Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om utarbetande af lagbestämmelser rörande påföljd för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll af oäkta barn.

1901-03-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:28, Utlåtande i anledning af väckt motion om utarbetande af lagbestämmelser rörande påföljd för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll af oäkta barn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

1

\:o 2S.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 mars 1901, kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning af väckt motion om utarbetande af lagbestämmelser

rörande påföljd för uraktlåtenhet att utgifva

bidrag till underhåll af oäkta barn.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 135, af herrar E. L. M. Hedin i Torp och A. P. Gustafsson

anföres:

»Frågan om oäkta barns försörjning och uppfostran är onekligen

ett spörsmål, som förtjenar att allvarligt beaktas. Denna fråga har ock

åtskilliga gånger varit föremål för Riksdagens behandling. Såväl vid 1886,

1892, 1893 och 1895 årens riksdagar väcktes motioner dels om ändring

i gällande bestämmelser i kommunernas försörjniugspligt och dels om

skärpta bestämmelser för möjligheten att af tredskande fader till oäkta

barn kunna utkräfva honom ådömdt eller af honom sjelf åtaget uppfostringsbidrag.

1893 års Riksdag beslöt aflåta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t i ämnet, hvilken remitterades till den af Kongl. Maj:t tillsatta

fosterbarnskomitén för att i samband med andra komitén förelagda

frågor tagas under ompröfning för förslags afgifvande. Komitén ansåg

dock, att de frågor, som i skrifvelsen omförmälas, läge utom dess arbetsområde,

hvadan skrifvelsen till Kongl. Maj:t återlemnades, utan att

komitén deröfver iemnat något utlåtande.

Bih. till Eiksd. Prat. 1901. 7 Sami. 23 Höft. (N:is 28, 29.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Högsta domstolen, hvars utlåtande infordrats, afstyrkte tilltänkta

ändringar i så väl utsökningslagen som i gällande fattigvårdsförordning,

hvadan något lagförslag på grund af 1893 års riksdagsskrifvelse icke är

att förvänta.

Oss synes likväl frågans vigt kräfva, att den å nyo tages under

ompröfning och allvarligt begrundande, om icke någon väg kan uttänkas,

der lagstiftningen kunde komma dessa beklagansvärda, oäkta barns förförda

mödrar till större hjelp än nu är fallet.

Ett kändt förhållande är, att, om ock fader till oäkta barn af domstol

dömes eller han sjelf genom förbindelse åtager sig lemna uppfostringsbidrag,

han i många fall uraktlåter att uppfylla sin ådömda eller

sålunda åtagna försörjningspligt, utan att qvinnan med lagens hjelp kan

tvinga den pligtförgäten mannen att fullgöra sin skyldighet.

Har barnets fader utmätningsbar egendom, kan ju honom åliggande

bidrag exekutivt uttagas, men i flesta fall, der här öfverklagade förhållande

är rådande, äro mannens tillgångar, i hufvudsak, hans arbetsförtjenst,

hvilken han mycket väl kan placera eller undanhålla, så att

den på exekutiv väg är oåtkomlig för så väl den arma qvinnan som för

den fattigvårdsstyrelse, hon må hända i sin nöd måst anlita.

Att finna någon fullt effektiv utväg att betaga dylika pligtförgätna

fäder lusten att först förföra och sedan lemna den förförda och deras

gemensamma oskyldiga barn utan det stöd och den omvårdnad, som de

enligt naturens lagar äro berättigade till, är visst ingen lätt sak. Äfven

om qvinnan nödgas vända sig till fattigvårdsstyrelsen för att med anlitande

af dess understöd kunna föra en dräglig tillvaro, står fattigvårdsstyrelsen

nästan alltid utan möjlighet att kunna anlita de tvångsmedel,

som enligt fattigvårdsförordningen äro medgifna mot tredskande föräldrar

och familjeförsörjare. Vi hafva likväl tänkt oss en utväg, att,

om fader till oäkta barn genom domstols utslag dömts skyldig eller

genom förbindelse åtagit sig lemna uppfostringsbidrag, är frisk och

arbetsför samt bevisligen åtnjuter aflöning, som lemnar medel till nödtorftigt

uppehälle och dessutom öfverskott fullt tillräckligt till betalning

af honom åliggande uppfostringsbidrag, men likväl undanhåller aflöningen

och sålunda uraktlåter lemna bidrag till barnets uppfostran, han

må på yrkande af barnets moder eller underhållsskyldig fattigvårdsstyrelse

kunna af domstol dömas såsom den, hvilken svikligt undanhållit

egendom för borgenärer, eller till böter.

Väl kan ett sådant stadgande synas för vår tid egendomligt, men

skall pligtförgätenheten stål] as och rättrådigheten genom lagstiftning

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

bringas till rätta, måste verksamma medel tillgripas, hvilket ock vårt

grannlands lagstiftning i ämnet nogsamt beaktat.

På grund af hvad vi bär ofvan anfört få vi vördsamt anhålla, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t begära utarbetande af och

framläggande för Riksdagen af förslag till lag, verksam att stäf] a pligtförgätenheten

hos fäder till oäkta barn, hvilka bevisligen hafva förmåga

men ändock undandraga sig att lemna bidrag till barnens uppfostran.»

I motionens syfte har en af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Frågan om den försörjningspligt, som bör åligga fader till oäkta

barn, har, såsom motionären erinrat, förut flere gånger varit föremål för

Riksdagens behandling.

Sedan vid 1886 och 1892 års riksdagar i ämnet framlagda förslag

på grund af kamrarnes skiljaktiga meningar icke föranledt någon

åtgärd, beslöt 1893 års Riksdag, med anledning af derom väckt motion,

att till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse i frågan. Riksdagen framhöll deri,

bland annat, att gällande föreskrifter rörande oäkta barns försörjning i

tillämpningen visat sig icke hafva varit tillräckligt verksamma gent

emot fader till oäkta barn. Erfarenheten utvisade nemligen, att fadern

till ett sådant barn, äfven om han på grund af eget erkännande af

faderskapet eller på grund af bristande åt honom ådömd värjemålsed

förpligtats att till modern utgifva visst bidrag till barnets underhåll,

lätteligen kunde på ett eller annat sätt, såsom genom att undanhålla

sina tillgångar, undandraga sig att fullgöra sin försörjningspligt. Härtill

komme, att fattigvården ej sällan i hög grad betungades af underhållsskyldigheten

utaf sådana barn, utan att fattigvårdssamhället hade verksamma

tvångsmedel att förmå den tredskande barnafadern att fullgöra

den honom åliggande försörjningspligten. Gällande bestämmelser om

oäkta barns försörjning vore föremål för olika tolkning, och äfven på

denna grund vore tydligare föreskrifter af nöden. Då det enligt Riksdagens

åsigt vore uppenbart, att gällande bestämmelser i ämnet fordrade

tillägg och förtydligande, i syfte att bättre än för närvarande tillgodose

barnets rätt, anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, som mera verksamt

än de nu gällande tillgodosåge oäkta barns rätt till försörjning.

Det förslag, som i anledning af skrifvelsen utarbetades, afsåg ett

tillägg till utsökningslagens 66 §, hvarigenom denna § skulle erhålla

följande lydelse: »Gäldenär innestående aflöning för allmän eller enskild

tjenst, eller innestående pension å rikets stat må icke utmätas,

förr än gäldenäreu är berättigad att aflöningen eller pensionen lyfta: —

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

dock må, der utmätning sökes för belopp, som någon förpligtats utgifva

till underhåll åt maka eller barn, af hvad å aflöningen eller pensionen

är innestående men ej till betalning förfallet, tagas i mät en tredjedel,

der gäldenären har utom den, om hvars underhåll är fråga, att försörja

maka eller äkta barn samt i annat fall två tredjedelar.»

Högsta domstolen, hvars utlåtande öfver förslaget infordrades,

förklarade sig emellertid icke kunna tillstyrka, att detsamma såsom

proposition framlades för Riksdagen. Såsom skäl för detta enhälligt

fattade beslut anfördes bland annat: gällande förbud emot utmätning af

innestående aflöning för tjenst grundade sig väsentligen på hänsyn till

den, som hade att utbetala lönen. På tjenstens fullgörande inverkade

otvifvelaktigt förlamande, om lönen på förhand tvångsvis toges ifrån

arbetaren och dermed kränktes arbetsgivare!]s intresse. Äfven om,

såsom föreslagits, utmätningen inskränktes att gälla redan intjenad, ehuru

ej förfallen lön, förlorade detta betraktelsesätt endast föga af sin giltighet.

Denna begränsning skulle deremot medföra en reduktion af bestämmelsens

praktiska värde, då dels det med lätthet, i de tjensteförhållanden,

hvarå bestämmelsen skulle finna sin hufvudsakliga användning,

skulle låta sig så ordnas, att för utmätningsförrättaren endast

sällan någon intjenad lön funnes att taga, dels ock det i allt fall, för

att afvinna en tredskande gäldenär ett i någon mån afsevärdt belopp,

skulle erfordras ständigt upprepade utmätningsåtgärder, för hvilka den

utmätningssökande äfventyrade att få bära kostnaden.

Med anledning af hvad högsta domstolen sålunda öfver förslaget

yttrat fann Kongl. Maj:t Riksdagens ofvanberörda skrifvelse icke böra

till vidare åtgärd föranleda.

Vid sådant förhållande och då de af högsta domstolen anförda

skäl synas utskottet ega full giltighet, torde ej vidare böra ifrågasättas

att genom ändring i ut.sökningslagen söka vinna det syfte, som legat

till grund för samtlige i ämnet afgifna motioner, eller att kraftigare än

hittills skett kunna tillhålla försumlig fader till oäkta barn att fylla sin

försörjningspligt. Detta syfte är emellertid alltjemt förtjent af allvarligt

behjertande, och utskottet finner det för sin del högeligen önskligt, om

något för dess förverkligande lämpligen kunde åtgöras.

Hvad motionärerna i sådant hänseende föreslagit kan utskottet

emellertid ej förorda. Att likställa den, som underlåter att gälda

honom åliggande uppfostringsbidrag, med bedräglig konkursgäldenär,

skulle innebära en afvikelse från den i vår allmänna strafflag stadgade

grundförutsättningen för svikligt förfarande mot borgenärer. Enligt

gällande lag förutsättes för detta brotts tillvaro, att gäldenären kommit

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottet^ Utlåtande N:o 28.

i konkurstillstånd. Grunden .härtill är naturligtvis den, att först i och

med gäldenärens insolvens hans förfarande har någon inverkan på borgenärernas

rätt; dessförinnan är man ej i stånd bedöma, huru vida gäldenären

i sitt handlingssätt öfverskridit sin befogenhet gent emot borgenärerna.

Hvad nu beträffar den, som underlåter att lemna uppfostringsbidrag

till sitt oäkta barn, kan ej heller i fråga om honom med någon visshet

bedömas, huru vida denna underlåtenhet är att såsom bedrägeri anse,

förr än han kommit i konkurs och fullständig kännedom om hans ekonomiska

ställning dermed vunnits. Ett antagande af motionärernas

förslag skulle för öfrigt kunna leda till obillig hårdhet i sådana fall, då

fadern till det oäkta.barnet hade att med sin arbetsförtjenst såsom enda

tillgång försörja egen familj eller tillfredsställa äfven andra borgenärer

än det oäkta barnets moder.

Vid öfvervägande, huruledes det af motionärerna omnämnda missförhållandet

lämpligast må kunna undanrödjas eller åtminstone stäfjas,

har utskottet kommit till den öfvertygelsen, att då behofvet af bestämmelser

i ämnet hufvudsakligen gör sig gällande emot sådane försörjningspligtige,

hvilka, utan att äga utmätningsbara tillgångar, likvisst hafva

förmåga att genom arbete förvärfva hvad för ändamålet fordras men af

lätja eller liknöjdhet försumma sin skyldighet, syftet närmast vore att

vinna genom ändring i gällande fattigvårdslagstiftning i rigtning af

skärpta åtgärder mot sådana försörj ningspligtige. Utskottet vill i detta

sammanhang erinra derom, att Riksdagen år 1899 i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till, bland annat, skärpta och mera effektiva bestämmelser

mot familjeförsörjare, som af lätja eller liknöjdhet försumma sin

försörjningspligt.

Det synes vid sådant förhållande vara skäl, att i samband med

den utredning, som af denna Riksdagens skrifvelse torde kunna förväntas,

också tages i öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen böra vidtagas mot

dem, som, om ock ej familjeförsörjare i egentlig mening, likvisst hafva

en naturlig förpligtelse att utgifva uppfostringsbidrag till oäkta barn,

och utskottet anser sig sålunda böra hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruledes genom

ändring af gällande fattigvårdsförordning må kunna

vinnas skärpta och mera effektiva bestämmelser mot

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N.o 28.

sådane fäder till oäkta barn, som af lätja eller liknöjdhet

försumma sin försörjningspligt, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill den verkstälda

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 14 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:38 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om utarbetande af skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll af oäkta bar s. 12 i texten