Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898.

1900-04-02 · 53 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 49 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1900:50, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

1

N:o 50.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1900, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets

jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1898.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda

revisionsberättelse jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk

och myndigheter till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar

blifvit. hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar

och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga

upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne

gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande;

kommande utskottet att dervid följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blifvit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ I
(Rev.

ber. pag. 30—31. Uti. pag. 524—527.)

Enligt hvad i förevarande revisionsberättelse meddelas, både det

ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, hurusom inom särskilda län

Bih till Itiksä. Prot. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 34 Höft. (N:o 50) 1

Ang. förvaring

af 8. k.

kriminaldårar.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Staisutskottets Utlåtande N:o 50.

iakttoges helt olika förfaringssätt med sådana häktade och för brott

tilltalade personer, hvilka på grund af sinnessjukdom förklarats otillräkneliga

för begångna brott, men på samma gång, såsom vådliga för

allmänna säkerheten, af domstol öfverlemnats till Konungens befallningshafvandes

förfogande. Uti en del län blefve nemligen sådana sinnessjuke

å länscellfängelset qvarhållne, till dess plats för dem kunde beredas

å hospital eller asyl. Så hade revisorerne vid besök, som de under

oktober månad nästlidet år aflagt å länscellfängelset i Malmö, erfarit,

att der förvarats en person, som, häktad för misshandel, genom domstols

utslag den 27 nästförutgångne september förklarats såsom sinnessjuk

icke kunna till ansvar dömas; hvarjemte af fängelsets direktör på förfrågan

upplysts, att under året fyra andra s. k. kriminaldårar varit,

efter det domstols utslag fallit, å fängelset underhållne, nemligen en

från den 7 januari till den 21 februari, en från den 10 juni till den

9 augusti, en från den 30 juni till den 22 augusti och en från den 26

juli till den 19 oktober.

Uti en del andra län åter plägade, efter hvad till revisorernes

kännedom kommit, sådana samhällsvådliga personer af Konungens

befallningshafvande genast, efter det domstolens beslut kommit till dess

kännedom, hemsändas till de kommuner, dit de hörde, för att, till dess

plats å anstalt för sinnessjuke hunnit beredas, antingen på egen bekostnad

vårdas i sina hem eller af kommunen omhändertagas och på

dess kostnad vårdas å fattighus eller annorstädes.

Då det icke sällan hände, att lång tid hunne förflyta, innan plats

å anstalt för sinnessjuke kunde beredas, måste i fall, som senast blifvit

antydt, sådana sinnessjuke och samhällsvådlige personer understundom

lång tid sakna nödig vård och tillsyn; och hade det äfven händt, att

förnyade brott blifvit under denna tid af de otillräknelige begångna.

Med framhållande häraf hade revisorerne velat uttala önskvärdheten

deraf, att allmänna föreskrifter måtte gifvas om hvad i förevarande

afseende i fråga om förvaringssätt och underhållskostnader borde iakttagas.

Uti sitt den 9 januari innevarande år till Kongl. Maj:t afgifna

utlåtande angående revisorernes anmärkningar rörande fångvårdsförvaltningen

har fångvårdsstyrelsen meddelat, hurusom styrelsen, i anledning

af hvad revisorerne i förenämnda hänseende anfört, från Kongl. Maj:ts

samtlige befallningshafvande infordrat uppgifter å det antal sinnessjuke

personer af omförmälda slag, som under år 1899 af domstol öfverlemnats

till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande, jemte upplysning,

huru många af desse, som genast hemsändts till vederbörande kommuner,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

3

och huru många, som qvarhållits i fängelse inom länen, samt beträffande

en hvar af de sistnämnde upplysning om dagen för domstolens beslut

och om dagen, då den sinnessjuke från fängelset bortflyttats.

I de uppgifter, som styrelsen på grund häraf emottagit, hade från

sexton län meddelats, att något fall af den utaf revisorerne anmärkta

beskaffenhet icke under sagda år i dessa län förekommit. Dervid hade

Kong! Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län tillagt den upplysning,

att, då under senast förflutna tjugu år sinnessjuke personer

af berörda slag till Kongl. Maj:ts befallningshafvande af domstol öfverlemnats

och å länshäktet intagits, desamme derstädes qvarhållits, intill

dess plats för dem blifvit å hospital beredd eller annan säker vård om

dem kunnat anskaffas, äfvensom förmält sig anse en uttrycklig föreskrift

härutinnan vara högeligen önskvärd. Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs län hade meddelat, att uti fall af föreliggande

art alltid från fängelseläkaren infordrats yttrande, huruvida den sinnessjuke

kunde i hemorten af anhörige eller andra behörigen vårdas eller

om hospitalsvård vore oundgängligen erforderlig, samt att i sistnämnda

fall åtgärd vidtagits för beredande af plats å hospital eller asyl för

den sjuke, som under tiden i fängelset qvarstannat, hvaremot, då erforderlig

vård för den sinnessjuke kunnat beredas i hans hemort, vederbörande

fattigvårdssamhälle förständigats att honom ofördröjligen från

fängelset afhemta. Under år 1899 hade emellertid icke någon dylik

sinnessjuk person varit å länsfängelset intagen.

Detta hade deremot enligt de inkomna uppgifterna varit förhållandet

inom nedanstående åtta län, hvarest under ifrågavarande omständigheter

i fängelse förvarats, efter det domstols utslag angående

dem fallit:

inom Östergötlands län en person från den 24 augusti till den 17

oktober, då han förflyttats till hospital, samt en från den 4 september

och en från den 13 november, de båda sistnämnde qvarvarande i fängelset

vid 1899 års slut;

inom Kalmar län likaledes tre personer, hvaraf en från den 18

februari till den 27 april, en från den 28 februari till den 18 maj och

en från den 18 mars till den 29 juni, samtlige från fängelset afförde

till asyl eller hospital;

inom Blekinge län en person från den 18 februari till den 17

mars, då han — efter det läkare och medicinalstyrelsen förklarat, att

han på grund af sin våldsamhet borde beredas tillfällig vård å lasarett,

intill dess lian kunde erhålla plats å hospital, men sig visat, att visshet

oj kunde vinnas om liden, när lian kunde blifva inlagen å länslasarettet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

dit Kongl. Maj:ts befallningshafvande sökt få honom förflyttad — öfverlemnats

till fattigvården i Karlskrona, hvarifrån han sedermera i maj

månad blifvit till hospital öfversänd;

inom Kristianstads län en person från den 28 november 1898 till

den 16 januari 1899, då lian afförts till hospital;

inom Malmöhus län fem personer, deraf en från den 7 januari till

den 22 februari, en från den 10 juni till den 10 augusti, en från den

30 juni till den 23 augusti, en från den 26 juli till den 20 oktober,

varande alla fyra från fängelset afförde till hospital, och slutligen en

från den 27 september, hvilken i afvaktan på ledig plats å hospital

ännu vid årets slut varit å fängelset underhållen;

inom Elfsborgs län en person från den 11 november till årets

slut, då han fortfarande i afbidan å ledig hospitalsplats qvarsuttit å länsfängelset;
inom

Kopparbergs län en person från den 13 till den 18 april,

då han öfverlemnats till Falu städs fattigvårdsstyrelse; samt

inom Vesternorrlands län en person från den 19 augusti till den

25 oktober, då han afförts till hospital.

I fråga om den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge

län berörda utvägen att intaga detta slags sinnessjuke personer till vård å

länslasarett, intill dess plats å hospital kunde beredas, tilläte sig styrelsen

ur hos styrelsen förvarade handlingar meddela, hurusom en dylik

person, rörande hvilken domstols utslag fallit den 28 december 1897, i afvaktan

på hospitalsplats den 5 januari 1898 öfverflyttats från länsfängelset

i Mariestad till dårhusafdelningen å länslasarettet i Falköping och der

fortfarande vid 1899 års slut qvarsuttit. Under tiden hade i öfverensstämmelse

med Kongl. Maj:ts i bref till styrelsen den 21 februari 1890

för liknande fall meddelade beslut kostnaden för den sjukes vårdande

å lasarettet i Falköping, 544 kronor 50 öre, drabbat förslagsanslaget

till fångars vård och underhåll.

Beträffande för öfrigt hvad revisorerne i nu förevarande fråga

påpekat, ville styrelsen slutligen gifva till känna, att det genom iakttagelser

vid de i enlighet med kongl. instruktionen af den 22 november

1877 förrättade inspektioner väl blifvit styrelsen bekant, hurusom till

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande öfverlemnade sinnessjuke

fått stundom rätt länge i fängelserna qvarsitta, men att styrelsen, enär

de sjuke varit enligt domstols utslag öfverlemnade till Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes förfogande, och då med hänsyn till det otillräckliga

utrymmet i rikets hospital det varit nödvändigt att i hvarje fall, der

plats i dem för den sjuke ej kunnat med önskvärd skyndsamhet erhållas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

bereda de sjuke sådan vård, som lämpligast stått till buds, funnit sig

icke böra i dylika fall ingripa. Vidkommande revisorernes uttalande

om önskvärdheten deraf, att allmänna föreskrifter måtte gifvas om hvad

i förevarande afseende i fråga om förvaringssätt och underhållskostnader

borde iakttagas, tilläte sig med instämmande häruti styrelsen,

hvilken det icke tillkomme att i berörda med vården af sinnessjuke

närmast sammanhängande fråga afgifva något förslag, endast påpeka

olämpligheten af att behöfva till skada för den tystnad och ordning,

som inom fängelserna borde vara rådande, under längre eller kortare

tid efter domstolarnes beslut der behålla sinnessjuke af ifrågavarande

slag, med hvilka fångvården efter domstolsbeslutens afkunnande egentligen

icke vidare hade att taga befattning.

Genom hvad fångvårdsstyrelsen sålunda i detta ärende meddelat

har ytterligare bekräftelse vunnits å förefintligheten af det utaf revisorerne

anmärkta missförhållandet, att inom särskilda län olika förfaringssätt

iakttagas i fråga om förvaring af s. k. kriminaldårar. Enligt

hvad revisorerne ifrågasatt och fångvårdsstyrelsen jemväl tillstyrkt,

synas alltså föreskrifter böra utfärdas till åstadkommande af likformighet

i förenämnda afseende. Härvid har utskottet emellertid velat uttala

den mening, att, då för brott tilltalade personer af domstol förklaras

på grund af sinnessjukdom otillräkneliga, men på samma gång såsom

farliga för allmänna säkerheten öfverlemnas till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

förfogande, de icke böra återsändas till hemorten, utan böra

omhändertages genom det allmännas försorg vare sig genom deras

qvarhållande i fängelset eller deras intagande å hospital eller på annat

sätt. Kommunerna sakna nemligen i de flesta fall möjlighet att bereda

sådana sinnessjuke den vård och tillsyn, som sätter dem ur stånd att

skada. Enligt hvad fångvårdsstyrelsen meddelat, hafva också dylika

sinnessjuke, hvilka icke ansetts kunna till hemorten sändas, ganska

länge fått qvarsitta å fängelserna, intill dess plats å hospital kunnat

för dem erhållas; och har fångvårdsstyrelsen icke ansett sig böra i

dylika fall ingripa, ehuruväl tillvägagångssättet visserligen icke egt

stöd i gällande författningar.

I sammanhang härmed har utskottet velat erinra, att det torde

vara af vigt, att vid utfärdandet af föreskrifter angående förvaring åt

kriminaldårar tillses, att endast sådana, hvilkas sinnesbeskaffenhet uppenbarligen

gör dem vådliga för den allmänna säkerheten, beredes vård

genom det allmännas försorg, på det att ej kommunen må söka att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Ang. inköp af

röks vagt krut

frän utlandet.

utan trängande behof få skyldigheten att taga vård om sinnessjuke

Överflyttad på det allmänna.

Hvad slutligen beträffar kostnaderna för underhållet af sådana

sinnessjuke, hvarom nu är fråga, torde, på sätt revisorerne föreslagit,

äfven derom böra meddelas särskilda föreskrifter till åstadkommande

af ett likformigt förfaringssätt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t.

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida allmänna föreskrifter må utfärdas om hvad

som bör iakttagas i fråga om förvarande af sådana

häktade och för brott tilltalade personer, hvilka på

grund af sinnessjukdom förklarats otillräkneliga för

begångna brott, men på samma gång, såsom vådliga

för allmänna säkerheten, af domstol öfverlemnats till

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande, samt

om kostnaden för sådane sinnessjukes underhåll.

Arméförvaltningen.

§ 2.

(Rev. ber. pag 75—76; Uti. pag 562—566.)

Jemte redogörelse för fraktkostnaden för ett parti å 400 kilogram

cordit.e (ett slags röksvagt krut), som till ett pris af 3,811 kronor 50

öre för Oscar Fredriksborgs fästnings räkning inköpts i England, hafva

revisorerne framhållit, att den omständigheten, att det verkstälda inköpet

af nämnda krutparti — hvilket, enligt hvad revisorerne inhemtat,

utgjort prof för ett sedermera inköpt större parti cordite (om cirka

5,600 kilogram) — häntydde derpå, att den inhemska fabrikationen af

röksvagt krut ännu ej nått den utveckling, som kräfdes för tillgodoseende

af försvarsverkets behof af sådant krut.

Detta förhållande förtjenade enligt revisorernes mening desto mera

uppmärksamhet, som statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet

uti sitt anförande till det vid statsverkspropositionen till 1893

års Riksdag fogade protokollet öfver landtförsvarsärenden, beträffande

då begärdt, åt 1893 års Riksdag sedermera beviljadt anslag till iurät
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

7

tande af fabrik för röksvagt krut vid Åkers krutbruk, särskildt framhållit,

att »det i hög grad önskvärda målet att, livad krutfabrikationen

anginge, göra vårt land oberoende af utlandet» genom anslagets beviljande

kunde vinnas.

Med anledning af revisorernes anmärkning i detta hänseende har

arméförvaltningen å artilleridepartementet uti ett den 13 sistlidne januari

afgifvet utlåtande anfört, att, då den omständigheten, »att den

inhemska fabrikationen af röksvagt krut ännu icke nått den utveckling,

som kräfves för tillgodoseende af försvarsverkets behof af sådant krut»,

syntes vara den hufvudsakliga anledningen till revisorernes ifrågavarande

framställning, styrelsen ville något närmare redogöra för orsaken

till den verkstälda anskaffningen från England af ifrågavarande

krutsort, afsedd att användas för de trenne 24 cm. kanoner nf92, hvilka

åren 1892—1895 levererats af firman sir Joseph Whithworth & C:o i

England.

För dessa pjeser hade tillförene användts 25 mm. krut m|95, en

sorts brunt, prismatiskt krut, hvaraf under år 1895 anskaffats en större

qvantitet, hvilken dock ej varit tillräcklig för fyllande af hela mobiliseringsbehofvet.

Då emellertid, sedan erforderliga medel för anskaffning

af det felande sedermera blifvit tillgängliga, hade man ansett sig

böra tillgodogöra sig de fördelar, som användandet af röksvagt krut i

stället för nyssnämnda brunkrut skulle medföra, särskildt i afseende å

snabb eldgifning; och då röksvagt krut börjat i vidsträckt mån komma

i bruk jemväl för grofva kanoner, föranläts generalfälttygmästaren att

i början af år 1898 hos samma firma, som förut levererat kanonerna

och som numera öfvergått i firman sir W. G. Armstrong, Whithworth

& C:o i England, låta beställa 400 kilogram dylikt krut (cordite), hvarmed

under juli månad samma år verkstälts profskjutning vid Oscar

Fredriksborgs fästning, dervid ifrågavarande krut visat sig med fördel

kunna såsom stridsladdning användas uti 24 cm. kanoner. Det nya

krutet hade nemligen befunnits utom röksvagheten jemväl besitta fördelen

att gifva ett väsentligt lägre tryck i loppet än brunkrutet vid

samma uppnådda effekt, hvarförutom detsamma till sin substans öfverensstämde

med det krut, som af engelska armén och flottan under en

följd af år användts, hvilken omständighet äfven utgjorde en viss

garanti för att krutet egde erforderlig hållbarhet under förvaring.

Uppå derom af dessa skäl gjord framställning af generalfälttygmästaren

hade genom generalorder den 15 november 1898 den nya

krutsorten faststälts under benämning 24 cm. kanonkrut m|98, hvarefter

om leverans af en mot bristen i mobiliseringsbehofvet svarande qvan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

litet deraf kontraherats med ofvan nämnda engelska firma, hvilken

leverans äfven blifvit fullgjord år 1899.

Såsom ytterligare skäl, utöfver de ofvan anförda, för att till 24

cm. kanonen välja ifrågavarande krutsort hade generalfälttygmästaren

i skrifvelse den 1 december 1898 angående utverkande af tullfrihet för

den kontraherade krutqvantiteten anfört följande:

»Vid Åkers krutbruk, der man, utom den vanliga tillverkningen

af krut för handgevär, fältkanoner och snabbskjutande pjeser af mindre

kaliber, är sysselsatt med försök för framställande af röksvagt krut

jemväl för gröfre kanoner, har man ännu icke hunnit så långt, att derifrån

skulle kunna lemnas krut, användbart för 24 cm. kanonerna. Ej

heller den enskilda industrien inom landet har hittills förmått framställa

ett sådant krut med erforderliga och vederbörligen pröfvade egenskaper.

Visserligen har man vid Bofors bruk lyckats tillverka ett röksvagt

krut, som vid profskjutning i kongl. flottans 24 cm. kanoner

m|96 gifvit godt resultat och derför säkerligen skulle, efter någon

mindre modifikation, blifva lämpligt för här förevarande kanon af samma

kaliber; men detta krut, hvars sammansättning blifvit utarbetad endast

för en helt kort tid sedan, har ännu icke hunnit underkastas några

förvaringsprof, hvadan man tills vidare icke har någon säkerhet för att

detsamma under längre tid bibehåller sina goda egenskaper.

Då alltså, å ena sidan, arméförvaltningen å artilleridepartementet

icke vågat i jemförelsevis stor skala anskaffa krut, hvars varaktighet

icke blifvit i erforderlig grad pröfvad och om hvilket man följaktligen

kunde befara, att detsamma efter längre eller kortare tids förvaring

skulle blifva väsentligt försämradt, men det å andra sidan icke synts

vara med rikets säkerhet förenligt att ännu ett eller annat år uppskjuta

fyllandet af mobiliseringsbehofvet af krut för de kraftigaste pjeserna

inom Oscar Fredriksborg, så mycket mindre som de för fullständigande

af detta fästes pansarbrytande bestyckning bestälda kanonerna af samma

kaliber ännu icke på lång tid kunna väntas blifva färdiga och uppstäda,

har arméförvaltningen ansett sig nödsakad att från ofvan nämnda

utländska firma anskaffa den omedelbart behöfliga qvantiteten 24 cm.

kanonkrut.»

Af det nu anförda framginge sålunda äfven anledningen till detta

kauonkruts beställande från utlandet, äfvensom att röksvagt krut i erforderlig

mängd väl kunde vid Åkers krutbruk framställas för landtförsvarets

behof i allmänhet, om ock åstadkommandet af sådant krut

för de gröfsta kanonerna ännu icke öfverskridit försökens stadium;

hvilket dock ej innebure en omöjlighet, att det förr eller senare skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50. 9

lyckas der framställa äfven för sådana pjeser lämpliga krutsorter, huru

stora svårigheter än dervid kunde vara att öfvervinna.

Af hvad sålunda förekommit framgår, att allt det för försvarsverket

erforderliga röksvaga krut ännu icke kan vid Åkers krutbruk

tillverkas och . att visshet icke förefinnes, om och när det för 24 cm.

kanoner behöfliga krut må kunna der framställas. Då sålunda, på sätt

revisorerne erinrat, det vid inrättandet af fabrik för röksvagt krut vid

Åkers krutbruk förespeglade mål, eller att, hvad krutfabrikationen anginge,

göra vårt land oberoende af utlandet, icke vunnits, har utskottet,

som ansett detta förhållande vara egnadt att ådraga sig särskild uppmärksamhet,

velat detsamma för Riksdagen

omförmäla.

§ 3.

(Rev. ber. pag. 77—79; Uti. pag. 568 - 570.)

_ Till anskaffning af nya eldhandvapen åt armén hade, enligt hvad

i revisionsberättelsen erinras, anvisats af

1895 års Riksdag ................................................................. 895,300 kronor

1396 „ „ .................................................................. 860,250 „

1897 „ „ ................................................................ 1,247,000 „

I dessa anslag hade ingått kostnader för förändring och utvidgning

af Carl Gustafs stads gevärsfaktori, beräknade i enlighet med Kongl. Mapts

propositioner till 1895 och 1897 årens Riksdagar, med sammanlagdt

472,500 kronor samt kostnaden för förändringar vid ammunitionsfabriken

med 11,300 kronor. Återstoden, 2,518,750 kronor, hade afsetts för

tillverkning af karbiner och gevär.

I utgiftssumman för förändring och utvidgning af gevärsfaktoriet

vore de särskilda posterna beräknade:

a) För förändringar (se statsutskottets utlåtande år 1895 n:o 5

sid. 26):

maskiner för gevärs- och k arb intill verkning........... kronor 38,810: —

maskiner för verktygstillverkning „ 10,455:_

ändring, reparation af maskiner samt komplettering

af maskinskrufstycken och spindlar in. m. ...... „ 13,235: —

Transport kronor 62,500: —

Bih. till Riksd. Prot. Jf)00. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 2

Ang. kostnaderna

för för - ändringar och

utvidgningar

vid Carl

Gustafs statik

gevärsfaktori..

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Transport kronor

oförutsedda utgifter ...................................................... n

första uppsättning fixturer, verktyg och besigtningsinstrument

................................................................ ii

62,500: —

10,000: —

300,000: —

Summa kronor 372,500: —.

b) För utvidgning (se statsutskottets utlåtande

Lätt. E. sid. 76):

byggnad ............................................................................

maskiner ............................................................................

kraft: ökad storlek å turbiner m. m.......................

1 elektrisk generator m. m..........................................

oförutsedda kostnader .....................................................

år 1897 n:o 5 Bil.

kronor

ii

ii

ii

ii

32,000

56,500

5,700

5,200

600

Summa kronor 100,000

Då revisorerne emellertid erfarit, att dessa anslag för förändring

och utvidgning af gevärsfaktoriet uti icke ringa män öfverskridits, hade

revisorerne förskaffat sig tillgång till en revisionsberättelsen vidfogad

redogörelse öfver anslagens användning, hvilken redogörelse visade,

att sammanlagda kostnaderna för faktoriets förändring och utvidgning

uppgått till:

för byggnader, nya ........................................................ kronor 85,441: 04

ändringar och reparationer ............... „ 56,599: 5 3

„ maskiner, nya.............................................................. » 226,377:86

„ „ ändringar .................................................. „ 33,516: 6 2

„ fixturer ooh verktyg, arbetskostnad .................... „ 266,063: 5 5

besigtningskostnad ............ „_9,627: 46

Summa kronor 677,626: 06.

Om från detta sistnämnda belopp droges erhållen tullrestitution

för införda maskiner kronor 9,735: 08, så funne man, att den verkliga

kostnaden för förändring och utvidgning af gevärsfaktoriet kronor

667,890:9 8 öfversköte den beräknade — kronor 472,500 — med icke

mindre än kronor 195,390: as, deraf 110,040 kronor 57 öre för nybyggnader

jemte ändringar och reparationer samt 85,350 kronor 41 öre för nyanskaffning

af maskiner jemte ändringar och reparationer samt fixturer,

verktyg och besigtningsinstrument; och hade denna ökade utgift utgått

från gevärsanslaget.

Enligt hvad för revisorerne uppgifvits, hade orsakerna till detta

betydliga öfverskridande af den beräknade förändrings- och utvidgningskostnaden

bestått uti:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

11

1) att det uppgjorda kostnadsförslaget ej upptagit andra nybyggnader

än besigtniugs- och kontorslokaler, under det att flera andra

byggnadsföretag blifvit utförda,

2) att maskinanskaffningskostnaderna blifvit större än hvad som

beräknats,

3) att den elektriska belysningsanläggningen och kraftstationen

blifvit i följd af faktoriets utvidgning betydligt dyrare än enligt den

ursprungliga planen,

4) att prisförhållandena å såväl material som arbetskraft under

tiden för faktoriets förändring väsentligt stegrats.

Att, såsom ofvan blifvit visadt, den verkliga kostnaden för förändring

och utvidgning af gevärsfaktoriet i högst betydlig mån och

långt utöfver hvad af de förändrade prisförhållandena betingats öfverskridit

den derför beräknade, hade revisorerne ansett sig böra såsom

anmärkningsvärdt framhålla, då det vore af vigt, att de kostnadsförslag,

som lades till grund för beviljande af anslag, vid arbetets utförande i

möjligaste mån följdes i fråga om såväl arbetets omfattning som derför

beräknade utgifter.

Beträffande ifrågavarande ■ anmärkning har arméförvaltningen å

artilleridepartementet uti sitt ofvannämnda utlåtande hänvisat till ett

af styresmannen för Carl Gustaf stads gevärsfaktori i ärendet afgifvet,

vid berörda utlåtande fogadt yttrande, deri denne anfört, att vid bedömandet

af ofvan anförda förhållanden hänsyn måste tagas dertill, att

enligt Kongl. Maj:ts proposition år 1894 anordningarne vid faktoriet

skulle afse en årstillverkning af endast 10,000 vapen, men att redan

1896 års Biksdag bestämt denna tillverkning till 15,000 pr år utan att

särskilda medel anvisats för häraf följande ökade behof af utrymme

och maskiner m. m.

I det förslag, som af styresmannen med skrifvelse den 8 november

1893 insändts och som läge till grund för vapenanskaffningsplanen, hade

derför icke upptagits några medel till nybyggnader och icke heller,

då faktoriet 3 år förut blifvit repareradt för då pågående gevärsförändring,

något anslag till byggnadsreparationer och förändringar.

Vid denna tid hade ej heller något beslut om elektrisk belysning

varit fattadt, ehuru kostnadsförslag derå, för vid denna tid rådande

förhållanden, blifvit under den 12 februari 1892 till generalfälttygmästarens

expedition insändt.

På grund häraf hade såväl omedelbart vid faktoriets omstöpning

år 1896 som ock påföljande år vid då bestämd ökning af årstillverk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlutande N:o 50.

ning från 15,000 till 20,000 vapen inträdt behof af utrymme i form

af nybyggnader och förändrade inredningar.

1896 års behof hade täckts genom den nya kraftstationen, genom

ersättande med ny kolbod af den på kraftstationens plats förut liggande

äldre, nytt materialskjul för upptagande af materialier, särskildt lagring

af valnötsstockar, bethus och byggnad för hastighetsskjutning, tillsammans

med den nya kontors- och besigtningsbyggnaden, uppgående till

summa kronor 85,441: 04, deraf 32,000 till sistnämnda byggnad af

Riksdagen anvisats år 1897.

I hvad mån kostnaderna för nybyggnaderna blifvit högre, än beräknadt

varit, framginge af följande jemförelse:

Den 12 februari 1892 hade förelegat

anbud å belysningsstation å............ kr. 15,420: —

den tillökning, som för kraftstationen år

1897 ansetts behöflig, hade i februari

samma år beräknats till........................... „ 4,000:— kr. 19,420: —

men samma byggnad hade enligt anbud af 28 april 1897,

på grund af uppdrifna material- och arbetspris

samt pågående grofarbetarestrejker, kostat ............... „ 28,375:—.

Besigtnings- och kontorsbyggnaden hade af erfaren arkitekt i

februari 1897 beräknats till ..................... kr. 27,000: — å kr. 32,000: —,

men hade enligt anbud af 22 april samma

år kostat..................................................... „ 39,993: 8 7.

hvartill kommit, att förutsatt värmeledning

från faktoriets stora panna, som

befunnits vara för svag, måst ersättas

med särskild värmeanordning å ......... „ 3,440: — „ 43,433: 8 7.

Förändringar och reparationer å förut befintliga byggnader, uppgående

till''kronor 56,599: 5 3, återfunnes i en vid styresmannens yttrande

fogad bilaga och utgjordes i hufvudsak af följande nödvändiga arbeten:

anordning af filareverkstad å faktoribyggnadens vind;

reparation och tillbyggnad af ränna och byggnad vid pipborrverket,

som befunnits undermineradt af vatten, samt i öfrigt hvad tak och

golf beträffade för svag för den nya maskinuppsättningen;

inläggning af nya golf och filbänkar i samtliga verkstäder m. m.

Hvad maskinanskaffningen beträffade, så hade till grund för densamma

legat en af dåvarande verkmästaren vid ett kortare besök vid

Waffenfabrilc Mauser i september 1892 upprättadt förslag, afseende,

såsom ofvan sagts, en årstillverkning af endast 10,000 vapen. Detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

18

förslag hade, då någon operationsplan omöjligen kunnat uppgöras, omfattat

endast sådana specialmaskiner, som för honom varit nya och

ansetts nödvändiga. År 1896, då fullständiga operationstabeller för

årlig tillverkning af 15,000 vapen förelegat, hade derför den 12 februari

1896 insändts nytt förslag, slutande för enbart nya maskiner å kronor

126,000: —, hvilket af kongl. förvaltningen godkänts. Derigenom hade

omedelbart uppstått en skiljaktighet i beloppet för nyanskaffning af

maskiner utaf kronor 76,735:— [126,000— (38,810 + 10,455)], ingående

i ofvan anmärkta kronor 85,350: 41.

Återstoden af det anmärkta beloppet (85,350:4 1 — 76,735:—)

kronor 8,615:41 inginge i med ökadt antal maskiner förbundna omkostnader

för remmar, axelledningar m. m.

För öfrigt borde vid den af Riksdagens revisorer använda, från

gevärsfaktoriet lemnade bilaga anmärkas, att i beloppen för »fixturer

och verktyg» funnes, på grund af räkenskapsföringen vid faktoriet, icke

endast den åberopade första uppsättningen fixturer och verktyg, utan

jemväl all förbrukning af verktyg under åren 1896—1898, hvilken förbrukning

på de grunder, som anförts för försenad gevärstillverkning,

varit synnerligen stor.

Åf redan vunnen erfarenhet framginge emellertid, att med de större

utgifterna för tillverkningens ökande från 10,000 till 20 å 25,000 vapen

för år följt, ett nedbringande i vapnens tillverkningspris, hvarigenom

alla förutsättningar förefunnes, att utöfver lemnade anslag förbrukade

195,390 kronor 98 öre skulle på tillverkningen — derest denna utsträcktes

till förutsatta 220,000 vapen — mer än väl intjenas, en förutsättning,

som redan i februari detta år, efter verkstäldt bokslut, kunde bevisas.

I likhet med revisorerne finner utskottet anmärkningsvärd!, att

de till förändring och utvidgning af gevärsfaktoriet anslagna medel,

tillsammans 472,500 kronor, hvilka af Riksdagen beviljats med de af

Kongl. Maj:t äskade belopp, blifvit öfverskridna med icke mindre än

195,390 kronor 98 öre. Med afseende å detta öfverskridande, hvilket,

på sätt revisorerne anfört, berott på dels uppförande af flera byggnader

än det usprungliga förslaget afsett, dels ofullständiga kostnadsförslag

och dels stegrade pris förhållanden, har utskottet velat framhålla, att

det hade varit rigtigast, att Riksdagen förelagts fullständiga uppgifter

å anledningarna dertill och att i sammanhang dermed gjorts framställning

om bristens betäckande. Att, på sätt styresmannen för faktoriet

synes afse, denna Överskjutande kostnad för sjelfva anläggningen och

anordningarna dervid skall läggas på gevärstillverkningen genom att

vapnens tillverkningspris kan nedbringas under det beräknade, utan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

att detta pris i räkenskaperna och vid kostnadsberäkning nedsättes,

synes utskottet oegentligt, då — oafsedt att en större gevärstillverkning

än den, som Riksdagen beslutat, af styresmannen förutsatts —

gevären gifvetvis böra likasom de hittills vid faktoriet tillverkade eldhandvapnen

upptagas till den kostnad, sjelfva fabrikationen i verkligheten

betingat.

Ifrågavarande förhållanden har utskottet dock icke ansett gifva

anledning till någon särskild hemställan från utskottets sida, utan har

utskottet endast velat desamma för Riksdagen

anmäla.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 83—85, Uti. pag. 548—549.)

Ang. omföring Vidare hafva revisorerne meddelat, hurusom uti arméförvaltnin
''ansfogefmTe

gens räkenskaper för revisionsåret, jemlikt beslut af intendentsdepartevämpiigtigcs

mentet den 21 februari 1899, från förslagsanslaget »De värnpligtiges

Vmnamiaget vapenöfningar» till reservationsanslaget »Arméns munderingsutrustning»

na arméns omförts ett belopp af 114,644 kronor 57 öre. Enligt hvad af räkenmutrusining''

skapema bifogade handlingar framginge, hade af nämnda summa munderingsslitningsersättning

utgått till truppförbanden vid såväl indelta

som värfvade armén.

Det kunde emellertid med skäl ifrågasättas, huruvida detta förfarande

stått i öfverensstämmelse med den användning, som med anslaget

till de värnpligtiges vapenöfningar varit af Riksdagen afsedt. Af

en vid Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års urtima Riksdag fogad

»beräkning af de årliga ökade kostnaderna för beväringen enligt förslaget»

— hvilken beräkning väl finge anses hafva legat till grund för

anslagsbeloppets bestämmande — syntes nemligen framgå, att med

anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar ej borde täckas andra munderingsersättningar

än dels »underhåll af hästutrednings- och sadelmunderingspersedlar

vid indelta och värfvade kavalleriet», dels ock

»munderingsslitningsersättning till underbefäl vid indelta armén och

Vermlands fältjägarecorps». De kongl. reglementen, som anginge besörjandet

af den ekonomiska förvaltningen m. in. vid de värfvade truppförbanden,

gåfve ej heller vid handen, att dessa truppförband skulle

ega att, i vidare mån än uti ofvan omförmälda beräkning uttryckligen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

15

omnämnts, af anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar uppbära någon

som helst munderingsslitningsersättning. Enligt den paragraf i dessa

reglementen, som afhandlade frågan om särskild munderingsersättnings

utgående, skulle nemligen förvaltningsdirektionerna uppbära särskild

sådan ersättning endast för den händelse, att genom anbefald extra

kommendering eller manskapets obenägenhet att taga permission den

till tjenstgöring mellan exercismånaderna afsedda styrka skulle för

längre eller kortare tid i garnisonsorten ökas.

Revisorerne hade af anförda omständigheter funnit anledning att

på berörda omföringsåtgärd fästa Riksdagens uppmärksamhet, i synnerhet

som omföringen verkstälts från ett förslagsanslag, hvilket enligt

sin natur kunde öfverskridas, till ett reservationsanslag, i fråga hvarom

sådant öfverskridande ej finge ega rum. Mot öfverförande från förslagsanslag

till fasta anslag i vidare mån, än de af Riksdagen med anslagen

afsedda ändamål direkt föranleda, mötte nemligen den särskilda betänkligheten,

att tillgångarne under dessa senare derigenom skulle kunna

utan Riksdagens medgifvande ökas.

I sammanhang härmed hafva revisorerne meddelat, att vid 1898

års slut å anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar förefunnits en

brist af 385,645 kronor 5 öre, medan anslaget till arméns munderingsutrustning

vid samma tid egt en reservation å 261,846 kronor 23 öre.

Uti häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å intendentsdepartementet

anfört, att i enlighet med den af revisorerne åberopade,

vid Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års urtima Riksdag fogade beräkning

skulle, på sätt äfven i förevarande anmärkningspunkt i viss mån

angåfves, från anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar, under tjenstgöring

vid samma öfningar, utgå dels kostnaderna för underhåll af

hästutrednings- och sadelmunderingspersedlar vid indelta och värfvade

kavalleriet, dels ock munderingsslitningsersättning för underbefäl och

såsom instruktörer kommenderadt manskap vid indelta armén och Vermlands

fältjägarekår.

Då den ojemförligt största delen af det i anmärkningspunkten

angifna beloppet, 114,644 kronor 57 öre, utgjordes af utgifter för persedelunderhåll

af nyss angifvet slag, kunde anmärkningen endast afse

de jemförelsevis smärre belopp, som afförts såsom munderingsslitningsersättning

för instruktörer vid värfvade armén under tjenstgöring vid

de värnpligtiges vapenöfningar, hvilka belopp enligt hos arméförvaltningen

verkstäld utredning kunde beräknas uppgå till sammanlagdt

omkring 18,777 kronor 27 öre.

Då arméförvaltningen å intendentsdepartementet äfven för sin del

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

varit tveksam, huruvida vid de värfvade truppförbanden dylik ersättning,

på sätt vid indelta armén och Vermlands fältjägarekår egde rum,

bort utgå från anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar, hade arméförvaltningen

äfven först vid fastställandet af 1898 års munderingsanslag

— eller sedan det visat sig, att, på sätt i utlåtande af den 3 november

1899 anmälts, anslaget till arméns munderingsutrustning vore

för det med samma anslag afsedda ändamål otillräckligt, — ansett sig

böra anlita nu ifrågakomna tillgång.

Vid fastställandet af munderingsanslagen för den värfvade armén

hade sålunda i nu ifrågakomna hänseende tillämpats samma bestämmelser,

som gälde för den indelta, och hade arméförvaltningen för ett

dylikt tillvägagående trott sig finna stöd dels i de för värfvade arméns

truppförband gällande förvaltningsreglementen, dels i den omständighet,

att i förevarande fall rimlig anledning icke kunde åberopas för ett olika

behandlingssätt af samma fråga vid olika delar af armén.

Skulle emellertid det icke anses lämpligt eller önskvärd!, att anslaget

till de värnpligtiges vapenöfningar på nu angifvet sätt bidroge

till munderingsunderhållet vid de värfvade truppförbanden, återstode

för arméförvaltningen å intendentsdepartementet endast att till Kong!

Maj:t inkomma med framställning om aflåtande till Riksdagen af proposition

angående ytterligare förhöjning i anslaget till arméns munderingsutrustning.

i Med anledning af revisorernes anmälan angående förefintlig behållning

å anslaget till arméns munderingsutrustning ansåge sig arméförvaltningen

å intendentsdepartementet endast böra framhålla, att denna

behållning ingalunda kunde sägas vara någon för arméförvaltningen

disponibel tillgång, alldenstund den i verkligheten endast utgjorde en

del af munderingskassornas hos arméförvaltningen innestående behållningar,

hvilka upptoges och redovisades under anslaget till arméns

munderingsutrustning. Att under sådant förhållande alla dessa kassor

från andra statsanslag, äfven om dessa vore förslagsanslag, tillkommande

bidrag måste till nämnda anslag omföras och der redovisas, vore

påtagligt. Den af revisorerne omförmälda omföringsåtgärden afsåge

sålunda i sjelfva verket endast ett öfverförande till munderingskassorna

af samma kassor enligt gällande reglementen tillkommande anslagsbidrag.

Utskottet, som delar revisorernes uppfattning om origtigheten i

det omförmälda öfverförandet af medel från förslagsanslag till fästa anslag,

och velat uttala förvissning om att dylikt anmärkningsvärd! för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsuskottets Utlåtande N:o 50.

17

farande icke vidare må förekomma, får emellertid, då Riksdagen, med

bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar och i enlighet med

utskottets förslag i utlåtandet n:o 5 angående regleringen af utgifterna

under riksstatens fjerde hufvudtitel, ej allenast beviljat medel till täckande

af bristen å det ofvannämnda anslaget till arméns munderingsutrustning,

utan äfven höjt samma anslag, och då det angifna missförhållandet

sålunda blifvit rättadt samt antagas kan, att förevarande angelägenhet

sålunda blifvit äfven för framtiden ordnad, hemställa,

att revisorernes ifrågavarande framställning icke

må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Marinförvaltningen.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 112—113; Uti. pag. 581, 583—585.)

På sätt i revisionsberättelsen meddelas, skall, jemlikt § 768 i

tredje delen af 1875 års reglemente för flottan, för sjuk, som afpolletteras

till annan sjukvårdsanstalt än sådan, som lydde under högste befälhafvaren,

sjöaflöning, dietpenningar och portion ombord upphöra med

afpolletteringsdagen, detta vare sig afpolletteringen skett å utrikes eller

inrikes ort. Deremot äro, enligt hvad revisorerne vidare anföra, bestämmelserna

om ersättning till den afpolletterade sjuke olika, allt eftersom

afpolletteringen egt rum inom eller utom riket. År den afpolletterade

officer, officers vederlike eller underofficer, och blir han afpolletterad till

annan ort inom riket än den flottans station, han tillhör, så ege han

från och med dagen efter den, då afpolletteringen skedde, och så länge,

enligt läkarebevis eller annat trovärdigt intyg, hans qvarblifvande på

afpolletteringsorten varit nödvändigt, beräkna traktamente enligt gällande

resereglemente jemte godtgörelse af kostnaden för sjukvård och

läkemedel, enligt deröfver afgifna, verificerade räkningar. Hade han å

utrikes ort blifvit afpolletterad, undfår han för alla kostnader, hvilka

lian i följd af sin sjukdom fått under vistelsen å afpolletteringsorten

vidkännas, ersättning enligt afgifven räkning, hvilken, om svensk-norsk

konsul finnes på platsen, bör af honom attesteras.

Bih. till liiksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft.

Ang. traktamentsersättning

till sjuk

under vistelse

ä sjukvårdsanstalt.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Skilnaden mellan afpollettering för sjukdom af officer eller officers

vederlike å utrikes och inrikes ort vore alltså, enligt hvad revisorerne

härjemte framhållit, i anseende till statens ersättningsskyldighet, den,

att i förra fallet staten betalade alla kostnader för den sjukes vistelse

å afpolletteringsorten, medan i senare fallet den sjuke, emot åtnjutande

af dagtraktamente, sjelf finge vidkännas kostnaden för vivre och af

staten utöfver traktamentet undfinge ersättning endast för den egentliga

sjukvården samt för läkemedel.

Uti ett under revisionsåret förekommande specielt fall ansåge

revisorerne emellertid dessa regler för ersättningens utgående ej

blitvit behörigen iakttagna. Sålunda hade till t. f. kammarförvandten,

stabssekreteraren vid 1898 års kusteskader, I. Neuendorf, hvilken för

sjukdom blifvit från kusteskadern till Stockholm afpolletterad, för hans

sjukvård å sistnämnda ort samt återresa till Karlskrona utbetalts ett

belopp af 781 kronor, deri inginge såväl dagtraktamente som kostnader

för läkarevård och vistelse å sjukhus. Äfven denna sistnämnda

kostnad benämndes å den af Neuendorf ingifna räkningen kostnad för

sjukvård.

Då emellertid dagtraktamentet måste anses vara afsedt att utgöra

ersättning för vivre, hade revisorerne velat såsom anmärkningsvärdt

framhålla, att till Neuendorf utbetalts särskild ersättning för hans vistelse

å enskildt sjukhus under 26 dagar med 182 kronor.

I sitt med anledning af revisorernes anmärkningar rörande flottans

räkenskaper den 16 sistlidne januari afgifna utlåtande har marinförvaltningen

beträffande förevarande fråga hänvisat till ett af stationsbefälhafvaren

i Karlskrona i ärendet afgifvet yttrande jemte en dervid

fogad förklaring af flottans räkenskapskontor i Karlskrona, i hvilket

yttrande stationsbefälhafvaren erinrat, att Neuendorf onekligen bort med

dagtraktamentet sjelf bekosta vivre, men att i brist på tillgång å räkningen

från sjukhuset det icke nu kunnat utredas, huru mycket af

räkningens belopp särskildt afsett godtgörelse för vivre; och vore stationsbefälhafvaren

i allt fall icke i tillfälle att upplysa, huruvida i räkningen

sådant särskiljande ens egt rum.

Räkenskapskontoret har i ofvanberörda förklaring anfört, att enär

då gällande reglemente för flottan, 3:e delen, § 768, mom. 3, stadgade,

att till annan än under högste befälhafvaren lydande sjukvårdsanstalt

inom riket afpolleterad officer eller vederlike egde beräkna traktamente

enligt gällande resereglemente jemte godtgörelse af kostnaden för sjukvård

och läkemedel, hade till bemälde stabssekreterare, hvilken från

kusteskadern blifvit till sjukvårdsanstalt i Stockholm afpolleterad, ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

19

betalts traktamente för hela vistelsen i Stockholm samt kostnaden för

vård å sjukvårdsanstalten enligt derå afgifven räkning.

Att i kostnadsräkningen för sjukvård å anstalten inginge kostnaden

för den sjukes vistelse derstädes, vore gifvet, men då kostnad

för vård å sjukinrättningen beräknades med ett visst belopp för dag

i ett för allt samt svårighet förelåge att särskilja kostnaden för hvad

som kunde anses tillhöra vivre eller betingades af sjukdomstillståndet

och någon beräkningsgrund för ett särskiljande härutinnan ej gåfves

och sådant ej heller vore föreskrifvet uti nämnda reglemente, hade något

afdrag å traktamentet ej kunnat ske.

Enligt hvad revisorerne anmärkt och jemväl af stationsbefälhafvaren

i Karlskrona vitsordats, synes Neuendorf otvifvelaktigt i

förevarande fall under vistelse vid sjukvårdsansfalt hafva erhållit dubbel

ersättning för vivre; men då utskottet icke ansett någon särskild åtgärd

med anledning deraf böra af utskottet tillstyrkas, har utskottet endast

velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 113—114; Uti. pag. 581, 583, 586—587.)

Revisorerne erinra vidare, att uti 1895 års revisionsberättelse om- magau-^

förmälts, hurusom vid flottans station i Karlskrona under år 1894 afse- vid Karltvärda

qvantiteter matvaror blifvit såsom »icke utspisningsbara» å auktion krona nation.

försålda, och hade revisorerne i anledning häraf uttalat den förmodan,

att kassationen af dylika varor i många fall föranleddes deraf, att

proviantartiklar i stor mängd ständigt hölles upplagda för flottans

station i Karlskrona och sålunda delvis underginge en allt för långvarig

magasinering.

Uti en med anledning af denna erinran afgifven förklaring af den

11 januari 1896 hade förvaltningsdirektionen vid flottans berörda station

förmält, bland annat, att al de i revisorernes berättelse afsedda artiklarne,

torrt bröd, saltadt fläsk, saltadt kött och smör, det vore endast

den sistnämnda artikeln, som visat sig icke kunna vårdas så, att den

icke någon gång vid utlevereringen befunnes till sin beskaffenhet något

försämrad genom längre tids magasinering, samt att vid detta förhållande

förvaltningsdirektionen läte sig angeläget vara att, såvidt möjligt,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

förekomma, att i förrådet upplades mera smör, än som nödvändigt erfordrades

för behofvet.

Revisorerne hade vid granskningen af Karlskrona stations räkenskaper

för revisionsåret funnit anledning åter erinra om det af 1895 års

revisorer gjorda uttalandet.

Af räkenskaperna framginge nemligen, att vid besigtning den 21

maj 1898 kasserats ett parti smör om 315 kilogram, som utgjort återstående

behållningen af det utaf firman Palander & C:o under november

månad år 1896 levererade partiet. Smöret hade alltså magasinerats å

förrådet under en tid af ungefär 1 \ år.

I sammanhang härmed hafva revisorerne meddelat, att vid Karlskrona

station under revisionsåret följande qvantiter matvaror blifvit

enligt förvaltningsdirektionens beslut såsom icke utspisningsgilda å auktion

försålda, nemligen:

1745

1786

1522,97

1054

64,7 3

1301

kilogram bröd, torrt och orent;

„ brödgrus;

„ smör, beskt och härsket;

„ fläsk, saltadt, något härsket;

„ grönsaker, torkade, mögliga; samt

„ kött, saltadt, unket.

Värdet af stationens spanmåls- och proviantförråd hade vid 1898

års början uppgått till 176,221 kronor 40 öre samt vid dess slut till

143,730 kronor 48 öre.

Beträffande hvad revisorerne sålunda anfört, hafva såväl marinförvaltningen

som stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona

i afgifna utlåtanden åberopat ett från förvaltningsdirektionen vid berörda

station inkommet yttrande i ämnet, deri direktionen erinrat, att

hela det i november 1896 levererade smörpartiet, utgörande 14,000 kilogram,

bestått af norrländskt eller finskt smör och att det besigtigats

och godkänts i Stockholm, men redan vid mottagandet i proviantförrådet

härstädes befunnits till stor del vara af mindre god beskaffenhet.

Att en del af detta smör kommit att magasineras så lång tid som

1 i år hade väsentligen berott deraf, att under eskaderöfningarne sommaren

år 1897 och å höstkorvetten samma år på försök utspisats konserveradt

mejerismör af svensk tillverkning till en sammanlagd myckenhet

af 1,700 kilogram i stället för norrländskt eller finskt smör.

Då försöken med utspisning ombord af konserveradt mejerismör

anbefalts på våren år 1897, hade den deraf föranledda minskningen i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

behofvet af norrländskt eller finskt smör icke kunnat tagas med i beräkningen

af behofvet vid smörupphandlingen i början af september

månad år 1896.

Beträffande öfriga i revisorernes berättelse omförmälda, såsom

icke utspisningsgilda å auktion försålda matvaror borde nämnas, att

de samtliga utgjordes af sådana proviantartiklar, som inlemnats till

förrådet från efter slutade expeditioner hemkomna fartyg, och hvilka

vid å dem anstäld besigtniug befunnits vara icke fullt utspisningsgilda

eller magasineringsdugliga. Så vidt förvaltningsdirektionen kunde förstå,

hade statens fördel bäst tillgodosetts genom dessa proviantartiklars

skyndsamma försäljning å offentlig auktion, innan de hunnit undergå

ytterligare försämring. Upplysningsvis meddelades, att dylika proviantartiklar

vore föremål för så stor efterfrågan, att de vid auktionerna

aldrig behöfde bortslumpas till vrakpris, utan i allmänhet betalades

synnerligen högt. Såsom exempel i detta hänseende kunde nämnas,

att försäljningsmedelpriset för det kasserade salta fläsket uppgått till

67 öre per kilogram, under det att varan, ny och frisk, vid leveransen

till förrådet på våren år 1897 kostat staten allenast 63,9 öre per

kilogram.

Hvad beträffar den af revisorerne anmärkta magasineringen af

smör vid Karlskrona station, har det visserligen ådragit sig utskottets

uppmärksamhet, att, på sätt förvaltningsdirektionen meddelat, i november

1896 inköpts ej mindre än 14,000 kilogram af denna vara, oaktadt,

enligt då gällande bestämmelser, hvilka, för så vidt utskottet kunnat

utröna, återfinnas i marinförvaltningens skrifvelse den 6 juni 1876, det

lager af smör, som borde vid stationen finnas, skulle utgöras af allenast

50 centner, eller 212,5 kilogram; men då, enligt hvad utskottet inhemtat,

stationsbefälhafvaren i skrifvelse till marinförvaltningen den 22 juli

1897 förklarat sig anse artikeln smör böra hänföras till de artiklar, som

alls icke böra hållas i förråd, och vid detta förhållande det måste antagas,

att någon sådan magasinering af denna vara som den af revisorerne

anmärkta icke vidare skall förekomma, hemställer utskottet,

att|ltiksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets TJtåtandc N:o 50.

Ang. förvaltningen

af

Gotska

Sandön.

Lotsstyrelsen.

§ 7.

(Rev. ber. pag. 124—125; Uti. pag. 591—592.)

Sedan lotsstyrelsen uti skrifvelse den 22 september 1891, med

anmälan, att skogstillgången å Gotska Sandön, oaktadt planlös afverkning

före år 1859, då ön inköptes af lotsverket, samt inträffade skogseldar,

likväl ännu vore så tillräcklig, att densamma genom ändamålsenlig

afverkning borde kunna lemna inkomst till betäckande af de med

flygsandsplanteringarne å ön förenade kostnader, på samma gång en

dylik afverkning vore af behofvet påkallad för att underlätta ungskogens

tillväxt, tillika anfört, att af den afverkningsbara skogen, som utgjordes

af s. k. öfverståndare (150 å 200 år gamla träd), som afslutat sin tillväxt

och hvilka vore till hinder för den omkringstående eller underväxande

skogens utveckling samt beräknats uppgå till 106,465 stycken,

då borde enligt uppgjord afverkningsplan och med iakttagande af särskild

försigtighet af sakkunnig person utstämplas omkring 50,000 stycken

och försäljas i vissa partier, omfattande 19,000 stycken sågtimmerträd,

12,000 stycken mindre byggnadstimmerträd samt 19,000 stycken om

vid pass 23,500 kbm. i syllar, hvaremot afverkningen af den återstående

delen af öfverståndarne icke för det dåvarande ansetts kunna med fördel

ega rum, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, lotsstyrelsen

genom kongl. bref den 9 oktober 1891 erhållit bemyndigande dels att,

efter utsyning genom sakkunnig person, låta af de å Gotska Sandön

befintliga afverkningsbara träd försälja omkring 50,000 stycken på sätt

och under de vilkor i afseende på afverkningen, som styrelsen, efter

skogstjenstemans hörande, kunde finna nödigt föreskrifva, dels att förskottsvis

bestrida de med ut syningen och försäljningen förenade kostnader

mot ersättning af inflytande försäljningsmedel för skogen. Tillika

hade styrelsen anbefalts att i sinom tid inkomma med förslag till föreskrifter

rörande användandet af de genom nämnda skogsförsäljning

inflytande medel.

Skogsförsäljningen hade inbragt 27,000 kronor.

Sedermera hade genom särskilda kongl. bref, till bestridande af

kostnaderna för sanddämpning och skogsplantering å ön, intill revisionsårets

slut anvisats sammanlagdt 14,481 kronor 42 öre att af nämnda

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

23

skogsförsäljningsmedel utgå. Af samma, medel hade derjemte gnidits

kostnaden för trädens utsyning och försäljning med 883 kronor.

Då Gotska Sandön fortfarande egde afsevärd skogstillgång och då

ganska omfattande arbeten årligen måste företagas för sanddämpning

och skogsplantering å ön, hade revisorerne velat ifrågasätta, huruvida

ej denna fastighet lämpligen borde från lotsstyrelsen till förvaltning af

domänstyrelsen öfverflyttas.

I ett öfver revisorernes omförmälda framställning afgifvet utlåtande

af den 29 december 1899 har lotsstyrelsen förklarat sig icke hafva

något att mot den ifrågasatta öfverflyttningen erinra, för så vidt skogen

på Gofska Sandön derigenom möjligen skulle vinna en rationellare skötsel;

men då, såsom ock af framställningen framginge, ön inköpts för lotsverkets

medel och sålunda afkomsten borde användas endast för lotsverkets

ändamål, borde vid en möjlig öfverflyttning af förvaltningen

till domänstyrelsen iakttagas, att antingen behållna inkomsterna af

skogen särskildt bokfördes för att användas för lotsverkets ändamål,

eller ock att statsverket för framtiden iklädde sig alla kostnader dels för

husbyggnadstimmer och vedbrand åt lotsverkets på ön stationerade

personal äfvensom åt fyrarne, dels för sanddämpning och skogsplantering

å Gotska Sandön, hvilka senare kostnader hittills vanligen uppgått till

2,000—3,000 kronor årligen, då arbetena inskränkts till de nödvändigaste

punkterna, afseende endast skydd för sj elfva fyrplatserna äfvensom

behöflig sanddämpning på den af skogseld skadade trakten, men som

naturligtvis måste komma att uppgå till betydligt mera, om arbetena

skulle utsträckas till hela strandområdet med dess vidsträckta dyner.

Då, enligt hvad utskottet inhemtat, arbetena för sanddämpning

och skogsplantering å Gotska Sandön för närvarande hufvudsakligen

utföras af fyrinrättningens personal, föranleda dessa arbeten gifvetvis

vida mindre kostnader, än om de skulle öfverlemnas till utförande genom

skogsstatens försorg. Med afseende härå har utskottet ansett det tvifvelaktigt,

huruvida öns förvaltning lämpligen bör, såsom revisorerne ifrågasatt,

öfverflyttas till domänstyrelsen; och då härtill kommer, att äfven

på andra ställen vid landets kuster finnas jordområden, som stå under

lotsstyrelsens omedelbara vård samt att vid sådant förhållande, och derest

en öfverflyttning af fastighetsförvaltning från lotsstyrelsen till domänstyrelsen

skulle anses önskvärd, frågan torde böra tagas i ompröfning

i hela sin utsträckning, derom dock förslag nu icke föreligger, hemställer

utskottet,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

Ang. beslut

rörande, inkomna

anbud

d reparationsarbeten

vid. kronans

hus i

Stockholm.

att revisorernes omförmälda framställning för

närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Öfverintendentsembetet.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 234—235; Uti. pag. 609—610.)

Uti förevarande revisionsberättelse meddelas vidare, hurusom åt

ett vid öfverintendentsembetets räkenskaper fogadt utdrag af'' embetets

protokoll den 26 april 1898 inhemtades, att intendenten för kronans under

embetets inseende stälda hus och bygnader i hufvudstaden i afgifvet

tjenstememorial af den 25 nämnda månad angående verkstäld granskning

af inkomna anbud å årets reparationsarbeten vid nämnda egendomar

anfört, bland annat, att från snickare inkommit två anbud, nemligen

från Karl Engström, Karlslund, Väsby, och L & Th. Saul; och

hade Engströms pris på fönster och dörrar stält sig något lägre samt

hans timpris 3 öre billigare än Sauls, men som Engström, hvilken

egentligen vore byggmästare, ej vore bosatt i Stockholm och hade sin

verkstad en half mil från Väsby jernvägsstation, hade intendenten icke

ansett sig kunna till antagande tillstyrka hans anbud, utan förordat

det af Saul ingifna, hvars pris vore lika med föregående årets.

Vid ärendets föredragning hade, enligt hvad förenämnda protokoll

vidare utvisade, öfverintendentsembetet, med afseende å hvad intendenten

anfört och med stöd af § 20 i kong!, förordningen angående statens

upphandlings- och entreprenadväsende m. m. den 17 november 1893

pröfvat skäligt att såsom entreprenörer för 1898 års reparationsarbeten

vid ifrågavarande hus och byggnader under vilkor, som komme att

entreprenörerne delgifvas, antaga, bland andra, snickerifirman L. &

Th. Saul.

Då de skäl, som åberopats för förkastande i förevarande fall af

det lägre anbudet och antagande af det högre, icke synts revisorerne

vara af afgörande betydelse, hade revisorerne, som ansett det vara af

vigt, att vid inkomna anbuds bepröfvande så förfores, att ej arbetsgivare

afskräcktes från deltagande i täflan, velat hvad i detta ärende

förekommit för Riksdagen anmäla.

I anledning af hvad revisorerne sålunda anfört har öfverintendentsembetet

i afgifvet utlåtande den 9 januari innevarande år framhållit

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

25

att, om än det skäl till förkastande af snickaren Karl Engströms anbud,

som af intendenten för kronans hus i Stockholm anförts och af embetet

biträdts, att Engström, såsom egentligen byggmästare, vore mindre sakkunnig

än hans af embetet sedan flera år tillbaka kände, yrkesskicklige

medtäflare, icke kunde, på sätt revisorerne förmenade, anses afgörande,

det åberopade hufvudskälet för underkännandet af Engströms anbud,

eller att anbudsgifvaren vore bosatt utom hufvudstaden, dock måste

godkännas såsom fullgiltigt stöd för embetets beslut i förevarande

fråga. Utförandet af här omhandlade reparationsarbeten påfordrade

nemligen oftast skyndsamhet och städse noggrann och oaflåtlig tillsyn

af dem, som åtagit sig desamma, fordringar, som näppeligen kunde

fyllas, derest vederbörande handtverksmästare hade sitt hemvist på ett

icke obetydligt afstånd från arbetsplatsen. Hvad särskildt snickeriarbetena

enligt de årliga generalförslagen för Stockholm beträffade,

vore att märka, att, utom det att sådana stundom under större eller

mindre brådska plägade pågå samtidigt vid de flesta kronans egendomar

och sålunda fordrade icke blott en talrik, utan äfven, och detta icke

minst, en lätt tillgänglig arbetsstyrka, större delen af förarbetet måste

utföras på arbetstagarens egen verkstad, en omständighet, som, såvidt

embetet kunde finna, otvetydigt gåfve vid handen, att denna, till undvikande

af onödig tidsutdrägt och längre transporter med deraf följande

olägenheter af skilda slag, måste vara belägen inom hufvudstaden.

På grund af det nu sagda funne öfverintendentsembetet det böra fastslås

såsom ett oeftergifligt vilkor, att de handtverksmästare, hvilkas

anbud å verkställandet af generalförslagsarbetena i Stockholm kunde

komma under pröfning, skulle vara derstädes boende, och embetet

skulle med föranledande af revisorernes här ifrågavarande anmärkning,

i de kungörelser, som i allmänna tidningarne infördes om anbuds afgifvande

å samma arbeten, för framtiden intaga berörda vilkor.

Den af revisorerne i förevarande afseende gjorda erinran har

utskottet visserligen icke funnit vara af den vigt, att den skolat föranleda

utskottet till att utförligt redogöra för hvad i ärendet förekommit

och afgifva yttrande i detsamma, derest ej den af öfverintendentsembetet

i ärendet afgifna förklaring varit af beskaffenhet att ådraga

sig utskottets särskilda uppmärksamhet. Om än olika meningar kunna

göra sig gällande i fråga om lämpligheten att för utförande af snickeriarbeten

för reparationer å byggnader i Stockholm anlita arbetstagare

inom eller utom hufvudstaden, i hvilket afseende utskottet emellertid

Bih. till Riksd. Prof. 1''JOO. 4 Sami. 1 Afd. 34 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Ang. gällande

föreskrifter i

fråga om placering

af postsparbankens

tillgångar.

delar revisorernes mening, synes nemligen revisorernes i denna fråga

uttalade uppfattning ingalunda hafva bort föranleda öfverintendentsembetet

att, såsom nu skett, förklara sig med anledning af revisorernes

anmärkning skola i de kungörelser, som utfärdas om anbuds afgifvande

å nämnda arbeten, fastslå just det förfaringssätt, som föranledt

revisorernes ifrågavarande framställning. Under uttalande häraf

har utskottet velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Postsparbanken.

§ 9-

(Rev. ber. pag. 243—244; Uti. pag. 615—620.)

Revisorerne hafva vidare erinrat, att i § 18 mom. 2 af kongl.

förordningen angående eu postsparbank för riket den 22 juni 1883

föreskrifvits i fråga om de i postsparbanken inflytande medlens fruktbargörande,

att för så stor del af influtna medel, som postsparbankens

styrelse ansåge icke behöfva genom insättning i riksbanken hållas tillgängliga

för att möta uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken

innestode, skulle för postsparbankens räkning inköpas räntebärande

obligationer, utfärdade af svenska staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank.

Men redan år 1887 hade befunnits nödvändigt att utvidga ramen,

inom hvilken berörda medel finge göras fruktbärande, och genom kongl.

kungörelsen den 13 juli 1887 förordnades, att af ifrågavarande medel

skulle få inköpas obligationer, utfärdade, förutom af svenska staten eller

af Sveriges allmänna hypoteksbank, äfven af kommun inom riket för

lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts tillstånd blifvit meddeladt,

med rätt för postsparbankens styrelse att intill högst en tredjedel af

de postsparbankens medel, hvarom nu vore fråga, göra medlen fruktbärande

äfven genom utlåning mot skuldebref till kommun inom riket,

med iakttagande jemväl i detta fall att tillåtelse till lånets upptagande

blifvit kommunen af Kongl. Maj:t meddelad.

De förändringar i penningemarknaden, som inträffat efter det

nämnda kungörelse utfärdades, föranledde revisorerne att ifrågasätta,

huruvida icke en ytterligare utvidgning i afseende å rätten till inköp

af valutor för postsparbankens räkning skulle kunna ega rum till

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

27

åstadkommande af höjning i så väl utlånings- som inlåningsräntan;

och förestälde sig revisorerne, att någon viss bestämd del af de postsparbankens

medel, hvarom nu vore fråga, skulle kunna fruktbargöras

genom utlåning mot inteckning i fastigheter med vissa för säkerheten

fullt betryggande begränsningar. Sådana värdehandlingar egde framför

obligationer med låg ränta den fördel, att de kunde realiseras utan

kursförlust.

I fråga om postsparbankens lånerörelse hade revisorerne vidare

velat ifrågasätta, huruvida icke belåningsrätten skulle kunna utsträckas

till de obligationer, banken egde rätt att inköpa.

I anledning af hvad revisorerne sålunda anfört, har postsparbankstyrelsen

i afgifvet utlåtande meddelat följande.

Efter det redan under det tredje året af postsparbankens verksamhet,

eller år 1886, sådana förändringar inträffat i penningemarknaden,

att svårighet uppstått för postsparbankstyrelsen att, i enlighet med den

ursprungliga bestämmelsen i § 18 mom. 2 af ofvan åberopade förordning

af den 22 juni 1883, åstadkomma erforderlig afkastning å

postsparbankens öfverskottsmedel, hade styrelsen, uti skrifvelse den

19 mars 1886, hemstält, bland annat, att åt nämnda mom. måtte gifvas

en sådan lydelse, att ifrågavarande öfverskottsmedel finge placeras i

obligationer, utfärdade af svenska staten och Sveriges allmänna hypoteksbank,

i den mån dylika obligationer kunde erhållas till pris, som

af postsparbankstyrelsen pröfvades vara antagligt, men eljest på annat

sätt, som Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Uti proposition till Riksdagen af den 6 april 1887, hade Kongl. Maj:t

med anledning af postsparbankstyrelsens nyssberörda framställning,

föreslagit, bland annat, att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 18

mom. 2 af berörda förordning måtte erhålla en så affattad lydelse, att

fast placering af postsparbankens öfverskottsmedel finge ske, förutom

i obligationer, utfärdade af svenska staten och Sveriges allmänna

hypoteksbank, jemväl i obligationer utgifna af kommun inom riket för

lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts tillstånd blifvit meddeladt;

samt att postsparbankstyrelsen derjemte skulle eg a rätt att intill en

tredjedel af ifrågavarande medel göra desamma fruktbärande äfven

genom utlåning mot skuldebref till kommun inom riket, med iakttagande

äfven i detta fall att tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen

af Kongl. Maj:t meddelad.

Uti deröfver den 17 juni 1887 afgifvet utlåtande hade sammansatta

stats- och bankoutskottet hemstält om afslag å hvad Kong]. Maj:t

i nu omhandlade del af propositionen föreslagit, men vid frågans be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

handling i Riksdagens kamrar den 22 och 25 i sistnämnda månad hade

propositionen blifvit i sin helhet af Riksdagen bifallen, hvarefter kungörelse

i ämnet utfärdats den 13 derpåföljde juli.

Sedan postsparbankstyrelsen genom den i nyssnämnda kungörelse

innefattade bestämmelse erhållit större frihet i afseende å sättet för

placering af ifrågavarande medel, hade till en början ej någon svårighet

yppats för styrelsen att göra dessa medel fruktbärande på sådant sätt,

att å desamma inom kort erhållits en afkastning, tillräcklig att, efter det

delegarne godtgjorts dem tillkommande räntor, betäcka postsparbankens

driftskostnader. Men de jemförelsevis blygsamma siffror, som kännetecknade

de första åren af postsparbankens verksamhet, hade förändrat

sig under åren 1890—1896, då bankernas depositionsränta närmade

sig och vid vissa tillfälxen till och med understigit postsparbankens

inlåningsränta. Insättningsbeloppen hade under sistberörda år med ej

mindre än sammanlagdt omkring 40 millioner kronor öfverstigit de belopp,

som uttagits; och svårigheter hade ånyo visat sig att, med den begränsning

i afseende å placeringsrätten, som fortfarande förefunnits,

inom landet finna, för så pass betydliga belopp som nu ifrågavarande,

sadana valutor, till hvilka postsparbanken varit för placering af sina

öfverskottsmedel hänvisad.

Vid särskilda tillfällen hade ock postsparbankstyrelsen ansett sig

böra å detta förhållande fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

Sålunda hade styrelsen, uti sin framställning den 20 maj 1896,

angående nedsättning i den ränta, som då godtgjordes delegarne i

postsparbanken, yttrat, att den omständigheten att placeringen vore inskränkt

till angifna värdepapper (obligationer, utfärdade af svenska

staten, Sveriges allmänna hypoteksbank och kommuner inom landet,

^äfvensom skuldebref af kommun) understundom föranledde dertill, att

banken måste tillhandla sig dessa värdepapper till högre kurs än den

i allmänna marknaden gällande, enär vederbörande säljare visste, att

banken vore nödsakad placera sina medel uti ett visst slags valutor,

utan frihet för banken att välja bland i penningemarknaden befintliga

öfriga slags värdepapper; samt att det vore tydligt att denna placering,

med kapitalets tillväxt, blefve allt svårare och att, såvida icke gränserna

för bankens utlåning finge vidgas i mån af behof, nödvändigheten

kräfde en nedsättning i räntefoten.

Och uti sin skrifvelse den 5 maj 1899, om förhöjning i postsparbankens

inlåningsränta, hade styrelsen erinrat, hurusom den inskränkning

i afseende å rätt till placering af bankens medel, som vore gällande,

eller att minst 2/j af dessa medel skulle vara placerade i ofvan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

29

åberopade obligationer, ej vidare vore ändamålsenlig. Till en början,

och så länge bankens fonder uppgått till mindre betydande belopp,

hade en sådan anordning möjligen kunnat vara lämplig. Men då fonden

dårnera vuxit till rätt afsevärdt belopp, kunde denna inskränkning i

placeringsfriheten verka störande på bankens ekonomi, särskildt i tider

af höga räntor. Under de senare åren, då låga räntor varit rådande,

hade postsparbankens öfverskott varit betydliga; och enär till följd af

omförmälda inskränkning tillgång till lämpliga värdepapper ej funnits

inom landet, hade postsparbanken, i likhet med åtskilliga andra kassor,

måst från utlandet för höga kurser inköpa sådana papper, uti hvilka

dessa öfverskottsmedel måst placeras.

Af hvad postsparbankstyrelsen nu anfört, framginge, att styrelsen

ej underlåtit att fästa uppmärksamheten på önskvärdheten, för att ej

säga nödvändigheten, af att större frihet, än hvad för närvarande egde

rum, medgåfves postsparbankstyrelsen vid placering af postsparbankens

öfverskottsmedel. En begränsning sådan som den nuvarande kunde i

tider af höga räntor blifva ödesdiger för postsparbankens ekonomi.

Då nemligen under sådana tider uttagningarna öfverstege insättningarna,

måste banken, för fullgörande af sina förbindelser mot delegarne, antingen

upptaga lån, för hvilka måste erläggas högre ränta än den,

banken uppbure på sina fonder, eller ock för låga kurser och med ej

ringa förlust afhända sig värdepapper, som blifvit för höga kurser

inköpta.

Af den berättelse, postsparbankstyrelsen den 15 november 1899

till Kongl. Maj:t afgifvit angående postsparbankens förvaltning under

år 1898, inhemtades, att vid sistnämnda års utgång bankens skuld till

delegarne utgjort kronor 64,033,595,6 4, under det att bankens tillgångar

vid samma tid i räntebärande obligationer och amorteringslån jemte

obetalade räntor å dessa obligationer och lån uppgått till kronor

65,313,241,63.

Under år 1899 hade insatts i postsparbanken 15,802,000 kronor

och uttagits 21,934,295 kronor 99 öre, hvadan uttagningarne öfverstigit

insättningarne med 6,132,295 kronor 99 öre. För åstadkommande af

de för dessa utbetalningar erforderliga rörolsemedel hade postsparbankstyrelsen

dels mot hypotek af innehafda obligationer, upptagit lån mot

för nuvarande förhållanden billiga räntor, dels ock till utlandet försålt

obligationer till nominelt belopp af 1,660,800 kronor, hvilken försäljning,

till följd deraf att för de afyttrade obligationerna erhållits jemförelsevis

högt pris, ej förorsakat banken någon förlust, utan tvärtom vinst. Hade

sådana bestämmelser i fråga om öfvorskottsmedlens fruktbargörando

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

varit gällande, som medgifvit postsparbanken en mera vidgad rätt i

afseende å medlens placering och till följd deraf möjligheten att erhålla

en högre utlåningsränta, torde postsparbanken hafva blifvit iståndsatt

att, för hejdande af utströmningen af medel, höja bankens inlåningsränta

till ett belopp mera öfverensstämmande med den å allmänna

penningemarknaden rådande. Någon höjning af inlåningsräntan ansåge

styrelsen emellertid, så länge nuvarande bestämmelser beträffande placeringsrätten

vore gällande, ej kunna ifrågakomma utan statsverkets

mellankomst i form af försträckning. Medelräntan å postsparbankens

samtliga placeringar i obligationer och direkta kommunlån hade nemligen

för år 1898 utgjort allenast 3,8 4 2 procent och för år 1899, under hvilket

år högst obetydlig medelplacering kunnat ifrågakomma, hade medelräntan

varit enahanda.

Om således postsparbankstyrelsen, såsom ofvan meddelats, redan

tillförene hyst den åsigt, att den inskränkning i afseende å sättet för

öfverskottsmedlens placering, som hittills varit gällande, medfört afsevärda

svårigheter, så hade denna åsigt ytterligare stadgats på grund af

erfarenheten under senaste år. Styrelsen delade fördenskull revisorernes

mening derom, att en ytterligare utvidgning i afseende å rätten till

inköp af valutor för postsparbankens räkning med allt skäl kunde

ifrågasättas för åstadkommande af höjning i så väl utlånings- som inlåningsräntan.

I hvilken grad en sådan utvidgning lämpligen borde

ega rum, derom vore styrelsen emellertid, med afseende å denna frågas

Btora vigt samt i betraktande af den korta tid, som stått styrelsen till

buds för afgifvande af utlåtandet i detta ämne, ej beredd att yttra sig,

i synnerhet som, enligt styrelsens förmenande, denna fråga ej borde

afgöras enbart för sig utan i samband med andra dermed sammanhängande

frågor, exempelvis rörande nedsättning under löpande kalenderår

af bankens inlåningsränta, m. m. Enligt hvad styrelsen hölle före,

skulle ej heller, åtminstone för närvarande och under den närmaste

framtiden, en utsträckning i afseende å rätten att placera postsparbankens

öfverskottsmedel kunna utöfva någon afsevärd inverkan på

postsparbankens ekonomi. Under sistlidet år hade, såsom ofvan omnämnts,

uttagningarne i postsparbanken öfverstigit insättningarne deri

med mera än 6,000,000 kronor; och det vore ej antagligt — med de

höga räntor, som för närvarande vore rådande och som ej torde i någon

afsevärd grad, så snart sjunka, — att under innevarande år något betydligare

öfverskott skulle uppkomma i förhållandet mellan beloppen

af insättningar och uttagningar. Skulle emellertid detta inträffa, borde

det uppkomna öfverskottet användas för afbetalning å eller inbetalning

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtunde N:o 50.

31

af de lån, som postsparbanken under nästlidet år måst upptaga för

fullgörande af sina förbindelser mot delegarne.

Revisorerne hade beträffande nu omhandlade utsträckning af placeringsrätten

ifrågastält, bland annat, att någon viss del af öfverskottsmedlen

skulle kunna fruktbargöras genom utlåning mot inteckning i

fastigheter. Sådana värdehandlingar skulle, enligt revisorernes åsigt,

framför obligationer med låg ränta ega den fördel, att de kunde utan

kursförlust realiseras.

Ehuru postsparbankstyrelsen, af skäl som ofvan nämnts, för närvarande

ej vore i tillfälle att närmare yttra sig angående revisorernes

förslag i fråga om medelplaceringen, tilläte sig styrelsen dock, i anledning

af hvad revisorerne anfört rörande fastighetsinteckningslåns

företräde vid realisation framför obligationer med låg ränta, att såsom

sin mening uttala, att, om än förstnämnda värdehandlingar kunde, i

olikhet med hvad som vore förhållandet beträffande obligationer, hos

låntagare uppsägas till inbetalning, sådan uppsägning dock, i tider af

stor penningeknapphet, i de flesta fall ej skulle föranleda till annan

åtgärd, än att det uppsagda inteckningslånet blefve mot förhöjd ränta

omsatt.

Utskottet delar visserligen revisorernes mening derom, att den

ram, inom hvilken postsparbankens styrelse enligt gällande bestämmelser

eger göra bankens medel fruktbärande, är väl trång, men då,

på sätt styrelsen antydt, någon utlåning af bankens medel ej är att

nnder den närmaste tiden emotse, synes fullgiltig anledning icke förefinnas

att nu föreslå Riksdagen att vidtaga åtgärder för förändring i

de uti förordningen angående postsparbanken intagna stadgandena angående

bankens lånerörelse, helst vid ändring af några bland berörda

förordnings föreskrifter det möjligen torde ifrågakomma att äfven i

andra hänseenden revidera der intagna bestämmelser, och i allt fall

Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att, när förhållandena sådant kräfva,

taga denna fråga i öfvervägande och till Riksdagen afgifva det förslag,

som af omständigheterna må betingas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser utskottet revisorernes

ifrågavarande framställning för närvarande icke böra till någon

Riksdagens åtgärd föranleda, utan har utskottet endast velat hvad i

detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Domänstyrelsen.

§ 10.

(Rev. ber. pag. 264—265; Uti. pag. 626—632.)

Ang. viikoren Sedan Kongl. Maj:t genom kong], bref den 29 januari 1897 för
dering

af en ordnat, att förra regementsskrifvarebostället 663/s32 mantal Ytternora n:o

''‘don^THmb'' * oc^ f°rra auditörsbostället 273/4i6 mantal Bergsgärdet n:o 1, båda i

°socken Husby socken af Kopparbergs län, skulle efter den 14 mars 1898 i

Kopparbergs kronans ego bibehållas för att jemte förra öfverstebostället Näs Kungsgård

n:o 1 om 4 | mantal i samma socken för statsverkets räkning

fortfarande utarrenderas, och domänstyrelsen beslutat, att för denna

utarrendering dessa tre egendomars områden med undantag af utskogsskiftena,

hvilka blifvit afsätta till kronopark, skulle fördelas i två närmare

beskrifna lotter, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare

meddelas, styrelsen, då förutvarande arrendatorn af Näs och Bergsgärdets

hufvudgårdar brukspatroneu Wilhelm Schröder tillkäunagifvit

sin önskan att under den arrendeperiod, som inginge förenämnda den

14 mars, öfvertaga arrendet af arrendelotten n:o 1 mot erläggande af

arrendeafgift, motsvarande det för egendomen af styrelsen faststälda

arrendevärde, 3,500 kronor, samt öfriga stadgade arrendevilkor, med

Schröder den 30 april 1897 afslutat arrendekontrakt.

Hvad deremot beträffade lotten n:o 2, för hvilken styrelsen faststält

ett arrendevärde af 1,600 kronor, så och då, efter det trenne

auktioner hållits för dess utarrendering under 20 års tid från den 14

mars 1898 utan att anbud afgifvits, ofvanbemälde Schröder i en till

styrelsen ingifven skrift förklarat sig villig att öfvertaga arrendet mot

erläggande af en årlig arrendeafgift af 100 kronor och fullgörande af

vissa vilkor, hade styrelsen den 19 januari 1898 uppgjort arrende

kontrakt med Schröder; varande, bland andra vilkor, föreskrifvet, att

arrendatorn skulle vara skyldig att inom fjerde årets utgång och utan

ersättning hafva för kronans räkning uppfört och till insyning anmält

alla för egendomen erforderliga, i arrendekontraktet närmare angifna

byggnader utom mangårdsbyggnaden mot det att arrendatorn såsom

bidrag till byggnadernas uppförande egde å Bergsgärdet och Ytternoras

fäbodskogar erhålla utsyning och stämpling af 4,000 timmerträd

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

33

med omkring 12 tums medeldiameter vid brösthöjd med rätt att samma

timmer fritt disponera.

Då enligt gällande grunder för förvaltningen af kronans domäner

det tillkomme domänstyrelsen att i händelse antagligt anbud vid förnyad

arrendeauktion icke erhållits, om egendomens skötsel tillsvidare

förordna, hade det ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att sistnämnda

egolott n:o 2 blifvit efter under hand inkommet anbud på

tjuguårigt arrende upplåten; och hvad anginge arrendevilkoret om rätt

för arrendatorn till fri disposition af 4,000 timmerträd, hade revisorerne

velat erinra, att då de största af de byggnader, arrendatorn enligt

arrendekontraktet vore skyldig att bygga, nemligen ladugård för åttio

djur och stall för tolf hästar, skulle uppföras af tegel och till öfriga

byggnader i regeln icke enligt revisorernas förmenande kunde användas

timmer af sådana dimensioner sola det arrendatorn tillförsäkrade,

den medgifna utsyningen hufvudsakligen afsåge virkets försäljning

från ifrågavarande vid Dalelfven belägna egendom. Och då värdet

af det utsynade och till fri disposition lemnade timret enligt revisorernes

uppfattning borde kunna anses vara omkring 20,000 kronor samt

minskningen i det af domänförvaltningen i orten till 1,600 kronor för

år beräknade värdet utgjorde 1,500 kronor årligen eller för 20 år

30,000 kronor, syntes arrendatorns skyldigheter under arrendetiden

eller åliggandet att lemna 100 kronor årligen eller tillsammans 2,000

kronor kontant i arrende och uppföra byggnader, hvilka enligt hans

egen beräkning medförde för honom en kostnad af 28,700 kronor,

icke stå i rimligt förhållande till fastighetens beräknade värde, hvadan

revisorerne velat jemväl å detta förhållande fästa uppmärksamheten.

Uti häröfver den 2 januari innevarande år afgifvet utlåtande

har domänstyrelsen meddelat:

att styrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 18 december 1896

anmält bland annat att, enär de genom särskilda kontrakt den 8

februari 1889 och den 18 november 1892 till den 14 mars 1898 utarrenderade

kronohemmanen, förra regementsskrifvarebostället C63/832

mantal Ytternora n:o 1 och förra auditörsbostället 273/4i6 mantal Bergsgärdet

n:o 1, båda i Husby socken, lemnade i årligt arrende, det förstnämnda

475 kronor och det sistnämnda 300 kronor, under år 1895 å

hemmanen förrättats saluvärdering samt att, då dervid befunnits, att

en del af de hemmanen tillhörande inegoområden vore sammanblandade

med inegorna till angränsande och samtidigt arrondelediga förra öfverstebostället

Näs kungsgård n:o 1 om 4 Va mantal i samma socken, hvilket

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutshottets Utlåtande N:o 50.

hemmans arrende betydligt öfverstege 500 kronor, förslag jemväl uppgjorts

för utarrendering af detta sistnämnda hemman och för reglering

af egoområdena hemmanen emellan; och hade styrelsen tillika anmält

att, då vid förenämnda värdering tillförlitlig karta öfver hemmanens

inegoområden icke varit tillgänglig, förrättningsmännen, efter det dylik

karta med beskrifning upprättats under år 1896, hållit nytt sammanträde,

dervid de, hufvudsakligen af det skäl att till följd af Näs kungsgårds

spridda och från hufvudgården på ända till Va mils afstånd belägna

egor af denna egendom i alla händelser borde bildas två

arrendegårdar, frångått af dem förut framstäldt förslag om försäljning

af delar af Ytternora och Bergsgärdet samt föreslagit, att af alla tre

egendomarne skulle bildas två fristående sådana, nemligen

l:o) Näs kungsgård, till hvilken skulle höra alla de egor och

^byggnader, hvilka då tillhörde kungsgården och läge norr om den

så kallade Olles gata, hvilken å kartan funnes med rödt streck utmärkt

jemte utegorna Sandänget och Nettbohage och all den skog, som inginge

i kungsgårdens dåvarande arrende samt af Bergsgärdet och den

inegojord, som vore belägen norr om den så kallade Olles gata och

invid Bergsgärdets hufvudgärd jemte dertill hörande fäbodskog, samt

2:o) Elfsgården, till hvilken skulle förläggas icke allenast alla Näs

kungsgårds egor och åbyggnader, belägna söder om Olles gata och

de två Bergsgärdet tillhörande egor, som benämndes Bergsgärdsvreten

och Lerarbo, utan äfven hela Ytternora egendom jemte dertill hörande

hem- och fäbodskog;

att, sedan styrelsen förklarat sig anse detta förslag ändamåsenligt

och förtjent af godkännande i hufvudsak, Kongl. Maj:t genom bref

den 29 januari 1897 funnit godt förordna, att hemmanen Ytternora

och Bergsgärdet skulle efter den 14 mars 1898 i kronans ego bibehållas

och fortfarande utarrenderas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med förenämnda förslag;

att med anledning häraf styrelsen beslutat utarrendera ofvannämnda

trenne egendomar i två lotter, af hvilka lotten n:o 1 skulle

utgöras af Näs kungsgård med förut antydda områden, och lotten n:o 2

af de af uppskattningsmännen under namnet Elfgården upptagna egor,

omfattande 125 har 19,4 ar åker, 7 har 1,8 ar äng och tomter, 59 har

81,7 ar hagmark, 57 har 61 ar hemskog och 130 har 8 ar fäbodskog

eller sammanlagdt 379 har 71,9 ar;

att arrendevärdet å sistnämnda lott, hvilket af uppskattningsmännen

beräknats till 1,500 kronor, af styrelsen fastställa till 1,600

kronor;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutslcottets Utlåtande N:o 50.

Bo

att dåvarande arrendatorn till Ytternora, hvilken egendom skulle

utgöra hufvudgården till den nya arrendelotten, icke begagnat honom

erbjuden rätt att på arrende under 20 år från den 14 mars 1898 öfvertaga

arrendelotten n:o 2 mot faststälda arrendevärdet joch öfriga arrendevilkor,

deribland skyldighet för arrendatorn att förse arrendelotten

med nödiga åbyggnader enligt de bestämmelser, som vid af- och tillträdessynen

före tillträdet blefve meddelade, allt mot ersättning för

dermed förenade kostnader att honom tillgodoräknas genom afskrifning

af byggnadssumman, hvilken faststälts till 150 kronor årligen, och

afkortning i förfallande arrendeafgifter;

att samtidigt härmed arrendatorn till Ytternora, hvilken egde

eget hemman inom Ytternora by och hade honom enskildt tillhöriga

byggnader uppförda å den arrenderade egendomen, hos Konungens

befallningshafvande begärt laga skifte å Ytternora by, hvilket skifte

börjats den 9 juni 1897 och afslutats den 19 december samma år;

att vid samma skifte den jord, hvarå kronans åbyggnader varit

uppförda, tilldelats den hemmansdel, som af arrendatorn egdes; samt

att sedan optionsrätten af arrendatorn icke begagnats, trenne

auktioner hållits för arrendelottens utarrendering utan att anbud erhållits.

När arrendevärdet å lotten n:o 2 af styrelsen faststälts, hade

förutsatts att arrendatorn komme att få begagna och bebo de kronan

tillhöriga åbyggnaderna i Ytternora och att de till- och nybyggnader,

som föreskrefvos i det arrendekontrakt, hvilket faststäldes i sammanhang

med arrendevärdets bestämmande, skulle uppföras under arrendeperioden

å tider, som för arrendatorn vore fördelaktigast. Detta arrendevärde

måste emellertid, när sedermera kronan för sin egendom i Ytternora

hade ålagts utflyttning, och i följd deraf nybyggnader för hela

egendomen måste på en gång och redan under första arrendeåren uppföras,

anses för högt, hvilket äfven framginge af resultatet af arrendeauktionerna,

och vore vid sådant förhållande de af revisorerne på

arrendevärdet stödda beräkningar i syfte att visa den förlust, som

kronan tillskyndats genom ifrågavarande utarrendering, icke på rigtiga

grunder fotade.

Då vid de hållna auktionerna för egolottens utarrendering anbud

icke erhållits, hade visserligen styrelsen, enligt 7:de punkten af kongl.

kungörelsen den 10 november 1882, sådan denna lydde enligt kongl.

kungörelsen den 31 juli 1887, egt, att om lottens skötsel tills vidare

efter omständigheterna förordna. De utvägar som då stått styrelsen

öppna både varit att söka antingen utarrendera egolotten på kortare

tid med skyldighet för arrendatorn att bebygga lotten eller öfverlåta

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

brukningsrätten af lotten utan åbyggnader i dess helhet eller delvis

till närboende hemmans innehafvare. För den första af dessa åtgärder

hade skäl ej ansetts förefinnas, då ingen kunde tänkas vilja nedlägga

ett större kapital för lottens bebyggande under en arrendetid, hvarunder

han icke ens kunde af jordens afkastning återförvärfva det af

honom nedlagda kapitalet, och hvad den andra åtgärden anginge,

syntes denna icke heller kunna med framgång vidtagas af den anledning

att egoområdet varit för stort och afsides beläget.

För styrelsen hade då ingen annan utväg återstått än att söka

under hand förskaffa arrendeanbud å arrendelotten och, sedan ett par

spekulanter besökt stället, dock utan att sedermera med anbud inkomma,

hade förfrågning blifvit gjord hos arrendatorn af lotten n:o 1, brukspatronen

Vilhelm Schröder, hvilken under en längre tid arrenderat Näs

kungsgård och äfven under 6 års tid Bergsgärdet, derunder han på

ett förtjenstfullt sätt fullgjort sina arrendeskyldigheter, och som varit

antagen till arrendator af arrendelotten n:o 1, huruvida icke han skulle

vilja öfvertaga jemväl arrendelotten n:o 2, och hade han då afgifvit

anbud att under 20 år arrendera lotten under förutsättning att derstädes

finge uppföras tvenne arbetarebostäder, hvardera med 7 rum,

källare och vedbodar, brygg- och bagarstuga, ladugård af murtegel för

80 djur, stall för 12 hästar, af tegel eller timmer, sädes- och foderlada,

spanmålsmagasin, klensmedja och slöjdstuga, svinhus, afträdeshus,

pudretthus, vagnshus, redskapshus, vedbod, materialbod samt vattenledning

till ladugård och stall, för hvilket allt kostnaderna beräknats

till 28,700 kronor, och under vilkor, bland annat, att utsyning och

stämpling å Bergsgärdets och Ytternora fäbodeskogar vid Elgsjöberget

finge ske af 4,000 timmerträd med cirka 12 tums medeldiameter vid

brösthöjd »att för ofvannämnda byggnader få fritt disponeras» samt

att betala ett kontant arrende af 100 kronor årligen.

Styrelsen hade nödgats antaga detta anbud och den 19 februari

1898 afslutat arrendekontrakt med Schröder, deri denne ålagts bland

annat att i årligt arrende erlägga 100 kronor samt att inom fjerde

arrendeårets utgång hafva för kronans räkning å arrendelotten uppfört

och till insyning anmält

l:o) Tvenne arbetarebostäder af timmer, hvardera inredd till två

rum med kök till hvarje rum och tre rum utan särskildt kök samt

försedd med större vind med inredning af förvaringsbodar åt hvarje

hushåll;

2:o) Källare och vedbodar af resvirke och bräder för 10 hushåll;

3:o) Brygghus och bagarstuga af timmer;

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

37

4:o) Ladugård af murtegel med cementgolf, lanternin m. m., inredd

för 80 djur med kalfkättar;

5:o) Stall af murtegel, inredt för 12 hästar med selkammare;

6:o) Sädes- och foderlada af resvirke och bräder med direkt uppfordring

af lassen;

7:o) Spanmålsmagasin af timmer;

8:o) Klensmedja och slöjdstuga af timmer;

9:o) Svinhus, hemlighus och pudretthus af timmer och resvirke;

10:o) Vagnslider, redskapslider, ved- och materialbod af timmer

och resvirke;

ll:o) Vattenledning till ladugård och stall med reservoir och

uppfordring från Dalelfven, hvarjemte stadgats att samtliga byggnaderna

skulle uppföras med fullgoda materialier samt efter af kongl. styrelsen

godkända ritningar och enligt de närmare bestämmelser i öfrigt, som

vid af- och tillträdessyn mellan arrendatorn till Ytternora och Schröder

blefve meddelade. Såsom bidrag till dessa byggnaders uppförande

hade i kontraktet Schröder berättigats att erhålla utsyning af omordade

antalet timmerträd samt att desamma fritt disponera.

Af- och tillträdessynen hade den 24 maj 1898 hållits, dervid

Schröder i enlighet med annat i arrendekontraktet intaget stadgande

ålagts att gälda de på Ytternora belöpande skifteskostnaderna, med ett

belopp af 1,137 kronor 42 öre, men tillerkänts honom deremot ersättning

för husflyttning med 587 kronor 47 öre, hvarifrån likväl afräknats

samma egendom ålagd ersättning enligt häfdeliqvid och dagsverksliqvid

med 394 kronor 24 öre, så att det belopp, som Schrödei

fått uppbära, utgjort 193 kronor 17 öre.

Enligt arrendeaftalet skulle, såsom förut vore nämndt, en del

byggnader uppföras af timmer; och hade, derest för uppförande af

ladugården och stallet samma material skolat användas, enligt Schröders

beräkning, som syntes styrelsen ej vara öfverdrifven, erfordrats

för alla byggnaderna 4,000 timmerträd af förutnämnd storlek, men då

den trakt, der timret måste utstämplas, varit belägen på mer än 2

mils afstånd från platsen för byggnadernas uppförande, och flottning

för timrets framforslande icke kunde begagnas, hade Schröder påyrkat

att få sälja timret på rot för sin räkning mot det han uppförde ladugård

och stall af murtegel och öfriga byggnader af köpt virke, och

vore detta anledningen till att Schröder berättigats fritt disponera det

för nybyggnaden eljest erforderliga timret.

I fråga om timrets värde ville styrelsen meddela, att då ett träd

om 12 tums medeldiameter vid brösthöjd lemnar omkring 15 kubikfot

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Ang. revision

af de för in*

rättningens

förr ältning

gällande föreskrifter.

timmerdugligt virke och priset per kubikfot vid tiden för kontraktets

afslutande utgjort 25 öre, samt värdet af hvarje timmerträd kunde beräknas

till 3 kronor 75 öre, hela partiets värde kunde anses motsvara

15,000 kronor.

Ehuruväl utskottet, som delar revisorernes uppfattning i föreliggande

ämne, ansett lämpligheten af den omförmälda virkesaffären kunna

ifrågasättas och i öfrigt funnit anmärkniDgsvärdt ej mindre att ny

arrendevärdering å lotten n:o 2 ej anordnats efter det laga skifte å

Ytternora by afslutats, än äfven att arrendet icke blifvit å auktion utbjudet

med de af den nuvarande arrendatorn erbjudna arrendevilkor,

håller utskottet dock före, att några särskilda åtgärder i föreliggande

ärende icke nu lämpligen böra vidtagas, hvadan utskottet hemställer,

att Riksdagen må vid hvad i ärendet förekommit

låta bero.

Kongl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.

§ ii.

(Rev. ber. pag. 310—312; uti. pag. 641—644.)

Den kongl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen grundar sig,

enligt hvad revisorerne meddela, dels på befallningsmannen öfver

Dragmarks län Thomas Dyres enkas, fru Margaretha Hvitfeldts den

22 januari 1664 till förmån för den vid »Göteborgs akademi eller gymnasium»

studerande ungdomen från Bohus län upprättade testamente

och dels på Konung Carl XI:s bref af den 20 oktober och 26 november

1694, hvarigenom de bland de ursprungligen testamenterade hemmanen,

som varit underkastade reduktion, donerats till inrättningen

med föreskrift att härifrån skulle beredas understöd för studerande vid

gymnasiet från andra delar af Göteborgs stift. Stiftelsen utgjordes af

de i Göteborgs och Bohus län belägna säterierna Åby och Sundsby

med tillhörande afvelsgårdar samt öfriga hemman och lägenheter tillsammans

140 19/24 förmedlade hemman, deraf 83 3/8 testamenterade och

55 5/12 donerade.

Med anledning af klagomål öfver inrättningens förvaltning hade

rikets ständer vid 1809—1810 årens riksdag hos Kongl. Maj:t an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N.-o 50.

89

hållit om revision af alla donationen och dess förvaltning rörande

handlingar, hvilken revision också åvägabragts; och hade härefter

för dessa förhållandens ordnande föreskrifter meddelats genom kongl.

brefvet den 18 mars 1815 och sedermera genom kongl. brefvet den

27 december 1833 och kongl. kungörelsen den 15 juni samma år samt

slutligen genom nu gällande instruktion för inrättningens förvaltning

den 2 juni 1876.

Beträffande användandet af inrättningens intrader och stipendiernas

fördelning hade föreskrifter lemnats genom kongl. brefvet den

5 januari 1780. Men då dessa föreskrifter icke längre varit tillämpliga

på de förändrade förhållandena, hade de blifvit ändrade genom kongl.

brefvet den 14 juni 1872, hvarigenom hufvudsakligen förordnats, att

af inrättningens behållna inkomster skulle till studerande af Göteborgs

stift utgå nedannämnda årliga anslag, nemligen

a) 9,000 kronor till trettio vid Göteborgs högre elementarläroverks

gymnasialafdelning studerande bohuslänningar, af hvilka 8 i

första klassen undfinge 360 kronor hvardera, 10 i andra 300 kronor

och 12 i tredje 260 kronor;

b) 4,000 kronor till 24 stipendiater af den öfriga ungdomen vid

nämnda afdelning i stipendier å 200, 160 och 120 kronor;

c) 2,400 kronor att i 12 lika stora stipendier tilldelades antingen

lärjungar i gymnasialafdelningen vid ifrågavarande läroverk, hvilka vore

fattige och genom sedlighet, flit och goda anlag vore af understöd förtjente,

eller ock studerande, som, efter att hafva genomgått gymnasialafdelningen,

fortsatte sina studier vid högre undervisningsanstalt; börande

i sistnämnda fall stipendium tillkomma endast sådan studerande, som

vore i saknad af medel samt lemnade särdeles goda förhoppningar om

framgång i vetenskapliga studier;

d) det öfverskott, dock icke utöfver 1,100 kronor, som den behållna

inkomsten lemnade, efter det de under litt. a, b och c bestämda anslag

utgått; skolande nämnda öfverskott användas såsom tillfälligt

understöd eller särskild belöning åt lärjungar i gymnasialafdelningen,

som icke vore stipendiater, »såsom uppmuntran för verkliga snillen

samt belöning för utmärkt flit och vetgirighet.»

Härjemte vore i 32 § af förenämnda instruktion af den 2 juni

1876 stadgadt, att det ankomme på Kongl. Maj:t att af stipendieinrättningens

öfverskottsmedel åt utmärkta idkare af studier tilldela understöd

för resor i vetenskapliga ändamål, dock att sökande till sådant

understöd skulle hafva såsom studerande tillhört Göteborgs stift och

vid dess gymnasium eller gymnasialafdelning genomgått lärokurs.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Enligt hvad stipendii-inrättningens räkenskaper för revisionsåret

utvisade, hade inrättningens inkomster för året utgjort i arrenden efter

afkortningar 29,000 kronor och i upplupna räntemedel 14,603 kronor

10 öre, eller tillsammans 43,603 kronor 10 öre, under det att i stipendier

utbetalts allenast 16,410 kronor.

Likaledes framginge af räkenskaperna, att förutom löner och

arfvoden, skogsförvaltningskostnader, stipendier och diverse omkostnader

under året utbetalts

dels 2,500 kronor såsom pension åt en f. d. gymnasieombudsman

med stöd af kongl. brefvet den 8 december 1893;

dels 75 kronor till Göteborgs högre latinläroverk såsom bidrag till

katalogs tryckning;

dels 525 kronor på grund af kongl. brefvet den 11 oktober 1836

till lärare vid Göteborgs högre latinläroverk för undervisning vid läroverkets

gymnasialafdelning i lärdomshistoria, sång och ritning samt för

religionsundervisning åt nattvardsungdom;

dels 410 kronor 60 öre för biblioteket vid samma läroverk, utgående

med beräkning af 2 V2 procent af de från inrättningen utbetalda

stipendier;

dels 800 kronor med stöd af kong], brefvet den 21 maj 1897

till ersättning af kostnader för anskaffande af supplementskatalog öfver

läroverkets bibliotek; samt

dels 1,000 kronor, som enligt kongl. brefvet den 22 januari 1898

tillerkänts en löjtnant vid Första Göta artilleriregemente såsom reseunderstöd.

Härvid vore att tillägga, att en del af inrättningens inkomster

under året besparats.

Då det emellertid förefallit revisorerne anmärkningsvärdt, att afkastningen

af de den ifrågavarande stipendieinrättningen tillhörande,

till förmån för vissa bland den studerande ungdomen i Göteborg testamenterade

och donerade hemman och lägenheter numera, på grund af

en del under tidernas lopp gjorda föreskrifter och förordnanden, droges

till ändamål, som antingen alldeles icke eller endast medelbart stode i

samband med de vid donationerna fästade bestämmelser och detta till

så stor del, att med anledning häraf samt till följd af de dryga förvaltningskostnaderna

och gjorda besparingar endast 37,6 3 procent af afkastningen

i arrenden och räntor blifvit såsom stipendier till studerande

ungdom utdelade, hade revisorerne velat härpå fästa uppmärksamheten,

med erinran tillika, att det syntes revisorerne lämpligt och önskvärd!,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

41

att en revision af gällande föreskrifter om användningen af stipendiiinrättningens

medel företoges.

Kuratorerne öfver nämnda stipendii-inrättning, kvilkas yttrande

Kongl. Maj:t infordrat med anledning af revisorernes anmärkningar

rörande inrättningen, kafva i utlåtande den 13 sistlidne januari beträffande

förevarande fråga anfört följande.

Väl kade, såsom revisorerne framkållit, stipendii-inrättningens inkomster

i viss mån blifvit använde till ändamål, kvilka endast medelbart

haft samband med de vid donationerna fastade bestämmelser, men

detta förfarande kade med nödvändighet föranledts dels af de ofullständiga

bestämmelserna i Margareta Hvitfeldts testamente ock dels

hufvudsakligen af de väsentligt förändrade förhållanden, som under

stipendii-inrättningens mer än tvåhundraåriga tillvaro efter kand inträdt.

Afkastniugen af stipendii-inrättningens tillgångar uppginge i närvarande

tid till ett belopp, som vore mångdubbelt större än det, hvartill

densamma vid inrättningens stiftande beräknats skola uppgå. Det

läge derför i öppen dag, att det varit hvarken lämpligt eller gagneligt

att använda kela denna afkastning allenast till direkta understöd åt den

studerande ungdomen vid Göteborgs gymnasium, äfven om eu sträng

tolkning af Margareta Hvitfeldts testamente skulle anses bjuda en sådan

användning. Redan sedan många år tillbaka kade det derför ansetts nödigt,

att bestämmelser lemnades om användningen af stipendii-inrättningens

medel för ändamål, kvilka på samma gång de främjade stipendii-inrättningens

innersta syfte, iden studerande ungdomens vid Göteborgs

gymnasium önskeliga och kristeliga information uti bokliga konster till

framtida gagn», likväl icke stode i strid mot testamentets föreskrifter.

I sådant syfte hade under tidernas lopp utfärdats ett stort antal särskilda

kongl. föreskrifter och enligt kuratorernes förmenande hade dylika

åtgärder långt ifrån att förrycka inrättningens syfte i stället väsentligen

främjat detsamma.

Kuratorerne tilläte sig i detta sammanhang erinra, att såväl do

utgifter, hvilka af revisorerne blifvit ansedde såsom antingen icke alls

eller ock endast medelbart stående i samband med de vid donationerna

fastade bestämmelser, som ock öfriga stipendii-inrättningens utgifter,

hvilka icke vore att anse såsom tillfälliga förvaltningskostnader, grundade

sig på och blifvit verkstälda i fullständig öfverensstämmelse med

derför utfärdade särskilda medgifvanden af Kongl. Maj:t, hvadan kuratororne

i fråga om användningen af stipendii-inrättningens medel i intet

afseende öfverskridit sin befogenhet.

Bil. till. ]likså. Vrot. IDOG. i Sami l Ålit. 34 Iluft.

ti

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

I fråga om den besparing af stipendii-inrättningens medel, som

under år 1898 uppkommit, hade väl kuratorerne funnit densamma afsevärd,

men kuratorerne hade i detta afseende endast haft att ställa sig till efterrättelse

de derför i kong!, brefvet den 14 juni 1872 gifna föreskrifter.

Frågan om en ökning af de nu utgående stipendierna hade för

kuratorerne ingalunda varit främmande, men behöfligheten och lämpligheten

af en sådan åtgärd hade synts kuratorerne mycket tvifvelaktiga,

åtminstone för närvarande och särskildt hvad anginge de så

kallade klassificerade stipendierna. Vid ett och annat tillfälle hade det

till och med, enligt hvad kuratorerne inhemtat, visat sig svårt att i

synnerhet till de bohuslänska stipendierna finna ett tillräckligt antal i

alla afseenden fullt qvalificerade stipendiater; och det kunde ej heller

förnekas, att utsigten att komma i åtnjutande af ett så väsentligt understöd

som de Hvitfeldtska stipendierna innebure för ynglingar, hvilkas

begåfning och anlag bättre lämpade sig för andra värf än studier, en

lockelse att inträda på studiebanan.

Då emellertid stipendii-inrättningens inkomster sedan den tid, då

allmänna bestämmelser om deras användning senast gifvits, väsentligt

ökats, funne kuratorerne en revision af dessa bestämmelser lämplig,

om derigenom ett bättre tillgodoseende af stipendii-inrättningens syfte

kunde ernås, men kuratorerne ansåge sig dock böra uttala den mening,

att ett sådant mål icke kunde, på sätt revisorerne synts förmena, vinnas

genom en ökad stipendieutdelning, åtminstone till den vid de högre

allmänna läroverken i Göteborg studerande ungdomen.

Såsom en bidragande orsak till den förhållandevis ringa stipendieutdelningen

hade revisorerne jemväl framhållit de dryga förvaltningskostnaderna.

Redan vid ett föregående tillfälle, nemligen vid vederbörande

statsrevisorers granskning af 1889 års förvaltning, hade en

liknande anmärkning gjorts, och kuratorerne tilläte sig nu åberopa

hvad kuratorerne till bemötande af anmärkningen då anfört, nemligen

att kuratorerne för sina mödor, sin omtanke och sitt ansvar för

stipendii-inrättningens förvaltning icke åtnjöte någon ersättning, att

de kongl. beslut, genom hvilka lönerna för stipendii-inrättningens

tjenstemän och betjente blifvit till beloppet bestämda, föregåtts af och

grundade sig på fullständiga utredningar rörande de med tjenstebefattningarne

förenade åligganden och bestyr samt att det ville synas

kuratorerne, som om Riksdagens revisorer icke tagit tillbörlig hänsyn

till beskaffenheten, omfånget och betydelsen af Btipendii-inrättningens

förvaltning. Kuratorerne ansåge sig endast böra tillägga, att dessa

skäl vore nu än mera talande, enär såväl kuratorernes som tjenste
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

43

männens arbete för förvaltningen sedan nämnda tid mer än fördubblats.

Så hade exempelvis antalet af de till kuratorerne inkomna ärendena år

1889 utgjort 95 stycken, men sistlidet år uppgått till 228. I öfrigt vore

det ju uppenbart, att då stipendii-inrättningen hade under sin förvaltning

jordegendomar, omfattande mera än 140 hela hemman förutom

en del särskildt skattlagda torp och lägenheter, hvilka egendomar brukades

af nära 700 åboar, äfvensom ett stort antal fiskelägen, å hvilka

upplåtits nära 2,000 tomter till bebyggande, en sådan förvaltning måste

betinga afsevärda kostnader. En omständighet, som särskildt under

senare tider ökat förvaltningsarbetet, vore den i stark utveckling stadda

stenindustrien inom länet. Då kuratorerne för närvarande meddelat

upplåtelse af närmare ett hundratal stenhuggerirättigheter, kräfde numera

ensamt denna gren af förvaltningen ett både mödosamt och tidsödande

arbete för åstadkommande af behörig kontroll och tillsyn.

Kuratorerne tilläte sig jemväl erinra, att en donation sådan som

den Kongl. och Hvitfeldtska ingalunda vore att i afseende å kostnanaderna

för förvaltningen jemföra med andra donationer, hvilkas hela

eller hufvudsakliga egendom bestode i penningar eller värdepapper, ty

gifvetvis kunde dessa sistnämnda donationer förvaltas för ett förhållandevis

mycket ringa belopp.

Revisorernes anmärkning rörande förvaltningskostnaderna syntes

alltså kuratorerne fullständigt obefogad, och kuratorerne vågade i motsats

dertill framhålla, att förvaltningskostnaderna vore i förhållande till

det omfattande arbete, förvaltningen kräfde, särdeles låga.

Otvifvelaktigt är, att de för Kongl. och Hvitfeldtska stipendiiinrättningen

gällande bestämmelser äro byggda på så uråldriga föreskrifter,

att de i många fall icke kunna tillämpas på de sedan dessas

tillkomst så betydligt förändrade förhållandena och att i öfrigt måste

gifvas dem en synnerligen vidsträckt tolkning, på det att denna inrättning

numera må kunna medföra det gagn, som med densamma afsetts.

Sålunda synes stadgandet om att stipendiestiftelsen är inrättad

till förmån för den vid »Göteborgs akademi och gymnasium» studerande

ungdom från Bohuslän dels vara otillämpligt på grund deraf, att inrättningens

tillgångar medgifva utdelandet af ett större antal stipendier

än som, äfven med den år 1872 medgifna utsträckningen af

stipendieutdelningen till studerande af Göteborgs stift, motsvarar tillloppet

af fullt qvalificerade stipendiater, dels ock, på sätt kuratorerne

anfört, innebära fara att på studiebanan inlocka ynglingar, hvilkas begåfning

och anlag bättre lämpa sig för andra värf. Med anledning

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Sia t mils fottets Utlåtande N:o 50.

Ang. indragning

q■} Malmö

argt.

häraf aynes kunna ifrågasättas, om ej utdelningen af stipendier från

inrättningen till sådana studerande från Göteborgs stift, som idka

studier vid högre undervisningsanstalter, borde utvidgas samt stipendieutdelningen

utsträckas jemväl till dem, som, tillhörande nämnda stift,

studera vid läroanstalter, hvilka meddela undervisning för inträde å

de praktiska lefnadsbanorna.

I afseende å användningen af inrättningens tillgångar bär utskottet

tillika velat ifrågasätta, om det ej må kunna anses ligga i sakens

natur, att en förvaltning af jordegendomar må af dessas afkastning,

då den sistnämndes väsentliga ändamål icke åsidosattes, kunna till

gifven fördel för institutionen disponera medel till grundförbättringar

å egendomarne, bidrag till väg- och hamnanläggningar m. m.

Slutligen har utskottet velat uttala den mening, att det ur många

synpunkter — ej minst med hänsyn till främjandet af den för närvarande

lifligt beaktade frågan om beredande af egna hem åt obemedlade

— vore önskligt, om de inrättningen tillhöriga tomter och lägenheter,

som nu äro till en ansenlig mängd innehafvare upplåtna, kunde

till dem försäljas. Ett afhändande af dessa tomter och lägenheter

skulle derjemte kunna medföra minskning i förvaltningskostnaderna,

hvilka utskottet visserligen icke anser vara under nuvarande förhållanden

öfver höfvan höga.

För att vinna de förändringar i inrättningens^förvaltning, som

utskottet nu antydt, synes nödvändigt, att de för förvaltningen gällande

föreskrifter varda reviderade; och har utskottet i detta sammanhang

velat fästa uppmärksamheten på, att en stor del af inrättningens

fastigheter blifvit från statsverket till densamma donerade.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med anledning af

revisorernes ifrågavarande framställning får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kong!. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida en revision af de för Kongl. och Hvitfeldtska

fonden gällande bestämmelser lämpligen må vid
>

u> : ■ tagas.

Medicinalstyrelsen.

§ 12.

(Rev. ber. pag. 344—45; Uti. pag. 646—52.)

Med anledning af besök, som Riksdagens revisorer år 1893

aflagt å Malmö asyl, hade, enligt hvad i revisionsberättelsen erinras,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

45

revisorerne framhållit, att de för densamma upplåtna lokaler vore

synnerligen bristfälliga, samt yttrat, att särskildt mansafdelningen befunnits

i så dåligt skick så väl i fråga om lokalernas beskaffenhet,

läge och bofällighet som i afseende å eldfara och möjligheten til!

patienternas öfvervakande, att ett snart förverkligande af asylens

ifrågasatta indragning och patienternas förflyttning till annan plats

syntes af behof påkalladt.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 26 januari 1894 hade medicinalstyrelsen,

efter inhemtadt yttrande från direktionen för asylen,

anfört bland annat, att om revisorerne haft tillräcklig kännedom dels

om de förbättringar, som under de senare åren genomförts vid Malmö

asyl, och detta särskildt till förekommande af eldsolycka, dels ock om

det anmärkningsvärdt goda helsotillstånd, med frihet från smittosamma

sjukdomar, och helt obetydliga dödlighet, som under flera år der varit

rådande, så vågade styrelsen antaga, att revisorernes anmärkningar

uteblifvit eller annorlunda formulerats. Det anförda hindrade dock

icke styrelsen att lika med revisorerne anse, att Malmö asyl borde

indragas, men icke förr än tillräckligt antal platser kunnat annorstädes

beredas för vård af de många sinnessjuke, som saknade nödig vård

på grund af brist på för dem lediga platser.

Emellertid ansåge sig revisorerne, som jemväl under sistlidet års

revisionsförrättning besökt Malmö asyl, böra å nyo ifrågasätta indragning

af denna asyl, hvilken, gammal, bristfällig och med dålig värmeledning

försedd, icke lemnade tillfälle till beredande af sådan liospitalsvård,

som numera ansåges böra åstadkommas.

Denna asyl, eller fastigheten n:o IX i qvarteret n:o 16 Rundelen

vid Rundels-, Timmermans-, Snapperups- och Djeknegatorna i Malmö,

innehölle, jemlik! en år 1863 af stadsingeniören Georg Gustafsson

upprättad tomtkarta, en areal af 10 qvadratref, 34 qvadratstänger, 50

qvadratfot, eller i nu gällande mått 9,119,1 qvadratmeter; och då

denna vidsträckta tomts läge vore centralt, borde vid densammas försäljning

kunna betingas ett så högt pris, att annan rymligare, fullt

tidsenlig asyl skulle kunna för försäljningssumman utan särskild kostnad

för statsverket uppföras å annan lämpligare plats, exempelvis

invid Vexiö hospital, der fullt tillräcklig kronomark kunde för ändamålet

disponeras.

Med afseende härå syntes frågan om ett utbyte af Malmö asyl

mot en annan icke längre böra undanskjutas.

Uti afgifvet utlåtande den 10 sistlidne januari har medicinalstyrelsen

beträffande förevarande fråga anfört,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande R:o 50.

att styrelsens ordförande, generaldirektören Linroth i anledning

af iakttagelser vid inspektion å Malmö asyl den 22 april 1899 till

styrelsen den 31 sistlidne oktober ingifvit en P. M., hvilken i bestyrkt

afskrift funnes styrelsens utlåtande bifogad, deruti på angifna skäl

föreslagits, att styrelsen måtte hos Kongl. Maj:t hemställa, det Kongl.

Maj:t täcktes besluta, att, i sammanhang med öppnandet af den nya

asylen för sinnessjuke vid Upsala, mansafdelningen vid Malmö asyl

skulle indragas, äfvensom uppdraga åt styrelsen att vidtaga de åtgärder,

som för indragningens verkställande kunde blifva erforderliga;

att direktionen för Malmö asyl, som den 5 januari innevarande

år afgifvit yttrande, hvaraf bestyrkt afskrift jemväl vore utlåtandet

bifogad, såväl öfver ofvanberörda förslag till indragning af asylens

mansafdelning som det af revisorerne väckta förslaget om förflyttning

af asylen till annan plats, hufvudsakligen med hänsyn till den rådande

stora bristen på platser för de sinnessjuke ansett sig icke kunna förorda

förslaget om mansafdelningens utrymmande;

att öfverläkaren vid anstalten, professoren S. ödman vid ärendets

behandling inom direktionen emellertid varit af olika mening med flertalet

och förklarat sig biträda förslaget om indragning af mansafdelningen

vid Malmö asyl, om icke i dess helhet, så åtminstone till större

delen, men på anförda grunder ansett, att asylens qvinliga patienter

borde förflyttas, och att de derefter lediga lokalerna borde begagnas

för vård af sinnessjuke män;

samt att styrelsen för egen del hyste samma uppfattning, som

åt generaldirektören Linroth i ofvanberörda P. M. uttalats, och derför

uti särskild skrifvelse till Kongl. Maj:t gjort framställning i det uti

nämnda P. M. angifna syfte; varande denna P. M. af följande innehåll:
Vid

den inspektion, som af generaldirektören Linroth å medicinalstyrelsens

vägnar den 22 sistlidne april förrättats vid Malmö asyl för

sinnessjuke, hade han kommit till den öfvertygelsen, att denna anstalt,

eller åtminstone dess afdelning för manliga patienter, befunne sig i så

underhaltigt skick, att den icke blott icke vidare kunde anses för sitt

ändamål tjenlig, utan att ett fortsatt bruk deraf numera icke ens vore

svenska staten fullt värdigt. Han ville derför här framlägga såväl de

omständigheter, hvarpå han stödde detta omdöme, som äfven förslag

till de åtgärder, han ansåge böra vidtagas för missförhållandets afhjelpande.

Malmö asyl för sinnessjuke läge så godt som midt i staden, på

alla fyra sidorna omgifven af gator. Men anstalten vore icke ens

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

47

ensam egare till det af samma gator bildade qvarteret, utan i hörnen

deraf läge enskilda egendomar, hvilka, så belägna som de vore omedelbart

intill anstalten, icke kunde annat än verka störande för densamma.

Några sjukrum samt en matsal för patienter vore belägna omedelbart

intill en af gatorna i ett envåningshus, på hvars fönster förbipasserande

med lätthet kunde knacka. Ej heller kunde vederbörlig nytta dragas

af de så belägna fönstren, då deras rutor måste hafva matt glas, och

de icke kunde hållas öppna så som ventilationsbehofvet kräfde. —

Områdets areal belöpte sig till allenast 9,175 m.2 (= 104,048 qv. fot),

således blott 52,3 m.2 för hvar och en af asylens 175 patienter. Då

äfven byggnaderna stode på sagda areal och icke ringa plats behöfdes

för promenadgårdarne för oroliga sjuke, kunde enhvar lätt inse, att

föga utrymme skulle vara öfrigt för trädgårds- eller jordbruk, som på

andra anstalter utgjorde så vigtiga beståndsdelar af anordningarne för

patienternas sysselsättande. Mot Malmö asyl kunde också med fog

anmärkas, att de arbetsföra patienterna allt för mycket finge vistas

inom hus.

Vore redan de så att säga yttre vilkoren för sjukvården i ögonen

fallande olämpliga, så tedde sig förhållandena än värre, då man toge

kännedom om de lokaler, der de sjuke männen vore inhysta. Att

byggnaderna vore gamla och i många afseenden i dåligt skick kunde

möjligen afbjelpas genom grundlig renovering, men någon mera omfattande

reparation hade man icke velat göra, då frågan om afdelningens

utrymmande länge stått på dagordningen. En reparation skulle

för öfrigt icke kunna inverka på det otillräckliga utrymmet och den i

hög grad otjenliga inredningen. I ofvannämuda invid Rundelsgatan

liggande byggnad funnes flere sjukrum, som hade allenast 2,4 meters

(= 8 fots) höjd till taket. De här inhysta patienterna disponerade

icke mera än 2,6 qvadratmeters golfyta per man, under det att minst

det dubbla eljest ansåges behöfligt. Rymden per patient uppginge till

blott 6,3 kubikmeter, under det att man vid nybyggnad, enligt nutida

principer, icke gerna kunde räkna mindre än 17—20 kubikmeter, således

det tredubbla. På detta sätt vore emellertid 33 patienter inrymda.

Ännu olyckligare vore emellertid tillståndet på cellafdelningarna.

Den byggnad, der dessa afdelningar vore inrymda, innehölle tvenne

våningar. I bottenvåningen, hvilken delvis begränsades af trånga

gårdar, så att blott sparsam dager der hade tillträde, läge utom några

andra lägenheter 21 celler, deraf 15 på ömse sidor om en smal korridor,

hvilken — ehuru han läge i omedelbar förbindelse med isolerings
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutslcottets Utlåtande N:o 50.

rummen för anstaltens osnyggaste och mest stormande patienter —

måste tjena såsom dag- och matrum för dem bland afdelningens sjuke,

hvilka icke ansåges behöfva isolering i cell. Bland sistnämnda 15

celler funnes icke mindre än 6, hvilka saknade annan dager än det

sparsamma ljus, som kunde tillföras dem genom små dageröppningar

mot den redan i och för sig bristfälligt upplysta centralkorridoren. Af

meranämnda celler måste dertill 3 tjenstgöra såsom passager till andra

lägenheter. För cellerna funnes ingen annan uppvärmning än den,

som alstrades i tvenne jernugnar i korridoren, hvilket äfven uppgåfves

hafva till följd, att cellerna under vintern hölle sig mycket kalla.

Vid sidan af här framhållna olägenheter, vore det eu mindre brist, att

cellernas dimensioner betydligt understege äfven de blygsammaste

fordringar. Blott tvenne bland dem mätte omkring 20 kubikmeter;

de öfriga 13 hölle i medeltal blott 12,5 kubikmeter (L. 2,8 Br. 1,6

H. 2,8) — mått som, då det gälde enskilda rum, ingen numera kunde

gilla.

I samma våning, men afskilda från de öfriga cellerna, läge sex

sådana, hvilka emellertid icke vore rymligare än de minsta af nyssnämnda

isoleringsrum.

En trappa upp i samma byggnad läge dels tvenne dagrum af

ganska tillfredsställande beskaffenhet, dels en på egendomligt sätt inrättad

sofrumsafdelning. Vore förstnämnda lägenheter oklanderliga, så

vidlådde så mycket större brister den återstående delen af ifrågavarande

våning, der ytterligare en cellafdelning fått sin plats och tillkommit så,

att man uti ett rum med 40 qvadratmetérs golfyta och 5,6 meters

höjd utefter ena långväggen uppfört tvenne våningar celler, den ena

ofvanpå den andra. Nedre raden innehölle 5, den öfre 4 celler, hvardera

med samma små dimensioner som de redan omtalade trånga cellerna

i den andra afdelningen. Utefter öfre raden löpte en mycket

smal brygga med ett lågt räcke, till hvilken en trätrappa ledde upp

från golfvet i det ursprungliga rummet. De olika cellerna, som begagnades

endast nattetid, vore skilda från hvarandra allenast genom

brädväggar, så att minsta ljud från någon af dem hördes i dem allesammans.

De hade icke heller särskilda uppvärmningsapparater, utan

finge de alla sin värme från en större jernugn i den gemensamma delen

af rummet, der ytterligare tvenne sängplatser anordnats. Skulle vådeld

nattetid utbryta i denna del af byggnaden, kunde det lätt blifva omöjligt

att rädda de olyckliga patienter, som måste hysas i så högeligen

otjenliga och så illa belägna rum.

Det vore öfverflödigt erinra derom, att äfven bilokalerna till sjuk
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande U:o 50.

49

afdelningarna vore synnerligen underhaltiga. Badrum och klosetter

lemnade mycket öfrigt att önska både hvad läge och beskaffenhet i

öfrigt anginge. Sjukvaktarens rum vore små och dåliga. Tekök saknades

helt och hållet o. s. v.

Rummens underhaltiga beskaffenhet kunde icke undgå att återverka

på sjukvården äfven i den mening, att sjukvaktarnes aktning

för menniskovärdet hos sjuke, som inhystes på detta sätt, blefve mindre

än på väl inrättade hospital Uppsigten öfver patienterna på de till

trängsel fylda dag- och arbetsrummen syntes också slappare än annorstädes.

På intet hospital hade generaldirektören Linroth så som här

sett patienter oblygt inför alla och utan att genast af betjeningen uppmärksammas

öfva de vämjeligaste olater.

Afdelningen för qvinliga patienter på Malmö asyl lemnade likaledes

mycket öfrigt att önska och tålde icke jemförelse med de nyare

hospitalen. Ofverbefolkning rådde äfven här och en och annan detalj

vore mycket underhaltig. Emellertid höjde sig denna afdelnings lokaler

både i afseende på utrymme och belägenhet högst väsentligt öfver motsvarande

lokaler på mansafdelningen. Toges härjemte i betraktande

den större lättheten att på en sjukafdelning för qvinnor hålla snyggt

och prydligt, än på en dylik för män, så vore det lätt att finna, att

behofvet af förändringar här icke vore så trängande, som hvad fallet

vore med mansafdelningen.

De här ofvan skildrade bristfälligheterna vore sedan lång tid

både kända och uppmärksammade. Redan år 1844, således för 55 år

sedan, hade en af Kongl. Maj:t förordnad komité af sakkunnige (generaldirektören

Ekströmer, statskommissaren Tauvon och d:r C. U. Sondén)

uttalat att anstalten i Malmö »hade det mest otjenliga läge, som för

en inrättning af denna art kunde väljas», samt att den äfven vore illa

lottad i afseende på utrymme, och liknande omdömen hade sedermera

ofta uttalats. Äfven Riksdagens revisorer hade uppmärksammat förhållandet

och i sin berättelse om den år 1893 af dem verkstälda granskning

af statsverkets tillstånd m. m. yttrat, att särskildt mansafdelningen

befunnits »i så dåligt skick, såväl i fråga om lokalernas beskaffenhet,

läge och bofällighet, som i afseende å eldfara och möjligheten till

patienternas öfvervakande, att ett snart förverkligande af asylens ifrågasatta

indragning och patienternas förflyttning till annan plats syntes

af behofvet påkalladt». Ville man göra sig mödan att genomgå alla

de berättelser öfver inspektionerna på anstalten, som under årens lopp

afgifvits, skulle man också säkerligen finna, att meningarne om densamma

Bih. till lli/csd. Prat. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 34 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

icke varit olika hos de visitatorer som under denna långa följd af år

efterträdt hvarandra.

Enda skälet, hvarför Malmö asyl det oaktadt allt hitintills bibehållits

såsom vårdanstalt för sinnessjuke, vore den stora brist på hospitalsplatser,

som trots allt, som gjorts för att bereda ökadt utrymme,

hela tiden egt rum och fortfarande vore att beklaga. Men under tiden

hade sinnessjukvården på ett högst glädjande sätt utvecklats och mer

och mer humaniserats. Till följd häraf vore också bristerna vid Malmö

asyl nu mera än förr i ögonen fallande, och det ville synas, som vore

nu tiden inne att öfvergifva åtminstone mansafdelningen. På ingen

privat vårdanstalt skulle liknande anordningar medgifvas, och iakttoges

dylika bristfälligheter på kommunala anstalter, så uteblefve förvisso

icke det skarpaste klander. Under sådana omständigheter kunde det

icke numera vara svenska staten värdigt att alltjemt inhysa sinnessjuka

på en så underhaltig anstalt som Malmö asyls mansafdelning. Det

vore sant, att 100-tals sinnessjuke vore anmälde till inträde på hospitalen

utan att der finna plats, men enligt generaldirektör Linroths

mening vore patienterna på Malmö asyl knappast i mindre mån i behof

af förbättrad vård, än de på länslasarettens sinnessjukafdelningar eller

de på fattighusen här och hvar i landet provisoriskt intagna sinnessjuka.

Öppnandet af den nya asylen i Upsala med plats för 800 sinnessjuka

vore nära förestående. Detta tillfälle syntes icke böra lemnas

obegagnadt att nu tömma den för 87 platser beräknade mansafdelningen

vid Malmö asyl, äfven om den genom Upsalaasylens fullbordande påräknade

lättnaden för de andra hospitalen på sådant sätt icke skulle

blifva så stor, som man väntat.

En del af de genom utrymningen ledigblifvande lokalerna skulle

kunna användas för att öka det knappa utrymmet på qvinnoafdelningen,

hvilken sålunda äfven skulle göra någon vinst på förändringen.

Det vore visserligen uppenbart, att det fortsatta vårdandet af

qvinliga patienter i Malmö, efter mansafdelningens öfvergifvande, skulle

komma att ställa sig relativt dyrare än nu. En del funktionärer, såsom

läkare, syssloman, maskinist med flere, hvilka vore gemensamma för

båda afdelningarna, skulle allt fortfarande behöfvas, och deras löner

kunde icke minskas. Ej heller kunde ekonomibetjeningens antal minskas

i samma proportion som patientantalet. Men detta förhållande vore

dock af öfvergående natur,1 då gifvetvis äfven qvinnoafdelningen vid

första tjenliga tillfälle borde, flyttas från Malmö; generaldirektör Linroth

förestälde sig, att detta borde ske, då den planlagda nya asylen för

1,000 sinnessjuke i vestra Sverige kommit till stånd. Malmö asyl

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

51

representerade för öfrigt ett så betydande tomtvärde, belägen som den

vore midt i en stor framåtgående stad, att dess tillgodogörande på annat

sätt säkerligen skulle vara för statsverket af ekonomisk fördel. En

eventuel försäljning af en sålunda belägen tomt på öfver 100,000 qvadratfot

skulle nemligen helt visst betinga en mycket afsevärd försäljningssumma,

för hvilken, använd exempelvis såsom bidrag till byggnadskostnadens

betäckande för en ny anstalt för sinnessjuke, säkerligen

skulle kunna fås tillräckliga nybyggnader för kanske ett 100-tal sjuka.

På grund af hvad generaldirektören sålunda anfört tilläte han

sig föreslå, att medicinalstyrelsen ville i skrifvelse hemställa, det Kongl.

Maj:t måtte besluta, att, i sammanhang med öppnandet af den nya

asylen för sinnessjuka vid Upsala, mansafdelningen vid Malmö asyl

skulle indragas samt fördenskull meddela medicinalstyrelsen befallning

att vidtaga de åtgärder, som för beslutets verkställande kunde blifva

erforderliga.

På sätt här ofvan meddelats, har medicinalstyrelsen i särskild

skrifvelse den 10 januari innevarande år gjort framställning i det uti

generaldirektören Linroths anförda promemoria angifna syfte, eller att,

i sammanhang med öppnandet af den nya asylen vid Upsala, mansafdelningen

vid Malmö asyl, hvilken anstalt inrättats för 87 manliga och

88 qvinliga patienter, måtte indragas och åt medicinalstyrelsen uppdragas

att vidtaga de åtgärder, som för indragningens verkställande

kunde blifva erforderliga.

Enligt hvad utskottet inhemtat har Kongl. Maj:t med anledning

häraf, enligt kongl. bref den 9 mars 1900, föreskrifvit, att antalet sjukplatser

vid Malmö asyl skall, så snart lämpligen ske kunde, minskas

till 48 å mansafdelningen och 76 å qvinnoafdelningen.

Då sålunda åtgärder i det af revisorerna angifna syfte redan blifvit

vidtagna och, särskildt med hänsyn till hvad af generaldirektören i

medicinalstyrelsen blifvit i ofvan omförmälda promemoria anfördt, antagas

kan, att Malmö asyl blifver, så snart förhållandena sådant medgifva,

helt och hållet utrymd, anser sig utskottet böra hemställa,

att revisorernes ifrågavarande framställning icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Ang. statsverkets

räkenskapers

förseende

med

innehållsförteckningar.

§ 13.

(Rev. ber. pag. 508; uti. pag. 659, 660, 662).

Slutligen hafva revisorerne uti förevarande revisionsberättelse omförmält,

hurusom vid åtskilliga af de räkenskaper, som till granskning

af revisorerne öfverlemnats, fullständiga innehållsförteckningar blifvit

fogade, under det att vid många andra dylika förteckningar saknades.

Men då det till underlättande af granskningen vore af vigt, att en sådan

ledning för återfinnande vare sig af de i räkenskapen förekommande

konti, der sådana funnes upplagda, eller, i annat fall, af de särskilda

utgifts- och inkomsttitlarne vore att tillgå, hade revisorerne velat uttala

önskvärdheten af att en allmän föreskrift måtte varda utfärdad om att

de räkenskaper, som till Riksdagens revisorers granskning öfverlemnades,

skulle vara med innehållsförteckningar försedde.

Mot hvad revisorerne sålunda hemstält i fråga om innehållsförteckningar

till samtliga de räkenskaper, som till revisorernes granskning

öfverlemnas, hafva statskontoret och kammarrätten i utlåtande

den 12 januari innevarande år förklarat sig ej hafva något att

erinra, hvarjemte kammarrättens revisionsafdelnings första och andra

kontor, hvilkas yttrande i ärendet af kammarrätten infordrats, upplyst,

första kontoret, att enligt nu gällande formulär till länens räkenskaper

landsboken skulle åtföljas af förteckning öfver de till densamma hörande

specialredovisningar och dessas bilagor, äfvensom af register innehållande

uppgift på de i landsboken ingående särskilda konti och bilagor,

samt att fögderiers och städers specialräkningar äfvensom landtränteriets

specialräkning skulle innehålla sammandrag, upptagande, bland annat,

de i dessa räkningar ingående konti, samt andra kontoret, att innehållsförteckningar

bifogats eller till kontoret inkommit med de större räkenskaperna,

nemligen kongl. arméförvaltningens, kongl. marinförvaltningens

med kongl. flottans stationer, kongl. lotsstyrelsens och kongl. flottans

pensionskassas räkenskaper, och på reqvisition tillhandahölles revisorerna.

Då, enligt hvad sålunda upplysts, en afsevärdt stor del af de

revisorernes granskning underkastade räkenskaper är försedd med innehållsförteckningar

och det synes med god ordning öfverensstämmande,

att samtliga de förvaltande verkens och myndigheternas räkenskaper

varda, till granskningens underlättande, på enahanda sätt utrustade,

har- utskottet med anledning af revisorernes ifrågavarande framställning,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

emot hvilken statskontoret och kammarrätten, såsom ofvan nämnts, icke

haft något att erinra, ansett sig böra hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida en allmän föreskrift må utfärdas derom,. att

samtliga de räkenskaper, som till granskning af Riksdagens

revisorer öfverlemnas, skola vara försedda med

innehållsförteckningar.

§ 14-

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har

utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i

öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning

berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom

vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt

att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens

åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva

varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;

hvilket utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 2 april 1900.

På statsutskottets vägnar:

Chr. Lundeberg.

Herr O. Larsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i förestående ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prat. 1900. 4 Sand. 1 Afd. 34 liåft.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1900:81 Skrifvelse till Konungen, i anledning af år 1899 församlade revisorers berättelse angående verkst äld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders t s. 1 i texten