iakttaga för utfående hos

annat fattigvårdssamhälle af fattigvård, som enligt 1 § utgifvits af det

egna fattigvårdssamhället.

1 sin nuvarande lydelse ^innehåller 29, § den föreskriften, att

sökande fångvårdsstyrelse skall vid sin ansökning foga tillgängliga

handlingar till upplysning om det fattigvårdssamhälle, dor den nödstäldo

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

har hemortsrätt, samt anmäla de förhållanden, af hvilka fattigvården

påkallats, och beskaffenheten deraf. Såvidt utskottet kan finna, äro

dessa bestämmelser för sitt ändamål lämpliga och tillräckliga. Att i

ämnet gifva så i detalj gående föreskrifter, som dem motionären föreslår,

synes deremot icke vara med fog påkalladt, enär dessa detaljerade

föreskrifter dels i åtskilliga punkter äro öfverflödiga, såsom redan till

sitt innehåll innefattade i de mera allmänt hållna bestämmelser, dem

lagbudet nu innehåller, dels i många fall skulle ålägga sökande styrelserna

ett onödigt besvär, alldenstund en mängd fattigvårdsmål tvifvelsutan

lätt låta sig lösa, utan att vid talans anhänggiggörande så minutiösa

föreskrifter behöfva iakttagas som dem, hvilka motionären vill

hafva genomförda. Och i den mån motionären vill genom de nya bestämmelserna

särskildt främja och tillgodose det fattigvårdssamhälles

intresse, mot hvilket sökande styrelsens talan är rigtad, gäller helt visst

här såsom i andra rättstvister med fog den regeln, att man af en

kärande eller sökande icke bör billigtvis begära annan bevisning eller

utredning, än den som kan tjena att styrka hans egen talan, lemnande

åt vederparten att utreda och ådagalägga hvad som tilläfventyrs kan

mot anspråket invändas. Utskottet finner sig fördenskull böra afstyrka

bifall till nu ifrågavarande motion.

Hvad derefter angår herr Zakrissons motion, vill utskottet erinra

derom, att enligt 3 § 6 mom. af gällande mantalsskrifningsförordning

den, som intagits å sjukvårds- eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt

utom hemorten, ej må af sådan anledning der mantalsskrifvas.

Han kan sålunda ej der förvärfva hemortsrätt. Motionärens framställning

afser derför, såsom ock af honom angifves, endast de fall, då

sinnessjuk person mottages till privat vård utom hemorten. Utan att

bestrida att enstaka kommuner finnas, inom hvilka på grund af dylikt

förhållande afsevärda olägenheter uppstått, finner sig utskottet dock ej

kunna tillstyrka en lagförändring i den utaf motionären angifna syftning.

Att i särskilda fall fattigvårdslagstiftningen, huru den än må vara

affattad, skall komma att medföra ojemnhet i sina verkningar, kan svårligen

undvikas. Men att vidtaga ändringar i lagen med hänsyn till förhållanden,

hvilka, huru behjertansvärda de än synas, dock måste betecknas

såsom undantagsfall af blott lokal och mången gång blott tillfällig

och öfvergående betydelse, synes ej vara rigtigt. En föreskrift af

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

den innebörd, motionären önskar, lärer så mycket mindre kunna tillstyrkas,

som det med skäl kan sättas i fråga, om ej föreskriften med

lika fog borde gälla för fall, der personer mottagas till enskild vård

utom hemorten på grund af annan sjukdom än sinnessjukdom, och måhända

ytterligare för äfven andra fall, hvilka nog kunde påvisas vara

analoga med det af motionären särskildt åsyftade.

Jemväl herr Odencrants’ motion föranlåtes utskottet afstyrka.

Den skiljaktighet, som nu förefinnes i fråga om förutsättningen för

statsunderstöds erhållande för det fall, ‘att fattigvårdssamhälle måst utgifva

fattigvård till person, som oafbrutet under fem år vistats utom

samhället men inom riket, och det fall, då personen i fråga vistats utom

riket under hela nämnda tid, synes utskottet nöjaktigt kunna försvaras

med den senares större likställighet med en icke svensk medborgare,

beträffande hvilken staten, enligt 29 § 3 mom. fattigvårdsförordningen,

har ovilkorlig skyldighet att ersätta till honom enligt 1 § utgifven

fattigvård.

Hvad motionären anfört om den tunga börda, fattigvården lägger

på kommunerna, förtjenar visserligen beaktande; men då, på sätt ock

motionären ansett sannolikt, det torde kunna antagas, att kommunalskattekomitén

kommer att egna sin uppmärksamhet åt frågan i hvad

mån lindring i denna börda må kunna genom statens mellankomst beredas,

har utskottet ansett skäl ej föreligga, att uti förordningen nu

vidtages ändring i syfte att för några speciella fall, hvilka sannolikt

mera sällan förekomma, skärpa statens understödspligt gent emot kommunerna.

Utskottet har slutligen att yttra sig om herr A. G. Anderssons

motion angående ändring i fattigvårdsförordningens 4 § i syfte att inskränka

husbondes försörjningspligt mot tjenstehjon och andra i paragrafen

omförmälda personer.

Dervid kan utskottet, då motionären endast åberopat sin för en

liknande framställning vid sistlidet års Riksdag afgifna motivering, nöja

sig med att återgifva, hvad lagutskottet då anförde:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

»Om än», så yttrade utskottet, »den husbonde enligt 4 § af ifrågavarande

förordning åliggande skyldighet att, under den tid arbetsaftal

gäller, svara för försörjning af tjenstehjon samt de i paragrafen angifna

arbetare med deras hustrur och hemmavarande minderåriga barn,

så att de icke falla fattigvården till last, mången gång kan blifva

betungande nog, så synes i allt fall denna skyldighet för husbonden,

hvilken, hvad den i arbetsaftalet afsedda tid angår, betingat sig rätten

att använda tjensthjonets eller arbetarens kraft och som derför måste

anses vara närmast att, då denna kraft sviker, draga nödig försorg om

tjenstehjonet eller arbetaren och deras familjer, icke böra inskränkas.

Det ifrågavarande stadgandet hvilar, enligt utskottets åsigt, på eu patriarkalisk

uppfattning af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

hvilken uppfattning utskottet icke vill bidraga att rubba.»

För egen del vill utskottet dessutom erinra derom, att sistlidet

års Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhöll om utarbetande och

framläggande för Riksdagen af förslag till ny legostadga, och att det

vid sådant förhållande ej torde vara lämpligt att rubba enstaka bestämmelser

om rättsförhållandet mellan husbonde och tjenstehjon.

Under åberopande af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

l:o att Riksdagen, i anledning af herr Sahlins

motion, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag dels till sådan ändring eller förklaring

af 1 § uti gällande förordning angående fattigvården,

att rätten till fattigvård enligt nämnda paragraf

utsträckes till de fall, då man eller qvinna väl hafva

förmåga att förvärfva hvad till hans eller hennes eget

lifs uppehållande oundgängligen kräfves, men uppenbarligen

saknar krafter att förvärfva hvad som oundgängligen

erfordras för deras uppehälle, för hvilka han

eller hon är försörjningspligtig, dels ock till skärpta

och mera effektiva bestämmelser mot familjeförsörjare,

som af lätja eller liknöjdhet försumma sin försörjningspligt.

2:o) att

a) Herr Eliassons motion;

b) Herr Zakrissons motion;

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

c) Herr Odencrants motion; samt

d) Herr Anderssons motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 maj 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation

af herrar G. Andersson, Leman och Friherre Trolle, hvilka ansett, att

utskottet bort afstyrka bifall jemväl till Herr Sahlins motion.

samt af Herr J. Anderson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka

bifall till Herr Odencrants’ motion;

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:126 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande lagstiftning rörande fattigvården. , • . , . f . - , .. s. 1 i texten