Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, S, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, dels ock åtskilliga motioner rörande samma ämne och dermed sammanhang egande frågor.

1901-03-15 · 43 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 40 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1901:1, Betänkande i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, S, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, dels ock åtskilliga motioner rörande samma ämne och dermed sammanhang egande frågor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

'' • f- f V* . v ■ : >? ''•

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1901 kl. 2 e. m.

Betänkande i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående

förändrad lydelse af §§ 6, 7, S, 41 och 42 i lagen för

Sveriges riksbank den 12 maj 1897, dels ock åtskilliga

motioner rörande samma ämne och dermed sammanhang

egande frågor.

I proposition n:o 26 har Kong], Maj:t föreslagit Riksdagen att

besluta,

dels att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj

1897 må erhålla följande förändade lydelse, att tillämpas från den 1

januari 1902, nemligen:

§ 6.

Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras

af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning inuestående

medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

§ 1-

Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor samt, derest den

Bih. till Riksd. Brot. 1901. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1.) 1

Till utskottet

hänvisade

förslag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

metalliska kassan öfverstiger fyrtio millioner kronor, af ytterligare ett

belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan

öfverstiger fyrtio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de

i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar

sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper:

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt^ guldmynt

samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre

belopp än fyrtio millioner kronor.

dels ock att §§ 41 och 42 i samma lag må erhålla följande förändrade

lydelse:

§ 41.

Jemlikt — — — — — omförmäles.

Intill utgången af år 1903 eger enskild bank, som, efter minst

tre månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord

anmälan, afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke inindragit

något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,

att hos riksbanken dels mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes,

begagna kassakreditiv till tre fjerdedelar af det belopp, hvartill

dess utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, utan erläggande

af kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens

gällande tre månaders vexeldiskonto, dock ej öfver tre eller under två

för hundra om året, dels till en fjerdedel af nyssberörda belopp i

riksbanken rediskontera vexlar, som af fullmäktige godkännas, mot

diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken

gällande.

Då---— — underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild

bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande Ko 1. 3

intill fyrtio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den

1 januari 1901 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor,

som ofvan äro omförmälda; hvarjemte sådan enskild bank må hos

riksbanken, mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, från

början af år 1904 begagna kassakreditiv jemväl till fyrtio procent af

nyssnämnda sedelbelopp utan erläggande af kreditivafgift och mot

ränta, två procent lägre än riksbankens tre månaders vexeldiskonto,

dock ej under två för hundra om året; skolande detta kreditiv årligen

minskas med en femtedel af sitt ursprungliga belopp och således vid

1908 års slut vara till fullo inbetaldt.

Har —--— — ^diskontering.

Den---—--bankaktiebolag.

§ 42.

Intill utgången af år 1908 må bland de tillgångar, som enligt

§ 7 skola motsvara riksbankens sedelutgifhing utöfver det enligt § 6

medgifna belopp, inberäknas jemväl sådan kreditivfordran hos enskild

bank, hvarom i § 41 förmäles.

Denna proposition har hänvisats till bankoutskottet, som efter

öfverenskommelse med lagutskottet öfverlemnat densamma till behandling

af sammansatt banko- och lagutskott.

Till utskottet hafva derjemte öfverlemnats nedannämnda motioner,

i hvilka framstälts följande yrkanden, nemligen:

af herr M. Dalm, (motion n:o 161 i Andra Kammaren):

att §§ 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank måtte erhålla följande

lydelse:

§ i
''Utöfver

det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad

till sedelutgifning af högst ett hundra millioner kronor samt, der särskilda

förhållanden sådant påkalla, af ytterligare ett belopp uppgående

till den summa, hvarmed metalliska kassan öfverstiger fyrtio millioner

kronor. (För öfrigt lika med Kongl. Maj:ts proposition).

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

guldmynt samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas

vid lägre belopp än fyrtio millioner kronor.

Skulle öfversigt eller uppgift, som i § 24 omnämnes, utvisa, att

metalliska kassan nedgått under fyrtio millioner kronor, eller att den

i § 7 medgifna sedelutgifning öfverskridits, skall förhållandet, så fort

sig göra låter, varda rättadt.

af herr J. Berlin (motion n:o 25 i Första Kammaren):

att till den af Kong!. Maj:t föreslagna lydelsen af § 41 i lagen

för Sveriges riksbank måtte efter fjerde stycket fogas ett så lydande

tillägg:

För bank, som före år 1901 afstått från sin rätt att utgifva sedlar

och som icke indragit något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,

bestämmas kassakreditiv och rediskonteringsförmån,

hvarom ofvan förmärs, med hänsyn till det belopp, hvartill bankens

utelöpande sedlar uppgick den första dagen i den månad, under hvilken

eller med hvars utgång sedelutgifningen upphörde (alternativt den

första dagen det år, under hvilket eller med hvars utgång sedelutgifningen

upphörde).

af herr F. A. Boström (motion n:o 38 i Första Kammaren):

dels att till § 41 i lagen för Sveriges riksbank måtte fogas följande

tillägg:

I stället för enskild bank ofvan tilförsäkrade förmåner må fullmäktige

i riksbanken ega rätt till enskild bank, som före 1903 års

utgång afstår från sin sedelutgifning och icke indragit eller under aftalstiden

indrager något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,

efter med fullmäktige träffadt aftal om tiden och vilkoren

för upphörande af dess sedelutgifning, dels mot säkerhet, som af fullmägtige

godkännes, bevilja lån intill sjuttiofem procent af det belopp,

hvartill den enskilda bankens utelöpande sedlar den 1 januari 1901

uppgingo, att från och med år 1903 årligen före december månads slut

återbetalas med en åttondedel af det ursprungliga beloppet, skolande sålunda

lånet vid utgången af år 1910 vara till fullo återbetaldt, och mot

ränta två procent lägre än riksbankens gällande tre månaders diskonto,

dock icke lägre än två procent, dels medgifva rediskonteringsrätt i

riksbanken af vexlar som af fullmäktige godkännas, intill tjugufem procent

af den enskilda bankens den 1 januari 1901 utelöpande sedelbelopp

och mot diskonto icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest

i riksbanken gällande, börande jemväl denna rediskonteringsrätt från

och med utgången af år 1903 årligen minskas med en åttondedel af det

ursprungliga beloppet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- ock Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

Vid de förmåner, som sålunda medgifvits enskild bank, må fullmäktige

ega rätt bibehålla aktiebank, hvartill enskild bank blifvit

ombildad.

Då enskild bank genom aftal med fullmäktige i riksbanken förbundit

sig att vid viss tidpunkt afstå från sin sedelutgifningsrätt,

skall chefen för finansdepartementet derom af fullmäktige ofördröjligen

underrättas.

Derjemte ega fullmäktige rätt, att med bankaktiebolag, hvartill

enskild sedelutgifvande bank före den 1 januari 1901 ombildats, träffa

aftal om beviljande af de förmåner med hänsyn till lån och rediskontering

ofvan omförmälts att beräknas efter samma enskilda banks den

1 januari 1896 utelöpande sedelbelopp.

dels att § 42 i samma lag måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

Bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara riksbankens

sedelutgifning utöfver det enligt § 6 medgifna belopp, må inberäknas

ej mindre till utgången af år 1903 jemväl sådan kreditfordran hos

enskild bank, som i § 41 omförmäles, än ock till 1910 års slut sådant

enskild bank meddeladt lån, som omförmäles i samma paragraf.

af herr A. F. O. Cederberg (motion n:o 27 i Första Kommaren):

att lagen för Sveriges riksbank måtte erhålla sådan ändrad

lydelse, att den riksbanken genom nämnda lag tillagda rätt att ensam

utgifva sedlar bortfaller;

af densamme (motion n:o 28 i Första Kammaren):

att åt lagen med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt

m. m. den 12 maj 1897 måtte gifvas sådan ändrad

lydelse, att sedelutgifningsrätten ej förbehålles riksbanken ensam;

af herr C. J. Jakobson (motion n:o 102 i Andra Kammaren):

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om

förnyad utredning af sättet för ordnandet af landets sedelbankväsen;

af herr W. T. Lundgren (motion n:o 111 i Andra Kammaren):

att Riksdagen måtte besluta dels att i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla om den förnyade utredning af bankfrågan i hela dess

vidd, som de senare årens utveckling i vårt land och nödvändigheten

af bankväsendets anpassning dertill nödvändiggöra, dels ock att, i afvaktan

på denna utredning, lagen för Sveriges riksbank, i hvad densamma

afser de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, icke måtte

vinna sin fulla tillämpning förr än den 1 januari 1910;

s. 6 Kontrollera mot PDF

Ang. ändring

i bestämmelserna

rörande

den enskilda

sedelutgifningsrättens

upphörande

m. m.

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

af herr J. Nyström (motion u:o 20 i Första Kammaren):

att sådan ändring måtte vidtagas i lagen för Sveriges riksbank,

att de enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar skall fortfara

till slutet af år 1908, samt att i samband dermed tiden, under hvilken

de förmåner, som riksbanken är pligtig att för underlättande af öfvergången

inrymma åt de enskilda bankerna, måtte utsträckas med fem år;

af densamme (motion n:o 22 i Första Kammaren):

att i öfvergångsstadgandet i lagen med vissa bestämmelser om

riksbankens sedelutgifningsrätt m. m. vidtages sådan ändring, att de

enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar skall fortfara till

slutet af år 1908; samt

af herr A. F. O. Cederberg (motion n:o 29 i Första Kammaren):

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar

den 12 juni 1874 måtte ändras derhän, att enskild bank ålägges

hålla en guldkassa af minst tjugu procent af beloppet af utelöpande

sedlar, äfvensom att åt samtliga enskilda bankers sedlar gifves ett

likartadt utseende.

öfver samtliga ofvannämnda förslag med undantag af de inom

Första Kammaren väckta motionerna n:ris 22, 28 och 38 hafva fullmäktige

i riksbanken afgifvit infordradt yttrande, hvilket tillika med

protokollsutdrag, innefattande en fullmäktigs i visst hänseende afvikande

mening, finnes såsom bilaga fogadt vid detta betänkande.

Hvad först angår de af herr Cederberg väckta motionerna n:ris

27 och 28 samt de af herrar Jakobson, Lundgren och Nyström framstälda

yrkanden, så rigta sig dessa samtliga mot gällande stadgande,

att den enskilda sedelutgifningsrätten skall med 1903 års utgång upphöra.

Förslagen skilja sig derutinnan, att herr Cederberg yrkar, att

berörda stadgande måtte utan vidare upphäfvas, medan åter herrar

Jakobson och Lundgren anse frågan böra göras till föremål för förnyad

utredning; hvarjemte herrar Nyström och Lundgren hemställa om uppskof

med tillämpningen af nämnda stadgande, herr Nyström till slutet

af år 1908 och herr Lundgren till den 1 januari 1910.

Herr Cederberg har till stöd för sin motion åberopat en af <iFöreningen

för bankfrågorx» undertecknad promemoria, deri anföres hufvudsakligen

följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

För den affärsidkande allmänheten hade det blifvit allt mera klart

att genom gällande riksbankslag riksbanken icke blifvit så organiserad,

att densamma räckte till att fylla en allena sedelutgifvande centralbanks

maktpåliggande uppgifter. Tvekan hade ock börjat uppstå om

lämpligheten af att utan tvingande omständigheter utbyta det bestående,

väl funktionerande systemet med ett flertal sedelutgifvande banker

mot det beslutade nya enbankesystemet. Såsom det ändamålsenligaste

medlet att afhjelpa olägenheterna af 1897 års banklagstiftning framstode

en reform af riksbankens styrelse, sättet för denna styrelses tillsättande

och aflönande samt upphäfvande af riksbankssedlarnes egenskap

af lagligt betalningsmedel. För närvarande syntes emellertid

ingen utsigt förefinnas att få dessa reformer genomförda. Den enda

praktiska utvägen syntes vara att tillsvidare bibehålla det nuvarande

systemet af ett flertal emissionsbanker, dock med vidtagande af nödiga

ändringar af deras sedlars utseende och fondering. I sådant syfte

framställas i promemorian förslag af enahanda lydelse med dem, herr

Cederberg i sina motioner upptagit.

Till stöd för de af herrar Jakobson, Lundgren och Nyström

väckta förslag anföres hufvudsakligen, att den nya riksbankslagen icke

vore så genomtänkt som önskligt varit; att det kunde ifrågasättas,

huruvida det vore klokt att utan ytterligare undersökning skiljas vid

det hittillsvarande banksystemet, som särdeles i landsorten på många

ställen varit till obestridligt gagn; att meningarne angående sättet för

utförande af en ändring af bankreformen ännu vore synnerligen delade

och sväfvande, samt att den enskilda sedelutgifningsrätteus upphörande

kunde befaras komma att medföra, att en icke obetydlig del af de enskilda

bankernas nu utlemnade lån måste uppsägas.

Med anleduing af de i dessa motioner gjorda uttalanden och yrkanden

anser sig utskottet till en början böra meddela en kort öfversigt

öfver de vigtigare skeden, frågan om upphörande af den enskilda

sedelutgifningsrätten i vårt land under de senare åren genomgått.

I gällande kungörelse angående enskilda banker med rätt att

utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874 är införd eu bestämmelse,

hvarigenom åt Kongl. Maj:t öfverlemnats att äfven under löpande

oktroj tid afgöra, om och när rättigheten att utgifva sedlar å 10 och 5

kronor skall för de enskilda bankerna upphöra. Denna bestämmelse,

hvilken tillkommit på grund af Riksdagens beslut, torde utmärka, att

statsmagterna redan vid tiden för berörda författnings tillkomst ansågo

en indragning af do lägre valörerna af de enskilda bankernas sedlar

önskvärd och böra, när så lämpligen Bke kunde, verkställas. Såsom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

kändt är, har ock indragning af ifrågavarande bankers femkronesedlar

redan skett, i det att, sedan 1879 års Riksdag med anledning af Kongl.

Maj:ts derom framstälda proposition medgifvit, att de enskilda bankerna

skulle under vissa vilkor ega att under åren 1880—1884 från riksbanken

erhålla vexlingsförskott enligt angifna grunder, Kongl. Maj:t

enligt kungörelsen den 20 juni 1879 förordnat, att den ifrågavarande

banker medgifna rätt att utgifva femkronesedlar skulle från 1880 års

början upphöra.

Sedan 1881 års Riksdag hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl.

Maj:t måtte låta underkasta gällande lagstiftning för enskilda sedelutgifvande

banker revision, tillsattes under samma år en komité med

uppdrag att afgifva yttrande och förslag i ämnet. Denna komité, som

bland sina medlemmar räknade ett flertal representanter från de olika

bankinrättningarne i riket, underkastade de olika skälen för införande

i vårt land af enbaukssystemet eller för bibehållande af det rådande

systemet med ett flertal sedelutgifvande banker en ingående granskning

och kom dervid till det resultat, att enbankssystemets fördelar — större

visshet om sedlarnes inlösbarhet, större trygghet för sedelemissionens

behöriga begränsning samt större fasthet och kraft i farliga tider — vore

så stora, att komitén utan meningsskiljaktighet funne sig böra uppställa

organiserandet af en enda sedelutgifvande bank såsom mål för

det svenska bankväsendets utveckling. Komitén framhöll ock, att utvecklingen

i det öfriga Europa gått i denna rigtning. Länder, som förut

haft flera sedelutgifvande banker, hade antingen öfverflyttat hela sedelutgifningsrätten

på en af dem eller ock fortfarande medgifvit någon

sedelutgifning vid sidan af centralinstitutets, men för densamma uppdragit

sådana gränser, att den visserligen tills vidare kunde tjena att

underlätta den lokala rörelsen, men deremot icke utöfvade något större

inflytande hvarken på centralbankens verksamhet eller på landets

ekonomiska ställning i allmänhet. Men komitén betonade äfven önskvärdheten

deraf, att ifrågavarande reform genomfördes med nödig

varsamhet samt att en lämplig öfvergångstid bestämdes, under hvilken

riksbanken blefve i tillfälle att bereda sig för den mera vidtomfattande

verksamhet, som öfvertagandet af hela sedelutgifningen komme att

medföra. Komitén uppgjorde två grupper af förslag, den ena innefattande

de förslag, hvilka komitén höll före böra komma i tillämpning

under öfvergångsskedet, och den andra gruppen omfattande förslag, afsedda

att vinna tillämpning först efter öfvergångstidens slut samt byggda

derpå, att rätten att utgifva sedlar anförtroddes åt riksbanken allena.

Hufvudpunkterna i sistberörda förslag voro, att enskilda delegare skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Sanko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9

inrymmas i riksbanken, att styrelsen öfver riksbanken skulle utgöras

af sju fullmägtige, af hvilka en såsom ordförande skulle utses af

Konungen, att åt de stadganden, som normerade riksbankens rörelse och

förvaltning, skulle gifvas karakteren af civillag, samt att riksbankens

rörelse skulle i angifna hänseenden begränsas. De till förstnämnda

grupp hörande förslag åter gingo derpå ut, att de enskilda bankerna

Skulle medgifvas att tillsvidare fortfarande utgifva sedlar dock till

inskränkt belopp sålunda, att hela sedelstocken för samtliga enskilda

banker bestämdes till 50 millioner kronor, hvilket belopp skulle af

Kongl. Maj:t mellan bankerna fördelas.

I enlighet med hvad komitén förordat upptog Kongl. Maj:t sistnämnda

förslag, och blefvo dessa med vissa modifikationer framlagda

för 1886 års Riksdag. De båda kamrarne stannade i skiljaktiga beslut

i frågan, i det att Första Kammaren i hufvudsak biföll Kongl. Maj:ts

proposition, hvaremot Andra Kammaren beslöt, att den enskilda sedelutgifningsrätten

skulle under år 1889 och hvart och ett af de derpå

följande nio åren minskas med en tiondedel, så att densamma skulle

helt och hållet upphöra’ med år 1898. Ett derefter afgifvet sammanjemkningsförslag

vann ej båda kamrarnes bifall, hvadan frågan för

denna riksdag förföll.

Under år 1889 tillsattes en ny komité för att uppgöra förslag till

bankväsendets ordnande. Äfven denna komité slöt sig enhälligt till

åsigten om lämpligheten af riksbankens öfvertagande af all sedelutgifning

i landet; och föreslog komitén till förverkligande af detta

mål, att efter utgången af år 18ä3 sedelutgifning för de enskilda

bankerna icke skulle medgifvas utöfver ett sammanlagdt belopp af

50 millioner kronor, hvilket belopp skulle af Kongl. Maj:t mellan

bankerna fördelas, samt att den enskilda sedelutgifningsrätten vid

utgången af år 1898 intill slutet af år 1903, då densamma skulle alldeles

upphöra, inskränktes till hälften af det bankerna sålunda tillagda

belopp. I sammanhang härmed förordade komitén meddelande af

bestämmelser om rätt för de enskilda bankerna att under öfvergångstiden

åtnjuta vissa förmåner i form af kreditiv och rediskonteringsrätt

hos riksbanken. Beträffande ofvannämnda förslag om enskilda delegares

inrymmande i riksbanken anförde komitén, att det väl finge medgifvas,

att ett upptagande i riksbanken af enskilde delegare kunde i vissa

hänseenden ega beaktansvärda fördelar, men att betydelsen af en sådan

anordning dock icke borde skattas allt för högt. De enskilde delegarnes

inflytande på bankens rörelse och förvaltning kunde ej och voro ej

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 6 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

lo Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande Nio 1.

heller i ofvannämnda förslag afsedt att blifva af afgörande inverkan;

och tillvaron af en minoritet af enskilde delegare skulle då icke heller

erbjuda den trygghet mot Övergrepp från statens sida under kritiska tider,

som med förslaget åsyftats. Under framhållande derjemte, att förslaget

uppenbarligen icke hade att påräkna de sympatier, vare sig inom eller

utom Riksdagen, som kunde bereda dess slutliga framgång, förklarade

komitén sig icke vilja föreslå någon förändring i riksbankens karakter

att uteslutande vara en statsbank. Såsom förutsättningar för att åt

riksbanken blefve öfverlemnad hela sedelutgifningen, föreslog deremot

komitén, dels att riksbankens rörelse begränsades sålunda, att utlåningen

komme att omfatta hufvudsakligen diskontering af affärsvexlar och

beviljande af korta lån samt dess inlåning mot räntegodtgörelse upphörde,

dels att grunderna för riksbankens rörelse och förvaltning skulle

angifvas i lag af civillags natur, dels ock att riksbankens styrelse blefve

omorganiserad sålunda, att den skulle utgöras af nio fullmägtige, af

hvilka Konungen skulle utse tre och Riksdagen välja sex och hvilka

samtlige skulle förordnas för tre år i sender. Genom dylika bestämmelser

vunnes, enligt komiténs åsigt, nödiga garantier för en sådan

måttfull och bankmessig förvaltning af riksbanken, att åt densamma

borde kunna anförtros det ökade inflytande, som rätten att ensam utgifva

banksedlar innebure.

Med anslutning till komiténs uppfattning i hufvudsakliga delar

aflät Kong]. Maj:t till 1890 års Riksdag proposition med förslag till

vissa grundlagsändringar i den af komitén angifna syftning. Denna

proposition vann Första Kammarens bifall, men afslogs af Andra Kammaren,

i följd af hvilken utgång komiténs öfriga förslag ej blefvo förelagda

Riksdagen.

Sedan 1894 års Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit om

framläggande enligt angifna grunder af förslag till omorganisation af

bankväsendet med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande

bankerna, aflät, Kongl. Maj:t till 1896 och 1897 årens Riksdagar

propositioner med de förslag, hvilka legat till grund för den nu

i ämnet gällande lagstiftning. Enligt denna skall, såsom ofvan erinrats,

den enskilda sedelutgifningsrätten upphöra med 1904 års ingång.

Samtidigt med besluts fattande härom eller redan derförut

hafva, i syfte att göra riksbanken rustad för dess nya ställning såsom

ensam sedelutgifvande bank, betydelsefulla åtgärder vidtagits i

fråga om riksbankens förvaltning och organisation. Sålunda hafva

stadgandena angående sedelutgifningsrätten samt öfriga konstitutiva

bestämmelser angående riksbankens rörelse och förvaltning intagits i en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 11

af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag. I hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad ofvannämnda komitéer i sådant hänseende föreslagit

hafva grunderna för riksbankens in- och utlåningsrörelse i

väsentliga afseenden ändrats. Inlåning mot ränta är sålunda i allmänhet

förbjuden samt utlåningen i regel bestämd till korta papper. Åt

Kongl. Maj:t har lemnats inflytande på styrelsens sammansättning så

till vida, att Kongl. Maj:t‘ af riksbankens sju fullmäktige utser en,

hvilken skall vara ordförande hos fullmäktige. Tiden, för hvilken fullmägtige

väljas, har utsträckts till tre år; och af de åt Riksdagen valde

fullmäktige afgå hvarje år två, en anordning hvarigenom vunnits ökad

garanti för bevarande af kontinuitet inom styrelsen. Riksbankens fonder

och metalliska kassa hafva betydligt ökats samt ett flertal nya

afdelningskontor af riksbanken inrättats. Slutligen må erinras om

Riksdagens nyligen fattade beslut, hvarigenom vissa ändringar rörande

riksbankens förvaltning och aflöningsstat vidtagits.

Af ofvanstående öfversigt framgår, att båda de för frågans utredning

tillsatta komitéer utan meningsskiljaktighet omfattat den åsigt

att den enskilda sedelutgifningsrätten borde upphöra; att äfvenledes

statsmagterna sedan lång tid tillbaka ansett önskvärdt, att riksbanken

ensam öfvertoge sedelutgifningen, samt att med detta mål i sigte

vidtagits ett flertal åtgärder af ingripande betydelse i fråga 019 riksbankens

organisation och verksamhet..

I en af de förevarande motionerna förmäles, att vid stiftandet

af 1897 års riksbankslag de föregående bankkomitéernas uttalanden

»i alla väsentliga delare lemnats utan afseende; och i förenämnda

af föreningen för bankfrågor undertecknade promemoria anföres, att

den beslutade bankreformen icke tillkommit på grund af utredningar

af fackmän, samt att, beträffande riksbankens öfvertagande af hela

sedelutgifningsrätten, vore att erinra, att den envåldsmakt öfver .cirkulationsmedlet,

som derigenom tillagts riksbanken, komme att innebära

en fara för landet, när icke genom förändringar i sättet för fullmäktiges

väljande nödig trygghet beredts för ett fullt sakkunnigt utöfvande

af denna magt. Dessa och dylika till stöd för berörda motioner

framstälda påståenden äro icke befogade. Ofvan lemnade redogörelse

öfver frågans tidigare skeden visar tvärtom, att den nuvarande lagstiftningen

i väsentliga delar formats i öfverensstämmelse med do

af bankkomitéerna afgifna förslag; och den af statsmagterna i 1889

års komitéförslag vidtagna ändring i bestämmelserna angående fullmäktiges

väljande kan, enligt utskottets åsigt, ingalunda berättiga till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

det gjorda påståendet, att riksbankens organisation blifvit sådan,

att dess öfvertagande af hela sedelutgifningen innebär en fara för

landet.

Att statsmagterna nu, sedan enighet angående sättet för det så

länge eftersträfvade målets vinnande slutligen uppnåtts, skulle upphäfva

sitt i fråga om den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande

fattade beslut, dertill föreligga, enligt utskottets förmenande, ingalunda

skäl.

Utskottet anser sålunda ett upphäfvande af gällande bestämmelse

angående den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande eller en förnyad

utredning af denna fråga icke böra ifrågasättas. Hvad angår

de väckta förslagen om uppskof på viss tid med tillämpningen af

nämnda stadgande, vill utskottet erinra, att, på sätt fullmäktige i riksbanken

i sitt bilagda yttrande framhållit, svårigheterna vid öfvergången

från det gamla systemet kunna vara lika stora några år senare som

några år förut, samt att följden af ett enkelt uppskof gifvetvis blefve

den, att den oro, som nu synes förefinnas i fråga om nämnda öfvergång,

komme att fortfara en längre tid, uppenbarligen till skada för

den allmänna rörelsen och näringslifvet.

Beträffande åter herr Cederbergs motion n:o 29 om ändring i

vissa delar af gällande kungörelse angående enskilda banker med

rätt att utgifva egna banksedlar, så, enär utskottet ofvan uttalat sig

mot de framstälda förslagen angående ändring af gällande stadgande

om den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande, anser sig utskottet,

med hänsyn särskildt till den korta tid, som, derest utskottets hemställan

rörande berörda förslag vinner godkännande, skulle återstå till

reformens genomförande, böra afstyrka bifall jemväl till förevarande

motion.

ting aftViiL Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition, såvidt den innefattar

bankens sedel- förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 7 och 8 i riksbankslagen, har föranutgi^in^rS,

u ledts af en af nästlidet års Riksdag till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse,

deri Riksdagen anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning,

låta utarbeta och för innevarande års Riksdag framlägga de förslag

till förändrade bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt,

hvartill förhållandena kunde föranleda. Af det vid propositionen fogade

statsrådsprotokoll inhemtas, att Kongl. Maj:t vid föredragning den 17

oktober 1900 af denna Riksdagens skrifvelse förordnat tre personer

att, jemte bankinspektören, inom finansdepartementet biträda med ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

arbetande af förslag i ofvan omförmälda syfte. Det af komiterade afgift^

förslag har af fullmäktige i riksbanken, hvilka lemnats tillfälle

att yttra sig öfver detsamma, lemnats utan anmärkning; och Kong].

Maj:ts förslag öfverensstämmer med komiterades.

Hufvudpunkterna i det föreliggande förslaget äro, att maximibeloppet

af riksbankens obetäckta sedelutgifning, nu utgörande 100

millioner kronor, skulle få ökas med ett belopp, motsvarande det,

hvarmed riksbankens metalliska kassa öfverstege 40 millioner kronor,

dels ock att det belopp, hvarunder metalliska kassan ej må bibehållas,

eller 25 millioner kronor, skulle höjas till 40 millioner kronor. Beträffande

den närmare innebörden af förslaget samt motiven till detsamma

tillåter sig utskottet hänvisa till komiterades betänkande och

det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.

Herr Dahns ofvannämnda motion går derpå ut, att den af Kongl.

Maj:t föreslagna utvidgning af sedelutgifningsrätten skulle få förekomma,

allenast när särskilda förhållanden sådant påkallade, samt att

till § 8 måtte fogas ett tillägg af innehåll, att, derest maximibeloppet

af den obetäckta sedelutgifningen öfverskridits eller metalliska kassan

nedgått under 40 millioner kronor, förhållandet skulle, så fort sig göra

läte, rättas.

Af de gjorda framställningarne rörande ändring af de i § 7 i riksbankslagen

meddelade bestämmelser angående den obetäckta sedelutgifningen

anser utskottet Kongl. Maj:ts förslag ega företräde framför

herr Dahns. Att, på sätt motionären föreslagit, i lagen föreskrifva,

att den ökade sedelutgifningen finge komma till användning endast

der särskilda förhållanden sådant påkallade, synes utskottet icke

lämpligt, enär — såsom fullmäktige i bilagda yttrande framhållit —

då med en dylik lagbestämmelse ökningen någon gång blefve verkligen

behöflig, en oro i sinnena, hvilken helst bör undvikas, deraf

lätteligen skulle alstras. Den af Kongl. Maj:t ifrågasatta utvidgning af

sedelutgifningsrätten är, enligt utskottets åsigt, af omständigheterna

påkallad och lämpligen* afpassad; och derest detta förslag vinner

godkännande, synes det ingalunda behöfligt att, på sätt det af herr

Dahn föreslagna tillägg till § 8 innebär, medgifva den obetäckta sedelkontingentens

öfverskridande. Hvad åter angår samma tillägg, såvidt det

afser metalliska kassan, får utskottet erinra, att redan i den nuvarande

bestämmelsen, att den metalliska kassan ej må bibehållas vid lägre

belopp än det i lagen angifna, torde ligga, att, derest metalliska

kassan någon gång komme att nedgå under detta belopp, förhållandet

skall, så fort ske kan, rättas. Någon ytterligare bestämmelse i angifna

syftet är då icke erforderlig.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Ang. ändring

i riksbankslagens

ö/vergdngsstadgan•

den.

14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

De af Kong]. Maj:t föreslagna ändringar i §§ 6 och 8 hafva icke

gifvit anledning till någon erinran från utskottets sida.

I syfte att underlätta öfvergången till enbankssystemet äro i

riksbankslagen meddelade bestämmelser, enligt hvilka de enskilda

bankerna under öfvergångstiden tillförsäkrats vissa förmåner i form af

kreditiv- och rediskonteringsrätt hos riksbanken. Kongl. Maj:ts ofvannämnda

proposition, så vidt angår §§41 och 42 i nämnda lag, afser

en utsträckning af dessa förmåner. Till stöd härför har, på sätt inhemtas

af det* vid propositionen fogade statsrådsprotokoll, chefen för

finansdepartementet, efter att hafva erinrat, hurusom ofvanbemälde

komiterade i det af dem afgifna betänkande uttalat, att det syntes

kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke de nu gällande öfvergångsstadgandena

borde ändras i syfte, att de förmåner hvilka borde tillkomma

de enskilda banker, som under öfvergångstiden afstode från sedelutgifningsrätt,

blefve, äfven hvad beträffade tidsperioden efter 1904

års ingång, för bankerna mera lockande, än nu erbjudna förmåner

visat sig vara, vidare anfört följande:

I Kong!. Maj:ts till 1897 års Riksdag framlagda förslag till lag

för Sveriges riksbank funnos intagna bestämmelser, som gingo derpå

ut, dels att under åren 1899—1903 enskild bank, hvilken afmätt från

sin rätt att utgifva egna sedlar och icke indragit något af sina den

1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, skulle ega att hos riksbanken

mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkändes, begagna kassakreditiv

till det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar vid sistnämnda tidpunkt

uppgingo, utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, som icke

finge sättas högre än till två för hundra om året, dels ock att under

åren 1904—1908 enskild bank, som icke indragit något af förberörda

afdelningskontor, berättigades att, intill sextio procent af förenämnda

sedelbelopp, i riksbanken rediskontera vexlar mot diskonto, icke öfverstigande

två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande. I det

yttrande, fullmäktige i riksbanken den 3 rnays 1897 afgåfvo till det för

frågans behandling tillsatta särskilda utskott, hade desse intet annat

att erinra mot den föreslagna rätten till kreditiv, än att räntan borde

bestämmas till två procent under gällande tre månaders diskonto, dock

icke under två procent för år räknadt, hvarjemte fullmäktige förklarade,

att de icke hade något att invända deremot, att, om sådant skulle

anses billigt till någon ersättning för de föreslagna strängare vilkoren

för begagnande af kreditiven, dessa bestämdes till beloppet af de den

1 januari 1897 utelöpande sedlar, hvilka uppgingo till 65,3 millioner

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

kronor mot 60,8 millioner kronor den 1 januari 1896. I fråga om

omfattningen af och vilkoren för den föreslagna rediskonteringsrätten

framstälde fullmäktige ingen anmärkning. Sedan Riksdagens begge

kamrar i frågan fattat skiljaktiga beslut samt det särskilda, utskottet

framstäf förslag till sammanjemkning af desamma, beslöt Riksdagen,

med bifall till detta förslag, att, hvad anginge åren 1899—1903,

enskild bank, hvilken afstått från sedelutgifningsrätt, skulle ega hos

riksbanken dels på de af fullmäktige föreslagna vilkor begagna kassakreditiv

till belopp, motsvarande hälften af det belopp, hvartill dess

utelöpande sedlar den 1 januari 1896 uppgingo, dels ock likaledes till

hälften af sagda sedelbelopp ^diskontera vexlar mot diskonto, ej öfverstigande

två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande; hvarjemte,

beträffande tiden 1904—1908, den föreslagna rediskonteringsrätten inskränktes

till fyrtio procent af förenämnda sedelbelopp; och hade

öfvergångsstadgandena i riksbankslagen affattats enligt detta Riksdagens

beslut.

Hittills hade endast en enskild bank afstått från sin sedelutgifningsrätt

och en annan bank hade anmält sig vilja med utgången af år 1902

upphöra att utgifva egna sedlar. Det lede väl intet tvifvel, att, såsom

ock förenämnde komiterade erinrat, den ringa omfattning, i hvilken afstående

från sedelutgifningsrätten sålunda egt rum, i väsentlig grad

vant beroende på de betydande inskränkningar, Riksdagen beslutit i de

förmåner, genom hvilkas beviljande man afsåg att förmå ett flertal af

de enskilda bankerna att före den lagbestämda tiden upphöra med sin

sedelutgifning. Såsom förhållandena nu gestaltat sig och med den

knapphet, som numera inträdt å penningmarknaden, vore det sålunda

ganska antagligt, att, om intet i saken af statsmagterna åtgjordes, någon

vidare afsägelse af sedelutgifningsrätten icke komme att ske. Man

skulle följakligen vid 1903 års utgång stå inför det sakförhållande, att

25 enskilda banker, hvilkas utelöpande sedlar nu uppginge till inemot

80 millioner kronor, komme att på en gång upphöra med utgifvande

af egna sedlar. Den frågan uppstode då, huruvida den kredit, dessa

banker nu hade sig tillförsäkrad i riksbanken i form af rediskontering

intill fyrtio procent af sina den 1 januari 1896 utelöpande sedlar, vore

tillräcklig för att i den allmänna rörelsens intresse bereda eu lugn och

mjuk öfvergång till systemet med en enda sedelutgifvande bank. Det

kunde visserligen tyckas, att, då ännu tre år återstode, till dess denna

öfvergång skulle ske, man kunde tills vidare uppskjuta besvarandet af

förenämnda fråga för att afvakta, huruledes de ekonomiska förhållandena

komma att gestalta sig. Men då en vidt utbredd oro i berörda hän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Banko- och, Lagutskottets Utlåtande Ako 1.

seende framträdt, syntes det lämpligt och nyttigt, att denna oro, för

så vidt den kunde anses ega grund, blefve lugnad. Och departementschefen

ansåge sig för sin del böra gifva den allmänna meningen rätt,

då den nekande besvarade nyssnämnda fråga. Den sistnämnda rediskonteringskrediten

var, såsom ofvan antydts, väl knappt beräknad redan

då 1897 års Riksdag derom fattade beslut. Men sedermera hade omständigheter

tillkommit, som gjorde denna kredit ännu mera otillräcklig

för sitt syfte. I första rummet bidroge härtill det förut nämnda förhållandet,

att, mot hvad man antagit, nästan alla enskilda banker kunde antagas

komma att, med nu gällande lagstadganden, på en gång upphöra med

sin sedelutgifning, hvarigenom öfvergången blefve mera tvär och följaktligen

kräfde större lättnader. Vidare hade de enskilda bankernas

sedelemission från den dag, den 1 januari 1896, som lagts till grund

för kreditens beräknande, högst betydligt stigit, så att 40 procent af

de nu existerande enskilda bankernas sistnämnda dag utelöpande sedlar

motsvarade blott omkring 28 procent af dessa bankers nuvarande sedelstock.

Och det funnes ju ingen bestämd anledning att antaga, det denna

skulle före tidpunkten för den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande

väsentligen minskas. Slutligen vore att märka, att under de senare åren

rediskonteringsaftal mellan riksbanken och de enskilda bankerna i allt

större utsträckning blifvit afslutade, så att den de enskilda bankerna

på denna väg nu tillförsäkrade rediskonteringskredit åtminstone i åtskilliga

fall torde väsentligen öfverstiga 40 procent af vederbörande

banks den 1 januari 1896 utelöpande sedlar. Om nu riksbanken, då

den lagbestämda rediskonteringsrätten år 1904 inträdde, skulle finna

anledning att indraga eller minska den nu aftalade rediskonteringskrediten,

så vore det uppenbart, att gällande lagstadgande i denna del

skulle alls icke medföra någon kassalättnad för åtminstone vissa af de

enskilda bankerna och kanske just dem, som deraf vore i största behof.

Till följd af sistberörda förhållanden skulle behöflig kassalättnad för

de enskilda bankerna vid den enskilda sedelutgifningens upphörande

säkrast beredas dem enbart i form af kreditiv hos riksbanken. Men

då mycket stora kreditiv, derå temligen betydande fluktuationer till

äfventyrs vore att förvänta, kunde blifva för riksbanken besvärliga och

då man väl syntes kunna antaga, att nu aftalade rediskonteringskrediter,

som kunde sägas vara för begge kontrahenterna lika fördelaktiga, icke,

der ej tvingande omständigheter dertill föranledde, komme att af riksbanken

indragas, när lagbestämd rediskonteringsrätt inträdde, syntes

lämpligast, att den ökade kredit, som departementschefen ansåge böra

beredas de enskilda bankerna hos riksbanken, utginge delvis såsom

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 17

kreditiv och delvis i form af rediskonteringsrätt. Till grund för krediternas

storlek syntes man böra lägga beloppet af de enskilda banksedlar,

som vore utelöpande så nära som möjligt den tidpunkt, då

krediterna, som ju vore afsedda att i viss mån ersätta sedelemissionen,

skulle träda i kraft, eller således den 1 innevarande januari.

Beträffande då törst tiden till 1903 års utgång, så måste det ju

fortfarande anses i hög grad önskvärd!, att ett flertal enskilda banker

kunde förmås att upphöra med sin sedelutgifning före denna tidpunkt,

så att öfvergången till enbankssystemet kunde ske successivt och derigenom

blifva mindre känbar. Men för att detta önskemål skulle kunna

uppnås, borde icke oväsentligt ökade fördelar för tiden intill utgången

af år 1903 erbjudas. Om också af skäl, som ofvan antydts, kreditiv,

motsvarande hela den enskilda sedelemissionen, icke syntes böra ifrågasättas,

ansåge dock departementschefen, att kreditiv till ett belopp,

motsvarande sjuttiofem procent af de den 1 innevarande januari utelöpande

enskilda banksedlar, borde utan väsentlig olägenhet för riksbanken

kunna medgifvas. Skulle då äfven det föga sannolika förhållande inträffa,

att, efter ett sådant medgifvande, samtliga enskilda banker skulle före

1903 års slut öfvergå till aktiebanker, komme det kreditivbelopp,

hvartill de vore berättigade, i allt fall att understiga det kreditivbelopp,

mot hvilket fullmäktige i sitt förenämnda utlåtande den 3 mars 1897

icke haft något att erinra. Men härjemte syntes kreditivräntan, som

enligt nuvarande bestämmelser och med nu gällande diskontosatser utgjorde

fyra procent, böra något sänkas. Departementschefen ansåge

nemligen af skäl, hans företrädare i embetet uttalade till statsrådsprotokollet

den 9 januari 1897, att riksbanken val kunde mot en billig

ränta utlemna dessa kreditiv, genom hvilka den förvärfvade sig en ökad

sedelemission och hvilka den utbetalade i sina räntefria förbindelser,

sedlarne. Om det också icke borde ifrågasättas, att denna ränta fixerades

till så lågt belopp, som Kong!. Maj:ts proposition till 1897 års Riksdag

afsåg, syntes dock räntan icke böra sättas högre än till tre procent och

hållas två procent lägre än riksbankens diskonto för tre månaders vexlar,

der ej denna skulle nedgå under fyra procent. Såsom säkerhet för

dessa kreditiv kunde bankerna erbjuda sina grundfondshypotek i den

mån de genom sedlarnas indragning blefve lediga, hvilka hypotek ju

vore af den art, att de kunde af fullmäktige godtagas. För återstående

tjugufem procent af sin sedelstock den 1 januari 1901 syntes ifrågavarande

banker böra tillförsäkras rediskonteringsrätt på nu bestämda

vilkor.

Bih. till Likså. Prof. 1901. 6 Samt. 2 Afd. 1 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande iV.-o 1.

Hvad beträffade kassalättnaderna under tiden 1904—1908, byste

departementschefen väl den mening, att dessa borde betydligt utvidgas,

men de borde dock anordnas så, att motsvarande lättnader för tiden

intill 1904 stälde sig väsentligen fördelaktigare och dessa sålunda innebure

en lockelse till öfvergång före den lagbestämda tiden. Det ville

derför synas lämpligt, att, beträffande tiden 1904—1908, enskild bank,

med bibehållande af den nu bestämda rediskont.eringsrätten af fyrtio

procent, dock beräknade å det belopp sedlar, vederbörande bank hade

utelöpande den 1 januari 1901, tillika berättigades att hos riksbanken

vid 1904 års ingång erhålla kreditiv till ytterligare fyrtio procent af

förenämnda sedelbelopp mot ränta, två procent lägre än riksbankens

diskonto för tre månaders vexlar. Dessa kreditiv syntes dock böra

minskas med en femtedel årligen, så att de vore slutbetalda efter

fem år.

Såsom en följd af hvad sålunda föreslagits borde den tidpunkt,

intill hvilken, enligt § 42 i riksbankslagen, kreditivfordran hos enskild

bank finge inberäknas bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara

riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt § 6 medgifna belopp,

utsträckas till utgången af år 1908.

Beträffande förevarande förslag hafva fullmäktige i riksbanken i

sitt bilagda yttrande framhållit, att de af Kongl. Maj:t ifrågasatta, ökade

förmånerna knappast blefve tillräckliga att förmå ett atsevärdt antal

enskilda banker att före 1903 års utgång frånträda sin rätt att utgifva

sedlar. Enligt fullmäktiges åsigt borde dock förhållandena så ordnas,

att utsigt funnes för flera bankers öfvergång till det nya systemet före

år 1904, och det, om möjligt, efter hand och på olika tider. I syfte af

detta måls främjande samt på i öfrigt anförda skäl hafva fullmäktige

föreslagit, att åt dem borde medgifvas rätt att inom de gränser,

lagen stadgade, förhandla med de enskilda bankerna om tid och

vilkor för öfvergången, så att lagens medgifvanden kunde tillämpas

allt eftersom ett för båda kontrahenterna tillfredsställande aftal kunde

träffas. Hvad anginge de banker, som, utan att hafva med riksbanken

träffat sådant särskilt aftal, upphörde med sin sedelutgifning, borde,

enligt fullmäktiges åsigt, någon ändring i 1897 års bestämmelser icke

ega rum, utan skulle för dylika banker de nu stadgade förmånerna

bibehållas. Beträffande åter de banker, hvilka vore villiga att efter

aftal med riksbanken före 1903 års utgång afstå från sedelutgifningsrätten,

hafva fullmäktige förordat, att i riksbankslagens § 41 måtte intagas

bestämmelse, innefattande rätt för fullmäktige att åt dylik bank, för

så vidt den icke indragit eller under aftalstiden indroge något af

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 19

sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, dels mot säkerhet,

som af fulimäktige godkändes, bevilja lån intill sjuttiofem procent af

det belopp, hvartill den enskilda bankens utelöpande sedlar den 1 januari

1901 uppgingo, att från och med år 1903 årligen före december månads

slut återbetalas med en åttondedel af det ursprungliga beloppet, och mot

ränta två procent lägre än riksbankens gällande tre månaders diskonto,

dock ej lägre än två procent, dels medgifva rediskonteringsrätt i riksbanken

af vexlar, som af fullmäktige godkändes, intill tjugufem procent

af nyssnämnda sedelbelopp och mot diskonto icke öfverstigande två

tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande, hvilken rediskonteringsrätt

jemväl borde från och med utgången af år 1903 årligen minskas

med en åttondedel af det ursprungliga beloppet.

Hänvisande till hvad bilagda, af fullmäktige afgifna yttrande i

öfrigt rörande förevarande förslag innehåller, får utskottet för egen del

anföra, att utskottet lika med Kongl. Maj:t och fullmäktige anser ändring

af nu gällande öfvergångsstadganden vara af omständigheterna påkallad.

Utskottet delar ock den af fullmäktige uttalade åsigt, att de af Kongl.

Maj:t föreslagna bestämmelserna knappast skulle komma att leda till

det, för beredande af en succesiv öfvergång till den nya ordningen,

synnerligen eftersträfvansvärda målet, att ett större antal enskilda banker

redan före 1903 års utgång afstode från rätten att utgifva sedlar. Fullmäktiges

nyssberörda förslag deremot synes utskottet innebära en lycklig

lösning af frågan. Derest bestämmelser af den lydelse, herr Boström

i sin ofvannämnda motion, i öfverensstämmelse med fullmäktiges framställning,

föreslagit, blefve i lagen meddelade, synes det antagligt, att

de enskilda bankerna allmänt skola komma att före den lagstadgade

tiden upphöra med sedelutgifningen, och då härvid vilkoren för öfvergången

skulle, inom de i lagen angifna gränser, bestämmas efter aftal

mellan fullmäktige och vederbörande enskilda banker, innebär detta en

god borgen för att öfvergången verkligen varder succesiv och äfven i

öfriga hänseenden anordnad på ett tillfredsställande sätt. Utskottet

vill alltså tillstyrka bifall till ifrågavarande motion i berörda del.

Till stöd för ofvannämnda af herr Berlin gjorda yrkande har

motionären anfört följande:

En enskild bank, Vesterbottens enskilda bank eller numera bankaktiebolaget

Stockholm—Öfre—Norrland, hade före år 1901 afstått från

sin sedelutgifning och dervid kommit i åtnjutande af de förmåner, den

nuvarande lydelsen af § 41 i riksbankslagen medförde. Dessa förmåner,

livilka äfven i öfrigt vore mindre omfattande än de af Kongl.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Maj:t nu föreslagna, blefve särskildt mindre gynsamma genom att de

baserats på sedelutgifningen den 1 januari 1896, som varit vida lägre

än under de närmaste åren derefter. För Vesterbottens enskilda bank

utgjorde de den 1 januari 1896 utelöpande sedlarne ett belopp af

2,488,468 kronor. I den föreslagna nya lydelsen af berörda § 41, enligt

hvilken lydelse kreditiv- och rediskonteringsförmåner i riksbanken

skulle för enskild -bank utgå efter beloppet af dess utelöpande sedlar

den 1 januari 1901, vore icke på något sätt omförmäldt, huru förhållas

skulle med den bank, som redan före år 1901 afstått från sin sedelutgifning.

Skulle de nya bestämmelserna oförändrade tillämpas på

denna bank, blefve banken så godt som beröfvad de förmåner, 1897

års lag i dess ursprungliga lydelse tillerkändt densamma, ty beloppet

af Vesterbottens enskilda banks den 1 januari 1901 utelöpande sedlar

utgjorde allenast 148,400 kronor. .Att, derest lagändring vidtoges, å

här afsedda fall tillämpa äldre, icke längre existerande och af nya

ersatta lagstadganden syntes icke heller låta sig göra, då förmånen af

kassakreditiv i riksbanken reglerades genom årliga kontrakt. Men

äfven om en dylik tillämpning vore möjlig och tänkbar beträffande de

redan inträdda förmåner, som afsåge tiden till 1903 års slut, kunde

den omöjligen göras gällande beträffande de förändrade förmåner, som

skulle inträda med år 1904. För att förekomma en uppenbar orättvisa

mot det enskilda bankinstitut, som ställt sig 1897 års lag till lojal efterrättelse,

måste derför ett uttryckligt lagstadgande träffas, och detta

icke blott i den rigtning, att dess redan tillförsäkrade förmåner icke

rubbades, utan ock i den rigtning, att äfven denna bank komme i åtnjutande

af de ökade förmåner, som kunde anses nödvändiga. Det

vore sjelflfallet, att Vesterbottens enskilda banks öfvergång från sedelutgifvande

till icke sedelutgifvande skett under bestämdt förlitande

derpå, att en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag skulle

blifva ovilkorligen gällande såväl derutinnan, att enskilda bankernas

sedelutgifningsrätt vid utgången af år 1903 skulle upphöra, som ock

derutinnan, att de förmåner hos riksbanken, som vid öfvergången medgåfves

enskild bank, blefve lika för alla banker. Om nu lagstiftningen

erkände, att de beviljade förmånerna för sedelutgifningsrättens upphörande

vore för små, syntes de ökade förmånerna i synnerhet och

framför andra böra komma den bank till godo, som, i hvad på densamma

berott, sökt främja syftena med 1897 års lag och genom en

tidig öfvergång till icke sedelutgifvande underlättat uppnåendet af det

uppstälda målet att koncentrera sedelutgifningen hos Sveriges riksbank.

Den 1 december 1898 upphörde Vesterbottens enskilda bank med sin

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 21

sedelutgifning och redan under samma månad indrogos 1,050,000

kronor af dess sedlar. Med 1898 års slut öfvergick banken till aktiebank.

öfriga enskilda banker både deremot under den gångna tiden

efter utfärdandet af 1897 års lag ökat sin sedelutgifning med omkring

en tredjedel, och det vore denna omständighet, som bland annat skulle

bereda dem ökade förmåner bos riksbanken emot de från början afsedda.

Att med hänsyn till den enskilda bank, som sålunda redan

upphört med sin sedelutgifning, träffa bestämmelser, som tillförsäkrade

densamma andel i de ökade förmåner, man nu ville

bereda, kunde icke för riksbanken medföra någon som helst nämnvärd

tunga och vore så mycket mera på sin plats, som nämnda bank under

ungefär hälften af den första period, som förmånerna gält, fått åtnöja

sig med lägre förmåner, än lagstiftaren numera ansåge vara skäliga.

De bestämmelser, som i detta afseende borde träffas, behöfde allenast

afse att för ifrågavarande bank bestämma en annan tid än den 1

januari 1901 såsom den, hvilken skall tjena till utgångspunkt för beräknande

af kassakreditivs och rediskonterings storlek. Då i förslaget

valts den 1 januari 1901, hade detta motiverats dermed, att man borde

bestämma en tidpunkt, som läge så nära som möjligt den tid, då sedelemissionen

upphörde. För Vesterbottens enskilda bank skulle samma

princip leda till, att man valde den 1 december 1898 eller, om man

ansåge sig böra vidhålla den 1 januari, den 1 januari 1898.

Körande detta förslag hafva fullmäktige anfört, att någon ändring

af det såsom beräkningsgrund faststälda sedelbeloppet svårligen nu

syntes kunna ifrågakomma, då ifrågavarande bankbolag utöfvat, sin nya

verksamhet redan i mer än två års tid, hvarunder naturligtvis öfvergången

till det nya småningom försiggått så, att den allmänna marknadens

intressen blifvit behörigen tillgodosedda.

Lika med fullmägtige anser utskottet den af motionären påyrkade

ändring i bestämmelsen angående det såsom beräkningsgrund faststälda

sedelbeloppet icke böra ifrågakomma, men synes det utskottet deremot

billigt, att, på sätt fullmäktige äfven förordat, bemälda bank, under

förutsättning, att särskildt aftal i sådant hänseende kommer till stånd

mellan banken och fullmäktige, får åtnjuta samma förmåner i öfrigt,

som skulle tillgodokomma de enskilda banker, hvilka efter aftal med

riksbanken upphöra med sin sedelutgifning före 1903 års slut. I

herr Boströms ofvannämnda motion finnes intaget ett stadgande i sådant

syfte; och får utskottet tillstyrka bifall till motionen jemväl i denna del.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Utskottets

hemställan.

22 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Beträffande öfriga i sistnämnda motion föreslagna bestämmelser,

så äro dessa föranledda af ofvan förordade nya stadganden i § 41 och

hafva ej gifvit anledning till erinran från utskottets sida. De af utskottet

vidtagna smärre jemkningar i redaktionen af förevarande förslag

torde icke tarfva någon särskild motivering.

•

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt hemställer utskottet:

l:o att herr Cederbergs motioner n:ris 27 och 28

måtte af Riksdagen lemnas utan afseende;

2:o att herr Jakobsons motion icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda;

3:o att herr Lundgrens motion icke måtte af

Riksdagen bifallas;

4:o att herr Nyströms ofvannämnda motioner

icke måtte vinna Riksdagens bifall;

5:o att herr Cederbergs motion n:o 29 icke måtte

af Riksdagen bifallas; samt

6:o att Riksdagen, under förklarande att Kongl.

Maj:ts proposition ej kan i oförändradt skick bifallas,

måtte, med afslag å herrar Dahns och Berlins motioner,

i anledning af Kongl. Maj:ts proposition och

herr Boströms motion för sin del besluta,

dels att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank

den 12 maj 1897 må erhålla följande förändrade

lydelse, att tillämpas från den 1 januari 1902,

nemligen:

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ «•

Riksbanken eger rätt att utgifva

sedlar till det belopp, som

motsvaras af följande kassatillgångar:
a)

metallisk kassa, så beräknad

som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller

under transport derifrån varande,

§ 6.

Riksbanken eger rätt att utgifva

sedlar till det belopp, som

motsvaras af följande kassatillgångar:
a)

metallisk kassa, så beräknad

som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller

under transport derifrån varande,

%

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

mot sjöfara försäkra^ guldmynt

eller omyntadt guld;

c) hos bankinrättningar eller

handelshus på utrikes ort i löpande

räkning innestående medel.

§ »•

Utöfver det enligt § 6 medgifna

belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af

högst ett hundra millioner kronor,

under vilkor att de på grund häraf

utgifna sedlar motsvaras af följande

tillgångar sammanräknade:

a) lätt säljbara utländska statspapper;
b)

statens, allmänna hypoteksbankens

och andra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller

utom riket.

§ 8-

Såsom riksbankens metalliska

kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befintligt

mot sjöfara försäkradt guldmynt

eller omyntadt guld;

c) hos lank eller lankir på

utrikes ort i löpande räkning innestående

medel, efter afdrag af riksbankens

skuld i dylik räkning.

§ i
Utöfver

det enligt § 6 medgifna

belopp är riksbanken berättigad

till en sedelutgifning af

ett hundra millioner kronor samt,

derest den metalliska kassan öfverstiger

fyrtio millioner kronor, af

ytterligare ett belopp, uppgående

högst till den summa, hvarmed den

metalliska kassan öfverstiger fyrtio

millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar

skola till den del de öfverstiga de

i § 6 omnämnda kassatillgångar

motsvaras af följande tillgångar sammanräknade:
a)

lätt säljbara utländska statspapper;
b)

statens, allmänna hypoteksbankens

och andra inhemska obligationer,

som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller

utom riket.

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska

kassa skall beräknas allt riksbanken

tillhörigt och inom landet befint
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

{Nuvarande lydelse:)

svenskt och utländskt guldmynt

samt omyntadt guld.

Metalliska kassan må ej bibehållas

vid lägre belopp än tjugofem

millioner kronor. Derutöfver

skall, då de på grund af § 7 utgifna

sedlar öfverstiga sextio millioner

kronor, riksbanken hålla i metallisk

kassa minst trettio procent

af det belopp, hvarmed de på sådan

grund utgifna sedlar öfverskjuta

sistnämnda summa.

(Föreslagen lydelse:)

ligt svenskt och utländskt guldmynt

samt omyntadt guld. Metalliska

kassan må ej bibehållas vid

lägre belopp än fyrtio millioner

kronor.

dels och att §§ 41 och 42 i samma lag må erhålla

följande förändrade lydelse:

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 41.

Jemlikt lagen med vissa bestämmelser

om riksbankens sedelutgifningsrätt,

så ock angående

forum för riksbanken, ega enskilda

banker att intill utgången af år

1903 utgifva egna sedlar; och är

riksbanken pligtig att åt dessa

banker inrymma de förmåner, som

här nedan omförmälas.

Från början af år 1899 till utgången

af år 1903 eger enskild

bank, som, efter minst tre månader

förut hos chefen för finansdepartementet

derom gjord anmälan, afstått

från sin rätt att utgifva egna

sedlar samt icke indragit något af

sina den 1 januari 1896 befintliga

afdelningskontor, att hos riksban
-

§

Jemlikt lagen med vissa bestämmelser

om riksbankens sedelutgifningsrätt,

så ock angående

forum för riksbanken, ega enskilda

banker att intill utgången af år

1903 utgifva egna sedlar; och är

riksbanken pligtig att åt dessa

banker inrymma de förmåner, som

här nedan omförmälas.

Från börian af år 1899 till ut
•j

_

gången af år 1903 eger enskild

bank, som, efter minst tre månader

förut hos chefen för finansdepartementet

derom gjord anmälan, afstått

från sin rätt att utgifva egna

sedlar samt icke indragit något af

sina den 1 januari 1896 befintliga

afdelningskontor, att hos riksban
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ken, dels mot säkerhet, som af dess

fullmäktige godkännes, begagna

kassakreditiv till hälften af det belopp,

hvartill dess utelöpande sedlar

vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,

utan erläggande af kreditivafgift

och mot ränta, två procent

lägre än gällande tre månaders

vexeldiskonto, dock ej under två

för hundra om året, dels likaledes

till hälften af nyssberörda belopp

i riksbanken rediskontera vexlar,

som af fullmäktige godkännas, mot

diskonto, icke öfverstigande två

tredjedalar af det eljest i riksbanken

gällande.

Då sådan anmälan, som ofvan

är nämnd, inkommit till chefen för

finansdepartementet, skola fullmäktige

i Riksbanken ofördröjligen derom

underrättas.

Från början af år 1904 till utgången

af år 1908 eger enskild

bank, som icke indragit något af

ofvanberörda afdelningskontor, att

intill fyrtio procent af det belopp,

hvartill dess utelöpande sedlar den

1 januari 1896 uppgingo, åtnjuta

rediskonteringsförmån på de vilkor,

som ofvan äro omförmälda.

Har enskild bank, när, enligt

hvad nu är sagdt, kreditiv- eller

rediskonteringsrätt eljest skulle för

densamma inträda, indragit eller

indrager den derefter något af sina

den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,

beror det af Konungen

att, med fästadt afseende å det eller

Bih. till Biksd. Brot. 1901. 6 Sami.

ken, dels mot säkerhet, som af dess

fullmäktige godkännes, begagna

kassakreditiv till hälften af det belopp,

hvartill dess utelöpande sedlar

vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,

utan erläggande af kreditivafgift

och mot ränta, två procent

lägre än gällande tre månaders

vexeldiskonto, dock ej under två

för hundra om året, dels likaledes

till hälften af nyssberörda belopp

i riksbanken rediskontera vexlar,

som af fullmäktige godkännas, mot

diskonto, icke öfverstigande två

tredjedelar af det eljest i riksbanken

gällande.

Då sådan anmälan, som ofvan

är nämnd, inkommit till chefen för

finansdepartementet, skola fullmäktige

i riksbanken ofördröjligen derom

underrättas.

Från början af år 1904 till utgången

af år 1908 eger enskild

bank, som icke indragit något af

ofvanberörda afdelningskontor, att

intill fyrtio procent af det belopp,

hvartill dess utelöpande sedlar den

1 januari 1896 uppgingo, åtnjuta

rediskonteringsförmån på de vilkor,

som ofvan äro omförmälda.

Har enskild bank, när, enligt

hvad nu är sagdt, kreditiv- eller

rediskonteringsrätt eljest skulle för

densamma inträda, indragit eller

indrager den derefter något af sina

den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,

beror det af Konungen

att, med fästadt afseende å det eller

2 Afd. 1 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N;o 1.

(Nuvarande lydelse:)

de indragna kontorens omfång och

betydelse för den allmänna rörelsen,

bestämma, huruvida den sålunda

skedda indragningen må föranleda,

att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet

nedsättes eller att banken

uteslutes från all rätt till kreditiv

eller rediskontering.

Den rätt till kassakreditiv och

till rediskontering, hvarom här ofvan

förmäles, bibehålies äfven, der

enskild bank blifvit ombildad till

bankaktiebolag.

(Föreslagen lydelse:)

de indragna kontorens omfång och

betydelse för den allmänna rörelsen,

bestämma, huruvida den sålunda

skedda indragningen må föranleda,

att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet

nedsättes eller att banken

uteslutes från all rätt till kreditiv

eller rediskontering.

Den rätt till kassakreditiv och

till rediskontering, hvarom här ofvan

förmäles, bibehålies äfven, der

enskild bank blifvit ombildad till

bankaktiebolag.

I stället för enskild bank ofvan

tillförsäkrade förmåner må fullmäktige

i riksbanken ega rätt att till enskild

bank, som, enligt med fullmäktige

träffadt aftal om tiden och vilkor

en för upphörandet af dess sedelutgifning,

före 1903 års utgång afstått

från sin sedelutgifningsrätt och

icke indragit eller under aftalstiden

indrager något af sina den 1 januari

1896 befintliga afdelning skontor,

dels mot säkerhet, som af fullmäktige

godkännes, bevilja lån intill sjuttiofem

procent af det belopp, hvartill

den enskilda bankens utelöpande sedlar

den 1 januari 1901 uppgingo, att

från och med år 1903 årligen före

december månads slut återbetalas med

en åttondedel af det ursprungliga beloppet,

och mot ränta, två procent

lägre än riksbankens gällande tre

månaders diskonto, dock icke lägre

än två procent, dels medgifva rediskonteringsrätt

i riksbanken af vexlare

som af fullmäktige godkännas,

intill tjugufem procent af den en
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

(Nuvarande lydelse:)

§ 42.

Under tiden från början af år

1899 till utgången af år 1903 må

bland de tillgångar, som enligt § 7

skola motsvara riksbankens sedelutgifning

utöfver det enligt § 6 medgifna

belopp, inberäknas jemväl

sådan kreditivfordran hos enskild

bank, hvarom i § 41 förmäles.

(Föreslagen lydelse:)

skilda bankens den 1 januari 1901

utelöpande sedelbelopp och mot diskonto)

icke öfverstigande två tredjedelar

af det eljest i riksbanken gällande.

| skolande jemväl denna rediskonteringsrätt

från och med utgången

af år 1903 årligen minskas med

en åttondedel af det ursprungliga beloppet.

Vid de förmåner, som sålunda

medgifvas enskild bank, må

bankaktiebolag, hvartill enskild bank

blifvit ombildad, bibehållas. Derjemte

ega fullmäktige rätt att med bankaktiebolag,

hvartill enskild sedelutgifvande

bank före den 1 januari

1901 ombildats, träffa aftal om nyssnämnda

förmåner, dock beräknade

efter samma banks den 1 januari

1896 utelöpande sedelbelopp.

Då enskild bank genom aftal

med fullmäktige i riksbanken förbundit

sig att å viss tid afstå från

sin sedelutgifningsrätt, skall chefen

för finansdepartementet derom af

fullmäktige ofördröjligen underrättas.

§ 42.

Bland de tillgångar, som enligt

§ 7 skola motsvara riksbankens sedelutgifning

utöfver det enligt § 6 medgifva

belopp, må inberäknas ej mindre

till utgången af dr 1903 jemväl

sådan kreditivfordran hos enskild

bank, hvarom i § 41 förmäles, än ock

till 1910 års slut sådant till enskild

bank lemnadt lån, som omförmäles

i samma paragraf.

Stockholm den 15 mars 1901.

På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:

F. A. BOSTRÖM.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

■Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N;o 1.

Reservationer:

af herr Leman, hvilken anfört:

I.

_ Grunden till det af utskottet föreslagna stadgandet derom, att

enskild bank, som före 1903 års utgång afstår från sin sedelutgifningsrätt,

skall eg a åtnjuta vissa förmåner, under vilkor, att banken icke

indragit eller under aftalstiden ‘indrager något af sina den 1 januari

1896 befintliga afdelningskontor, torde väl vara, att utskottet ansett,

att den lättnad, som genom de af enskilda bankerna, särskilt i landsorterna

inrättade afdelningskontor blifvit för derstädes bosatte industriidkare,

köpmän, godsegare m. fl. beredd med hänsyn till skötandet

af deras penningaffärer, ej skall upphöra samtidigt med de enskilde

bankernas afstående från utgifvande af egna sedlar och innan riksbankens

afdelningskontor hafva vunnit den konsolidering samt den

affärsvana som kräfves för att tillgodose de särskilda orternas behof

af omsättningsmedel. Detta mål torde, enligt min åsigt, dock endast

ofullständigt vinnas genom det förslag, som utskottet i nu förevarande

afseende framstäf.

Otänkbart är nemligen icke, att enskild bank, som i följd af

konjunkturförhållanden eller af andra skäl icke funne med sin fördel

förenligt att i den utsträckning, som nu är för handen, upprätthålla ett

afdelningskontor, jemlikt lagens formella stadgande visserligen bibehåller

ett dylikt afdelningskontor, men dervid dock inskränker rörelsen t. ex.

endast till inlåning eller till afdelningskontorets öppenhållande endast

under någon timme i veckan. Genom ett sådant förfarande skulle

banken i formelt afseende icke hafva brutit mot lagens stadgande; men

deremot i materielt hänseende hafva gäckat lagstiftarens syfte.

A andra sidan kan inträffa, att i följd af förändrade förhållanden

(t. ex. nedläggande af stora industriella företag ell. dyl.) det blifver fullständigt

onödigt att å någon viss ort upprätthålla ett afdelningskontor.

Med den lydelse utskottets förslag har, blifver emellertid hvarje enskild

bank tvungen, såvidt den ej vill förlora de åt densamma inrymda förmåner,

att, utan afseende å rörelsens .kraf, bibehålla ett vid början af

år 1896 befintligt afdelningskontor. Mot ett sådant missförhållande

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

finnes bot i den nu varande lydelsen af § 41 i lagen för Sveriges

riksbank den 12 maj 1897, dymedelst att deruti stadgas, att det beror

af Konungen att, der en sådan bank indragit eller indrager något af

sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, med fästadt afseende

å det eller de indragna kontorens omfång och betydelse för den

allmänna rörelsen, bestämma, huruvida den sålunda skedda indragningen

må föranleda, att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet nedsättes

eller att banken uteslutes från all rätt till kreditiv eller ^diskontering.

I den af herr F. A. Boström väckta, af utskottet tillstyrkta motion

saknas deremot ett dylikt stadgande, och ej heller finnes deruti

någon bestämmelse, som medgifver riksbankens fullmäktige rätt att

afvärja det missförhållande, som kan uppstå derigenom, att enskild

bank, till egen vinning, men till förfång för allmänt väl, obehörigen

inskränker rörelsen vid ett den 1 januari 1896 upprättadt afdelningskontor.

Mig synes, att, då man i det af utskottet tillstyrkta lagförslag,

enligt min åsigt, med fullt fog, lemnat åt riksbankens fullmäktige

en ganska vidsträckt rätt att genom aftal ordna förhållandena

angående tiden och vilkoren för upphörandet af de enskilda bankernas

sedelutgifningsrätt, man ock förtroendefullt skulle kunna öfverlemna

åt fullmäktige att genom samma aftal ordna förhållandena angående

ej allenast fortvaron af de enskilda bankernas afdelningskontor, utan

äfven och fastmer angående omfånget och beskaffenheten af den rörelse,

som, i den allmänna penningmarknadens intresse, tid efter annan

bör vid dessa afdelningskontor ifrågakomma.

På här anförda skäl har jag ansett, att det i herr F. A. Boströms,

af utskottet tillstyrkta motion för enskild bank, som vill åtnjuta vissa

i motionen föreslagna förmåner, uppstälda oeftergifliga vilkor, att

banken icke indragit eller under aftalstiden icke indrager något af sina

den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, bort utgå ur lagen samt

att i stället åt riksbankens fullmäktige bort öfverlemnas rätt att, efter

omständigheterna i hvarje särskilt fall, genom aftal med enskild bank

ordna förhållandena med hänsyn till enskild banks afdelningskontor.

II.

Kong]. Maj:t har i aflemnad proposition föreslagit, att riksbanken

skulle ega att, under vissa förutsättningar, åt enskild bank bevilja kassakreditiv

till 75 procent af det belopp, hvartill bankens utelöpande sedlar

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO Sammansatta Banko- och, Lagutskottets Utlåtande N:ö 1.

den 1 januari 1901 uppgingo. Utskottet åter har, på grund af riksbankens

fullmäktiges utlåtande och herr Boströms motion, hemstält,

att åt enskild bank icke skulle beviljas kassakreditiv utan i stället medgifvas

län efter ofvannämnda beräkningsgrund.

Såsom kändt är, har de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt i

främsta rummet genom sin elasticitet kunnat gagna den allmänna rörelsen.

Den nya anordning, hvilken, då nämnda sedelutgifningsrätt upphör,

bör införas, torde derför, åtminstone i någon mån, höra göras elastisk.

Så skulle kunna ske, i fall Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af kassakreditiv

till de enskilda bankerna blefve upphöjdt till lag. Men om

äfven, å andra sidan, icke kan förnekas, att, såsom riksbankens fullmäktige

erinrat, ej ringa olägenheter för riksbanken skulle uppstå, i

fall kassakreditiv skulle beviljas till så högt belopp, som Kongl. Maj:t

föreslagit, torde dock böra tagas i betraktande, huruvida man icke, till

fromma för den elasticitet, hvilken allmänna rörelsen ovedersägligen

kräfver, skulle kunna i sådant syfte göra någon, om än icke stor afvikelse

från den af utskottet fastslagna låneformen.

Af sådan anledning tror jag, att det, för befrämjande af allmänt

väl, skulle vara lämpligt, att man beviljade de enskilda bankerna rätt

att erhålla kassakreditiv — om än till mindre belopp, än Kongl. Maj:t

föreslagit — t. ex. till femton procent (c:a tolf millioner kronor) af det

belopp, hvartill deras utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo.

Möjligt är väl, att under öfvergångstiden härigenom någon ringa

olägenhet skulle kunna förorsakas Riksbanken, men, å andra sidan,

skulle, enligt mitt förmenande, genom ett sådant tillvägagående åt den

allmänna rörelsen beredas fördelar, hvilka i hög grad torde öfverväga

de eventuella olägenheter, som under en öfvergångsperiod skulle kunna

drabba riksbanken.

Slutligen får jag erinra, att, med hänsyn till den allmänna rörelsens

kraf, det torde vara lämpligast, att kreditiven finge vara orubbade

så länge som möjligt, i följd hvaraf amortering af de fasta lånen

borde ske, förrän täckning af de enskilda bankernas kreditivskuld borde

ifrågakomma. Då emellertid riksbankens fullmäktige få det ansvarsfulla

värfvet att ordna de mångfaldiga kritiska förhållanden, som antagligen

uppstå vid öfvergången från mångbanks- till enbankssystemet,

torde man äfven med fullt förtroende kunna åt fullmäktige öfverlemna

att genom aftal med de enskilda bankerna öfverenskomma om lämpligaste

tidpunkterna för täckande af dessas kreditivskuld.

I följd af den ytterst knappa tid, hvilken varit mig förunnad att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 31

afgifva denna min reservation, bar jag i förevarande så ytterst vigtiga

samhällsangelägenhet kunnat endast antydningsvis gifva skäl för

min från utskottsmajoriteten skiljaktiga mening, men jag har dock velat

låta anteckna, att jag ansett, det utskottet bort, i anledning af Kongl.

Maj:ts proposition och herr F. A. Boströms motion, föreslå, att sjunde

stycket af § 41 i lagen för Sveriges riksbank samt § 42 af samma lag

skulle erhålla följande lydelse:

I stället för enskild bank ofvan tillförsäkrade

förmåner, må fullmäktige i riksbanken ega rätt att

till enskild bank, som, enligt med fullmägtige träffadt

aftal om tiden och vilkoren för upphörande af dess

sedelutgifning, före 1903 års utgång afstått från sin

sedelutgifningsrätt och icke indragit något af sina

den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, mot

säkerhet, som af fullmäktige godkännes, bevilja dels

lån intill sextio procent och dels kassakreditiv intill

femton procent af det belopp, hvartill den enskilda

bankens sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, med rätt

för den enskilda banken att vara befriad från erläggande

af krediti ^afgift, men med skyldighet att såväl

å lån som å kassakreditiv gälda ränta, två procent

lägre än riksbankens gällande tre månaders diskonto,

dock icke lägre än två procent; skolande enskild bank

från och med år 1903 årligen före december månads

utgång återbetala erhållet lån med en åttondedel af det

ursprungliga beloppet samt före utgången af år 1910

återgälda skuld å kassakreditiv på sätt och tid, som

fullmäktige i aftalet eg a bestämma. Fullmäktige eg a

jemväl att genom sådant aftal, som ofvan sägs, medgifva

enskild bank rediskonteringsrätt i riksbanken af

vexlar, — — — — — — — — — — — — —

(Föröfrigt lika med utskottets förslag).

§ 42.

Bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara

riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt

§ 6 medgifna belopp, må inberäknas till utgången af

år 1910 jemväl sådan kreditivfordran hos enskild

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

bank, hvarom i § 41 förmäles, samt sådant till enskild

bank lemnadt lån, som omförmäles i samma

paragraf.

af herr Sörensson, hvilken instämt med herr Leman.

STOCKHOLM, ISAÅC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

Bilaga 1.

Till Bankoutskottet,

med yttrande i anledning af Kongl. Majt:s proposition och motioner

rörande ändringar i lagen för Sveriges riksbank och

dermed sammanhang egande frågor.

Genom protokollsutdrag liar utskottet anmodat fullmäktige att afgifva

yttrande i anledning bland annat af följande vid denna riksdag

gjorda framställningar angående ändringar i lagen för Sveriges riksbank

den 12 maj 1897 i hvad rör riksbankens sedelutgifningsrätt och dermed

sammanhang egande frågor, nämligen,

l:o Kongl. Majt:s proposition i ämnet,

2:o motioner af

a) Herr Berlin i Första kammaren, n:o 25, om ändring af § 41 i

lagen för Sveriges riksbank af den 12 maj 1897,

b) Herr Cederberg i d:o, n:o 27 och 29 att riksbankslagen

måtte sålunda ändras, att den riksbanken tillagda rätt att ensam utgifva

sedlar bortfaller, och likaledes Kongl. kungörelsen af den 12 juni 1874

undergå vissa ändringar,

c) Herr M. Dahn i Andra kammaren, n:o 1-61, samt af

d) Herr ,/. Nyström i Första kammaren, n:o 20, om sådan ändring

i lagen för Sveriges riksbank, att de enskilda bankernas rätt att utgifva

egna banksedlar skall fortfara till slutet af 1908, samt att i samband

dermed tiden, under hvilken de förmåner, som riksbanken är pliktig

att för underlättande af öfvergången inrymma åt enskilda bankerna,

utsträckes med fem år.

e) Herr C. J. Jakobson i Andra kammaren, n:o 102, angående

skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning i fråga om ordnandet

af landets sedelbankväsen,

Bih. till Riksd. Prat. 11)01. 0 Band. 2 A/d. 1 Haft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

f) Herr W. T. Lundgren i Andra kammaren, n:o 111, om skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran om förnyad utredning- angående

landets bankväsen m. m.

Hvad först beträffar Kongl. Maj:ts proposition om förändrad lydelse

af vissa §§ i lagen för Sveriges riksbank af den 12 maj 1897, innefattar

den förslag dels om utvidgning på vissa vilkor af riksbankens

sedelutgifningsrätt, dels ock om ändring i lagens öfvergångsbestämmelser

angående vissa förmåner för enskilda banker till ersättning för

uppbörd sedel utgifning.

I fråga om riksbankens sedelutgifningsrätt hafva fullmäktige, med

begagnande af lemnadt tillfälle att yttra sig öfver det af utsedde kommitterade

den 1 december förlidet år afgifna betänkande, under den 31

sistlidne december uttalat sig för det af kommitterades flertal i ämnet

framställda förslag. Då detta i oförändradt skick upptagits i Kongl.

Maj:ts proposition, lär något vidare yttrande i saken icke behöfva af

fullmäktige afgifvas än beträffande de i motionen n:o 161 i Riksdagens

Andra kammare af herr Dahn föreslagna ändringar af de ifrågavarande

lagbestämmelserna. Dessa ändringar afse dels att till § 8 skulle fogas

ett stycke af följande innehåll: »Skulle öfversikt eller uppgift, som i

§ 24 omnämnes, utvisa, att metalliska kassan nedgått under fyrtio millioner

kronor, eller att den i § 7 medgifna sedelutgifning öfverskridits,

skall förhållandet, så fort sig göra låter, varda rättadt», dels att § 7

måtte i sitt första stycke erhålla följande lydelse: »Utöfver det enligt

§ 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad till sedelutgifning af

högst etthundra millioner kronor, samt, der särskilda förhållanden sådant

påkalla, af ytterligare ett belopp, uppgående till den summa, hvarmed

metalliska kassan, öfverstiger fyrtio millioner kronor. (För öfrigt

lika med den kongl. propositionen).

Motionären erinrar, att uttrycket »bibehållas» i § 8, helst när det sammanställes

med det äldre stadgandet om metalliska kassans storlek och

med bestämmelsen om reservfonden i 26 § riksbankslagen, synes angifva,

att lagen under vissa exceptionella förhållanden får hvila, men att fullmäktige,

sä fort sig göra låter, skola bringa de rubbade förhållandena

i jemvigt. Utan tvifvel är den sålunda uttalade uppfattningen riktig

så tillvida, att förhållanden kunna inträffa, som leda dertill, att riksbankens

metalliska kassa nedgår under det lagbestämda minimum, och

att genom bankstyrelsens bemödanden den metalliska kassan bör snarast

möjligt uppbringas till det rätta beloppet. Någon särskild föreskrift

till förklarande af hvad ordet »bibehållas» innebär synes dock icke nödig,

enär detta ord innefattar en tillräckligt tydlig maning till styrelsen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3

om hvad den har att iakttaga, eu maning, som genom ett tillägg snanare

skulle försvagas än förstärkas.

Förslaget, att rätten till sedelutgifning motsvarande det belopp,

hvarmed metalliska kassan öfverstiger 40 millioner kronor, skulle inträda,

»der särskilda förhållanden sådant påkalla», synes fullmäktige icke egnadt

att gifva sedelutgifningen den elasticitet, som från synpunkten af rörelsens

behof kan anses önskvärd. I sitt här ofvan berörda yttrande

öfver kommitterades förslag anförde fullmäktige bland annat: »genom

att hålla en guldkassa, som öfverskjuter minimum, kunna fullmäktige

bereda banken en sedelreserv, som, dubbelt så stor som öfverskottet, när

helst deraf göres behof, utan begränsning af tid kan användas och

tillika gör hela den normala sedelutgifningsrätten mera brukbar». I

sjelfva verket ligger i stadgandet en anvisning för fullmäktige, att söka,

i den mån sådant kan ske, hålla guldkassan icke obetydligt högre än

minimum och arbeta på att stadigt och småningom stärka den faktiska

guldbehållningen, på det. att vid förefallande behof — dessa må nu återkomma

mera periodvis eller yppa sig i följd af tillfälliga anledningar —

sedelutgifningen må kunna fullt motsvara rörelsens berättigade kraf.

Men skall denna ökade sedelutgifning blifva af praktisk betydelse och

medföra de fördelar, som med densamma afsetts, då bör icke dess användning,

så i lagen inskränkas, att den får ega rum endast, der särskilda

förhållanden sådant påkalla. Ty när med en dylik lagbestämmelse

ökningen någon gång blefve verkligen behöflig, skulle deraf lätt alstras

eu oro i sinnena, hvilken helst bör undvikas. På grund af hvad sålunda

anförts finna fullmägtige fortfarande det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget

i oförändradt skick egnadt att främja det dermed åsyftade ändamålet.

Den andra delen af Kongl. Maj ds förslag afser att tillförsäkra de

enskilda bankerna större förmåner i utbyte mot den sedelutgifning,

som de lemna, och härigenom bereda en lugn och mjuk öfvergång

till systemet med en enda sedelutgifvande bank samt stilla den oro,

som skall hafva framträdt i fråga om den allmänna rörelsens intresse

i afseende å sättet för och följderna af öfvergången.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljer den kungliga

propositionen, har chefen för finansdepartementet utförligt behandlat

den af de här ofvan omförmälda kommitferade i förbigående berörda

frågan om större lättnader för de enskilda bankerna. Kommitterade hafva

särskilt åberopat fullmäktiges i riksbanken yttrande till 1900 års Riksdags

sammansatta banko- och lagutskott, hvari framhållits önskvärdheten

deraf, att do enskilda sedelutgifvande bankerna måtte successivt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

öfvergå till bolag utan rätt till sedelutgifning och med afseende härpå

ansett det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke banklagens öfvergångsstadganden

borde ändras i syfte, att de förmåner, hvilka böra tillkomma

de enskilda banker, som under öfvergångstiden afstå från sedelutgifningsrätt,

må, äfven hvad beträffar tidsperioden efter 1904 års ingång,

blifva för bankerna mera lockande, än nu erbjudna förmåner

visat sig vara. Hvad kommitterade sålunda antydningsvis framkastat synes

fullmäktige väl värdt att tagas i betraktande, isynnerhet som tiden till

1904 är så pass kort, att de åt bankerna för denna period erbjudna

förmånerna, äfven om de blifva så förökade, som den kungliga propositionen

afser, numera knappast torde kunna blifva tillräckliga att

förmå ett afsevärdt antal enskilda banker att före 1904 års ingång

frånträda sin rätt att utgifva sedlar. Enligt fullmäktiges åsigt borde

dock förhållandena så ordnas, att utsigt finnes för flere bankers öfvergång

till det nya systemet före 1904, och det, om möjligt, efterhand

och på olika tider. Uppgiften för lagstiftningen skulle således blifva

att tillbjuda bankerna förmåner af den effektiva art, att de svårligen

kunna lemnas ur räkningen, då bankerna skola bestämma sig för att tidigare

öfvergå eller icke. Genom beviljandet af dylika förmåner skulle ock

vinnas det dubbla målet, att ej mindre den successiva öfvergång, som

ansetts för näringslifvets jemna utveckling förmånlig, åstadkommes, än

ock bankerna sattes i stånd att utan svårighet behörigen sörja för rörelsens

kraf jämväl under de nya verksamhetsformerna.

A andra sidan måste det dock uppenbarligen vara angeläget,

att de ifrågavarande förmånerna komma att begagnas på sådant sätt

och under sådana förhållanden, att hinder ej möta för den öfvergång,

som ansetts bäst främja det ekonomiska lifvet. Ett enkelt lagbud

om beredande af viss och under alla förhållanden gifven ersättning för

afträdd sedelutgifning kan hafva den verkan, i fall ersättningen är

rikligt tilltagen, att de enskilda bankerna, så snart ske kan, samtidigt

afstå från utgifningen af sedlar för att till fullo taga i anspråk hvad

lagen tillerkänner dem. Om nu en sådan samtidig öfvergång vid 1903

års slut ansetts kunna medföra svårigheter för affärsrörelsens ostörda

fortgång, lära svårigheterna ej blifva mindre, ifall en dylik sker af

samtliga banker på en gång redan dessförinnan, exempelvis vid eller

strax efter 1901 års slut. Men faran härför kan svårligen förebyggas,

derest icke tillfälle är beredt för riksbanken att förhandla med vederbörande

banker om tid och vilkor för öfvergången, så att lagens medgifyanden

kunna tillämpas, allt eftersom ett för båda kontrahenterna

tillfredsställande aftal kan träffas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

Härigenom skulle ock en annan fara kunna undvikas,. hvilken icke

får lemnas obeaktad. Om en del banker upphöra med sin sedelutgifning,

ligger det tydligen inom möjlighetens gräns, att andra utvidga

sin och söka skaffa spridning åt sina sedlar på de håll, der den afträdda

sedelemissionsrätten lemnar en lucka, som naturligen bör fyllas

af riksbanken och äfven så kan, derest riksbanken sättes i tillfälle att

förbinda den bank, som upphört med egen sedelutgifning, att för framtiden

använda endast riksbankens sedlar. Har åter sådant ej skett,

skulle den afsedda minskningen efter hand af de enskilda bankernas

sedlar kunna blifva i viss mån illusorisk och det vid 1903 års slut ännu

utelöpande beloppet af enskilda banksedlar befinnas betydligt större, än

hvad lagstiftaren åsyftat, och den successiva afvecklingen derigenom

till stor del omöjliggöras. .

Klart är ock, att åtnjutandet af lagstadgad ersättning för atstadd

sedelutgifningsrätt icke behöfver med nödvändighet inträda i hela sin

vidd genast, efter det sedelindragningen börjat, enär erfarenheten visar,

att en banks sedlar icke inflyta omedelbart, efter det _sedelutgifmng;en

upphört, utan ofta rätt länge fortfara att cirkulera. Äfven andra förhållanden

finnas, som lämpligast ordnas genom särskilda öfverenskommelser

mellan hvarje bank för dess del och riksbanken. För tillgodoseende

af krafven härutinnan böra den senares fullmäktige få sig medgifven

rätt att inom de gränser, lagen stadgar, söka ordna förhållandena

med bankerna, så att dessa blifva satta i tillfälle att pa. ett verksamt

och för rörelsen i landet betryggande sätt samt till billigt pris

ersätta sina sedlar med riksbankens.

Det följer nu att undersöka, hvilka och huru stora de förmåner böra

vara, som skulle kunna tilldelas de enskilda bankerna. I afseende

härpå synes det fullmäktige, att någon ändring i 1897 års bestämmelser,

på hvilka måhända en eller annan bank med skäl ansett sig kunna räkna,

ej bör ega rum, utan de redan tillförsäkrade förmånerna bibehållas för

de banker, som utan särskildt aftal med riksbanken upphöra med sin

sedelutgifning vare sig före eller vid 1904 års ingång. Deremot bör

det, såsom ofvan antydts, noga tagas i öfvervägande, om ej åt de banker,

som äro villiga''att efter aftal med riksbanken före 1903 års slut

afstå från sin sedelutgifning, böra medgifvas förmåner, som gå utöfver

de nu stadgade.

Kongl. Maj:t har ifråga om den tidpunkt, som skulle fastställas

för det utelöpande sedelbeloppets beräkning;, föreslagit i stället för i

1896 samma tid 1901. Detta förslag innebär en tillökning i det ifrågavarande

beloppet af närmare 22 millioner, eller, med hänsyn dertill, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Vesterbottens enskilda bank under mellantiden upphört med sedelutgifningen,

omkring 24 millioner. Visserligen kan denna tillökning, s&om

i afsevärd män sammanhänger dermed, att åtskilliga enskilda banker

på de senare^ åren väsentligen ökat sina grundfonder, förefalla väl betydlig

och så till vida gifva anledning till anmärkning, att den skulle

hufvudsakligen tillgodokomma en del banker, medan de öfriga, som

ej afsevärdt ökat sedelemissionen, skulle få stå tillbaka, men å andra

sidan är det, såsom i statsrådsprotokollet angifves, lämpligt, att tidpunkten

för sedelbeloppets beräkning sättes så nära öfvergångstiden

som möjligt. Det måste ock anses välbetänkt, att möjligen förekommande

starka kraf å rörelsens sida blifva i alla händelser tillfredsstälda,

hvilket bör kunna antagas blifva fallet, om ersättningsbeloppet beräknas

med hänsyn till förhållandena vid slutet af ett år, som har att se tillbaka

på en redan flere år förut uppkommen och derefter fortsatt större

liflighet i affärsverksamheten. Och då hvad härutinnan bestämmes bör

tillgodose rörelsen, men ej lämpas efter bankernas möjligen olika intressen,

synes Kongl. Maj:ts förslag ej gifva anledning till erinran.

Hvad beträffar formen för sedelersättningen, förekommer i Kongl.

Maj:ts proposition en väsentlig skiljaktighet från den 1897 bestämda,

i det att kreditiven satts till Ib % mot hälften och vexelrediskonteringen

till 25 % mot 50 %. Att den senare, från riksbankens synpunkt sedt,

har företräden framför kreditivrätten är uppenbart, och särskildt kunde,

med den nyss omförmälda större ökningen af det till grund liggande

beloppet, beviljandet af kreditiv till 75 % i förening med rediskontering

till 25 £ blifva betungande, i synnerhet om afseende fästes vid de fluktuationer,

som enligt sakens natur komme att uppstå i och genom omvexlande

starka uttag och starka insättningar å kreditiven och dermed

möjligen sammanhängande transaktioner med utlandet. Väsentligen

lättare ställer sig otvifvelaktigt förhållandet, om kreditiven utbytas mot

lån i afseende hvarå en viss analogi erbjuder sig med sedellånen af

1880 och för de enskilda bankerna torde låneformen med sin stabilitet

vara fullt tillfredsställande och i lika hög grad befordra möjligheten

att på lämpligt sätt och utan olägenheter för allmänheten afveckla

grundfondshypoteken. Framför allt skulle detta blifva fallet, om lånens

återbetalning utsträcktes på längre tid, så att den skulle — naturligtvis

för de banker, som före 1903 års slut upphörde att utgifva egna sedlar

- fortgå med 1 s om aret från och med 1903 års slut till utgången af

åi 1910. Med afseende å den stadga, som skulle genom en dylik anordning

vinnas för den allmänna rörelsen, och då det ur denna synpunkt

måste anses önskvärdt, att betydande lättnader beredas bankerna, anse

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta, Banko,- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 7

sig fullmäktige böra tillstyrka, att det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet

för sedelersättningens beräkning må bibehållas, men. med^den ändring,

att kreditiven utbytas mot lån. I fråga om räntesatsen borde dock, särskilt

med afseende å den vida längre tid, under hvilken lånen skulle

utestå, göras den jämkning, att den, likasom nfi, sättes utan vidare till

2 % under det för riksbanken gällande tre-månaders vexeldiskonto, utan

bestämmande af maximum, men ej lägre än 2%. För den rediskonteringsrätt,

som enligt lagen skulle medgifvas, borde enligt fullmäktiges

åsikt gälla samma amorteringsplan som för lånen.

Om hvad fullmäktige sålunda förordat skulle finnas antagligt,

bör tydligtvis i § 41 af lagen för Sveriges riksbank, sådan den nu

lyder, intagas ett stycke, som skulle innefatta rätt för fullmäktige i

riksbanken, att, på framställning af enskild bank, genom det aftal, hvarom

kan öfverenskommas, åt banken, för så vidt den före 1903 års

utgång afstått från sin sedelutgifning och icke indragit eller under

aftalstiden indrager något af sina den 1 januari 1896 befintliga

afdelningskontor, i stället för de genom 1897 års lag tillförsäkrade

förmåner,

dels mot säkerhet, som af fullmäktige godkännes, bevilja lån intill

sjuttiofem procent af det belopp, hvartill den enskilda bankens utelöpande

sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, att från och med år 1903

årligen före december månads slut återbetalas med en åttondedel af

det ursprungliga beloppet, skolande således lånet vid utgången af år

1910 vara till fullo inbetaldt, och mot ränta två procent lägre än

riksbankens gällande tre månaders diskonto, dock icke lägre än två

procent,

dels medgifva rediskonteringsrätt i riksbanken af vexlar, som af

fullmäktige godkännas, intill tjugufem procent af den enskilda bankens

den 1 januari 1901 utelöpande sedelbelopp, och mot diskonto icke

öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande, börande

jemväl denna rediskonteringsrätt från och med utgången af år 1903

''årligen minskas med en åttondedel af det ursprungliga beloppet.

Om ett tilläggstadgande i hufvudsaklig enlighet härmed införes i

41 § af lagen för Sveriges riksbank, följer naturligtvis deraf, att motsvarande

ändringar måste vidtagas i § 42 och i sista stycket af § 41.

I fråga om de till fullmäktiges yttrande remitterade motionerna af

herrar Cederberg, Lundgren, Jakobson och Nyström torde af hvad bär

ofvan yttrats framgå, att fullmäktige icke finna någon af dom böra

vinna afseende.

Det torde ligga i öppen dag, att de år 1897 åt lvongl. ,Maj:t och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

riksdagen gemensamt stiftade lagarna af den 12 maj, som jemte samtidigt

därmed faststälda grundlagsändringar bilda ett sammanhängande

helt, icke böra i hufvudsak ändras, utan att högst vigtiga skäl derför

kunna åberopas. Men om förhållandena ordnas i det närmaste så, som

fullmäktige nu föreslagit, förfalla i sjelfva verket de anledningar till

rubbning i lagens hufvudbestämmelse angående riksbankens rätt att

allena utgifva sedlar, som förmenats kunna hemtas från faran för den

allmänna affärsrörelsen af öfvergången till det nya, sådan denna efter

nu gällande öfvergångsstadganden skulle gestalta sig, i följd hvaraf icke

heller ändringen beträffande de enskilda bankernas sedeiutgifning kan

komma i fråga.

Att åter, såsom motionären herr Nyström föreslagit, besluta ett

uppskof på fem år med tillämpningen af 1897 års bestämmelser om

sedelutgifningen skulle enligt fullmäktiges åsigt, icke vara för den allmänna

rörelsen förmånligt.

Såsom redan från ett håll erinrats, kunna svårigheterna vid öfvergången

vara lika stora några år senare som några år förut. Och hvad

beträffar den oro, som nu synes förefinnas i fråga om öfvergången från

det gamla systemet, lär följden af ett enkelt uppskof gifvetvis blifva

den, att oron kommer att fortfara längre tid — uppenbarligen till skada

för näringslifvet och ekonomien. Den utväg fullmäktige angifvit för

mildrande eller undanröjande af de svårigheter, som af öfvergången

befarats, måste i sjelfva verket vida kraftigare bidraga att lugna alla

farhågor och åstadkomma en stabilitet, som grundar sig derpå, att beräkningar

och anordningar kunna träffas för närmare ett tiotal af år.

Vidkommande slutligen den af herr J. Berlin i Riksdagens Första

kammare väckta motionen (n:r 25) om beredande af vissa förmåner åt

bankaktiebolaget Stockholm—Öfre Norrland i ersättning för den redan

1898 afträdda sedelutgifningsrätten tillåta sig fullmäktige erinra, att

någon ändring af det såsom beräkningsgrund faststälda sedelbeloppet

svårligen nu synes kunna ifrågakomma, då bolaget utöfvat sin nya verksamhet

redan i mer än två års tid, hvarunder naturligtvis öfvergången

till det nya småningom försiggått så, att den allmänna marknadens intressen

blifvit behörigen tillgodosedda.

Deremot är det uppenbarligen billigt, att aktiebolaget får åtnjuta

samma förmåner i öfrigt som de enskilda banker, hvilka upphöra med

sin sedeiutgifning före 1903 års slut, eller dels möjlighet till erhållande

af lån till 3,4 och af rediskontering till 1 4 af sedelbeloppet, äfvensom

utsträckt amorteringstid. Samma skäl fullmäktige ofvan framhållit för

önskvärdheten deraf, att åtnjutandet af förmånerna må göras beroende

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9

på särskildt aftal med fullmäktige, gäller tydligtvis äfven i förevarande

fall.

lör att möjliggöra sådant blir det nödigt att i lagen lemnas särskildt

medgifvande åt fullmäktige i riksbanken att med aktiebolaget

träffa öfverenskommelse om beviljande af låne- och rediskonteringsrätt

enligt, de bestämmelser, som i lagen äro lagda till grund för aftal med

andra enskilda banker, dock att sedelbeloppet förblifver det vid 1896

års början utelöpande.

Protokollsutdrag, innefattande en fullmäktigs i visst hänseende afvikande

mening, bifogas.

Stockholm deö 28 Februari 1901.

PEHR EHRENHEIM.

R. TÖRNEBLADH. K. LANGENSKIÖLD. S. von FRIESEN.

OLOF JONSSON. ROB. ALMSTRÖM. C. A. WEBER.

t

tlih. till RiksA. Rent. 1901. C Sami. 2 Afd. I Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Bilaga 2.

Utdrag af protokollet, hållet hos Herrar Fullmäktige

i Riksbanken den 28 Februari 1901.

S. D. Sedan fullmäktige vid särskilda tillfällen till handläggning

förehaft bankoutskottets remiss å de i Kongl. Maj:ts proposition

och enskilda motioner framstälda förslag till ändringar i lagen för

Sveriges riksbank m. m., beslöto fullmäktige att i ämnet afgifva yttrande,

hvilket nu justerades.

Herr fullmäktigen Jonsson var i viss mån af skiljaktig mening

och anförde:

»Ehuru ense med fullmäktige i fråga om det sätt, hvarpå åt enskild

bank, som efter aftal före 1903 års slut upphört att utgifva sedlar,

böra beredas större förmåner än de i banklagen nu stadgade, anser jag

dock, att dessa förmåner böx-a, under hvad fullmäktige föreslagit, modifieras

särskilt genom valet af annat årsskifte för den utelöpande sedelstocken

än det senaste. Anledningen till att denna sedelstock då

var större än under något föregående årsskifte, är med all sannolikhet

att söka uti den under de senaste fem åren rådande ovanliga lifaktigheten

inom näringslifvets flesta områden med deraf följande ökade

arbetslöner och varupriser samt stegrad konsumtion. Men lika antagligt

är också, att, likasom under senare hälften af 1870-talet efter ett

då föregående liknande uppsving skedde, vi äfven nu stå inför eu nedgående

period med deraf följande minskning i den utelöpande sedelstocken.

Visserligen skulle under de närmaste åren denna minskning möjligen

komma att stanna något under de 15,3 millioner kronor, hvarmed enskilda

bankernas utelöpande sedlar då sjönko från den 1 januari 1877

till den 1 januari 1879, men, då dertill lägges att af de enligt bankrapporterna

utelöpande sedlarna ett afsevärdt belopp till en del först

efter lång tid och till en del aldrig kommer att hos vederbörande

bank presenteras till inlösen, böra i alla fall de 72,2 millioner kronor, som

den 1 januari 1898 voro utelöpande, kunna antagas ligga lika nära det

belopp sedlar, som efter afstådd utgifningsrätt i verkligheten kommer

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 11

att inlösas, som den af Kongl. Maj:t valda siffran skulle komma att

göra. Om till grund för de lån och den diskontering, hvarom här är

fråga, läggas de den 1 januari 1898 utelöpande sedlarna, förenklas

saken också ifråga om bestämmelsen af tidpunkten för det fall, att åt

den ombildade Vesterbottensbanken anses böra tillerkännas enahanda

förmåner, som komma att stå de andra tillbuds. Dermed skulle också

den oegentligheten åtminstone minskas, om ej helt försvinna, att i förslaget

ingen hänsyn tagits till att bankkontoren i landsorten från den

1 januari 1896 till den 1 januari 1901 enligt bankmatriklarna ökats

med 16.

Då bankernas grund- och reservfondshypotek sistnämnda dag utgjorde

i rundt tal 66,9 millioner, hvaraf, att döma efter senaste i bankrapport

derom tillgängliga siffror, högst en tredjedel torde utgöras af

inteckningar, och den belåningsrätt på dessa hypotek af cirka 52,5

millioner bankerna i alla fall kunde erhålla måste vara tillräcklig för

att undanröja hvarje sken af den fara för näringslifvet, som ansetts

kunna uppstå derigenom, att bankerna, derest nu gällande banklag

bibehölles oförändrad, skulle nödgas att i hast realisera sina grundfondsbypotek,

så bör väl äfven ur denna synpunkt det utelöpande

sedelbelopp af 72,2 millioner, jag här ofvan angifvit såsom lämpligt,

vara tillfredsställande. Att åt bankerna med en sådan förändring i det

af fullmäktige framställda förslaget i alla fall skulle beredas väsentligt

ökade förmåner, utöfver hvad Kongl. Maj:ts förslag innebär, är en lätt

insedd sak.»

Som ofvan.

Ur protokollet

Hjalmar Marin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:36 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kong!. Majds proposition angående förändrad lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12 a1 i texten