Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 27

1900-03-19 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:27, Lagutskottets Utlåtande N:o 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1

N:o 27.

r'' :,--M :s; • v::?. « * !, :< : .i- . -Å-ru''v !:]q>r OM

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1900, kl. 1 e. m.

V J O''"''Ii ,t’ OilOlt* >uj Tt£

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar

i gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga elfva särskilda motioner,

åsyftande ändringar i eller tillägg till gällande lagstiftning angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet.

Samtliga dessa motioner hafva afgifvits inom Andra Kammaren, nemligen

n:o 2 af herr C. Sandquist, n:o 10 af herr O. Anderson i Hasselbol,

n:o 17 af herr M. Andersson i Löfhult, n:o 20 af herr J. Bjehnérus, n:o

27 af herr J. Larsson i Presstorp, n:o 29 af herr A. J. Högstedt, n:o 35

af herr J. A. Lundström, n:o 43 af herr P. Pehr son i Törneryd, n:0 131

af herr C. G. Johansson i Aflösa, n:o 139 af herr G. A. E. Kronlund och

n:o 142 af herr E. A. Lindblad.

Herr Sandquists motion är af följande lydelse:

»Vid förra årets riksdag väckte undertecknad motion (n:o 89) i syfte

att vinna följande tillägg till 63 § uti lag af den 23 oktober 1891, angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet: »Stående dock väg
hållningsskyldige

fritt att sjelfva ombesörja vägskattens debitering och indrifning,

med rättighet att få de resterande utskylderna indrifna på sätt

om resterande kommunala utskylder stadgadt är».

Uti sitt afstyrkande utlåtande (n:o 58) säger lagutskottet beträffande

detta yrkande: »Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 19 Höft. (N;o 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

störa olägenheter, vida större än de, som åtfölja det nu stadgade uppbördssättet

genom kronobetjeningen.» Synnerligen svåra skulle dessa

olägenheter komma att blifva, menar utskottet, i sådana väghållningsdistrikt,

som bestå af »flera kommuner».

I det fall, att väghållningsdistrikt består af allenast »en kommun», medgifver

dock utskottet, att dessa »olägenheter icke skulle blifva så afsevärda».

Alldenstund min motion icke hade till syftemål att åstadkomma

något tvång för väghållningsdistrikt att öfvergifva det nu föreskrifna uppbördssättet,

utan endast åsyftade att erhålla en välbehöflig frihet för de

väghållningsdistrikt, som önska att begagna sig af ett både lämpligare och

billigare uppbördssätt, än det nu lagstadgade, alltså följer derutaf, att de

af utskottet anförda svårigheterna icke kunna utgöra några giltiga skäl

emot motionens syftemål. Under sådant förhållande dristar jag hoppas,

att motionen, å nyo väckt, skall såsom fullt berättigad beaktas.

Rörande vägskattens debitering, indrifning och redovisning finnes

stadgadt uti väglagens 63 § som följer:

»Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens derom

framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang

med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedel

är föreskrifvet, egande Konungens befallningshafvande jemväl att

förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende

till bristande tillgångar icke kunnat indrifvas.» Strax efter den nya väglagens

tillkomst hade man temligen allmänt den uppfattningen inom flera

väghållningsdistrikt, att denna paragraf icke lade något hinder i vägen

för väghållningsskyldige att antingen anlita kommunalnämnden eller uppdraga

åt annan pålitlig person att debitera, indrifva och redovisa afgifter

till vägkassan.

Undantagsvis åtminstone medgaf ock vid den tiden Konungens befallningshafvande

i Stockholms län väghållningsskyldige inom ett väghållningsdistrikt

frihet att sjelfva ombesörja, »på sätt de bäst funno lämpligt»,

vägskattens debitering, indrifning och redovisning.

Inom ett och annat väghållningsdistrikt dristade man ock, utan någon

som helst förfrågan hos Konungens befallningshafvande, efter eget godtfinnande

ombesörja vägskatteuppbörden i förlitande derpå, att obetalade

afgifter till vägkassan skulle indrifvas på samma sätt som om resterande

kommunala utskylder stadgadt är. Men snart nog nödgades man inom

dylika väghållningsdistrikt erfara, att så ingalunda vore förhållandet.

Enligt hvad man berättat för mig, har ett sådant väghållningsdistrikt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

blifvit hotadt med att »gå miste om statsanslaget», om man icke stälde

sig väglagens 63 § till efterrättelse.

Inom det väghållningsdistrikt, till hvilket jag räknas, debiteras och

indrifves vägskatten ännu, enligt väghållningsskyldiges beslut, af dertill

utsedd person. Och detta enkla och billiga uppbördssätt har visat sig

vara utmärkt bra, så långt det »sunda bondförståndet» fått gälla, men

tyvärr icke längre; ty väghållningsskyldige i närmast liggande stad hafva

vägrat, så har man sagt mig, erlägga vägskatt för ett staden tillhörigt,

inom väghållningsdistriktet liggande hemman för att sålunda framtvinga

tvångsuppbördssättet, enligt anförda 63 §. Då vägskatten uppbäres och

användes inom väghållningsdistriktets kommun, frågar man sig med rätta:

hvarför skola väghållningsskyldige inom samma kommun vara fråntagna

rättigheten att sjelfva, »på sätt de för godt finna», låta debitera och indrifva

vägskatten?

Då kommunerna i flera årtionden ansetts mogna för att ombesörja

debitering och uppbörd af kommunalutskylderna genom af dem valda

kommunalnämnder, så borde väl ock väghållninggsskyldige anses mogna

nog för att sjelfva ombesörja vägskattens debitering och indrifning genom

af dem valde uppbördsmän. Men icke blott frihet för och mognad hos

de väghållningsskyldige äro talande skäl för denna sjelfombesörjningsrättighet.

Kändt är, att inom alla sådana väghållningsdistrikt, der inga industriella

inrättningar finnas, måste den i mantal satta jorden nästan ensam ännu

vidkännas väghållningsbördan, ty den ringa del af vägskatten, som inflyter

ifrån lägenhetsegare, några få handlande och kapitalister, förmår

icke att i någon nämnvärd mån minska densamma.

Väghållningsskyldige hafva derför af nöden att på sådant sätt få ombesörja

sina väghållningsangelägenheter, att förvaltningskostnaderna icke

blifva allt för känbara.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte

för sin del besluta: att 63 § uti lag den 23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, måtte erhålla tillägg af följande

innehåll:

»Stående dock väghållningsskyldige fritt att sjelfva ombesörja vägskattens

debitering, indrifning och redovisning, med rättighet att få de

resterande utskylderna indrifna, på sätt om resterande kommunala utskylder

stadgadt är.»»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Herr 0. Anderson anför uti sin motion:

»Att en rättvisare grund för väghållningsbesvärets utgörande på

landet blef lagd vid antagandet af väglagen af den 23 oktober 1891, är

utan allt tvifvel.

Det myckna klandret öfver nämnda lag är dels berättigad^ dels oberättigadt.

Att en allmän lag skall vara fullt passande i alla förhållanden

och för alla, är icke tänkbart; att en ny och så omfattande lag skulle

blifva svårhandterlig och i vissa fall missförstådd under öfvergången till

det nya med åtföljande nyintagna vägar och vägdelningar, är icke underligt,

och att full rättvisa i fördelningen af vägunderhållskostnaden skulle på

en gång få inrymmas i lagen, torde vara för mycket begärdt, Men att

brister kunde upptäckas vid tillämpningen af en så omfattande lag är

icke heller så underligt, och inom Riksdagen erkännes, att det är brister

i lagen och behof af ändringar i densamma, fastän olika meningar gjort

sig gällande om tiden och sättet för dess afhjelpande.

Undertecknad har studerat väglagens såväl text som tillämpning i

praktiken från dess början och kan icke inse behofvet af en allmän revision

af densamma, men mycket väl behofvet af lagändringar, dels för

vinnande af mera rättvis fördelning af underhållskostnaden och dels ändringar

till förtydligande och bristers afhjelpande.

I likhet med flere motionärer samt det ärade lagutskottets förslag

och Andra Kammarens beslut vid förliden riksdag anser jag rättvist och

billigt, att punkt 3 af mom. d i 6 § af väglagen bör utgå.

I 47 § väglagen fins ingen bestämmelse angående hvilka myndigheter

som hafva att föranstalta om val af två ledamöter i den omförmälda särskilda

nämnden, och bör för den skull införas ett tillägg, att kallelse till

ifrågavarande val skall utfärdas af kommunalstämmas ordförande då valet

förrättas å kommunalstämma, af vederbörande domhafvande då valet sker

inför häradsrätten, och för den händelse något val eger rum inför Konungens

befallningshafvande eller annan af Konungens befallningshafvande

bestämd myndighet, af den myndighet som valet förrättar.

I 51 § väglagen fins icke uttryckt någon bestämmelse, hvilken som

skall bekosta tryckningskostnaden i länskungörelsen för nämndens uppskattningsinstrument.

Med stöd af ordalydelsen i paragrafen ha säkert de allra

flesta antagit, att kungörandet skulle ske på statens bekostnad, och detta

antagande vinner stöd genom bestämmelsen i 47 §, att Konungens befallningshafvande

väljer ordförande och halfva antalet af nämnden, samt

att nämndens uppskattning hufvud sakligast afser att få utrönt, huru mycket

staten skall betala till de vägunderhållningsskyldige in natura, hvarför

mycket missnöje uppstått, då krafräkningar kommit väghållningsskyldige

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

till Landa. Det bör intagas i paragrafen ett tillägg, att kungörandet skall

ske på statens bekostnad.

I 39 § väglagen bestämmes om fyrktalssättningen, men det är eu

brist i lagen, att det icke lins någon bestämmelse om hvem skyldigheten

åligger att upprätta vägfyrktalslängder, ej heller om längdens

justering, hvilket åstadkommit många olägenheter, och torde vara lämpligt

att vid 59 § väglagen införa ett nytt moment derom, att skyldigheten

att upprätta vägfyrktalslängder torde lämpligast åläggas vederbörande

kommunalnämnder, som ändock ha taxeringslängderna till hands, och att

längderna underkastas enahanda granskning, som i fråga om kommunens

fyrktalslängd linnes föreskrifven.

Då den tolkning af väglagens 60 § gjort sig gällande, att statsbidrag

vägrats för sådana oindelta vägar, som underhållas af vägstyrelsen

på vägkassans bekostnad och uttaxerade medel af väghållningsskyldige

in natura, men då sådana vägar äro af lika beskaffenhet och sammanhang

med de indelta, så bör 60 § ändras till ordalydelsen så, att statsbidrag

skall utgå för all landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen

in natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt af

hela distriktet eller dess vägkassa, som de in natura underhållsskyldige

deltaga i.

Underhåll af broar, som icke ingå uti vägdelning, samt färjor, hvilka

underhållas af vägkassan och medel, uttaxerade af väghållningsskyldige

in natura, har ett så nära samband med vägarne, att jemväl för dessa bör

på samma skäl statsbidrag till samma belopp utgå. Vinter- och sommarvägunderhållet

är en känbar tunga för jordbrukaren. Visserligen blef

bördan utjemnad och för en stor del af dem lindrigare genom den nya

väglagen, men i de många distrikt, der nya vägar intagits ända till

samma väglängd som förut underhållits, så att efter ny vägdelning

dubbelt så lång väg skall underhållas, är det gifvet, att naturavägunderhållet

blir dyrare och derigenom klagan öfver vägunderhållsbördan berättigad.

Statsbidraget till in-natura-underhållet å indelta vägarne sommartid

ansågs från början vara för lågt tilltaget, och tiden synes nu vara

inne att öka statsbidraget till en femtedel af uppskattade in-naturaunderhållskostnaden

sommartid, hvarför jag vördsamt skall föreslå, att

60 § i väglagen ändras till femtedel af statsmedel i stället för en

tiondedel.»

På grund af hvad sålunda anförts föreslår motionären, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar af lagen an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

gående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 i

syfte,

a) att skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af allmän

väg, bro och färja utsträckes till inkomst genom aflöning eller med enskild

tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,

lifränta och undantagsförmån, för de fall att sådan inkomst uppgår

till minst ett tusen kronor;

b) att föreskrift meddelas angående hvilka myndigheter som hafva att

föranstalta om val af ledamöter i den i 47 § af berörda lag omförmälda

särskilda nämnd;

c) att stadgande meddelas derom, att kostnaden för offentliggörande

i länskungörelserna af det i 51 § af nämnda lag omförmälda uppskattningsinstrument

skall af allmänna medel gäldas;

d) att föreskrift meddelas angående tid och sätt för anförande af besvär

öfver beslut, som fattas vid det i lagens 58 § omförmälda sammanträde

med de väghållningsskyldige;

e) att föreskrift meddelas derom, att vederbörande kommunalnämnd

skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd;

f) att statsbidrag förklaras skola utgå för all landsväg, bygdeväg,

broar och färjor, som underhållas antingen in natura af de väghållningsskyldige

eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,

såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura väghållningsskyldige,

samt att utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade

kostnad lemnas en femtedel af statsmedel.

Uti de af herrar M. Andersson, Hjelmérus, Larsson och Högstedt afgifna

motionerna hemställes, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att

(JO § 1 mom. i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

skall erhålla följande förändrade lydelse:

Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas en

femtedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande vägstyrelse

för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem, som berörda vägunderhåll

bestrida.

Till stöd för berörda yrkande anför herr Larsson:

»Uti 60 § 1 mom. af lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet stadgas, att »utaf den för vägunderhåll

in natura uppskattade kostnad lemnas en tiondedel af statsmedel, hvilket

bidrag utbetalas till vederbörande vägstyrelse för att på lämpligt sätt tillhandahållas

dem, som berörda vägunderhåll bestrida»; och motiveras denna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 7

bestämmelse uti lagutskottets utlåtande n:o 31 vid 1891 års riksdag med

följande ord:

»Sålunda har utskottet, ehuru utskottet håller före, att de lindringar,

som särskilda utskottets förslag (1889) erbjöd jordbruket, voro ganska afsevärda,

likväl ansett sig böra, i syfte att bereda ytterligare lindring åt

dem, som bestrida naturaunderhållet, och på samma gång i någon mån

minska de nya beskattningsföremålens börda, förorda ett statsbidrag med

belopp, som motsvarar en tiondedel af nämnda underhålls uppskattade

värde.

För billigheten af ett statsbidrags beviljande talar onekligen den omständighet,

att underhållet af de allmänna vägarne, såsom många gånger

blifvit framhållet, i viss mån kan betraktas som ett statsändamål, till hvars

fyllande alla samhällsmedlemmar böra bidraga. Ett dylikt bidrag, väl

afpassadt, synes äfven vara den lämpligaste formen för deras deltagande

i väghållningsbesväret, hvilka ansetts böra befrias från medverkan till

vägkassans bildande. Detta statsbidrag kommer visserligen direkt allenast

naturaunderhållet till godo, men genom en bestämmelse i den rigtning,

att statsbidraget skall afräknas från det belopp, hvartill sagda underhåll

värderats, kommer detsamma att verka till lindring äfven för dem, som

hafva att endast lemna pennin gebidrag till vägkassan, då ju utdebiteringen

till nämnda kassa i viss mån bestämmes af naturaunderhållets uppskattade

värde. De motionärer, som förordat ett statsbidrag, hafva emellertid,

enligt utskottets åsigt, gått för långt i sina anspråk. Utskottet föreställer

sig nemligen, att med de lindringar, som särskilda utskottets förslag

innebär, ett statsbidrag af den storlek, utskottet här ofvan angifvit,

måste anses vara tillräckligt och egnadt att i väsentlig mån förringa betydelsen

af de mot särskilda utskottets förslag rigtade anmärkningar i

fråga om dess förmenta oförmåga att bereda tillräcklig lindring åt det af

väghållningsbördan tryckta jordbruket.

Vid tillämpningen af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet har emellertid i verkligheten visat sig, att i följd af statsbidragets

otillräcklighet den sålunda afsedda »lindringen åt det af väghållningsbördan

tryckta jordbruket» i regeln alldeles uteblifvit, och att lagens

syfte i det hänseendet kan anses förfeladt, hvadan uppmärksamheten helt

naturligt redan rigtats å behofvet att genom nya förslags framställande

eftersträfva ändamålets vinnande. Bland dessa förslag synes mig det om

ökandet utaf »bidraget af statsmedel» vara det, som å ena sidan bäst

löser svårigheten och å andra sidan bör hafva största utsigt till framgång,

enär det ju kan åberopa sig på efterföljansvärda föredömen i utlandet

och det obestridliga behofvet af lindring i de tryckande kommunala

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

bördorna genom anlitande af statsverkets öfverflöd. Så hafva till exempel,

enligt den af statistiska centralbyrån utarbetade statistiken öfver »kommunernas

fattigvård och finanser», i landsbygdskommunerna utgifterna ökats

från 14,998,509 kronor år 1874 till 32,142,563 kronor år 1897 och de

utkräfda »utskylderna» från 10,834,285 kronor år 1874 till 20,757,107

kronor år 1897.

Under sådana förhållanden som de nu anförda synes mig billighet

och rättvisa fordra, att staten än ytterligare bispringer den af utgifter

för ett så allmänt ändamål som vägunderhållet tryckta landsbygden, hvilken

ju för sina behofs fyllande icke åtnjuter de rika inkomster, som städerna

erhålla.»

De öfrige motionärerna motivera sitt yrkande med en hänvisning till

hvad vid förra årets riksdag anfördes uti då afgifna motioner i ämnet.

Uti den af herr Hjelmérus afgifna motionen hafva sju af Andra

Kammarens ledamöter instämt.

Herr Lundströms motion är af följande lydelse:

»Under den tid, som förflutit sedan lagen om väghållningsbesvärets

utgörande på landet af den 23 oktober 1891 trädde i kraft, har vid tilllämpningen

af 60 § i nämnda lag gjort sig gällande den princip, att

statsbidrag vägrats för sådana icke indelade vägar, som underhållas på

vägkassans bekostnad, oaktadt underhållskostnaden för dessa vägars underhåll

sommartiden uttagits endast af sådana fastighetsegare, som enligt

väglagen haft att vägunderhållet in natura bestrida.

I ett inom öfre Norrland beläget väghållningsdistrikt hade på grund

af Kongl. Maj:ts bref — den 20 november 1883 — Konungens befallningshafvande

föreskrifvit, att i fråga om en viss omlagd väg densamma skulle

underhållas af de hemmansegare, som deltagit i underhållet af den gamla

vägen, i förhållande till deras förra underhållsskyldighet af sagde väg,

äfvensom rörande en nyanlagd väg, att underhållet af denna skulle bekostas

af vägdistriktet gemensamt och utbjudas på entreprenadauktion i

skilda utrop om Uo mil och anbuden pröfvas af de fullmägtige, som af

kommunerna årligen utsågos för tingslagets angelägenheter.

Vid 1895 års ingång, då väglagen trådde i kraft, fans således inom

distriktet dels indelad väg, som underhölls af respektive vägunderhållsskyldige

hemmansegare, dels icke indelad väg, som skulle underhållas af

sådana fastighetsegare, hvilka blifvit befriade från underhåll af lotter å

annan indelad väg, och slutligen icke indelad väg, som underhölls gemen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

samt af hela vägdistriktet. Härtill kom, att samtidigt med nya väglagens

tillämpning genomfördes ändring i vägdistriktets omfång, hvarigenom en

del förut indelad väg kom att falla inom ett annat väghållningsdistrikt,

och derigenom kommer ett antal vägunderhållsskyldige att befrias ifrån

sina väglotter utan att öfvertaga annan väg i utbyte.

För att undkomma alla dessa ojemnheter i vägunderhållsbördan, beslutades

och begärdes vägdelning. Men innan denna hunnit mer än knappt

påbörjas, inträffade emellertid, att Kongl. Maj:t genom resolution — den

24 april 1896 — ålade vägdistriktet att öfvertaga och för framtiden underhålla

en under anläggning varande väg af något öfver 5 ny mils längd.

Med anledning deraf erhölls Konungens befallningshafvandes medgifvande

att uppskjuta vägdelningen, hvarefter samtlige in natura väghållningsskyldige

öfverenskommo att öfverlemna sina väglotter till vägstyrelsen,

som på deras bekostnad skulle ombesörja vägunderhållet sommartiden,

till dess ny vägdelning inom vägdistriktet blifvit faststäld, med rätt för

vägstyrelsen att hos vederbörande myndigheter uttaga vägdistriktet tillkommande

statsbidrag enligt 60 § af väglagen.

Enligt dessa bestämmelser och med ledning af upprättadt och laga

kraftvunnet uppskattningsinstrument, hafva vägdistriktets fastighetsinnehafvare,

som det vill synas, i öfverensstämmelse med 60:de paragrafens

mening åtnjutit statsbidrag med en tiondedel af uppskattade värdet för

underhållet af distriktets vägar, intill dess vederbörande nu till en början

för åren 1895—97 återfordrat viss del af det utleinnade statsbidraget på

den grund, att sådana vägar, som icke varit till natura-underhåll indelade,

ingått i den uppskattade vägunderhållskostnaden.

Enär det utan tvifvel varit lagstiftarnes mening, att statsbidrag bör

komma dem till godo, som vägunderhållet bestrida, och då förhållanden

kunna inträffa, som göra det nödvändigt för ett väghållningsdistrikt att

för någon tid ombesörja vägunderhållet på annat sätt än genom vägarnes

indelning, samt då inga skäl torde förefinnas att för statsbidrags erhållande

göra skilnad mellan de vägar, som underhållas genom arbete, och dem,

som underhållas medelst penningsammanskott, synes det lämpligt att genom

ändring af 60 § i väglagen fastslå den grundsats, att statsbidrag skall utgå

för all landsväg och bygdeväg jemte broar och färjor, som underhållas

antingen af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt på hela distriktets

eller dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres

af de in natura väghållningsskyldige.

På grund af det ofvan anförda får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kong]. Maj:t

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring af 60 ^ i

lutt. till Kikad Vrol. 11)00. 7 Samt. I!) Höft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober

1891 i syfte:

att statsbidrag förklaras skola utgå för all landsväg, bygdeväg, broar

och färjor, som underhållas antingen in natura af de väghållningsskyldige

eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,

såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura väghållningsskyldige.

»

Herr Pehrson lemnar uti sin motion till en början en redogörelse

för antalet motioner om ändringar i väglagen, som från denna lags tillkomst

afgifvits, samt för den behandling, ändringsförslagen undergått inom

lagutskottet vid de tre senaste riksdagarne, och fortsätter derefter:

»Af det nu sålunda meddelade, sammanstäldt. med den behandling af

ifrågavarande ämne, som föreligger i hithörande komitébetänkande och de

deröfver afgifna utlåtandena, i Kongl. Maj:ts proposition till 1889 års

Riksdag och de talrika motionerna vid flera riksdagar, i utlåtanden från

särskildt utskott och lagutskottet samt i kamrarnes protokoll, torde tydligt

nog framgå, att antalet särskilda fall, i hvilka ändring af gällande

väglag med fog kan ifrågasättas, är ganska stort och i verkligheten större,

än motionernas hemställanden angifva, samt att framför allt annat just

»några af lagens hufvudgrunder» äro väl förtjente att granskas och lämpas

efter de mycket olika lokala förhållanden, som faktiskt förefinnas i så stor

omfattning i vårt vidsträckta land. Så synnerligen vigtiga omständigheter

som indelningen i väghållningsdistrikt, utjemnandet på bästa sätt af

väghållningsbördan för de henne bärande samt formen för de mest gagnande

och rättvisa understöd från statens sida till samma bördas lättande och

utjemnande hafva nemligen, i samband med påvisandet af den gällande

lagstiftningens bristande förmåga att motsvara de billiga anspråk, man

måste ställa på densamma i afseende på just dessa hennes väl allra vigtigaste

»hufvudgrunder*, allt mer lagt i dagen behofvet af en fullständig

revision af samma lagstiftning.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag härmed hemställa, att

Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t

täcktes underkasta gällande väglag en fullständig revision, i syfte af

dels ett rättvisare utjemnande och ett kraftigare underlättande genom

statsunderstöd af väghållningsbördan, dels äfven en behöflig förbättring

af lagens detaljföreskrifter, samt derefter till Riksdagen inkomma med

de förslag, hvartill denna revision kunnat föranleda.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

11

Herr Johansson anför uti sin motion:

»Vid förlidet års riksdag aflemnade undertecknad in. fl. till Andra

Kammaren motionen n:o 59, hvari yrkades dels sådan förändring af

väglagens 6 § d), att 3 punkten skulle derur utgå, och dels att 59 §

i samma lag förändrades derhän, att debiteringsgrunden för annan

fastighets deltagande i väghållningsbesvären blefve densamma som för

jordbruksfastighet.

Den ifrågasatta förändringen af 6 § tillstyrktes af lagutskottet och

bifölls af Andra Kammaren, me» i afseende på 59 § gjorde sig motsatta

åsigter gällande. Detta senare skedde dock ej derför att utskottet

ansåg den begärda förändringen vara obefogad, utan blott, så

vidt jag kunnat finna, af den orsaken, att det ej syntes utskottet lämpligt

att då utsträcka skyldigheten för väghållningsbesvärets utgörande.

Den åsyftade reformen borde följaktligen först framdeles genomföras.

För min del kan jag dock ej gilla utskottets uppfattning i detta

afseende. Ty jag håller tvärt om före, att tiden för den sålunda önskade

lagändringen redan var inne, då den nu gällande väglagen

trädde i kraft. Och det är med anledning häraf jag, under åberopande

af den motivering, som förlidet år åtföljde ofvan angifna motion, äfven

i år återkommer med densamma, och hemställer, att Riksdagen beslutar:

dels att 6 § d) punkten 3 får ur väglagen utgå, och dels att

59 § a) och b) får följande förändrade lydelse:

a) att fastighet, med undantag af staten och menighet tillhöriga

allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet;
b)

att dessa skogar och frälseränta påföres en vägfyrk för hvarje

400 kronor af taxeringsvärdet.»

Uti motionen hafva två af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Herr Kronlunds motion är af följande lydelse:

»Sedan jag i en till förra årets Riksdag afgifven motion utförligt

redogjort för de stora ojemnheter, som förefinnas i nuvarande fördelningen

af vägunderhållsskyldigheten, och föreslagit åtgärder afseende

afhjelpande af dessa, men lagutskottet, der motionen behandlats, afstyra

densamma, med antydan, att den särskildt inom Norrland tryckande

vägbördan borde kunna lindras genom statsunderstöd till de af

vägunderhållet särskildt betungade väghållningsdistrikt äfvensom genom

förändringar i distriktens storlek, samt Riksdagen derpå bifallit lagutskottets

hemställan, så tillåter jag mig äfven i år återkomma till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

samma ämne. Jag åberopar dervid den utredning, jag till förra årets

riksdag åvägabragt.

De för hvarje år till stort antal återkommande motioner om ändringar

i väglagen visa otvetydigt behofvet af en omarbetning af densamma.

De hufvudpunkter, som dervid synas mig böra komma under ompröfning,

äro frågan om en rättvisare fördelning af vägbördan mellan

de olika väghållningsdistrikten, ett ökadt statsbidrag, dess utgående i

förhållande till vägbördans relativa •storlek inom de särskilda väghållningsdistrikten

samt vägbördans fördelning på flere skatteobjekt, än

hvad nu är fallet, äfvensom ett ökadt deltagande i vägbördan från vissa

skatteobjekt.

Då emellertid en förändring i väglagen i dessa delar torde medföra

nödvändigheten af en omarbetning af väglagen jemväl i andra

delar, och detta lämpligen torde ske vid en allmän revision af samma

lag, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta i nu antydda rigtning

omarbeta nu gällande väglag och för Riksdagen framlägga förslag

till de förändrade bestämmelser, som deraf kunna blifva en följd.»

Herr Lindblad anför:

»Alltsedan nya väglagen började tillämpas och dess bestämmelser

således ifrån att stå på papperet komma till praktisk användning, ha

tid efter annan talrika ändringsförslag sett dagen och vid riksdagen

gifvit anledning till årligen återkommande motioner. Om också en del

af önskemålen hafva befunnits gå tvärtemot hvarandra, så torde dock

mängden af motionärer nogsamt vittna derom, att lagen ej arbetar fullt

till nöjes. Visserligen har Riksdagen hittills stält sig afvisande mot

hvarje ändring och framförallt önskat att låta erfarenheten vid lagens

tillämpning stadga åsigterna; och detta förfaringssätt har ju mången

ansett vara klokt och berättigadt. Men det börjar nu föreiigga snart

tio års erfarenhet sedan lagen antogs, och man kan med visshet förutsäga,

att, innan vederbörlig utredning hinner att blifva verkstäld, och

i all synnerhet innan Riksdagen hunnit att ena sig om eu definitiv ny

lydelse af lagen, hafva vi nog hunnit ett godt stycke in på det andra

decenniet. Det kan ej heller vara rätt klokt, att, då man på många

orter redan kommit till insigt om att ändrade bestämmelser äro nödvändiga,

och då under tiden nya vägdelningar pågå och hinna afslutas,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

hvilka borde vara ämnade att ega bestånd för långliga tider, man ej nu

skulle börja att draga nytta af den redan vunna erfarenheten, utan alltjemt

pålägga de nya vägkållningsdistrikten nya lärpenningar, likasom

om man ej redan hunnit experimentera tillräckligt. Bör derför lagen

verkligen ändras, så bör den ändras snart. Det nya seklet kan ju få

utgöra en anledning att önska de ändrade förhållandena genomförda

vid dess början.

Hvilka åsigter i detalj man nu än må hysa om vägbesväret och

väglagen, så kan man dock töras påstå, att det är två hufvudprinciper,

som numera kämpat sig fram och så godt som blifvit fastslagna, och

do äro, den ena, att vägarna fylla ett statsändamål (ej som förr ett

enbart jordbruksintresse), den andra, att vårt land är för vidsträckt,

dess natur och resurser för vexlande, för att kunna intvinga vägbesvärets

praktiska utgörande i en enda form. Man behöfver blott tänka på

den ofantliga olikheten mellan det bördiga, tätt bebyggda Skåne och

det vidsträckta Norrland.

För utjemnande af detta besvär, som enligt sin egen natur måtte

vara ganska ojemnt, sökte man en tid (se vägkomiténs betänkande) att

medelst stora distrikt — landstingsområdet — och eu för dessa anordnad

förvaltning och vägkassa finna en jemnare, om också icke billigare

fördelning. Det är emellertid påtagligt, att vägbesväret är af den natur,

att det måste lokaliseras så mycket som möjligt, och att de olikheter,

som till följd häraf nödvändigtvis uppstå, endast kunna utjemnas med

penningar. Staten kan nog icke direkt åtaga sig vägunderhållet, som

då lätt nog blefve för dyrt; men medelst statsbidrag — olika i mån af

svårare vågtunga — borde man kunna utjemna olikheterna bättre än

måhända medelst landstingsbidrag.

Entreprenadsystemet har, i synnerhet i Norrland, sina stora anhängare.

Mot detsamma kan man hysa sina betänkligheter, att genom

öfverenskommelser på förhand kostnaden skulle bli oskäligt dyr; häremot

finnas visserligen korrektiv, om man inrättade sommarväghållningen

ungefär i likhet med vinterväghållningen förmedelst tvångsentreprenader.

I alla händelser torde det dock i flertalet jordbruksdistrikt

i södra och mellersta delarne af landet qvarstå önskan, att hvarje hemman

skall få sin andel in natura att underhålla, och man torde derför

ännu länge böra räkna med detta sätt.

Vill man derför, såsom naturligt är, utgå från den nuvarande lagen,

så gäller det endast att i densamma söka åstadkomma de förändringar

och tillägg, som nu ofta framhållits och delvis gillats, delvis också

sparats till eu samfäld, grundligare revision. Allt för väl känner jag,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

att sjelfva lagtexten ingalunda kan tillfredsställande formuleras af mig

så att säga på rak arm, men för att få ett åskådningsmaterial, som

ansluter sig till nu gällande väglag och blott inför de ändringar, som

synas allra nödvändigast böra ifrågasättas, framställas härmed paragrafvis

såväl utkast till ny lydelse af vissa punkter, som äfven de motiv,

som kunna tala för dessa ändringar.

§ 5. I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och

färja utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två

eller flere väghållningsdistrikt, eller äro två eller flere härad eller delar

deraf då förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af

härad eller delar deraf till ett sådant distrikt må derefter ske i sammanhang

med vägdelning på sätt nedan sägs.

På grund af stadgandet i 82 § hafva väghållningsdistrikten blifvit

bestämda och kunna icke ändras utan i sammanhang med förnyad vägdelning.

Det låter dock tänka sig och har jemväl i praktiken framträdt

behof af att, äfven då vägdelning efter nya väglagen första gången

förekommer, kunna förändra den förut bestämda indelningen i väghållningsdistrikt.

För att möjliggöra detta, tarfvas såväl ändringen här

ofvan i 5 § som äfven i kommande 41 §.

§ 7. Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs

hållande i laggildt skick, åligger all jordbruksfastighet med minst 500

kronors taxeringsvärde med undantag af staten eller menighet tillhöriga

allmänningsskogar, som ej äro till enskild disposition upplåtna, s. k. rekognitionsskog

ar.

De beskattningsföremål, hvilka icke utgöra vägunderhåll in natura,

bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet

gemensam vägkassa.

Som jordbruksfastighet under 500 kronors taxeringsvärde i regel

saknar egna dragare, och då vägunderhållet för en sådan liten del blir

onödigt mycket dyrare in natura än med penningar, föreslås, att dylika

små jordbruk endast påföras vägskatt enl. 60 § mom. 3 a) och b). Skall

statsbidraget såsom hittills utbetalas till väghållaren, då bli dylika små

belopp mycket besvärliga att fördela.

Egostyckningsförfarandet har visserligen åberopats såsom ett teoretiskt

giltigt skäl häremot, i praktiken skulle dermed endast blifva medgifvet

ett litet steg i rigtning mot entreprenadsystemets delvisa införande.

I § 10 finge man såsom konseqvens af föregående ändring i § 7

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 15

införa samma förbehåll: jordbruksfastighet med minst 500 kr. taxeringsvärde.

§ 12. År jordbruksfastighet afsides liggande — — — laga kraft.

I fråga om sådant vägunderhåll, som är den vägliållningsskyldige

tilldeladt utom hans socken, eger vägstyrelsen ej att motsätta sig den vägliållningsskyldiges

i behörig tid gjorda begäran.

Ofvannämnda bidrag — — — ombesörja.

Om vägstyrelsen i allmänhet kan finnas mindre böjd för att bli

väghållare, får man ej undra på, men man torde böra söka någon garanti

beträffande de för den enskilde mest betungande fallen. Genom

det föreslagna tillägget skulle man kunna befordra, att »hvar och en

får stanna med väggrusning inom sin egen socken», och att vägkassan

får förmedla bortlemnandet på entreprenad af förekommande »utsocknesbitar».

§ 12 b [13]. I trakter, der afstånden mellan bebyggda gårdar lägga

svära hinder för en jemn fördelning mellan naturapligtige väghållare, äfvensom

för undvikande af större förskjutningar af väglotterna in i annan

socken, ega de vägliållningsskyldige rätt att besluta om vägunderhållets utgörande

helt och hållet eller ä större eller mindre delar af vägen förmedelst

entreprenad, hvarvid på förslag af vägstyrelsen Konungens befallningshafvande

eger att fastställa lämpligt förfaringssätt för en tid af tio

är, sedan de vägliållningsskyldige blifvit tvenne gånger derom hörde.

Konungens befallningshafvande kan dervid, om kostnaden skulle ställa

sig väsentligt högre än efter uppskattning, som i 46 § omförmäles, sä väl

bestämma, hvilka hemman som må vägunderhållet in natura utgöra som

ock efter skälighet jemka och fastställa ersättningsbeloppen.

Som det vid många vägdelningar visat sig nyttigt att kunna afskilja

vissa våglängder och upplåta dessa på entreprenad att betalas af

vägkassan och såmedelst undvika en del svårare förskjutningar, och då

derjemte hufvudsakligen inom Norrland och möjligen på andra platser

intresset är stort för hela vägbesvärets upplåtande på entreprenad, så

har det synts rimligt att inrycka bestämmelser härom såsom möjliga.

Det har dock förefallit nödvändigt att åt Konungens befallningshafvande

uppdraga skyddet af minoritetens berättigade intressen äfvensom möjlighet

att, på sätt G9 och 72 §§ medge i fråga om vinterväghållningen,

förekomma att entreprenadsummorna för sommarväghållningen stiga

oskäligt högt. Att såsom nu en enda väghållare skulle kunna genom

att klaga förhindra en utväg, som kan bevisligen vara till nytta för så

godt som hela distriktet, måste anses origtigt. Erfarenhet saknas ej

heller derom, att så praktiseras.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets tJtlåtande N:o 27.

§ 33. Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs

underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans

anvisning.

Vill någon å annan mark taga--ersättning derför skall utgifvas.

Ligger grustaget på kronans mark, må, äfven om denna är utarrenderad,

ersättningen derför endast utgå med det belopp, som kan finnas

skäligt att utgöra ersättning för intrånget och för vägs underhåll till

grustaget.

Före 1895 hade man enl. 25 kap. byggningabalken rättighet att

gratis taga grus och sand till allmänna vägarne från all utmark. Visserligen

har jordeganderätten genom nya väglagen blifvit strängare

proklamerad, men det synes ingalunda vara lämpligt, att, då staten har

skyldighet att gifva kontanta bidrag till väghållet, staten samtidigt tar

betaldt för grus, som kan förefinnas på kronoegendom. Om denna är

utarrenderad, bör ju ej heller arrendator!! tillförsäkras någon extra inkomstkälla

deraf, utan den ersättning, som bör ifrågakomma, kan lämpligen

inskränkas till bekostandet af ordentlig väg samt betalning för

skada och intrång. På sådana vilkor synes tillrådligt att öppna grustag

äfven på kronans inegojord, då antagligen i grusfattig ort såväl kronoarrendatorn

som den öfriga allmänheten dermed äro mest betjenta, och

kronan gerna kan och bör föregå med liberala exempel, som befordra

ett allmännyttigt ändamål, förutsatt att man bibehåller full garanti mot

missbruk och full ersättning för skada.

§ 41. Sedan förrättning smannen från Konungens befallningshafvande

erhållit vägtalslängd för v äg distrikt et, skola till en början följande frågor,

på sätt här nedan sägs, till handläggning företagas, nemligen:

l:o) bestämmes om de vägar, som skola i vägdelningen ingå samt

deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) föreslås till urskiljande de broar, som ej böra till vägtrummor

hänföras och som således skola från delningen undantagas för att medelst

vägkassan underhållas, samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden eller om

två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, i fall fog dertill

kan förefinnas.

§ 42. Så snart sammanträde om dessa frågor hållits med de väghållningsskyldige,

fortsättes förrättningen medelst vägarnes uppmätning och

gradering; åliggande förrättningsmannen att, innan förrättningen åter

företages, minst 14 dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor

kungöra dagen och stället för förrättningens fortsättande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Vid vägs gradering — — deremot beräknas.

§ 43. Sedan förrättning smannen vid uppmätning och gradering af

vägen haft tillfälle att äfven granska och komplettera förslaget rörande de

broar, som skola af vägkassan underhållas, hålles ett nytt sammanträde,

hvarvid de vägliållningsskyldige med ledning af gjorda beräkningar må söka

ena sig om lämpligaste sättet för delningens verkställande.

Kan enighet härom ej uppnås, upprättar förrättning smannen med gode

männen eget förslag, som i samband, med öfriga frågor hänskjutes under

Konungens befallningshafvandes pröfning, som meddelar beslut, hvarvid

lämplig hänsyn bör tagas till att vägunderhållet in natura — med aktgifvande

på tillbörlig jemnhet — blir ordnadt med minsta möjliga förskjutningar

för de vägliållningsskyldige.

Vägdelningar ske nu i allmänhet på så sätt, att, sedan, första sammanträdet

hållits, som afgjort hvilka vägar som skola ingå i delningen,

och hvarvid föreslagits, hvilka broar må öfvertagas af vägkassan, vägdelningsförrättaren

och uppskattningsmännen företaga en resa genom

hela distriktet, för att bese broarna och såmedelst kunna upprätta det

förslag, som 42 § omtalar. Hela denna rundresa synes kunna inbesparas

och i stället förenas med den sedermera förekommande uppmätningsoch

raderingsgången. Derjemte synes det vara alldeles för tidigt att

enligt 42 § Konungens befallningshafvande slutligen afgör någon del af

vägdelningsfrågan, innan någon grundlig undersökning och gradering

företagits. Uppskjutes denna Konungens befallningshafvandes åtgärd

att företagas i sammanhang med öfriga frågor, så vinnes en på verklig

undersökning grundad kännedom, och man blefve i tillfälle att lämpligare

behandla hela frågan. Man kan nemligen tänka sig och det har förekommit,

att enligt ett först upprättadt delningsförslag svåra förskjutningar

uppstå. Sättet att afhjelpa dessa kan då försiggå olika: graderingen

kan visserligen på enstaka platser justeras, men i stort sedt

torde ändring af densamma ej låta sig göra; men måhända har man

förut tvekat, men kan nu inse fördelen af att taga med i delning en

mer eller mindre behöflig väg i eu trakt, som just behöfver flere vägar

att dela på för att ej skjutas för långt hemifrån med grusningen, eller

också kan man afskilja en viss väg eller väglängd till entreprenad, eller

kan man med afseende på naiaraunderhållet inrätta vissa underafdelningar

inom distriktet t. ex. på så sätt, att vissa socknar toge hufvudsakligen

sina vägar, just för att slippa eu minutiös rättvisa, som kanske

i verkligheten blott existerar — på papperet! Men förslag om allt

detta kan ej göras eller få någon betydelse, förrän en verklig undersökning

föreligger; landtmätaren kan nu uppgöra alternativa förslag,

Bill. till Rikad. Prof. 1.900. 7 Sand. 1.9 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

och först sedermera böra de väghållningsskjddige försöka komma till

en slutlig öfverenskommelse, liksom Konungens befallningshafvande kan

meddela ett praktiskt bedömande.

§ 44. Fördelningen af väglotterna på marken företages slutligen, hvarefter

det åligger förrättningsmannen att hos Konungens befallningshafvande

göra anmälan om vägdelningens af slutande samt att tillställa hvarje

länsman inom väghållningsdistriktet ett exemplar af vägdelningslängden

för att vara för vederbörande tillgängligt.

Konungens befallningshafvande utfärdar derefter kungörelse om ett

af slutning ssammanträde inför förrättningsmannen; egande derefter den som

är med delningen missnöjd — — inom trettio dagar, dock att menighet

som klagan — — — — att der förvaras.

Det synes lämpligt att afsluta vägdelningsförrättningen med ett

sammanträde, hvarvid delningsförrättaren blir i tillfälle att för intresserade

påvisa, hvar de få sina väglotter, och skälen hvarför vissa åtgärder

företagits. Från detta sammanträde må sedan klagotid räknas, då ju

densamma blir bättre känd, men likafullt klagomål antagligen lättast

uteblifva. Som det nu sker, afslutas vägdelningsförrättningen så att

säga mera omärkligt.

§ 46. För bestämmande — — arbetet.

Underhålles väg eller vägdel medelst entreprenad, så verkställes äfven

sådan uppskattning för utrönande af storleken af det statsbidrag, som skall

ingå till vederbörande vägkassa.

Med anledning af § 12 b (13) torde konseqvensen fordra, att vägkassan

får uppbära samma bidrag som andra väghållare, och att uppskattning

derför sker i samma ordning af de vägar, som underhållas

på entreprenad.

§ 58. De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill

vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse genom socknevis valda

ombud pröfva--röstvärdet efter vägfyrktal, en hvar enskild väghållare

obetaget att vid väghållningssammanträde deltaga i öfverläggningar och beslut

efter befogenhet, hvarvid motsvarande reduktion göres i sockenombudets

röstetal.

Som erfarenheten visat, att väghållningssammanträdena besökas

mycket ojemnt, praktiseras mångenstädes att välja sockenombud, som

äro skyldige att infinna sig. För att ordna röstberäkningen mellan på

så vis valda sockeuombud och enskilda väghållare torde stadgandet

böra gifvas föreslagna lydelse.

§ 60. Mom. 1. Utaf den för vägunderhåll in natura —--—

bestrida. De väghållningsskyldige ega dock äfven besluta, att förenämnda

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

19

statsbidrag får ingå till vägkassan, och må Konungens befallningshafvande

stadfästa ett sådant beslut för en tid af tio år, sedan de väghållnings skyldige

blifvit tvenne gånger derom hörda.

Mom. 2. Sådant bidrag lemnas äfven att ingå till vägkassan för

underhåll af färja eller bro äfvensom för vinterväghållningen, så snart som

uttaxering af allmän vägskatt enligt mom. 3 b) för sådant ändamål förekommer.

Statsbidraget utgår med V10 af den för hvarje föregående år enligt de

reviderade och godkända räkenskaperna utbetalda kostnaden härför, men

kan i de distrikt, der vägbesväret visat sig synnerligt betungande, efter ansökan

från vägstyrelsen och på tillstyrkan af Konungens befallningshafvande

förhöjas af Kongl. Maj:t intill halfva utbetalda kostnaden.

Mom. 3 a). Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll

af all indelad väg inom distriktet skall fördelas på de enligt 1 § till

vägunderhåll in natura förpligtade vägfyrkar efter afdrag af statsbidraget,

der som detta uppbäres af hvarje naturapligtig väghållare, eller utan dylikt

afdrag, der som Konungens befallningshafvande faststält beslut om statsbidragets

inbetalning till vägkassan. Det belopp, som enligt den för hvarje

distrikt tillämpliga fördelning sgrunden finnes belöpa sig på hvarje naturapligtig

vägfyrk, skall såsom särskild vägskatt påföras hvarje annan vägfyrk.

b) Hvad derutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter

enligt den faststälda utgiftsstaten, påföres såsom allmän vägskatt samtliga

vägfyrkar till lika andel för en hvar af dem.

Det är ett gammalt önskemål att slippa den besvärliga utportioneringen

af statsbidragen. Samma rättighet lins ju på sätt och vis redan

nu, om alla äro öfverens, men det torde vara oegentligt, att en enda väghållare

skall kunna kullkasta ett sådant beslut. Det behöfs ju t. ex. blott,

att den minsta ojemnhet i uppskattningen förekommer, eller kan man

tänka sig ren bråkighet. Då man mycket väl kan träffa de »icke naturapligtige»

väghållarne genom att bestämma deras »särskilda» vägskatt jemt

upp så mycket högre, så bortfaller det skäl, som hittills brukat anföras

mot denna fakultativa rättighet. Och ingen kan gerna föreställa sig, att

ett distrikt beslutar sig för att lemna statsbidraget till vägkassan, om ej

vägkassan behöfver beloppet och vägskatt således också erfordras.

Mom. 2. Att statsbidrag lemnas för underhållet af färja och bro samt

för vinterväghållningen, synes blott vara en rättvisa så snart man erkänt,

att vägarne fylla ett statsändamål. Att man bekommer ersättningen genom

att medlen inflyta i vägkassan, torde vara lämpligast; man befordrar dermed

vägväsendets allt bättre handhafvande både i jordbruksdistrikten och

i dem, som hafva en del andra vägfyrkar; i dessa senare öppnas dermed

lättare möjlighet till vägarnes makadamisering.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Sist i mom. 2 är införd bestämmelsen om högre statsbidrag för de

trakter, der vägunderhållet visat sig synnerligt betungande i förhållande

till befintliga skatteobjekt. Derigenom skulle staten kunna uppträda reglerande

och utjemnande för landet i sin helhet. Full rättvisa är ju alltid

svår att träffa; man kan endast gå försöksvägen och på så sätt, att Riksdagen

ställer till Konungens förfogande erforderligt anslag dertill.

Mom. 3 visar i a) den »särskilda» vägskattens beräkning för icke naturapligtige

vägfyrkar, olika allt efter som distriktet beslutar, att de naturapligtige

fyrkarne sjelfva uppbära statsbidraget eller låta det ingå till vägkassan;

b) talar om den »allmänna» vägskattens beräkning.

§ 61 utgår.

Uppgiften, som åsyftas i denna paragraf, blir, om än aldrig så korrekt

från häradsskrifvaren, dock till sin användning endast approximativ, ty

då vid fyrktalssättningen alla bråk bortfalla, så slår beräkningen efter den

summariska uppgiften alltid fel. Det kan derför ifrågasättas, om icke

paragrafen helt och hållet bör utgå, och man kan anse sig hafva nog

ledning af föregående års debitering m. m. för att leta sig till den lämpliga

nya debiteringen.

Deremot torde det vara mera praktiskt, om man i stället finge ålägga

häradsskrifvaren en annan skyldighet enligt ny lydelse af § 63.

§ 63. Mom. 1. Vägstyrelsen låter upprätta vägfyrktalslängden, och bör

denna granskas på det i 58 § omförmälda sammanträde, hvarefter densamma

öfversändes till häradsskrifvaren för införande af hvad som till

följd af årets taxeringsförrättningar eller eljest kan finnas nödigt.

Mom. 2. Konungens befallningshafvande ombesörjer —»— indrifvas.

Mom. 3. De väghållning sskyldige ega dock besluta att mot ersättning,

hvarom öfverenskommelse kan träffas, låta verkställa debitering och uppbörd

af vägskatten genom kommunalnämnderna i väghållning sdistriktets socknar

eller genom vägstyrelsen, der distriktet utgöres af en enda socken, samt med

rättighet att fä de resterande utskylderna indrifna på sätt om kommunalutskylder

är stadgadt.

På det i 58 § omförmälda sammanträde må efter vägstyrelsens yttrande

beslutas om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som på grund

af bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Hvem ombestyr vägfyrktalslängden? Olika inom olika distrikt. I regel

torde vägstyrelserna hafva bästa förutsättningarna derför, så snart man

ej vill betunga häradsskrifvarne härmed.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Vägstyrelsen har dock icke några taxeringslängder och kan icke lätt

följa ändrade taxeringar år från år. Det blir nog derför nödvändigt att

anlita kommunalnämnderna, åtminstone med lån af taxeringslängd. Och

kommunalnämnderna behöfva sjelfva en vägfyrktalslängd att tillhandahållas

å kommunalstämma vid val enligt 47, 54 och 58 §§. Deraf framkommer

sjelfmant frågan om såväl debiteringens som uppbördens förrättande

genom kommunalnämnderna, hvarvid vägfyrktalslängden också

kunde upprättas sockenvis, och vägstyrelsen blott öfvervakade och sammanförde

materialet. Upprättandet af fyrktalslängden blir alltid det besvärligaste;

att sedermera uträkna skattebeloppet blir en enkel multiplikation,

som kontrollerar sig sjelf, och uppbörden sker lätt nog i samband med

annan uppbörd.

Till följd häraf har man, förklarligt nog, velat sätta i fråga att få

hela det egentliga arbetet härmed verkstäldt på ett och samma håll och

mot in allés 3 procent i ersättning, som nu åtgår till kronans uppbördsman.

Rättigheten att träffa en dylik öfverenskommelse borde väl ej nekas.

Fordra kommunalnämnderna mera för sitt besvär, så qvarstår ju alltid

samma rätt alternativt som nu.

Man har emot uppbördens verkställande genom kommunalnämnderna

anfört besvärligheten af en vidlyftig korrespondens med flere kommunalnämnder

i stället för med en uppbördsman, kronans; men redan nu måste

vägstyrelsen anlita kommunalnämnderna för utportionering af statsbidraget

samt ersättningen för vinterväghållningen, och dermed brytes också udden

af den gjorda anmärkningen. Flerstädes få kommunalnämnderna det besväret

för intet.

Man har äfven anfört den betryggande säkerheten för att debiteringen

blir vigtig, då kronans uppbördsman handhafva densamma. Någon absolut

visshet i det fallet är dock ej skäl att hysa, alldenstund erfarenhet kan

anföras derom, att kronans uppbördsman under 2:ne år fortsatt med

debiteringsåtgärder, som aldrig af respektive vägstyrelse begärts. För sent

gjordes anmärkning härom för att kunna lagligen framdrifva en rättelse,

men de väghållningsskyldige kunde sjelfva på sammanträde besluta om

restitution.

Det sist åberopade fallet har visat nödvändigheten af att fyrktalslängderna

undergå en granskning. En sådan kan väl ske vid det ordinarie

höstsammanträdet, men som pröfningsnämndens siffror ej alltid då kunna

vara kända och äfven andra taxeringsåtgärder under året kunna vara

förbisedda, borde väl häradsskrifvaren åläggas att verkställa en jemförelsevis

lätt eftergranskning, hvarigenom förvissning kunde uppstå, att, hvem som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets Utlåtande Ä'':o 27.

än förrättar debitering och uppbörd, densamma stämmer med den upprättade

fyrk talslängden.

§ 64. Vid sammanträde .... vidtagas.

Väghållning sskyldig, som icke ätnöjes med beslut fattadt på vederbörligen

utlyst sammanträde, eger rätt att der han tilltror sig kunna visa

att beslutet kränker hans enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund

eller att det icke i laga ordning tillkommit eller att det står i strid med

allmän lag eller författning eller annorledes öfverskrider deras befogenhet,

som beslutet fattat, deruti söka rättelse genom besvär, som jemte det öfverklagade

beslutet böra till Konungens befallningshafvande ingifvas inom 30

dagar efter sammanträdet, dagen dä det afhölls likväl oräknad.

I Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län må i mål, som från

lapp markskommun till Konungens befallningshafvande fullföljes, dubbelt så

lång tid, som nu är sagd, den klagande till godo komma.

Tillägg erfordras om rättighet att klaga öfver de på utlyst sammanträde

fattade beslut. Man har redan nu anfört önskvärdheten att

göra denna klagorätt analog med den kommunala.

§ 67. Vinterväg skall — — — märkas ut.

Finnes utmed väg stängsel af trä, som visat sig föranleda bildande af

snödrifvor å vägen, kan den, som håller stängslet, af Konungens befallningshafvande

åläggas att under vintertid hafva detsamma nedtaget.

En snarlik bestämmelse föreslogs af vägkomitén, och det må erkännas

som en brist, att ej lagen känner något korrektiv, om en oefterrättlig

jordinnehafvare vide uppföra ett måhända mindre behöfligt, förut

kanske ej alls befintligt stängsel på en plats, der en annan åtagit sig

att undanskaffa snön för en förut redan måttligt tilltagen ersättning.

Att onödigtvis betunga det allmänna med dryga ersättningsbelopp för

snöhinder i bygator och dylikt kan ej heller vara rigtigt.

Flere mindre ändringar bli nog ytterligare nödvändiga och må liksom

erforderliga öfvergångsstadganden åstadkommas vid en noggrannare

utredning, hvarjemte en del nu befintliga sådana synes kunna utgå.

Man kan tänka sig, att, äfven der vägdelning nyligen skett, de nyare

medgifvandena i allmänhet skola kunna småningom tillämpas, äfven

utan besvär och kostnad med ny vägdelning.

Ändringen i § 7 kan naturligen ej komma till användning förr än

vid ny delning, men är också af den obetydliga räckvidd, att den ej

mycket inverkar på det stora hela: den kan aldrig åberopas som skäl

till förnyad delning, men väl medgifvas åt de distrikt, som ej fått sin

vägdelning afslutad.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

§ 12 kan tillämpas, blott man medger nya 6 månader efter lagens

ikraftträdande för att kunna öfverlåta dylikt vägstycke efter befogenhet

på vägstyrelsen.

Det nu framlagda förslaget gör ingalunda anspråk på att vara den

slutliga eller absolut rätta lösningen af väglagsfrågan, som så länge

stått på dagordningen. Men det är ett försök att, med bibehållande af

den nuvarande väglagens bestämmelser i hufvudsakliga delar, söka få

en del önskemål från olika orter införda såsom fakultativa rättigheter,

möjliga att besluta af de väghållningsskyldige sjelfva och med iakttagande

af att Konungens befallningshafvande eger rätt och tillfälle att

säga sitt ord, äfvensom att skydda minoritetens rätt. Positiva nya bestämmelser

ges det helt få, och de gälla i stort sedt endast de af Riksdagen

redan med sympati mötta förslagen om större bidrag från staten,

nemligen för färja, bro och vintervägshållning, hvilka bekostas af vägkassan

och der bidraget således kommer alla skattskyldige till del,

samt slutligen tanken att med vexlande statsbidrag kunna utjemna vägtungan

så långt ske kan öfver hela landet. Frågan, huruvida och efter

hvilka grunder löntagare och en del andra skatteobjekt böra deltaga

äfven i vägunderhållet, må kunna anstå, till dess ett fullständigt förslag

föreligger till Riksdagens afgörande, och till dess kunde man möjligen

äfven taga under öfvervägande, huruvida ej det extra, förhöjda bidrag,

som nu kräfves af staten, må kunna motsvaras af ett liknande bidrag

från en af landstinget omhänderhafd kassa, bildad genom tillskott från

hvarje vägdistrikt i vissa procent af inflytande s. k. särskild vägskatt

af ej naturapligtige fyrkar. Dermed skulle i viss mån motverkas den

öfverflödande rikedom, som nu faller en del vägkassor till del.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer motionären, att Riksdagen

måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om en revision af väglagen samt

att Kongl. Maj:t, så snart ske kan, ville framlägga förslag till de ändrade

bestämmelser, hvartill en sådan revision kan föranleda.

Uti motionens syfte hafva tio af Andra Kammarens ledamöter

instämt.

Då utskottet nu går att öfver berörda motioner afgifva utlåtande, vill

utskottet till en början fästa uppmärksamheten å den olikhet, som dem

emellan förefinnes derutinnan, att somliga afse allmän revision af gällande

väglag, andra endast speciella ändringar deri. Till förstnämnda grupp

höra, såsom af ofvan lemnade redogörelse framgår, de förslag, som framstälts

af herrar Pehrson, Kronlund och Lindblad, till den senare åter de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

af herrar Sandquist, O. Anderson, M. Andersson, Hjelmérus, Larsson, Högstedt,

Lundström och Johansson afgifna motionerna.

Denna omständighet har föranledt utskottet att, för vinnande af öfverskådlighet,

så anordna detta sitt utlåtande, att utskottet först afgifver yttrande

rörande de speciella ändringsförslag, som i motionerna antingen

uttryckligen framstälts eller på grund af den gifna motiveringen kunna

anses deri innefattade, hvarefter utskottet öfvergår att uttala sig om den

åtgärd, som enligt utskottets tanke bör i anledning af motionerna från

Riksdagens sida vidtagas.

Utskottet gör således början med det af herr Lindblad framstälda förslag,

som berör

5 §,

och hvilket, jemte en af honom ifrågasatt ändring i 41 §, åsyftar att

möjliggöra förändring uti väghållningsdistrikts storlek redan vid den vägdelning,

som enligt nya väglagen första gången förekommer. Detta kan

efter lagens nuvarande affattning ej ske. Sedan väghållningsdistriktets

område blifvit, på sätt 82 § föreskrifver, efter de väghållningsskyldiges hörande

af Konungens befallningshafvande bestämdt, måste nemligen dervid

förblifva, intill dess Konungens befallningshafvande med hänsyn till väsentligen

förändrade förhållanden kan finna ny vägdelning erforderlig, då äfven

frågan om väghållningsdistriktets storlek kan upptagas till förnyad

pröfning.

Utskottet kan ej heller finna, att den af motionären föreslagna förändringen

skulle vara på något sätt lämplig. Erfarenheten har redan

visat, huru svårt det är att i fråga om väghållningsdistriktets omfattning

vinna enhet bland de väghållningsskyldige och hurusom meningarna härutinnan

skarpt bryta sig mot hvarandra; och det kan då ej vara skäl att,

sedan beslut i frågan ändtligen kommit till stånd, omedelbart upprifva detsamma

genom att medgifva en med den närmast följande vägdelningen

missnöjd väghållningsskyldig rätt att bringa frågan om väghållningsdistriktets

storlek under förnyad pröfning. Faktiskt skulle emellertid detta

blifva fallet, då det helt visst alltid skall finnas någon del af distriktet,

der man är missnöjd med vägdelningen och således gerna vill begagna

alla möjligheter att få densamma undanröjd. Ett antagande af motionärens

förslag skulle alltså gifvetvis verka förlängning af vägdelningsproceduren,

utan att, såvidt utskottet kan finna, deraf skulle uppstå några verkliga

fördelar.

Hvad derefter vidkommer

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

6 §,

hafva herrar 0. Anderson och Johansson framstäf ändringsförslag, som

afse inskränkning i den enligt gällande lag stadgade regel, att inkomst

genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller

enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,

lifränta och undantagsförmån ej deltager i vägunderhållsskyldigheten.

I sådant syfte föreslår herr Johansson, att punkten 3 af mom. d) i

6 § väglagen skall utgå, hvaraf skulle följa, att ifrågavarande inkomst,

såvidt den uppgår till minst 1,000 kronor, skall, i likhet med annan inkomst

till samma belopp, deltaga i väghållningsskyldigheten.

Herr O. Andersons förslag är, af motiveringen att döma, af alldeles

samma innebörd som herr Johanssons, ehuru formuleringen af hans hemställan

gör hans yrkande mindre omfattande.

Ändring uti berörda paragraf kan anses ifrågasatt jemväl uti herr

Pehrsons yrkande om ett rättvisare utjemnande af vägbördan och uti herr

Kronlunds förslag om vägbördans fördelning på flera skatteobjekt.

Hvad nu vidkommer samtliga dessa förslag, vill utskottet för sin del

biträda det af herr Johansson framstälda. Såsom lagutskottet vid några

föregående tillfällen uttalat, lärer det ej kunna förnekas, att personer, som

hafva eu inkomst af angifvet slag af 1,000 kronor eller derutöfver, äro,

hvad beträffar förmågan att i väghållningsbesvärets utgörande deltaga, i

minst lika god, ja, bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande

lag få dertill bidraga, och särskildt vid jemförelse med egare eller

innehafvare af smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning

i detta afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kan

på goda grunder försvaras.

Beträffande

7 §,

hvari stadgas, att vägunderhållet in natura åligger all jordbruksfastighet

med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, hemställer

herr Lindblad, att jordbruksfastighet med taxeringsvärde understigande

500 kronor måtte befrias från skyldighet att utgöra dylikt underhåll

samt i stället åläggas att bidraga till väghållet med penningar.

Denna ändring kan utskottet icke tillstyrka. Dels skulle härigenom

rubbas den af ålder gällande principen om jordbruksfastighetens deltagande

i berörda, besvär, dels skulle den föreslagna förändringen kunna hafva till

följd, att skyldigheten till vägunderhåll in natura blefve för öfriga jordbruksfastigheter

väsentligt mera betungande än nu är fallet. I detta hänBih.

till Rikad Prot. 1900. 7 Sami. Ut Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N-.o 27.

seende inå påpekas, hurusom t. ex. i Dalarne det redan nu tinnes en mängd

fastigheter, hvilkas taxeringsvärde understiger 500 kronor, detta beroende

derpå att åbyggnaderna icke taxeras i sammanhang med jordbruksfastigheten

utan särskildt för sig såsom annan fastighet, samt att fastigheter,

som äro afsides belägna, i allmänhet åsättas mycket låga värden. Den

föreslagna förändringen skulle således på många ställen redan under nuvarande

förhållanden verka en betydlig förskjutning af väghållningsbördan

in natura och än mera skulle detta blifva fallet, sedan egostyckningsförfarandet

erhållit en allmännare användning. På sistnämnda sätt skulle

man kunna undandraga fastigheter af stort värde från deltagande i vägunderhållet

in natura.

Att detta ej kan vara lämpligt, ligger i öppen dag, och utskottet vill

dessutom erinra, att det för egarne af ifrågavarande små fastigheter oftast

torde vara vida mera betungande att utbetala kontanta bidrag till vägkassan

än att utgöra de dagsverken, som kunna erfordras för att underhålla

de vägstycken, Indika tilldelats deras fastigheter.

Hvad sedermera angår herr Lindblads förslag, att i paragrafen måtte

införas ett stadgande i syfte, att till enskild disposition upplåtna så kallade

rekognitionsskogar alltid skola deltaga i vägunderhållet in natura, anser

utskottet en dylik bestämmelse obehöflig, alldenstund enligt utskottets

åsigt rekognitionsskogar böra upptagas i taxeringsvärdet för den jordbruksfastighet,

till hvilken de höra, och vägunderhåll in natura alltså redan

efter gällande lag skall för dem utgöras.

10 §.

Såsom eu följd af den utaf herr Lindblad föreslagna ändringen i 7 §,

att jordbruksfastighet med taxeringsvärde understigande 500 kronor måtte

befrias från vägunderhåll in natura, hemställer herr Lindblad om en

ändring i 10 § i syfte, att vägtal icke skall åsättas sådan jordbruksfastighet.

Då utskottet emellertid icke kunnat tillstyrka berörda ändring i 7 §,

torde förevarande ändringsförslag beträffande 10 § icke föranleda vidare

yttrande af utskottet.

12 §.

1 denna paragraf stadgas, att jordbruksfastighet, som är afsides liggande

från densamma tilldeladt vägstycke eller eljest obeqvämt belägen med afseende

å fullgörande af dess vägunderhåll in natura, må, der innehafvaren

sådant hellre vill och vägstyrelsen dertill samtycker, i stället bidraga med

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets XJtlåtande N:o 27.

27

penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämmes af den

i IV Kap. väglagen omförmälda nämnd, samt att berörda bidrag skall ingå

till vägkassan mot skyldighet för vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

Herr Lindblad påyrkar nu sådan ändring af paragrafen, att i fråga

om vägunderhåll, som är den vägskyldige tilJdeladt utom hans socken,

vägstyrelsen ej må ega motsätta sig den väghållningsskyldiges begäran att

få bidraga med penningar i stället för att fullgöra vägunderhåll in natura.

Utskottet kan icke biträda detta förslag. I de fall, då väghållningsdistrikt

består af flere socknar samt i synnerhet om dessa äro små, inträffar

det ofta, att man för att få en lämplig vägdelning måste tilldela

nära sockengränsen liggande fastigheter underhåll af vägstycken, hvilka

äro belägna inom en annan socken. Någon olägenhet lärer dock i allmänhet

icke derigenom förorsakas vederbörande väghållningsskyldige, enär

det väl torde vara regel, att fastigheter, som sålunda få vägstycken utom

socknen, icke derigenom komma att ligga på större afstånd från sina väglotter

än de fastigheter, hvilka tilldelats vägstycken inom socknen. Deremot

skulle, om den ifrågasatta rättigheten medgåfves, samt väghållningsskyldige

i större utsträckning begagnade sig af densamma, stort besvär

tillskyndas vägstyrelsen, samt väghållningsdistrikten mången gång få vidkännas

dryga kostnader. Det ställer sig nemligen jemförelsevis dyrt för en

vägstyrelse att upplåta vägunderhåll på entreprenad, och det lärer derför

kunna inträffa, att det belopp, hvartill den särskilda nämnden uppskattat

underhållskostnaden af ett vägstycke, som sålunda skall komma att underhållas

af vägkassan, icke förslår till entreprenadsummans betalande. Det

synes derför vara lämpligast, att omförmälda i 12 § medgifna rättighet

alltid göres beroende på samtycke af vägstyrelsen, som icke lärer underlåta

att, om verkligt behof förefinnes, gifva sitt tillstånd till en väghållares

begäran att få bidraga med penningar, i stället för att fullgöra vägunderhållet

in natura.

Vidare hemställer herr Lindblad om ett tillägg till paragrafen, i

syfte att majoriteten af de väghållningsskyldige inom ett distrikt måtte,

under vissa garantier, kunna bestämma, att vägunderhållet delvis eller

i dess helhet skall upplåtas på entreprenad. Att emellertid medgifva

rätt åt majoriteten att besluta, att vägunderhållet i dess helhet inom

ett distrikt skall på entreprenad upplåtas, kan utskottet lika litet nu

som vid de föregående tillfällen, då dylika förslag förelegat, tillstyrka.

Entreprenadsystemet komme nemligen, enligt utskottets tanke, att i de

allra flesta fall ställa sig dyrare för de väghållningsskyldige än det enligt

väglagen gällande systemet om vägunderhållets in natura utgörande

af jordbruksfastighet, och det synes utskottet derför icke billigt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

att, der enhällig öfverenskommelse om entreprenad ej kan träffas, låta

en majoritet inom distriktet tvinga minoriteten att betala för sitt vägunderhåll

i stället för att sjelf få verkställa detsamma.

Deremot anser utskottet, att majoriteten, under förutsättning att

lämpliga garantier stadgas, må kunna medgifvas rätt bestämma, att ett

visst vägstycke icke skall indelas till underhåll in natura utan öfvertagas

af vägkassan. En väg kan nemligen, t. ex. derigenom att den

ligger långt ifrån de mera odlade och bebyggda delarne af distriktet,

hafva sådant läge, att dess intagande i vägdeluingen skulle förrycka

denna samt omöjliggöra en lämplig fördelning af vägunderhållet.

Det synes utskottet derför vara fördelaktigt att i väglagen införa en

bestämmelse i syfte att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt

må kunna besluta, att underhållet af väg eller vägstycke, som dertill

särskild! lämpar sig, må på entreprenad upplåtas. I likhet med hvad

motionären föreslagit och på sätt nu eger rum beträffande vinterväghållningen,

lärer det böra öfverlemnas åt Konungens befallningshafvande

att, derest godvillig öfverenskommelse om entreprenaden icke kan träffas,

tillse, att entreprenadsummorna icke stiga oskäligt högt.

Till

33 §

har herr Lindblad föreslagit ett tillägg, hvarigenom skulle bestämmas,

att ersättning för väglagningsämnen, som tagas ur på kronans mark

belägna grustag, må, äfven om marken är utarrenderad, utgå med

endast det belopp, som kan finnas skäligt att utgöra ersättning för intrånget

och för vägs underhåll till grustaget.

Beträffande ett vid förra årets riksdag väckt förslag om införande

af tillåtelse att, för underhåll af allmän väg, å all kronans utmark afgiftsfritt

taga sand, sten och grus efter vederbörande jägmästares utsyning,

yttrade lagutskottet, att utskottet hölle före, att en sådan rätt

att å annan kronans egendom än allmänning — hvartill enligt af Kongl.

Maj:t den 3 juni 1897 meddeladt utslag äfven räknas kronopark, som

bildats af indraget boställe — utan ersättning taga väglagningsämnen

skulle i många fall bereda afsevärda kostnader och olägenheter för egendomens

brukare. Vägen till grustaget skulle i följd af det trägna trafikerandet

kräfva kostsammare underhåll, än eljest vore behöflig!, och

i många fall skulle derjemte annan skadegörelse å egendomen blifva

en följd af den medgifna friheten.

Ehuru motionären nu så modifierat förslaget från förra årets Riks
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

dag, att han vill medgifva ersättning för intrånget och för vägs underhåll

till grustaget, kan utskottet dock icke tillstyrka motionärens förslag.

Utskottet anser nemligen anledning saknas att göra någon skilnad

mellan rätten att taga väglagningsämnen å utarrenderad kronojord och

på jord, som är i enskilda personers ego. Derest den af motionären

ifrågasatta lagändringen vidtages, torde för öfrigt de förändrade bestämmelserna

endast kunna vinna tillämpning i den mån nya kontrakt

uppgöras med arrendatorer af kronoegendomar och i dessa kontrakt

intages förbehåll om skjddighet för arrendator!! att tåla, att väglagningsämnen

tagas å den af honom arrenderade jorden mot erläggande af

allenast den af motionären föreslagna godtgörelse.

41, 42 och 43 §§.

Enligt nu gällande bestämmelser skola, innan graderingen af vägarne

företages, följande tre frågor vara slutligen afgjorda, nemligen:

Do) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen ingå,

samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka ej böra till vägtrummor hänföras

och således skola från delningen undantagas för att medelst vägkassan

underhållas; samt

vid förnyad vägdelning;

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller om

två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, derest förslag derom

blifvit väckt.

Herr Lindblad påyrkar nu, att dessa frågor icke skola på förhand

afgöras utan först i sammanhang med graderingen.

Utskottet håller emellertid före, att det för vinnande af ordning och

reda är nödvändigt, att berörda frågor äro slutligen afgjorda, då graderingen

sker. Deras afgörande i sammanhang med graderingen skulle

förorsaka förlängning i vägdelningsförrättningen och hafva många svårigheter

till följd. Hvad särskild! angår den af motionären framhållna fördelen

af förändringen, att man skulle inbespara kostnaden för den rundresa

genom distriktet, som vägdelningsförrättaren och uppskattningsrnännen

pläga företaga för att afgöra, hvilka vägar som skola ingå i delningen och

hvilka broar som skola öfvertagas af vägkassan, så torde denna kostnad

icke böra tillmätas någon afgörande betydelse.

Utskottet kan icke heller tillstyrka den af herr Lindblad föreslagna

förändrade lydelsen af

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

44 §,

enligt hvilken vägdelningsförrättningen skulle afslutas med ett af Konungens

befallningshafvande kungjordt afslutningssammanträde inför förrättningsmannen,

från hvilket sammanträde klagotiden skulle räknas. Detta

förfaringssätt lärer hvarken vara bättre eller enklare än det nuvarande,

enligt hvilket Konungens befallningshafvande utfärdar allmän kungörelse

om förrättningens afslutande och besvärstiden räknas från den dag, då

kungörelsen blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst.

För ett af herr Lindblad väckt förslag om ett tillägg till

46 §

tillåter sig utskottet redogöra i sammanhang med ett förslag, som berör 60 §.

47 §.

Hvad angår det af herr O. Anderson gjorda yrkandet, att föreskrifter

måtte meddelas angående hvilka myndigheter, som hafva att föranstalta

om val af ledamöter i den uti paragrafen omförmälda särskilda nämnden/

finner utskottet bestämmelser härutinnan önskvärda och behöfliga, och har

utskottet intet att erinra deremot, att dessa bestämmelser, på sätt motionären

föreslagit, gifvas sådan affattning, att kallelse till ifrågavarande val

skall utfärdas af kommunalstämmans ordförande, då valet föri''ättas å

kommunalstämma, af vederbörande domhafvande, om valet sker inför

häradsrätten, och, för den händelse valet eger rum inför Konungens befallningshafvande

eller annan af Konungens befallningshafvande bestämd

myndighet, af den myndighet, som valet förrättar.

Hvad beträffar det i fråga om

Öl §

af herr O. Anderson framstälda förslag om uttrycklig bestämmelse derom,

att det i paragrafen föreskrifna. offentliggörandet i länskungörelserna af

uppskattningsinstrumenten skall ske på statens bekostnad, anser utskottet,

i likhet med 1899 års lagutskott, att ett dylikt förslag har goda grunder

för sig, särskildt som lagtillämpningen visat, att paragrafen i oförändradt

skick tolkas såsom innefattande skyldighet för kommunerna att gälda kostnaden

för införandet af ifrågavarande uppskattningsinstrument.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

31

stadgas nu, att de väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill

vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfve eller genom ombud

pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang

dermed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras

på de till utgörande deraf skyldige, samt att vid omröstning härvid röstvärdet

beräknas efter vägfyrktal. ^

Herr Lindblad föreslår, att de väghållningsskyldige skola genom socknevis

valda ombud pröfva och afgöra de i paragrafen omförmälda frågor,

en hvar enskild väghållare dock obetaget att vid väghållningssammanträde

deltaga i öfverläggningar och beslut efter befogenhet, hvarvid motsvarande

reduktion göres i sockenombudets röstetal.

Utskottet anser emellertid den af motionären ifrågastälda lagändringen

mindre lämplig. De större kommunerna skulle derigenom vinna en obehörig

öfvervigt öfver de mindre, och då vid meningsskiljaktigheter mellan

ombud och enskilde väghållningsskyldige ombuden, såsom representerande

ett flertal väghållningsskyldige, i de flesta fall skulle göra sin vilja gällande,

skulle lagändringen dessutom antagligen hafva till följd, att de enskilde

väghållningsskyldige icke komme att så ofta deltaga uti ifrågavarande

sammanträden, hvarpå åter frågornas behandling mången gång skulle blifva

lidande.

Vidare hemställer herr O. Anderson, att föreskrift måtte meddelas

angående tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut som fattas vid

det i 58 § omförmälda sammanträde med de väghållningsskyldige.

I detta sammanhang torde böra behandlas jemväl herr Lindblads

yrkande om ett tillägg till 64 §, hvarigenom samma bestämmelser, som

nu gälla rörande besvär öfver kommunalstämmobeslut, jemväl skulle föreskrifvas

för anförande af besvär öfver beslut, som fattats å sammanträde

med de väghållningsskyldige, endast med det undantag att besvärstiden,

som i fråga om besvär öfver kommunalstämmobeslut räknas från den dag,

då klaganden af beslutet erhöll del, skulle räknas från dagen för sammanträdet.

I likhet med förra årets lagutskott håller utskottet före, att det är

en brist uti väglagen, att bestämmelse uti ifrågavarande afseende saknas.

Visserligen har den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda

bot, i ty att Kongl. Maj:t uti flera särskilda genom besvär inkomna ärenden

förklarat, att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till prof
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ning upptaga besvär öfver de i 58 § angifna beslut; men antydda brist

har likvisst redan förorsakat olägenheter och tidsutdrägt; och anser

utskottet, att bestämmelserna om besvär öfver kommunalstämmobeslut må

kunna blifva i förevarande fall tillämpliga.

59 §.

I fråga om denna paragraf hemställer herr Johansson om sådan

ändring, att i paragrafen omförmäld »annan fastighet» skall likställas med

jordbruksfastighet, och att således all fastighet, med undantag af staten

eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, skall påföras en vägfyrk för

hvarje ett hundra kronor af taxeringsvärdet.

Ehuru utskottet vid det förhållande, att, innan väglagen af år 1891

utfärdades, hela vägunderhållet ålåg jordbruksfastigheten, icke anser det

lämpligt att uti ifrågavarande hänseende redan nu vidtaga eu lagändring

i den omfattning, som af motionären föreslagits, håller utskottet dock före,

att goda skäl finnas för att utsträcka den skyldighet att deltaga i kostnaden

för vägunderhållet, som nu åligger annan fastighet än jordbruksfastighet.

Utskottet har dervid särskilt fäst sig vid de nu på så många

ställen å landsbygden befintliga industriella anläggningarne af olika slag.

Vid forslandet af råmaterialier och varor m. in. till och från dessa anläggningar

slitas vägarne ofta i betydligt högre grad än genom de körslor,

som förekomma vid jordbruksfastigheter, och på många ställen å landsbygden,

der fabriker anlagts, har vägunderhållet i trakten omkring fabrikerna

så försvårats, att det endast med de största ansträngningar och stora

kostnader är möjligt att hålla vägarne i närheten af fabrikerna i farbart

skick. Utskottet anser det derför vara önskvärdt, att en lagändring vidtages

i syfte att annan fastighet än jordbruksfastighet och särskilt sådan

fastighet, som är använd för industriella ändamål, i större omfattning än

hittills må komma att deltaga i kostnaden för vägunderhållet.

Herr O. Anderson har väckt förslag om införande af bestämmelse

derom, att kommunalnämnd skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd.

I sammanhang härmed bör omnämnas herr Lindblads förslag om dylik

fyrktalslängds upprättande genom vägstyrelsen samt att, sedan längden

granskats på det i 58 § omförmälda sammanträde, den skall öfversändas

till häradsskrifvare!! för införande af hvad som till följd af årets taxeringsförrättningar

eller eljest kan finnas nödigt. 1 denna fråga hyser utskottet

den uppfattningen, att, då saknaden af bestämmelse om hvem skyldigheten

att upprätta vägfyrktalslängd åligger, lätteligen kan förorsaka olägenheter,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

en sådan bestämmelse är af behofvet påkallad, likasom utskottet håller

före, att en dylik skyldighet lämpligast bör åläggas vederbörande kommunalnämnd;

utskottet anser jemväl, att nämnda längd bör underkastas enahanda

granskning, som beträffande kommunens fyrktalslängd finnes föreskrifven.

I fråga om

60 §

föreligger ett flertal ändringsförslag.

Vidkommande till en början herr Lindblads förslag, att de väghållningsskyldige

måtte medgifvas rätt bestämma, att statsbidraget lägges till

vägkassan, vill utskottet framhålla, att de väghållningsskyldige redan nu

hafva rätt dertill såvida de alla äro ense. Detta anser utskottet lämpligt

och rigtigt, men icke att en väghållningsskyldig skulle kunna af majoriteten

tvingas att till vägkassan afstå det honom tillkommande statsbidraget.

Genom den föreslagna lagändringen skulle för öfrigt förorsakas, att, der

särskild extra utdebitering å de väghållningsskyldige icke ifrågakomme,

de, som fullgjorde vägunderhåll in natura, skulle kunna nödgas till vägkassan

öfverlemna den dem tillerkända ersättning af statsmedel utan att

erhålla någon deremot svarande nedsättning i vägskatten.

Beträffande derefter de af herrar O. Anderson, Lundström och Lindblad

väckta förslagen om ändring af reglerna för statsbidragets utgående,

vidhåller utskottet den uppfattning i ämnet, som utskottet förra året

uttalade.

Då vid tillämpningen af 60 § den princip gjort sig gällande, att

statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhållas på vägkassans bekostnad,

är således enligt utskottets åsigt, då ej skäl förefinnes att for

statsbidrags erhållande göra skilnad mellan de vägar, som underhallas

genom arbete, och dem, som underhållas medelst penningsammanskott,

välgrundad anledning att genom ändring af paragrafens ordalydelse fastslå

den grundsats, att statsbidrag skall utgå för all landsväg och bygdeväg,

som" underhålles antingen in natura af de väghållningsskyldige eller

ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, såvida

vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura väghållningsskyldige.

Vidare anser utskottet det ensidigt, att staten, i likhet med hvad som

redan nu eger rum beträdande broar, Indika såsom hänförliga till vägtrummor

ingått i vägdelningen, lemnar bidrag till underhållskostnaden för

gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad underhållna

Bill. till Riksd. Prof. 1.900. 7 Sami. 7.9 Höft, 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

broar och färjor, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in

natura väghållningsskyldige.

Broar och färjor stå nemligen i sådant samband med vägarne, att

samma skäl, som tala för att staten bidrager med en del af underhållskostnaden

för vägarne, jemväl synas betinga, att statsbidrag i samma utsträckning

lernnas till broar ecb färjor. För den händelse för öfrig! statsbidrag

kommer att utgå äfven för sådana vägar, som underhållas gemensamt

på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, följer såsom en

konseqvens deraf, att statsbidrag äfven bör lernnas för på samma sätt

underhållna broar och färjor.

Deremot kan utskottet icke tillstyrka, att statsbidrag lernnas till vinterväghållningen.

Af hvad utskottet sålunda anfört framgår, att utskottet äfven anser

sig böra biträda herr Lindblads förslag om ett tillägg till 46 §, hvarigenom

skulle stadgas, att den i paragrafen föreskrift^ uppskattningen

jemväl skall verkställas beträffande väg eller vägdel, som underhålles medelst

entreprenad, och synes sådan uppskattning jemväl böra ega rum beträffande

på vägkassans bekostnad underhållna broar och färjor.

Vidare hafva herrar 0. Anderson, M. Andersson, Hjelmérus, Larsson

och Högstedt framstält yrkande om att en femtedel af den för vägunderhåll

in natura uppskattade kostnad skall lernnas af statsmedel, och herr

Lindblad föreslår, att statens bidrag måtte kunna i de distrikt, der väghållningsbesväret

visat sig synnerligen betungande, höjas till hälften af

kostnaden. Slutligen hemställer herr Kronlund om en rättvisare fördelning

af vägbördan mellan de olika väghållningsdistrikten samt om ett

ökadt statsbidrag och dess utgående i förhållande till vägbördans relativa

storlek inom de särskilda distrikten, och herr Pehrson påyrkar ett kraftigare

underlättande genom statsunderstöd af väghållningsbördan.

Att utan åtskilnad för hela vårt land höja det bidrag, som staten

lemnar dem, hvilka fullgöra vägunderhållet in natura, kan utskottet icke

tillstyrka, då många väghållningsdistrikt finnas, der vägunderhållet, delvis

till följd af de rikliga bidragen till vägkassan från andra beskattningsföremål

än jordbruksfastighet, icke är så betungande, att något ytterligare

understöd från statens sida synes nödvändigt. Deremot anser utskottet

det rättvist och billigt, att staten till de distrikt, der vägbördan är mest

tryckande, lemnar större bidrag, än nu eger rum. Derigenom skulle vägunderhållsskyldigheten,

hvilken onekligen är i hög grad olika betungande

inom olika delar samt inom olika väghållningsdistrikt i vårt land, kunna

utjemnas, utan att de grunder, enligt hvilka vägunderhållet nu utgöres,

behöfde rubbas. I fråga om sättet för bestämmande af hvilka som skola

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

komma i åtnjutande af förhöjdt statsbidrag och med hvilka belopp detta

skall utgå, lärer det böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att, efter pröfning

af omständigheterna i hvarje fall, från ett af Riksdagen för ändamålet beviljadt

anslag till vederbörande anvisa erforderliga medel.

61 §

i gällande väglag stadgar, såsom bekant, skyldighet för häradsskrifvarne

att till ledning för vägskatbms bestämmande hvarje år efter slutade

taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande insända förteckningar,

som för hvarje kommun summariskt upptaga, beträffande fastigheter och

frälseränta, taxeringsvärdet samt beträffande inkomst, som i våghållet deltager,

den beskattningsbara andelen deraf.

Denna paragraf anser herr Lindblad böra ur väglagen utgå, såsom

skäl hvarför anföres i hufvudsak, att de uppgifter, som i paragrafen åsyftas,

blifva till sin användning endast approximativa, eftersom vid fyrktalssättningen

alla bråk bortfalla.

Då emellertid ifrågavarande af. häradsskrifvarne lemnade förteckningar

efter utskottets uppfattning åtminstone tjena till god ledning för vägskattens

bestämmande, äfven om de måste kompletteras med andra uppgifter,

kan utskottet cj biträda motionärens förslag om uteslutande af 61 §.

63 §•

Herr Sandquist föreslår, att 63 §, hvari nu stadgas, att vägskatten

skall debiteras, indrifvas och redovisas i sammanhang med kronoskatterna,

må erhålla ett tillägg af följande innehåll:

»Stående dock väghållningsskyldige fritt att sjelfva ombesörja vägskattens

debitering, indrifning och redovisning, med rättighet att få de

resterande utskylderna indrifna, på sätt om resterande kommunala utskylder

stadgadt är.»

Herr Lindblad å sin sida hemställer, att de väghållningsskyldige måtte

medgifvas rätt besluta att mot ersättning, hvarom öfverenskommelse kan

träffas, låta verkställa debitering och uppbörd af vägskatten genom kommunalnämnderna

i väghållningsdistriktets socknar eller genom vägstyrelsen,

der distriktet utgöres af en enda socken, samt med rättighet att få de

resterande utskylderna indrifna på sätt om kommunalutskylder är stadgadt.

På det i 58 § omförmälda sammanträde skulle efter vägstyrelsens

yttrande beslutas om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som på

grund af bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Utskottet vidhåller sin vid föregående tillfällen uttalade åsigt, att eu

lagändring i det syfte, som af motionärerna ifrågasatts, icke är lämplig.

Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med stora olägenheter,

vida större än dem, som åtfölja det nu stadgade uppbördssättet genom

kronobetjeningen.

Och hvad angår vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd,’så

skulle i det fall, att väghållningsdistriktet består af allenast en kommun,

det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att åt kommunalnämnden

uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning. Men

detta är ett undantagsfall. I de ojemförligt flesta fall äro flera kommuner

förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunernas

antal inom distriktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det af motionärerna

ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej minst

för vägstyrelsen, som finge skriftvexla med alla de särskilda kommunalnämnderna

i stället för, såsom nu, med en enda myndighet.

För ett af herr Lindblad föreslaget tillägg till

64 §

har utskottet redogjort under 58 §.

Slutligen har herr Lindblad hemstält om ett tillägg till

67 §,

hvarigenom skulle föreskrifvas, att, derest utmed väg finnes stängsel af trä,

som visat sig föranleda bildande af snödrifvor å vägen, den, som håller

stängslet, kan af Konungens befallningshafvande åläggas att under vintertid

hafva detsamma nedtaget.

Ett liknande stadgande var intaget uti det förslag till väglag, som

af särskildt utsedde komiterade afgafs den 14 december 1880.

I detta förslag fans nemligen intagen en paragraf af följande lydelse:

»Finnes utmed väg stängsel af trä, som kan föranleda bildande af

snödrifvor å vägen, vare den, som håller stängslet, pligtig att under vintertid

hafva detsamma nedtaget.»

Uti underdånigt yttrande, som kammarkollegium afgaf öfver lagförslaget,

anförde kollegium beträffande berörda paragraf:

»Utom det att sjelfva ordställningen »som kan föranleda bildande af

snödrifvor» synes väl mycket obestämd och kunna föranleda till tvistigheter,

torde stadgandet i sig sjelft innebära ett alltför starkt ingrepp i

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

37

den enskildes sj eif best ämmelserätt; hvarför ock, då det synes lämpligast

att i hvarje särskilt sådant fall får förfaras såsom förut brukligt varit,

kollegium hemställer, att denna § måtte utgå.»

Med anledning af hvad kammarkollegium sålunda erinrat, uteslöts

paragrafen i den proposition angående ny väglag, som afgafs till 1889

års Riksdag; och finnes något dylikt stadgande icke heller intaget uti nu

gällande väglag.

Fastän motionären nu så till vida modifierat det af bemälde komiterade

afgifna förslaget, att skyldigheten att nedtaga stängslet skulle göras beroende

af Konungens befallningshafvandes pröfning, och att en förutsättning

för denna skyldighet skulle vara att stängslet visat sig föranleda bildande

af snödrifvor å vägen, kan utskottet dock icke tillstyrka motionärens

förslag, då den ifrågasatta skyldigheten att nedtaga stängsel enligt utskottets

åsigt skulle blifva alltför betungande för den, som håller stängslet.

Det synes derför böra såsom hittills öfverlemnas åt ploglagen att med

vederbörande träffa öfverenskommelse om på hvilka vilkor ploglagen må

erhålla rätt att nedtaga stängsel, som visat sig bilda snödrifvor å vägen,

och någon svårighet för ploglagen att få en sådan rätt lärer hädanefter

liksom förut i allmänhet icke uppstå.

Dessutom vill utskottet påpeka, att ersättningen till ploglagen för

vinterväghållningen skall utgå med det belopp, som motsvarar den verkliga

kostnaden för detta arbete, och att, om någon gång denna kostnad blifvit

för lågt beräknad, rättelse snart kan ske, då betingen med ploglagen gälla

högst tio år och merendels förnyas hvart femte år. För öfrigt tillämpas

på flere ställen i vårt land med fördel den anordningen, att, der stängsel

eller andra föremål föranleda bildande af större snödrifvor, bivägar utstakas

vid sidan af vägarne. Genom en sådan åtgärd kunna ploglagen

mången gång slippa besväret att genom skottning eller plogning hålla

vägarne på de svåraste ställena öppna.

Redogörelsen för de detaljerade ändringsförslag, som uti förevarande

motioner finnas innefattade, har härmed nått sitt slut, och det återstår

för utskottet att uttala sig, huruvida någon åtgärd, och i sådant fall

hvilken, bör, i anledning af de framstälda förslagen, af Riksdagen vidtagas.

Såsom af redogörelsen framgår, beröra de ändringsförslag, som utskottet

funnit förtjenta af godkännande, endast detalj bestämmelser uti väglagen

och afse icke rubbning af några utaf lagens hufvudgrunder. Vid sådant

förhållande kunde det måhända anses ligga närmast till hands, att utskottet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

tillstyrkte Riksdagen att hos Kongl. Maj:t begära utarbetande och framläggande

af förslag till de speciella ändringar, som funnits önskvärda.

Utskottet anser sig emellertid ej böra stanna dervid. Visserligen håller

utskottet före, att väglagens hufvudgrunder böra i allt väsentligt orubbade

bibehållas, men en allmän revision af nämnda lag är ändock, efter utskottets

mening, lämplig och önskvärd. Dels kunna de af utskottet förordade

detaljändringarna för sitt genomförande kräfva omarbetning af andra bestämmelser

i väglagen, dels ligger den tanken nära, att en af Kongl. Maj:t

åvägabragt fullständig utredning i frågan skall ådagalägga behöfligheten

af flera ändringar i nämnda lag än dem, som beröras utaf de af utskottet

tillstyrkta detaljändringarna; ett antagande, hvartill utskottet kan hafva

desto större anledning som väglagens tillämpning under de år, som gått,

bör hafva ådagalagt, om några andra än här ofvan berörda brister

uti lagens bestämmelser kunna hafva gjort sig bemärkta och erfordra

rättelse.

Utskottet anser sig alltså böra, under åberopande af det ofvan anförda,

hemställa,

att Riksdagen, i anledning af samtliga förevarande

motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den

23 oktober 1891 samt för Riksdagen framlägga det

förslag till ändrade bestämmelser i nämnda lag, hvartill

en dylik revision kan föranleda.

Stockholm den 19 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

39

Res e r v ationer:

mot utskottets uttalande i fråga om ändringsförslagen beträffande

6 § af herr Sörensson, som ansett den af utskottet förordade ändring af

berörda paragraf ej lämplig;

mot utskottets motivering rörande 60 § af herr M. Andersson, som

ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den af herr Andersson m. fl.

föreslagna ändringen af berörda paragraf.

Herrar Husben/ och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att de icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Likaledes skulle antecknas, att herrar Lundström och Zetterstrand icke

deltagit i behandlingen af de i förevarande motioner innefattade förslag,

i hvad de afse ändring af paragraferna 5— 60 uti väglagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:115 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande lagstiftning om väghållning sbesvärets utgörande. s. 3 i texten