Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om. ändring i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommuner.

1901-04-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:37, Utlåtande, i anledning af väckt motion om. ändring i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommuner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om. ändring i förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja

vissa med densamma förenade olägenheter för

gränskommuner.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling emottaga

en af herr J. M. Johansson i Mellbyn väckt, med tvenne bilagor, litt. A

och litt B, försedd motion, n:o 70, af följande lydelse:

»Vederbörande i Dals-Eds socken, Elfsborgs län, ha äfven i år hos undertecknad

anhållit om motion till Riksdagen i syfte att vinna befrielse från

utgifter och besvär för fortskaffning af från grannlanden dit förpassade nödstälda

svenska undersåtar.

Tillfälliga understöd, som enligt kongl. kungörelsen den 9 juni 1871

lemnas arbetsföra, men nödstälda svenska medborgare, återfås af statsmedel

vanligen efter ett års förlopp; förskottsliqvid och skriftvexling för att återfå

utgifna belopp är derför den minsta olägenheten.

Största svårigheten och förlusten för nämnda gränskommun uppkommer

för sådana dit förpassade, som, enligt 1 § i kongl. förordningen den 9

juni 1871, angående fattigvården, äro berättigade till fattigvård, emedan

lemnadt understöd för dessa skall uttagas af det samhälle, hvarest den

behöfvande har hemortsrätt.

llih. till Riksd. Vrål. 1901. 1 Sami. ‘J9 Käft. (Nös .77, 38.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

På grund af 30 § sistnämnda förordning är gränskommun skyldig

lemna fattigvårdsstyrelsen i den behöfvandes hemort tillfälle att sjelf taga

befattning med liemsändningen, och i de flesta fall bestrider den tillfrågade

fattigvårdsstyrelsen hemortsrätt och utgifter, hvarför Dals-Eds fångvårdsstyrelse

nödgas genom rättegång söka återfå hvad som för fattigvård blifvit

utlagdt.

Såsom bevis härför skall till vederbörande utskott lemnas flera utslag

i mål mellan Dals-Eds och andra kommuners fattigvårdsstyrelser.

Med bilaga litt. A visas, att Dals-Eds fattigvårdssamhälle under senaste

fyra åren härutinnan drabbats af förlust 2,189 kronor 32 öre. Härtill kommer

fattigvårdsstyrelsens besvär med ansökningar, brefvexling, rättegångar

och bokföring rörande denna sak.

Bilaga litt. B visar, att under sistlidna år ej mindre än 114 nödstälda

svenska undersåtar blifvit från Norge förpassade till kommunen

Dals-Ed vid riksgränsen.

Äfven inne i landet belägna kommuner, som måste mottaga från utlandet

förpassade, till obligatorisk fattigvård berättigade personer, få ofta

vidkännas dryga kostnader för i gränskommun lemnad fattigvård och för

hemsändning, och som dessa kostnader drabba endast en del kommuner,

torde denna extra fattigvård skostnad blifva jemnare fördelad, om Konungens

befallningshafvande eller polismyndigheten i gränsorten med statsmedel

bekostade de nödstäldas underhåll och hemsändning; dessutom vunnes

derigenom den stora fördelen, att de många och långvariga rättegångarne

mellan gränskommun och andra kommuner upphörde.

Erinras må, att Riksdagens Andra Kammare bifallit skrifvelse till

Kongl. Magt i ämnet åren 1893 och 1899.

Det förefaller orimligt, att en kommun vid riksgräns endast för sitt

läges skull nödgas åtaga sig en sådan årligen återkommande extra fattigvårdsbörda.

Tillåter mig derför vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kongl Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till en sådan ändring i kongl. förordningen

den 9 juni 1871, angående fattigvården, att nödstäld från utlandet förpassad

person af polismyndigheten i gränsorten fortskaffas till Konungens

befallningshafvande i det län, der gränsorten är belägen, och att Konungens

befallningshafvande sedan skaffar tillfällig fattigvård åt den behöfvande,

till dess hemort blifvit utrönt och personen kan dit öfversändas eller genom

annan omständighet kan sig sjelf försörja.

Åt vederbörande utskott öfverlemnas att i kongl. förordningen angående

fattigvården närmare bestämma och föreslå de ändringar, som anses

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

nödiga för vinnande af det åsyftade ändamålet: kommunernas vid riksgräns

befrielse från nämnda extra fattigvård.»

Uti motionen hafva två af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Uti 1 § af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 stadgas,

bland annat:

»Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva

hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna

medel samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård

honom lemnas».

Skyldigheten att utgifva dylik obligatorisk fattigvård åligger den

kommun, inom hvilken den behöfvande vistas. År denna en annan än

den, der den nödstälde har hemortsrätt, eger emellertid fattigvårdsstyrelsen

att af sistnämnda kommun undfå ersättning för hvad uti fattigvård utgifvits.

Dessa bestämmelser gälla äfven i fråga om gränskommuner. Derest

en till obligatorisk fattigvård berättigad person af utländsk myndighet

aflemnas å gränsort, är fattigvårdsstyrelsen derstädes alltså pligtig att

förskjuta hvad till hans underhåll nödtorfteligen erfordras, med rätt att

söka sitt åter af det fattigvårdssamhälle, der den från utlandet återsände

bär hemortsrätt. Fattigvårdsstyrelsen i gränskommunen är emellertid jemväl

berättigad att hemsända honom till hemorten, dock först efter föregången

skriftvexling med vederbörande fångvårdsstyrelse, som såmedelst bör

lemnas tillfälle att om hemsändandet sjelf besörja.

Vid sistlidet års riksdag förekom till behandling en af herr Johansson

i Mellbyn väckt motion om ändring af gällande bestämmelser i fattigvårdsförordningen,

i syfte att åstadkomma lindring i den ökade fattigvård, som

ålåge gränskommuner med afseende å från utlandet dit förpassade nödstälde

svenska undersåtar. Motionärens förslag, som gick derpå ut, att fattigvårdsstyrelse

i gränskommun skulle berättigas att utan föregående skriftvexling

fortskaffa dylika personer till den i förpassningen uppgifna hemorten,

afstyrktes emellertid af lagutskottet och blef af båda kamrarne

förkastadt. 1 sitt öfver motionen afgifna utlåtande erkände dock lagutskottet,

att afsevärda olägenheter i följd af nuvarande bestämmelser om lemnande

af fattigvård ej sällan drabbade åtskilliga gränskommuner, och antydde

jemväl, huruledes efter utskottets åsigt önskvärd ändring härutinnan inöj
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

ligen skulle kunna åvägabringas. En af de utvägar, utskottet sålunda

anvisade, var just den, som i föreliggande motion nu upptagits.

Utskottet intager i frågan samma ståndpunkt som sistlidet års lagutskott.

Det kan ej förnekas, att den skyldighet, som hvilar å gränskommunerna

att lemna fattigvård till från utlandet dit förpassade svenska undersåtar,

som äro enligt § 1 fattigvårdsförordningen till fattigvård berättigade, kan

för dem blifva en afsevärd tunga, ej blott i afseende å det besvär och

arbete, som förorsakas vederbörande fattigvårdsstyrelse, utan framför allt

till följd deraf, att de belopp, som af gränskommunen sålunda förskjutas,

först efter lång tid, merendels efter rättegång, återfås, och att gränskommunen

ej ens då kan vara säker att få ersättning för de verkliga kostnader,

fattigvården till den nödstälde betingat.

Utskottet anser derför för sin del önskligt, att något i motionens

syfte åtgöres. Angående sättet, hvarpå ett bättre sakernas tillstånd bör

åstadkommas, har utskottet intet att erinra mot hvad motionären i sådant

afseende föreslagit. Som bekant, åligger det Konungens befallningshafvande

att beträffande svenska undersåtar, hvilka från utlandet blifvit förpassade

till gränsort, der Konungens befallningshafvande har sitt säte, och som,

ehuru icke enligt § 1 fattigvårdsförordningen berättigade till fattigvård,

dock äro i behof af sådan vård, förskjuta medel till deras nödtorftiga

uppehälle samt föranstalta om deras hemsändande till kommun, der de

ega hemortsrätt. Fattigvårdsstyrelsen i dylika gränsorter undgår sålunda

i allmänhet att med sådana nödstälde taga befattning, och förefaller det

utskottet, som borde samma förfarande kunna ega rum jemväl beträffande

andra kategorier af från utlandet förpassade fattigvårdsbehöfvande svenska

undersåtar. 1 gränsorter, der Konungens befallningshafvande ej har sitt

säte, öfverlemnas nu den förpassade af den utländska myndigheten till

närmaste underordnade polismyndighet, hvilken sedan har att befordra

honom till fattigvårdsstyrelsen. Antagligen kornine det icke att vålla

större olägenhet, om polismyndigheten i stället för att öfverlemna den

nödstälde till fattigvårdsstyrelsen föranstaltade om hans öfversändande

direkt till Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten vore

belägen.

Denna utväg förtjenar efter utskottets åsigt åtminstone att komma

under öfvervägande; dock torde lämpligast vara, att Riksdagen utan att

bestämdt uttala sig angående sättet för frågans lösning öfverlemnar densamma

till Kongl. Maj:ts ompröfning.

Utskottet anser sig alltså böra hemställa,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 5

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruledes de

olägenheter, som för gränskommuner äro förenade med

skyldigheten att utgifva fattigvård till från utlandet dit

förpassade nödstälde svenska undersåtar, lämpligast må

kunna undanrödja^ samt för Riksdagen framlägga det

förslag i sådant syfte, hvartill förhållandena kunna

gifva anledning.

Stockholm den 16 april 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:88 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående fattigvården den .9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa med densamma s. 2 i texten