Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 13

1900-02-23 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:13, Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 februari 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens

framställning om åtgärder för större skyndsamhet beträffande

för brott häktade personers inställande för

domstol samt en i liknande syfte afgifven motion, dels

ock väckt motion om sådan ändring i gällande strafflagstiftning,

att den tid, hvarunder tilltalad person suttit

häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande af

straff.

Lagutskottet har för behandling fått mottaga trenne särskilda framställningar,

åsyftande ändring i gällande bestämmelser rörande för brott

häktade personer.

Den ena innehålles uti justitieombudsmannens vid innevarande riksdag

afgifna, af båda kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse och

utmynnar i hemställan derom, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser, egnade att åstadkomma större

Dill. till Riksd. Prof. 1900. 7 Samt. 9 Höft. (N:o 13). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott häktade personers inställande

för domstol.

Till stöd för berörda förslag har justitieombudsmannen anfört:

»Den som här i riket häktas för brott åtnjuter icke den i andra länders

lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häktningen inställas

för en domare, som eger magt att, i händelse häktningen befinnes

vara olaglig, genast försätta den häktade på fri fot. Regeln är hos oss,

att någon pröfning af häktningsåtgärdens laglighet ej förekommer förr än

vid den ransakning, som vederbörande domstol håller med den häktade,

och denna ransakning företages ofta först sedan två till tre veckor och

under stundom ännu längre tid förflutit från häktningstillfället. Man

skulle vid sådant förhållande till äfventyrs vilja antaga, att det är väl sörjdt

derför, att obefogade häktningar ej kunna förekomma. Men ett sådant

antagande saknar stöd i verkligheten. Häktningen verkställes vanligen af

åklagaren i det genom häktningen eller dessförinnan anstälda åtalet, d. v. s.

af den häktades motpart i rättegången, och de omständigheter, under hvilka

åklagaren har att ingå i den grannlaga pröfningen, om laga skäl till häktning

kunna anses föreligga eller icke, äro ej sällan synnerligen brydsamma.

De nödiga sakuppgifterna äro ofta ofullständiga och sväfvande, likasom

ock brottets karakter understundom är svår att fastställa. Ofta erfordras

mycken takt för att i det föreliggande fallet rätt kunna afgöra de för

pröfningen vigtiga spörsmålen, om den misstänkte kan anses hafva stadigt

hemvist eller yrke, samt om det skäligen kan befaras, att han, på fri fot

lemnad, afviker. Och under det åklagaren, kanske utsatt för påverkan af

en förorättad målsegare eller af en folkmening i orten, söker att för sig

klargöra förenämnda och andra vid pröfningen uppkommande frågor,

saknar han vanligen tillfälle till rådplägning med andra samt mången

gång rådrum till ett lugnt öfvervägande. Då härtill kommer, att åklagaren

i vanliga fall saknar större juridiska insigter samt ej sällan är en ung och

oerfaren man, lärer det ej kunna undvikas, att misstag i ifrågavarande

hänseende understundom begås.

Det måste derför vara af synnerlig vigt, att domstolen så snart som

möjligt sättes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena

kunna för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kan anses hafva

varit med skäl företagen, men domstolen i allt fall med hänsyn till det

förändrade skick, hvari saken för domstolen föreligger, finner skäl att lösgifva

den häktade. Äfven med hänsyn till sådana fall är det uppenbar
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

3

ligen angeläget, att häktade personer skyndsammast inställas för domstol.

Såsom regel gäller härutinnan för närvarande, att vederbörande genast går

i författning derom, att underrättelse om häktningen meddelas domstolen.

I Stockholm och andra städer, der poliskammare finnes, är emellertid anstånd

med remissen till domstol i gällande författningar uttryckligen medgifvet.

Sålunda är i 4 § af instruktionen för polismästaren i Stockholm

den 20 maj 1868 stadgadt, att det åligger polismästaren att, der någon

blifvit för brott i häkte inmanad, ofördröjligen och, der ej omständligare

förberedande undersökning eller närmare utredning i särskilda fall är af

nöden,, inom 24 timmar efter det rapport i målet polismästaren tillhandakommit,

för ransakning vid vederbörlig domstol öfverlemna angifvelseskriften

med tillhörande handlingar, hvarjemte i ett följande moment af

samma § meddelats den föreskrift, att förberedande polisundersökning icke

må uppehållas längre än som oundgängligen nödigt är. Hvad sålunda är

stadgadt för Stockholm återfinnes i författningarna angående polisväsendet

i andra städer. — Vidkommande den tid, inom hvilken domstolen skall,

sedan underrättelse om häktningen ingått, anställa ransakning med den

häktade, äro bestämmelser gifna i förordningen den 10 april 1810, hvari

stadgas, att ransakning öfver häktad person, som inför stadsdomstol

ställes för rätta, bör företagas sist inom åtta dagar från den dag, då

arresteringen med orsaken dertill blifvit hos domaren behörigen anmäld,

sa framt den häktade till staden ankommit, samt att domaren på landet

bör halla ransakning med häktade personer inom tre veckor, efter det

domaren fått underrättelse om häktningen.

Man synes på goda grunder kunna ifrågasätta, att sådana ändringar

i ofvanberörda nu gällande föreskrifter måtte vidtagas, att större skyndsamhet

i ifrågavarande hänseende vinnes, än som för närvarande eger rum.

Förslag i sådant syfte framstäldes af Kongl. Maj:t vid 1886 års riksdag,

då proposition för Riksdagen framlades med ett större förslag till lag angående

vissa^ delar af rättegången i brottmål. Enligt detta förslag, som

omfattade frågorna om den förberedande undersökningen, häktning m. m.,

skulle längre anstånd med hänskjutandet till domstol af mål angående

häktad person ej få meddelas än fjorton dagar, räknade från den dag, då

den häktade ankommit till ransakningshäktet, och skulle ransakningen

börjas i stad inom tre dagar och å landet inom tio dagar, efter det hos

rätten eller domaren anmälts, att målet hänskjuta till domstol. Dock

skulle det ankomma på Konungen att, derest med hänsyn till särskilda

förhållanden i någon ort å landet hinder mötte att der börja ransakningen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

inom den stadgade tiden, bestämma en tid af högst tre veckor, inom hvilken

ransakning å sådan ort skulle börjas. Lagförslaget blef antaget af Första

Kammaren med vissa obetydliga förändringar, hvilka ej berörde innehållet

af de här ofvan upptagna bestämmelser, men afslogs af Andra Kammaren.

I en i lagutskottet framstäld reservation hade yrkats, att den tid, inom

hvilken ransakning på landet senast skulle börjas, måtte bestämmas till

femton i stället för tio dagar, efter det behörig anmälan till domaren inkommit

om målets hänskjutande till domstolen.

Det måste anses såsom en högst betänklig brist i gällande lagstiftning,

att, på sätt ofvan omförmälts, vigtiga inskränkningar i den personliga

friheten stadgats i den för polismästaren i Stockholm gällande instruktion

och andra polisförordningar, utan att allmän lag ens med hänsyn till de

hufvudsakliga grunderna reglerat nämnda inskränkningar. Det torde derför

vara angeläget, att den rätt, som i administrativa författningar tillerkänts

polismyndighet att låta anstå med hänskj utan det till domstol af

mål angående häktad person, varder genom allmän lag närmare bestämd.

Och dervid torde det tillika, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,

vara af vigt, att det nu i polisförfattningarne förekommande ganska tänjbara

uttrycket, att remissen till domstol skall ske ofördröjligen, i den allmänna

lagen ersättes med en föreskrift om ett bestämdt antal dagar, hvarutöfver

remissen ej får fördröjas. Följden af det sväfvande stadgandet om

ofördröjlig remiss har nemligen, så vidt Stockholm angår, blifvit, att polismyndigheten

under stundom ända till fem eller sex veckor och någon gång

ännu längre låter anstå med remissen till domstol. Från de hit insända

fångförteckningarne har jag antecknat, att under år 1898 polisundersökningarne

i Stockholm räckt 51 dagar angående två, 10 dagar angående en

samt 11 dagar angående tvål häktade personer. A andra sidan torde den

ordinarie tiden för dessa polisundersökningar i hufvudstaden i allmänhet ej

uppgå till mera än några få dagar eller någon vecka.

Under den tid dessa undersökningar pågå är den häktade betagen all

möjlighet att, derest han till äfventyrs skulle blifvit utan tillräckliga skäl

häktad, göra sin klagan hörd hos någon myndighet. Ett i sådant hänseende

belysande exempel kan hemtas från två genom klagomål hos mig

under åren 1898 och 1899 anhängiggjorda ärenden. Två personer blefvo

här i staden den 18 maj 1898 häktade såsom misstänkte för bedrägligt

förfarande. Polisundersökningen pågick ända till den 11 juni, då polisrapporten

föredrogs i poliskammaren, som nämnde dag lösgaf de båda

misstänkte personerna, hvilka sålunda varit häktade under 24 dagar utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

någon möjlighet att under denna långa tid få pröfningen af häktningsåtgärdens

laglighet hänskjuten till någon domare. Den ene af de häktade

hade besvärat sig öfver häktningen i Svea hofrätt, men samma deri 11

juni, då fångenskapen slutade, ankom till fängelset hofrättens utslag af

innehåll, att hofrätten ej kunde ingå i pröfning af saken. Båda nämnde

personer begärde sedan hos mig åtal mot polismyndigheten, men på grunder,

som finnas anförda i de i dessa ärenden meddelade resolutioner, ansåg jag

ej tillräckliga skäl härtill föreligga. Öfvervägande voro emellertid skälen

derför, att ifrågavarande häktningar ej bort ega rum.

I detta sammanhang bör ej lemnas oanmärkt, att om en grundlig

polisundersökning sålunda någon gång kan vara menlig för den häktade,

torde en sådan undersökning å andra sidan ofta vara till stor fördel för

den häktade, i det att ransakningen vid domstolen, med anledning af förundersökningens

fullständighet, kan väsentligen förkortas. I den personliga

frihetens intresse torde dock en bestämd tid böra stadgas, utöfver

hvilken förundersökningen ej får utsträckas.'' Det är nemligen vigtigare,

att ett fåtal olagliga häktningar snarast möjligt upphäfvas, än att åtskilliga

lagligen häktade personer komma i åtnjutande af eu förkortning i ransakningstiden.

Vidkommande den tid, som lämpligen kunde stadgas såsom den längsta,

under hvilken vederbörande skulle ega att låta anstå med remissen till

domstol, borde en längre tid än fjorton dagar i sådant hänseende ej i

något fall medgifvas. Det synes emellertid vara allenast i ett fåtal större

städer, som något behof af ett stadgande om rätt till sådant anstånd hittills

yppats. Att stadga sådan rättighet för polismyndigheten eller åklagaremagten

i städerna i allmänhet torde derför ej vara lämpligt. Och hvad

särskildt förhållandena på landsbygden angår, lärer der något behof i

ifrågavarande hänseende ej förefinnas. Tvärtom synes det, till förekommande

af obehörigt dröjsmål, böra uttryckligen stadgas, att den, som häktat

person, som skall ransakas vid häradsrätt, bör senast dagen efter häktningen

gå i författning derom, att vederbörande domare underrättas om häktningen,

och torde tillika böra föreskrifvas, att underrättelsen skall meddelas

domaren direkt och icke, såsom på vissa orter varit och kanske ännu är

öfligt, genom länsstyrelsen såsom mellanhand. Dylika föreskrifter torde

äfven böra gifvas beträffande städerna.

Skulle tiden, inom hvilken förundersökningen i hvarje fall måste vara

fulländad, genom lag fastställas till fjorton dagar, skulle, så vidt jag har

mig bekant, brytning med gällande praxis ej behöfva ske annorstädes än i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Stockholm, der vederbörande mera, än nu är fallet, finge vid domstolen

komplettera hvad som ej medhunnits vid förundersökningen. Hvarken i

Gföteborg, Malmö eller Norrköping förekomma de långvariga förundersökningar,

som beträffande de vidlyftigare målen i hufvudstaden anses nödvändiga.

Enligt 1886 års förberörda lagförslag skulle vid förundersökningarna

göras allenast minnesanteckningar, men ej föras fullständigt protokoll. Kunde

en dylik sed utbilda sig, skulle derigenom åtminstone i någon mån dröjsmål

vid förundersökningarna förekommas. En sådan ordning skulle ock i

ett visst annat hänseende vara till fördel för rättsskipningen. Det är ju

för närvarande vanligt, icke blott i Stockholm och andra städer utan äfven

på landet, att i förhörsprotokollen de inför polismyndigheten eller åklagaren

afgifna vittnesberättelserna äro ganska utförligt refererade. Lika vanligt är,

att i underrätternas protokoll vittnesmålen äro sålunda upptagna, att det

heter, att vittnet vitsordade hvad han vid polisförhöret berättat med tillägg

att etc., eller med den ändring att etc. Domaren har naturligtvis måst

förvissa sig om rigtigheten af den uppfattning af vittnesmålet, som sålunda

kommer till synes i protokollet, i hvilket hänseende dock större eller mindre

noggrannhet kan användas. Huru härvid än må förfaras, så qvarstår alltid

den faran, att de ordalag, som begagnats i förhörsprotokollet och vanligen

ju äro affattade af den tilltalades motpart, komma att oförändrade öfverföras

från förhörsprotokollet till rättens protokoll, ehuru uttryckssätten till äfventyrs

ej äro alldeles träffande och antagligen skulle blifvit i viss mån förändrade,

om det varit domaren som i första hand i skrift affattat vittnesmålet. Om

målet sedan varder föredraget i högre rätt, kan det hända, att det ej är

vittnesmålet i sin ursprungliga sanning, utan vittnesmålet oafsigtligen i viss

mån färglagdt eller eljest felaktigt, som lägges till grund för domslutet.

Mycket kan ju understundom bero på ordalag och uttryck. Det måste

derför vara af den allra största vigt, att det är den opartiske domaren, som

i allo författar protokollen i brottmål och dervid väljer uttryckssätten, och

det är en säker vinst för lagskipningen, om domaren vid vittnesmålens affattande

i skrift ej har annat material att tillgå än vittnenas muntliga berättelser.

Sedan anmälan om häktningen till vederbörande inkommit, skall, såsom

ofvan nämnts, i stad ransakning hållas inom åtta dagar derefter. Att denna

tid utan olägenhet skulle kunna nedsättas till tre eller fyra dagar, torde

vara uppenbart.

Hvad vidare angår den för landet meddelade föreskriften, att ransak
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 7

ning derstädes skall hållas inom tre veckor, efter det underrättelse om

häktningen ingått, synes det icke vara oskäligt att nu påyrka en efter nutida

förhållanden afpassad ändring i nämnda, 90 år gamla föreskrift.

Jag har trott det vara af intresse att få utredt, i hvilken utsträckning

det inträffar, att för brott häktade personer af häradsrätterna vid första

ransakningstillfället lösgifvas, och har derför låtit, med ledning af de hit

insända fångförteckningarna för åren 1896—98, göra en undersökning i

berörda hänseende. Af denna undersökning framgår, att häradsrätterna %id

forsta ransökningen lösgåfvo 266 häktade personer år 1896, 216 är 1897

och 307 år 1898. Med de härstädes tillgängliga hjelpmedel har ej kunnat

utredas, huru lång tid i förevarande fall vid frigifningen förflutit från

den dag, då domhafvande!! erhöll underrättelse om hijktningen. Ej heller

bär det kunnat fullständigt utredas, huru lång tid i berörda fall förflutit

från häktningen till frigifningen, men kan emellertid af undersökningen

derutinnan inhemtas, bland annat, att minst 21 procent af ofvanbemälte

år 1896 lösgifne personer, minst 17 procent af de år 1897 lösgifne samt

minst 22 procent af de år 1898 lösgifne vid frigifvandet varit häktade

tre veckor eller derutöfver. Och härröra omförmälta fall, i hvilka häktningen

räckt tre veckor eller mera, allenast till en mindre del från rikets

nordliga provinser, i motsats till hvad man möjligen kunnat vänta.

Såsom regel borde kunna stadgas, att häradsrätten inom tio dagar,

efter det underrättelse om häktningen till domhafvanden ingått, skall företaga

ransakning med den häktade. Dock torde med hänsyn till de olägenheter,

som, i synnerhet på vissa orter, skulle uppstå för häradshöfdingarne

genom allt för ofta påkommande brottmålsransakningar, kunna föreskrifvas,

att, derest häradshöfdingen mottager underrättelse om häktningen å sådan

tid, att . inom fjorton dagar derefter skall antingen på grund af lag eller

enligt eljest träffad bestämmelse å ransakningsstället hållas ting eller tingssammanträde,

ransakningen må utsättas att hållas samtidigt dermed. Genom

en sådan anordning skulle den förmån tillika vinnas, att statsverket besparades

dryga utgifter för extra sammanträden.

Att för vissa orter bör kunna i förevarande hänseende medgifvas ännu

längre tid än tio eller fjorton dagar, synes otvifvelaktigt.

Skulle en författning i det nu omhandlade ämnet varda utfärdad,

kunde deri lämpligen inrymmas bestämmelser iifven om den tid, inom

hvilken underrätt bör fortsätta ransakning med häktad person, derest icke

särskilda omständigheter påkalla längre uppskof. Härom saknas stadganden

för närvarande.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Den andra af ifrågavarande framställningar, hvilken afgifvits inom

Andra Kammaren af herr Staaff uti motion n:o 111, har delvis samma

syfte som justitieombudsmannens här ofvan intagna. Sålunda anför herr Staaff:

»Bland de egenskaper, som må räknas till den svenska lagstiftningens

mera förnämliga i fråga om personer, hvilka häktats såsom misstänkta

för brott, framstår försöket att sätta åtminstone några gränser för

den tid, under hvilken häktningstillståndet får fortvara. Detta försök har

funnit sitt uttryck i 19 § 15 punkten af kongl. förordningen om strafflagens

införande den 16 februari 1864, hvilken såsom regelbindande förfrågan,

inom hvad tid häktad person skall inställas vid den rätt, som har

att ransaka om hrottet hvarför häktningen skett, hänvisar till särskild!

stadgande. Detta stadgande återfinnes i sin ordning i kongl. förordningen

den 10 april 1810 och innefattar den hufvudregel för stadsdomstol, att

ransakning med häktad person skall företagas sist inom åtta dagar från

den dag, då arresteringen med orsaken dertill blifvit hos domaren behörigen

anmäld, så framt den häktade till staden ankommit, och i fråga om

landtdomstol, att ransakning med häktad person skall företagas inom tre

veckor från det domaren fått underrättelse om målet.

I rättsskipningen har den sålunda uttalade regeln ansetts normerande

äfven i fråga om fortsättning af påbörjad ransakning sålunda, att ransakning

med häktad person i stad i allmänhet ej får uppskjutas mera än åtta

dagar och på landet ej mera än tre veckor.

Det kan svårligen betviflas, att både 1810 och 1864 års lagstiftare

genom dessa bestämmelser trodde sig hafva skänkt den häktade fulla garantier

för att inom viss tid ovilkorligen blifva stöld inför domstol. Det

synes mig således knappt på allvar kunna ifrågasättas, att för dessa lagstiftares

föreställning framträdt den möjlighet, som numera i flera fall

blifvit en verklighet, nemligen att en häktad person i veckor, ja, månader

fått vänta, innan han stälts inför domstol. Mot förordningens ordalag

strider emellertid ej en sådan möjlighet, då nemligen utgångspunkten för

de åtta dagar, respektive tre veckor, inom hvilka ransakning skall börjas,

räknas icke från sjelfva häktandet utan från den tid, då underrättelse kommit

vederbörande domstol till banda.

Här är utan tvifvel en lucka, som undgått lagstiftarne, ty det synes

otänkbart, att de skulle hafva ansett nödigt att kringgärda den tilltalades

frihet gent emot domarens godtycke, men icke gent emot åklagaremyndigheternas.

Och då man frågar, huru det var möjligt att förbise, att den

tilltalade lika väl kunde behöfva sig till skydd en bestämd tidsgräns stadgad,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

9

inom hvilken hans mål måste anmälas för domstolen, som eu sådan gräns,

inom hvilken hans mål efter anmälan måste företagas, kan förklaringen

dertill, så vidt jag förstår, ej blifva annan än den, att det hvarken föll

1810 eller 1864 års lagstiftare in, att ett dröjsmål med denna anmälan

skulle kunna förestafvas af ett förnuftigt motiv, utan att de ansågo förutan

vidare gifvet, att en häktad person genast skulle öfverlemnas till domstol,

så att ett uppskof derutinnan vore likstäldt med tjenstefel. Denna

uppfattning låter, hvad angår tidpunkten 1810, fullt förklara sig deraf ,att

då helt visst ännu ej någon afvikelse skett från den gamla i 1784 års

lag herskande grundsatsen, att domstolen i fråga om undersökningen rörande

ett begånget brott är ensamt agerande, så att denna undersökning från

första stund bör ligga i dess hand helt och hållet.

Väl är det sannolikt, att denna uppfattning år 1864 fått maka åt

sig så till vida, att i åtskilliga mål en förberedande undersökning hölls

af åklagare- eller polismyndighet. Men förmodligen hade ej något särskilt

fall kommit att fästa uppmärksamheten på den egendomliga ställning, i

hvilken en häktad person, hvars mål icke anmälts för domstolen, befinner

sig. Eljest låter det sig svårligen tänkas, att man år 1864 skulle åtnöjt

sig med att blott upprätthålla 1810 års förordning i gällande kraft.

Det närvarande förhållandet gestaltar sig nu sålunda. Vid landtdomstolarne

torde i allmänhet anmälan om häktad person ske utan tidsutdrägt

genom remiss, som afgår ofördröjligen efter det den häktade ankommit till

häktet. Antagligen är förhållandet enahanda i de mindre städerna. Men

i de större städerna, der å ena sidan anhopningen af mål gör det synbarligen

önskvärd!, att målet icke inkommer till domstolen i alldeles oförberedt

skick, och å andra sidan utvecklingen af polisväsendet och det egendomliga

och ej fullt lyckliga nära samband, hvari polismyndigheten kommit

att stå till åklagaremagten, gör en viss förundersökning möjlig, har sådan

öfvergått nästan till regel.

Hvad är nu den persons rättsliga ställning, hvilken friheten på detta

sätt beröfvats?

Jo, han är i sjelfva verket rent af på nåd och onåd öfverlemnad till

åklagaren och polismyndigheterna.

För det första finnes, såsom jag framhållit, ingen viss tid föreskrifven,

inom hvilken han ovilkorligen skall ställas för domstol, utan åklagare-respektive

polis-myndigheterna kunna efter sin uppfattning om den större

eller mindre nödviindigheten af eu längre och allsidigare förundersökning,

Bill. till Likså. Prot. W00. 7 Sami. .9 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

och allt efter som dessa myndigheter sjelfva äro mer eller mindre upptagna

med andra mål och ärenden, qvarhålla honom längre eller kortare tid.

Icke nog med det. Den sålunda qvarhållne saknar hvarje lagligt

rättsmedel emot häktningen, så länge han icke är stäld inför domstol. Han

kan sålunda (på sätt ett färskt exempel visar) icke vinna öfverdomstols pröfning

af häktningens berättigande.

Han är med andra ord, så länge åklagare- respektive polis-myndigheten

behagar qvarhålla honom, i sjelfva verket rättslös — och det i afseende å

en af de vigtigaste menskliga grundrättigheterna, rätten till personlig frihet.

Då detta förhållande i sin nakenhet framträdde uti ett af mig förut

antydt rättsfall, väckte det också, efter hvad jag erfor, en utomordentlig

uppmärksamhet i alla intresserade kretsar.

Det är klart, att här en fullständig abnormitet föreligger. Att skydda

medborgerliga rättigheter mot domstolar, som likväl kunna presumeras vara

mera måna om att opåmint bevara dem, men lemna dem ovärnade gent

emot myndigheter, utrustade med långt mindre förutsättningar i den rigtningen,

är ju absurdt.

Vid fråga om en förändring i syfte att bättre skydda den häktade,

kunde nu ifrågasättas antingen att en bestämd tid stadgades, inom hvilken

häktning skall för domstol anmälas, hvarefter då domstolens skyldighet

enligt 1810 års förordning att hålla ransakning vidtager, eller att införa

laglig möjlighet för den häktade att få häktningen pröfvad (antingen af

särskild häktningsdomare, af underrätt eller öfverrätt), eller slutligen att

kombinera dessa begge garantier.

I den proposition med förslag till lag angående vissa delar af

rättegången i brottmål, som konungen vid 1886 års riksdag framlade, har

frågan uppmärksammats genom ett förslag i förstnämnda rigtning, då det

i 3 kap. 16 § heter:

»Så snart anmälan om den häktades ankomst till ransakningshäktet

blifvit gjord, skall Konungens befallningshafvande eller polismyndigheten,

derest den häktade ej försättes på fri fot, hänskjuta målet till handläggning

vid domstol och derom underrätta rätten eller domaren för utsättande

af tid för ransakningen.

Begär åklagare att med målets hänskjutande till domstol må anstå

för anställande af ytterligare efterforskningar, eger Konungens befallningshafvande

eller polismyndigheten att, så framt giltigt skäl dertill förekommer,

meddela det anstånd med målets hänskjutande till domstol, som

finnes nödigt, dock ej för längre tid än fjorton dagar, räknade från den,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 11

då den häktade ankommit till ransakningshäktet. Ej må anstånd beviljas,

utan att den häktade blifvit öfver åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden eller förut, om ändamålet med anståndet

tidigare anmäles vara vunnet, skall målet genast hänskjutas till

domstol.»

I sjeifva verket synes också gifvetvis en dylik tidsbegränsning vara

den jemförelsevis enklaste utvägen att fylla luckan. Införandet af särskilda

häktriingsdomare är ju en rätt betydande förändring, och anförandet

af besvär i öfverrätt öfver häktningsåtgärden har knappast direkta

analogier i lagstiftningen i öfrigt och torde i många fall knappast vara

synnerligen effektivt.

Då den närmare utredningen och formuleringen af ett lagförslag i

ärendet torde böra öfverlemnas till regeringen, skall jag emellertid inskränka

mig till att hemställa om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Sedan förestående motivering redan var skrifven, erhöll jag justitieombudsmannens

berättelse, deri ämnet är behandladt och framställning

gjorts till Riksdagen om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Då emellertid syftet med justitieombudsmannens framställning sträcker

sig utöfver det i min motion framhållna, men ett par af de synpunkter,

jag tillåter mig betona, äro något annorlunda utvecklade i min

motion än i nyssnämnda framställning, vill jag icke underlåta att fullfölja

motionen, då den ju i någon mån kan tjena alt stödja uppfattningen,

att något i saken bör åtgöras.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag

angående viss tid, inom hvilken anmälan, att någon blifvit såsom misstänkt

för brott häktad, skall göras till vederbörlig domstol.»

Den tredje framställningen slutligen, som i detta utlåtande kommer

att blifva föremål för behandling, har äfven afgifvits af herr Staaff uti

en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 112 af följande lydelse:

»Vid 1897 års riksdag tillät jag mig väcka en motion af följande

lydelse:

»Bland de tvångsmedel, hvilka samhället understundom finner sig

nödsakadt att använda emot för brott misstänkta personer, är utan

tvifvel häktningen det, som djupast ingriper i individens intressen. Ty

häktningen beröfvar ju, så länge den varar, den tilltalade fullständigt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

hans personliga frihet, upphäfva- härigenom i de flesta fall möjligheten

för den häktade att fortsätta utöfvande! af sitt yrke eller sin verksamhet

och afbryter med ett slag hans familjelif och allt umgänge med andra

menniskor.

Det måste då vara af högsta vigt, att lagstiftningen i fråga om

häktningsinstitutet vidtager alla de försigtighetsmått, som kunna tjena att

i möjligaste mån förebygga obehörig häktning och att, der häktning

skett, hafva dess skadliga följder.

Detta senare har man i de fall, då den häktade sedermera befunnits

oskyldig, sökt vinna genom att bereda möjlighet för denne att erhålla

ersättning af allmänna medel.

Men det finnes en annan sida af saken. Då den häktade verkligen

O

fälles till det brott, för hvilket han åtalats, kan han hafva suttit häktad

understundom i ganska lång tid. Redan ransakningen i underdomstolen

kan ju kräfva flera månader, ja, understundom, hela året och mera. Och

om han sedan finner skäl besvära sig i högre rätter, kan häktningstiden

utsträckas ännu mycket längre.

Härvid uppstår nu frågan: bör det lidande, som den tilltalade

sålunda utstått, alls icke räknas honom till godo? Bör straffet slutligen

utmätas alldeles oberoende af om den tilltalade kanske först vid sista

slutet af ransakningen häktats, eller om han suttit häktad i månader, i

halfva eller hela år?

På dessa spörsmål hafva olika länders strafflagstifningar gifvit

olika svar.

Medan exempelvis det tyska rikets strafflag stadgar, att den tid, en

person suttit häktad under undersökningen om brottet, vid domens fällande

kan helt eller delvis afräknas på det ådömda straffet, och den norska

strafflagen bestämmer, att om den tilltalade varit underkastad ransakningsfängelse,

som icke föranledts af hans förhållande under rättsproceduren,

bör fängelsetiden helt eller delvis afdragas å det straff han förskylt, så

att detta till och med kan anses helt och hållet uttjent med ransakningsfängelset,

saknar vår lagstiftning alla stadganden i nu ifrågavarande

rigtning.

Emellertid skall det ej förnekas, att någon hänsyn äfven hos oss

vid straffets slutliga utmätande understundom torde tagas till häktningstidens

längd. Val kan det icke med domstolarnes egna yttranden bestyrkas,

att så är fallet, då de kriminella utslagen hos oss ju tyvärr

nästan alltid sakna hvarje tillstymmelse till särskild motivering i fråga

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

om straffets utmätande. Men genom enskilda meddelanden från domstolarne

vunnen erfarenhet gifver dock vid handen, att äfven utståndet

ransakningshäkte någon gång tör betraktas som »förmildrande

omständighet».

Man lärer emellertid icke misstaga sig, om man betecknar såsom

sällsynta undantag de fall, i hvilka ens något afseende fästes vid att

den tilltalade varit underkastad häktning. Att häktningstiden aldrig ens

tillnärmelsevis tillgodoräknas den tilltalade i den utsträckning, som detta

kan ske uti de länder, der lagstiftningen uttryckligen inedgifvit eller

föreskrift sådant tillgodoräknande, är höjdt öfver tvifvel, likasom det ju

är gifvet, att straffet i brist på sådan lagstiftning aldrig kan helt och

hållet bortfalla till följd af utståndet ransakningsfängelse.

Det synes mig vara en uppenbar brist, att vår lag ej har någon

bestämmelse i nu antydd retning.

Om eu person exempelvis häktas såsom misstänkt för ett svårt misshandelsbrott,

men utredningen sedan leder till det resultat, att brottet

får försonas med böter, vill det förefalla mycket rimligt, om det långt

svårare lidande, som han redan på förhand utstått såsom blott misstänkt

för brottet, finge tillgodoräknas honom vid utmätande af det till graden

mindre lidande, hvilket han genom slutlig dom förklaras rätteligen hafva

förskylt. Har eu person suttit häktad i t. ex. sex veckor för ett brott,

hvilket slutligen befinnes hafva förskylt ett bötesstraff af 100 kronor,

fager det sig onekligen mera ut som ett formalistiskt rätthafveri än

såsom verklig rättvisa, att samhället utkräfver det sålunda ådömda straffet

af honom.

Och om en häktad person vill begagna sig af statens egna anordningar

för rättvisans rigtiga skipande genom att från den lägre och

enligt statens egen medvetna afsigt mindre väl utrustade domstolen hänvända

sig till den högre och presumtivt bättre utrustade rätten, icke bör

väl detta, äfven om det misslyckas eller blott lyckas till viss del, utsätta

honom för ett oproportionerligt större lidande, än om han stannat vid

första domstolens utslag.

Det är ganska visst, att mången sak, som väl förtjenat att dragas

inför högre domstols pröfning, fått stanna vid det första afgörandet af

det skäl, att den dömde funnit det klokare att godtaga ett visst enligt

hans mening ej förskyldt straff än att söka vinna befrielse eller nedsättning

i straffet med risk af eu oviss förlängning i häktningstiden,

och det behöfver icke påpekas, att det för eu lagstiftning, som livilar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

på instanssystemet, är en synnerligen vigtig sak, att icke den dömde kan

afskräckas från att i fall, då sådant verkligen vore skäligt, påkalla högre

rätts pröfning.

Då emellertid ämnet fordrar en utredning, som bäst torde öfverlåtas

åt Kongl. Maj:t, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring i den nuvarande strafflagstiftningen, att den tid, hvarunder en

för brott tilltalad person suttit häktad, kan komma att tillgodoräknas

honom vid utmätande af det straff, hvartill han kan blifva dömd.»

Lagutskottet yttrade sig rörande denna motion sålunda:

»Lagutskottet kan icke dela motionärens åsigt om behofvet och lämpligheten

af den utaf honom förordade lagändring.

Först och främst är det från principiel synpunkt betänkligt att tillmäta

häktning betydelse af straff. Häktningsåtgärden har nemligen helt

annat syfte än straffet; under det detta sistnämnda afser att utöfva inverkan

på en brottslig vilja och således bör anordnas på ett för detta ändamåls

befrämjande lämpligt sätt, är häktningen en säkerhetsåtgärd, som

vidtages för att förebygga brottslingens afvikande och för att hindra

honom undanrödja förefintlig bevisning.

Att häktningen medför obehag för den deraf träffas, kan visserligen

ej förnekas, mgn detta förhållande bör ej undanskymma den väsentliga

olikheten mellan densamma och straffet.

Med hänsyn härtill kan det derför, enligt utskottets mening, ej

ifrågasättas, att häktningstiden för normala fall skulle frånräknas strafftiden.

År häktningstiden alltså ej längre än densamma för lagskipningens

utöfvande måste vara, finnes ej något skäl att låta densamma i strafftiden

ingå.

Att märka är också, att häktningstidens längd i de flesta fall beror

på den häktades eget åtgörande.

Derest en häktad, såsom skyldig till det brott, hvarför han åtalats,

redan vid första rättegångstillfället erkänner förbrytelsen, blir processen

således i regel kort. Utslag af kunnas oftast vid första rättegångstillfället,

och om den häktade sedermera, efter att i fängelset hafva haft den föreskrifna,

två dagar långa betänketiden, förklarar sig nöjd med domen, får

han omedelbart börja aftjena sitt straff.

För den händelse åter den häktade till en början nekar och först

vid ett senare rättegångstillfälle erkänner eller blir öfvertygad om brottet,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

15

har han sjelf förorsakat förlängningen af rättegången och bör icke få tillgodoräkna

sig häktningstiden.

Understundom kan det emellertid inträffa, att utslag icke genast

afkunnas, oaktadt den häktade erkänner. Åklagaren kan nemligen begära

uppskof för att blifva i tillfälle att genom vittnens afhörande eller på

annat sätt skaffa utredning rörande de omständigheter, som kunna vara

af betydelse för ett rätt bedömande af brottet.

I detta fall skulle det ju kunna anses billigt, att den förlängning

af häktningstiden, som häraf blifver en följd, tillgodoräknas den häktade

vid straffets utmätande. Så torde ock i allmänhet blifva fallet. Domstolarne

torde nemligen i sådant fall alltid taga hänsyn till den tid en

person sålunda utan sitt förvållande suttit häktad. För denna händelse är

alltså en bestämmelse i motionens syfte obehöflig.

Så är ock förhållandet i de fall, att häktningstidens förlängning är

beroende på besvärs anförande mot utslag, hvarigenom den häktade blifvit

till straff dömd.

Aro besvären befogade, torde nemligen öfverdomstol en vid straffets bestämmande

taga hänsyn till den tid, som den tilltalade på grund af besvären

får i häktet qvarblifva, och det synes ej vara skäl att för andra fall vidtaga

en lagändring, som komine att uppmuntra till besvärs anförande,

äfven der berättigad anledning dertill saknas.

Utskottet kan sålunda ej tillstyrka bifall till motionärens förslag

utan hemställer,

att herr Staaffs ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.»

Mot den af utskottet sålunda förda argumentationen anförde jag vid

ärendets behandling i Andra Kammaren i hufvudsak följande:

»Om jag nu vidare ser på första punkten af utlåtandet, så är det

klart, att jag är ense med utskottet derom, att häktningsåtgärden och

straffet äro principielt skilda, så till vida att häktningen har till syfte

att försäkra sig om den tilltalades person, medan straffet deremot, såsom

utskottet säger, har till ändamål att rätta en brottslig vilja. Men derifrån

och till den slutsats, som utskottet dragit, nemligen att det skulle vara

otänkbart att inräkna häktningstiden i straffet, är ett långt språng. Ty

klart är, att i fråga om afräkningen är det alldeles icke fråga om hvad

syftemålet varit, utan ffågan är, huruvida beskaffenheten af det ena och

det andra tillståndet är lika. Om denna beskaffenhet och verkan är lika,

så är det svårt att förstå, hvarför syftemålets olikhet skulle omöjliggöra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

eu afräkning af häktningstiden från strafftiden. Och det är ju väl bekant,

att det förhåller sig icke så, att häktningstillståndet är väsentligen olikt

strafftillståndet, utan snarare så, att det är väsentligen likt med det enkla

fängelset, ehuru det skiljer sig från straffarbetet derigenom, att det icke

är förenadt med tvång till förelagdt arbete. Derför hafva också de utländska

lagstiftningar, som behjertat denna synpunkt, i allmänhet jemnstält

häktningen med enkelt fängelse, men uppskattat straffarbets- eller

tukthustiden sa, att en dags straffarbete motsvarar två dagars häktning.

Går jag nu till nästa punkt i utskottets resonnement, der det heter:

»Att märka är också, att häktningstidens längd i de flesta fall beror på

den häktades eget åtgörande», skall jag något skärskåda de olika fall,

utskottet der upptager, och vill då fästa mig vid första fallet, der utskottet

säger, att »derest en häktad, såsom skyldig till brott, hvarför han

atalats, redan vid första rättegångstillfället erkänner förbrytelsen, blir

processen således i regel kort. Utslag afkunnas oftast vid första rättegångstillfället,

och om den häktade sedermera, efter att i fängelset hafva

haft den föreskrifna, två dagar långa betänketiden, förklarar sig nöjd

med domen, får han omedelbart börja aftjena sitt straff.» Här slutar

utskottet, men jag antager väl, att utskottet menat att säga, att vid sådana

fall kan det således ej anmärkas någonting, då den dömde nemligen

genast får börja sitt straff, så att han icke varit utsatt för något

öfverskott i lidande. Detta är väl utskottets mening; jag får väl lof att

på det sätt komplettera hvad som står här i betänkandet. Men om utskottet

har menat detta, så vill jag påpeka, att naturligtvis har dock häktningen

i allmänhet fortfarit någon tid, innan det första ransakningstillfället

inträffar. Vi veta ju, att det första skedet af häktningstiden, nemligen

det som förflyter från den tilltalades gripande och tills målet remitteras

till domstol, är icke bestämdt till tiden; det tinnes icke några

bestämmelser angående tiden för polisundersökningen, utan den kan fortgå

huru länge som helst. Den fortvarar väl — lyckligtvis — i vanliga

fall icke allt för länge, men det saknas dock icke exempel på

att den fortfarit i veckotal. Om jag derefter går till det andra

skedet af häktningstiden, nemligen från remissen till domstolen och

till dess domstolsransakningen börjar, så är denna genom lag begränsad

till tre veckor på landet och åtta dagar i stad, men det kan

dock på landet draga två ä tre veckor, och en häktad person, som bekänner

vid första ransakningstillfället, kan således mycket väl hafva suttit

häktad i tre eller fyra veckor. Jag inser derför icke, hvarför det skulle

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

17

vara omöjligt att afräkna denna tid, lika väl som utskottet i en senare

punkt förklarar, att det skulle vara billigt att eljest afräkna den förlängning

i häktningstiden, som icke beror på den häktade sjelf.

Utskottet säger vidare: »För den händelse åter den häktade till en

början nekar och först vid ett senare rättegångstillfälle erkänner eller

blir öfvertygad om brottet, har han sjelf förorsakat förlängningen af rättegången

och bör icke få tillgodoräkna sig häktningstiden.»

Detta resonnement är enligt mitt förmenande icke gifvetvis rigtigt.

Det är väl rigtigt, att ett nekande kan komma att tillräknas den tilltalade

såsom en försvårande omständighet vid straffets utmätande, men

det är också på det sättet, som detta helst bör tillräknas honom, och

har hans nekande redan beaktats såsom en försvårande omständighet, då

blir det i full öfverensstämmelse med öfriga fall att äfven i sådan händelse

afdraga den utståndna häktningstiden. Den hemställan motionen

går ut på afser ju för öfrigt ingalunda att vinna ett stadgande om

ovilkorlig afräkning.

Utskottet säger ytterligare: »Understundom kan det emellertid in
träffa

att utslag icke genast afkunnas, oaktadt den häktade erkänner»;

och utskottet medgifver, att i detta fall skulle det ju kunna anses billigt,

att den förlängning af häktningstiden, som häraf blifver en följd, tillgodoräknas

den häktade vid straffets utmätande, men utskottet påstår äfven,

att så torde i allmänhet blifva fallet.

Detta påstående är emellertid efter min mening alldeles origtigt. Det

är icke sant, att de svenska domstolarne i allmänhet tillgodoräkna den

häktade en häktningstid, som icke berott på hans eget förvållande, men

jag vet mycket väl, att hvarken utskottet skall kunna bevisa sitt påstående

eller att jag skall kunna bevisa rigtigheten af mitt motsatta påstående,

och jag vill också säga, hvarför vi icke kunna göra det. Det är

derför, att vi här stöta på en af de byråkratiens förskansningar, som man

väl i vårt land försökt att rubba, men som icke gått att rubba, nemligen

den förskansningen, att domstolarne icke behaga vid afkunnande af

kriminella utslag i utslaget upptaga de skäl, som hafva föranledt domstolarne

att rätta straffet till just det måttet inom den vidsträckta latituden.

Om herrarne behaga läsa en tysk kriminel dom, så skulle herrarne

finna, huru den tyska domstolen med mycken omständlighet redogör för

just de omständigheter, som föranledt domstolen att välja just det straffet,

huru domstolen framhåller, att den och den omständigheten måste

anses förmildrande och den och den omständigheten försvårande, och huru dotiih.

till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 9 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

men i sin helhet gifver en fullkomlig förklaring öfver domstolens val af straffmåttet.

Så förhåller det sig icke hos oss. Hos oss är detta en sak, som domstolen

afgör på en eller två rader, då den säger, att i följd af hvad domstolen

sålunda funnit den tilltalade saker till fälles han q,tt undergå straffarbete

i så många år eller månader eller fängelse i så manga ar eller

månader, och detta oaktadt vi ega en strafflag med så vidsträckta latituder,

att de kunna gå från det lägsta bötesbeloppet till flera års straffarbete.

Detta förhållande är af ganska stor vigt, derför att det hindrar den tilltalade

att få full kännedom om hvarför han blifvit dömd på det sättet,

som han blifvit, och det är äfven vigtigt derför, att det hindrar den allmänhet,

som bör vinna tillit till domstolarne, att alltid förstå, hvarför

domstolarne hafva dömt just på det sättet och icke på ett annat sätt.

Det är derför, som vi så ofta höra den anmärkningen framkomma: Ja,

men dessa två hafva j u begått alldeles samma brott; hvarför skall da den

ene dömas till det och den andre till mycket mera? Det är mycket möjligt,

att den, som blir dömd till det mindre straffet, blir dömd rättvist,

och den, som får det högre straffet, också blir dömd rättvist, men det

borde stå förklaradt i domen, hvarför hvar och en dömes så och så, ty

tilliten till rättskipningen är en vigtig sak, äfven om denna rättskipning

är rättvis.

Emellertid fins det i lagstiftningen en annan punkt, som synes gim

alldeles bestämdt tala bevisande emot utskottets påstående, och det äruda

bestämmelse, som såsom ett ovilkorligt straffminimum stadgar två månaders

straffarbete, då straffarbete förekommer, och en månads fängelse,

då fängelse förekommer. Huru är det möjligt, att lagstiftningen kan

tillåta afräkning på samma gång som den stadgar ett bestämdt minimum

af det ena eller andra straffet. Om domstolen har för sig en person,

om hvilken den efter moget öfvervägande säger, att han har begått ett

brott, som förtjenar två månaders straffarbete, och denna person har suttit

häktad fem eller sex veckor, så är det i följd af lagens egna ord omöjligt

för domstolen att taga hänsyn till denna häktningstid.

Lika origtigt tror jag att utskottets påstående är att, om besvär till

öfverdomstolen äro befogade, denna i allmänhet torde taga hänsyn till

den utståndna häktningstiden. Jag tror, att jag uttrycker sanningen rigtigare,

då jag säger, att detta visserligen händer någon gång i undantagsfall

och vid en längre häktningstid, men att detta är undantagsfall

och i alla händelser icke alls att likställa med den noggranna lagstift
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

ning, som förekommer i utlandet och som jag här har velat ifrågasätta,

då häktningstiden kan afräknas på den ådömda strafftiden.».

Jag vågar således hålla före, att utskottets argumentation punkt för

punkt är origtig, och vill också tillåta mig att halla före, att den motivering

af min motion, som jag har lemnat, icke har blifvit i ringaste

mån undanröjd eller försvagad genom utskottets argumentation.»

Motionen erhöll i kammaren ett kraftigt understöd. Så uppvisade

herr A. Hedin med åberopande af dansk, norsk, belgisk, fransk, italiensk

och schweizisk lagstiftning den fullständiga haltlösheten i utskottets yttrande,

att det ej kunde ifrågasättas att häktningstiden för normala fall

skall frånräknas strafftiden.

Herr Lindhagen bestred enligt »sin bestämda erfarenhet från alla

tre domstolsinstanserna» utskottets ur luften gripna påstående, att domstolarne

i allmänhet vid straffmätningar redan nu taga hänsyn till den

föregående häktningstiden. Och samme talare anförde till och med ett

särskildt exempel, då man i högsta domstolen beklagat saknaden af en

sådan princip som den föreslagna i var lagstiftning.

Jemväl herr Kronlund förordade varmt bifall till motionen.

Mot densamma anfördes egentligen endast tva skäl.

Det ena var, att principens införande hos oss skulle erfordra andra

reformer i strafflagen, af hvilka dock endast anfördes, att strafflatituderna

måste ändras.

Det torde emellertid ej behöfvas mycken eftertanke för att visa, att

detta skäl ej har någon betydelse. Det finnes alls intet, som ådagalägger,

att de svenska lagstiftarne tänkt sig häktningstiden såsom en medverkande

faktor vid strafflatitudernas bestämmande. Och det är för

öfrigt alldeles obegripligt, huru de skulle hafva kunnat göra detta. Ty

häktningsfeeferc står ju på intet sätt i proportion till brottets storlek. En

person kan sitta inne i månadtal för en misshandel, som slutligen efter

fullständig utredning befinnes böra medföra ett temligen ringa straff, och

en annan ett par veckor för mordbrand, som är belagd med mycket

svårt straff. Det är således uppenbart omöjligt, att någon tanke på hvad

den brottslige kunde hafva lidit genom ett föregående häktningstillstand

kan hafva inverkat på strafflatitudernas begränsning.

Det andra skälet var en farhåga för att brottslingar skulle på beräkning

att få qvarsitta i ransakningshäktet fortfara att neka för att sålunda

i möjligaste mån uttjena straffet. Detta skäl hvilade emellertid på ett

missförstånd i fråga om motionens syfte. Man trodde, såsom debatten vi
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

sar, på flera hall, att motionens mening var att göra häktningstidens afräkning

ovilkorlig.

Ehuru ett dylikt missförstånd icke synes mig ega verklig grund i

motionens formulering, har jag, då jag nu upprepar densamma, velat undanrödja

hvarje möjlighet till enahanda missförstånd, så att det må blifva

alldeles otvetydigt klart, att jag ej afser att få införd häktningstidens

afräkning i straffet såsom regel, utan fastmera såsom en möjlighet, hvars

öfvergång till verklighet måste bero på de omständigheter, som känneteckna

det särskilda fallet, — speciel på den anklagades eget förhållande

under sjelfva ransakningen.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring i den nuvarande strafflagstiftningen, att den tid, hvarunder en

för brott tilltalad person suttit häktad, må kunna efter domstolens pröfning

i hvarje särskildt fall och alltid med undantag för sådana händelser,

då ransakningstidens längd varit beroende af den tilltalades eget förvållande,

tillgodoräknas honom vid utmätande af det straff, hvartill han kan

blifva dömd.))

De förslag, som uti föreliggande framställningar innefattas, åsyfta i

hufvudsakligen tre särskilda afseenden ändringar i de bestämmelser, som

för närvarande gälla rörande rättskipningens handhafvande beträffande för

brott häktade personer. Det ifrågasättes sålunda dels att införa lagstadgad

begränsning af den tid, inom hvilken anmälan, att någon blifvit såsom

misstänkt för brott häktad, skall göras hos vederbörande domstol, dels att

åstadkomma förkortning af den tid, inom hvilken efter skedd anmälan domstol

skall hålla ransakning med häktad person, dels slutligen att för vissa

fall medgifva häktningstidens tillgodoräknande vid straffs utmätande.

Hvad förstnämnda förslag vidkommer, hafva efter utskottets förmenande

såväl justitieombudsmannen som herr Staaff till stöd för detsamma

anfört skäl, egnade att ådagalägga den fara för den personliga

frihetens obehöriga kränkande, som är förenad dermed, att lagen ej

faststält någon bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol om

häktnings verkställande! ej får uppskjutas. Visserligen innehålla de i administrativ

väg utfärdade instruktionerna för polismyndigheterna i städerna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 21

en del föreskrifter i syfte att förebygga missbruk af den nämnda myndigheter

medgifna frihet att efter omständigheterna afgöra, när anmälan om

häktningen bör göras, men dels äro, såsom justieombudsmannen påpekat,

dessa föreskrifter ganska obestämda och sväfvande, dels kan det, efter

utskottets åsigt, ej vara välbetänkt att åt den administrativa lagstiftningen

öfverlemna reglerandet af de ytterst vigtiga förhållanden, som angå den

personliga friheten.

Äfven om den praktiska erfarenheten hittills i allmänhet ej varit af beskaffenhet

att särskildt skarpt framhålla den brist uti lagstiftningen, som sålunda

förefinnes, kan det ju ej förnekas, att den nuvarande saknaden af lagbestämmelser

i angifvet hänseende kan lemna rum för godtycke från

åklagare- och polismyndigheternas sida, och det måste derför, enligt

utskottets tanke, vara angeläget, att rättelse härutinnan åvägabringas.

Då det sedermera gäller att bedöma, huruledes man lämpligast må

kunna råda bot för ofvan antydda missförhållanden, kan man visserligen

i allmänhet utgå derifrån, att den häktades intresse bäst tillgodoses derigenom,

att tiden för fullgörande af skyldigheten att om häktningen göra

anmälan sättes så kort som möjligt; men i åtskilliga fall skulle genom

tillämpning af ett sådant förfarande kunna uppstå afsevärda olägenheter

just för den häktade sjelf. Såsom justitieombudsmannen framhållit, länder

det ofta den häktade till fördel, om polismyndigheten har tillfälle att verkställa

en omfattande förundersökning rörande det brott, som föranledt häktningen,

enär härigenom sjelfva domstolsransakningen kan i väsentlig mån

förkortas. Det torde då vara skäl att ej lägga absolut hinder i vägen för

en dylik undersöknings anställande i sådana fall, då polismyndigheten kan

anses skickad att densamma företaga. Med polisväsendets utveckling i de

större städerna kan enligt utskottets åsigt antagas, att polismyndigheten

såväl med sakkunskap som med större snabbhet än domstolarne sjelfva är

i stånd att åstadkomma utredning rörande en hel del af de omständigheter,

som för målets afgörande äro af betydelse, och det bör derför, åtminstone

hvad dessa städer angår, beredas polismyndigheterna lämpligt rådrum

för verkställande af en förberedande undersökning. Ändamålsenligast

synes derför vara, att, i likhet med hvad som föreslogs i Kongl. Maj:ts

till 1886 års Riksdag aflåtna proposition angående vissa delar af rättegången

i brottmål, såsom allmän regel stadgas, att anmälan om häktning utan

uppskof skall göras hos domstolen, samt att undantag från denna regel

medgifves endast för sådant fall, att särskilda förhållanden firmas dertill föranleda.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Dock bör, i likhet med hvad justitieombudsmannen föreslagit och som

uti nämnda proposition jemväl ifrågasattes, fastslås en viss tid, exempelvis

fjorton dagar, utöfver hvilken den förberedande undersökningen ej i något

fall får sträcka sig.

Då utskottet härefter öfvergår att taga under ompröfning förslaget att

förkorta tiden, inom hvilken domstol, efter erhållen anmälan, skall företaga

ransakning med häktad person, vill utskottet visserligen medgifva, att, i anseende

till de förändrade förhållanden, som inträdt efter den tid, då nu gällande bestämmelser

i ämnet utfärdades, någon förkortning må utan olägenhet kunna genomföras.

För städernas vidkommande lärer ej någon betänklighet böra möta att,

i hufvudsaklig anslutning till hvad justitieombudsmannen föreslagit, bestämma

tiden för ransaknings företagande till högst fyra dagar från det anmälan

om häktningen ingått. Deremot äro förhållandena å landsbygden flerestädes

sådana, att den föreslagna förkortningen från tre veckor till tio dagar skulle

bereda såväl den häktade som domstolen och åklagarne afsevärda olägenheter.

I trakter, der afstånden äro långa och kommunikationerna mindre

utvecklade, skulle svårighet uppstå att få domstolen samlad inom så kort

tid. och för åklagaren blefve det mången gång omöjligt att under de få

dagar, som stode honom till buds, införskaffa prestbevis och andra handlingar,

hvilka vid domstolen måste företes, eller att föranstalta om erforderlig

vittnesbevisning i målet. Följden skulle alltså blifva, att ransakningen

till olägenhet för den häktade måste uppskjutas. Vid öfvervägande af dessa

förhållanden har utskottet ansett sig ej böra ifrågasätta större förkortning

af den nu för landsbygden stadgade tiden, inom hvilken ransakning bör

företagas, än till fjorton dagar. Särskilda förhållanden i vissa orter af vårt

land torde till och med fordra uppehållande, hvad dem beträffar, af den nu

gällande bestämmelsen om tre veckors rådrum för ransakningens företagande,

och det lärer alltså böra beredas möjlighet att i sådana fall utsträcka tiden.

Det af justitieombudsmannen framstälda förslaget om bestämmelser

rörande tiden, inom hvilken underrätt bör fortsätta ransakning med häktad

person, iinner utskottet välgrundadt, och torde dessa bestämmelser lämpligen

böra affattas i analogi med de föreskrifter, som rörande ransaknings företagande

prof vas efter förhållandena bäst afpassade. Det torde emellertid ej

särskildt behöfva framhållas, att domstolen bör erhålla bemyndigande att, der

omständigheterna sådant påkalla, uppskjuta ransakningen utöfver den tid,

som för normala fall anses tillfyllest.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver det af herr Staaff väckta

förslaget om sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att den tid, hvar
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13. 23

under tilltalad person suttit häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid

utmätande af straff.

I denna fråga har utskottet en annan uppfattning än den, som kom

till uttryck i 1897 års utlåtande öfver ett då framstäldt förslag i samma

syfte som det nu föreliggande.

Utskottet förbiser visserligen icke, att det ur principiel synpunkt kan

finnas åtskilligt att erinra mot ett likställande af häktning och straff, då

syftet med den förra åtgärden är helt annat än straffets ändamål. Men

praktiskt sedt lärer emellertid få erkännas, att häktuingstillståndet till beskaffenheten

har stor likhet med frihetsstraffen, sådana de för närvarande

äro anordnade, och att de olika syftena med häktning och straff ej i någon

vidare mån komma till synes i de sätt, hvarpå häktningen och straffen äro

anordnade. Frihetens förlust utgör hufvudmomentet i såväl straffarbete som

fängelse, och det bör då ej möta synnerliga betänkligheter att låta den

frihetsförlust, som häktningen innebär, gå i afräkning på den frihetsförlust,

som i form af straff skall å brottet följa.

Hvad böter angår, måste detta straff anses medföra ett mindre lidande

än de med frihetsförlust förenade straffen, och häktningen kan då desto

mera uppväga det bötesstraff, hvarmed brottet enligt lag kunnat försonas.

Hvad 1897 års lagutskott anförde derom, att domstolarne redan nu

taga hänsyn till häktningstiden vid straffets utmätande, vill utskottet ingalunda

jäfva; men äfven om så är fallet, bör detta efter utskottets mening

ej gälla såsom skäl mot den föreslagna reformen. Först och främst har ju

praxis då redan brutit mot principen att hålla häktning och straff strängt

åtskilda, och dessutom måste det väl betraktas såsom en fördel att bestämda

regler gifvas rörande de fall, då, och den utsträckning, hvari häktningstid

får den häktade tillgodoräknas, framför att, såsom nu är fallet, det beror

helt och hållet på domstolens godtfinnande att afgöra, huruvida och i hvad

mån ett sådant tillgodoräknande må ega rum.

Då dertill kommer att, såsom motionären uttryckligen framhållit,

meningen med det framstälda förslaget ingalunda är, att den häktade under

alla förhållanden skulle ega att tillgodoräkna sig den tid, hvarunder han

suttit häktad, utan att detta skulle blifva beroende af den häktades eget]

förhållande under ransakningstiden, har utskottet funnit förslaget vara af

beskaffenhet att böra hos Eiksdagen förordas.

Med stöd af det anförda och under erinran, att herr Staaffs i motionen

111 väckta förslag kan anses innefattadt i det mera vidtomfattande

n.o

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

skrifvelseförsläg, som justitieombudsmannen i sin ofvänberörda framställning

framlagt, får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning samt herr Staaffs

motion n:o 111, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, egnade

att åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande

för brott häktade personers inställande för

domstol; samt

2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs

motion n:o 112, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det Kongl Maj:t täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande

strafflagstiftning, att den tid, hvarunder en till ansvar

för brott förvunnen person suttit häktad, må, efter

domstolens pröfning i hvarje särskild! fall, kunna till

större eller mindre del honom tillgodoräknas.

Stockholm den 23 februari 1900.

På lagutskottets vagnar:

u- p.),»; j. 1 j ,uiu j p''<

CARL B. HASSELROT.

In till/;I J., v • : •i.yimki.i ,**«M it i: »rit* Ur j

oliiilf -''J*;; Ishaf ii''jh } i ii ’,)•* ;nh Jj-.i i: - )■.,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

25

Reservation

af herrar Zetterstrand och Lindhagen, hvilka anfört: »I utskottets

utlåtande lemnas frågan öppen, huruvida häktningstiden lämpligast skall

tillgodoräknas antingen genom att hänsyn feges dertill redan vid straffmätningen

eller genom afdrag å det straff den tilltalade anses förskylt för

sjelfva brottet. Då af principiella och praktiska skäl endast det sista

alternativet bör enligt vår mening ifrågakomma, få vi såväl reservera oss

mot utskottets motivering, så vidt den afser göra gällande en annan uppfattning,

som äfven förklara, att vi i utskottets hemställan endast inlägga

en framställning i det af oss sålunda ifrågasatta syftet.»

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

slutliga behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 7 Sami

.9 Halt.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:67 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att den Hd, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må k s. 1 i texten