Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande jon dels tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.

1899-03-20 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1899:37, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande jon dels tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

1

W:o 37.

Ank. till Eiksd. kansli den 20 mars 1899, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets

jemte dertill hörande jon dels tillstånd, styrelse och

förvaltning under år 1897.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda

revisionsberättelse jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk

och myndigheter till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar

blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och

inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,

underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet att dervid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit

iakttagen.

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft. (N:o 37.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Staiiut»kottets Utlåtande N:o 37.

Arméföryaltningen.

§ l.

(Eev.-ber. pag. 89; uti. pag. 476.)

iZgaTfrdn ^ riksstatens fjerde hufvudtitel hade, såsom i förevarande revisionsansiaget

till berättelse erinras, under en följd af ar anslagits och vore för revisionsåret

Tydare jemväl uPPfördt ett extra anslag å 9,000 kronor till bestridande af kostoch

naden för officerares utsändande till främmande länder i ändamål att

%ZnemZ inhemta upplysningar rörande krigsväsendet och såsom bidrag till de kostnader,

officerare måste vidkännas under anställning i utländsk krigstjenst

eller eljest under resor utomlands för utbildning i sitt yrke; och hade från

detta anslag jemväl utgått medel för att bereda tjensteman vid intendenturen

tillfälle att genom besök i främmande länder tillgodogöra intendenturen

den der vunna erfarenheten om hvad till en arméns hushållning

hörde.

Från nämnda anslag hade emellertid under revisionsåret på grund af

kongl. brefven den 17 juli 1896, den 26 mars och den 29 oktober 1897

utbetalts till en militär-attaché i Petersburg 1,800 kronor och till en

militär-attaché i Paris 1,500 kronor, tillhopa 8,300 kronor.

Då å tredje hufvudtiteln funnes uppfördt ett särskildt för militärattachéer

afsedt anslag a 8,471 kronor, ville det synas revisorerne, som

om anslaget till reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän icke

bort för arfvoden åt militär-attachéer tagas i anspråk.

Till resestipendier för artilleri- och ingeniörofficerare vore å fjerde

hufvudtiteln uppfördt ett ordinarie anslag af 7,000 kronor, afsedt att fördelas

i två stipendier för artilleriofficerare å 2,000 kronor hvardera, och

ett stipendium för ingeniörofficerare å 3,000 kronor, hvadan för dessa

båda vapenslags behof af resestipendier syntes vara på ett tillfredsställande

sätt sörjdt.

För arméns alla öfriga officerare jemte intendenturtjenstemännen

funnes deremot blott det förenämnda anslaget å 9,000 kronor till resestipendier;

men genom att detsamma, på sätt ofvan omförmälts, delvis

användes till aflöning åt militär-atta,chéer, inskränktes väsentligen möjligheten

att komma i åtnjutande af reseunderstöd för alla dem, för hvilka

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 3

anslaget vore afsedt, till följd hvaraf det ändamål, Riksdagen med detta

anslag velat främja, till större eller mindre del förfelades.

Revisorerne hade a här nämnda förhållanden velat fästa Riksdagens

uppmärksamhet.

I utlåtande af den 18 januari innevarande år angående revisorernes

anmärkningar i fråga om fjerde hufvudtitelns förvaltning har arméförvaltningen

å civila departementet beträffande revisorernes omförmälda framställning

endast anfört, att det i densamma berörda ärende icke varit

föremål för annan arméförvaltningens embetsåtgärd än utbetalning på

grund af Kongl. Maj:ts bref. 8 r

På sätt revisorerne anmärkt, har från det å fjerde hufvudtiteln uppförda

extra anslaget å 9,000 kronor till reseunderstöd åt officerare och

intendenturtjenstemän^ under revisionsåret utbetalts arfvoden till militärattachéer;

och då, såsom revisorerne äfven erinrat, å tredje hufvudtiteln

finnes uppfördt ett särskilt för militär-attachéer afsedt anslag, har den

anmärkta utbetalningen från förstnämnda anslag ådragit sig utskottets

uppmärksamhet, enär här synes föreligga en sammanblandning af till

olika hufvudtitlar hörande utgifter. Då emellertid, enligt hvad revisorerne

jemväl påvisat, ifrågavarande anslag är afsedt, bland annat, till bestridande

af kostnaden för officerares utsändande till främmande länder i

ändamål att inhemta upplysningar rörande krigsväsendet och detta äfven

ligger inom området af det uppdrag, som lemnas militär-attachéer, har

utskottet ansett kunna ifrågasättas, huruvida icke i sjelfva verket det med

anslaget afsedda ändamål, eller beredande af tillfälle för officerare att å

utrikes orter inhemta militära kunskaper, blifvit i omförmälda fall tillgodosedt;

och vid sådant förhållande har utskottet icke tilltrott sig böra

förorda, att med anledning af revisorernes förevarande framställning0någon

särskild åtgärd från Riksdagens sida vidtages, helst det torde kunna förutsättas,

att, sedan uppmärksamheten nu blifvit å detta ämne väckt, utgifterna

från ifrågavarande anslag hädanefter komma att strängt begränsas

till reseunderstöd åt vederbörande officerare och intendenturtjenstemän.

Hvad . i detta ärende förekommit har utskottet emellertid ansett sig

böra för Riksdagen

anmäla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Ang. försäljning

af en

byggnad vid

Jönköpings

regementes

mötesplats.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 90; uti. pag. 481.)

Revisorerne hafva vidare omförmäla hurusom, enligt räkenskapshandlingarna

för anslaget till byggnader och sängkläder på mötesplatserna

m. m., efter behörig pålysning den 20 november 1897 hållits offentlig

auktion å en »Jönköpings regemente» tillhörig byggnad, det s. k. gamla

sjukhuset. Dervid hade högsta anbudet afgifvits å 470 kronor. Under

den enligt auktionskungörelsen vederbörande myndighet förbehållna tid

af 8 dagar att antaga eller förkasta vid auktionen afgifna anbud hade

inkommit förslag, att ifrågavarande byggnad skulle för regementets räkning

och med regementets egna disponibla medel inköpas, för hvilket

ändamål anbud ingifvits att för 480 kronor förvärfva densamma. Detta

anbud hade af regementsförvaltningen blifvit antaget.

Hvad sålunda förekommit hade synts revisorerne vara af beskaffenhet

att böra bringas till Riksdagens kännedom, då det enligt revisorernes

mening ej kunde anses lämpligt, att, efter det offentlig auktion hållits för

försäljning af någon statens egendom, sedermera under hand afgifna anbud

utan utlysande af ny auktion antoges.

Tillämpningen af en dylik princip skulle sannolikt i ett flertal fall

komma att leda derhän, att de verkliga spekulanterna underläte att infinna

sig å auktionen och i stället efter auktionen ingåfve anbud, något

högre än det vid auktionen högst afgifna. Derigenom komme syftet med

den offentliga auktionen att i väsentlig mån förfelas.

Med anledning af revisorernes anmärkning i detta hänseende har

arméförvaltningen å intendentsdepartementet infordrat och till Kongl. Maj:t

öfverlemnat förklaring från förvaltningen vid Jönköpings regemente, deruti

denna meddelat, att vid den 28 september 1896 förrättad besigtning

å de kronans hus och byggnader å Skillingaryds mötesplats, hvilka bekostades

och underhölles af arméförvaltningens intendentsdepartement,

besigtningsmännen föreslagit, att ifrågavarande byggnad — som förut

ändrats och användts till vagnbod och icke, äfven efter påläggning af nytt

tak, i dess dåvarande skick kunde anses fylla det behof, hvarför den nu

senast användts, nemligen: förvaring af matbord och bänkar mellan mötestiderna,

förvaring af packlårar med beväringsmanskapets civila kläder,

snickareverkstad för i detta yrke inskrifne värnpligtige samt rum för

laddning och aptering af patroner till kammarskjutning — skulle ned
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

5

rifvas och uppföras i mindre storlek med inredning, motsvarande densammas

olika användning, för en beräknad kostnad af 870 kronor.

Uti skrifvelse den 23 februari 1897 hade intendentsdepartementet,

som icke funnit skäl lemna bifall till den föreslagna ombyggnaden, uppdragit

åt regementschefen att för kronans räkning på fördelaktigaste sätt

låta försälja ifrågavarande byggnad, med anledning hvaraf densamma utbjuda

å auktion den 20 november s. å., hvarvid högsta anbudet afgifvits

med 470 kronor.

Som emellertid byggnaden — enär erforderligt utrymme till de olika

ändamål, hvartill densamma, såsom af besigtningsmännen vid ofvannämnda

besigtning anförts, numera skulle användas, ej kunde beredas i kronans

öfriga byggnader — vore, snart sagdt, oumbärlig för regementet, hade

ansetts, att regementet i och för samma ändamål borde söka förvärfva

densamma med fästadt afseende vid det för kronan fördelaktiga, att regementet

kunde utan vidare anspråk och utan kostnad för staten tillhandahålla

nödvändiga lokaler för förvaring af kronans tillhörigheter och för

öfningarnas bedrifvande under vapenöfningarna, hvarför regementsförvaltningen,

anseende den erbjudna köpesumman utgöra byggnadens värde, och

att regementet på anförda grunder i viss mån borde vid köpet hafva företrädet,

höjt försäljningssumman till 480 kronor, i tanke att, då regementets

tillgångar det medgåfve, nedrifva och uppföra byggnaden med för

behofvet ändamålsenlig inredning.

Då emellertid Riksdagens revisorer gjort anmärkning mot detta förfarande

med byggnadens försäljning, hvilket förfaringssätt tydligen endast

afsett kronans bästa, ville förvaltningen meddela, att byggnaden ännu

stode i oförändradt skick samt att sålunda intet hinder funnes för att, om

arméförvaltningen så funne för godt besluta, densamma kunde å nyo utbjudas

till försäljning.

Ehuruväl omförmälda ämne synes vara af jemförelsevis ringa vigt,

har utskottet dock icke ansett sig böra med tystnad förbigå detsamma,

enär, enligt utskottets förmenande, här föreligger en principfråga och det

gifvetvis bör fasthållas, att, sedan offentlig auktion blifvit utlyst samt

anbud afgifvits och antagits, det till försäljning utbjudna föremålet väl

icke bör, såsom här egt rum, sedermera under hand till annan afyttras.

Under uttalande häraf har utskottet velat hvad i detta ärende förekommit

för Riksdagen

omförmäla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

§ 3.

'' (Rev.-ber. pag. 90—91; uti. pag. 480, 482.)

„ + ™ granskning af ridskolans å Strömsholm räkenskaper för revisionstransport

a/ aret hade det, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, ådragit

Äf* revisorernes uppmärksamhet, att till två löjtnanter vid ett skånskt

husarregemente utbetalts ersättning för transport af tjenstehästar från ridskolan

till respektive hemorter, Malmö och Helsingborg, med 103 kronor

hvardera, samt att den ene af dem tillika erhållit ersättning för transport

af tjenstehästar åter från Helsingborg till Strömsholm med 103 kronor,

utan att i något af dessa fall blifvit behörigen styrkt, till hvilket belopp

kostnaden för hästarnes transporterande i verkligheten uppgått; varande

intyg] lemnadt endast derom, att samma hästar varit af de båda löjtnanterna

begagnade såsom tjenstehästar så väl å ridskolan som under regementsöfningarna.

&

0 enligt arméförvaltningens å civila departementet kungörelse an
gående

rätt för beriden officer att vid kommendering åtnjuta ersättning

för transport af tjenstehästar den 17 februari 1893, Kongl. Maj:t den 20

januari 1893 föreskrifvit, bland annat, att ersättning för sådan transport

skulle med. det till siffran styrlda belopp, som derför verldigen utgifvits, vederbörande.

tillgodokomma, hade revisorerne ansett sig böra å omförmälda

utbetalningar fästa Riksdagens uppmärksamhet.

0 . ^ti afgifvet utlåtande den 13 sistlidne januari har arméförvaltningen

a mtendentsdepartementet förklarat sig instämma i ett från revisorn å departementet

inkommet yttrande, i hvilket revisorn anfört, att de i anmärkningen

omförmälda officerarne hade varit kommenderade vid ridskolan å

Strömsholm under lärokursen 1896—1897, den ene såsom lärare, den

andre såsom , elev, hvarjemte den förstnämnde äfven under följande lärours

varit vid skolan kommenderad; och hade de hvar och en uppburit

den. ersättning enligt gällande taxa för transport af tjenstehästar, kronan

vant skyldig utgifva, om de efter lärokursens slut direkt återvändt med

sina hästar till hemvist eller förläggningsort.

I stället hade. dessa officerare begagnat tiden före inryckningen till

arets repetitionsöfningar vid regementet till deltagande i årets allmänna

kapplöpningar i olika delar af landet och derunder för visso förorsakats

större utgifter för hästtransporter än den ersättning, de på grund af departementets

beslut den 7 december 1897 bekommit, eller ersättning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 7

l4, ( ‘ •,, ■, r

för transport per jernväg kortaste vägen mellan Strömsholm och Helsingborg

samt åter för den ena och mellan Strömsholm och Malmö för den

andra.

Då bemälde officerare väl kunde anses genom deltagande i nu ifrågavarande

kapplöpningar bidraga till sin utbildning såsom ryttare, samt

kronans skyldighet att betala kostnaderna för nu ifrågakomna hästtransporter,

om de verkstälts vid lärokursens afslutande, vore oomtvistlig, ansåge

revisorn den i anmärkningen åberopade »ordalydelsen» af kungörelsen

den 17 februari 1893 icke böra utgöra hinder för vederbörande att, i

undantagsfall af detta slag, der styrkt blifvit, att samma hästar, som

ifrågavarande officerare innehaft vid Strömsholm, varit deras tjenstehästar

vid repetitionsöfningarna, efter verkstäld pröfning af förhållandena medgifva

utbetalande af den ersättning för transport af medförda tjenstehästar, som

jemlikt § 12 af Kongl. Maj:ts förnyade reglemente för ridskolan vid

Strömsholm den 5 augusti 1892 tillerkänts såväl lärare som elever.

Såsom revisorerne anmärkt, hafva de ifrågavarande hästtransportkostnaderna

visserligen icke blifvit styrkta på det sätt, som i den åberopade kungörelsen

af den 17 februari 1893 uttryckligen föreskrifvits; men då af hvad

i ärendet upplysts framgår, att hästarne verkligen blifvit emellan de angifna

platserna förflyttade, och kostnaderna derför icke öfverstiga hvad

som i vanliga fall bort för dessa transporter utgå, hemställer utskottet,

att Riksdagen ma vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

Krigsskolan.

§ 4.

(Rev.-ber. pag. 93—94; uti. pag. 477.)

. Under erinran, att den för krigsskolan den 13 november 1896 för Ang. aflörevisionsåret

faststälda stat upptoge bland annat aflöning till en lärare i

krigskonst, 1,500 kronor, samt aflöning till eu lärare i hästkännedom, ’

tillika hästläkare, 300 kronor, hafva revisorerne påpekat, att båda dessa

belopp emellertid öfverskridits, i det att, enligt hvad räkenskaperna utvisade,

utom stat utbetalts till två extra lärare i krigskonst ] ,300 kronor

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

StaisutsJccttets Utlåtande N:o 37.

och för upprätthållande af hästsjukvården 100 kronor; och då det ur

principiel synpunkt vore af vigt, att en jemlikt Riksdagens beslut faststäld

stat äfven i fråga om de särskilda detaljerna lände till noggrann

efterrättelse, hade revisorerne ansett sig böra å omförmälda förhållande

fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Vidkommande denna revisorernes anmärkning har arméförvaltningen

å civila departementet i sitt ofvannämnda den 18 januari innevarande

år afgifna utlåtande anfört, att, på sätt framginge ur de framställningar

från krigsskolan, hvilka framkallat Kongl. Maj:ts beslut om ifrågavarande

medelsanvisningar öfver krigsskolans stat, dessa anvisningar hufvudsakligast

nödvändiggjorts af elevantalets stegring utöfver det, hvarefter de i

staten uppförda lärarekrafterna beräknats. Förhållandet hade redan, hvad

lärarne anginge, blifvit bragt till Riksdagens kännedom genom dess omnämnande

i punkten 14 af chefens för landtförsvarsdepartementet memorial

angående regleringen af fjerde hufvudtiteln vid 1898 års riksdag,

hvilken punkt afsett motiverande af då för Riksdagen framlagdt förslag

till ny stat för krigsskolan. Så väl detta förslag som det, hvilket af

Kongl. Maj:t förelagts innevarande års Riksdag, afsåge bland annat att

göra nu ifrågavarande extra anvisningar för behof, som visat sig hafva

antagit karakter af stadigvarande, öfverflödiga; vid hvilket förhållande

den nu härom från Riksdagens revisorers sida framkomna anmälan möjligen

icke erfordrade någon särskild Kongl. Maj:ts eller Riksdagens åtgärd.

Under erinran, att enligt den af innevarande Riksdag antagna nya

stat för krigsskolan komma att derstädes anställas dels, förutom en förste

lärare i krigskonst med arfvode af 1,500 kronor, en andre lärare i samma

ämne med arfvode af 1,000 kronor, och dels, förutom en lärare i hästkännedoin

m. m. med arfvode af 500 kronor, en veterinär med arfvode

af 200 kronor, samt att sålunda, å ena sidan, Riksdagen medgifvit behofvet

af aflöningarnas ökning i förenämnda hänseenden och, å andra

sidan, det anmärkta öfverskridandet af krigsskolans lönestat icke lärer

kunna vidare ifrågakomma, har utskottet velat hvad i ämnet förekommit

för Riksdagen

omförmäla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

9

Marinforvaltnlngen.

§ 5.

(Rev.-ber. pag. 113—115; uti. pag. 484—487, 489, 490.)

Revisorerne hafva erinrat, hurusom i fråga om ersättning till Ang. olika

flottans personal för extra förrättningar enligt § 144 af reglemente ^iTflottlns

för flottan, första delen, resereglementet skulle vara tillämpligt med den stationer i

inskränkning, »att hvarken rese- eller traktamentsersättning för förrättning Oljande af

å ort, som är belägen inom 6 kilometers afstånd från vederbörande sta- ersättning för

tionsbefälhafvares embetslokal, bestås förrättningsman, som tillhör stationen rättningar.

å samma ort eller, hvad angår gemenskapen, är der inmöstrad». För alla

extra förrättningar å orter, som läge på längre afstånd än sex kilometer

från stationsbefälhafvarens embetslokal, vore alltså de stationen tillhörande

officerare och underofficerare berättigade till ersättning enligt resereglementet.

Den praktiska tillämpningen af denna grundsats vore emellertid, enligt

hvad revisorerne inhemtat, förenad med stor ojemnhet, ej blott så

till vida, att flottans olika stationer, Stockholms och Karlskrona, gåfve åt

stadgandet skiljaktiga tolkningar, utan äfven derutinnan, att för samma

förrättningar en del tjensteman erhölle traktamentsersättning, men andra

åter ginge densamma förlustige.

Hvad först beträffade skiljaktigheten uti tillämpning af förenämnda

grundsats vid Stockholms och Karlskrona stationer, ville revisorerne nämna,

att vid förstnämnda station ersättning enligt resereglementet i vissa fall utgått

för resor till någotdera af stationens kruthus å Loudden, Björnholmen,

Bergholmen och Sandön, samt för profturer med flottans fartyg på längre

distanser än sex kilometer — under revisionsåret med sammanlagdt 2,257

kronor 55 öre — medan, så vidt af räkenskaperna för revisionsåret kunnat

inhemtas, vid Karlskrona station ej medgåfves ersättning för dylika

förrättningar, om de ej sträckte sig utanför sjöfästningarna, och detta

ehuru afståndet från stationsbefälhafvarens embetslokal till fästningen

Vestra^Hästholmen, dit resor ofta förekomme, vore 9 1/2 kilometer.

Denna skiljaktighet berodde uppenbarligen på olika tolkning af begreppet.

»extra förrättning». Medan vid Stockholms station såsom extra

förrättning räknades färder till stationens kruthus och profresor med stationens

fartyg, hänfördes vid Karlskrona station dylika förrättningar i

regel till stationspersonalens ordinarie åligganden.

Bill. till Iliksd Prof. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Hvad sedermera vidkomme den närmare tillämpningen af reglerna

för utgående af ersättning för extra förrättningar för flottans personal vid

Stockholms station, mötte härutinnan åtskilliga egendomligheter. Så medgåfves,

enligt hvad revisorerne inhemtat, officerare och underofficerare alltid

ersättning enligt resereglementet för resor till kruthusen å Björnholmen,

Bergholmen och Sandön äfvensom för profturer, derest dessa sträckte sig

utöfver 6 kilometer från stationsbefälhafvarens embetslokal; för resor till

kruthuset å Loudden åter utginge d}dik ersättning endast i det fall, att

förrättningarna tagit öfver 6 timmar i anspråk. Mariningeniörerna slutligen

erhölle i intet fall särskild ersättning för profresor med flottans fartyg.

Den praxis, som sålunda utbildat sig, hemtade sitt stöd från beslut,

som i särskilda fall af Kongl. Maj:t meddelats. Kongl. Maj:t hade sålunda

genom bref den 2 oktober 1891, uppå anförda besvär, tillerkänt traktamentsersättning

och ersättning för transport af effekter åt tvenne underofficerare

af 2:dra graden vid flottans station i Stockholm för af dem den

28 april samt den 6, 14, 25 och 29 maj 1891 verkstälda resor i och för

bogseringar af transportfartyg emellan varfvet och Björnholmen, dervid

såsom skäl för beslutet åberopats »afseende å ofvannämnda uppdrags beskaffenhet

samt då den ort, till hvilken ifrågavarande resor egt ruin, är

belägen på mer än sex kilometers afstånd från stationsbefälhafvarens i

Stockholm embetslokal samt, enligt hvad af handlingarna inhemtats, för

resorna erfordrats en tid af vid pass tolf timmar hvarje gång».

Uti bref den 30 oktober 1891 hade Kongl. Maj:t, likaledes på anförda

besvär, tillerkänt traktamentsersättning jemte ersättning för transport

af effekter åt en kapten för profturer med kanonbåten Alfhild och torpedbåten

Bygve den 21 och 23 maj 1891, utan att dervid, såvidt af det

kongl. brefvet kunde skönjas, hänsyn tagits till den tid, som för resorna

åtgått.

Uti ett annat bref af den 26 augusti 1892 hade Kongl. Maj:t på

anförda besvär tillerkänt tvenne flaggunderofficerare och tvenne underofficerare

af 2:dra graden traktamentsersättning och ersättning för transport

af effekter för af dem företagna tjensteresor till Björnholmen och Sandön,

under åberopande såsom enda skäl för beslutet, att Björnholmen och

Sandön voro belägna på mera än 6 kilometers afstånd från stationsbefälhafvarens

vid flottans station i Stockholm embetslokal. I samma bref

hade Kongl. Maj:t ogillat klagandenas anspråk på ersättning för resor till

Loudden, dervid såsom stöd för beslutet åberopats, ej blott att Loudden

läge inom 6 kilometer från nämnda embetslokal, utan derjemte att »ingen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37,

11

af resorna dit medtagit längre tid än 6 timmar». Detta sistnämnda

motiv för afslag finge, enligt revisorernes förmenande, anses hafva varit

afgörande för den praxis, som vid Stockholms station utbildat sig, att

tillerkänna ersättning enligt resereglementet för resor till Loudden, såvidt

desamma tagit mera än 6 timmar i anspråk.

Hvad slutligen anginge den i praxis tillämpade grundsatsen, att

mariningeniörer ej erhölle traktamentsersättning vid profresor med flottans

fartyg, utgjorde densamma konseqvensen af Kongl. Maj:ts svar å tvenne

särskilda i ämnet afgifna framställningar om utbekommande af sådan ersättning.

I båda fallen hade, enligt statsrådet och chefens för sjöförsvarsdepartementet

skrifvelse den 16 oktober 1891 och marinförvaltningens

skrifvelse den 4 oktober 1892, framställningarna blifvit af Kongl. Maj:t

afslagna.

Då officerarne och underofficerarne vid flottan åtnjöte dagaflöning

under sin tjenstgöring vid stationen och sådana förrättningar som resor

till kruthusen äfvensom profturer med flottans fartyg enligt revisorernes

förmenande borde räknas till stationspersonalens ordinarie åligganden,

hade revisorerne velat ifrågasätta, huruvida traktamentsersättning lämpligen

borde för dylika resor officerarne och underofficerarne tillkomma.

Ansåges detta emellertid vara fallet, borde i alla händelser bestämmelserna

för ersättningarnas utgående så förtydligas, att den ojemnhet, som

vore förenad med nu gällande reglers tillämpning, i möjligaste måtto

undvekes.

I sammanhang härmed ville revisorerne såsom sin mening uttala, att

ersättning för transport af reseffekter ej borde för förenämnda färder förrättningsmännen

tillgodokomma, enär det antagligen endast i sällsynta

undantagsfall förekomme, att vid så korta färder som de ifrågavarande

förrättningsmännen medförde reseffekter i så stor myckenhet, att deras

transporterande till och från fartyget förorsakade särskilda kostnader.

I sitt med anledning af revisorernes anmärkningar vid granskning

af flottans räkenskaper afgifna utlåtande af den 10 januari innevarande

år har marinförvaltningen till en början åberopat infordradt utlåtande från

stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm, deruti denne anfört,

hurusom varfschefen i ett uti frågan afgifvet yttrande framhållit, att han

icke kunde dela Riksdagens revisorers uppfattning, att resor till stationens

kruthus äfvensom profresor med flottans fartyg borde räknas till stationspersonalens

ordinarie åligganden, då ju hvarje sådan resa grundades på

särskild order samt enligt en dylik uppfattning en officer eller under
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

officer skulle vara skyldig att på derom erhållen order utan särskild ersättning

afresa med något af flottans fartyg, t. ex. till flottans kruthus å

Fårösund. En hvar dylik resa ansåge varfschefen derför vara att anse såsom

»extra förrättning» med rätt till ersättning efter resereglementet, då förrättningsorten

läge utom 6 kilometer från stationsbefälhafvarens embetslokal,

en åsigt, som vunnit stadfästelse genom kongl. brefven den BO

oktober 1891 och 26 augusti 1892; att i öfverensstämmelse härmed resor

till kruthuset å Loudden, som läge inom ofvannämnda afstånd, icke borde

medföra rätt till särskild ersättning; att mariningeniör vid dylika resor

borde likställas med officer och underofficer; att någon undantagslagstiftning

rörande rätt till ersättning för transport af effekter vid dylika resor

ej borde ega rum samt att, derest någon begränsning af ofvan omförmälda

uppdrags hänförande till extra förrättningar möjligen skulle anses önskvärd,

den i § 144 af reglementet för flottan, l:a delen, stadgade inskränkningen

i tillämpningen af resereglementet kunde utsträckas att gälla

äfven vid förrättning å ort, som, ehuru belägen utom förut angifna afstånd

från stationsbefälhafvarens embetslokal, kunde uppnås, och hvarest uppdraget

i dess helhet kunde utföras på kortare tid än sex timmar, en tidsbestämmelse,

som legat till grund för Kongl. Maj:ts beslut i mål af dylik natur

(kongl. brefvet den 2 oktober 1891).

I hvad varfschefen sålunda framhållit hade stationsbefälhafvaren i

allt väsentligt instämt samt vidare tillagt, att det af varfschefen framkastade

exempel beträffande förrättning vid kruthuset å Fårösund syntes

beaktansvärdt, enär, oaktadt resa till och från sagda ställe i allmänhet

ifrågakomme å inmönstradt fartyg, bestämmelsen i § 496 reglementet för

flottan, 3 delen af 1875, numera § 250 i 1898 års sjötjenstgöringsreglemente,

i de flesta fall icke kunde komma i tillämpning beträffande

officerare med vederlikar, alldenstund det för ändamålet i allmänhet begagnade

fartyg stode under befäl af en underofficer, och sålunda icke

ens naturaunderhåll kunde bestås på kronans bekostnad enligt förenämnda

bestämmelse.

Skulle någon vidare inskränkning af resereglementet ifrågakomma

genom ytterligare skärpning af bestämmelsen i reglementet för flottan,

l:a delen § 144, som varfschefen i sitt utlåtande an ty dt, syntes detta

dock böra ske med den varsamhet, att detta måtte gälla endast traktamentsersättningen

och icke den reseersättning, som vid sådana fall, att

erforderlig transport icke verkstäldes med kronans fartyg, kunde vara

oundgänglig för uppdragets fullgörande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

13

Till hvad varfschefen anfört mot en undantagsbestämmelse för transport

af effekter vid dylika kortare resor ville stationsbefälhafvaren lägga,

att en sådan åtgärd syntes olämplig och obillig, så länge stationens hela

personal icke kunde inrymmas i kronans å Skepps- och Kastellholmarne

befintliga bostäder, och att begränsa bestämmelsen till sådana, som åtnjöte

bostad i kronans hus derstädes, väl borde anses vara för långt i detalj

gående.

För egen del har marinförvaltningen i förenämnda utlåtande anfört

följande.

Den praxis beträffande rätt till anmärkta ersättningar för officerare

och underofficerare, hvilken utbildat sig vid flottans station i Stockholm,

hade tillkommit utan medverkan från marinförvaltningens sida. Såsom

revisorerne påpekat, grundade sig denna praxis på uppgifna Kongl. Maj:ts

bref. Dessa innefattade beslut, hvilka samtliga meddelats uppå besvär

öfver utslag af marinförvaltningen, som i anledning af hos embetsverket

anförda besvär icke funnit skäl till ändring i af varfschefen vid stationen

meddelade resolutioner, hvarigenom framstälda yrkanden om berörda ersättning

lemnats utan afseende. Och uti från marinförvaltningen^infordrade

yttranden öfver omförmälda besvär hade embetsverket gjort gällande, att

ifrågavarande resor icke borde grunda rätt till fordrade ersättningen.

På sätt revisorerne yrkat, vore emellertid förtydligande bestämmelser

i ämnet otvifvelaktigt af behof påkallade.

Å ena sidan kunde visserligen icke här ofvan omförm älda”"resor anses

såsom extra förrättningar af stationens personal, men å andra sidan

måste medgifvas, att äfven en resa, tillhörande personalens ordinarie åligganden,

kunde erhålla en sådan utsträckning, att ersättning borde tillkomma

förrättningsmannen, såsom om resan varit extra förrättning. Hit hörde t. ex.

stundom förekommande resor till Björnholmens kruthus i och för förrättning

derstädes, hvilken upptoge mer än en dag, samt resor^till Fårösund.

Den omständigheten, att ett uppdrag vore att hänföra till extra förrättning

eller ej, kunde således icke användas såsom bestämmande synpunkt

vid affattningen af föreskrifter i detta ämne. Blott det borde uttryckas,

att äfven om ett uppdrag till sin natur vore att anse såsom^en extra

förrättning, borde likväl, i enlighet med den hittills rådande och i § 144

mom. 1 af gällande reglemente för flottan uttryckta uppfattningen, ersättning

derför enligt resereglementet icke komma i fråga, när den för

uppdragets utförande erforderliga resan varit synnerligen kort, d. v. s.

afsett en ort, belägen inom 6 kilometer från stationsbefälhafvarens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

embetslokal. Såsom en kortare resa borde jemväl anses den, som, om ock

utsträckt utöfver nyssnämnda afstånd, likväl upptagit så kort tid, att dagtraktamente

ej borde komma i fråga. Det härvid lämpliga tidsmåttet

syntes vara varfvets dagliga ordinarie arbetstid eller 10 timmar. Dock

borde, om sådan kortare resa icke skett med kronans fartyg, förrättningsmannen

njuta godtgörelse för hvad han kunde hafva fått utgifva för sin

fortskaffning.

För förrättning, som påkallade resa af större utsträckning både till

distans och tid, än nu vore sagdt, borde, oafsedt huruvida resan kunde

betraktas såsom extra förrättning eller ej, rese- och traktamentsersättning

utgå enligt resereglementet. ,

Enligt hvad marinförvaltningen inhemtat, hade kommissionen för

granskning af flottans reglemente uti sitt utarbetade förslag till det reglemente

för flottan, l:a delen, som inom den närmaste framtiden kunde förväntas

varda utgifvet, infört bestämmelser i nu angifna syfte. Då frågan

dermed finge anses blifva på ett tillfredsställande sätt ordnad, ansåge

marinförvaltningen den i och för sig befogade revisionsanmärkningen icke

böra föranleda vidare åtgärd.

Utskottet., som delar revisorernes uppfattning om olämpligheten af

att i förenämnda afseenden olika förfaringssätt iakttagas vid flottans stationer

och om nödvändigheten af bestämda föreskrifters utfärdande till

rättelse i dessa missförhållanden, har velat framhålla önskvärdheten af att

de af marinförvaltningen angifna åtgärder till denna frågas ordnande må

varda ofördröjligen vidtagna, och hemställer utskottet,

1 ;.>i! • ■ i f 3 u i -1'' • '' ''V. V''.''u r.uhi''-- " :

att Riksdagen må vid hvad i ärendet förekommit

låta bero. : Si• ■ i •;!

■: ! ’ : ■''<'' -I JI ■ i i: ■.''■■Il ■''fj.j it (i . ! 1; / f { .-‘dui.i /i> ■!.

!ris,] '' r , ■ ;;

Jern vägssty relsen.

; f!l ’*!»; •• '' %! c 5 ’ < • •, i ;* >i.- i t .''j 1 , »)*;J; - i
§

6.

'' : ! '' |l >''• ,»■!«! : ’: : '' ■ > i,-!'' i'',:/ ■ A

(Rev. ber. pag. 176—177); uti. pag. 498—499).

’!. . ’ 1 » • . r 11: | i) • • f''\7 “It;'' • , • '' ( • t

An,J- Med anledning af granskningen af jernvägsstyrelsens förvaltning under

vans värdelösa år 1897 hafva revisorerne erinrat, bland annat, hurusom i stambanans gefordringar.

nom öfre Norrland hufvudbok funnes å osäkra fordringars konto en post å

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 15

6,923 kronor 90 öre öfverföra till jernvägsstyrelsen. Samma post hade,

enligt hvad revisorerne inhemtat, förut öfverförts från Ljusdal—Hudiksvallsbanans

räkenskaper till stambanans genom öfre Norrland; och hade

sistberörda åtgärd, hvilken likaledes anbefalts genom jernvägsstyrelsens

ofvan omförmälda skrifvelse den 23 april 1897, enligt hvad af 1893 års

räkenskaper för ifrågavarande banor framginge, blifvit redan sistnämnda

ar verkstad.

Posten funnes^ emellertid icke upptagen i jernvägsstyrelsens räkenskaper

för revisionsåret; och hade vid förfrågan hos styrelsen den förklaring

a detta förhållande erhållits, att fordringarna af missförstånd öfverförts till

styrelsen samt deras återförande till stambanans genom öfre Norrland

räkenskaper anbefalts genom skrifvelse af styrelsen den 1 november 1898.

Tillika hade upplysts, att dessa fordringar — hvilka vore fullkomligt

värdelösa — sedan betalning för desamma på grund af gäldenärernes

insolvens . ej kunnat erhållas, för fordringsrättens bevarande å behöriga

tider angifvits hos öfverståthållareembetet och kungjorts i Post- och Inrikestidmngar,

samt att desamma i enlighet med ett förfarande, hvilket

lakttoges med alla oguldna fordringar, säkra eller osäkra, vid afslutandet

åt den banbyggnad, under hvilken de uppkommit, öfverförts till en annan

banbyggnads räkenskaper utan att deras afskrifning någonsin ifrågasatts.

Som hinder ej borde möta att erhålla tillstånd till afskrifning af

dylika värdelösa fordringar och sådan åtgärd enligt revisorernes förmenande

vore att föredraga framför att alltjemt belasta räkenskaperna med

desamma och ådraga statsverket kostnader för fordringsrättens bevarande,

både revisorerne på förhållandet velat fästa uppmärksamhet.

Vid afgifvande af förklaring öfver revisorernes anmärkningar vid

granskningen. af jernvägsstyrelsens räkenskaper har nämnda styrelse, som

förklarat sig i allo dela revisorernes åsigt om lämpligheten af att »osäkra

fordringar» afskrifvas, meddelat,

(itt nu ifrågavarande fordringar voro tre till antalet samt afsåge G.

A. Rydberg, N. H. V. af Trolle och J. E. Johansson;

att, beträffande fordran hos G. A. Rydberg, styrelsen öfver statens

jernvägsbyggnader genom beslut den 16 mars 1874 medgifvit, att ifrågavarande

fordran finge ur södra stambanans räkenskap afskrifvas, men att

kammarrätten, hvars pröfning beslutet jemlikt kongl. förordningen den

11 december 1830 understälts, genom utslag den 5 maj 1874, med upphäfvande

af styrelsens beslut, funnit den derigenom beviljade afskrifningen

icke kunna för det dåvarande bifallas, samt att, sedan styrelsen hos Kongl.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Maj:t anfört besvär öfver kammarrättens berörda utslag, Kongl. Maj:t

genom bref den 19 april 1875 förklarat skäl icke förekomma till ändring

i kammarrättens öfverklagade utslag, hvarjemte Kongl. Maj:t anbefalt

styrelsen att, på det upptagandet i styrelsens räkenskaper af statens

ifrågavarande fordran icke måtte hindra afslutandet af räkenskaperna öfver

södra stambanans anläggning, från nämnda räkenskaper till annan räkning

öfver de under styrelsens förvaltning stälda jernvägsbyggnadsmedel öfverföra

berörda fordran samt derefter tillse, att samma fordran bibehölles

vid gällande kraft och, der så ske kunde, indrefves;

att, beträffande fordran hos N. H. V. af Trolle, styrelsen öfver statens

jernvägsbyggnader genom kammarrättens pröfning understäldt beslut

af den 16 mars 1874 medgifvit, att ifrågavarande fordran finge ur norra

stambanans räkenskap afskrifvas, men att kammarrätten genom utslag den

4 april 1876 funnit skäligt understälda beslutet att undanrödja;

att, beträffande fordran hos J. E. Johansson, styrelsen öfver statens

jernvägsbyggnader genom beslut den 30 juni 1876 tillåtit, att ur räkenskapen

öfver byggnaden af statsbanan Sköfde—Karlsborg finge afskrifvas

vissa effekter, hvilka blifvit förstörda vid en den 7 november 1875 timad

eldsvåda, anlagd af J. E. Johansson, som genom Göta hofrätts utslag den

6 mars samma år förpligtats ersätta de uppbrända effekterna till uppskattadt

värde, men hvilken enligt företedt fattigdomsbevis helt och hållet

vore i saknad af tillgångar till ersättningsbeloppets gäldande, hvaremot

kammarrätten genom utslag den 15 november 1876 funnit skäligt att,

med ändring af kongl. styrelsens understälda beslut, endast pa det sätt

bevilja den sökta afskrifningen, att ifrågavarande uppbrända effekter väl

finge till deras bokförda värde i Sköfde—Karlsborgsbanans räkenskap afföras,

men att deremot, i enlighet med hvad Kongl. Maj:t i dylik fråga

den 19 april 1875 föreskrifvit, ofvanberörda ersättningsbelopp skulle såsom

en statsverkets fordran hos J. E. Johansson i annan räkning öfver

de under jernvägsbyggnadsstyrelsens förvaltning stälda jernvägsbyggnadsmedel

öfverföras, med åliggande för styrelsen att tillse, det samma fordran

bibehölles vid gällande kraft och, der så ske kunde, indrefves.

Med afseende å revisorernes ifrågavarande framställning har utskottet

velat erinra, hurusom hemställan om fordringars afskrifning i räkenskaperna

för flottans station i Karlskrona blifvit framstäf af 1896 års statsrevisorer,

men blifvit af vederbörande myndigheter afböjd med anledning

af gällande föreskrifter om sättet för sådan afskrifning, hvilka finnas in
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande. N:o 37.

17

tagna i kongl. förordningen den 11 december 1830. Då sålunda i berörda

författning förefunnes hinder för vidtagande af lämpliga åtgärder i omförmälda

syfte, men detta hinder borde genom ändamålsenlig förändring i

författningen undanrödjas, anhöll Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1897,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke sådan ändring

i gällande bestämmelser angående afskrifning af kronans utstående fordringar

borde vidtagas, att vidsträcktare möjlighet till dylik afskrifning,

än som förefunnes, måtte beredas.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t den 28 maj 1897

anbefalt statskontoret och kammarrätten att gemensamt afgifva utlåtande

öfver Riksdagens omförmälda framställning; men har något sådant utlåtande

ännu icke till Kongl Maj:t inkommit.

Då således den af revisorerne i förevarande anmärkningspunkt framhållna

frågan om afskrifning af kronans värdelösa fordringar är, för åstadkommande

af allmängiltiga bestämmelser i detta hänseende, under utredning

och på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, har utskottet endast velat

hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 7-

(Rev. ber. pag. 177; uti. pag, 500).

Revisorerne hade inhemtat, att någon räkenskap för år 1897 icke

afgifvits för Luleå—Gellivarebanan, ehuru, enligt hvad till revisorernes

kännedom kommit, under året i Vesterbottens enskilda bank innestått ett

för banans kompletterande reserveradt belopp af 89,028 kronor 92 öre;

och hade revisorerne vidare funnit, att någon ränta på ifrågavarande

belopp icke åtnjutits, emedan genom aftal med banken af den 19 mars

1892 banken åtagit sig kassautbetalningar för banan mot vilkor bland annat,

att banken icke skulle erlägga ränta å innestående statens jernvägstrafik tillhöriga

medel. Anledningen till att någon särskild räkenskap icke förts

öfver dessa medel antaga revisorerne vara den, att några utgifter för

banans kompletterande icke under året förekommit.

Omförmälda förhållanden hade ådragit sig revisorernes uppmärksamhet,

och hade det särskildt förefallit mindre lämpligt, att den banken tillkommande

ersättning för dess befattning med kassautbetalningarna för

banan bestämts att delvis utgå i form af befrielse från skyldighet att

Bill. till lliksd. Prut. 1899. 4 Sand. 1 Afd. 24 Höft. 3

Ang. kastautbetalningar

för Luleå—

Gellivarebanan.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

gälda ränta å i banken innestående medel samt sålunda gjoi*ts beroende

icke af det större eller mindre arbete, berörda utbetalningar medfört, utan

af det tillfälliga beloppet af sistnämnda medel.

Vidkommande revisorernes förevarande anmärkning, att någon särskild

räkenskap icke förts öfver Luleå—Gellivarebanans medel, under år 1897,

anför jernvägsstyrelsen, att, såsom revisorerne ock anmärkt, detta berott

derpå, att några utgifter för banans kompletterande icke under året förekommit.

Det af revisorerne omförmälda reserverade beloppet funnes

emellertid upptaget i den uti styrelsens berättelse för år 1897 återgifna

kapitalräkning för särskilda extra anslagsmedel till statens jernvägar.

Hvad anginge den omständighet, att Vesterbottens enskilda bank på

grund af kontraktet den 19 mars 1892 icke erlagt ränta på i banken

innestående jernvägsmedel, så hade under tiden före år 1898 icke vid

något af de tillfällen sedan början af 1870-talet, då styrelsen funnit ekonomiskt

fördelaktigt att, i stället för anordnande af särskilda egna kassakontor,

med bankinrättning träffa aftal om verkställande af aflöningsliqvider

till jernvägens personal samt utbetalningar i öfrigt för jernvägens

räkning, styrelsen kunnat betinga sig ränta på innestående medel, utan

hade fast hellre styrelsen måst förbinda sig att medelst inbetalningar förskottsvis

underhålla det behöfliga kassaförlaget, på samma sätt som, der

särskilda egna kassakontor inrättats, kassaförlag måst desamma beredas.

Enligt hvad den under år 1897 fungerande t. f. intendenten vid bandelen

Vännäs—Luleå—Gellivare upplyst, hade ofvan omförmälda belopp, 89,028

kronor 92 öre, jemväl betraktats såsom utgörande förstärkning af kassaförlaget,

i följd hvaraf detta icke behöft hållas så stort, som eljest varit

erforderligt.

Med anledning af revisorernes ifrågavarande framställning har utskottet

velat meddela, att, enligt hvad utskottet inhemtat, under augusti

och november månader 1898 ny öfverenskommelse träffats mellan å ena

sidan jernvägsstyrelsen samt å andra sidan direktionen för Vesterbottens

enskilda bank och efter nämnda års utgång bankaktiebolaget Stockholm

—Öfre Norrland, enligt hvilken öfverenskommelse banken skall godtgöra

styrelsen viss ränta å penningmedel, som insättas i bankens afdelningskontor

i Stockholm för räkning »Statsbanans Gellivare—Riksgränsen södra

distrikt». Tillika har jernvägsstyrelsen åtagit sig att för de kassörsgöromäl

och aflöningsliqvider, som genom banken komme att ombesörjas, utbetala

en årlig ersättning i ett för allt af 3,600 kronor.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

19

Då sålunda i afseende å förenämnda transaktioner andra vilkor än de

af revisorerne anmärkta nu äro gällande och de nya vilkoren synas utskottet

vara för kronan fördelaktigare än de förut öfverenskoinna, hemställer

utskottet,

att revisorernes förevarande framställning icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

, I.; • § 8.

(Eev. ber. pag. 178; uti. pag. 502—503).

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade jernvägsstyrelsen genom skrif- Ang. från jernvelse

den 11 juni 1897 bemyndigat trafikdirektören i Helsingborg att med ninglnlubctullpersonalen

derstädes, hvilken gjort anspråk på ersättning för det öfver- tall ersättning

tidsarbete, som föranledts af ångfärjetrafiken mellan Helsingborg och Hel- ^ fs^öfversingör,

träffa aftal om dylik ersättning till ett belopp af högst 2,423 kronor tidsarbete.

att från och med 1897 års början tills vidare årligen utgå.

Revisorerne hafva i anledning häraf uttalat den mening, att vid det

förhållande, att sådana anspråk på ersättning kunde beräknas alltjemt

återkomma, statsverkets utgifter för ändamålet syntes böra erhålla varaktig

reglering genom generaltullstyrelsens försorg i stället för att provisoriskt

bestämmas genom direkt underhandling mellan jernvägsstyrelsen och

tullmyndigheterna på platsen.

I ofvannämnda den 18 sistlidne januari afgifna utlåtande med anledning

af revisorernes anmärkningar har jernvägsstyrelsen beträffande förevarande

fråga meddelat, att, sedan trafikdirektören i Helsingborg i början

af år 1897 hos styrelsen anmält, det tullpersonalen i nämnda stad hos

honom gjort framställning om ersättning för öfvertidsarbete för ångfärjestationens

expedition, styrelsen hos generaltullstyrelsen under hand inhemtat,

att tull personalen enligt de inom tullverket gällande bestämmelser

endast vore skyldig att tjenstgöra på viss del af dygnet, samt att tjenstgöring

å annan tid berodde på godvillig öfverenskommelse mellan personalen

och dem, som tjenstgöringen påkallade, äfvensom att, om ock i vissa

fall ersättningen för sådan extra tjenstgöring vore bestämd i gällande tullförfattningar,

det likväl beträffande vissa slag af tjensteförrättningar vore

öfverlemnadt åt den enskilde att med tullförvaltningen å platsen söka

träffa öfverenskommelse om ersättning åt samma personal. På grund

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

häraf ansåge styrelsen sig böra, delvis för undvikande af de ökade kostnader,

som skulle hafva uppkommit, derest ersättning för berörda arbete

skulle utgått efter de för vissa fall gällande bestämmelser, bemyndiga

trafikdirektören i Helsingborg att med tullpersonalen träffa aftal om ersättning

till högst ofvan angifna belopp att tills vidare årligen utgå.

Styrelsen ansåge sig alltså i förevarande afseende hafva iakttagit det

förfaringssätt, som enligt nu gällande författningar varit att följa, men

styrelsen funne sig med föranledande af revisorernes uttalande icke kunna

underlåta att ifrågasätta, huruvida icke genom ändring i de inom tullverket

nu gällande bestämmelser sådan anordning lämpligen kunde träffas,

att statens jernvägsförvaltning icke behöfde erlägga öfvertidsersättning till

tullverkets personal, vare sig för att denna vore tillstädes och iakttoge hvad

densamma ålåge vid de tider, då enligt internationella trafiköfverenskommelser

den reguliera trafiken från utlandet ankomme till svenskt område,

eller för att åtgärder af densamma vidtoges till vinnande af skyndsammast

möjliga tullbehandling.

Utskottet delar revisorernes uppfattning derom, att, derest ersättning

till tullverkets personal för öfvertidsarbete bör från jernvägsförvaltningen

utgå, regleringen af sådana utgifter bör ske genom öfverenskommelse

mellan de båda centrala verken. Och skulle, på sätt jern vägsstyrelsen

ifrågasatt, sådan ersättning anses böra upphöra, torde jemväl erfordras,

att styrelserna för detta ändamål träffa öfverenskommelser och vidtaga anordningar.

Då emellertid af hvad i ärendet förekommit icke framgår,

huruvida rättelse eller ändring i det af revisorerne anmärkta förhållandet

är att emotse, finner sig utskottet föranlåtet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

hvilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för ifrågavarande

angelägenheters ordnande.

§ 9-

Ang. utbetalning

af trafik- (Rev.-ber. pag. 179 o. 180; uti. pag. 504—506.)"

medlen till bidrag

från Sedan Kongl. Maj:t genom proposition den 30 december 1881 före
m

Enskilda slagit Riksdagen att medgifva, att utöfver förut beviljadt statsbidrag till

jemvägarnes statens jernvägstrafiks pensionsinrättning af 11/3 procent af skilnaden

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

21

mellan bemälda trafiks samtliga inkomster, å ena, samt utgifter för drift

och underhåll, å andra sidan, ett årligt fyllnadsbidrag till förhöjning af

pensionerna från nämnda inrättning finge af trafikmedlen tills vidare utgå

med 30 procent af summan af de för hvarje år utfallande pensioner, så

hade, enligt hvad revisorerne erinrat, Riksdagen i skrifvelse den 20 maj

1882 vidkommande sättet för bestämmande af statens bidrag till den

förbättrade pensioneringen anfört, att Riksdagen funne systemet af detta

bidrags bestämmande till viss andel af skilnaden mellan jernvägstrafikens

inkomster, å ena, samt utgifter för drift och underhåll, å andra sidan,

framför det af Kongl. Maj:t föreslagna ega företräde''såväl deri, att genom

sporrandet af intresset för den egna fördelen hos den stora personalen,

på hvilken utgifternas storlek till stor del berodde, skulle kunna beredas

väsentliga besparingar i många slags utgifter och äfven motverkas

hvarje onödig tillökning i personalen, som ock deruti, att enligt tantiémesystemet

statens bidrag bestämdes oberoende af en del detaljbestämmelser

i pensionsreglementet, hvilka ej inverkade på pensionernas belopp eller

åldersvilkoren för deras tillträdande och hvilkas ordnande derför syntes

lämpligast böra ankomma på pensionsinrättningens delegare och Kongl.

Maj:t, hvaremot vid antagande af den af Kongl. Maj:t föreslagna formen

för fyllnadsbidragets beräknande det vore nödigt, att Riksdagen inginge i

en detaljerad granskning af pensionsreglementets särskilda bestämmelser;

och hade Riksdagen, på grund af hvad sålunda anförts, bifallit Kongl.

Maj:ts framställning på det sätt, att Riksdagen medgifvit, att till pensionernas

förhöjning ett årligt fyllnadsbidrag finge af trafikmedlen, utöfver

redan beviljadt statsbidrag af V/3 procent af skilnaden mellan statens

jern vägstrafiks samtliga inkomster, å ena sidan, samt utgifter för drift och

underhåll, å den andra, tills vidare årligen utgå med 1/3 procent af nyss

berörda skilnad.

Då sedermera Göteborg—Hallands, Mellersta Hallands, Skåne—Hallands

och Malmö—Billesholms jernvägsaktiebolags jernvägar förvärfvats

för statens räkning, hade stadgats, rörande vilkoren för den i bolagens

tjenst förut anstälda personalens öfvergång i statens tjenst, att jernvägsstyrelsen

i afseende å sagda personal, hvilken icke utan särskildt tillstånd

skulle vara berättigad att ingå såsom delegare i statens jernvägars pensionsinrättning,

skulle i fråga om bland annat pensionsafgifters erläggande

till Enskilda jernvägarnes pensionskassa ega samma förpligtelser,

som skolat åligga bolagen, om jernvägarne fortfarande varit deras

egendom.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Uti skrifvelse den 16 mars 1897 hade jenrvägsstyrelsen understält

Kongl. Maj:ts pröfning, huru för tiden efter sagda års ingång, hvarefter

någon särskild räkenskap för Vestkustbanan icke vidare komme att föras,

de afgifter skulle .bestridas, hvilka det, enligt hvad ofvan anförts, ålåge

jernvägsstyrelsen att‘erlägga tilPEnskilda jernvägarnes pensionskassa för

den i denna kassa delaktiga statsbanepersonalens pensionering, samt i sådant

afseende hemstält om meddelande af föreskrift i syfte att från och

med 1897 räknadt finge tills vidare från det belopp, som skulle utgöra

årliga statsbidraget till statens jernvägsstrafiks pensionsinrättning, afdragas

sammanlagda beloppet af berörda afgifter till Enskilda jernvägarnes pensionskassa.

Efter det i anledning häraf direktionen för statens jernvägstrafiks

pensionsinrättning afgifvit infordradt utlåtande och deruti framhållit, att

då pensionsinrättningen utan någon som helst inskränkning blifvit tillförsäkrad

ett statsbidrag, hvilket från och med år 1883 och tills vidare

skulle utgå med belopp, motsvarande 2 procent af skilnaden mellan statens

jernvägstrafiks samtliga inkomster, å ena, samt utgifter för drift och

underhåll, å andra sidan, direktionen ansåge det af jernvägsstyrelsen föreslagna

förfarandet icke kunna vidtagas, hade Kongl. Maj:t genom skrifvelse

till jernvägsstyrelsen af den 6 maj 1898 förordnat, att de afgifter, hvilka

jernvägsstyrelsen hade att på grund af kontrakten rörande förvärfvande

för statens räkning af ifrågavarande enskilda jernvägar till Enskilda jernvägarnes

pensionskassa erlägga, skulle utgå af trafikmedlen samt uppföras

bland utgifterna för de trafikerade statsbanornas drift och underhåll.

Det syntes revisorerne kunna ifrågasättas, huruvida icke den af jernvägsstyrelsen

föreslagna anordningen för merberörda afgifters utgörande

närmast stode i öfverensstämmelse såväl med Riksdagens beslut om beviljande

af bidrag till statsbanepersonalens pensionering, hvilka kunde anses

hafva hvilat på den förutsättningen, att utöfver det af Riksdagen beviljade

bidrag några afgifter för sådant ändamål icke skulle af statsmedel utgå,

som ock med den af Riksdagen i ofvan omförmälda skrifvelse af den 20

maj 1882 uttalade åsigten, att statens bidrag till statsbanepersonalens

pensionering lämpligast borde utgå såsom viss procent af statsbanetrafikens

nettobehållning.

Härtill komme, att, då statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, som

medgifvits att för samtlige jernvägstjenstemännens pensionering uppbära

bidrag från nettobehållningen af statens samtliga jernvägar och således

äfven från de förenämnda, senast inköpta, vore befriad från pensionering

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets Utlåtande N:o. 37.

af de tjensteman, som tillhörde dessa jernvägars enskilda pensionskassa

utan minskning i förenämnda bidrag, törstberörda pensionsinrättning i

sjelfva verket beredts större förmåner än Riksdagen afsett. Med afseende

härå hade revisorerne ansett sig böra å dessa förhållanden fästa Riksdagens

uppmärksamhet.

.) tf.'' I ‘ . i'''' \ '' jlf 7 1 > '' l \ '' ‘ i\t | • • i ‘ ‘ ■ t i ‘ *

I häröfver afgifvet utlåtande har jernvägsstyrelsen hänvisat till hvad

styrelsen i sin ofvanberörda, af revisorerne åberopade skrifvelse af den 16

mars 1S97 anfört samt tillika åberopat ett från direktionen för statens

jernvägstrafiks pensionsinrättning infordradt yttrande, deri direktionen anfört,

att det väl icke tillkomme direktionen att söka utreda frågan om

de särskilda förutsättningar i ena eller andra hänseendet, på hvilka Riksdagens

beslut om beviljande af det statsbidrag, som anvisats att till

statens jernvägstrafiks pensionsinrättning-utgå, kunde anses hafva hvila!

Och då för öfrigt icke genom förbemälda skrifvelse den 6 maj 1898

någon föreskrift om ändring af förut gällande bestämmelser rörande utbetalandet

af trafikmedel till nämnda pensionsinrättning meddelats eller i

följd deraf någon större andel af statens jernvägstrafikmedel, än som af

Riksdagen afsetts såsom bidrag till pensionering af inrättningens delegare,

i sjelfva verket blifvit, enligt direktionens uppfattning, för sådant ändamål

utbetald, samt då direktionen dessutom redan tillförene i skrivelser den

28 september 1897 och den 8 februari 1898 haft tillfälle häfda sin

mening i fråga om rätta beloppet af det bidrag, som af trafikmedel borde

hållas ståtens jernvägstrafiks pensionsinrättning till hända, hade direktionen

icke heller ansett något ytterligare anförande från hennes sida vara af

Riksdagens revisorers här förevarande framställning påkalladt.

Med afseende å denna frågas vigt och angelägenheten af dess tillfredsställande

ordnande för framtiden har utskottet velat hvad i ärendet

förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ io.

(Rev. ber. pag. 181—185; uti. pag. 506—510).

I skrifvelse den 22 februari 1894 både jernvägsstyrelsen, enligt hvad Ang. bandelan

i förevarande revisionsberättelse vidare meddelas, till Kong! Mai t ufgifvit Umf~8torförslag

till anläggning åt eu bibana från norra Stambanan vid Vännäs till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande U:o 37.

Umeå och vidare till Storsandskär samt dervid till stöd för förslaget om

banans utsträckning till Storsandskär i hufvudsak anfört följande.

Enär under dåvarande förhållanden mera djupgående fartyg icke

kunde uppgå till Umeå stad, utan nödgades lossa och lasta vid Holmsunds

lastageplats, och en påtänkt reglering af Ume eif från staden till den närmare

elfmynningen belägna Storfjärden ej ännu kommit till utförande,

hade erfordrats att utdraga den undersökta jernvägslinien från Umeå till

lämpligt ställe vid elfmynningen, hvarest tillräckligt vattendjup för djupgående

fartyg före funnes. Vid förut verkstäld undersökning från Yännäs

till hafvet hade linien framdragits utmed Ume elfs norra strand till

Holmsund, men då jernvägen till sistnämnda ställe skulle komma att

genomgå Sandviks stora brädgård samt inkräkta på den redan då för trävaruskeppningen

derstädes trånga lastplatsen, och svårighet derjemte funnes

att vid Holmsund erhålla tillräckligt utrymme för upplag, samt högst

betydlig och dyrbar expropriation derstädes måste ega rum, hade vid de

af jern vägsstyrelsen föranstaltade undersökningarna Holmsund ej ansetts

såsom lämplig slutpunkt för bibanan. Den nu utstakade linien följde

från staden norra elfgrenens norra strand, men vore dragen öfver en i

det närmaste igengrundad mindre elfgren fram till den stora och för upplag

särdeles lämpliga, i elfmynningen liggande ön Storsandskär.

Vid Storsandskär hade i förslaget beräknats uppmuddring af elfven

utmed dervarande kaj och lastbrygga, så att intill tolf fot djupgående

fartyg kunde lägga till vid stationen. För att kunna mottaga än djupare

liggande fartyg erfordrades uppmuddring af segelränna genom en nedanför

stationen af elfvens afsättningar bildad vidsträckt sandbank, men till

dess en sådan blifvit upptagen, kunde öfverförandet af gods till de mera

djupgående fartygen ske i pråmar. Kostnaden för de elfarbeten, som

blefve nödvändiga för att bereda en farled af 20 fots djup, hade af

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats komma att uppgå till 500,000

kronor; och ehuru denna reglering icke behöfde omedelbart utföras,

vore det dock önskligt, att den komme till stånd inom en icke alltför

aflägsen tid.

Domänstyrelsen, t. f. chefen för generalstaben och Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vesterbottens län, hvilka hörts i ärendet, hade alla

tillstyrkt banans utförande; och hade härvid Kongl. Majts befallningshafvande

i utlåtande den 17 mars 1894 anfört, att frågan om förläggande

af eu sidobana från Vännäs till Umeå och hafvet, om ock med något

längre sträckning till Djupvikens och Holmsunds lastageplats, sedan länge

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

25

utgjort ett önskningsmål för länets befolkning, ehuru åtskilliga svårigheter

och olägenheter varit förknippade med att förlägga banans slutpunkt till

Holmsund, samt att Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge dessa olägenheter

vara till största delen afhjelpta genom förslaget att förlägga banans

slutpunkt till Storsandskär. Af en beskrifning öfver farleden mellan Storsandskär

och Storfjärden, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande infordrat

från ordföranden i Umeå stads hamndirektion och lotsåldermannen vid

Bredskärs lotsstation, framginge, att året 1893 farledens minsta djup vid

lägsta vattenstånd utgjort 3,5 meter, och detta på en sträcka af endast

450 meter, samt att bottnen vore så lös, att farleden genom muddring utan

nämnvärda kostnader med lätthet borde kunna fördjupas till 4,5 meter.

Vid sådant förhållande kunde nästan alla större kustbåtar, af hvilka en

del redan då alltid ginge upp till staden, lasta och lossa vid Storsandskär.

Hvad åter vidkoinme mera djupgående fartyg, kunde lastningen

lämpligen verkställas genom pråmar, hvilka äfven vid Holmsund och Djupviken

i allmänhet användes vid inlastning af trävaror, emedan lastningen

derigenom ansages gå lättare och bättre. Den sträcka, som pråmarne

behöfde bogseras, vore också, såsom utgörande endast 2,400 å 3,000 meter,

af ringa betydenhet. I öfrigt hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

velat bemärka, att, enligt hvad ett bifogadt utdrag ur lotsjournalen vid

ofvannämnda lotsplats utvisade, jemförelsevis få lastade fartyg varit 5,5

meter djupgående, i följd hvaraf farledens fördjupande till G meter för

närvarande syntes vara obehöflig!, helst som vattenståndet under vanliga

förhållanden vore omkring en meter högre, än när det vore lägst.

På framställning af Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade härefter

Vesterbottens läns landsting enligt skrifvelse den 5 oktober 1894 besluta

att, under förutsättning, att Riksdagen 1895 beslöte anläggande af

omförmälda sidobana från Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär,

bland annat upplåta all mark till banbyggnaden, der den ej ginge öfver

Umeå stads område, hvarjemte stadsfullmägtige i Umeå den 2 november

1894 beslutit, att Umeå stad under enahanda förutsättning som länets

landsting skulle åtaga sig samma förpligtelser för den del af banan, som

ginge öfver stadens områden.

Sedan jernvägsstyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 december

1894 förnyat sin hemställan om aflåtande af proposition till Riksdagen

rörande anläggning af sagda bana, hade ärendet den 8 mars 1895 föredragits

i statsrådet, hvarvid dåvarande departementschefen bland annat

anfört följande:

Bill. till Riksd. Rrot. 189!). 4 Sami. 1 Afd. 24 Iläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

»Hvad beträffar upptagandet af en djupare segelränna från Storsandskär

till Storfjärden, hvilken fråga jernvägsstyrelsen i sin skrifvelse den

22 februari 1894 berört, så torde genom hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande

anfört vara utredt, att några vidlyftiga arbeten i detta afseende

icke på länge lära erfordras; och för öfrigt torde hela denna fråga i första

hand vidkomma Umeå stad));

och hade departementschefen med stöd af den i ärendet förebragta

utredning hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, under

förbehåll, att ofvan angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m.

m. iakttoges, bevilja för anläggning af en bibana från norra stambanan

vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt denna banas utrustning

med trafikmaterial 2,600,000 kronor.

Proposition i ärendet hade samma dag till Riksdagen aflåtits; och

sedan statsutskottet hemstält om bifall till propositionen, hade hvad utskottet

sålunda hemstält af Riksdagen bifallits.

Arbetena å banan hade påbörjats i juni 1895 och bandelen Vännäs

—Umeå öppnats för allmän trafik den 29 september 1896.

Bandelen Umeå-—Storsandskär åter vore ännu ej fullbordad. Den i

förslaget upptagna bron öfver norra elfgrenen vore färdigbyggd och jernvägsspåret

utlagdt fram till Storsandskär, der jemväl kajbyggnad pabörjats.

Enligt hvad revisoreme inhemtat, hade arbetena å bandelen numera

afbrutits i anledning af från fjerde jernvägsdistriktets förvaltning inkommen

anmälan, att kajens fullbordande äfvensom uppförandet af de å

Storsandskär afsedda byggnaderna tills vidare vore utan ändamål, enär

elfven ej ännu uppmuddrats på sätt förslaget förutsatt och fartygen sålunda

ej kunde ingå.

Den utanför de påbörjade kajbyggnaderna varande sandbanken hade

under de senare åren tillväxt så betydligt, att kajen ej vidare vore tillgänglig

ens för mindre fartyg. Umeå stad hade för betydande kostnad

inköpt ett större mudderverk och dermed påbörjat muddring utanför

elfmynningen, utan att dock vid af jernvägsstyrelsen framstäld förfrågan

fullt tillförlitliga meddelanden kunnat erhållas rörande arbetets fortgång

och utsigterna för detsammas afslutande. Enligt meddelande från jernvägsstyrelsen

belöpte sig ungefärliga kostnaden för de å bandelen mellan

Umeå och Storsandskär hittills verkstälda arbeten till 285,800 kronor, och

beräknades återstående kostnaden för bandelens fullbordande till omkring

105,000 kronor.

Revisorerne hade fäst sin uppmärksamhet vid hvad sålunda förekom
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

27

mit, och hade det dervid förefallit dem, som om de undersökningar och

beräkningar, hvilka legat till grund för förslaget om banans utsträckande

till Storsandskär, icke varit af den fullständighet, som man i betraktande

af frågans betydenhet haft anledning antaga.

Revisorerne förmenade, att försigtigheten fordrat, att man i förväg förskaffat

sig tillförlitliga garantier för att Umeå stad komme att verkställa

erforderlig muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden. Något

aftal med staden angående elfvens muddring hade emellertid icke träffats,

ehuru det oförtydbart förutsatts, att staden skulle bestrida kostnaderna för

detta arbete. En sådan förutsättning syntes enligt chefens för civildepartementet

ofvan angifna yttrande till statsrådsprotokollet hafva förelegat

vid ärendets föredragning i statsrådet, samt framginge jemväl af kostnadsförslaget

för banans utförande, hvilket upptoge allenast en post a 36,000

kronor för muddring vid kajerna.

Enligt revisorerne tillhandakommen uppgift hade Umeå stad numera

beslutat att låta uppmuddra en ränna af 14 fots djup genom elfven

direkt fram till stadens hamn. Sattes ett sådant företag i verket, maste,

enligt revisorernes förmenande, banans utsträckande till Storsandskär

komma att för trafiken blifva af ganska ringa betydelse. Det torde

nemligen icke kunna betviflas, att under sådana förhållanden Umeå komme

att blifva den hufvudskliga slutstationen för banans såväl person- som

varutrafik.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att Storsandskär i allt fall vore

en behöflig slutstation, i det att för den trävarutrafik, som efter banan

kunde väntas uppkomma, vid Umeå stad med dess relativt tränga stationsområde

icke skulle finnas erforderligt utrymme för virkesupplag m. m.

Revisorerne hölle emellertid före, att trävarutrafiken på banan svårligen

kunde blifva af synnerligen stor omfattning.

Under nuvarande förhållanden, då på grund af konkurrensen produktionskostnaderna

måste nedbringas till det yttersta, hade det alltmer visat

sig såsom en nödvändighet att för virket så långt som möjligt använda

den billigaste transportformen, eller detsammas framflottande i oförädladt

skick, och följden häraf hade blifvit, att, såsom erfarenheten gåfve vid handen,

trävaruförädlingsindustrien mer och mer dragit sig ned till kusterna.

Det vore visserligen icke revisorerne obekant, att pa öfriga bibanor,

hvilka förenade norra stambanan med städer utefter kusten, jemförelsevis

ansenliga partier försågadt virke årligen transporterats, men revisorerne

förestälde sig, att, för så vidt detta förhållande komme att för framtiden

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

fortfara, sådant måste bero på säregna omständigheter, hvilka vid här

ifrågavarande bibana icke hade någon motsvarighet. Enligt hvad revisorerne

inheintat, funnes för närvarande utefter Ume elfs öfre lopp endast

ett sågverk af betydenhet, och försågningen jemväl vid detta verk hade

under de senare åren alltjemt förminskats, hvaremot de stora sågverk,

genom hvilka virket i skogarne utefter elfven hufvudsakligen tillgodogjordes,

samtliga vore belägna vid eller i närheten af elfvens mynning. Under sådana

förhållanden och då föga anledning funnes att förmoda, att sågverk eller

andra förädlingsverk framdeles mer än hittills skulle komma att i afsevärd

utsträckning förläggas utefter elfvens öfre lopp, syntes det revisorerne

svårligen kunna antagas, att trävarutransporten utefter banan skulle blifva

af större omfattning, än att vid Umeå station tillfredsställande utrymme

för upplagsplatser m. m. skulle kunna beredas.

Såsom det af jernvägsstyrelsen upprättade förslaget till ifrågavarande

jernvägsanläggning antydde, hade planen att omedelbart utsträcka banan

till Storsandskär väsentligen varit byggd på nödvändigheten att, medan

det ännu utan några'' afsevärda kostnader kunde ske, för jernvägens räkning

försäkra sig om ön Storsandskär såsom en synnerligen vidsträckt och

lämplig lastageplats, hvilken, om ock ej för det dåvarande af behofvet påkallad,

framdeles möjligen kunde blifva behöflig; och hade det, enligt hvad för

revisorerne uppgifvits, förutsatts, att hela denna ö skulle ingå i Vesterbottens

läns landstings blifvande upplåtelse af jord till jernvägen. Så hade

emellertid icke skett. '' Enligt hvad ofvanberörda skrifvelse af den 5 oktober

1894 utvisade, hade landstinget i hufvudsak endast upplåtit mark

till banbyggnaden samt till bevakningsoinråden, hållplatser, bangårdar och

dylikt. Ej heller sedermera hade, så vidt revisorerne hade sig bekant, någon

framställning gjorts om förvärfvande för jernvägens räkning af ön i dess

helhet; och kunde med anledning häraf, enligt revisorernes förmenande,

antagas, att en förändrad uppfattning hos myndigheterna uppstått

rörande behofvet af Storsandskär såsom lastageplats samt att det ofvan

angifna skälet ej längre kunde anses innebära tillräcklig grund för jernvägsbyggnadens

framdragande dit.

.Revisorerne, som ansåge, att under nuvarande förhållanden Storsandskär

icke vore lämplig slutpunkt för denna jernväg, och som bestämdt

hölle före, att vid en eventuel uppmuddring af elfven direkt fram till .

Umeå stad ifrågavarande jernvägslinie komme att blifva ännu mer betydelselös,

hade derför velat uttala den mening, att arbeten å denna ban
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

29

dels fullbordande borde inställas, åtminstone intill dess visshet vunnits,

när och i hvilken utsträckning elfvens uppmuddring vore att emotse.

Jernvägsstyrelsen, hvars yttrande infordrats med anledning af revisorernes

förevarande anmärkning, har uti afgifvet utlåtande den 18 januari

innevarande år anfört, att hvad anginge revisorernes uttalande, att tillförlitliga

garantier för att Umeå stad komrne att verkställa erforderlig

muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden, bort i förväg förskaffas,

ville styrelsen fästa uppmärksamheten derå, att af det utaf Ivongl.

Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län, efter verkstäld utredning

om farledens mellan Storsandskär och Storfjärden beskaffenhet, den 17

mars 1894 afgifna utlåtande öfver förslaget om ifrågavarande banas anläggande

syntes framgå, att vid tiden för afgifvande af berörda förslag

andra arbeten för elfvens upprensning, än hvad styrelsen i förslaget beräknat

för uppmuddring af elfven utmed Storsandskärs kaj och lastbrygga,

icke varit behöfliga för att derstädes kunna mottaga ända intill 3,5 meter

djupgående fartyg eller nästan alla större kustbåtar. I allt fall skulle

icke hafva erfordrats några nämnvärda kostnader för att få farleden mellan

Storsandskär och Storfjärden uppmuddrad till 4,5 meters djup, och

enär lastningen af de mest djupgående fartygen lämpligen ansetts kunna,

pa sätt annorstädes med fördel egt rum, verkställas genom pråmar, hade

allenast uttalats såsom ett önskningsmål elfvens uppmuddring till ett

för dessa fartyg erforderligt djup.

Efter denna genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg verkstälda

utredning rörande farledens beskaffenhet och särskildt vattendjupet

hade, enligt styrelsens förmenande, icke förefunnits någon anledning åt t

ifrågasätta de af revisorerne nu antydda garantier. Vid tidpunkten för

uppgörandet af förslaget till ifrågavarande bansträcka måste, såsom ock

framginge af chefens för civildepartementet af revisorerne åberopade

uttalande till statsrådsprotokollet den 8 mars 1895, frågan om den ifrågasatta

uppmuddringen åtminstone hvad beträffade de mera djupgående

fartygen, i första hand vidkomma Umeå stad. Enligt hvad styrelsen inhemta^

hade jemväl stadsfullmägtige i Umeå den 10 juli 1896 fattat

beslut om uppmuddring af Ume eif till den omfattning, hamndirektionen

kunde finna för samfärdseln nödig och nyttig, samt om inköp af

ett mudderverk och en eqvator. I anledning häraf hade ock hamndirektionen

besluta dels den 27 augusti 1897 Datt muddra intill 14 fots djup

efter nuvarande vattenstånd)) och dels den 23 maj 1 898, »att muddringen

för året skulle börja nedanför öfisket och bedrifvas mot staden, dock

endast till mindre djup, för att vinna erfarenhet, huruvida icke strömmen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

visade benägenhet att uppskära rännan vidare, och att på grundet midt

emot Tufvan åtgärder skulle vidtagas för uppläggande af mudder, då inuddringen

komme att der bedrifvas längre fram på sommaren». Muddringsarbeten

hade också, enligt hvad styrelsen inhemtat, utförts i farleden, i

det att under år 1897 upptagits omkring 28,000 kubikmeter utanför

stadens kaj och under år 1898 20,000 kubikmeter från det stora grundet

vid elfvens mynning ute vid Storfjärden.

I anledning af hvad revisorerne i öfrigt framhållit, tilläte sig styrelsen

anföra, att, äfven om utrymmet vid Umeå station och hamn skulle

kunna under de närmaste åren medgifva anordnandet af upplagsplats derstädes

för den väntade trafiken af, bland annat, trävaror och tjära, denna

trafik dock, enligt styrelsens förmenande, inom få år kunde förväntas

hafva uppnått den betydenhet, att utrymmet vid Umeå blefve otillräckligt.

Härför kunde åberopas erfarenheten från andra sidobanor till Norrlands

kuststäder. Enligt senast tillgängliga uppgifter angående trävarutransporter

å jernväg till dessa kuststäder, hade under ar 1897 befordrats

till Söderhamn ej mindre än 241,702,3 ton trävaror, till Hudiksvall

90,687,5 ton, till Sundsvall 35,018,7 ton och till Örnsköldsvik 15,455,5

ton, hvilket gods afsändts från stationer belägna ända till 100 kilometer

eller derutöfver från utskeppningsorten. Några säregna förhållanden vid

dessa sidobanor, hvilka i fråga om bansträckan Vännäs—Storsandskär icke

skulle hafva någon motsvarighet, ansåge styrelsen ej förefinnas. Vid de

andra sidobanorna hade virkesegarne funnit med sitt intresse förenligt

att för ett bättre tillgodogörande af de mindre virkesdimensionerna anlägga

sågverk och andra förädlingsverk invid vattendragen inuti landet.

All anledning vore nu att antaga, att en likartad utveckling af träförädlingsindustrien

vore att förvänta äfven i trakten norr och söder om Vännäs”

i det att, när virkesegarne, så att säga, inpassat sig i de förändrade

förhållanden, som genom jernvägens anläggning uppstått, sågverk och

andra industriella anläggningar för virkets förädling med all sannolikhet

skulle komma att uppföras utefter den del af stambanan, som genom

ifrågavarande sidobanas tillkomst nu erhållit en utfartsled. Redan nu

vore anlagda mindre sågverk i närheten af Hörnsjö och Vindelns stationer,

och vid Nyåker vore ett dylikt under byggnad.

Vidare ville styrelsen påpeka, att den utmed sidobanan genom en

tätt befolkad bygd framflytande Ume eif bildade både vid Norrfors och

Baggböle storartade vattenfall, invid hvilka funnes plats för betydande

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

31

industriella verk, för hvilka Storsandskär med sitt stora utrymme för upplag

skulle blifva den mest lämpliga utskeppningsort.

Äfven från statens egen synpunkt vore, enligt styrelsens mening,

jernvägsförbindelsens utsträckning till Storsandskär af behofvet påkallad,

i det att nemligen å den omkring 400 kilometer långa sträckan från

Örnsköldsvik till Luleå nu icke funnes någon punkt, hvarest för stambanan

behöfligt kol kunde lossas. Denna brist skulle med sidobanans

fullbordande och farledens erforderliga uppmuddring komma att afhjelpas

genom anordnande af upplag för stenkol vid Storsandskär.

Då emellertid med de af Umeå stad vidtagna åtgärder för elfvens

uppmuddring ännu ej syntes hafva uppnåtts tillfredsställande resultat

samt det enligt styrelsens förmenande vore tydligt, att genom de förändrade

förhållanden, som i afseende å elfvens uppmuddring under senaste

tid i ej väntad utsträckning inträda frågan om upptagande af en ränna

i farleden från Storfjärden åtminstone till Storsandskär inträdt i ett nytt

skede, funne styrelsen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med revisorerne,

att arbetet å bansträckan Umeå—Storsandskär icke borde återupptagas,

förrän visshet vunnits, om och när elfvens uppmuddring vore att motse;

och hade styrelsen för afsigt att för sådant ändamål inleda underhandlingar

med stadsfullmägtige i Umeå i syfte att åstadkomma en planmessig

reglering och uppmuddring till erforderligt djup af Ume eif mellan Storsandskär

och Storfjärden.

Enligt utskottets förmenande är Storsandskär en lämplig och naturlig

utskeppningsplats för ortens produkter; och synes vid sådant förhållande

jernvägens utsträckning till denna plats vara af omständigheterna påkallad,

helst utrymmet invid Umeå icke lärer medgifva anordnandet derstädes af

större upplagsplatser för sådana skrymmande produkter som trävaror och

tjära m. m.

Arbetet å bandelen Umeå—Storsandskär anser utskottet dock ej böra

återupptagas förr, än, efter det fullständiga undersökningar af vattenförhållandena

i Umeå eif omkring ön Storsandskär och i den närmare elfmynningen

belägna Storfjärden blifvit genom sakkunniga personer verkstälda,

fullt betryggande aftal blifvit med Umeå stad träffadt angående

segelrännas öppenhållande till erforderligt djup emellan Storsandskärs kaj

och elfmynningen; och synes så mycket större skäl härtill förefinnas, som

bandelens trafikerande är helt och hållet beroende af sjökommunikationernas

ordnande, men å andra sidan, sedan staden Umeås hamnområde

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

numera så utvidgats, att det sträcker sig långt utanför Storsandskär, stadens

skyldighet i afseende å segelrännnans öppenhållande för trafiken

synes vara stäld utom allt tvifvel.

Vidare har utskottet velat framhålla, att det torde vara nödvändigt ,

att före arbetenas återupptagande å ifrågavarande handel åtgärder vidtagas

för att staten må varda tillförsäkrad eganderätten till så stor del af

ön Storsandskär, som för jernvägsanläggningen samt dertill hörande an*<

stalter och upplagsplatser må kunna anses blifva erforderlig.

Då emellertid det synes ligga vigt deruppå, att ofvannämnda förhållanden

varda, så fort ske kan, ordnade, har utskottet ansett Riksdagen

böra hos Kongl. Maj:t göra framställning i ämnet, och får derför föreslå,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels låta verkställa

utredning angående vattenförhållandena i Ume eif i

hvad de kunna inverka på öppenhållandet af en segelränna

från Storsandskär till hafvet samt derefter bringa

till stånd en bestämd öfverenskommelse med Umeå

stad angående en sådan rännas upptagande och underhållande,

dels ock meddela föreskrift, att arbetena å

handel en Umeå—Storsandskär icke må återupptagas,

förr än berörda utredning och öfverenskommelse åvägabragts.

Kammarkollegium.

’ • . *^* v i*;

§ n
’i::

’ •• i • f ; i ■ • • ■

(Rev. ber. pag. 215—216.)

Ang. forva- Med anledning af en af revisorerne år 1896 verkstäld inventering

HketsTegaUer2^ rikets under kammarkollegii vård stälda, i ett kassahvalf inom statsoch

dyrbar- kontoret förvarade regalier och dyrbarheter, hade, enligt hvad i'' förevaheter•

rande revisionsberättelse meddelas, revisorerne anmärkt, att de egentliga

riksregalierna visserligen befunnits inneslutna i för dem inrättade läderetuier,

men att de öfriga af dessa dyrbarheter i allmänhet vore på ett

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

33

oordnadt sätt omvirade med papper eller inlagda i askar af trä och

papp eller i påsar af skinn; och hade revisorerne uttalat den mening,

att dessa föremål måtte varda på ett lämpligare och mera värdigt sätt

förvarade, dervid hänsyn borde tagas jemväl till att deras förvaring så

ordnades, att med lätthet kunde skönjas, om något förkomme. Likaledes

hade revisorerne funnit önskligt, att inventariet öfver rikets regalier

och dyrbarheter blefve upprättadt i två exemplar att förvaras, det

ena såsom hittills i kammarkollegium och det andra på annat ställe,

exempelvis i finansdepartementet.

I häröfver den 22 januari 1897 afgifvet utlåtande hade kammarkollegium,

som förmenat, att omförmälda dyrbarheter vore förvarade med

all den ordning, tillgängliga förvaringsmedel medgåfve, men delat revisorernes

mening om önskvärdheten af ett lämpligare och mera värdigt

och öfverskadligt förvaringssätt, anfört, att kollegium beträffande revisor

rernes framställning i denna del hört juveleraren R. Carlman, som föreslagit,

att för ändamalet borde anskaffas två med infälda hörnbeslag och

infallande handtag försedda skrin utaf bonad ek, af den storlek, att de

kunde placeras bredvid hvarandra å en hylla i kassaskåpet; att ett af

skrinen, som vore afsedt att förvara en del större föremål, såsom briljanterade

ordensdekorationer m. in., hvilka redan nu vore inneslutna i

särskilda etuier, borde, utan någon inredning för öfrigt, inuti klädas med

mjukt sämskskinn; att det andra skrinet, som skulle utgöra förvaringsrum

för ett sjuttiotal småpartier oinfattade stenar och perlor m. in.,

borde inrättas med nedfallande sida och utdragslådor, de senare afdelade

i fack för mindre askar af trä med glaslock; samt att jemväl dessa

askar,^ hvilka skulle vara skålformigt urhålkade för att kunna bättre sammanhålla

deri förvarade föremål, borde inuti klädas med sämskskinn och

förses med etiketter för inventarienummer; och hade Carlman beräknat

kostnaden för dessa skrin med inredning till ett belopp af omkring 650

kronor.

Då de af revisorerne uppstälda önskningsmål med afseende å förvaret

af ifrågavarande dyrbarheter syntes med en dylik anordning vinnas,

hade kollegium hemstält om Kongl. Majt:s bemyndigande för kollegium

att för en kostnad, ej öfverstigande angifna beloppet 650 kronor, anskaffa

två förvaringsskrin af ek, inredda i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med juveleraren Carlmans förslag; och ville kollegium ombesörja upprättandet

af ännu ett exemplar af inventariet öfver rikets regalier och

dyrbarheter, derest det funnes nödigt att ega tillgång till inventariet å

Bih. till Riksd. Prat. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 24 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Ang. ordnan

det af kammararkivets

handlingar.

annat ställe än i skattkammaren; afvaktande kollegium Kongl. Maj:ts

beslut derutinnan.

Revisorerne, som i sammanhang med den inventering af statskontorets

kassor och fonder, hvarom senare i revisionsberättelsen komme att

omförmälas, tagit i betraktande ifrågavarande dyrbarheter och sättet för

deras förvaring, hade dervid funnit dem vara i oförändradt samma skick

som vid den år 1896 verkstälda inventering; och hade den upplysning

meddelats revisorerne, att någon åtgärd icke blifvit med anledning af

kammarkollegii omförmälda skrifvelse af Kongl. Maj:t anbefald.

Med anledning häraf hade revisorerne ansett sig böra å nyo fästa

Riksdagens uppmärksamhet å förevarande angelägenhet.

Enligt utskottet tillhandakommet meddelande från expeditionschefen

i finansdepartementet har ofvannämnda ärende den 27 sistlidne januari

blifvit inför Kongl. Maj:t anmäldt, dervid Kongl. Maj:t funnit godt dels

bemyndiga kammarkollegium att för en kostnad, ej öfverstigande 650

kronor, anskaffa två förvaringsskrin af ek, inredda i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med juveleraren Carlmans ofvannämnda förslag, och dels

anbefalla kammarkollegium att gå i författning om upprättande af ytterligare

ett exemplar af inventariet öfver rikets under kollegii vård stälda

regalier och dyrbarheter, hvilket exemplar skulle öfverlemnas till finansdepartementet

att der förvaras; hvilket utskottet skolat för Riksdagen

omförmäla.

§ 12.

(Rev.-ber. pag. 216—218.)

Revisorerne erinra vidare, hurusom 1897 års revisorer i sin berättelse

fäst uppmärksamheten på det otillfredsställande skick, hvari kammararkivet

befunne sig, och äfvenledes framhållit orsakerna till detta

förhållande. Till stor del kunde detsamma tillskrifvas beskaffenheten af

de lokaler, som vore för arkivet upplåtna. Dessas belägenhet på tre

olika ställen (nedre bottnen i kammarrättens hus samt de s. k. tornrummen

och vinden i Gamla Kungshuset) hade redan i och för sig medfört

afsevärda svårigheter. Besvärade af mörker och delvis af fukt samt

i saknad af eldstäder, vore lokalerna synnerligen olämpliga till förvaring

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

35

af arkivhandlingar, hvartill koinme, att på grund af arkivets omfattning

och betydande årliga tillväxt utrymmet måst anlitas i högre grad, än

lämpligt varit. Att olägenheterna af det bristande utrymmet i arkivet

skulle komma att alltmer göra sig gällande, framginge bland annat

deraf, att tillväxten af arkivalier alltjemt ökades och för det dåvarande

upptoge omkring 80 sträckmeter för år.

Revisorerne hade emellertid derjemte uttalat, att arkivets brister

och dess otillgänglighet för forskaren föranledts ej allenast af lokalernas

underhaltighet, utan jemväl af det oordnade skick, hvari arkivalierna befunne

sig, hvartill koinme saknaden af fullständigt registratur, i det att

ej andra register funnes än några, som voro uppgjorda i slutet af 1700- talet, men som då varit långt ifrån fullständiga. Under hänvisande dertill,

att 1897 års Riksdag för år 1898 beviljat ett extra anslag å 5,000

kronor till ordnande och registrerande af kammararkivets handlingar och

då antagas kunde, att tillräckligt belopp komine att äfven af följande

Riksdagar för ändamålet beviljas, ansåge revisorerne det kunna förväntas,

att inom kammararkivet nödig ordning i afseende å arkivaliernas uppställning

och förteckning omsider och, så fort ske kunde, skulle åstadkommas.

Af största vigt för dessa betydelsefulla handlingars bevarande från

förstörelse och för deras tillgodogörande för forskningen vore emellertid,

att arkivet blefve förflyttadt till rymligare och ändamålsenligare lokaler

än dess dåvarande; och revisorerne hade förestält sig, att, sedan Riksdagen

dåmera beträdt den väg att låta anordna i landsorten befintliga

slottsbyggnader till landsarkiv, derigenom möjligen kunde, sedan andra

mindre vigtiga arkivalier öfverförts till landsarkiven, beredas utrymme

inom hufvudstaden för ett tidsenligt hysande af kammararkivets handlingar.

Redan innan 1897 års revisorer afgifvit ofvan återgifna framställning

rörande kammararkivet och dess ändamålsenliga ordnande, hade

emellertid, enligt hvad numera vore kändt, kammarkollegium till Kongl.

Maj:t inkommit med af Kongl. Maj:t den 9 september 1892 infordradt

yttrande, huruvida och i hvilken utsträckning i kammararkivet förvarade

handlingar lämpligen kunde förflyttas till kronan tillhörig plats utom

hufvudstaden, dervid kollegium meddelat, att af de handlingar, hvilka

för det dåvarande förvarades i kammararkivets egna lokaler, icke några

afsevärda serier vore af den natur, att de lämpligen borde till ort utom

Stockholm förflyttas. Uti berörda utlåtande, hvilket afgifvits den 19

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

november 1897, hade Kammarkollegium tillika på anförda skäl hemstält,

att, intilldess mera omfattande åtgärder hunne vidtagas, åtminstone

de lokaler å nedra botten af marinförvaltningens och kammarrättens hus,

hvilka lämpligen kunde med kammararkivet förbindas, måtte så snart

ske kunde varda till arkivet öfverlåtna.

Då kammarkollegium sedermera hade att afgifva förklaring i anledning

af de utaf 1897 års revisorer gjorda uttalanden i ämnet, hade

kollegium hänvisat till hvad detsamma i förberörda utlåtande anfört i

fråga om förflyttning af en del arkivalier till ort utom Stockholm, men

tillika vitsordat, att det vore af största vigt, att för kammararkivet så

fort ske kunde bereddes rymligare och ändamålsenligare lokaler än dess

nuvarande, vare sig genom nybyggnad eller ombyggnad för ändamålet

af någon å Riddarholmen befintlig byggnad.

Derefter hade kollegium den 25 sistlidne februari aflåtit framställning

till Kongl. Maj:t om inköp och inredning af fastigheten Strömsborg

att till förvarings- och arbetslokaler åt kammararkivet användas;

men hade Kongl. Maj:t, vid ärendets föredragning den 15 påföljande

april, funnit framställningen icke till någon vidare åtgärd föranleda.

I anledning häraf och då ej heller kollegii framställning i dess utlåtande

af den 19 november 1897 föranledt någon påföljd, hade kammarkollegium

slutligen i skrifvelse till Konungen den 14 sistlidne oktober,

då ytterligare åtminstone ett arbetsrum af ungefär samma storlek som

de, hvaröfver arkivet förfogade, nödvändigt erfordrades, derest det pågående

ordningsarbetet ej skulle lida allt för stort afbräck eller arkivet

nödgas afvisa enskilda forskare, ansett sig böra hemställa, huruvida, icke

efter den 24 december 1898 — till hvilken tidpunkt lokal för kammararkivets

räkning kunde i de till tryckeriexpeditionen i riksdagshuset hörande

rum erhållas — ett arbetsrum af ofvan angifna beskaffenhet skulle

kunna genom öfverintendentsembetets försorg inredas å den plats, som

för närvarande upptoges af den omedelbart utanför arkivet belägna förstugan

och den till gatan mellan gamla kungshuset och kammarrättens

hus ledande trappuppgång.

Sistberörda framställning vore för närvarande på Kongl. Maj:ts pröfning

beroende.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t, sedan öfverintendentsembetet

öfver kammarkollegii sistberörda framställning afgifvit infordradt

utlåtande och deri, med vitsordande af de föreslagna anord
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

37

ningarnas ändamålsenlighet, hemstält, att, då dels medel för de föreslagna

arbetena icke för år 1898 funnes att tillgå å anslaget till byggnader

och reparationer, dels ock samma arbeten icke lämpligen borde vintertid

bringas till verkställighet, ifrågavarande inredningsarbeten måtte till utförande

upptagas i innevarande års generalförslag rörande reparationer

och underhåll af kronans under embetets inseende stälda hus och byggnader

i hufvudstaden, genom bref den 23 sistlidne januari förklarat de

af kammarkollegium gjorda framställningarna icke för det dåvarande

föranleda annat yttrande än att kammararkivet tills vidare skulle befrias

från skyldigheten att från kammari''ätten mottaga de der granskade

kronoräkenskaperna för länen och Stockholms stad, samt anbefalt öfverintendentsembetet

att i det generalförslag rörande reparationer och underhåll

af kronans under embetets inseende stälda hus och byggnader i

hufvudstaden, einbetet hade att inom den 15 i denna månad afgifva, till

utförande upptaga det af embetet tillstyrkta, till en kostnad af 2,065

kronor beräknade arbetet med anordnande af ytterligare ett arbetsrum

för kammararkivet.

Hvad i detta ärende sålunda förekommit har utskottet ansett sisr

O

böra för Riksdagen

omförmäla.

Öfveriiitendentsembetet.

§ 13.

(Rev.-ber. pag. ‘243—244; uti. pag. 515—516.)

Sedan förste landtmätaren i Vesternorrlands län i skrifvelse till Angående

landshöfdingen i länet framhållit, att den för närvarande till landtmäteri- ^uifiandf

kontor upplåtna lokal vore alltför inskränkt och att således behofvet af höfding er esistörre

utrymme för förvaring af landtmäterikontorets handlingar vore endentH 1 ,Ht''"

tvingande nödvändighet, samt landshöfdingen i skrifvelse till Kongl. Maj:t de lägenhet.

den 30 oktober 1895, förutom yttrande angående andra embetslokaler,

derom nu ej vore fråga, vitsordat den af förste landtmätaren anmärkta

brist på utrymme i hans embetslokal, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen

meddelas, öfverintendentsembetet efter erhållen remiss i skrifvelse

den 12 november 1896 till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande i detta ämne

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

och anfört, bland annat, att de till landtmäterikontoret upplåtna rummen

i landsstatshusets i Hernösand bottenvåning, hvilka rum sammanlagdt

innehölle en ytvidd af allenast 39,04 qvadratmeter, vore för kontorets

behof otillräckliga och tillika, såsom saknande brandfritt förvaringsrum

för de vigtigare bland de kartor och andra handlingar af i många fall

oersättligt värde, hvilka måste finnas att tillgå uti länets landtmäterikontor,

för ändamålet icke fullt lämpliga.

Beträffande frågan om anskaffande åt landtmäterikontoret af annan

tillräckligt rymlig och för ändamålet tjenlig lokal, ansåge sig öfverintendentsembetet

böra omnämna, att en för landtmäterikontorets inrymmande

i alla afseenden synnerligen passande dylik funnes uti det i närheten af

landsstatshuset belägna, kronan jemväl tillhöriga länsresidenset. I bottenvåningen

af sistnämnda byggnad, som vore helt och hållet till boställe

åt landshöfdingen i länet anslagen, funnes nemligen en lägenhet, bestående

af fem rum jemte ett af nuvarande boställshafvaren inredt kassahvalf,

hvilken lägenhet, som innehölle en sammanlagd ytvidd af omkring

124 qvadratmeter, vore af boställshafvaren till kontorslokal uthyrd samt

således och med hänsyn jemväl dertill att landshöfdingebostället, nämnda

lägenhet oräknad, innehölle i bottenvåningen 2 rum, kök och tvättstuga,

i våningen en trappa upp 11 rum och tambur samt i våningen 2 trappor

upp likaledes 11 rum eller tillhopa 24 rum, syntes vara för landshöfdingen

obehöflig.

I häröfver till Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande hade Ivongl. Maj:ts

befallningshafvande i länet, med anmälan att den af öfverintendentsembetet

omförmälda lägenhet jemte ett rum å norra sidan af den genom

residenset löpande förstuga och ett förvaringsrum för upplag af ved vore

af nuvarande landshöfdingen under hans tjenstetid för en hyra af 1,800

kronor uthyrd till två enskilde personer, förklarat, hvad den af öfverintendentsembetet

föreslagna lägenhetens lämplighet till lokal för landtmäterikontoret

beträffade, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, lika med

öfverintendentsembetet, ansåge densamma dertill vara i alla afseenden

synnerligen passande.

Efter inhämtande af hvad sålunda i detta ärende förekommit, hafva

revisorerne vid det besök, som revisorerne, enligt hvad förut i berättelsen

finnes meddeladt, aflagt i staden Hernösand, tagit i betraktande den

af landtmäterikontoret disponerade lokal och funnit densamma, på sätt

af myndigheterna vitsordats, vara synnerligen inskränkt och för ändamålet

otjenlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets frilåtande N:o 37.

3Ö

Med afseende härå hade revisorerne velat uttala den mening, att

ofvannämnda lägenhet i länsresidenset, hvilken icke syntes vara för landshöfdingen

i länet behöflig, måtte efter nuvarande tjensteinnehafvarens afgång

tagas i anspråk för kronans räkning för att till länets landtmäterikontor

upplåtas.

I fråga om hvad revisorerne sålunda andragit rörande beredande af

ny lokal för landtmäterikontoret i Vesternorrlands län har öfverintendentsembetet

uti utlåtande den 3 sistlidne januari förmält sig så mycket

mindre hafva något att för sin del erinra, som, på sätt äfven af revisionsberättelsen

framginge, embetet inför Kong!. Maj:t förordat att för

ändamålet i fråga måtte anordnas just den lägenhet, som jemväl revisorerne

funnit härför tjenlig.

Då, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst, de till landtmäterikontor

upplåtna rummen i landsstatshuset i Hernösand äro för kontorets behof

otillräckliga och då den af revisorerne omförmälda lägenhet inom länsresidenset,

som är af landshöfdingen i länet till enskild person uthyrd,

icke kan anses vara för landshöfdingen behöflig, finner utskottet att sistnämnda

lägenhet, på sätt revisorerne framhållit, bör, när sådant kan ske

utan förnärmande af annans rätt, upplåtas till landtmäterikontor, dertill

densamma med fördel lärer kunna användas.

Med afseende härå och under erinran, att lägenheter uti landshöfdingeresidensen

i Stockholm och Nyköping, som förut varit af ländshöfdingarne

uthyrde, sedermera blifvit vid boställsinnehafvarnes afgång från

landshöfdingebeställningarna frånskilda från boställena, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t vid nuvarande landshöfdingens

i Vesternorrlands län afgång från befattningen

må taga i ompröfning, huruvida ifrågavarande, inom

landshöfdingeresidenset i Hernösand belägna, till enskild

person uthyrda lokal må tagas i anspråk för

kronans räkning till annat ändamål.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Tullverket.

§ 14.

(Rev.-ber. pag. 262—263; uti. pag. 526—527.)

utvidgningeaf Till tullverket vore, enligt hvad revisorerne meddela, följande lokatuiivericets

lo-ler i Stockholm upplåtna, nemligen:

kalerhoim°ClC'' tullhusbyggnaden vid Skeppsbron, uppförd år 1788, med en år 1857

fullbordad tillbyggnad;

tullpaviljongerna vid Skeppsbron, öfverlemnade till tullverket, den

ena år 1862 och den andra år 1876;

tullhuset vid Blasieholmen, uppfördt år 1876;

tullhuset vid Riddarholmen, uppfördt år 1882;

tullhuset vid Stadsgården, uppfördt år 1889; samt

en vid österlånggatan belägen byggnad, inrymmande lokaler för

tullrätten, konfiskationskontoret m. in., hvarjemte funnes en vid centralbangården

anordnad lokal för tullbehandling af resandes effekter och

postpaketgods.

Förutom den sistnämnda tillhandahölles samtliga dessa lokaler af

Stockholms stad, hvilken det äfven ålåge att underhålla desamma; dock

att de i tullhusbyggnaden befintliga, till embetsrum för generaltullstyrelsen

använda lägenheterna för närvarande underhölles med statsmedel.

Revisorerne, som besökt alla dessa lokaler, förutom den vid österlånggatan

belägna och den vid centralbangården anordnade, hade icke

haft något att erinra i afseende å den för generaltullstyrelsen upplåtna,

men deremot funnit öfriga af revisorerne besökta lokaler i allmänhet

vara i afseende å utrymmet otillräckliga och otillfredsställande. Särskildt

anmärkningsvärd hade bristen på utrymme synts vara i tullkammaren,

uppbördskontoret, kassörskontoret, packhuset, tullpaviljongerna vid Skeppsbron

och tullhuset i Stadsgården.

Den trängsel, som förorsakades af det bristande utrymmet i expeditionslokalerna,

måste otvifvelaktigt i hög grad försvåra kontrollen vid

tulluppbörden. Härtill komme, att, då de lokaler, som vore afsedda för

förvaring af tullpligtigt gods, på grund af sin inskränkthet ej kunde vid

inträffande liflig import rymma allt sådant gods, en del deraf måste upp
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

41

läggäs under bar himmel, hvaraf föranleddes ökad tullbevakning och sålunda

äfven ökade kostnader.

På grund häraf syntes af oafvisligt behof påkalladt att dessa lokalers

utrymme blefve i väsentlig mån och på ett tidsenligt sätt vidgadt.

På sätt i kommerskollegii cirkulär den 16 juni 1719 tillkännagåfves,

ålåge det stapelstäderna i riket emot dem förunnade tolag att af

samma med flera dem anslagna medel låta uppbygga samt behörigen

vidmakthålla sådana tullhus, hvaruti både tullnärer och kontrollörer vederbörligen

kunde förrätta deras fenster, som ock sjötullrätter hållas.

Vid 1856—58 årens riksdag hade tolagen blifvit indragen till statsverket

och sammanslagen med tullen; men på samma gång hade stapelstäderna

enligt Rikets Ständers skrifvelse den 2 december 1857 tillerkänts

ersättning derför.

Med afseende å hvad sålunda förekommit hade revisorerne velat

framhålla angelägenheten af att Stockkolms stad, som under revisionsåret

uppburit i tolagsersättning icke mindre än 990,S48 kronor 58 öre, måtte

tillförbindas att tillhandahålla tullverket den ökade införseln motsvarande,

rymliga och fullt tidsenliga lokaler.

Generaltullstyrelsen har i sitt med anledning af revisorernes framställningar

rörande tullverket den 9 januari innevarande år afgifna yttrande

beträffande revisorernes framställningar rörande tullverket i förevarande

ämne anfört, att, då styrelsen, i likhet med revisorerne, ansett

det^vara af största vigt för tullverket att så snart ske kunde här i staden

erhålla rymligare och ändamålsenligare expeditionslokaler än de nuvarande

i synnerhet för lokaltullförvaltningsafdelningarna vid Skeppsbron och Stadsgårdshamnen,

hade styrelsen redan den 8 oktober nästlidet år hos stadsfullmägtige

i Stockholm gjort framställning i ämnet; och hade styrelsen

derefter på begäran af vederbörande stadsmyndighet utsett vissa af föreståndarne

för härvarande lokaltullförvaltningsafdelningar att gemensamt

med delegerade från nämnda myndighet deltaga i ärendets utredning.

Vid sådant förhållande ansåge styrelsen, att erforderliga åtgärder

redan vore vidtagna för vinnande af det syfte, revisorernes framställning

i förevarande § afsåge.

Da, pa sätt generaltullstyrelsen meddelat, den af revisorerne framhållna

fråga för närvarande är under utredning, har utskottet endast velat

hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Dill. till Riksd. Prat. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 24 Ilitft. (}

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

Ang. bostadsförhållandena

vid Malmberget

och

Koskulls kulle

i Gellivare

socken.

: {* , f *; • < 4 • i j;." T : ■ ''A-'':

Domänstyrelsen.

§ 15.

(Bev. ber. pag. 271—275; uti. pag. 529—532.)

’ , 5 i )- i, ;■ . . xtll; if •

Revisorerne, som under en till rikets nordliga delar företagen resa

besökt Malmberget och Koskulls kulle inom Gellivare socken af Norrbottens

län, hade dervid funnit, att vid Gellivare uppstått en barack- eller

s. k. kåkstad, der en arbetarebefolkning af omkring 6,000 personer slagit

sig ned och hvars byggnader till en stor del bestode af eländiga, knappast

till bostäder användbara kojor, samt att äfven vid Koskulls kulle börjat

utveckla sig en byggnadsverksamhet af samma beklagliga beskaffenhet.

Då det förefallit revisorerne anmärkningsvärdt, att ett sådant bebyggande

å kronans mark fått utan hinder bedrifvas, hade revisorerne ansett

sig böra inhemta närmare kännedom om dessa förhallanden och för den

skull, i den ordning den för revisorerne gällande instruktion föreskrefve,

utverkat Kongl. Maj:ts befallning till vederbörande att meddela upplysning

om vid hvilken tid ifrågavarande mark börjat af enskilde i vidsträcktare

mån bebyggas och huruvida detta bebyggande egt rum med kammarkollegii

medgifvande eller, i motsatt fall, hvad för dess förhindrande blifvit

åtgjordt samt om möjligen markens tagande i anspråk för nämnda ändamål

blifvit genom tillskyndande af domänstyrelsen underlydande tjenstemän

befordradt, äfvensom hvilka åtgärder blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länet vidtagna med anledning af den ansenliga mängd bostäder,

som på omförmälda mark uppstått, och den talrika arbetarebefolkning, som

der hopat sig.

Med anledning häraf hade till revisorerne ingått skrifvelser i ämnet

från domänstyrelsen, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i lånet och kam
-

markollegium.

Med domän styrelsens skrifvelse, dagtecknad den 14 november 1898,

hade styrelsen öfverlemnat yttranden i ärendet af jägmästaren i Gellivare

revir och öfverjägmästaren i Norrbottens distrikt.

I förstnämnda yttrande meddelades, hurusom redan vid slutet af år

1892 grufdriften vid Malmberget i stor skala vidtagit, så ^tt de dervid

sysselsatte arbetarne varit nödsakade åt sig i den oländiga skogsmarken

uppföra en mängd skjul eller provisoriska byggnader. Huruvida och i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

43

hvad mån dessa s. k. kåkar, hvilka ansåges mera som tillfälliga bostäder,

som när som helst kunde bortflyttas, läge på inmutade eller insynta områden

eller på ren kronomark, vore omöjligt att afgöra, då revirförvaltningen

ej ansetts böra få någon som helst uppgift på hvad som i sådant

afseende afhändts kronan; och dessutom vore afvittringen för Grellivare

socken då oafslutad, så att man ej hade visshet om hvad som rätteligen

skulle betraktas som enskildes eller kronans mark. I)å afvittringen emellertid

närmade sig sin afslutning och dessutom Grellivare malmfältbolag

begärt ett större tomtområde på arrende, på hvilket äfven tomtutstakning

af bolaget blifvit verkstäld, hade jägmästaren ansett det såsom mindre välbetänkt

att under utredningstiden, som ej ansåges böra blifva så lång, begära

några vräkningsåtgärder mot hundratals arbetarefamiljer. Särskildt

under en tid, då Riksdag och regering arbetade på att bereda tak öfver

hufvudet åt den mindre bemedlade och lösa befolkningen, hade en sådan

åtgärd synts stå i en uppenbar strid mot tidsströmningen. Då dessutom

Kongl. Maj:ts befallningshafvande år 1894 förbjudit all byggnadsverksamhet

på Malmberget, hade jägmästaren antagit, att nämnda myndighet tagit

kontrollen öfver förbudets efterlefnad i egna händer. — Hvad åter byggnadsverksamheten

vid Koskulls kulle anginge, hade jägmästaren i skrifvelse

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 4 maj 1898 anmält, att å kronomark

vid denna plats af flere personer blifvit uppförda sex s. k. kåkar,

med anhållan att dessa personer genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg måtte från lägenheterna afhysas. Der funnes emellertid för närvarande

ett ej oväsentligt stort antal bostäder uppfördt, som åtminstone

hittills tolererats.

Öfverjägmästaren i Norrbottens distrikt hade i ofvanberörda yttrande

anfört, alt det egentliga bebyggandet å Malmberget börjat först hösten

1894, hvilket i än vidare omfattning ökats sommaren 1895, före hvilken

tid endast högst provisoriska bostäder eller flyttbara brädskjul förekommit;

att icke något medgifvande till denna byggnadsverksamhet blifvit af distriktsförvaltningen

lemnadt, lika litet som densamma på ringaste vis befordrats,

samt att, sedan länsstyrelsen åt nedsättningen egnat sin uppmärksamhet

samt redan hösten 1894 vidtagit åtgärder att genom tomtfördelning och

utstakning ordna förhållandena vid Malmberget, det ansetts meningslöst att

aflåta någon order till vederbörande jägmästare om begiirande af vräkningsåtgärd

hos den myndighet, som just vore inbegripen med utredningen af

tomt- och upplåtelsefrågan samt vilkoren derför, på samma gång en sådan

anmälan gifvetvis icke hade ledt till en så allvarsam och nedsättningen ej

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

motverkande åtgärd som afhysning af hundratals arbetarefamiljer, utan hade

distriktsförvaltningens åtgörande härvidlag varit att tillse, det vederbörande

jägmästare iakttoge sitt åliggande att öfvervaka, det åverkan och tillgrepp

af skog ej egde rum på kronoöfverloppsmarkerna såväl vid Malmberget

som Koskulls kulle utaf de före olaga intrånget och bebyggandet samt

dess följder genom länsstyrelsen i offentlig kungörelse varnade nedsättarne.

I ofvannämnda skrifvelse i föreliggande ärende hade Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Norrbottens län meddelat, att hvad kronomarken vid

Malmberget beträffade, kunde sägas, att densamma börjat i någon mån

blifva föremål för enskild byggnadsverksamhet redan under de sista åren

af 1880-talet eller samtidigt med den större grufbrytning, som då uppstått

derstädes. De bostäder, som då uppförts, hade emellertid varit af ytterst

primitiv beskaffenhet och knappast kunnat betraktas annorledes än såsom

provisoriska skjul, der folket tills vidare kunnat få tak öfver hufvudet.

Det vore först sommaren 1895, som en byggnadsverksamhet i vidsträcktare

mån kunde sägas hafva å ifrågavarande mark uppstått. Denna af förhållandena

framtvungna byggnadsverksamhet hade emellertid af Kongl.

Maj:ts befallningshafvande förutsetts; och då det legat i öppen dag, att

densamma icke skulle kunna motverkas genom afhysningsåtgärder eller

dylikt, med mindre derigenom de bedröfligaste förhållanden skulle komma

att uppstå, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan året derförut,

eller hösten 1894, gått i författning om uppgörande af en byggnadsplan

såsom en förberedande åtgärd för en framställning till Kongl. Maj:t om

upplåtelse af mark för ett ordnadt bebyggande. Innan emellertid denna

plan, som fullbordats under år 1895, hunnit att af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

underställas Kongl. Maj:t, hade Aktiebolaget Gellivare Malmfält

den G mars 1895 till Kongl. Maj:t ingifvit ansökning att få under

en tid af 50 år arrendera ett område på och omkring Malmberget, hvilket

område jemväl innefattade det, som upptoges af nyssnämnda regleringsplan.

Frågan, huruledes kronomarken vid Gellivare skulle varda disponerad och

på hvilket sätt en önskvärd bättre ordning lämpligast kunde åstadkommas,

hade härmed, ehuru på annat sätt än hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande

från början tänkt sig, kommit under Kongl. Maj:ts pröfning.

Under tiden och medan sagda fråga varit föremål för beredning genom

utlåtandens inhemtande från såväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande som

andra myndigheter, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 22 juli

1895 utfärdat en allmän kungörelse, innefattande en varning mot fortsatt

olaglig byggnadsverksamhet jemte en erinran om den påföljd, hvarför de

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

45

olofligen uppförda husens egare utsatte sig. Att i afbidan på det slutliga

afgörandet utaf förenämnda ärende meddela några särskilda ordningsföreskrifter

för den ifrågavarande byggnadsverksamheten hade, då denna verksamhet

varit i och för sig oloflig och då hufvudpunkten i förenämnda

ärende just varit att ernå statsmakternas bestämmande, huru samma verksamhet

skulle blifva lagligen reglerad, icke låtit sig göra. Huruledes, efter

det nya framställningar i ärendet framkommit dels af enskilda å Malmberget

bosatta personer, dels af Aktiebolaget Gellivare Malmfält och, sedan

en ny och utvidgad regleringsplan på Kongl. Maj:ts befallning blifvit upprättad,

frågan blifvit förelagd Riksdagen, utvisades af Kongl. propositionen

n:o 83 till 1898 års Riksdag, hvilken proposition emellertid icke vunnit

Riksdagens bifall. Regleringsplanen hade således ännu allenast utgjort ett

förslag, men ansåge Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att man kunde förvänta

att frågan måtte kunna under 1899 års riksdag vinna önskvärd

lösning.

Beträffande kronans mark vid Koskulls kulle hade någon byggnadsverksamhet

derstädes icke egt rum förrän under 1898 års sommar. För

att om möjligt hindra ordningsfiendtliga element att der innästla sig, hade

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förständigat kronobetjeningen att afhysa

ökända lönkrögare och andra för ordning och sedlighet farliga personer,

hvilka genom uppförande af byggnader inkräktat eller inkräktade på kronans

område. Derjemte hade Kongl Maj:ts befallningshafvande fogat anstalt

om uppgörande af en regleringsplan för ordnande af den byggnadsverksamhet,

som jemväl derstädes vore behöflig, detta såsom en förberedande

åtgärd för en framställning till Kongl. Maj:t om upplåtelse af ett visst

område till allmänheten.

Med anledning af de i detta ämne af revisorerne begärda upplysningar

hade kammarkollegium i ofvan omförmälda skrifvelse, dagtecknad den 22

november 1898, meddelat,

att någon upplysning angående tiden, då ifrågavarande öfverloppsmarker

börjat af enskilde i vidsträcktare mån bebyggas, icke kunnat vinnas

vare sig af det utaf Kongl. Majits befallningshafvande i Norrbottens län

den 31 oktober 1887 gifna afvittringsutslag för Gellivare socken, hvilket

utslag för öfrigt icke omförmälde Malmberget och Koskulls kulle, eller af

andra hos kollegiet förvarade handlingar;

att ofvannämnda bebyggande icke egt rum med kollegiets medgifvande;

samt att kollegiet — som rörande bebyggandet af öfverloppsmarken

vid Malmberget erhållit kännedom först genom handlingarna till en af Aktie
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

bolaget Grellivare Malmfält hos Kongl. Maj:t gjord, genom kongl. remiss den

6 mars 1895 till kollegiets utlåtande öfverlemnad ansökning i fråga om

upplåtelse på viss tid af jord från öfverloppsmarken vid Malmberget, i hvilket

ärende Kongl. Maj:ts beslut ännu af vaktades, och som allt hittills saknat

kunskap derom, att öfverloppsmarken vid Koskulle kulle hade af enskilde

hlifvit bebyggd — ej hitintills vidtagit några åtgärder till förhindrande af

ifrågavarande bebyggande, men, med anledning af hvad revisorerne förmält,

åt sin advokatfiskal uppdragit att, efter inhemtande af vederbörandes upplysningar

om förhållandena, vidtaga de åtgärder, som kunde finnas påkallade

för att bevaka kronans rätt.

Hvad sålunda förekommit både revisorerne velat bringa till Riksdagens

kännedom samt på samma gång framhålla det anmärkningsvärda deri,

att of vanberörda områdens bebyggande fått taga sin början och i allt vidsträcktare

mån fortgå utan ingripande från vederbörande myndigheters sida,

och uttala den mening, att det måste vara af största vigt, att kraftiga åtgärder

med det snaraste vidtoges för ordnande af förhållandena vid Malmberget

och Koskulls kulle, hvarjemte revisorerne velat erinra, att bebyggandet

af ifrågavarande skogsmarker sannolikt icke kunde hafva egt rum utan

att dervid bedrifvits en ej obetydlig afverkning af skog.

Med anledning af revisorernes förevarande framställning har Kongl.

Maj:t i ärendet hört kammarkollegium; och har kollegium uti ett den 18 sistlidne

januari afgifvet utlåtande meddelat, att kollegium till en början inhemtat

yttrande från sitt advokatfiskalsembete, som uti memorial af den 81 sistlidne

december yttrat, bland annat, att med hänsyn till uttalandena i Riksdagen

under dess förhandlingar år 1898 rörande upplåtande, delvis för bebyggande,

af områden å ifrågavarande öfverloppsmarker, och då sedermera nya framställningar

gjorts hos Kongl. Maj:t om sådana upplåtelser, mera i öfver-''

ensstämmelse med den uppfattning, som inom Riksdagen gjort sig gällande,

samt, beträffande särskildt öfverloppsmarken vid Koskulls kulle, förberedande

regleringsåtgärder vidtagits icke blott af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

på sätt denna myndighet i skrifvelse till revisorerne upplyst, utan jemväl

af Kongl. Maj:t, som den 8 december 1898 förklarat att ett för upplåtelse

till bebyggande afsedt område å odisponerad kronoöfverloppsmark i närheten

af Koskullsgrufvorna skulle tills vidare anses såsom tomtplats, syntes

förhållandena i afseende å bebyggande vid Malmberget och Koskulls kulle

inom kort skola med Riksdagens medverkan blifva på ändamålsenligt sätt

definitivt ordnande; att embetet derför trott sig för närvarande icke böra

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

47

vidtaga någon åtgärd för återställande af de olofligen bebyggda områdena i

så vidt möjligt samma skick, hvari de före inkräktningarna befunnit sig;

samt att skäl dertill syntes så mycket mindre föreligga, som någon ekonomisk

fördel för kronan deraf väl icke omedelbart stode att vinna.

För egen del bar kollegium, som delade revisorernes åsigt om vigten

af åtgärders vidtagande med det snaraste för ordnande af förhållandena vid

Malmberget och Koskulls kulle, och som inhemtat, att förslag i sådant

syfte nyligen väckts såväl af Kongl. Maj:ts befallningshafvande som af

aktiebolaget Gellivare Malmfält, i öfrigt anfört, att kollegium, utöfver

hvad ofvanberörda till revisorerne stälda skrifvelse den 22 november 1898

innehölle, icke hade annat att i detta ärende meddela, än att kronans

öfverloppsmarker enligt den för kollegium den 14 november 1879 faststälda

instruktion visserligen hörde under kollegii vård och inseende, men

att kollegium beträffande flertalet af dessa marker likväl icke egde tillgång

till handlingar och kartor, på grund af hvilka kollegium kunde afgöra,

huruvida ett område vore att anse såsom öfverloppsmark eller icke, utan

för upplysnings vinnande derutinnan måste hänvända sig till Kongl. Maj:ts

vederbörande befallningshafvande och domänstyrelsen; att kollegii vård och

inseende öfver nämnda marker derför i allmänhet icke kunde sträcka sig

till ett öfvervakande af att inkräktning å dem icke egde rum, helst någon

omedelbart under kollegium lydande tjenstepersonal icke vore satt att hålla

uppsigt öfver ifrågavarande marker och till kollegium inberätta hvad i ett

eller annat afseende rörande dem förefölle; samt att skogsvården å kronoöfverloppsmarkerna,

på sätt framginge af 8 kap. i förordningen angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894,

icke vore beroende af åtgärd från kollegii sida.

Ordnandet af bostadsförhållandena vid Gellivare och dermed sammanhängande

ärenden var på grund af Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition

föremål för ompröfning vid 1898 års riksdag. Då kamrarne stannade i

olika beslut i afseende å Kongl. Maj:ts proposition, förföll frågan. Utskottet

har sig emellertid bekant, att Kongl. Maj:t underkastat denna fråga

förnyad behandling och utredning, dervid äfven torde egnas uppmärksamhet

åt de likartade förhållanden, som, enligt hvad revisorerne påvisat, förefinnas

vid Koskulls kulle. E''örnyad framställning till Riksdagen i ämnet torde

följaktligen vara att emotse. Utskottet får derför, under förnyande af sitt

vid senaste riksdag gjorda uttalande om vigten af att ifrågavarande angelägenheter

varda med det snaraste ordnade, hemställa,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

att revisorernes oförmälda framställning för närvarande

icke må till någon särskild åtgärd från Riksdagens

sida föranleda.

Lunds universitet.

§ 16.

(Rev.-ber. pag. 317; uti. pag. 555—556.)

Ang. begraf- Vid flera föregående tillfällen kade, enligt hvad i revisionsberättelsen

''bekostande™''afvidare erinrats, revisorerne gjort anmärkningar öfver, att allmänna medel

allmänna tagits i anspråk för bekostande af kransar, som myndigheter velat öfvermedeL

lemna vid framstående personers begrafningar; och då nu äfven under

förevarande räkenskapsår utgifter af enahanda beskaffenhet förekommit vid

Lunds universitet, hafva revisorerne ansett sig böra å förhållandet fästa

uppmärksamheten.

Kanslern för rikets universitet, hvars yttrande infordrats rörande ifrågavarande

anmärkning, har i skrifvelse den 12 sistlidne januari åberopat ett

af Lunds universitets drätselnämnd den 28 december 1898 afgifvet utlåtande,

deruti meddelas, att de personer, hvilkas minne universitetet sålunda

under revisionsåret velat hedra, varit den frejdade vetenskapsmannen professorn

Stenstrup i Köpenhamn och universitetets prokansler, biskopen

Flensburg, och sammanlagda utgiften för begrafningskransarne uppgått till

52 kronor — (verif. n:is 1841 och 1904).

Då drätselnämnden nu dristade sig hemställa, att denna anmärkning,

på sätt förut i liknande fall skett, icke måtte till någon åtgärd föranleda,

skedde detta ingalunda för att bespara universitetets lärare och tjenstemän

den till endast några få ören på dem hvardera belöpande utgiften, för den

händelse dylika grafkransar skulle af dem enskildt bekostas, utan derför att

en af akademiska konsistoriet beslutad hyllningsgärd syntes alldeles förlora

den dermed åsyftade betydelsen, om den icke skedde i universitetets

namn och på dess bekostnad.

Vid flera föregående tillfällen hafva så väl Riksdagens revisorer som

statsutskottet uttalat sitt ogillande öfver att kransar, som genom myndigheter

öfverlemnats vid aflidne framstående svenske mäns begrafningar, blifvit

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 37.

49

af allmänna medel bekostade. Också hafva, såvidt af revisionsberättelserna

framgått, dylika utgifter från statsverket under senare tiden ej mera förekommit.

Då emellertid nu en sådan utgift blifvit af revisorerne anmärkt,

har utskottet icke ansett sig böra underlåta att ånyo framhålla olämpligheten

af att kostnaden för dessa hedersbetygelser bestridas af statsmedel.

Med afseende å det utgifna beloppets obetydlighet hemställer utskottet,

att Riksdagen må vid hvad i detta ämne nu förekommit

låta bero.

Institutet för blinda.

§ 17-

(Rev.-ber. pag. 392.)

I förevarande revisionsberättelse erinras vidare, hurusom 1897 års re-Ang. redovuvisorer

— jemte erinran om hvad som förekommit med anledning af de nin^lJTb^n

utaf statsrevisorer»e vid särskilda tillfällen gjorda framställningar i fråga fonden.

om redovisning för förvaltningen under åren 1887—1893 af den genom

testamente af enkefru Erika Carolina Nyberg, född Söderberg, till direktionen

öfver institutet för blinda donerade fond — uttalat den mening, att

direktionen borde åläggas afgifva fullständig, vederbörligen verificerad redovisning

öfver fondens förvaltning under nämnda tid samt, om sådan redovisning

ej kunde framskaffas, lemna en omfattande utredning om orsaken

dertill.

Med anledning häraf och sedan direktionen afgifvit utlåtande öfver

revisorernes berörda framställning, hade Riksdagen i skrifvelse till Kongl.

Maj:t den 11 maj 1898 anfört, att, då efter hvad i detta ärende förekommit,

det måste anses uppenbart, att den af revisorerne upprepade gånger

påyrkade redogörelsen öfver den Nybergska fondens förvaltning under aren

1887—1893 icke kunde framskaffas, men ett sådant förhållande måste vara

egnadt att ådraga sig en särskild uppmärksamhet, Riksdagen funnit det

vara angeläget, att orsaken till detsamma måtte varda på ett bestämdt sätt

angifven. På grund häraf och under uttalande af den förutsättning, att

åtgärder blefve vidtagna till förekommande för framtiden af sådana missförhållanden

som de omförmälda, hade Riksdagen anhållit, att Kongl.

Bih. till Riksd. Prot. 1399. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N.-o 37.

Maj:t måtte anbefalla en fullständig utredning om anledningen, hvarför

redovisning öfver den Nybergska fondens förvaltning under åren 1887-—

1893 icke kunnat åstadkommas.

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade Kongl. Maj:t genom bref den

17 sistlidne juni anbefalt direktionen öfver institutet för blinda att verkställa

den äskade utredningen och dermed inkomma till Kongl. Maj:t; men

hade, enligt hvad revisorerne inhemtat, något utlåtande med anledning

häraf ännu icke blifvit af direktionen afgifvet.

Såsom af revisorerne meddelats, är ifrågavarande ärende föremål för

Kongl. Maj:ts behandling; och har, enligt hvad utskottet inhemtat, det af

revisorerne afsedda utlåtandet i ämnet blifvit från institutets direktion den

22 november 1898 till Kongl. Maj:t ingifvet; hvilket utskottet ansett sig

böra för Riksdagen

omförmäla.

§ IB.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet

funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande

vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning berör,

dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes

utlåtande nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt att, oaktadt förklaringen

icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort

af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att

från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket utskottet skolat för

Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 20 mars 1899.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

STOCKHOLM, CENTBAL-TRYCKERIET, 189 9-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:103 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande s. 1 i texten