Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande jon dels tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
1899-03-20 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1899:37, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande jon dels tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
1
W:o 37.
Ank. till Eiksd. kansli den 20 mars 1899, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande jon dels tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1897.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda
revisionsberättelse jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk
och myndigheter till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar
blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och
inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,
underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet att dervid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit
iakttagen.
Bill. till Riksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft. (N:o 37.)
1
2
Staiiut»kottets Utlåtande N:o 37.
Arméföryaltningen.
§ l.
(Eev.-ber. pag. 89; uti. pag. 476.)
iZgaTfrdn ^ riksstatens fjerde hufvudtitel hade, såsom i förevarande revisionsansiaget
till berättelse erinras, under en följd af ar anslagits och vore för revisionsåret
Tydare jemväl uPPfördt ett extra anslag å 9,000 kronor till bestridande af kostoch
naden för officerares utsändande till främmande länder i ändamål att
%ZnemZ inhemta upplysningar rörande krigsväsendet och såsom bidrag till de kostnader,
officerare måste vidkännas under anställning i utländsk krigstjenst
eller eljest under resor utomlands för utbildning i sitt yrke; och hade från
detta anslag jemväl utgått medel för att bereda tjensteman vid intendenturen
tillfälle att genom besök i främmande länder tillgodogöra intendenturen
den der vunna erfarenheten om hvad till en arméns hushållning
hörde.
Från nämnda anslag hade emellertid under revisionsåret på grund af
kongl. brefven den 17 juli 1896, den 26 mars och den 29 oktober 1897
utbetalts till en militär-attaché i Petersburg 1,800 kronor och till en
militär-attaché i Paris 1,500 kronor, tillhopa 8,300 kronor.
Då å tredje hufvudtiteln funnes uppfördt ett särskildt för militärattachéer
afsedt anslag a 8,471 kronor, ville det synas revisorerne, som
om anslaget till reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän icke
bort för arfvoden åt militär-attachéer tagas i anspråk.
Till resestipendier för artilleri- och ingeniörofficerare vore å fjerde
hufvudtiteln uppfördt ett ordinarie anslag af 7,000 kronor, afsedt att fördelas
i två stipendier för artilleriofficerare å 2,000 kronor hvardera, och
ett stipendium för ingeniörofficerare å 3,000 kronor, hvadan för dessa
båda vapenslags behof af resestipendier syntes vara på ett tillfredsställande
sätt sörjdt.
För arméns alla öfriga officerare jemte intendenturtjenstemännen
funnes deremot blott det förenämnda anslaget å 9,000 kronor till resestipendier;
men genom att detsamma, på sätt ofvan omförmälts, delvis
användes till aflöning åt militär-atta,chéer, inskränktes väsentligen möjligheten
att komma i åtnjutande af reseunderstöd för alla dem, för hvilka
Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 3
anslaget vore afsedt, till följd hvaraf det ändamål, Riksdagen med detta
anslag velat främja, till större eller mindre del förfelades.
Revisorerne hade a här nämnda förhållanden velat fästa Riksdagens
uppmärksamhet.
I utlåtande af den 18 januari innevarande år angående revisorernes
anmärkningar i fråga om fjerde hufvudtitelns förvaltning har arméförvaltningen
å civila departementet beträffande revisorernes omförmälda framställning
endast anfört, att det i densamma berörda ärende icke varit
föremål för annan arméförvaltningens embetsåtgärd än utbetalning på
grund af Kongl. Maj:ts bref. 8 r
På sätt revisorerne anmärkt, har från det å fjerde hufvudtiteln uppförda
extra anslaget å 9,000 kronor till reseunderstöd åt officerare och
intendenturtjenstemän^ under revisionsåret utbetalts arfvoden till militärattachéer;
och då, såsom revisorerne äfven erinrat, å tredje hufvudtiteln
finnes uppfördt ett särskilt för militär-attachéer afsedt anslag, har den
anmärkta utbetalningen från förstnämnda anslag ådragit sig utskottets
uppmärksamhet, enär här synes föreligga en sammanblandning af till
olika hufvudtitlar hörande utgifter. Då emellertid, enligt hvad revisorerne
jemväl påvisat, ifrågavarande anslag är afsedt, bland annat, till bestridande
af kostnaden för officerares utsändande till främmande länder i
ändamål att inhemta upplysningar rörande krigsväsendet och detta äfven
ligger inom området af det uppdrag, som lemnas militär-attachéer, har
utskottet ansett kunna ifrågasättas, huruvida icke i sjelfva verket det med
anslaget afsedda ändamål, eller beredande af tillfälle för officerare att å
utrikes orter inhemta militära kunskaper, blifvit i omförmälda fall tillgodosedt;
och vid sådant förhållande har utskottet icke tilltrott sig böra
förorda, att med anledning af revisorernes förevarande framställning0någon
särskild åtgärd från Riksdagens sida vidtages, helst det torde kunna förutsättas,
att, sedan uppmärksamheten nu blifvit å detta ämne väckt, utgifterna
från ifrågavarande anslag hädanefter komma att strängt begränsas
till reseunderstöd åt vederbörande officerare och intendenturtjenstemän.
Hvad . i detta ärende förekommit har utskottet emellertid ansett sig
böra för Riksdagen
anmäla.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Ang. försäljning
af en
byggnad vid
Jönköpings
regementes
mötesplats.
§ 2.
(Rev.-ber. pag. 90; uti. pag. 481.)
Revisorerne hafva vidare omförmäla hurusom, enligt räkenskapshandlingarna
för anslaget till byggnader och sängkläder på mötesplatserna
m. m., efter behörig pålysning den 20 november 1897 hållits offentlig
auktion å en »Jönköpings regemente» tillhörig byggnad, det s. k. gamla
sjukhuset. Dervid hade högsta anbudet afgifvits å 470 kronor. Under
den enligt auktionskungörelsen vederbörande myndighet förbehållna tid
af 8 dagar att antaga eller förkasta vid auktionen afgifna anbud hade
inkommit förslag, att ifrågavarande byggnad skulle för regementets räkning
och med regementets egna disponibla medel inköpas, för hvilket
ändamål anbud ingifvits att för 480 kronor förvärfva densamma. Detta
anbud hade af regementsförvaltningen blifvit antaget.
Hvad sålunda förekommit hade synts revisorerne vara af beskaffenhet
att böra bringas till Riksdagens kännedom, då det enligt revisorernes
mening ej kunde anses lämpligt, att, efter det offentlig auktion hållits för
försäljning af någon statens egendom, sedermera under hand afgifna anbud
utan utlysande af ny auktion antoges.
Tillämpningen af en dylik princip skulle sannolikt i ett flertal fall
komma att leda derhän, att de verkliga spekulanterna underläte att infinna
sig å auktionen och i stället efter auktionen ingåfve anbud, något
högre än det vid auktionen högst afgifna. Derigenom komme syftet med
den offentliga auktionen att i väsentlig mån förfelas.
Med anledning af revisorernes anmärkning i detta hänseende har
arméförvaltningen å intendentsdepartementet infordrat och till Kongl. Maj:t
öfverlemnat förklaring från förvaltningen vid Jönköpings regemente, deruti
denna meddelat, att vid den 28 september 1896 förrättad besigtning
å de kronans hus och byggnader å Skillingaryds mötesplats, hvilka bekostades
och underhölles af arméförvaltningens intendentsdepartement,
besigtningsmännen föreslagit, att ifrågavarande byggnad — som förut
ändrats och användts till vagnbod och icke, äfven efter påläggning af nytt
tak, i dess dåvarande skick kunde anses fylla det behof, hvarför den nu
senast användts, nemligen: förvaring af matbord och bänkar mellan mötestiderna,
förvaring af packlårar med beväringsmanskapets civila kläder,
snickareverkstad för i detta yrke inskrifne värnpligtige samt rum för
laddning och aptering af patroner till kammarskjutning — skulle ned
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
5
rifvas och uppföras i mindre storlek med inredning, motsvarande densammas
olika användning, för en beräknad kostnad af 870 kronor.
Uti skrifvelse den 23 februari 1897 hade intendentsdepartementet,
som icke funnit skäl lemna bifall till den föreslagna ombyggnaden, uppdragit
åt regementschefen att för kronans räkning på fördelaktigaste sätt
låta försälja ifrågavarande byggnad, med anledning hvaraf densamma utbjuda
å auktion den 20 november s. å., hvarvid högsta anbudet afgifvits
med 470 kronor.
Som emellertid byggnaden — enär erforderligt utrymme till de olika
ändamål, hvartill densamma, såsom af besigtningsmännen vid ofvannämnda
besigtning anförts, numera skulle användas, ej kunde beredas i kronans
öfriga byggnader — vore, snart sagdt, oumbärlig för regementet, hade
ansetts, att regementet i och för samma ändamål borde söka förvärfva
densamma med fästadt afseende vid det för kronan fördelaktiga, att regementet
kunde utan vidare anspråk och utan kostnad för staten tillhandahålla
nödvändiga lokaler för förvaring af kronans tillhörigheter och för
öfningarnas bedrifvande under vapenöfningarna, hvarför regementsförvaltningen,
anseende den erbjudna köpesumman utgöra byggnadens värde, och
att regementet på anförda grunder i viss mån borde vid köpet hafva företrädet,
höjt försäljningssumman till 480 kronor, i tanke att, då regementets
tillgångar det medgåfve, nedrifva och uppföra byggnaden med för
behofvet ändamålsenlig inredning.
Då emellertid Riksdagens revisorer gjort anmärkning mot detta förfarande
med byggnadens försäljning, hvilket förfaringssätt tydligen endast
afsett kronans bästa, ville förvaltningen meddela, att byggnaden ännu
stode i oförändradt skick samt att sålunda intet hinder funnes för att, om
arméförvaltningen så funne för godt besluta, densamma kunde å nyo utbjudas
till försäljning.
Ehuruväl omförmälda ämne synes vara af jemförelsevis ringa vigt,
har utskottet dock icke ansett sig böra med tystnad förbigå detsamma,
enär, enligt utskottets förmenande, här föreligger en principfråga och det
gifvetvis bör fasthållas, att, sedan offentlig auktion blifvit utlyst samt
anbud afgifvits och antagits, det till försäljning utbjudna föremålet väl
icke bör, såsom här egt rum, sedermera under hand till annan afyttras.
Under uttalande häraf har utskottet velat hvad i detta ärende förekommit
för Riksdagen
omförmäla.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
§ 3.
'' (Rev.-ber. pag. 90—91; uti. pag. 480, 482.)
„ + ™ granskning af ridskolans å Strömsholm räkenskaper för revisionstransport
a/ aret hade det, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, ådragit
Äf* revisorernes uppmärksamhet, att till två löjtnanter vid ett skånskt
husarregemente utbetalts ersättning för transport af tjenstehästar från ridskolan
till respektive hemorter, Malmö och Helsingborg, med 103 kronor
hvardera, samt att den ene af dem tillika erhållit ersättning för transport
af tjenstehästar åter från Helsingborg till Strömsholm med 103 kronor,
utan att i något af dessa fall blifvit behörigen styrkt, till hvilket belopp
kostnaden för hästarnes transporterande i verkligheten uppgått; varande
intyg] lemnadt endast derom, att samma hästar varit af de båda löjtnanterna
begagnade såsom tjenstehästar så väl å ridskolan som under regementsöfningarna.
&
0 enligt arméförvaltningens å civila departementet kungörelse an
gående
rätt för beriden officer att vid kommendering åtnjuta ersättning
för transport af tjenstehästar den 17 februari 1893, Kongl. Maj:t den 20
januari 1893 föreskrifvit, bland annat, att ersättning för sådan transport
skulle med. det till siffran styrlda belopp, som derför verldigen utgifvits, vederbörande.
tillgodokomma, hade revisorerne ansett sig böra å omförmälda
utbetalningar fästa Riksdagens uppmärksamhet.
0 . ^ti afgifvet utlåtande den 13 sistlidne januari har arméförvaltningen
a mtendentsdepartementet förklarat sig instämma i ett från revisorn å departementet
inkommet yttrande, i hvilket revisorn anfört, att de i anmärkningen
omförmälda officerarne hade varit kommenderade vid ridskolan å
Strömsholm under lärokursen 1896—1897, den ene såsom lärare, den
andre såsom , elev, hvarjemte den förstnämnde äfven under följande lärours
varit vid skolan kommenderad; och hade de hvar och en uppburit
den. ersättning enligt gällande taxa för transport af tjenstehästar, kronan
vant skyldig utgifva, om de efter lärokursens slut direkt återvändt med
sina hästar till hemvist eller förläggningsort.
I stället hade. dessa officerare begagnat tiden före inryckningen till
arets repetitionsöfningar vid regementet till deltagande i årets allmänna
kapplöpningar i olika delar af landet och derunder för visso förorsakats
större utgifter för hästtransporter än den ersättning, de på grund af departementets
beslut den 7 december 1897 bekommit, eller ersättning
Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 7
l4, ( ‘ •,, ■, r
för transport per jernväg kortaste vägen mellan Strömsholm och Helsingborg
samt åter för den ena och mellan Strömsholm och Malmö för den
andra.
Då bemälde officerare väl kunde anses genom deltagande i nu ifrågavarande
kapplöpningar bidraga till sin utbildning såsom ryttare, samt
kronans skyldighet att betala kostnaderna för nu ifrågakomna hästtransporter,
om de verkstälts vid lärokursens afslutande, vore oomtvistlig, ansåge
revisorn den i anmärkningen åberopade »ordalydelsen» af kungörelsen
den 17 februari 1893 icke böra utgöra hinder för vederbörande att, i
undantagsfall af detta slag, der styrkt blifvit, att samma hästar, som
ifrågavarande officerare innehaft vid Strömsholm, varit deras tjenstehästar
vid repetitionsöfningarna, efter verkstäld pröfning af förhållandena medgifva
utbetalande af den ersättning för transport af medförda tjenstehästar, som
jemlikt § 12 af Kongl. Maj:ts förnyade reglemente för ridskolan vid
Strömsholm den 5 augusti 1892 tillerkänts såväl lärare som elever.
Såsom revisorerne anmärkt, hafva de ifrågavarande hästtransportkostnaderna
visserligen icke blifvit styrkta på det sätt, som i den åberopade kungörelsen
af den 17 februari 1893 uttryckligen föreskrifvits; men då af hvad
i ärendet upplysts framgår, att hästarne verkligen blifvit emellan de angifna
platserna förflyttade, och kostnaderna derför icke öfverstiga hvad
som i vanliga fall bort för dessa transporter utgå, hemställer utskottet,
att Riksdagen ma vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
Krigsskolan.
§ 4.
(Rev.-ber. pag. 93—94; uti. pag. 477.)
. Under erinran, att den för krigsskolan den 13 november 1896 för Ang. aflörevisionsåret
faststälda stat upptoge bland annat aflöning till en lärare i
krigskonst, 1,500 kronor, samt aflöning till eu lärare i hästkännedom, ’
tillika hästläkare, 300 kronor, hafva revisorerne påpekat, att båda dessa
belopp emellertid öfverskridits, i det att, enligt hvad räkenskaperna utvisade,
utom stat utbetalts till två extra lärare i krigskonst ] ,300 kronor
8
StaisutsJccttets Utlåtande N:o 37.
och för upprätthållande af hästsjukvården 100 kronor; och då det ur
principiel synpunkt vore af vigt, att en jemlikt Riksdagens beslut faststäld
stat äfven i fråga om de särskilda detaljerna lände till noggrann
efterrättelse, hade revisorerne ansett sig böra å omförmälda förhållande
fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Vidkommande denna revisorernes anmärkning har arméförvaltningen
å civila departementet i sitt ofvannämnda den 18 januari innevarande
år afgifna utlåtande anfört, att, på sätt framginge ur de framställningar
från krigsskolan, hvilka framkallat Kongl. Maj:ts beslut om ifrågavarande
medelsanvisningar öfver krigsskolans stat, dessa anvisningar hufvudsakligast
nödvändiggjorts af elevantalets stegring utöfver det, hvarefter de i
staten uppförda lärarekrafterna beräknats. Förhållandet hade redan, hvad
lärarne anginge, blifvit bragt till Riksdagens kännedom genom dess omnämnande
i punkten 14 af chefens för landtförsvarsdepartementet memorial
angående regleringen af fjerde hufvudtiteln vid 1898 års riksdag,
hvilken punkt afsett motiverande af då för Riksdagen framlagdt förslag
till ny stat för krigsskolan. Så väl detta förslag som det, hvilket af
Kongl. Maj:t förelagts innevarande års Riksdag, afsåge bland annat att
göra nu ifrågavarande extra anvisningar för behof, som visat sig hafva
antagit karakter af stadigvarande, öfverflödiga; vid hvilket förhållande
den nu härom från Riksdagens revisorers sida framkomna anmälan möjligen
icke erfordrade någon särskild Kongl. Maj:ts eller Riksdagens åtgärd.
Under erinran, att enligt den af innevarande Riksdag antagna nya
stat för krigsskolan komma att derstädes anställas dels, förutom en förste
lärare i krigskonst med arfvode af 1,500 kronor, en andre lärare i samma
ämne med arfvode af 1,000 kronor, och dels, förutom en lärare i hästkännedoin
m. m. med arfvode af 500 kronor, en veterinär med arfvode
af 200 kronor, samt att sålunda, å ena sidan, Riksdagen medgifvit behofvet
af aflöningarnas ökning i förenämnda hänseenden och, å andra
sidan, det anmärkta öfverskridandet af krigsskolans lönestat icke lärer
kunna vidare ifrågakomma, har utskottet velat hvad i ämnet förekommit
för Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
9
Marinforvaltnlngen.
§ 5.
(Rev.-ber. pag. 113—115; uti. pag. 484—487, 489, 490.)
Revisorerne hafva erinrat, hurusom i fråga om ersättning till Ang. olika
flottans personal för extra förrättningar enligt § 144 af reglemente ^iTflottlns
för flottan, första delen, resereglementet skulle vara tillämpligt med den stationer i
inskränkning, »att hvarken rese- eller traktamentsersättning för förrättning Oljande af
å ort, som är belägen inom 6 kilometers afstånd från vederbörande sta- ersättning för
tionsbefälhafvares embetslokal, bestås förrättningsman, som tillhör stationen rättningar.
å samma ort eller, hvad angår gemenskapen, är der inmöstrad». För alla
extra förrättningar å orter, som läge på längre afstånd än sex kilometer
från stationsbefälhafvarens embetslokal, vore alltså de stationen tillhörande
officerare och underofficerare berättigade till ersättning enligt resereglementet.
Den praktiska tillämpningen af denna grundsats vore emellertid, enligt
hvad revisorerne inhemtat, förenad med stor ojemnhet, ej blott så
till vida, att flottans olika stationer, Stockholms och Karlskrona, gåfve åt
stadgandet skiljaktiga tolkningar, utan äfven derutinnan, att för samma
förrättningar en del tjensteman erhölle traktamentsersättning, men andra
åter ginge densamma förlustige.
Hvad först beträffade skiljaktigheten uti tillämpning af förenämnda
grundsats vid Stockholms och Karlskrona stationer, ville revisorerne nämna,
att vid förstnämnda station ersättning enligt resereglementet i vissa fall utgått
för resor till någotdera af stationens kruthus å Loudden, Björnholmen,
Bergholmen och Sandön, samt för profturer med flottans fartyg på längre
distanser än sex kilometer — under revisionsåret med sammanlagdt 2,257
kronor 55 öre — medan, så vidt af räkenskaperna för revisionsåret kunnat
inhemtas, vid Karlskrona station ej medgåfves ersättning för dylika
förrättningar, om de ej sträckte sig utanför sjöfästningarna, och detta
ehuru afståndet från stationsbefälhafvarens embetslokal till fästningen
Vestra^Hästholmen, dit resor ofta förekomme, vore 9 1/2 kilometer.
Denna skiljaktighet berodde uppenbarligen på olika tolkning af begreppet.
»extra förrättning». Medan vid Stockholms station såsom extra
förrättning räknades färder till stationens kruthus och profresor med stationens
fartyg, hänfördes vid Karlskrona station dylika förrättningar i
regel till stationspersonalens ordinarie åligganden.
Bill. till Iliksd Prof. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft.
2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Hvad sedermera vidkomme den närmare tillämpningen af reglerna
för utgående af ersättning för extra förrättningar för flottans personal vid
Stockholms station, mötte härutinnan åtskilliga egendomligheter. Så medgåfves,
enligt hvad revisorerne inhemtat, officerare och underofficerare alltid
ersättning enligt resereglementet för resor till kruthusen å Björnholmen,
Bergholmen och Sandön äfvensom för profturer, derest dessa sträckte sig
utöfver 6 kilometer från stationsbefälhafvarens embetslokal; för resor till
kruthuset å Loudden åter utginge d}dik ersättning endast i det fall, att
förrättningarna tagit öfver 6 timmar i anspråk. Mariningeniörerna slutligen
erhölle i intet fall särskild ersättning för profresor med flottans fartyg.
Den praxis, som sålunda utbildat sig, hemtade sitt stöd från beslut,
som i särskilda fall af Kongl. Maj:t meddelats. Kongl. Maj:t hade sålunda
genom bref den 2 oktober 1891, uppå anförda besvär, tillerkänt traktamentsersättning
och ersättning för transport af effekter åt tvenne underofficerare
af 2:dra graden vid flottans station i Stockholm för af dem den
28 april samt den 6, 14, 25 och 29 maj 1891 verkstälda resor i och för
bogseringar af transportfartyg emellan varfvet och Björnholmen, dervid
såsom skäl för beslutet åberopats »afseende å ofvannämnda uppdrags beskaffenhet
samt då den ort, till hvilken ifrågavarande resor egt ruin, är
belägen på mer än sex kilometers afstånd från stationsbefälhafvarens i
Stockholm embetslokal samt, enligt hvad af handlingarna inhemtats, för
resorna erfordrats en tid af vid pass tolf timmar hvarje gång».
Uti bref den 30 oktober 1891 hade Kongl. Maj:t, likaledes på anförda
besvär, tillerkänt traktamentsersättning jemte ersättning för transport
af effekter åt en kapten för profturer med kanonbåten Alfhild och torpedbåten
Bygve den 21 och 23 maj 1891, utan att dervid, såvidt af det
kongl. brefvet kunde skönjas, hänsyn tagits till den tid, som för resorna
åtgått.
Uti ett annat bref af den 26 augusti 1892 hade Kongl. Maj:t på
anförda besvär tillerkänt tvenne flaggunderofficerare och tvenne underofficerare
af 2:dra graden traktamentsersättning och ersättning för transport
af effekter för af dem företagna tjensteresor till Björnholmen och Sandön,
under åberopande såsom enda skäl för beslutet, att Björnholmen och
Sandön voro belägna på mera än 6 kilometers afstånd från stationsbefälhafvarens
vid flottans station i Stockholm embetslokal. I samma bref
hade Kongl. Maj:t ogillat klagandenas anspråk på ersättning för resor till
Loudden, dervid såsom stöd för beslutet åberopats, ej blott att Loudden
läge inom 6 kilometer från nämnda embetslokal, utan derjemte att »ingen
Statsutskottets Utlåtande N:o 37,
11
af resorna dit medtagit längre tid än 6 timmar». Detta sistnämnda
motiv för afslag finge, enligt revisorernes förmenande, anses hafva varit
afgörande för den praxis, som vid Stockholms station utbildat sig, att
tillerkänna ersättning enligt resereglementet för resor till Loudden, såvidt
desamma tagit mera än 6 timmar i anspråk.
Hvad slutligen anginge den i praxis tillämpade grundsatsen, att
mariningeniörer ej erhölle traktamentsersättning vid profresor med flottans
fartyg, utgjorde densamma konseqvensen af Kongl. Maj:ts svar å tvenne
särskilda i ämnet afgifna framställningar om utbekommande af sådan ersättning.
I båda fallen hade, enligt statsrådet och chefens för sjöförsvarsdepartementet
skrifvelse den 16 oktober 1891 och marinförvaltningens
skrifvelse den 4 oktober 1892, framställningarna blifvit af Kongl. Maj:t
afslagna.
Då officerarne och underofficerarne vid flottan åtnjöte dagaflöning
under sin tjenstgöring vid stationen och sådana förrättningar som resor
till kruthusen äfvensom profturer med flottans fartyg enligt revisorernes
förmenande borde räknas till stationspersonalens ordinarie åligganden,
hade revisorerne velat ifrågasätta, huruvida traktamentsersättning lämpligen
borde för dylika resor officerarne och underofficerarne tillkomma.
Ansåges detta emellertid vara fallet, borde i alla händelser bestämmelserna
för ersättningarnas utgående så förtydligas, att den ojemnhet, som
vore förenad med nu gällande reglers tillämpning, i möjligaste måtto
undvekes.
I sammanhang härmed ville revisorerne såsom sin mening uttala, att
ersättning för transport af reseffekter ej borde för förenämnda färder förrättningsmännen
tillgodokomma, enär det antagligen endast i sällsynta
undantagsfall förekomme, att vid så korta färder som de ifrågavarande
förrättningsmännen medförde reseffekter i så stor myckenhet, att deras
transporterande till och från fartyget förorsakade särskilda kostnader.
I sitt med anledning af revisorernes anmärkningar vid granskning
af flottans räkenskaper afgifna utlåtande af den 10 januari innevarande
år har marinförvaltningen till en början åberopat infordradt utlåtande från
stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm, deruti denne anfört,
hurusom varfschefen i ett uti frågan afgifvet yttrande framhållit, att han
icke kunde dela Riksdagens revisorers uppfattning, att resor till stationens
kruthus äfvensom profresor med flottans fartyg borde räknas till stationspersonalens
ordinarie åligganden, då ju hvarje sådan resa grundades på
särskild order samt enligt en dylik uppfattning en officer eller under
-
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
officer skulle vara skyldig att på derom erhållen order utan särskild ersättning
afresa med något af flottans fartyg, t. ex. till flottans kruthus å
Fårösund. En hvar dylik resa ansåge varfschefen derför vara att anse såsom
»extra förrättning» med rätt till ersättning efter resereglementet, då förrättningsorten
läge utom 6 kilometer från stationsbefälhafvarens embetslokal,
en åsigt, som vunnit stadfästelse genom kongl. brefven den BO
oktober 1891 och 26 augusti 1892; att i öfverensstämmelse härmed resor
till kruthuset å Loudden, som läge inom ofvannämnda afstånd, icke borde
medföra rätt till särskild ersättning; att mariningeniör vid dylika resor
borde likställas med officer och underofficer; att någon undantagslagstiftning
rörande rätt till ersättning för transport af effekter vid dylika resor
ej borde ega rum samt att, derest någon begränsning af ofvan omförmälda
uppdrags hänförande till extra förrättningar möjligen skulle anses önskvärd,
den i § 144 af reglementet för flottan, l:a delen, stadgade inskränkningen
i tillämpningen af resereglementet kunde utsträckas att gälla
äfven vid förrättning å ort, som, ehuru belägen utom förut angifna afstånd
från stationsbefälhafvarens embetslokal, kunde uppnås, och hvarest uppdraget
i dess helhet kunde utföras på kortare tid än sex timmar, en tidsbestämmelse,
som legat till grund för Kongl. Maj:ts beslut i mål af dylik natur
(kongl. brefvet den 2 oktober 1891).
I hvad varfschefen sålunda framhållit hade stationsbefälhafvaren i
allt väsentligt instämt samt vidare tillagt, att det af varfschefen framkastade
exempel beträffande förrättning vid kruthuset å Fårösund syntes
beaktansvärdt, enär, oaktadt resa till och från sagda ställe i allmänhet
ifrågakomme å inmönstradt fartyg, bestämmelsen i § 496 reglementet för
flottan, 3 delen af 1875, numera § 250 i 1898 års sjötjenstgöringsreglemente,
i de flesta fall icke kunde komma i tillämpning beträffande
officerare med vederlikar, alldenstund det för ändamålet i allmänhet begagnade
fartyg stode under befäl af en underofficer, och sålunda icke
ens naturaunderhåll kunde bestås på kronans bekostnad enligt förenämnda
bestämmelse.
Skulle någon vidare inskränkning af resereglementet ifrågakomma
genom ytterligare skärpning af bestämmelsen i reglementet för flottan,
l:a delen § 144, som varfschefen i sitt utlåtande an ty dt, syntes detta
dock böra ske med den varsamhet, att detta måtte gälla endast traktamentsersättningen
och icke den reseersättning, som vid sådana fall, att
erforderlig transport icke verkstäldes med kronans fartyg, kunde vara
oundgänglig för uppdragets fullgörande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
13
Till hvad varfschefen anfört mot en undantagsbestämmelse för transport
af effekter vid dylika kortare resor ville stationsbefälhafvaren lägga,
att en sådan åtgärd syntes olämplig och obillig, så länge stationens hela
personal icke kunde inrymmas i kronans å Skepps- och Kastellholmarne
befintliga bostäder, och att begränsa bestämmelsen till sådana, som åtnjöte
bostad i kronans hus derstädes, väl borde anses vara för långt i detalj
gående.
För egen del har marinförvaltningen i förenämnda utlåtande anfört
följande.
Den praxis beträffande rätt till anmärkta ersättningar för officerare
och underofficerare, hvilken utbildat sig vid flottans station i Stockholm,
hade tillkommit utan medverkan från marinförvaltningens sida. Såsom
revisorerne påpekat, grundade sig denna praxis på uppgifna Kongl. Maj:ts
bref. Dessa innefattade beslut, hvilka samtliga meddelats uppå besvär
öfver utslag af marinförvaltningen, som i anledning af hos embetsverket
anförda besvär icke funnit skäl till ändring i af varfschefen vid stationen
meddelade resolutioner, hvarigenom framstälda yrkanden om berörda ersättning
lemnats utan afseende. Och uti från marinförvaltningen^infordrade
yttranden öfver omförmälda besvär hade embetsverket gjort gällande, att
ifrågavarande resor icke borde grunda rätt till fordrade ersättningen.
På sätt revisorerne yrkat, vore emellertid förtydligande bestämmelser
i ämnet otvifvelaktigt af behof påkallade.
Å ena sidan kunde visserligen icke här ofvan omförm älda”"resor anses
såsom extra förrättningar af stationens personal, men å andra sidan
måste medgifvas, att äfven en resa, tillhörande personalens ordinarie åligganden,
kunde erhålla en sådan utsträckning, att ersättning borde tillkomma
förrättningsmannen, såsom om resan varit extra förrättning. Hit hörde t. ex.
stundom förekommande resor till Björnholmens kruthus i och för förrättning
derstädes, hvilken upptoge mer än en dag, samt resor^till Fårösund.
Den omständigheten, att ett uppdrag vore att hänföra till extra förrättning
eller ej, kunde således icke användas såsom bestämmande synpunkt
vid affattningen af föreskrifter i detta ämne. Blott det borde uttryckas,
att äfven om ett uppdrag till sin natur vore att anse såsom^en extra
förrättning, borde likväl, i enlighet med den hittills rådande och i § 144
mom. 1 af gällande reglemente för flottan uttryckta uppfattningen, ersättning
derför enligt resereglementet icke komma i fråga, när den för
uppdragets utförande erforderliga resan varit synnerligen kort, d. v. s.
afsett en ort, belägen inom 6 kilometer från stationsbefälhafvarens
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
embetslokal. Såsom en kortare resa borde jemväl anses den, som, om ock
utsträckt utöfver nyssnämnda afstånd, likväl upptagit så kort tid, att dagtraktamente
ej borde komma i fråga. Det härvid lämpliga tidsmåttet
syntes vara varfvets dagliga ordinarie arbetstid eller 10 timmar. Dock
borde, om sådan kortare resa icke skett med kronans fartyg, förrättningsmannen
njuta godtgörelse för hvad han kunde hafva fått utgifva för sin
fortskaffning.
För förrättning, som påkallade resa af större utsträckning både till
distans och tid, än nu vore sagdt, borde, oafsedt huruvida resan kunde
betraktas såsom extra förrättning eller ej, rese- och traktamentsersättning
utgå enligt resereglementet. ,
Enligt hvad marinförvaltningen inhemtat, hade kommissionen för
granskning af flottans reglemente uti sitt utarbetade förslag till det reglemente
för flottan, l:a delen, som inom den närmaste framtiden kunde förväntas
varda utgifvet, infört bestämmelser i nu angifna syfte. Då frågan
dermed finge anses blifva på ett tillfredsställande sätt ordnad, ansåge
marinförvaltningen den i och för sig befogade revisionsanmärkningen icke
böra föranleda vidare åtgärd.
Utskottet., som delar revisorernes uppfattning om olämpligheten af
att i förenämnda afseenden olika förfaringssätt iakttagas vid flottans stationer
och om nödvändigheten af bestämda föreskrifters utfärdande till
rättelse i dessa missförhållanden, har velat framhålla önskvärdheten af att
de af marinförvaltningen angifna åtgärder till denna frågas ordnande må
varda ofördröjligen vidtagna, och hemställer utskottet,
1 ;.>i! • ■ i f 3 u i -1'' • '' ''V. V''.''u r.uhi''-- " :
att Riksdagen må vid hvad i ärendet förekommit
låta bero. : Si• ■ i •;!
■: ! ’ : ■''<'' -I JI ■ i i: ■.''■■Il ■''fj.j it (i . ! 1; / f { .-‘dui.i /i> ■!.
!ris,] '' r , ■ ;;
Jern vägssty relsen.
; f!l ’*!»; •• '' %! c 5 ’ < • •, i ;* >i.- i t .''j 1 , »)*;J; - i
§
6.
'' : ! '' |l >''• ,»■!«! : ’: : '' ■ > i,-!'' i'',:/ ■ A
(Rev. ber. pag. 176—177); uti. pag. 498—499).
’!. . ’ 1 » • . r 11: | i) • • f''\7 “It;'' • , • '' ( • t
An,J- Med anledning af granskningen af jernvägsstyrelsens förvaltning under
vans värdelösa år 1897 hafva revisorerne erinrat, bland annat, hurusom i stambanans gefordringar.
nom öfre Norrland hufvudbok funnes å osäkra fordringars konto en post å
Statsutskottets Utlåtande N:o 37. 15
6,923 kronor 90 öre öfverföra till jernvägsstyrelsen. Samma post hade,
enligt hvad revisorerne inhemtat, förut öfverförts från Ljusdal—Hudiksvallsbanans
räkenskaper till stambanans genom öfre Norrland; och hade
sistberörda åtgärd, hvilken likaledes anbefalts genom jernvägsstyrelsens
ofvan omförmälda skrifvelse den 23 april 1897, enligt hvad af 1893 års
räkenskaper för ifrågavarande banor framginge, blifvit redan sistnämnda
ar verkstad.
Posten funnes^ emellertid icke upptagen i jernvägsstyrelsens räkenskaper
för revisionsåret; och hade vid förfrågan hos styrelsen den förklaring
a detta förhållande erhållits, att fordringarna af missförstånd öfverförts till
styrelsen samt deras återförande till stambanans genom öfre Norrland
räkenskaper anbefalts genom skrifvelse af styrelsen den 1 november 1898.
Tillika hade upplysts, att dessa fordringar — hvilka vore fullkomligt
värdelösa — sedan betalning för desamma på grund af gäldenärernes
insolvens . ej kunnat erhållas, för fordringsrättens bevarande å behöriga
tider angifvits hos öfverståthållareembetet och kungjorts i Post- och Inrikestidmngar,
samt att desamma i enlighet med ett förfarande, hvilket
lakttoges med alla oguldna fordringar, säkra eller osäkra, vid afslutandet
åt den banbyggnad, under hvilken de uppkommit, öfverförts till en annan
banbyggnads räkenskaper utan att deras afskrifning någonsin ifrågasatts.
Som hinder ej borde möta att erhålla tillstånd till afskrifning af
dylika värdelösa fordringar och sådan åtgärd enligt revisorernes förmenande
vore att föredraga framför att alltjemt belasta räkenskaperna med
desamma och ådraga statsverket kostnader för fordringsrättens bevarande,
både revisorerne på förhållandet velat fästa uppmärksamhet.
Vid afgifvande af förklaring öfver revisorernes anmärkningar vid
granskningen. af jernvägsstyrelsens räkenskaper har nämnda styrelse, som
förklarat sig i allo dela revisorernes åsigt om lämpligheten af att »osäkra
fordringar» afskrifvas, meddelat,
(itt nu ifrågavarande fordringar voro tre till antalet samt afsåge G.
A. Rydberg, N. H. V. af Trolle och J. E. Johansson;
att, beträffande fordran hos G. A. Rydberg, styrelsen öfver statens
jernvägsbyggnader genom beslut den 16 mars 1874 medgifvit, att ifrågavarande
fordran finge ur södra stambanans räkenskap afskrifvas, men att
kammarrätten, hvars pröfning beslutet jemlikt kongl. förordningen den
11 december 1830 understälts, genom utslag den 5 maj 1874, med upphäfvande
af styrelsens beslut, funnit den derigenom beviljade afskrifningen
icke kunna för det dåvarande bifallas, samt att, sedan styrelsen hos Kongl.
16 Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Maj:t anfört besvär öfver kammarrättens berörda utslag, Kongl. Maj:t
genom bref den 19 april 1875 förklarat skäl icke förekomma till ändring
i kammarrättens öfverklagade utslag, hvarjemte Kongl. Maj:t anbefalt
styrelsen att, på det upptagandet i styrelsens räkenskaper af statens
ifrågavarande fordran icke måtte hindra afslutandet af räkenskaperna öfver
södra stambanans anläggning, från nämnda räkenskaper till annan räkning
öfver de under styrelsens förvaltning stälda jernvägsbyggnadsmedel öfverföra
berörda fordran samt derefter tillse, att samma fordran bibehölles
vid gällande kraft och, der så ske kunde, indrefves;
att, beträffande fordran hos N. H. V. af Trolle, styrelsen öfver statens
jernvägsbyggnader genom kammarrättens pröfning understäldt beslut
af den 16 mars 1874 medgifvit, att ifrågavarande fordran finge ur norra
stambanans räkenskap afskrifvas, men att kammarrätten genom utslag den
4 april 1876 funnit skäligt understälda beslutet att undanrödja;
att, beträffande fordran hos J. E. Johansson, styrelsen öfver statens
jernvägsbyggnader genom beslut den 30 juni 1876 tillåtit, att ur räkenskapen
öfver byggnaden af statsbanan Sköfde—Karlsborg finge afskrifvas
vissa effekter, hvilka blifvit förstörda vid en den 7 november 1875 timad
eldsvåda, anlagd af J. E. Johansson, som genom Göta hofrätts utslag den
6 mars samma år förpligtats ersätta de uppbrända effekterna till uppskattadt
värde, men hvilken enligt företedt fattigdomsbevis helt och hållet
vore i saknad af tillgångar till ersättningsbeloppets gäldande, hvaremot
kammarrätten genom utslag den 15 november 1876 funnit skäligt att,
med ändring af kongl. styrelsens understälda beslut, endast pa det sätt
bevilja den sökta afskrifningen, att ifrågavarande uppbrända effekter väl
finge till deras bokförda värde i Sköfde—Karlsborgsbanans räkenskap afföras,
men att deremot, i enlighet med hvad Kongl. Maj:t i dylik fråga
den 19 april 1875 föreskrifvit, ofvanberörda ersättningsbelopp skulle såsom
en statsverkets fordran hos J. E. Johansson i annan räkning öfver
de under jernvägsbyggnadsstyrelsens förvaltning stälda jernvägsbyggnadsmedel
öfverföras, med åliggande för styrelsen att tillse, det samma fordran
bibehölles vid gällande kraft och, der så ske kunde, indrefves.
Med afseende å revisorernes ifrågavarande framställning har utskottet
velat erinra, hurusom hemställan om fordringars afskrifning i räkenskaperna
för flottans station i Karlskrona blifvit framstäf af 1896 års statsrevisorer,
men blifvit af vederbörande myndigheter afböjd med anledning
af gällande föreskrifter om sättet för sådan afskrifning, hvilka finnas in
-
Statsutskottets Utlåtande. N:o 37.
17
tagna i kongl. förordningen den 11 december 1830. Då sålunda i berörda
författning förefunnes hinder för vidtagande af lämpliga åtgärder i omförmälda
syfte, men detta hinder borde genom ändamålsenlig förändring i
författningen undanrödjas, anhöll Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1897,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke sådan ändring
i gällande bestämmelser angående afskrifning af kronans utstående fordringar
borde vidtagas, att vidsträcktare möjlighet till dylik afskrifning,
än som förefunnes, måtte beredas.
Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t den 28 maj 1897
anbefalt statskontoret och kammarrätten att gemensamt afgifva utlåtande
öfver Riksdagens omförmälda framställning; men har något sådant utlåtande
ännu icke till Kongl Maj:t inkommit.
Då således den af revisorerne i förevarande anmärkningspunkt framhållna
frågan om afskrifning af kronans värdelösa fordringar är, för åstadkommande
af allmängiltiga bestämmelser i detta hänseende, under utredning
och på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, har utskottet endast velat
hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
§ 7-
(Rev. ber. pag. 177; uti. pag, 500).
Revisorerne hade inhemtat, att någon räkenskap för år 1897 icke
afgifvits för Luleå—Gellivarebanan, ehuru, enligt hvad till revisorernes
kännedom kommit, under året i Vesterbottens enskilda bank innestått ett
för banans kompletterande reserveradt belopp af 89,028 kronor 92 öre;
och hade revisorerne vidare funnit, att någon ränta på ifrågavarande
belopp icke åtnjutits, emedan genom aftal med banken af den 19 mars
1892 banken åtagit sig kassautbetalningar för banan mot vilkor bland annat,
att banken icke skulle erlägga ränta å innestående statens jernvägstrafik tillhöriga
medel. Anledningen till att någon särskild räkenskap icke förts
öfver dessa medel antaga revisorerne vara den, att några utgifter för
banans kompletterande icke under året förekommit.
Omförmälda förhållanden hade ådragit sig revisorernes uppmärksamhet,
och hade det särskildt förefallit mindre lämpligt, att den banken tillkommande
ersättning för dess befattning med kassautbetalningarna för
banan bestämts att delvis utgå i form af befrielse från skyldighet att
Bill. till lliksd. Prut. 1899. 4 Sand. 1 Afd. 24 Höft. 3
Ang. kastautbetalningar
för Luleå—
Gellivarebanan.
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
gälda ränta å i banken innestående medel samt sålunda gjoi*ts beroende
icke af det större eller mindre arbete, berörda utbetalningar medfört, utan
af det tillfälliga beloppet af sistnämnda medel.
Vidkommande revisorernes förevarande anmärkning, att någon särskild
räkenskap icke förts öfver Luleå—Gellivarebanans medel, under år 1897,
anför jernvägsstyrelsen, att, såsom revisorerne ock anmärkt, detta berott
derpå, att några utgifter för banans kompletterande icke under året förekommit.
Det af revisorerne omförmälda reserverade beloppet funnes
emellertid upptaget i den uti styrelsens berättelse för år 1897 återgifna
kapitalräkning för särskilda extra anslagsmedel till statens jernvägar.
Hvad anginge den omständighet, att Vesterbottens enskilda bank på
grund af kontraktet den 19 mars 1892 icke erlagt ränta på i banken
innestående jernvägsmedel, så hade under tiden före år 1898 icke vid
något af de tillfällen sedan början af 1870-talet, då styrelsen funnit ekonomiskt
fördelaktigt att, i stället för anordnande af särskilda egna kassakontor,
med bankinrättning träffa aftal om verkställande af aflöningsliqvider
till jernvägens personal samt utbetalningar i öfrigt för jernvägens
räkning, styrelsen kunnat betinga sig ränta på innestående medel, utan
hade fast hellre styrelsen måst förbinda sig att medelst inbetalningar förskottsvis
underhålla det behöfliga kassaförlaget, på samma sätt som, der
särskilda egna kassakontor inrättats, kassaförlag måst desamma beredas.
Enligt hvad den under år 1897 fungerande t. f. intendenten vid bandelen
Vännäs—Luleå—Gellivare upplyst, hade ofvan omförmälda belopp, 89,028
kronor 92 öre, jemväl betraktats såsom utgörande förstärkning af kassaförlaget,
i följd hvaraf detta icke behöft hållas så stort, som eljest varit
erforderligt.
Med anledning af revisorernes ifrågavarande framställning har utskottet
velat meddela, att, enligt hvad utskottet inhemtat, under augusti
och november månader 1898 ny öfverenskommelse träffats mellan å ena
sidan jernvägsstyrelsen samt å andra sidan direktionen för Vesterbottens
enskilda bank och efter nämnda års utgång bankaktiebolaget Stockholm
—Öfre Norrland, enligt hvilken öfverenskommelse banken skall godtgöra
styrelsen viss ränta å penningmedel, som insättas i bankens afdelningskontor
i Stockholm för räkning »Statsbanans Gellivare—Riksgränsen södra
distrikt». Tillika har jernvägsstyrelsen åtagit sig att för de kassörsgöromäl
och aflöningsliqvider, som genom banken komme att ombesörjas, utbetala
en årlig ersättning i ett för allt af 3,600 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
19
Då sålunda i afseende å förenämnda transaktioner andra vilkor än de
af revisorerne anmärkta nu äro gällande och de nya vilkoren synas utskottet
vara för kronan fördelaktigare än de förut öfverenskoinna, hemställer
utskottet,
att revisorernes förevarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
, I.; • § 8.
(Eev. ber. pag. 178; uti. pag. 502—503).
Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade jernvägsstyrelsen genom skrif- Ang. från jernvelse
den 11 juni 1897 bemyndigat trafikdirektören i Helsingborg att med ninglnlubctullpersonalen
derstädes, hvilken gjort anspråk på ersättning för det öfver- tall ersättning
tidsarbete, som föranledts af ångfärjetrafiken mellan Helsingborg och Hel- ^ fs^öfversingör,
träffa aftal om dylik ersättning till ett belopp af högst 2,423 kronor tidsarbete.
att från och med 1897 års början tills vidare årligen utgå.
Revisorerne hafva i anledning häraf uttalat den mening, att vid det
förhållande, att sådana anspråk på ersättning kunde beräknas alltjemt
återkomma, statsverkets utgifter för ändamålet syntes böra erhålla varaktig
reglering genom generaltullstyrelsens försorg i stället för att provisoriskt
bestämmas genom direkt underhandling mellan jernvägsstyrelsen och
tullmyndigheterna på platsen.
I ofvannämnda den 18 sistlidne januari afgifna utlåtande med anledning
af revisorernes anmärkningar har jernvägsstyrelsen beträffande förevarande
fråga meddelat, att, sedan trafikdirektören i Helsingborg i början
af år 1897 hos styrelsen anmält, det tullpersonalen i nämnda stad hos
honom gjort framställning om ersättning för öfvertidsarbete för ångfärjestationens
expedition, styrelsen hos generaltullstyrelsen under hand inhemtat,
att tull personalen enligt de inom tullverket gällande bestämmelser
endast vore skyldig att tjenstgöra på viss del af dygnet, samt att tjenstgöring
å annan tid berodde på godvillig öfverenskommelse mellan personalen
och dem, som tjenstgöringen påkallade, äfvensom att, om ock i vissa
fall ersättningen för sådan extra tjenstgöring vore bestämd i gällande tullförfattningar,
det likväl beträffande vissa slag af tjensteförrättningar vore
öfverlemnadt åt den enskilde att med tullförvaltningen å platsen söka
träffa öfverenskommelse om ersättning åt samma personal. På grund
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
häraf ansåge styrelsen sig böra, delvis för undvikande af de ökade kostnader,
som skulle hafva uppkommit, derest ersättning för berörda arbete
skulle utgått efter de för vissa fall gällande bestämmelser, bemyndiga
trafikdirektören i Helsingborg att med tullpersonalen träffa aftal om ersättning
till högst ofvan angifna belopp att tills vidare årligen utgå.
Styrelsen ansåge sig alltså i förevarande afseende hafva iakttagit det
förfaringssätt, som enligt nu gällande författningar varit att följa, men
styrelsen funne sig med föranledande af revisorernes uttalande icke kunna
underlåta att ifrågasätta, huruvida icke genom ändring i de inom tullverket
nu gällande bestämmelser sådan anordning lämpligen kunde träffas,
att statens jernvägsförvaltning icke behöfde erlägga öfvertidsersättning till
tullverkets personal, vare sig för att denna vore tillstädes och iakttoge hvad
densamma ålåge vid de tider, då enligt internationella trafiköfverenskommelser
den reguliera trafiken från utlandet ankomme till svenskt område,
eller för att åtgärder af densamma vidtoges till vinnande af skyndsammast
möjliga tullbehandling.
Utskottet delar revisorernes uppfattning derom, att, derest ersättning
till tullverkets personal för öfvertidsarbete bör från jernvägsförvaltningen
utgå, regleringen af sådana utgifter bör ske genom öfverenskommelse
mellan de båda centrala verken. Och skulle, på sätt jern vägsstyrelsen
ifrågasatt, sådan ersättning anses böra upphöra, torde jemväl erfordras,
att styrelserna för detta ändamål träffa öfverenskommelser och vidtaga anordningar.
Då emellertid af hvad i ärendet förekommit icke framgår,
huruvida rättelse eller ändring i det af revisorerne anmärkta förhållandet
är att emotse, finner sig utskottet föranlåtet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för ifrågavarande
angelägenheters ordnande.
§ 9-
Ang. utbetalning
af trafik- (Rev.-ber. pag. 179 o. 180; uti. pag. 504—506.)"
medlen till bidrag
från Sedan Kongl. Maj:t genom proposition den 30 december 1881 före
m
Enskilda slagit Riksdagen att medgifva, att utöfver förut beviljadt statsbidrag till
jemvägarnes statens jernvägstrafiks pensionsinrättning af 11/3 procent af skilnaden
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
21
mellan bemälda trafiks samtliga inkomster, å ena, samt utgifter för drift
och underhåll, å andra sidan, ett årligt fyllnadsbidrag till förhöjning af
pensionerna från nämnda inrättning finge af trafikmedlen tills vidare utgå
med 30 procent af summan af de för hvarje år utfallande pensioner, så
hade, enligt hvad revisorerne erinrat, Riksdagen i skrifvelse den 20 maj
1882 vidkommande sättet för bestämmande af statens bidrag till den
förbättrade pensioneringen anfört, att Riksdagen funne systemet af detta
bidrags bestämmande till viss andel af skilnaden mellan jernvägstrafikens
inkomster, å ena, samt utgifter för drift och underhåll, å andra sidan,
framför det af Kongl. Maj:t föreslagna ega företräde''såväl deri, att genom
sporrandet af intresset för den egna fördelen hos den stora personalen,
på hvilken utgifternas storlek till stor del berodde, skulle kunna beredas
väsentliga besparingar i många slags utgifter och äfven motverkas
hvarje onödig tillökning i personalen, som ock deruti, att enligt tantiémesystemet
statens bidrag bestämdes oberoende af en del detaljbestämmelser
i pensionsreglementet, hvilka ej inverkade på pensionernas belopp eller
åldersvilkoren för deras tillträdande och hvilkas ordnande derför syntes
lämpligast böra ankomma på pensionsinrättningens delegare och Kongl.
Maj:t, hvaremot vid antagande af den af Kongl. Maj:t föreslagna formen
för fyllnadsbidragets beräknande det vore nödigt, att Riksdagen inginge i
en detaljerad granskning af pensionsreglementets särskilda bestämmelser;
och hade Riksdagen, på grund af hvad sålunda anförts, bifallit Kongl.
Maj:ts framställning på det sätt, att Riksdagen medgifvit, att till pensionernas
förhöjning ett årligt fyllnadsbidrag finge af trafikmedlen, utöfver
redan beviljadt statsbidrag af V/3 procent af skilnaden mellan statens
jern vägstrafiks samtliga inkomster, å ena sidan, samt utgifter för drift och
underhåll, å den andra, tills vidare årligen utgå med 1/3 procent af nyss
berörda skilnad.
Då sedermera Göteborg—Hallands, Mellersta Hallands, Skåne—Hallands
och Malmö—Billesholms jernvägsaktiebolags jernvägar förvärfvats
för statens räkning, hade stadgats, rörande vilkoren för den i bolagens
tjenst förut anstälda personalens öfvergång i statens tjenst, att jernvägsstyrelsen
i afseende å sagda personal, hvilken icke utan särskildt tillstånd
skulle vara berättigad att ingå såsom delegare i statens jernvägars pensionsinrättning,
skulle i fråga om bland annat pensionsafgifters erläggande
till Enskilda jernvägarnes pensionskassa ega samma förpligtelser,
som skolat åligga bolagen, om jernvägarne fortfarande varit deras
egendom.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Uti skrifvelse den 16 mars 1897 hade jenrvägsstyrelsen understält
Kongl. Maj:ts pröfning, huru för tiden efter sagda års ingång, hvarefter
någon särskild räkenskap för Vestkustbanan icke vidare komme att föras,
de afgifter skulle .bestridas, hvilka det, enligt hvad ofvan anförts, ålåge
jernvägsstyrelsen att‘erlägga tilPEnskilda jernvägarnes pensionskassa för
den i denna kassa delaktiga statsbanepersonalens pensionering, samt i sådant
afseende hemstält om meddelande af föreskrift i syfte att från och
med 1897 räknadt finge tills vidare från det belopp, som skulle utgöra
årliga statsbidraget till statens jernvägsstrafiks pensionsinrättning, afdragas
sammanlagda beloppet af berörda afgifter till Enskilda jernvägarnes pensionskassa.
Efter det i anledning häraf direktionen för statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning afgifvit infordradt utlåtande och deruti framhållit, att
då pensionsinrättningen utan någon som helst inskränkning blifvit tillförsäkrad
ett statsbidrag, hvilket från och med år 1883 och tills vidare
skulle utgå med belopp, motsvarande 2 procent af skilnaden mellan statens
jernvägstrafiks samtliga inkomster, å ena, samt utgifter för drift och
underhåll, å andra sidan, direktionen ansåge det af jernvägsstyrelsen föreslagna
förfarandet icke kunna vidtagas, hade Kongl. Maj:t genom skrifvelse
till jernvägsstyrelsen af den 6 maj 1898 förordnat, att de afgifter, hvilka
jernvägsstyrelsen hade att på grund af kontrakten rörande förvärfvande
för statens räkning af ifrågavarande enskilda jernvägar till Enskilda jernvägarnes
pensionskassa erlägga, skulle utgå af trafikmedlen samt uppföras
bland utgifterna för de trafikerade statsbanornas drift och underhåll.
Det syntes revisorerne kunna ifrågasättas, huruvida icke den af jernvägsstyrelsen
föreslagna anordningen för merberörda afgifters utgörande
närmast stode i öfverensstämmelse såväl med Riksdagens beslut om beviljande
af bidrag till statsbanepersonalens pensionering, hvilka kunde anses
hafva hvilat på den förutsättningen, att utöfver det af Riksdagen beviljade
bidrag några afgifter för sådant ändamål icke skulle af statsmedel utgå,
som ock med den af Riksdagen i ofvan omförmälda skrifvelse af den 20
maj 1882 uttalade åsigten, att statens bidrag till statsbanepersonalens
pensionering lämpligast borde utgå såsom viss procent af statsbanetrafikens
nettobehållning.
Härtill komme, att, då statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, som
medgifvits att för samtlige jernvägstjenstemännens pensionering uppbära
bidrag från nettobehållningen af statens samtliga jernvägar och således
äfven från de förenämnda, senast inköpta, vore befriad från pensionering
23
Statsutskottets Utlåtande N:o. 37.
af de tjensteman, som tillhörde dessa jernvägars enskilda pensionskassa
utan minskning i förenämnda bidrag, törstberörda pensionsinrättning i
sjelfva verket beredts större förmåner än Riksdagen afsett. Med afseende
härå hade revisorerne ansett sig böra å dessa förhållanden fästa Riksdagens
uppmärksamhet.
.) tf.'' I ‘ . i'''' \ '' jlf 7 1 > '' l \ '' ‘ i\t | • • i ‘ ‘ ■ t i ‘ *
I häröfver afgifvet utlåtande har jernvägsstyrelsen hänvisat till hvad
styrelsen i sin ofvanberörda, af revisorerne åberopade skrifvelse af den 16
mars 1S97 anfört samt tillika åberopat ett från direktionen för statens
jernvägstrafiks pensionsinrättning infordradt yttrande, deri direktionen anfört,
att det väl icke tillkomme direktionen att söka utreda frågan om
de särskilda förutsättningar i ena eller andra hänseendet, på hvilka Riksdagens
beslut om beviljande af det statsbidrag, som anvisats att till
statens jernvägstrafiks pensionsinrättning-utgå, kunde anses hafva hvila!
Och då för öfrigt icke genom förbemälda skrifvelse den 6 maj 1898
någon föreskrift om ändring af förut gällande bestämmelser rörande utbetalandet
af trafikmedel till nämnda pensionsinrättning meddelats eller i
följd deraf någon större andel af statens jernvägstrafikmedel, än som af
Riksdagen afsetts såsom bidrag till pensionering af inrättningens delegare,
i sjelfva verket blifvit, enligt direktionens uppfattning, för sådant ändamål
utbetald, samt då direktionen dessutom redan tillförene i skrivelser den
28 september 1897 och den 8 februari 1898 haft tillfälle häfda sin
mening i fråga om rätta beloppet af det bidrag, som af trafikmedel borde
hållas ståtens jernvägstrafiks pensionsinrättning till hända, hade direktionen
icke heller ansett något ytterligare anförande från hennes sida vara af
Riksdagens revisorers här förevarande framställning påkalladt.
Med afseende å denna frågas vigt och angelägenheten af dess tillfredsställande
ordnande för framtiden har utskottet velat hvad i ärendet
förekommit för Riksdagen
omförmäla.
§ io.
(Rev. ber. pag. 181—185; uti. pag. 506—510).
I skrifvelse den 22 februari 1894 både jernvägsstyrelsen, enligt hvad Ang. bandelan
i förevarande revisionsberättelse vidare meddelas, till Kong! Mai t ufgifvit Umf~8torförslag
till anläggning åt eu bibana från norra Stambanan vid Vännäs till
24
Statsutskottets Utlåtande U:o 37.
Umeå och vidare till Storsandskär samt dervid till stöd för förslaget om
banans utsträckning till Storsandskär i hufvudsak anfört följande.
Enär under dåvarande förhållanden mera djupgående fartyg icke
kunde uppgå till Umeå stad, utan nödgades lossa och lasta vid Holmsunds
lastageplats, och en påtänkt reglering af Ume eif från staden till den närmare
elfmynningen belägna Storfjärden ej ännu kommit till utförande,
hade erfordrats att utdraga den undersökta jernvägslinien från Umeå till
lämpligt ställe vid elfmynningen, hvarest tillräckligt vattendjup för djupgående
fartyg före funnes. Vid förut verkstäld undersökning från Yännäs
till hafvet hade linien framdragits utmed Ume elfs norra strand till
Holmsund, men då jernvägen till sistnämnda ställe skulle komma att
genomgå Sandviks stora brädgård samt inkräkta på den redan då för trävaruskeppningen
derstädes trånga lastplatsen, och svårighet derjemte funnes
att vid Holmsund erhålla tillräckligt utrymme för upplag, samt högst
betydlig och dyrbar expropriation derstädes måste ega rum, hade vid de
af jern vägsstyrelsen föranstaltade undersökningarna Holmsund ej ansetts
såsom lämplig slutpunkt för bibanan. Den nu utstakade linien följde
från staden norra elfgrenens norra strand, men vore dragen öfver en i
det närmaste igengrundad mindre elfgren fram till den stora och för upplag
särdeles lämpliga, i elfmynningen liggande ön Storsandskär.
Vid Storsandskär hade i förslaget beräknats uppmuddring af elfven
utmed dervarande kaj och lastbrygga, så att intill tolf fot djupgående
fartyg kunde lägga till vid stationen. För att kunna mottaga än djupare
liggande fartyg erfordrades uppmuddring af segelränna genom en nedanför
stationen af elfvens afsättningar bildad vidsträckt sandbank, men till
dess en sådan blifvit upptagen, kunde öfverförandet af gods till de mera
djupgående fartygen ske i pråmar. Kostnaden för de elfarbeten, som
blefve nödvändiga för att bereda en farled af 20 fots djup, hade af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats komma att uppgå till 500,000
kronor; och ehuru denna reglering icke behöfde omedelbart utföras,
vore det dock önskligt, att den komme till stånd inom en icke alltför
aflägsen tid.
Domänstyrelsen, t. f. chefen för generalstaben och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens län, hvilka hörts i ärendet, hade alla
tillstyrkt banans utförande; och hade härvid Kongl. Majts befallningshafvande
i utlåtande den 17 mars 1894 anfört, att frågan om förläggande
af eu sidobana från Vännäs till Umeå och hafvet, om ock med något
längre sträckning till Djupvikens och Holmsunds lastageplats, sedan länge
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
25
utgjort ett önskningsmål för länets befolkning, ehuru åtskilliga svårigheter
och olägenheter varit förknippade med att förlägga banans slutpunkt till
Holmsund, samt att Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge dessa olägenheter
vara till största delen afhjelpta genom förslaget att förlägga banans
slutpunkt till Storsandskär. Af en beskrifning öfver farleden mellan Storsandskär
och Storfjärden, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande infordrat
från ordföranden i Umeå stads hamndirektion och lotsåldermannen vid
Bredskärs lotsstation, framginge, att året 1893 farledens minsta djup vid
lägsta vattenstånd utgjort 3,5 meter, och detta på en sträcka af endast
450 meter, samt att bottnen vore så lös, att farleden genom muddring utan
nämnvärda kostnader med lätthet borde kunna fördjupas till 4,5 meter.
Vid sådant förhållande kunde nästan alla större kustbåtar, af hvilka en
del redan då alltid ginge upp till staden, lasta och lossa vid Storsandskär.
Hvad åter vidkoinme mera djupgående fartyg, kunde lastningen
lämpligen verkställas genom pråmar, hvilka äfven vid Holmsund och Djupviken
i allmänhet användes vid inlastning af trävaror, emedan lastningen
derigenom ansages gå lättare och bättre. Den sträcka, som pråmarne
behöfde bogseras, vore också, såsom utgörande endast 2,400 å 3,000 meter,
af ringa betydenhet. I öfrigt hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
velat bemärka, att, enligt hvad ett bifogadt utdrag ur lotsjournalen vid
ofvannämnda lotsplats utvisade, jemförelsevis få lastade fartyg varit 5,5
meter djupgående, i följd hvaraf farledens fördjupande till G meter för
närvarande syntes vara obehöflig!, helst som vattenståndet under vanliga
förhållanden vore omkring en meter högre, än när det vore lägst.
På framställning af Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade härefter
Vesterbottens läns landsting enligt skrifvelse den 5 oktober 1894 besluta
att, under förutsättning, att Riksdagen 1895 beslöte anläggande af
omförmälda sidobana från Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär,
bland annat upplåta all mark till banbyggnaden, der den ej ginge öfver
Umeå stads område, hvarjemte stadsfullmägtige i Umeå den 2 november
1894 beslutit, att Umeå stad under enahanda förutsättning som länets
landsting skulle åtaga sig samma förpligtelser för den del af banan, som
ginge öfver stadens områden.
Sedan jernvägsstyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 december
1894 förnyat sin hemställan om aflåtande af proposition till Riksdagen
rörande anläggning af sagda bana, hade ärendet den 8 mars 1895 föredragits
i statsrådet, hvarvid dåvarande departementschefen bland annat
anfört följande:
Bill. till Riksd. Rrot. 189!). 4 Sami. 1 Afd. 24 Iläft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
»Hvad beträffar upptagandet af en djupare segelränna från Storsandskär
till Storfjärden, hvilken fråga jernvägsstyrelsen i sin skrifvelse den
22 februari 1894 berört, så torde genom hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört vara utredt, att några vidlyftiga arbeten i detta afseende
icke på länge lära erfordras; och för öfrigt torde hela denna fråga i första
hand vidkomma Umeå stad));
och hade departementschefen med stöd af den i ärendet förebragta
utredning hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, under
förbehåll, att ofvan angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m.
m. iakttoges, bevilja för anläggning af en bibana från norra stambanan
vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt denna banas utrustning
med trafikmaterial 2,600,000 kronor.
Proposition i ärendet hade samma dag till Riksdagen aflåtits; och
sedan statsutskottet hemstält om bifall till propositionen, hade hvad utskottet
sålunda hemstält af Riksdagen bifallits.
Arbetena å banan hade påbörjats i juni 1895 och bandelen Vännäs
—Umeå öppnats för allmän trafik den 29 september 1896.
Bandelen Umeå-—Storsandskär åter vore ännu ej fullbordad. Den i
förslaget upptagna bron öfver norra elfgrenen vore färdigbyggd och jernvägsspåret
utlagdt fram till Storsandskär, der jemväl kajbyggnad pabörjats.
Enligt hvad revisoreme inhemtat, hade arbetena å bandelen numera
afbrutits i anledning af från fjerde jernvägsdistriktets förvaltning inkommen
anmälan, att kajens fullbordande äfvensom uppförandet af de å
Storsandskär afsedda byggnaderna tills vidare vore utan ändamål, enär
elfven ej ännu uppmuddrats på sätt förslaget förutsatt och fartygen sålunda
ej kunde ingå.
Den utanför de påbörjade kajbyggnaderna varande sandbanken hade
under de senare åren tillväxt så betydligt, att kajen ej vidare vore tillgänglig
ens för mindre fartyg. Umeå stad hade för betydande kostnad
inköpt ett större mudderverk och dermed påbörjat muddring utanför
elfmynningen, utan att dock vid af jernvägsstyrelsen framstäld förfrågan
fullt tillförlitliga meddelanden kunnat erhållas rörande arbetets fortgång
och utsigterna för detsammas afslutande. Enligt meddelande från jernvägsstyrelsen
belöpte sig ungefärliga kostnaden för de å bandelen mellan
Umeå och Storsandskär hittills verkstälda arbeten till 285,800 kronor, och
beräknades återstående kostnaden för bandelens fullbordande till omkring
105,000 kronor.
Revisorerne hade fäst sin uppmärksamhet vid hvad sålunda förekom
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
27
mit, och hade det dervid förefallit dem, som om de undersökningar och
beräkningar, hvilka legat till grund för förslaget om banans utsträckande
till Storsandskär, icke varit af den fullständighet, som man i betraktande
af frågans betydenhet haft anledning antaga.
Revisorerne förmenade, att försigtigheten fordrat, att man i förväg förskaffat
sig tillförlitliga garantier för att Umeå stad komme att verkställa
erforderlig muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden. Något
aftal med staden angående elfvens muddring hade emellertid icke träffats,
ehuru det oförtydbart förutsatts, att staden skulle bestrida kostnaderna för
detta arbete. En sådan förutsättning syntes enligt chefens för civildepartementet
ofvan angifna yttrande till statsrådsprotokollet hafva förelegat
vid ärendets föredragning i statsrådet, samt framginge jemväl af kostnadsförslaget
för banans utförande, hvilket upptoge allenast en post a 36,000
kronor för muddring vid kajerna.
Enligt revisorerne tillhandakommen uppgift hade Umeå stad numera
beslutat att låta uppmuddra en ränna af 14 fots djup genom elfven
direkt fram till stadens hamn. Sattes ett sådant företag i verket, maste,
enligt revisorernes förmenande, banans utsträckande till Storsandskär
komma att för trafiken blifva af ganska ringa betydelse. Det torde
nemligen icke kunna betviflas, att under sådana förhållanden Umeå komme
att blifva den hufvudskliga slutstationen för banans såväl person- som
varutrafik.
Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att Storsandskär i allt fall vore
en behöflig slutstation, i det att för den trävarutrafik, som efter banan
kunde väntas uppkomma, vid Umeå stad med dess relativt tränga stationsområde
icke skulle finnas erforderligt utrymme för virkesupplag m. m.
Revisorerne hölle emellertid före, att trävarutrafiken på banan svårligen
kunde blifva af synnerligen stor omfattning.
Under nuvarande förhållanden, då på grund af konkurrensen produktionskostnaderna
måste nedbringas till det yttersta, hade det alltmer visat
sig såsom en nödvändighet att för virket så långt som möjligt använda
den billigaste transportformen, eller detsammas framflottande i oförädladt
skick, och följden häraf hade blifvit, att, såsom erfarenheten gåfve vid handen,
trävaruförädlingsindustrien mer och mer dragit sig ned till kusterna.
Det vore visserligen icke revisorerne obekant, att pa öfriga bibanor,
hvilka förenade norra stambanan med städer utefter kusten, jemförelsevis
ansenliga partier försågadt virke årligen transporterats, men revisorerne
förestälde sig, att, för så vidt detta förhållande komme att för framtiden
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
fortfara, sådant måste bero på säregna omständigheter, hvilka vid här
ifrågavarande bibana icke hade någon motsvarighet. Enligt hvad revisorerne
inheintat, funnes för närvarande utefter Ume elfs öfre lopp endast
ett sågverk af betydenhet, och försågningen jemväl vid detta verk hade
under de senare åren alltjemt förminskats, hvaremot de stora sågverk,
genom hvilka virket i skogarne utefter elfven hufvudsakligen tillgodogjordes,
samtliga vore belägna vid eller i närheten af elfvens mynning. Under sådana
förhållanden och då föga anledning funnes att förmoda, att sågverk eller
andra förädlingsverk framdeles mer än hittills skulle komma att i afsevärd
utsträckning förläggas utefter elfvens öfre lopp, syntes det revisorerne
svårligen kunna antagas, att trävarutransporten utefter banan skulle blifva
af större omfattning, än att vid Umeå station tillfredsställande utrymme
för upplagsplatser m. m. skulle kunna beredas.
Såsom det af jernvägsstyrelsen upprättade förslaget till ifrågavarande
jernvägsanläggning antydde, hade planen att omedelbart utsträcka banan
till Storsandskär väsentligen varit byggd på nödvändigheten att, medan
det ännu utan några'' afsevärda kostnader kunde ske, för jernvägens räkning
försäkra sig om ön Storsandskär såsom en synnerligen vidsträckt och
lämplig lastageplats, hvilken, om ock ej för det dåvarande af behofvet påkallad,
framdeles möjligen kunde blifva behöflig; och hade det, enligt hvad för
revisorerne uppgifvits, förutsatts, att hela denna ö skulle ingå i Vesterbottens
läns landstings blifvande upplåtelse af jord till jernvägen. Så hade
emellertid icke skett. '' Enligt hvad ofvanberörda skrifvelse af den 5 oktober
1894 utvisade, hade landstinget i hufvudsak endast upplåtit mark
till banbyggnaden samt till bevakningsoinråden, hållplatser, bangårdar och
dylikt. Ej heller sedermera hade, så vidt revisorerne hade sig bekant, någon
framställning gjorts om förvärfvande för jernvägens räkning af ön i dess
helhet; och kunde med anledning häraf, enligt revisorernes förmenande,
antagas, att en förändrad uppfattning hos myndigheterna uppstått
rörande behofvet af Storsandskär såsom lastageplats samt att det ofvan
angifna skälet ej längre kunde anses innebära tillräcklig grund för jernvägsbyggnadens
framdragande dit.
.Revisorerne, som ansåge, att under nuvarande förhållanden Storsandskär
icke vore lämplig slutpunkt för denna jernväg, och som bestämdt
hölle före, att vid en eventuel uppmuddring af elfven direkt fram till .
Umeå stad ifrågavarande jernvägslinie komme att blifva ännu mer betydelselös,
hade derför velat uttala den mening, att arbeten å denna ban
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
29
dels fullbordande borde inställas, åtminstone intill dess visshet vunnits,
när och i hvilken utsträckning elfvens uppmuddring vore att emotse.
Jernvägsstyrelsen, hvars yttrande infordrats med anledning af revisorernes
förevarande anmärkning, har uti afgifvet utlåtande den 18 januari
innevarande år anfört, att hvad anginge revisorernes uttalande, att tillförlitliga
garantier för att Umeå stad komrne att verkställa erforderlig
muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden, bort i förväg förskaffas,
ville styrelsen fästa uppmärksamheten derå, att af det utaf Ivongl.
Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län, efter verkstäld utredning
om farledens mellan Storsandskär och Storfjärden beskaffenhet, den 17
mars 1894 afgifna utlåtande öfver förslaget om ifrågavarande banas anläggande
syntes framgå, att vid tiden för afgifvande af berörda förslag
andra arbeten för elfvens upprensning, än hvad styrelsen i förslaget beräknat
för uppmuddring af elfven utmed Storsandskärs kaj och lastbrygga,
icke varit behöfliga för att derstädes kunna mottaga ända intill 3,5 meter
djupgående fartyg eller nästan alla större kustbåtar. I allt fall skulle
icke hafva erfordrats några nämnvärda kostnader för att få farleden mellan
Storsandskär och Storfjärden uppmuddrad till 4,5 meters djup, och
enär lastningen af de mest djupgående fartygen lämpligen ansetts kunna,
pa sätt annorstädes med fördel egt rum, verkställas genom pråmar, hade
allenast uttalats såsom ett önskningsmål elfvens uppmuddring till ett
för dessa fartyg erforderligt djup.
Efter denna genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg verkstälda
utredning rörande farledens beskaffenhet och särskildt vattendjupet
hade, enligt styrelsens förmenande, icke förefunnits någon anledning åt t
ifrågasätta de af revisorerne nu antydda garantier. Vid tidpunkten för
uppgörandet af förslaget till ifrågavarande bansträcka måste, såsom ock
framginge af chefens för civildepartementet af revisorerne åberopade
uttalande till statsrådsprotokollet den 8 mars 1895, frågan om den ifrågasatta
uppmuddringen åtminstone hvad beträffade de mera djupgående
fartygen, i första hand vidkomma Umeå stad. Enligt hvad styrelsen inhemta^
hade jemväl stadsfullmägtige i Umeå den 10 juli 1896 fattat
beslut om uppmuddring af Ume eif till den omfattning, hamndirektionen
kunde finna för samfärdseln nödig och nyttig, samt om inköp af
ett mudderverk och en eqvator. I anledning häraf hade ock hamndirektionen
besluta dels den 27 augusti 1897 Datt muddra intill 14 fots djup
efter nuvarande vattenstånd)) och dels den 23 maj 1 898, »att muddringen
för året skulle börja nedanför öfisket och bedrifvas mot staden, dock
endast till mindre djup, för att vinna erfarenhet, huruvida icke strömmen
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
visade benägenhet att uppskära rännan vidare, och att på grundet midt
emot Tufvan åtgärder skulle vidtagas för uppläggande af mudder, då inuddringen
komme att der bedrifvas längre fram på sommaren». Muddringsarbeten
hade också, enligt hvad styrelsen inhemtat, utförts i farleden, i
det att under år 1897 upptagits omkring 28,000 kubikmeter utanför
stadens kaj och under år 1898 20,000 kubikmeter från det stora grundet
vid elfvens mynning ute vid Storfjärden.
I anledning af hvad revisorerne i öfrigt framhållit, tilläte sig styrelsen
anföra, att, äfven om utrymmet vid Umeå station och hamn skulle
kunna under de närmaste åren medgifva anordnandet af upplagsplats derstädes
för den väntade trafiken af, bland annat, trävaror och tjära, denna
trafik dock, enligt styrelsens förmenande, inom få år kunde förväntas
hafva uppnått den betydenhet, att utrymmet vid Umeå blefve otillräckligt.
Härför kunde åberopas erfarenheten från andra sidobanor till Norrlands
kuststäder. Enligt senast tillgängliga uppgifter angående trävarutransporter
å jernväg till dessa kuststäder, hade under ar 1897 befordrats
till Söderhamn ej mindre än 241,702,3 ton trävaror, till Hudiksvall
90,687,5 ton, till Sundsvall 35,018,7 ton och till Örnsköldsvik 15,455,5
ton, hvilket gods afsändts från stationer belägna ända till 100 kilometer
eller derutöfver från utskeppningsorten. Några säregna förhållanden vid
dessa sidobanor, hvilka i fråga om bansträckan Vännäs—Storsandskär icke
skulle hafva någon motsvarighet, ansåge styrelsen ej förefinnas. Vid de
andra sidobanorna hade virkesegarne funnit med sitt intresse förenligt
att för ett bättre tillgodogörande af de mindre virkesdimensionerna anlägga
sågverk och andra förädlingsverk invid vattendragen inuti landet.
All anledning vore nu att antaga, att en likartad utveckling af träförädlingsindustrien
vore att förvänta äfven i trakten norr och söder om Vännäs”
i det att, när virkesegarne, så att säga, inpassat sig i de förändrade
förhållanden, som genom jernvägens anläggning uppstått, sågverk och
andra industriella anläggningar för virkets förädling med all sannolikhet
skulle komma att uppföras utefter den del af stambanan, som genom
ifrågavarande sidobanas tillkomst nu erhållit en utfartsled. Redan nu
vore anlagda mindre sågverk i närheten af Hörnsjö och Vindelns stationer,
och vid Nyåker vore ett dylikt under byggnad.
Vidare ville styrelsen påpeka, att den utmed sidobanan genom en
tätt befolkad bygd framflytande Ume eif bildade både vid Norrfors och
Baggböle storartade vattenfall, invid hvilka funnes plats för betydande
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
31
industriella verk, för hvilka Storsandskär med sitt stora utrymme för upplag
skulle blifva den mest lämpliga utskeppningsort.
Äfven från statens egen synpunkt vore, enligt styrelsens mening,
jernvägsförbindelsens utsträckning till Storsandskär af behofvet påkallad,
i det att nemligen å den omkring 400 kilometer långa sträckan från
Örnsköldsvik till Luleå nu icke funnes någon punkt, hvarest för stambanan
behöfligt kol kunde lossas. Denna brist skulle med sidobanans
fullbordande och farledens erforderliga uppmuddring komma att afhjelpas
genom anordnande af upplag för stenkol vid Storsandskär.
Då emellertid med de af Umeå stad vidtagna åtgärder för elfvens
uppmuddring ännu ej syntes hafva uppnåtts tillfredsställande resultat
samt det enligt styrelsens förmenande vore tydligt, att genom de förändrade
förhållanden, som i afseende å elfvens uppmuddring under senaste
tid i ej väntad utsträckning inträda frågan om upptagande af en ränna
i farleden från Storfjärden åtminstone till Storsandskär inträdt i ett nytt
skede, funne styrelsen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med revisorerne,
att arbetet å bansträckan Umeå—Storsandskär icke borde återupptagas,
förrän visshet vunnits, om och när elfvens uppmuddring vore att motse;
och hade styrelsen för afsigt att för sådant ändamål inleda underhandlingar
med stadsfullmägtige i Umeå i syfte att åstadkomma en planmessig
reglering och uppmuddring till erforderligt djup af Ume eif mellan Storsandskär
och Storfjärden.
Enligt utskottets förmenande är Storsandskär en lämplig och naturlig
utskeppningsplats för ortens produkter; och synes vid sådant förhållande
jernvägens utsträckning till denna plats vara af omständigheterna påkallad,
helst utrymmet invid Umeå icke lärer medgifva anordnandet derstädes af
större upplagsplatser för sådana skrymmande produkter som trävaror och
tjära m. m.
Arbetet å bandelen Umeå—Storsandskär anser utskottet dock ej böra
återupptagas förr, än, efter det fullständiga undersökningar af vattenförhållandena
i Umeå eif omkring ön Storsandskär och i den närmare elfmynningen
belägna Storfjärden blifvit genom sakkunniga personer verkstälda,
fullt betryggande aftal blifvit med Umeå stad träffadt angående
segelrännas öppenhållande till erforderligt djup emellan Storsandskärs kaj
och elfmynningen; och synes så mycket större skäl härtill förefinnas, som
bandelens trafikerande är helt och hållet beroende af sjökommunikationernas
ordnande, men å andra sidan, sedan staden Umeås hamnområde
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
numera så utvidgats, att det sträcker sig långt utanför Storsandskär, stadens
skyldighet i afseende å segelrännnans öppenhållande för trafiken
synes vara stäld utom allt tvifvel.
Vidare har utskottet velat framhålla, att det torde vara nödvändigt ,
att före arbetenas återupptagande å ifrågavarande handel åtgärder vidtagas
för att staten må varda tillförsäkrad eganderätten till så stor del af
ön Storsandskär, som för jernvägsanläggningen samt dertill hörande an*<
stalter och upplagsplatser må kunna anses blifva erforderlig.
Då emellertid det synes ligga vigt deruppå, att ofvannämnda förhållanden
varda, så fort ske kan, ordnade, har utskottet ansett Riksdagen
böra hos Kongl. Maj:t göra framställning i ämnet, och får derför föreslå,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels låta verkställa
utredning angående vattenförhållandena i Ume eif i
hvad de kunna inverka på öppenhållandet af en segelränna
från Storsandskär till hafvet samt derefter bringa
till stånd en bestämd öfverenskommelse med Umeå
stad angående en sådan rännas upptagande och underhållande,
dels ock meddela föreskrift, att arbetena å
handel en Umeå—Storsandskär icke må återupptagas,
förr än berörda utredning och öfverenskommelse åvägabragts.
Kammarkollegium.
’ • . *^* v i*;
§ n
’i::
’ •• i • f ; i ■ • • ■
(Rev. ber. pag. 215—216.)
Ang. forva- Med anledning af en af revisorerne år 1896 verkstäld inventering
HketsTegaUer2^ rikets under kammarkollegii vård stälda, i ett kassahvalf inom statsoch
dyrbar- kontoret förvarade regalier och dyrbarheter, hade, enligt hvad i'' förevaheter•
rande revisionsberättelse meddelas, revisorerne anmärkt, att de egentliga
riksregalierna visserligen befunnits inneslutna i för dem inrättade läderetuier,
men att de öfriga af dessa dyrbarheter i allmänhet vore på ett
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
33
oordnadt sätt omvirade med papper eller inlagda i askar af trä och
papp eller i påsar af skinn; och hade revisorerne uttalat den mening,
att dessa föremål måtte varda på ett lämpligare och mera värdigt sätt
förvarade, dervid hänsyn borde tagas jemväl till att deras förvaring så
ordnades, att med lätthet kunde skönjas, om något förkomme. Likaledes
hade revisorerne funnit önskligt, att inventariet öfver rikets regalier
och dyrbarheter blefve upprättadt i två exemplar att förvaras, det
ena såsom hittills i kammarkollegium och det andra på annat ställe,
exempelvis i finansdepartementet.
I häröfver den 22 januari 1897 afgifvet utlåtande hade kammarkollegium,
som förmenat, att omförmälda dyrbarheter vore förvarade med
all den ordning, tillgängliga förvaringsmedel medgåfve, men delat revisorernes
mening om önskvärdheten af ett lämpligare och mera värdigt
och öfverskadligt förvaringssätt, anfört, att kollegium beträffande revisor
rernes framställning i denna del hört juveleraren R. Carlman, som föreslagit,
att för ändamalet borde anskaffas två med infälda hörnbeslag och
infallande handtag försedda skrin utaf bonad ek, af den storlek, att de
kunde placeras bredvid hvarandra å en hylla i kassaskåpet; att ett af
skrinen, som vore afsedt att förvara en del större föremål, såsom briljanterade
ordensdekorationer m. in., hvilka redan nu vore inneslutna i
särskilda etuier, borde, utan någon inredning för öfrigt, inuti klädas med
mjukt sämskskinn; att det andra skrinet, som skulle utgöra förvaringsrum
för ett sjuttiotal småpartier oinfattade stenar och perlor m. in.,
borde inrättas med nedfallande sida och utdragslådor, de senare afdelade
i fack för mindre askar af trä med glaslock; samt att jemväl dessa
askar,^ hvilka skulle vara skålformigt urhålkade för att kunna bättre sammanhålla
deri förvarade föremål, borde inuti klädas med sämskskinn och
förses med etiketter för inventarienummer; och hade Carlman beräknat
kostnaden för dessa skrin med inredning till ett belopp af omkring 650
kronor.
Då de af revisorerne uppstälda önskningsmål med afseende å förvaret
af ifrågavarande dyrbarheter syntes med en dylik anordning vinnas,
hade kollegium hemstält om Kongl. Majt:s bemyndigande för kollegium
att för en kostnad, ej öfverstigande angifna beloppet 650 kronor, anskaffa
två förvaringsskrin af ek, inredda i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med juveleraren Carlmans förslag; och ville kollegium ombesörja upprättandet
af ännu ett exemplar af inventariet öfver rikets regalier och
dyrbarheter, derest det funnes nödigt att ega tillgång till inventariet å
Bih. till Riksd. Prat. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 24 Höft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Ang. ordnan
det af kammararkivets
handlingar.
annat ställe än i skattkammaren; afvaktande kollegium Kongl. Maj:ts
beslut derutinnan.
Revisorerne, som i sammanhang med den inventering af statskontorets
kassor och fonder, hvarom senare i revisionsberättelsen komme att
omförmälas, tagit i betraktande ifrågavarande dyrbarheter och sättet för
deras förvaring, hade dervid funnit dem vara i oförändradt samma skick
som vid den år 1896 verkstälda inventering; och hade den upplysning
meddelats revisorerne, att någon åtgärd icke blifvit med anledning af
kammarkollegii omförmälda skrifvelse af Kongl. Maj:t anbefald.
Med anledning häraf hade revisorerne ansett sig böra å nyo fästa
Riksdagens uppmärksamhet å förevarande angelägenhet.
Enligt utskottet tillhandakommet meddelande från expeditionschefen
i finansdepartementet har ofvannämnda ärende den 27 sistlidne januari
blifvit inför Kongl. Maj:t anmäldt, dervid Kongl. Maj:t funnit godt dels
bemyndiga kammarkollegium att för en kostnad, ej öfverstigande 650
kronor, anskaffa två förvaringsskrin af ek, inredda i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med juveleraren Carlmans ofvannämnda förslag, och dels
anbefalla kammarkollegium att gå i författning om upprättande af ytterligare
ett exemplar af inventariet öfver rikets under kollegii vård stälda
regalier och dyrbarheter, hvilket exemplar skulle öfverlemnas till finansdepartementet
att der förvaras; hvilket utskottet skolat för Riksdagen
omförmäla.
§ 12.
(Rev.-ber. pag. 216—218.)
Revisorerne erinra vidare, hurusom 1897 års revisorer i sin berättelse
fäst uppmärksamheten på det otillfredsställande skick, hvari kammararkivet
befunne sig, och äfvenledes framhållit orsakerna till detta
förhållande. Till stor del kunde detsamma tillskrifvas beskaffenheten af
de lokaler, som vore för arkivet upplåtna. Dessas belägenhet på tre
olika ställen (nedre bottnen i kammarrättens hus samt de s. k. tornrummen
och vinden i Gamla Kungshuset) hade redan i och för sig medfört
afsevärda svårigheter. Besvärade af mörker och delvis af fukt samt
i saknad af eldstäder, vore lokalerna synnerligen olämpliga till förvaring
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
35
af arkivhandlingar, hvartill koinme, att på grund af arkivets omfattning
och betydande årliga tillväxt utrymmet måst anlitas i högre grad, än
lämpligt varit. Att olägenheterna af det bristande utrymmet i arkivet
skulle komma att alltmer göra sig gällande, framginge bland annat
deraf, att tillväxten af arkivalier alltjemt ökades och för det dåvarande
upptoge omkring 80 sträckmeter för år.
Revisorerne hade emellertid derjemte uttalat, att arkivets brister
och dess otillgänglighet för forskaren föranledts ej allenast af lokalernas
underhaltighet, utan jemväl af det oordnade skick, hvari arkivalierna befunne
sig, hvartill koinme saknaden af fullständigt registratur, i det att
ej andra register funnes än några, som voro uppgjorda i slutet af 1700- talet, men som då varit långt ifrån fullständiga. Under hänvisande dertill,
att 1897 års Riksdag för år 1898 beviljat ett extra anslag å 5,000
kronor till ordnande och registrerande af kammararkivets handlingar och
då antagas kunde, att tillräckligt belopp komine att äfven af följande
Riksdagar för ändamålet beviljas, ansåge revisorerne det kunna förväntas,
att inom kammararkivet nödig ordning i afseende å arkivaliernas uppställning
och förteckning omsider och, så fort ske kunde, skulle åstadkommas.
Af största vigt för dessa betydelsefulla handlingars bevarande från
förstörelse och för deras tillgodogörande för forskningen vore emellertid,
att arkivet blefve förflyttadt till rymligare och ändamålsenligare lokaler
än dess dåvarande; och revisorerne hade förestält sig, att, sedan Riksdagen
dåmera beträdt den väg att låta anordna i landsorten befintliga
slottsbyggnader till landsarkiv, derigenom möjligen kunde, sedan andra
mindre vigtiga arkivalier öfverförts till landsarkiven, beredas utrymme
inom hufvudstaden för ett tidsenligt hysande af kammararkivets handlingar.
Redan innan 1897 års revisorer afgifvit ofvan återgifna framställning
rörande kammararkivet och dess ändamålsenliga ordnande, hade
emellertid, enligt hvad numera vore kändt, kammarkollegium till Kongl.
Maj:t inkommit med af Kongl. Maj:t den 9 september 1892 infordradt
yttrande, huruvida och i hvilken utsträckning i kammararkivet förvarade
handlingar lämpligen kunde förflyttas till kronan tillhörig plats utom
hufvudstaden, dervid kollegium meddelat, att af de handlingar, hvilka
för det dåvarande förvarades i kammararkivets egna lokaler, icke några
afsevärda serier vore af den natur, att de lämpligen borde till ort utom
Stockholm förflyttas. Uti berörda utlåtande, hvilket afgifvits den 19
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
november 1897, hade Kammarkollegium tillika på anförda skäl hemstält,
att, intilldess mera omfattande åtgärder hunne vidtagas, åtminstone
de lokaler å nedra botten af marinförvaltningens och kammarrättens hus,
hvilka lämpligen kunde med kammararkivet förbindas, måtte så snart
ske kunde varda till arkivet öfverlåtna.
Då kammarkollegium sedermera hade att afgifva förklaring i anledning
af de utaf 1897 års revisorer gjorda uttalanden i ämnet, hade
kollegium hänvisat till hvad detsamma i förberörda utlåtande anfört i
fråga om förflyttning af en del arkivalier till ort utom Stockholm, men
tillika vitsordat, att det vore af största vigt, att för kammararkivet så
fort ske kunde bereddes rymligare och ändamålsenligare lokaler än dess
nuvarande, vare sig genom nybyggnad eller ombyggnad för ändamålet
af någon å Riddarholmen befintlig byggnad.
Derefter hade kollegium den 25 sistlidne februari aflåtit framställning
till Kongl. Maj:t om inköp och inredning af fastigheten Strömsborg
att till förvarings- och arbetslokaler åt kammararkivet användas;
men hade Kongl. Maj:t, vid ärendets föredragning den 15 påföljande
april, funnit framställningen icke till någon vidare åtgärd föranleda.
I anledning häraf och då ej heller kollegii framställning i dess utlåtande
af den 19 november 1897 föranledt någon påföljd, hade kammarkollegium
slutligen i skrifvelse till Konungen den 14 sistlidne oktober,
då ytterligare åtminstone ett arbetsrum af ungefär samma storlek som
de, hvaröfver arkivet förfogade, nödvändigt erfordrades, derest det pågående
ordningsarbetet ej skulle lida allt för stort afbräck eller arkivet
nödgas afvisa enskilda forskare, ansett sig böra hemställa, huruvida, icke
efter den 24 december 1898 — till hvilken tidpunkt lokal för kammararkivets
räkning kunde i de till tryckeriexpeditionen i riksdagshuset hörande
rum erhållas — ett arbetsrum af ofvan angifna beskaffenhet skulle
kunna genom öfverintendentsembetets försorg inredas å den plats, som
för närvarande upptoges af den omedelbart utanför arkivet belägna förstugan
och den till gatan mellan gamla kungshuset och kammarrättens
hus ledande trappuppgång.
Sistberörda framställning vore för närvarande på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.
Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t, sedan öfverintendentsembetet
öfver kammarkollegii sistberörda framställning afgifvit infordradt
utlåtande och deri, med vitsordande af de föreslagna anord
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
37
ningarnas ändamålsenlighet, hemstält, att, då dels medel för de föreslagna
arbetena icke för år 1898 funnes att tillgå å anslaget till byggnader
och reparationer, dels ock samma arbeten icke lämpligen borde vintertid
bringas till verkställighet, ifrågavarande inredningsarbeten måtte till utförande
upptagas i innevarande års generalförslag rörande reparationer
och underhåll af kronans under embetets inseende stälda hus och byggnader
i hufvudstaden, genom bref den 23 sistlidne januari förklarat de
af kammarkollegium gjorda framställningarna icke för det dåvarande
föranleda annat yttrande än att kammararkivet tills vidare skulle befrias
från skyldigheten att från kammari''ätten mottaga de der granskade
kronoräkenskaperna för länen och Stockholms stad, samt anbefalt öfverintendentsembetet
att i det generalförslag rörande reparationer och underhåll
af kronans under embetets inseende stälda hus och byggnader i
hufvudstaden, einbetet hade att inom den 15 i denna månad afgifva, till
utförande upptaga det af embetet tillstyrkta, till en kostnad af 2,065
kronor beräknade arbetet med anordnande af ytterligare ett arbetsrum
för kammararkivet.
Hvad i detta ärende sålunda förekommit har utskottet ansett sisr
O
böra för Riksdagen
omförmäla.
Öfveriiitendentsembetet.
§ 13.
(Rev.-ber. pag. ‘243—244; uti. pag. 515—516.)
Sedan förste landtmätaren i Vesternorrlands län i skrifvelse till Angående
landshöfdingen i länet framhållit, att den för närvarande till landtmäteri- ^uifiandf
kontor upplåtna lokal vore alltför inskränkt och att således behofvet af höfding er esistörre
utrymme för förvaring af landtmäterikontorets handlingar vore endentH 1 ,Ht''"
tvingande nödvändighet, samt landshöfdingen i skrifvelse till Kongl. Maj:t de lägenhet.
den 30 oktober 1895, förutom yttrande angående andra embetslokaler,
derom nu ej vore fråga, vitsordat den af förste landtmätaren anmärkta
brist på utrymme i hans embetslokal, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen
meddelas, öfverintendentsembetet efter erhållen remiss i skrifvelse
den 12 november 1896 till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande i detta ämne
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
och anfört, bland annat, att de till landtmäterikontoret upplåtna rummen
i landsstatshusets i Hernösand bottenvåning, hvilka rum sammanlagdt
innehölle en ytvidd af allenast 39,04 qvadratmeter, vore för kontorets
behof otillräckliga och tillika, såsom saknande brandfritt förvaringsrum
för de vigtigare bland de kartor och andra handlingar af i många fall
oersättligt värde, hvilka måste finnas att tillgå uti länets landtmäterikontor,
för ändamålet icke fullt lämpliga.
Beträffande frågan om anskaffande åt landtmäterikontoret af annan
tillräckligt rymlig och för ändamålet tjenlig lokal, ansåge sig öfverintendentsembetet
böra omnämna, att en för landtmäterikontorets inrymmande
i alla afseenden synnerligen passande dylik funnes uti det i närheten af
landsstatshuset belägna, kronan jemväl tillhöriga länsresidenset. I bottenvåningen
af sistnämnda byggnad, som vore helt och hållet till boställe
åt landshöfdingen i länet anslagen, funnes nemligen en lägenhet, bestående
af fem rum jemte ett af nuvarande boställshafvaren inredt kassahvalf,
hvilken lägenhet, som innehölle en sammanlagd ytvidd af omkring
124 qvadratmeter, vore af boställshafvaren till kontorslokal uthyrd samt
således och med hänsyn jemväl dertill att landshöfdingebostället, nämnda
lägenhet oräknad, innehölle i bottenvåningen 2 rum, kök och tvättstuga,
i våningen en trappa upp 11 rum och tambur samt i våningen 2 trappor
upp likaledes 11 rum eller tillhopa 24 rum, syntes vara för landshöfdingen
obehöflig.
I häröfver till Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande hade Ivongl. Maj:ts
befallningshafvande i länet, med anmälan att den af öfverintendentsembetet
omförmälda lägenhet jemte ett rum å norra sidan af den genom
residenset löpande förstuga och ett förvaringsrum för upplag af ved vore
af nuvarande landshöfdingen under hans tjenstetid för en hyra af 1,800
kronor uthyrd till två enskilde personer, förklarat, hvad den af öfverintendentsembetet
föreslagna lägenhetens lämplighet till lokal för landtmäterikontoret
beträffade, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, lika med
öfverintendentsembetet, ansåge densamma dertill vara i alla afseenden
synnerligen passande.
Efter inhämtande af hvad sålunda i detta ärende förekommit, hafva
revisorerne vid det besök, som revisorerne, enligt hvad förut i berättelsen
finnes meddeladt, aflagt i staden Hernösand, tagit i betraktande den
af landtmäterikontoret disponerade lokal och funnit densamma, på sätt
af myndigheterna vitsordats, vara synnerligen inskränkt och för ändamålet
otjenlig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets frilåtande N:o 37.
3Ö
Med afseende härå hade revisorerne velat uttala den mening, att
ofvannämnda lägenhet i länsresidenset, hvilken icke syntes vara för landshöfdingen
i länet behöflig, måtte efter nuvarande tjensteinnehafvarens afgång
tagas i anspråk för kronans räkning för att till länets landtmäterikontor
upplåtas.
I fråga om hvad revisorerne sålunda andragit rörande beredande af
ny lokal för landtmäterikontoret i Vesternorrlands län har öfverintendentsembetet
uti utlåtande den 3 sistlidne januari förmält sig så mycket
mindre hafva något att för sin del erinra, som, på sätt äfven af revisionsberättelsen
framginge, embetet inför Kong!. Maj:t förordat att för
ändamålet i fråga måtte anordnas just den lägenhet, som jemväl revisorerne
funnit härför tjenlig.
Då, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst, de till landtmäterikontor
upplåtna rummen i landsstatshuset i Hernösand äro för kontorets behof
otillräckliga och då den af revisorerne omförmälda lägenhet inom länsresidenset,
som är af landshöfdingen i länet till enskild person uthyrd,
icke kan anses vara för landshöfdingen behöflig, finner utskottet att sistnämnda
lägenhet, på sätt revisorerne framhållit, bör, när sådant kan ske
utan förnärmande af annans rätt, upplåtas till landtmäterikontor, dertill
densamma med fördel lärer kunna användas.
Med afseende härå och under erinran, att lägenheter uti landshöfdingeresidensen
i Stockholm och Nyköping, som förut varit af ländshöfdingarne
uthyrde, sedermera blifvit vid boställsinnehafvarnes afgång från
landshöfdingebeställningarna frånskilda från boställena, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t vid nuvarande landshöfdingens
i Vesternorrlands län afgång från befattningen
må taga i ompröfning, huruvida ifrågavarande, inom
landshöfdingeresidenset i Hernösand belägna, till enskild
person uthyrda lokal må tagas i anspråk för
kronans räkning till annat ändamål.
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Tullverket.
§ 14.
(Rev.-ber. pag. 262—263; uti. pag. 526—527.)
utvidgningeaf Till tullverket vore, enligt hvad revisorerne meddela, följande lokatuiivericets
lo-ler i Stockholm upplåtna, nemligen:
kalerhoim°ClC'' tullhusbyggnaden vid Skeppsbron, uppförd år 1788, med en år 1857
fullbordad tillbyggnad;
tullpaviljongerna vid Skeppsbron, öfverlemnade till tullverket, den
ena år 1862 och den andra år 1876;
tullhuset vid Blasieholmen, uppfördt år 1876;
tullhuset vid Riddarholmen, uppfördt år 1882;
tullhuset vid Stadsgården, uppfördt år 1889; samt
en vid österlånggatan belägen byggnad, inrymmande lokaler för
tullrätten, konfiskationskontoret m. in., hvarjemte funnes en vid centralbangården
anordnad lokal för tullbehandling af resandes effekter och
postpaketgods.
Förutom den sistnämnda tillhandahölles samtliga dessa lokaler af
Stockholms stad, hvilken det äfven ålåge att underhålla desamma; dock
att de i tullhusbyggnaden befintliga, till embetsrum för generaltullstyrelsen
använda lägenheterna för närvarande underhölles med statsmedel.
Revisorerne, som besökt alla dessa lokaler, förutom den vid österlånggatan
belägna och den vid centralbangården anordnade, hade icke
haft något att erinra i afseende å den för generaltullstyrelsen upplåtna,
men deremot funnit öfriga af revisorerne besökta lokaler i allmänhet
vara i afseende å utrymmet otillräckliga och otillfredsställande. Särskildt
anmärkningsvärd hade bristen på utrymme synts vara i tullkammaren,
uppbördskontoret, kassörskontoret, packhuset, tullpaviljongerna vid Skeppsbron
och tullhuset i Stadsgården.
Den trängsel, som förorsakades af det bristande utrymmet i expeditionslokalerna,
måste otvifvelaktigt i hög grad försvåra kontrollen vid
tulluppbörden. Härtill komme, att, då de lokaler, som vore afsedda för
förvaring af tullpligtigt gods, på grund af sin inskränkthet ej kunde vid
inträffande liflig import rymma allt sådant gods, en del deraf måste upp
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
41
läggäs under bar himmel, hvaraf föranleddes ökad tullbevakning och sålunda
äfven ökade kostnader.
På grund häraf syntes af oafvisligt behof påkalladt att dessa lokalers
utrymme blefve i väsentlig mån och på ett tidsenligt sätt vidgadt.
På sätt i kommerskollegii cirkulär den 16 juni 1719 tillkännagåfves,
ålåge det stapelstäderna i riket emot dem förunnade tolag att af
samma med flera dem anslagna medel låta uppbygga samt behörigen
vidmakthålla sådana tullhus, hvaruti både tullnärer och kontrollörer vederbörligen
kunde förrätta deras fenster, som ock sjötullrätter hållas.
Vid 1856—58 årens riksdag hade tolagen blifvit indragen till statsverket
och sammanslagen med tullen; men på samma gång hade stapelstäderna
enligt Rikets Ständers skrifvelse den 2 december 1857 tillerkänts
ersättning derför.
Med afseende å hvad sålunda förekommit hade revisorerne velat
framhålla angelägenheten af att Stockkolms stad, som under revisionsåret
uppburit i tolagsersättning icke mindre än 990,S48 kronor 58 öre, måtte
tillförbindas att tillhandahålla tullverket den ökade införseln motsvarande,
rymliga och fullt tidsenliga lokaler.
Generaltullstyrelsen har i sitt med anledning af revisorernes framställningar
rörande tullverket den 9 januari innevarande år afgifna yttrande
beträffande revisorernes framställningar rörande tullverket i förevarande
ämne anfört, att, då styrelsen, i likhet med revisorerne, ansett
det^vara af största vigt för tullverket att så snart ske kunde här i staden
erhålla rymligare och ändamålsenligare expeditionslokaler än de nuvarande
i synnerhet för lokaltullförvaltningsafdelningarna vid Skeppsbron och Stadsgårdshamnen,
hade styrelsen redan den 8 oktober nästlidet år hos stadsfullmägtige
i Stockholm gjort framställning i ämnet; och hade styrelsen
derefter på begäran af vederbörande stadsmyndighet utsett vissa af föreståndarne
för härvarande lokaltullförvaltningsafdelningar att gemensamt
med delegerade från nämnda myndighet deltaga i ärendets utredning.
Vid sådant förhållande ansåge styrelsen, att erforderliga åtgärder
redan vore vidtagna för vinnande af det syfte, revisorernes framställning
i förevarande § afsåge.
Da, pa sätt generaltullstyrelsen meddelat, den af revisorerne framhållna
fråga för närvarande är under utredning, har utskottet endast velat
hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Dill. till Riksd. Prat. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 24 Ilitft. (}
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
Ang. bostadsförhållandena
vid Malmberget
och
Koskulls kulle
i Gellivare
socken.
: {* , f *; • < 4 • i j;." T : ■ ''A-'':
Domänstyrelsen.
§ 15.
(Bev. ber. pag. 271—275; uti. pag. 529—532.)
’ , 5 i )- i, ;■ . . xtll; if •
Revisorerne, som under en till rikets nordliga delar företagen resa
besökt Malmberget och Koskulls kulle inom Gellivare socken af Norrbottens
län, hade dervid funnit, att vid Gellivare uppstått en barack- eller
s. k. kåkstad, der en arbetarebefolkning af omkring 6,000 personer slagit
sig ned och hvars byggnader till en stor del bestode af eländiga, knappast
till bostäder användbara kojor, samt att äfven vid Koskulls kulle börjat
utveckla sig en byggnadsverksamhet af samma beklagliga beskaffenhet.
Då det förefallit revisorerne anmärkningsvärdt, att ett sådant bebyggande
å kronans mark fått utan hinder bedrifvas, hade revisorerne ansett
sig böra inhemta närmare kännedom om dessa förhallanden och för den
skull, i den ordning den för revisorerne gällande instruktion föreskrefve,
utverkat Kongl. Maj:ts befallning till vederbörande att meddela upplysning
om vid hvilken tid ifrågavarande mark börjat af enskilde i vidsträcktare
mån bebyggas och huruvida detta bebyggande egt rum med kammarkollegii
medgifvande eller, i motsatt fall, hvad för dess förhindrande blifvit
åtgjordt samt om möjligen markens tagande i anspråk för nämnda ändamål
blifvit genom tillskyndande af domänstyrelsen underlydande tjenstemän
befordradt, äfvensom hvilka åtgärder blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet vidtagna med anledning af den ansenliga mängd bostäder,
som på omförmälda mark uppstått, och den talrika arbetarebefolkning, som
der hopat sig.
Med anledning häraf hade till revisorerne ingått skrifvelser i ämnet
från domänstyrelsen, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i lånet och kam
-
markollegium.
Med domän styrelsens skrifvelse, dagtecknad den 14 november 1898,
hade styrelsen öfverlemnat yttranden i ärendet af jägmästaren i Gellivare
revir och öfverjägmästaren i Norrbottens distrikt.
I förstnämnda yttrande meddelades, hurusom redan vid slutet af år
1892 grufdriften vid Malmberget i stor skala vidtagit, så ^tt de dervid
sysselsatte arbetarne varit nödsakade åt sig i den oländiga skogsmarken
uppföra en mängd skjul eller provisoriska byggnader. Huruvida och i
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
43
hvad mån dessa s. k. kåkar, hvilka ansåges mera som tillfälliga bostäder,
som när som helst kunde bortflyttas, läge på inmutade eller insynta områden
eller på ren kronomark, vore omöjligt att afgöra, då revirförvaltningen
ej ansetts böra få någon som helst uppgift på hvad som i sådant
afseende afhändts kronan; och dessutom vore afvittringen för Grellivare
socken då oafslutad, så att man ej hade visshet om hvad som rätteligen
skulle betraktas som enskildes eller kronans mark. I)å afvittringen emellertid
närmade sig sin afslutning och dessutom Grellivare malmfältbolag
begärt ett större tomtområde på arrende, på hvilket äfven tomtutstakning
af bolaget blifvit verkstäld, hade jägmästaren ansett det såsom mindre välbetänkt
att under utredningstiden, som ej ansåges böra blifva så lång, begära
några vräkningsåtgärder mot hundratals arbetarefamiljer. Särskildt
under en tid, då Riksdag och regering arbetade på att bereda tak öfver
hufvudet åt den mindre bemedlade och lösa befolkningen, hade en sådan
åtgärd synts stå i en uppenbar strid mot tidsströmningen. Då dessutom
Kongl. Maj:ts befallningshafvande år 1894 förbjudit all byggnadsverksamhet
på Malmberget, hade jägmästaren antagit, att nämnda myndighet tagit
kontrollen öfver förbudets efterlefnad i egna händer. — Hvad åter byggnadsverksamheten
vid Koskulls kulle anginge, hade jägmästaren i skrifvelse
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 4 maj 1898 anmält, att å kronomark
vid denna plats af flere personer blifvit uppförda sex s. k. kåkar,
med anhållan att dessa personer genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg måtte från lägenheterna afhysas. Der funnes emellertid för närvarande
ett ej oväsentligt stort antal bostäder uppfördt, som åtminstone
hittills tolererats.
Öfverjägmästaren i Norrbottens distrikt hade i ofvanberörda yttrande
anfört, alt det egentliga bebyggandet å Malmberget börjat först hösten
1894, hvilket i än vidare omfattning ökats sommaren 1895, före hvilken
tid endast högst provisoriska bostäder eller flyttbara brädskjul förekommit;
att icke något medgifvande till denna byggnadsverksamhet blifvit af distriktsförvaltningen
lemnadt, lika litet som densamma på ringaste vis befordrats,
samt att, sedan länsstyrelsen åt nedsättningen egnat sin uppmärksamhet
samt redan hösten 1894 vidtagit åtgärder att genom tomtfördelning och
utstakning ordna förhållandena vid Malmberget, det ansetts meningslöst att
aflåta någon order till vederbörande jägmästare om begiirande af vräkningsåtgärd
hos den myndighet, som just vore inbegripen med utredningen af
tomt- och upplåtelsefrågan samt vilkoren derför, på samma gång en sådan
anmälan gifvetvis icke hade ledt till en så allvarsam och nedsättningen ej
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
motverkande åtgärd som afhysning af hundratals arbetarefamiljer, utan hade
distriktsförvaltningens åtgörande härvidlag varit att tillse, det vederbörande
jägmästare iakttoge sitt åliggande att öfvervaka, det åverkan och tillgrepp
af skog ej egde rum på kronoöfverloppsmarkerna såväl vid Malmberget
som Koskulls kulle utaf de före olaga intrånget och bebyggandet samt
dess följder genom länsstyrelsen i offentlig kungörelse varnade nedsättarne.
I ofvannämnda skrifvelse i föreliggande ärende hade Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Norrbottens län meddelat, att hvad kronomarken vid
Malmberget beträffade, kunde sägas, att densamma börjat i någon mån
blifva föremål för enskild byggnadsverksamhet redan under de sista åren
af 1880-talet eller samtidigt med den större grufbrytning, som då uppstått
derstädes. De bostäder, som då uppförts, hade emellertid varit af ytterst
primitiv beskaffenhet och knappast kunnat betraktas annorledes än såsom
provisoriska skjul, der folket tills vidare kunnat få tak öfver hufvudet.
Det vore först sommaren 1895, som en byggnadsverksamhet i vidsträcktare
mån kunde sägas hafva å ifrågavarande mark uppstått. Denna af förhållandena
framtvungna byggnadsverksamhet hade emellertid af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förutsetts; och då det legat i öppen dag, att
densamma icke skulle kunna motverkas genom afhysningsåtgärder eller
dylikt, med mindre derigenom de bedröfligaste förhållanden skulle komma
att uppstå, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan året derförut,
eller hösten 1894, gått i författning om uppgörande af en byggnadsplan
såsom en förberedande åtgärd för en framställning till Kongl. Maj:t om
upplåtelse af mark för ett ordnadt bebyggande. Innan emellertid denna
plan, som fullbordats under år 1895, hunnit att af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
underställas Kongl. Maj:t, hade Aktiebolaget Gellivare Malmfält
den G mars 1895 till Kongl. Maj:t ingifvit ansökning att få under
en tid af 50 år arrendera ett område på och omkring Malmberget, hvilket
område jemväl innefattade det, som upptoges af nyssnämnda regleringsplan.
Frågan, huruledes kronomarken vid Gellivare skulle varda disponerad och
på hvilket sätt en önskvärd bättre ordning lämpligast kunde åstadkommas,
hade härmed, ehuru på annat sätt än hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande
från början tänkt sig, kommit under Kongl. Maj:ts pröfning.
Under tiden och medan sagda fråga varit föremål för beredning genom
utlåtandens inhemtande från såväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande som
andra myndigheter, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 22 juli
1895 utfärdat en allmän kungörelse, innefattande en varning mot fortsatt
olaglig byggnadsverksamhet jemte en erinran om den påföljd, hvarför de
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
45
olofligen uppförda husens egare utsatte sig. Att i afbidan på det slutliga
afgörandet utaf förenämnda ärende meddela några särskilda ordningsföreskrifter
för den ifrågavarande byggnadsverksamheten hade, då denna verksamhet
varit i och för sig oloflig och då hufvudpunkten i förenämnda
ärende just varit att ernå statsmakternas bestämmande, huru samma verksamhet
skulle blifva lagligen reglerad, icke låtit sig göra. Huruledes, efter
det nya framställningar i ärendet framkommit dels af enskilda å Malmberget
bosatta personer, dels af Aktiebolaget Gellivare Malmfält och, sedan
en ny och utvidgad regleringsplan på Kongl. Maj:ts befallning blifvit upprättad,
frågan blifvit förelagd Riksdagen, utvisades af Kongl. propositionen
n:o 83 till 1898 års Riksdag, hvilken proposition emellertid icke vunnit
Riksdagens bifall. Regleringsplanen hade således ännu allenast utgjort ett
förslag, men ansåge Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att man kunde förvänta
att frågan måtte kunna under 1899 års riksdag vinna önskvärd
lösning.
Beträffande kronans mark vid Koskulls kulle hade någon byggnadsverksamhet
derstädes icke egt rum förrän under 1898 års sommar. För
att om möjligt hindra ordningsfiendtliga element att der innästla sig, hade
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förständigat kronobetjeningen att afhysa
ökända lönkrögare och andra för ordning och sedlighet farliga personer,
hvilka genom uppförande af byggnader inkräktat eller inkräktade på kronans
område. Derjemte hade Kongl Maj:ts befallningshafvande fogat anstalt
om uppgörande af en regleringsplan för ordnande af den byggnadsverksamhet,
som jemväl derstädes vore behöflig, detta såsom en förberedande
åtgärd för en framställning till Kongl. Maj:t om upplåtelse af ett visst
område till allmänheten.
Med anledning af de i detta ämne af revisorerne begärda upplysningar
hade kammarkollegium i ofvan omförmälda skrifvelse, dagtecknad den 22
november 1898, meddelat,
att någon upplysning angående tiden, då ifrågavarande öfverloppsmarker
börjat af enskilde i vidsträcktare mån bebyggas, icke kunnat vinnas
vare sig af det utaf Kongl. Majits befallningshafvande i Norrbottens län
den 31 oktober 1887 gifna afvittringsutslag för Gellivare socken, hvilket
utslag för öfrigt icke omförmälde Malmberget och Koskulls kulle, eller af
andra hos kollegiet förvarade handlingar;
att ofvannämnda bebyggande icke egt rum med kollegiets medgifvande;
samt att kollegiet — som rörande bebyggandet af öfverloppsmarken
vid Malmberget erhållit kännedom först genom handlingarna till en af Aktie
-
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
bolaget Grellivare Malmfält hos Kongl. Maj:t gjord, genom kongl. remiss den
6 mars 1895 till kollegiets utlåtande öfverlemnad ansökning i fråga om
upplåtelse på viss tid af jord från öfverloppsmarken vid Malmberget, i hvilket
ärende Kongl. Maj:ts beslut ännu af vaktades, och som allt hittills saknat
kunskap derom, att öfverloppsmarken vid Koskulle kulle hade af enskilde
hlifvit bebyggd — ej hitintills vidtagit några åtgärder till förhindrande af
ifrågavarande bebyggande, men, med anledning af hvad revisorerne förmält,
åt sin advokatfiskal uppdragit att, efter inhemtande af vederbörandes upplysningar
om förhållandena, vidtaga de åtgärder, som kunde finnas påkallade
för att bevaka kronans rätt.
Hvad sålunda förekommit både revisorerne velat bringa till Riksdagens
kännedom samt på samma gång framhålla det anmärkningsvärda deri,
att of vanberörda områdens bebyggande fått taga sin början och i allt vidsträcktare
mån fortgå utan ingripande från vederbörande myndigheters sida,
och uttala den mening, att det måste vara af största vigt, att kraftiga åtgärder
med det snaraste vidtoges för ordnande af förhållandena vid Malmberget
och Koskulls kulle, hvarjemte revisorerne velat erinra, att bebyggandet
af ifrågavarande skogsmarker sannolikt icke kunde hafva egt rum utan
att dervid bedrifvits en ej obetydlig afverkning af skog.
Med anledning af revisorernes förevarande framställning har Kongl.
Maj:t i ärendet hört kammarkollegium; och har kollegium uti ett den 18 sistlidne
januari afgifvet utlåtande meddelat, att kollegium till en början inhemtat
yttrande från sitt advokatfiskalsembete, som uti memorial af den 81 sistlidne
december yttrat, bland annat, att med hänsyn till uttalandena i Riksdagen
under dess förhandlingar år 1898 rörande upplåtande, delvis för bebyggande,
af områden å ifrågavarande öfverloppsmarker, och då sedermera nya framställningar
gjorts hos Kongl. Maj:t om sådana upplåtelser, mera i öfver-''
ensstämmelse med den uppfattning, som inom Riksdagen gjort sig gällande,
samt, beträffande särskildt öfverloppsmarken vid Koskulls kulle, förberedande
regleringsåtgärder vidtagits icke blott af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
på sätt denna myndighet i skrifvelse till revisorerne upplyst, utan jemväl
af Kongl. Maj:t, som den 8 december 1898 förklarat att ett för upplåtelse
till bebyggande afsedt område å odisponerad kronoöfverloppsmark i närheten
af Koskullsgrufvorna skulle tills vidare anses såsom tomtplats, syntes
förhållandena i afseende å bebyggande vid Malmberget och Koskulls kulle
inom kort skola med Riksdagens medverkan blifva på ändamålsenligt sätt
definitivt ordnande; att embetet derför trott sig för närvarande icke böra
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
47
vidtaga någon åtgärd för återställande af de olofligen bebyggda områdena i
så vidt möjligt samma skick, hvari de före inkräktningarna befunnit sig;
samt att skäl dertill syntes så mycket mindre föreligga, som någon ekonomisk
fördel för kronan deraf väl icke omedelbart stode att vinna.
För egen del bar kollegium, som delade revisorernes åsigt om vigten
af åtgärders vidtagande med det snaraste för ordnande af förhållandena vid
Malmberget och Koskulls kulle, och som inhemtat, att förslag i sådant
syfte nyligen väckts såväl af Kongl. Maj:ts befallningshafvande som af
aktiebolaget Gellivare Malmfält, i öfrigt anfört, att kollegium, utöfver
hvad ofvanberörda till revisorerne stälda skrifvelse den 22 november 1898
innehölle, icke hade annat att i detta ärende meddela, än att kronans
öfverloppsmarker enligt den för kollegium den 14 november 1879 faststälda
instruktion visserligen hörde under kollegii vård och inseende, men
att kollegium beträffande flertalet af dessa marker likväl icke egde tillgång
till handlingar och kartor, på grund af hvilka kollegium kunde afgöra,
huruvida ett område vore att anse såsom öfverloppsmark eller icke, utan
för upplysnings vinnande derutinnan måste hänvända sig till Kongl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvande och domänstyrelsen; att kollegii vård och
inseende öfver nämnda marker derför i allmänhet icke kunde sträcka sig
till ett öfvervakande af att inkräktning å dem icke egde rum, helst någon
omedelbart under kollegium lydande tjenstepersonal icke vore satt att hålla
uppsigt öfver ifrågavarande marker och till kollegium inberätta hvad i ett
eller annat afseende rörande dem förefölle; samt att skogsvården å kronoöfverloppsmarkerna,
på sätt framginge af 8 kap. i förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894,
icke vore beroende af åtgärd från kollegii sida.
Ordnandet af bostadsförhållandena vid Gellivare och dermed sammanhängande
ärenden var på grund af Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition
föremål för ompröfning vid 1898 års riksdag. Då kamrarne stannade i
olika beslut i afseende å Kongl. Maj:ts proposition, förföll frågan. Utskottet
har sig emellertid bekant, att Kongl. Maj:t underkastat denna fråga
förnyad behandling och utredning, dervid äfven torde egnas uppmärksamhet
åt de likartade förhållanden, som, enligt hvad revisorerne påvisat, förefinnas
vid Koskulls kulle. E''örnyad framställning till Riksdagen i ämnet torde
följaktligen vara att emotse. Utskottet får derför, under förnyande af sitt
vid senaste riksdag gjorda uttalande om vigten af att ifrågavarande angelägenheter
varda med det snaraste ordnade, hemställa,
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
att revisorernes oförmälda framställning för närvarande
icke må till någon särskild åtgärd från Riksdagens
sida föranleda.
Lunds universitet.
§ 16.
(Rev.-ber. pag. 317; uti. pag. 555—556.)
Ang. begraf- Vid flera föregående tillfällen kade, enligt hvad i revisionsberättelsen
''bekostande™''afvidare erinrats, revisorerne gjort anmärkningar öfver, att allmänna medel
allmänna tagits i anspråk för bekostande af kransar, som myndigheter velat öfvermedeL
lemna vid framstående personers begrafningar; och då nu äfven under
förevarande räkenskapsår utgifter af enahanda beskaffenhet förekommit vid
Lunds universitet, hafva revisorerne ansett sig böra å förhållandet fästa
uppmärksamheten.
Kanslern för rikets universitet, hvars yttrande infordrats rörande ifrågavarande
anmärkning, har i skrifvelse den 12 sistlidne januari åberopat ett
af Lunds universitets drätselnämnd den 28 december 1898 afgifvet utlåtande,
deruti meddelas, att de personer, hvilkas minne universitetet sålunda
under revisionsåret velat hedra, varit den frejdade vetenskapsmannen professorn
Stenstrup i Köpenhamn och universitetets prokansler, biskopen
Flensburg, och sammanlagda utgiften för begrafningskransarne uppgått till
52 kronor — (verif. n:is 1841 och 1904).
Då drätselnämnden nu dristade sig hemställa, att denna anmärkning,
på sätt förut i liknande fall skett, icke måtte till någon åtgärd föranleda,
skedde detta ingalunda för att bespara universitetets lärare och tjenstemän
den till endast några få ören på dem hvardera belöpande utgiften, för den
händelse dylika grafkransar skulle af dem enskildt bekostas, utan derför att
en af akademiska konsistoriet beslutad hyllningsgärd syntes alldeles förlora
den dermed åsyftade betydelsen, om den icke skedde i universitetets
namn och på dess bekostnad.
Vid flera föregående tillfällen hafva så väl Riksdagens revisorer som
statsutskottet uttalat sitt ogillande öfver att kransar, som genom myndigheter
öfverlemnats vid aflidne framstående svenske mäns begrafningar, blifvit
Statsutskottets Utlåtande N:o 37.
49
af allmänna medel bekostade. Också hafva, såvidt af revisionsberättelserna
framgått, dylika utgifter från statsverket under senare tiden ej mera förekommit.
Då emellertid nu en sådan utgift blifvit af revisorerne anmärkt,
har utskottet icke ansett sig böra underlåta att ånyo framhålla olämpligheten
af att kostnaden för dessa hedersbetygelser bestridas af statsmedel.
Med afseende å det utgifna beloppets obetydlighet hemställer utskottet,
att Riksdagen må vid hvad i detta ämne nu förekommit
låta bero.
Institutet för blinda.
§ 17-
(Rev.-ber. pag. 392.)
I förevarande revisionsberättelse erinras vidare, hurusom 1897 års re-Ang. redovuvisorer
— jemte erinran om hvad som förekommit med anledning af de nin^lJTb^n
utaf statsrevisorer»e vid särskilda tillfällen gjorda framställningar i fråga fonden.
om redovisning för förvaltningen under åren 1887—1893 af den genom
testamente af enkefru Erika Carolina Nyberg, född Söderberg, till direktionen
öfver institutet för blinda donerade fond — uttalat den mening, att
direktionen borde åläggas afgifva fullständig, vederbörligen verificerad redovisning
öfver fondens förvaltning under nämnda tid samt, om sådan redovisning
ej kunde framskaffas, lemna en omfattande utredning om orsaken
dertill.
Med anledning häraf och sedan direktionen afgifvit utlåtande öfver
revisorernes berörda framställning, hade Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 11 maj 1898 anfört, att, då efter hvad i detta ärende förekommit,
det måste anses uppenbart, att den af revisorerne upprepade gånger
påyrkade redogörelsen öfver den Nybergska fondens förvaltning under aren
1887—1893 icke kunde framskaffas, men ett sådant förhållande måste vara
egnadt att ådraga sig en särskild uppmärksamhet, Riksdagen funnit det
vara angeläget, att orsaken till detsamma måtte varda på ett bestämdt sätt
angifven. På grund häraf och under uttalande af den förutsättning, att
åtgärder blefve vidtagna till förekommande för framtiden af sådana missförhållanden
som de omförmälda, hade Riksdagen anhållit, att Kongl.
Bih. till Riksd. Prot. 1399. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft. 7
50
Statsutskottets Utlåtande N.-o 37.
Maj:t måtte anbefalla en fullständig utredning om anledningen, hvarför
redovisning öfver den Nybergska fondens förvaltning under åren 1887-—
1893 icke kunnat åstadkommas.
Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade Kongl. Maj:t genom bref den
17 sistlidne juni anbefalt direktionen öfver institutet för blinda att verkställa
den äskade utredningen och dermed inkomma till Kongl. Maj:t; men
hade, enligt hvad revisorerne inhemtat, något utlåtande med anledning
häraf ännu icke blifvit af direktionen afgifvet.
Såsom af revisorerne meddelats, är ifrågavarande ärende föremål för
Kongl. Maj:ts behandling; och har, enligt hvad utskottet inhemtat, det af
revisorerne afsedda utlåtandet i ämnet blifvit från institutets direktion den
22 november 1898 till Kongl. Maj:t ingifvet; hvilket utskottet ansett sig
böra för Riksdagen
omförmäla.
§ IB.
Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning berör,
dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
utlåtande nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt att, oaktadt förklaringen
icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort
af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att
från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket utskottet skolat för
Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 20 mars 1899.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
STOCKHOLM, CENTBAL-TRYCKERIET, 189 9-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1899:103 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens ar 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande s. 1 i texten