Utlåtande, i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem.
1899-05-05 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1899:93, Utlåtande, i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
1
N:o 98.
Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1899, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i fråga
om åtgärder för beredande af möjlighet för mindre bemedlade
att förvärfva sig egna hem.
(I. A.).
I ofvannämnda ämne hafva följande motioner blifvit vid innevarande
års riksdag väckta, nemligen:
inom Första Kammaren:
motion n:o 10 af herr G. Benedicks, som föreslagit, att Riksdagen ville
hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
och i hvilken omfattning staten kunde anses höra medelst lån med låg
ränta och lång amorteringstid understödja arbetarne på landsbygden i
deras sträfvan att förvärfva egna hem, samt till Riksdagen inkomma med
det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda;
inom Andra Kammaren:
motion n:o 6 af herr M. Sehenström med förslag, att Riksdagen behagade
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utBih.
till Riksd. Prof. 1899. 4 Sam. 1 Afd. 53 Haft. (N:o 93). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
arbeta och för Riksdagen framlägga förslag rörande lån af statsmedel åt
mindre bemedlade för att skaffa sig egna hem, samt till de bestämmelser
som i sammanhang dermed kunde anses erforderliga;
motion n:o 146 af herr M. F. Nyström, som hemstält, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta utarbeta och till Riksdagen inkomma med förslag till upplåtelse
af vissa, i motionen uppräknade, kronan tillhöriga egendomar i
Solna och Spånga socknar af Stockholms län till egna hem för arbetare
och mindre bemedlade personer i Stockholm, på sådana vilkor och bestämmelser,
som, efter vunnen utredning, kunde befinnas erforderliga för
ett verksamt och kraftigt befordrande af det i motionen angifna syftet ;
motion n:o 177 af herr H. Pantzarhiélm, varande i denna motion,
i hvars syfte åtskilliga bland kammarens ledamöter instämt, föreslaget,
dels att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda den s. k. egna-hems-frågan, så väl med afseende
å denna frågas betydelse för vårt- fosterland i politiskt, socialt,
ekonomiskt och sedligt hänseende som ock med afseende å den form
och de betingelser, under hvilka i vårt land egna hem åt mindre bemedlade
skulle kunna eventuel! genom statens mellankomst beredas, samt
derefter till Riksdagen inkomma med de förslag till frågans lösning,
hvartill denna utredning kunde gifva anledning; samt dels att Riksdagen
för detta ändamål ville ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
af tio tusen kronor;
motion n:o 192 af herr C. J. Jakobson, med hvilken herr L. P.
Mallmin m. fl. instämt, hvilken motion, i hvars syfte herr A. Göransson
m. fl. instämt, innefattar förslag, att Riksdagen måtte besluta att för
nästa år anslå eu million kronor i och för utlåning till mindre bemedlade
arbetare inom vårt land, som ville förskaffa sig mindre .jordbruk
eller s. k. egna hem, samt öfverlemna till Kongl. Maj:t bemyndigandet
att närmare utreda och utanordna de af Riksdagen anslagna medlen.
Hvad först beträffar herr Nyströms förslag i fråga om upplåtelse af
vissa kronoegendomar inom Solna och Spånga socknar till bildande af
Statsutskottets Utlåtande N:o 93. 3
egna hem för arbetare och mindre bemedlade personer i Stockholm, får
utskottet erinra, att Riksdagen enligt skrifvelse den 9 maj 1894 besluta,
att styckning antingen i sin helhet eller delvis till smärre jordbrukslägenheter
må kunna ega rum af sådana mindre kronoegendomar, som
vid arrendetidens utgång skola försäljas, äfvensom att jemväl af öfriga
under domänstyrelsens förvaltning stälda, för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar må kunna efter arrendetidens slut antingen genom
styckning eller afsöndring beredas mindre jordbrukslägenheter; och förutsatte
Riksdagen äfven, enligt hvad i skrifvelsen anförts, att det någon
gång må kunna befinnas lämpligt att vid försäljning af kronodomän i
större eller mindre mån stycka densamma till tomtplatser. Med anledning
af Riksdagens beslut i detta ämne har Kongl. Maj:t den 25 september
1896 faststält särskilda bestämmelser om lägenheters upplåtande
från kronans under domänstyrelsens förvaltning stående, för statsverkets
räkning utarrenderade jordbruksdomäner.
Då således Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att, derest sådant
skulle befinnas lämpligt och af förhållandena påkalladt vid de tider, då
anendena af de utaf motionären omförmälda kronoegendomarne utlöpa,
och som, enligt hvad motionären meddelat, inträffa under åren 1901 —
1908, vidtaga åtgärder till beredande å dessa egendomar af mindre jordbrukslägenheter
eller tomtplatser, anser utskottet sig icke böra förorda
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte motionären föreslagit.
Vidkommande härefter herr Jakobsons motion om beviljande af
anslag till underlättande för mindre bemedlade arbetare att förskaffa sig
egna hem får utskottet erinra, att en vid nästlidet års riksdag i enahanda
syfte väckt motion då blef utaf statsutskottet afstyrkt af skäl,
bland andra, att utskottet icke ansåge tillrådligt, att en fond skulle afsättas
för befordrande af ett visst ändamål, utan att någon som helst
utredning förebragts, på hvad sätt denna fond skulle till förmån för ett
sådant ändamål användas. Samma skäl synes utskottet nu föranleda,
att den ifrågavarande motionen bör afslås.
I ofvan omförmälda motion har hen- Benedicks anfört följande.
Att de hittills i vårt land gjorda försöken att på lagstiftningens
väg trygga arbetsklassen mot do ekonomiska vådor, af ktilka denna klass
mer än andra hotades, icke haft framgång, vore icke, enligt motionärens
föi menande, beroende på bristande intresse hos någon af statsmagternu,
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
utan derpå att den retning, i hvilken försöken skett, icke varit den
rätta. Den obligatoriska arbetareförsäkringens idé, hemtad från Tyskland,
hade icke ens i sitt hemland vunnit odeladt bifall, utan erkändes det
derstädes allmänt, att densammas genomförande icke förminskat det
sociala missnöjet. Hos oss hade man i tid beaktat vådorna af en sådan
försäkring, det orättvisa gynnande af en klass på andra klassers bekostnad,
som densamma innebure, tvångets menliga inverkan, faran af den
fondbildning, som försäkringen förutsatte, äfvensom att densamma stode i
strid med det hos oss brukliga och naturliga sättet att lemna understöd
åt behöfvande hufvudsakligen in natura.
Lyckligtvis kunde samma mål efter motionärens mening nås genom
andra medel, hvilka icke vore förenade med sådana olägenheter, nemligen
genom statens ingripande för att bereda arbetsklassen på landet egna hem.
Att frågan dervid borde begränsas till arbetsklassen på landet,
berodde på flere skäl. Dels vore det oförnekligt, att arbetarne på landet
i många afseenden lefde under mindre lyckliga förhållanden än arbetarne
i städerna. Statens ingripande till förmån för stadsarbetaren vore derför
mindre behöfligt, på samma gång man skulle kunna hoppas, att en förbättring
i berörda hänseende af landtarbetarens ställning skulle motverka
den allt mer tilltagande strömningen af arbetare till städerna och i någon
mån råda hot a den redan nu förefintliga bristen på landtbruksarbetare.
Dels egde stadsarbetarne med deras rikare tillgång på penningar och större
lätthet att associera sig möjlighet att sjelfva förskaffa sig egna hem, iden
mån behof af sådana hos dem framträdde. Dels gjorde de hygieniska
fördelar, som med egna hem vore förenade, sig företrädesvis gällande å
landet. Dels kunde man förutse, att ett allsidigt genomförande af den
ifrågasatta reformen skulle ställa så stora anspråk på statsverket, att begränsning
vore nödvändig.
Att arbetarne på landet i regel lefde i afsaknad af egna hem
med dertill hörande större eller mindre områden jord berodde, såsom
motionären vidare anför, derpå, att erforderliga penningmedel för förvärfvande
af egna hem icke funnes för dem tillgängliga, och vore det i detta
afseende som det enligt motionärens förmenande vore önskvärdt, att staten
räckte arbetarne eu hjelpsam hand genom att blifva deras förlagsgifvare
på billiga vilkor. Statens framträdande såsom förlagsgifvare i liknande
fall vore något för vårt land långt ifrån okändt. Motionären ville särskild!
erinra om de så kallade odlingslånen, enär han förestälde sig, att utlå
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
5
ningen af statsmedel till förvärfvande af egna hem i mångt och mycket
skulle kunna ordnas efter samma grunder som dessa.
Hufvudtanken skulle vara, att staten upptoge lån till belopp, som
pröfvades skäligt, och deraf i sin ordning försträckte de arbetare, som
önskade förvärfva egna hem, för sådant ändamål erforderliga medel under
närmare bestämda vilkor, rörande Indika särskild! förtjenade att framhållas
önskvärdheten af att amortering tillätes ske på mycket lång tid,
samt att räntan sattes så lågt som för staten vore möjligt. Härigenom
skulle säkerligen lånevilkoren för arbetaren kunna ställas så fördelaktigt,
att han med en årlig afgift, icke större än den han i vanliga fall erlade
i hyra för sin bostad, inom ett antal år amorterade lånet och sålunda
utan känbara uppoffringar så väl åtnjöte fördelen att hela tiden bo i
eget hem som ock vid amorteringstidens slut i detta hem egde en sparad
kapitaltillgång. Hörande den säkerhet, som skulle erfordras för lånens
beviljande och för desammas användande för uppgifvet ändamål, förestälde
sig motionären, att praktiska bestämmelser utan svårighet skulle kunna
träffas. För den händelse sådant befunnes lämpligt, kunde till större
säkerhet för de låntagande arbetarnes familjer, i likhet med hvad utomlands
flerstädes egde rum, lånerörelsen kombineras med lif- och livränteförsäkring
af låntagarne.
Maximibelopp för de särskilda lånen borde fastställas i kategorier,
vexlande efter låntagarens behof och öfriga förhållanden. Det blefve
ock af nöden att förbehålla staten pröfningsrätt af de lokala betingelserna,
då olika platser kunde vara olika lämpliga för anläggning af egna
hem. Likaledes borde bestämmas, att någon jord, åtminstone trädgårdsland,
städse skulle vara förenad med bostäderna, hvaremot i öfrigt några
allmänna bestämmelser icke komme att erfordras rörande omfånget af de
egna hemmen, utan detsamma borde öfverlemnas åt låntagarens godtycke
inom de gränser, som lånesummans storlek uppdroge. Naturligt vore,
att individuella och faktiska förhållanden i sådant afseende måste föranleda
till stora olikheter. Lånerörelsen borde nemligen i motionärens
tanke omfatta alla klasser af landtarbetare, både jordbruks- och industriarbetare;
och vore det härvid gifvet, att en jordbruksarbetare, hvilken
skulle ur jorden hemta all sin inkomst, behöfde mycket mera jord än en
annan arbetare, som hade hela sin förtjenst eller åtminstone större delen
deraf på annat håll och af det egna hemmet hufvudsakligen begärde en
bostad, liksom ock att jordens beskaffenhet, brukningssättet, klimatet,
afsättningsförhållandena och annat i skilda delar af vårt land måste göra
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
måttet af den jord, en jordbruksarbetare behöfde, mycket olika. Såsom
ett önskningsmål särskilt vid arbetares förvärf af jord förtjenade framhållas,
att bestämmelserna rörande jords styckning och lagfart blefve
enklare och billigare än nu vore förhållandet.
Att arbetsklassens förvärfvande af egna hem skulle på densamma
utöfva en särdeles välsignelserik inverkan i moraliskt, ekonomiskt och
socialt afseende vore, enligt motionärens förmenande, lika otvifvelaktigt
som att möjligheten till sådant förvärf skulle af flertalet bland arbetare
helsas med synnerlig glädje och tacksamhet, såsom innebärande ett förverkligande
af deras käraste önskningar. En egen torfva, en egen härd
vore för de allra fleste, åtminstone i vårt land, något särskilt tilldragande.
Säkerligen skulle också i följd häraf den erbjudna möjligheten
i mycket stor utsträckning anlitas af arbetarne, och deras ekonomiska
ställning derigenom betryggas i en omfattning, som aldrig skulle kunna
genom tvång åstadkommas på en väg, som de motvilligt följde. Ett
eget hem innebure en sparad penning så god som någon annan och vore
ett godt skydd mot nöd, vare sig den förorsakades af olycksfall, sjukdom,
ålderdom eller fa m i lj e för s ö rj ar en s frånfälle.
Trefnaden i de egna hemmen skulle motarbeta böjelsen för utelif
och derigenom befrämja nykterheten. Yissheten att vara oberoende af
hyresvärdar, att icke kunna godtyckligt uppsägas, skulle innebära en
hittills för de flesta arbetare okänd trygghet, särskildt värdefull för dem
med stora familjer, hvilka nu mer än andra ofta vore utsatta för obehag
i sådant afseende. De hygieniska förhållandena, hvilka i våra dagars
arbetarekasemer ofta vore mycket otillfredsställande, skulle i de egna
hemmen blifva väsentligt gynsammare, och intresset samt ansvaret för
den egna härden skulle uppmuntra till renlighet. Brist på bostad skulle
ej längre lägga hinder i vägen för giftermål; med tidigare giftermål följde
en talrikare och kraftigare afkomma, och det nya slägtet skulle växa
upp under goda förutsättningar att få en sund andlig och lekamlig utveckling.
Socialt skulle arbetarens ställning höjas ett trappsteg, då han
blefve jordegare, och jemväl hans politiska åskådning skulle röna inflytande
af förändringen i hans yttre förhållanden. En person, hvilken
såsom jordegare hade egna intressen, som vore beroende af samfundsordningens
bestånd, blefve ej gerna socialist eller omstörtuingsman. Erfarenheten
lärde, att bofasta arbetare i allmänhet vore utmärkta både arbetare
och medborgare.
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
7
Oafsedt dessa för staten synnerligen afsevärda sociala ocli politiska
följder skulle egna-hems-frågans lyckliga lösning äfven ekonomiskt för
landet i dess helhet medföra en vinst, som säkert skulle på längden vida
öfverväga kostnaderna för förslagets genomförande. Folkökningen skulle
tillföra landet en rikedom af nya arbetskrafter, i samband hvarmed äfven
landets ekonomiska bärkraft och forsvarskraft skulle ökas. Emigrationen
skulle aftaga, då tillfälle bereddes arbetaren att i hemlandet nå den
trygga och sjelfständiga ekonomiska ställning, som han nu ofta måste
söka i främmande land. Den ökade efterfrågan efter jord skulle medföra
uppodlande af de delar af landet, dit odlingen hittills ej hunnit. Härvid
förtjenade att bemärkas, att de förut omnämnda odlingslånen icke fylde
bekofvet af understöd till landets uppodlande, otillräckliga som de vore
särskildt i det afseendet, att de icke lemnade medel till uppförande af
bostäder.
Att frågan om beredande af egna hem åt arbetare förtjenade allt
afseende, borde icke möta någon gensägelse. Men, hvad mer vore, det
vore nödvändigt att just staten toge frågan om hand, då den enskilda
företagsamheten och offervilligheten här alltid måste blifva otillräckliga.
Endast staten egde den möjlighet att i stor utsträckning på billigaste
vilkor anskaffa och utlåna penningar, hvilken för frågans praktiska lösning
vore en oundgänglig förutsättning. Låg ränta och lång amorteringstid
vore lifsvilkor för egna-hemsfrågan.
Till stöd för sitt i förevarande ämne väckta förslag har herr
Schenström anfört, att frågan om bildande af en fond för beredande af
lättnader för mindre bemedlade att förskaffa sig egna hem, vore enligt
motionärens förmenande i mer än ett hänseende af största vigt för vårt
land. Visserligen hade ju statsmagterna under senare år vidtagit åtgärder
föi att underlätta för mindre bemedlade och obemedlade att förvärfva
jord, genom föreskrifter rörande hemmansklyfning, egostyckning och
dylikt, men såväl dertill som till bostäder på land och i stad fordrades
penningar. Utan att någon verklig hjelp i detta hänseende lemnades af
staten, kunde likväl för mången en aldrig så liflig önskan om ett hem
i eget hus ej genomföras; och det behöfdes väl ej att orda om hvad det
i socialt afseende innebure att söka utsträcka möjligheten för befolkningen
i ett land att bilda eget hem samt allt mer väcka känslan för
hemmet och dermed äfven kärleken till det stora gemensamma hemmet,
fosterlandet.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
Särskildt i vårt grannland Danmark kade denna fråga också varit
föremål för representationens uppmärksamhet, och år 1897 hade af Folketinget
antagits ett lagförslag, som gått ut på att åstadkomma omkring
ett tusen så kallade husmanslotter årligen i fem år, hvilket förslag Landstinget
dock ej godkänt.
I värf land vore nog särskilda förhållanden för stora delar af
Norrland att taga i betraktande vid bedömande af denna fråga, men i
öfriga frakter af Sverige så väl i stad som å landsbygden borde gemensamma
bestämmelser i fråga härom tillämpas.
När då, enligt motionärens uppfattning, vore nödigt, att staten
trädde emellan för att föra denna fråga framåt, syntes det motionären,
att det skulle kunna ske på så sätt, att af statsmedel lemnades till mindre
bemedlade för att skaffa sig egna hem å landet eller i stad amorteringslån
mot samma ränta och amortering som staten kunde erhålla penningar.
Dervid borde bland annat bestämmas, till hvilket värde ungefärligen en
lägenhet eller ett bus i förevarande hänseende skulle få uppgå samt huru
stort belopp staten dertill skulle lemna, hvilket dock till eu början, med
hänsyn till det antagligen stora antal lånesökande, ej borde årligen understiga
en summa af två millioner kronor. Lånen åter skulle kunna utlemnas
af riksbanken emot inteckning inom tre fjerdedelar af fastighetens
värde, efter det att vederbörande Konungens befallningshafvande låtit
verkställa utredning angående låneansökningens befogenhet.
Herr Pantzarhiehn har i sin ofvannämnda motion, bland annat,
andragit följande:
I vårt land hade på enskild väg en både aktningsvärd och beaktansvärd
början blifvit gjord både i ett par städer, särskildt Stockholm
och Göteborg, samt på landsbygden, att kalla egna-hem s-frågan till lif
och föra den framåt. Egna-hem s-föreningar hade bildats i Östergötland
och derifrån utbredt sig till närgränsande provinser. Man hade från
dessa föreningar gjort försök att intressera landsting, hushållningssällskap
och Riksdag att genom anslag befrämja rörelsen, hittills, för så vidt
motionären hade sig bekant, utan någon nämnvärd framgång.
Visserligen hade också i vårt land statsmagterna haft uppmärksamheten
hänvänd på önskvärdheten att åt mindre bemedlade bereda
tillfälle att förvärfva mindre jordlotter, men de hittills vidtagna åtgärderna
syntes mera hafva gått i rigtning att kolonisera Norrland och andra
aflägset belägna landsdelar samt genom utdikning och torrläggning af
Statsutskottets Utlåtande N:o 93. 9
mossar och sanka utmarker bereda odlingslägenketer. Hufvudsyftemålet
i de vidtagna åtgärderna syntes nästan mindre hafva varit en önskan
att tillgodose arbetarebefolkningens trängtan efter egna hem än fast
mera eu önskan att så billigt och beqvämt som möjligt få våra vidsträckta
ut- och ödemarker koloniserade och uppodlade, således tillkomna
mera af len statsekonomisk än social hänsyn. Detta syntes motionären
framgå så väl af Riksdagens skrifvelse i frågan den 14 maj 1891 som
af den för jordbrukslägenhetskomitén utfärdade instruktionen. Riksdagen
hade i sin skrifvelse framhållit, att en talrik befolkning af sjelfständiga
min di e joidbrukare vore i hög grad egnad att gifva samfundsbyggnaden
styrka och trygghet samt vore äfven under vissa förutsättningar i stånd
till att på ett vida fullständigare och intensivare sätt begagna de i jorden
slumrande krafterna, än förhållandet vore med de stora jordbruken; att
det för dessa större jordbruk också skulle blifva till afsevärd fördel att
i sitt granskap hafva en stam af fria bofasta arbetare att lita på och
hvilka rid de helt säkert talrika tillfällen, då deras eget lilla jordbruk
icke lade beslag på deras egen och deras familjers hela arbetskraft, till
egen fördel kunde använda en del deraf till arbete i det stora jordbrukets
och industriens tjenst; att detta sista mål kunde och borde uppnås
hufvudsakligen på privat väg genom afsöndring från de stora godsen af
afsides belägna mindre områden, men att det på sina ställen nog kunde
vara ändamålsenligt, om tillfälle gåfves att bilda dydika mindre jordlägenhetei
genom utskiftning i mindre lotter af sådana statsdomäner, som
kunde afyttras, utan att staten derför behöfde besväras med några egentliga
omkostnader. I jordbrukslägenhetskomiténs utredning och betänkande
stäldes heller icke i fråga, att staten skulle göra något som helst tillskott
för att jorden skulle öfverlåtas åt arbetare på billigare vilkor, än som
svaiade mot dess fulla värde. Tvärtom menade komitén, att det vore
ådagalagdt, att mindre jordbruk och byggnadstomter på dertill lämpliga
ställen vore så eftersökta, att det icke behöfde befaras, att staten genom
att taga eu dylik ^styckning om hand skulle behöfva frukta någon
ekonomisk ^ förlust. I den regeringsproposition i ämnet, som förelagts
1894 ars Riksdag, var ur komitébetänkandet uteslutet så väl planen om
torrläggning af staten tillhöriga sankmarker som komiténs koloniseringsförslag.
Riksdagen å sin sida plockade ytterligare sönder betänkandet
och skärpte i öfverensstämmelse med regeringsförslaget vilkoren för
köpeskillingens erläggande. I afseende å den för jordbruket ödesdigra
öfverfly rimligen af arbetskraft från landet till städerna och andra industri - Bih. till Riksd. Prof.. 1899. 4 Sami. 1 AJd. 53 Raft. 2
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
10
centra har motionären vidare anfört, att grunden till denna utvandring
till städerna, hvilken äfven hos oss gjort sig märkbar, ehuru ännu så
länge i mindre grad — år 1890 t. ex. minskades i Sverige landtbefolkningen
med 5,384 personer, under det att samtidigt städernas befolkning
betydligt ökades — borde sökas i de ekonomiska, psykiska och etiska
moment, hvilka öfver hufvud ligga till grund för vår tids sociala fråga.
Trängtan efter oberoende, en högre social ställning och aktning för personligheten
trängde allt djupare ned i massan af folket. Idealen af vällefnad,
frihet och menniskovärde, som förut ansetts som de s. k. bildade
klassernas privilegium, ville delas af mängden. De intelligenta och
kraftiga personligheterna droge bort för att söka nå dessa ideal, som de
— kanske ofta förgäfves — sökte i städerna, de mindre begåfvade och
svagare individerna stannade qvar på landsbygden och avancerade der
tåligt och undergifvet, som far gjort före dem, den sociala rangskalan
uppåt från vaktpojke till dräng och statkarl eller torpare och nedåt
igen till bortauktionerad understödstagare och fattighjon. Samtidigt hotades
på många håll jordbruket att gå under till följd af brist på arbetsfolk.
Vid sådant förhållande måste man med- eller motvilligt, förr eller
senare, ordna arbetareförhållandena på landsbygden så - och detta
visserligen ej minst i jordegarnes eget intresse —, att tillfälle bereddes den
ordentlige och skötsamme arbetaren att inom sitt eget yrke, sitt eget verksamhetsområde
kunna klättra stegen uppför till en i någon mån åtminstone
oberoende och sjelfständig samhällsställning, såsom egare eller arrendator
af eget hem. Härigenom skulle äfven bildas en fast stam af uppväxande
jordbruksarbetare, som mot daglön biträdde vid sådana större
jordbruk, som ej kunde skötas af egaren och hans närmaste. Äfven
skulle utan tvifvel härigenom vår jord komma under intensivare bruk
och kunna föda kanske dubbelt så många yrkesjordbrukare som nu.
Hushållningssällskapen och landstingen kunde, enligt motionärens
förmenande, utan afsevärda kostnader i hög grad främja frågans framgång
genom att hvar inom sitt område ställa sig i spetsen för rörelsen, med
råd och dåd understödja den enskilda företagsamheten, väcka allmänhetens
intresse för saken och genom folkskrifter och anordnande af föredrag
sprida eu allmännare kännedom om egna-hems-frågan och dess välsignelserika
verkningar. Staten hade genom sin kring hela landet spridda jordegendom
i vårt land, mera än som förhållandet vore i de flesta andra
länder, redan i sin hand eu naturlig möjlighet och på samma gång det
förnämligaste medlet att genom en sannolikt ganska enkel egostyckning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 93. It
underlätta bildandet af egna hem och dermed äfven befordra skapandet
af ett statsarrendesystem i vid omfattning till väsentlig fromma för jordbruket.
Derjemte måste staten träda emellan i och för åstadkommande
åt ett rationelt kreditväsende, genom hvilket å ena sidan genom billiga,
kanske ofta räntefria lån möjlighet skulle beredas obemedlade statsborgare
att. förskafia sig egna hem, på samma gång å andra sidan en olycksbringande
skuldsättning skulle förekommas.
Den fråga, som i föreliggande motioner beröres, är utan tvifvel
af stor vigt. Också har den ej af Riksdagen lemnats obeaktad. Afsevärda
åtgärder för beredande af egna jordbruk åt obemedlade och mindre bemedlade
hafva af Riksdagen vidtagits; och torde i sådant afseende böra
erinras om Riksdagens beslut angående försäljning af mindre kronolägenheter
samt dess ofvannämnda år 1894 gifna medgifvande i fråga om
styckning af och afsöndring från kronodomäner. Utskottet vill dock ej
törneka att önskligt vore, om ökade tillfallen till förvärfvande af egna hem
kunde beredas den del af befolkningen, som deraf är i behof. Härvid
har utskottet emellertid, i hufvudsaklig anslutning till hvad herr Benedicks
i ofvan omförmälda motion anfört, trott sig finna, att åtgärder i förenämnda
syfte för närvarande böra inskränkas till underlättande af tillfälle för
mindre bemedlade arbetare att å landsbygden förvärfva denna förmån,
frågor angående anordnande af arbetarebostäder inom städerna torde
nemligen vara af helt annan innebörd än dem, som afse beredande af egna
hem å landsbygden. Dervid torde dock böra erinras, att åtgärder till
underlättande för arbetare att förskaffa sig egna hem ■ å landet synas
böra afse äfven de obemedlade arbetare inom städerna, för hvilka förhållandena
medgifva att de kunna bo å närliggande landsbygd.
Af motionärerna har framhållits, att ifrågavarande ändamål skulle
kiaftigt främjas, om tillfälle kunde beredas dem, som sökte förvärfva sig
egna hem, att mot billiga vilkor erhålla lån af staten. Utskottet har
visserligen ansett hvad i sådant afseende blifvit anfördt, vara värdt att
uppmärksammas; men då någon utredning i detta ämne icke föreligger,
har utskottet icke velat inlåta sig på bedömande af de antydda åtgärderna.
Att denna liksom öfriga på förevarande angelägenhet inverkande
frågor underkastas en allvarlig pröfning, synes emellertid vara önskvärdt;
och har utskottet derför trott sig böra föreslå Riksdagen att med anledning
åt de anförda motionerna begära Ivongl. Maj:ts åtgörande för vinnande af
den utredning, som i förevarande afseende kan vara erforderlig, dervid
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
12
de kostnader, som af utredningen kunna föranledas, torde kunna af Kongl.
Maj:t af tillgängliga medel förskjutas.
Utskottet hemställer alltså, «
a) att Riksdagen må, med anledning af herrar
Benedicks’, Schenströms och Pantzarhielms ifrågavarande
motioner hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t behagade föranstalta om utredning, huruvida ocli
i hvithet afseende ytterligare åtgärder må kunna vidtagas
för beredande af tillfälle för mindre bemedlade
arbetare att på landsbygden förvärfva sig egna hem,
samt derefter till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill denna utredning må föranleda;
b) att herr Pantzarhielms i förberörda motion
väckta förslag om beviljande af ett förslagsanslag å
10,000 kronor för bestridande af kostnaderna för förenämnda
utredning icke må af Riksdagen bifallas;
c) att herr Nyströms förevarande motion icke må
vinna Riksdagens bifall; samt
d) att ej heller herr Jakobsons ofvan omförmälda
motion må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 5 maj 1899.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1899.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1899:135 Skrifvelse till Konungen i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egn s. 1 i texten