Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål.

1900-02-13 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1900:8, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1900 kl. 3. e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om

åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning

i vissa skuldfordringsmål.

Uti sin vid innevarande riksdag afgifna, af båda kamrarne till lagutskottet

hänvisade embetsberättelse har justitieombudsmannen, bland annat,

afgifvit en framställning af följande lydelse:

»Då 1877 års utsökningslag trädde i kraft, bröts den förut allmänneligen

tillämpade praxis, att exekutiv myndighet efter lagsökning utdömde

jemväl sådana fordringar, som icke grundade sig på skriftliga fordringsbevis.

Nämnda praxis ansågs icke vara i öfverensstämmelse med gällande

lag, men den tillämpades i allt fall af rikets flesta länsstyrelser, hvilka

mycket anlitades för utdömande af dylika obestyrkta fordringar. Ofta

behöfde utslag ej meddelas i dessa skuldfordringsmål, enär gäldenären,

efter det länsstyrelsens kominunikationsresolution delgifvits honom, plägade

godvilligt tillfredsställa borgenären. Kom emellertid ej godvillig uppgörelse

till stånd, förekom det ej sällan, att gäldenären uteblef med den

infordrade förklaringen. Krafvet blef då af länsstyrelsen utdömdt, ehuru

borgenären ej kunde åberopa något bättre bevis för sin rätt än en af

honom sjelf författad, af gäldenären ej godkänd räkning. Man gaf nämligen

åt gäldenärens underlåtenhet att genmäla borgenärens uppgifter den

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 5 Häft. (N:o 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

naturliga af erfarenheten till rigtigheten bestyrkta förklaringen, att han ej

ville bestrida samma uppgifter,

Detta enkla förfaringssätt blef emellertid afskaffadt, då i 12 § af den

nya utsökningslagen bestämdes, att lagsökning hos öfverexekutor ej kunde

företagas under annat vilkor, än att borgenären till stöd för sin fordran

åberopade skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis.

Förslaget till utsökningslag rönte dock i denna del mycket motstånd.

Inom nya lagberedningen, som utarbetat förslaget, hade meningarna i

denna fråga varit delade, i det att majoriteten var af den åsigt, som sedan

faststäldes i lagen, men en ledamot af beredningen i särskildt yttrande

framstälde ett förslag, enligt bvilket för fordringar å högst 200 kronor

handräckning kunde sökas hos utmätningsmannen med den påföljd, att om

gäldenären ej inom förelagd tid hos utmätningsmannen bestred krafvel

utmätning för fordringen verkstäldes; dock skulle återvinning i stadgad

ordning få sökas hos domstol. Och vid den granskning, som det utarbetade

förslaget till utsökningslag undergick i högsta domstolen, uttalade

två justitieråd sina betänkligheter i ifrågavarande hänseende uti ett synnerligen

beaktansvärdt anförande, som lydde sålunda:

»Det kan ej nekas, att afskaffandet af den val icke på stadgandena

i utsökningsbalken af 1734 års lag grundade, men dock sedan länge häfdvunna

praxis, enligt hvilken handräckning af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

meddelats för uttagande äfven af sådana fordringar, för hvilkas

verklighet intet skriftligt fordringsbevis kunnat åberopas, kommer att efterlemna

en betänklig lucka i vårt utsökningsväsen, enär för utbekommande

genom den exekutiva magtens åtgärd af betalning för dessa fordringar,

de må uppgå till huru ringa belopp som helst, borgenären, sedan denna

lag trädt i kraft, ej finge annan utväg än att underkasta sig de långsamma

och tunga formerna af en vanlig rättegång. Vi hafva derför länge dröjt

vid tanken, huruvida icke denna lucka skulle kunna fyllas, denna bristfällighet

i lagstiftningen kunna afhjelpas genom något slags anordning,

ungefär motsvarande det i Tyskland brukliga Mahnverfahren, för hvars

beskaffenhet, i dess hufvudsakliga drag, nya lagberedningens betänkande

redogör. De förutsättningar och förhållanden, som i Tyskland göra detta

Mahnverfahren möjligt, saknas dock hos oss i väsentlig grad. Det är der

hos domstolen, som borgenären framställer sitt fordringsanspråk, och det

är domstolen, som utfärdar det vilkorliga betalningsföreläggandet, efter

hvars delgifning med gäldenären målet anses vara gjordt hos rätten anhängigt.

Det är vidare domstolen, som, der gäldenären ej inom viss förelagd

tid anmäler sitt bestridande af krafvet, utfärdar förklarande att utmätning

får ske, hvilket förklarande således eger hela karakteren af en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

3

kontumacialdom. Har gäldenären inom den förelagda tiden anmält sitt

bestridande af den uppgifna fordringens rigtighet, betraktas saken dock

såsom fortfarande hos rätten anhängig, och domstolen skrider omedelbart,

utan ytterligare stämning, till behandling deraf enligt föreskrifna former.

Mahnförfarandet sammanhänger således på det närmaste med den civila

rättegångsordningen och betingas af domstolsväsendets beskaffenhet. Med

våra landtdomstolars nuvarande organisation och arbetssätt torde det ej

vara möjligt att vid dem knyta ett rättsinstitut af denna art, och åt någon

annan myndighet eller embetsman anse vi ej heller en likartad befogenhet

kunna uppdragas, utan att olägenheterna af anordningen sannolikt skulle

komma att öfverväga de fördelar, som kunde deraf väntas. Då således

tanken på Mahnförfarandets tillämpning i vårt land för närvarande måste

uppgifvas, men det å andra sidan ej kan bestridas, att stadgandet om nödvändigheten

af skriftlig • fordringshandlings tillvaro såsom underlag för lagsökning

hos öfverexekutor hvilar på en teoretiskt rigtig grund, som vid

stiftandet af ny utsökningslag icke bör åsidosättas, kunde visserligen fråga

uppstå, huruvida icke med denna lags utfärdande borde anstå, till dess

genom en på samma gång skeende ombildning af rättegångsväsendet och

domstolarnes organisation behofvet af utväg till lättare vunnen exekution

jemväl för sådana fordringar, som ej grunda sig på skriftligt fordringsbevis,

kunde tillgodoses. I betraktande bör dock härvid komma, att våra

nu gällande utsökningslagar äro i andra hänseenden behäftade med många

och stora brister, som genom den nya lagen skola afhjelpas, och för vinnande

af detta mål torde man tilläfventyrs ej böra sky att för den tid,

som kommer att förflyta, innan ny lag angående domstols- och rättegångsväsendet

hinner utarbetas, underkasta sig den olägenhet, som här ofvan

blifvit påpekad. Möjligen skulle ock, i händelse med nämnda lags framläggande

komme att dröja, olägenheten tillsvidare kunna åtminstone i

någon mån afhjelpas genom en partiel förändring i eller tillägg till nu

gällande rättegångsordning.»

Vid granskningen af lagförslaget framstälde jemväl två andra justitieråd

i ett gemensamt yttrande ungefär enahanda betänkligheter, som i förberörda

anförande gjorts gällande.

'' När lagförslaget sedan blifvit framlagdt för 1877 års Riksdag samt

hänvisats till ett särskild! utskott, framstäldes der i en reservation ett förslag,

enligt hvilket för fordran, som grundade sig å skriftligt fordringsbevis,

räkning öfver borgade varor eller verkstäldt arbete eller å protokoll

öfver inrop af lös egendom vid offentlig auktion, utmätning kunde sökas

hos öfverexekutor, och skulle enligt det förslaget utmätning få verkställas,

derest gäldenären icke, sedan han fått del af ansökningen, till stäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ningsmännen vid delgifningen eller till utmätningsmannen inom förelagd

tid aflemnat skriftligt jäf mot fordringen; dock skulle återvinning få sökas

vid domstol. Vid frågans slutliga behandling i Riksdagen föreslogs i Andra

Kammaren utan framgång en sådan lydelse af 12 § i utsökningslagen, att

lagsökning medgafs för hvarje slags förfallen fordran.

Följden af utsökningslagens ifrågavarande stadgande har naturligtvis

blifvit, att de talrika lagsökningsmål, i hvilka borgenären ej grundar sin

talan på skriftliga fordringsbevis, öfverflyttats från länsstyrelserna till de

allmänna domstolarne. För fordringar, som härleda sig från inrop af lös

egendom å offentlig auktion, har emellertid bibehållits den snabbare exekution,

som redan enligt äldre lag för dem gälde, och som, i viss mån förenklad,

omförmälas i 55 § af utsökningslagen.

Då domstolarne sålunda fingo öfvertaga lagskipningen i de krafmål,

i hvilka krafvet ej grundas å skriftligt fordringsbevis, blef lagskipningen

i dessa mål i två hänseenden väsentligen försämrad. I det ena hänseendet

gäller försämringen endast lagskipningen på landet samt har sin grund

deri, att häradsrätterna ej hafva tillräckligt täta sammanträden, för att

vara lämpliga domstolar i ifrågavarande mål. I en stor del af rikets

domsagor hållas ju allenast två eller tre ting om året. Den som skall

anlita rättskipningen för att utkräfva en fordran enligt räkning, och som

förr i sådant syfte kunde vända sig till den dagligen tillgängliga länsstyrelsen

i orten, kan således nu få vänta många månader, innan han får

tillfälle att hänskjuta sin talan till domstolens pröfning, och sedan han

ändtligen kommit derhän, att målets handläggning begynt, kan detsamma

fortgå under ett år eller mera, vare sig svaranden finner med sin fördel

förenligt att uteblifva, eller han tilläfventyrs inställer sig och förskaffar sig

uppskof i målet en eller annan gång. Något bättre ställer sig saken i de

ej få domsagor, der fem allmänna tingssammanträden hållas om året, och

i de domsagor, uppgående till en tredjedel af hela antalet, i hvilka tio

allmänna tingssammanträden årligen hållas, skulle tillståndet i frågavarande

hänseende kunna anses någorlunda tillfredsställande, om ej den ordinarie

rättskipningen till hufvudsaklig del läge nere under sommarmånaderna

jemväl i dessa domsagor.

Lagskipningen i ifrågavarande skuldfordringsmål blef tillika i ett

annat hänseende genom nya utsökningslagens antagande i hög grad försämrad.

Såsom ofvan omförmälts, hade det blifvit gällande landssed, att

länsstyrelserna vid afdömandet af målen betraktade gäldenärens uteblifvande

såsom ett godkännande af krafvet, och blefvo alltså de krafmål, i

hvilka gäldenären väl icke uttryckligen erkände skulden, men å andra sidan

var nog hederlig att ej förneka densamma, afgjorda till borgenärens för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

5

mån samt med nödig snabbhet och tillika med ringa kostnad för gäldenären.

Våra domstolar deremot anse sig i allmänhet ej berättigade att

döma i enlighet med förenämnda praxis. Det heter i 12 kapitlet 3 § rättegångsbalken,

att då svaranden blifvit lagligen stämd, men vid första rättegångstillfället

uteblifver, skall rätten döma i saken »efter ty som sanning

deri utletas kan», och rikets flesta domstolar hålla före, att man ej kan

utleta sanningen af kärandens påstående vare sig ur en obestyrkt räkning,

som ju i sjelfva verket ej betyder mera än en uppgift af käranden, eller

ur den omständigheten, att svaranden uteblifvit. Om alltså svaranden i

ett dylikt mål uteblifver från rätten, fälles han vanligen att härför bota,

hvarefter målet uppskjutes till annan dag med föreläggande för svaranden

vid vite att då komma tillstädes, och inträffar det ej sällan, att målet

upprepade gånger uppskjutes, dervid rätten meddelar vitesförelägganden,

som vanligen ej delgifvas svaranden, samt utdömer de försutna vitena;

och om käranden, såsom väl oftast torde ske, slutligen vinner målet, har

i allt fall en dyrbar tid gått förlorad, hvarjemte proceduren kostat svaranden

onödiga böter samt onödigt stora rättegångskostnader. Svaranden

köper sålunda det anstånd, han genom sitt uteblifvande utverkar, mycket

dyrt, och gäldenärer finnas utan tvifvel, hvilka torde kunna härleda sin

ekonomiska ruin från den tid, då de började begagna sig af den metod,

lagstiftningen sålunda åt dem anvisat, att vinna uppskof med liqviden af

sina skulder. Många äro ock de fordringsegare, som vid det förhållande,

att gäldenären till sist ej kan fullgöra hvad honom ådömes, åsamkas betydliga

förluster genom de onödiga rättegångskostnader, som den nämnda

uppskofsproceduren vållar dem. Tillika lärer det väl understundom inträffa,

att fordringsegaren i saknad af den erforderliga juridiska bevisningen

nödgas afstå från att lagsöka en tredskande gäldenär, eller att en instämd

gäldenär genom sitt uteblifvande från domstolen lyckas att utverka

en dom, som fritager honom från infriandet af hans skuld. I båda fallen

skulle resultatet ofta blifva ett annat, om svarandens utevaro tolkades såsom

ett godkännande af krafvel Många äro nämligen de gäldenärer, som

ej tveka att uteblifva, men som ej skulle tillåta sig att komma till rätten

och fara med osanning.

Den nu beskrifna proceduren i de skuldfordringsmål, i hvilka käranden

ej åberopar skriftligt fordringsbevis, är en betänklig yttring af svaghet

hos vår rättskipning. Domstolen är lifligt öfvertygad om befogenheten

af fordringsanspråket, men saknar magt att genast gifva dom deröfver.

Domstolen har ett säkert stöd för sin nämnda öfvertygelse i

erfarenheten, som oförtydbart bestyrker, att den svarande, som har skäl

att bestrida rigtigheten af fordringen, infinner sig vid rätten, hvaremot

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

_Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

den svarande, som rätteligen borde godkänna krafvet, ofta uteblifver i

syfte att, kosta hvad det vill, draga ut på tiden med liqviden. Många

stämde gäldenärer uppgöra visserligen skulden före målets handläggning,

och åtskilliga finnas derjemte, som vid rätten godkänna krafvet. Men stort

är antalet af dem, hvilka uteblifva i förenämnda syfte. Någon gång torde

emellertid den uteblifne tro, att utevaron skall tolkas såsom ett godkännande

af krafvet.

Ifrågavarande sak behandlades vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte

den 18 maj 1898, dervid öfverläggning egde rum öfver det uppsatta ämnet

»Kontumacialförfarandet enligt svensk lag och praxis». Af den tryckta

redogörelsen för förhandlingarna vid mötet inhemtar man, att det nuvarande

tillståndet i ifrågavarande hänseende betecknades såsom olidligt, och att

samtlige talarne voro ense om behofvet af en ändring i fråga om det nu

i allmänhet brukliga kontumacialförfarandet vid underrätt. Deremot uttalades

skilda meningar derom, huruvida ifrågasatt lagändring borde afse

jemväl utsökningslagen eller ej.

Af ofvanstående framställning torde hafva framgått, att förenämnda

år 1877 genomförda reform medfört betydande olägenheter. Det framhölls

emellertid under förhandlingarna vid antagandet af den nya ordningen,

att reformen i ett visst annat hänseende skulle verka välgörande, och hvad

sålunda åberopades betydde utan tvifvel mycket för förslagets framgång.

Man förmenade, dels att de svårigheter, som den nya utsökningslagen beredde

fordringsegarne, skulle framkalla ett ordentligare kreditbruk, så att

allmänheten vande sig att vid kreditaffärer lemna accept eller andra skriftliga

fordringsbevis, dels ock att öfver hufvud den nya utsökningslagen

skulle verka en minskning i konsumtionskrediten. Erfarenheten torde

emellertid hafva visat, att den nya lagen icke varit mägtig att framtvinga

nya former för den ekonomiska samfärdseln. Ett hufvudvillkor för affärslifvet

är förtroende, och i de fall, då handlanden, industriidkaren eller

handtverkare!! hyser förtroende till sina kunders förmåga att betala och

derför lemnar kredit, utsträcker han i regeln sitt förtroende att gälla jemväl

kundernas goda vilja, så att han ej fordrar skriftligt bevis för sin

fordran. Affärslifvet rör sig nog i det stora hela i samma enkla och beqväma

former, efter det utsökningslagen trädde i kraft, som före nämnda

tid. Och hvad angår den förhoppning, man fäste vid den nya utsökningslagen,

att densamma skulle föranleda en minskning af konsumtionskrediten,

så torde ej heller derutinnan någon väsentlig förändring hafva inträdt efter

den nya lagens tillämpning. I allt fall lärer man väl böra skilja emellan

skadlig och berättigad konsumtionskredit, men den nya ordningens tunga

och obeqväma former för lagsökning måste ju nu användas vid utkräf
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

7

vandet af alla fordringar, som grunda sig på konsumtion skred it. Härtill

kommer, att dessa tunga och obeqväma former måste användas vid utkräfvandet

äfven af den mängd andra fordringar, som ej alls kunna tillskrifvas

konsumtionskrediten. Dylika lagsökningsmål äro ju vid domstolarne

ytterst vanliga.

Såsom ofvan framhållits, är det i dubbelt hänseende, som olägenheter

vidlåda det gängse förfaringssättet vid lagsökning för fordringar, som ej

grundas på skriftliga fordringsbevis. Båda dessa olägenheter borde, så vidt

möjligt är, undanrödjas. Under nuvarande förhållanden synes emellertid

ej någon utsigt härutinnan förefinnas, så vidt angår den ena af berörda

olägenheter, den nemligen som härleder sig derifrån, att landtdomstolarne

på många orter alltför sällan äro tillgängliga att anlitas för ifrågavarande

ändamål. För afhjelpande af den långsamhet i lagsökningsförfarandet, som

häraf följer, synes nemligen någon annan möjlighet ej förefinnas, än att

utsökningslagen sålunda ändras, att man likasom i forna tider må ega

lagsöka hos öfverexekutor äfven utan att åberopa skriftligt fordringsbevis.

Men det lärer väl vara föga antagligt, att lagstiftaren skulle befinnas villig

att nu återupplifva sagda, redan utdömda förfaringssätt. Skulle i allt fall

en dylik ändring af utsökningslagen ifrågasättas, så vore densamma att

betrakta såsom en nödfallsutväg, som finge användas, intilldess domstolsförfattningen

på landet blifvit ordnad på ett tillfredsställande sätt. När

detta en gång sker, lärer väl hela lagsökningsprocessen böra öfverlemnas

till de dömande myndigheterna, dit den rätteligen hörer.

Den andra af berörda två olägenheter beror derpå, att stadgandet i 12

kapitlet 3 § rättegångsbalken i allmänhet sålunda tillämpas, att domstolarne

ej meddela s. k. tredskodomar i de skuldfordringsmål, hvari skriftligt fordringsbevis

ej åberopas. Denna praxis följes dock ej öfver hela landet.

Åtminstone några domstolar finnas, som utan hinder af svarandens uteblifvande

genom tredskodomar bifalla jemväl på räkning grundade fordringsanspråk.

För så vidt jag har kännedom om berörda afvikande

praxis, gäller vid tillämpningen deraf i allmänhet, att den åberopade räkningen

måste vara jemte stämningen tillstäld svaranden, samt att räkningen

måste vara noga specificerad. De räkningar, som vanligast förekomma,

äro naturligtvis handelsräkningar, men anser man sig oförhindrad

att på enahanda sätt bedöma äfven andra fordringsanspråk, t. ex. sådana

som grundas på räkning öfver verkstäldt arbete. Dock synes man ej bevilja

tredskodom beträffande fordringar af alla slag, sålunda t. ex. ej i fråga

om försträckning utan fordringsbevis. Vid meddelandet af dessa tredskodomar

utgå ifrågavarande domstolar från erfarenhetens vittnesbörd om

betydelsen af svarandens uteblifvande, och ett kriterium för den materiella

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

rigtigheten af dessa domstolars praxis finnes i det faktum, att tredskodomarne

ytterst sällan öfverklagas, vare sig efter vad eller medelst anställande

af återvinningstalan.

Vid eu stadsdomstol lärer man förfara på ett sätt, som något afviker

från sistnämnda domstolars praxis. Om svaranden uteblifver, efter det

han fått behörig del af både stämningen och den till stöd för krafvet

åberopade räkningen, uppskjutes vid denna domstol målet på en vecka

med föreläggande för svaranden att komma tillstädes, vid äfventyr att

målet, oberoende af hans uteblifvande, afgöres, hvarefter, om svaranden

jemväl andra gången uteblifver, käromålet då bifalles.

Vill nu lagstiftaren råda bot på de brister, som i förevarande hänseende

vidlåda domstolarnes vanliga praxis, är han dervid i den förmånliga

ställning, att han kan på förhand bedöma verkningarne af den nya lagstiftning,

som är af nöden. Den allmänna rigtning, hvari lagändringen

bör gå, torde nemligen vara rätt angifven genom den praxis, hvilken utbildat

sig vid de domstolar, som under vissa förutsättningar tredskovis

bifalla fordringsanspråk enligt räkning. Någon olägenhet af denna praxis

har ej försports, och den synes vara grundad på ett teoretiskt rigtigt bedömande

utaf innebörden af svarandens uteblifvande och underlåtenhet att

afgifva förklaring i saken. Samma praxis är ock till uppenbar fördel icke

blott och i främsta rummet för borgenärerna, utan jemväl och i ej ringa

mån för gäldenärerna.

De skuldfordringsmål, hvilkas handläggning genom den ifrågasatta

lagstiftningen skulle närmare regleras, utgöra en så betydlig anpart af hela

antalet vid domstolarne anhängiga tvistemål, och en effektiv rättskipning i

dessa mål är för den allmänna rörelsen af så stor vigt, att man synes med

rätta kunna påyrka, att frågan härom varder pröfvad särskildt för sig, utan

att göras mera beroende af andra närstående, till rättegångsväsendet hörande

frågor, än alldeles nödvändigt är. Det torde sålunda väl låta sig göra

att genom lag ordna ifrågavarande förhållanden, utan att rättegångsbalkens

stadganden om bevisning derför behöfva undergå en fullständig revision.

Hvad som för ändamålets vinnande behöfves torde hufvudsakligen vara lagbestämmelser,

så affåttade att domaren deraf föranledes att i skuldfordringsmål

betrakta svarandens uteblifvande vid första rättegångstillfället och

hans underlåtenhet att dervid genmäla kärandens sakuppgifter såsom ett

godkännande af krafvet, derest icke omständigheterna äro af beskaffenhet

att verka en annan uppfattning. Emellertid torde konseqvensen fordra,

att berörda stadganden blifva allmängiltiga, så att de komma att afse

tvistemål i allmänhet. Från nya lagberedningens betänkande angående

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 9

rättegångsväsendets ombildning kan hemtas ledning vid affattandet af dylika

lagbestämmelser.

På grund af hvad jag anfört anser jag det vara af ett synnerligt

behof påkalladt, att en förbättrad lagskipning åvägabringas i fråga om

lagsökning för gäld, som icke grundas på skriftligt fordringsbevis, och får

jag derför härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta Och för Riksdagen framlägga förslag till sådana

lagbestämmelser, att derigenom beträffande skuldfordringsmål, i hvilka

skriftligt fordringsbevis ej åberopas, åstadkommes en ändamålsenligare lagskipning,

än som är förenlig med den i allmänhet tillämpade uppfattning

af svarandens utevaro i målen.»

I likhet med justitieombudsmannen finner utskottet det vara synnerligen

önskvärdt och af behofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas för att i

sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas,

bereda en snabbare och i öfrigt mera tillfredsställande lagskipning än under

nuvarande förhållanden i allmänhet eger rum. Såsom bestämmelserna i

12 kap. 3 § rättegångsbalken af våra flesta domstolar tillämpas, vållas i

dylika mål genom svarandens uteblifvande oftast uppskof i rättegången,

enär käranden ej anses kunna i svarandens frånvaro, utan att med fullständig

bevisning styrka sin talan, ernå bifall till densamma. Alla skuldfordringsmål,

i hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas och i hvilka

med hänsyn till den öfriga bevisningens bristfällighet svarandens erkännande

eller bestridande af käromålet är för tvistens utgång afgörande,

måste derför, om svaranden uteblifver, uppskjutas i afvaktan på svarandens

inställelse. Att häraf för käranden orsakas afsevärda olägenheter,

ligger i öppen dag, liksom ock att det för den svarande, som ej har grundad

anledning att bestrida käromålet, materielt sedt är till skada, att

rättegången genom uppskof fördyras, då ju svaranden sjelf slutligen får

vidkännas de af hans uteblifvande förorsakade kostnader.

Angifna bristfälligheter uti lagskipningen bero, såsom justitieombudsmannen

påpekat, derpå, att domstolarne i allmänhet ej tillmäta någon

betydelse ur bevisningssynpunkt åt svarandens underlåtenhet att inställa

sig och genmäla krafvet. Häraf blir nemligen en följd, att rätten ej kan

ur ett såsom obestyrkt ansedt käromål utleta sanningen utan nödgas, derest

käranden påkallar målets afgörande, ogilla kärandens talan.

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 7 Sami. 5 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Justitieombudsmannen har nu ifrågasatt, att, i enlighet med hvad i

andra rättssystem gäller samt i öfverensstämmelse med den praxis, som före

utsökningslagens införande allmänt hos oss användes och jemväl fortfarande

hos åtskilliga domstolar i vårt land har sin tillämpning, förenkling i dylika

måls afgörande skulle åstadkommas derigenom, att svarandens utevaro utan

anmäldt laga förfall erkändes innebära sannolikhet för krafvets befogenhet

och finge läggas till grund för en i sådan rigtning gående dom. Synnerligen

goda skäl torde ock kunna anföras för att tillägga svarandens utevaro

en sådan betydelse. Såsom justitieombudsmannen framhållit, lärer

det fall vara ganska sällsynt, att en person, som göres till föremål för ett

obefogadt kraf, icke iakttager inställelse för att bestrida detsamma, medan

å andra sidan ett vanligt förhållande är, att svaranden undandrager sig

inställelse antingen derför att han, utan att hafva någonting mot krafvet

att invända, dock icke är benägen att uttryckligen erkänna detsammas rigtighet,

eller ock för att draga ut på tiden med fordringsanspråkets fastställelse.

Att s. k. tredskodom eller kontumacialförfarande i skuldfordringsmål

mot uteblifne svarande skulle väl egna sig att tillgodose den materiella

rättens intressen, bestyrkes jemväl af den erfarenhet, som från dess hittills

varande tillämpning inom värt land redan vunnits derom, att svaranden

endast i ytterst sällsynta fall begagnar sig af den honom medgifna

rätten att vädja eller söka återvinning.

Utskottet håller alltså före, att utsträckt användning af tredskodomsinstitutet

i skuldfordringsmål ej bör möta några afsevärda betänkligheter.

Dock bör naturligtvis institutet omgärdas med nödiga garantier till tryggande

af svarandens rätt.

I sådant afseende lärer först och främst den fordran böra uppställas,

att svaranden fått fullständig kännedom om det mot honom framstälda

anspråkets innebörd. Grundas krafvet på räkning, torde derför denna böra

specificerad åtfölja stämningen samt delgifvas svaranden, och såsom allmän

regel synes böra gälla, att grunden för anspråket och dettas innehåll skola

vara i stämningen noggrant angifna. Användande af tredskodom torde

ej heller böra ega rum i alla slags krafmål, utan i allmänhet inskränkas,

utom till de mål, deri skriftligt fordringsbevis åberopas, till sådana, som

grunda sig på handels- eller auktionsräkningar eller på kraf för verkstäldt

arbete eller dylikt. Ej heller bör domstolen vara ovilkorligen bunden att

godkänna krafvet, derest svaranden, efter att hafva fått del af detsamma,

icke iakttager inställelse, utan torde det böra öfverlemnas åt domstolens

bepröfvande, huruvida några omständigheter i saken möjligen äro af beskaffenhet

att motverka den uppfattning af krafvets befogenhet, som i all
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8. 11

mänhet kan grundas på den omständigheten, att svaranden förfallolöst uteblifvit.

Justitieombudsmannen har framkastat tanken, att de regler, som

kunna vara behöfliga för att bereda tredskodomsinstitutet allmännare användning

i skuldfordringsmål, skulle blifva allmängiltiga och få tillämpning

i tvistemål i allmänhet. Detta anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Dels har, så vidt utskottet känner, något behof i sådan rigtning ej gjort

sig gällande, dels äro öfriga tvistemål i allmänhet af mera svårlöst beskaffenhet

än skuldfordringsmålen och svarandens inställelse vid de förra

målens handläggning af vida större betydelse än i skuldfordringsmålen.

Slutligen anser sig utskottet böra uttala den uppfattning, att den

reform, justitieombudsmannen föreslagit och utskottet här ofvan förordat,

ej står i något närmare samband med de öfriga spörsmål rörande rättegångsväsendets

ombildning, som tid efter annan framträdt och allt fortfarande

kunna anses stå på dagordningen. Den nu ifrågavarande lagändringen

kan enligt utskottets åsigt genomföras utan rubbning af de

grundprinciper, hvarpå vår nuvarande rättegångsordning hvilar, och bör

alltså kunna vidtagas utan afvaktan på den mera eller mindre aflägsna tid,

då de mera vidtomfattande förslagen om ändringar i rättegångsordningen

kunna vinna sin lösning.

Med stöd af hvad utskottet här ofvan anfört och under åberopande

i öfrigt af justitieombudsmannens i ämnet afgifna framställning får utskottet

alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning, ville i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till ändring

af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k.

kontumacialförfarandet må mera allmänt, än nu eger

rum, vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål, i

hvilka skriftligt fordringsbevis ej åberopas.

Stockholm den 13 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:9 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordring sm s. 25 i texten