Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 19

1901-02-21 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:19, Lagutskottets Utlåtande N:o 19

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

t

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 21 februari 1901, kl. 12 nödd. ■

Utlåtande, i anledning af vackt motion angående ändring af 26 kap.

4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga

och lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden.

■''< ’ .. ." ''. V.* 1:>U '' ''• ..''-f. • l-! *'' '' ... ..I *. *''•

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 150, anför herr Th. af Callerholm:

»Uti 26 kap. 4 § byggningabalken är af ålder stadgadt, att tingsbyggning,

som det åligger härad eller tingslag att bygga och underhålla, skall

bestå af »en stufva, så stor som tarfvas, och två kamrar». Denna knapphändiga

bestämmelse, som nog måhända för halftannat århundrade sedan

varit tillfredsställande, torde dock numera få anses och är väl också i

allmänhet ansedd såsom allt annat än tidsenlig. Vår tids anspråk på utrymme

och beqvämlighet ställer helt andra fordringar på beskaffenheten

och inredningen af en byggnad, afsedd för det samhällsvigtiga ändamålet

att skipa lag och rätt, än dem, som gjort sig gällande vid tiden för tillkomsten

af 1784 års lag. Också måste tacksamt och villigt erkännas, att

på de allra flesta ställen i vårt land tingslagens invånare med berömvärd ^offervillighet

icke tvekat att underkasta sig betydande uppoffringar för åstadkommande

af värdiga lokaler för rättsskipningens handhafvande; och man

skulle ju vid sådant förhållande kunna med fog anse, att det nu gällande

lagstadgandet såsom endast en död bokstaf utan olägenhet kunde i lagen

qvarstå. Emellertid har det vid flera tillfällen visat sig, att berörda lagstadgande,

sådant det ännu gäller, åstadkommit icke allenast onödig tidsutdrägt

vid tingsbyggnings uppförande, utan äfven direkt skada, i aU synnerhet

vid uppkomna tvistighet^- emellan de olika kommunerna inom ett tingslag

om lämpligaste platsen för byggande af tingshus, hvarvid kommun, som

Bill. till Likså. Vrot. 1901. 7 Samt. 11 Raft. (N:o 19.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

i dylik tvist legat under eller lupit fara att ligga under, begagnat sig af sin

rätt att vägra deltaga i byggnaden i vidsträcktare måtto, än lagen föreskrefve,

en vägran, som vederbörande myndigheter, under hvilkas pröfning

frågan dragits, icke kunnat underlåta att med tillämpning af lagens bestämda

föreskrift godkänna. Att denna i en enda kommuns hand med stöd af lagens

bokstaf lagda rätt att förhindra ett af kanske ett tiotal kommuner bestående

tingslag att åstadkomma en för sitt ändamål lämplig tingsbyggnad hvarken

är tidsenlig eller för det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande, torde

icke gerna kunna förnekas.

Dä sålunda nu gällande lagstiftning i afseende ä tingshusbyggnad icke

tillgodoser ens de anspråkslösaste fordringar på nödigt utrymme vid sjelfva

rättsförhandlingarna, då samma lagstiftning kan bereda tillfälle att lägga

hinder i vägen för uppförande af tidsenliga tingshusbyggnader på frivillighetens

väg, samt då det torde få anses önskligt att i sjelfva lagen få inrymda

bestämda föreskrifter, om och i hvilken utsträckning det skall åligga

tingslagens invånare att å tingsstaden eller i tingshuset tillhandahålla bostadsrum

åt domstolens ledamöter samt allmänna äklagarne under pågående tingssamraanträden,

vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade besluta

att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om ändring i 26 kap.

4 § byggningabalken i syfte att behofvet af tillräckliga och lämpliga lokaler

för häradsrätternas sammanträden måtte varda på tillfredsställande sätt

tillgodosedt.»

Utskottet är ense med motionären derom, att de i 26 kap. 4 § byggningabalken

gifna, ännu gällande bestämmelserna angående tingsbyggnings

storlek och inredning numera måste anses föråldrade och föga motsvarande

tidens kraf. Att de jemväl af dem, hvilka deraf närmast beröras — de tingshusbyggnadsskyldige

— i allmänhet så betraktas, framgår deraf, att desamma,

då fråga är om nybyggnad af tingshus, mera sällan bringas i tillämpning.

De tingshus, som uppföras, äro i regel till såväl storlek som beskaffenhet i

öfrigt för sitt ändamål fullt tillfredsställande. Emellertid gifves det, såsom

motionären erinrat, exempel äfven derpå, att bestämmelserna begagnats såsom

medel att förhindra tillkomsten af fullt ändamålsenliga tingshus, och det

kan inträffa, att en minoritet inom tingshusbyggnadsskyldige genom att påyrka

bestämmelsernas bokstafliga efterföljd kan tvinga den vida öfvervägande

majoriteten att uppföra tingshus af förhållandevis alldeles otillräckliga dimensioner.

För att förebygga dylika eventualiteter är alltså efter utskottets åsigt

en omarbetning af ifrågavarande lagbestämmelser af verkligt behof påkallad;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

3

dervid det dock synes utskottet uppenbart, att det ej kan vara lämpligt att

i lag fastslå en viss för alla tingshus gällande norm i fråga om storlek och

utrymme. Bäst torde vara att låta frågan derom bero på pröfning i hvarje

särskildt fall, hvarigenom tillfälle beredes att taga hänsyn till alla omständigheter,

som för frågans afgörande äro af betydelse. I hvarje händelse

böra, efter utskottets mening, de tingshusbyggnadsskyldige sjelfva tillförsäkras

ett så väsentligt inflytande på en tingshusbyggnadsfrågas utgång, att endast

i undantagsfall afvikelse från deras beslut må ega rum. För att så må

kunna ske, erfordras emellertid, att i lagen införas bestämmelser om tillvägagångssättet

för åstadkommande af bindande beslut för de tingshusbyggnadsskyldige,

om den derför erforderliga majoritet, om sättet för fullföljd af talan

mot sådana beslut o. d., allt förhållanden, som lämpligen ordnas i samband

med den af motionären ifrågasatta lagändringen. Den ordning, som anses

lämplig för åvägabringande af beslut om sjelfva tingshusbyggnaden, kunde

sedermera, efter utskottets uppfattning, med fördel vinna tillämpning äfven

för fattande af beslut i andra för tingshusbyggnadsskyldige gemensamma angelägenheter,

såsom i fråga om häradstjenares aflöning, inköp af inventarier

i tingshuset m. m. dylikt.

Slutligen tillåter sig utskottet framhålla önskvärdheten deraf, att vid

de nu närmast ifrågavarande bestämmelsernas omarbetning största möjliga

hänsyn tages dertill, att tingshusbyggnadsskyldigheten ej göres mera än nödigt

betungande. Särskildt är detta af vigt för sådana fall, då sammanslagning

af tingslag eger rum och det alltså kan ifrågakomma, att det ena tingslaget,

efter att nyligen hafva nedlagt afsevärda kostnader på sitt tingshus,

blifver skyldigt att deltaga i kostnaden för det gemensamma tingshuset.

Under åberopande af det anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till herr af Callerholms förevarande

motion, måtte i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla,

det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag om ändring i 26 kap.

4 § byggningabalken i syfte att behofvet af tillräckliga och

lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden måtte

varda på tillfredsställande sätt tillgodosedt.

Stockholm den 21 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:28 Skrifvelse till Konungen, i anledning af vackt motion angående ändring af 26 kap. 4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler f s. 12 i texten