Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

1901-05-12 · 136 sidor, varav 130 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 130 av 136 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1901:48, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

1

,■ linört * * . i i;.:- -

N:o 48.

Ankom till Riksdagens kansli den 13 maj, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder

för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom

skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 142, hvilken

blifvit till lagutskottet hänvisad, har herr C. A. Lindhagen anfört följande:

»Land skall med lag byggas.»

»1 en afhandling från medlet af sjuttonhundratalet om uppodlingsmöjlighet

i lappmarkerna yttras, att »ehvad okunnigheten och villfarelsen må hafva

att förebära, så måste jordbruket såväl i lappmarken som annorstädes anses

för basis till all hushållning, som man vill skall ega bestånd och varaktighet».

En dylik uppfattning har äfven i fråga om det nordliga Sveriges

kolonisation varit oafvisligt vägledande för de svenska styrelserna, så långt

historiska urkunder gå tillbaka eller från början af 1300-talet. I medlet

på 1800-talet började emellertid den enskilda företagsamheten på sidan

om lagarne undergräfva den gamla odalbyggnaden till förmån för trävarunäringen.

Detta arbete har sedan bedrifvits med mycken kraft och synnerlig

framgång. Och genom 1896 års egostyckningslags tillämpning äfven

på de norra skogsbygderna kom det slutligen derhän, att jemväl statsmagterna,

visserligen utan att i sjelfva verket vilja det, men ändock öfverlagdt,

både godkände och uppmuntrade den nya utvecklingen.

För att kunna bedöma betydelsen af denna plötsliga omhvälfning

och finna botemedlen mot dess olyckor, är det af största betydelse att erinra

sig hufvuddragen af den sålunda hotade jordbruksnäringens rättshistoria.

Man anser, helt visst med rätta, att de första odlingarne i de norra

delarne af riket skedde under »näfrättens tid, då hvar och eu tog för sig

efter förmågan». Obygderna der uppe ansågos såsom ingens eller allas

Bih. till Riksd. Prat. 1901. 7 Sami. 38 Höft. (N:o 48.) 1

Jordbruksnäringens

rättshistoria i

Norrland och

Dalarne.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

tillhörighet. Men i den mån dessa trakter genom odlingens framsteg

började komma inom det öfriga rikets intresseområde, företogo sig regenterna

att i kronans namn förfoga öfver dem för att befrämja landets bebyggande.

Redan från början af 1300-talet finnas urkunder, som ådagalägga

detta. Mest afgörande framträdde detta kronans anspråk i Gustaf I:s bekanta

bref till norrländingarne af den 20 april 1542, deri förklaras, att »alla sådana

egor, som obyggda ligga, höra Gud, Konungen och Sveriges krona till och

ingen annan». Socknar, bygdelag, ensliga gårdar och annan bygd, som förmenade

sig vara, egande uti skogarne, förbjödos derför af konungen att hindra

andra bygga å dessa, der det ej skedde på de förras egna bostäder,

ängar och fäbete.

Sålunda utbildade sig det s. k. skogsregalet eller kronans eganderätt

till skogarne i rikets norra delar. Under återstoden af 1500-talet samt

de båda följande århundradena gjorde regeringsmagten genom talrika förordnanden

gällande kronans rätt i detta afseende. Oftast skedde detta i

odlingens intresse. Man tillhöll derför bönderna att ej lägga under sig

skogarne samt sökte i stället på olika sätt uppmuntra andra att der bygga

och göra sig hemman. Under 1600-talet och början af 1700-talet ingrep

kronan i framträdande grad äfven i skogsvårdens intresse till förmån för

det då mycket gynnade bergsbruket.

Emellertid visade det sig, att denna osäkerhet i byarnes rätt till den

omgifvande skogen var menlig i många afseenden och icke minst

för odlingens framåtskridande. Enligt förordningen den 19 december

1683, hvarigenom 1542 års författning uttryckligen förnyades, befaldes

derför landshöfdingarna att, sedan de efter hvar bys och gårds egenskap

och beskaffenhet pröfvat hvar och ens rågång eller, der den felades

, tillagt hvar och en så stort utrymme och så mycken skog, som funnes

skäligt och till fullsatt hemman nödigt, skulle de derifrån afskilja och

afvittra den öfriga delen såsom kronan och ingen annan tillhörig. Denna

författning har gifvit upphof till de s. k. afvittringarne. Mycket blef i anledning

af densamma emellertid icke då åtgjordt. Under 1700-talet påbörjades

åter afvittringar, men de afbrötos snart.

Först under 1800-talet hafva afvittringarna med kraft upptagits och

fullföljts enligt särskilda författningar, utfärdade för Jernband den 8 december

1820 för Herjedalen den 9 mars 1825, för Vesternorrlands, Vesteroch

Norrbottens län den 10 februari 1824, för Gefleborgs län den 12 maj

1832, för Vesterbottens och Norrbottens lappmarker den 30 maj 1873 samt

för hemman och lägenheter ofvanför odling sgränsen i lappmarkerna den 18

november 1892. 1 Dalarne har i sammanhang med de år 1804 började

storskiftena äfven verkstälts afvittring, för hvilken utgifvits en mängd

särskilda författningar. Kostnaden för förrättningen bestrides af stats
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 48J

verket och har under 1800-talet uppgått till öfver nio millioner kronor.*

Denna afvittring är nu öfver allt afslutad, utom i lappmarkerna, der den

särskilt ofvan odlingsgränsen ännu pågår och i åtminstone ett par socknar

ej ens blifvit påbörjad. Vermland har ej varit underkastadt afvittring,

utan hemmansegarne hafva fått utsträcka sina skogsskiften ända till landets

yttersta gräns, hvilken förmån uppgifves grunda sig på Gustaf I:s

bref den 12 augusti 1535, hvari han af synnerlig gunst och nåd »tillåter

menige man i Vermland att bruka de allmänningar, som de från långlig

tid och hedenhös innehaft».

Den grundsats, som i början gaf sin pregel åt afvittringsmetoden, återfinnes

i cirkulärbrefvet den 14 april 1824, utgifvet med anledning af ett

beslut af föregående års Riksdag. I detta bref sä,ges nemligen om kronomarkerna

i de norra länen, att de »i anseende till folkbrist och felande

kommunikationer i sitt nuvarande skick voro af föga värde och icke kunde

med större nytta för det allmänna användas än till nya hemmans anläggning

för att befordra landets uppodling och befolkning». Rättast hade

naturligtvis varit, att man sparat på kronans egendom och rigtat sin uppmärksamhet

på att skaffa de kommunikationer, som man insåg skulle höja

skogarnes värde. Men bristen på framsynthet i detta afseende hade

till stor del också sin rot i en oförståndig tillämpning af Adam

Smiths ekonomiska teorier, som vid den tiden gjorde sig gällande. Liksom

man derför på grund af förenämnda Riksdags beslut företog sig att

genom försäljningar för billigt pris slumpa bort kronoskogarne i södra

och mellersta delarne af landet, blef målet för afvittringarne att lägga all

kronans skog till bygdelagen eller nybyggen. Under sådana förhållanden

kunde äfven nybyggarne lätt vinna obegränsadt erkännande för sina vanor

att ligga milsvidt borta i skogarne och skörda dåligt starrgräs i stället för

att ordentligt bruka jorden i närheten af gårdarne. Man lystrade med

ett ord ej vidare till den gamla lösen om kronans rätt till de egor, som

obyggda ligga, utan slösade bort statens egendom på det oförsvarligaste

sätt. Först på 1860-talet började det så till vida brytas med dessa grundsatser,

att man beslöt att ej upplåta öfverloppsmarkerna blott till nybyggen,

utan att äfven afsätta kronoparker, och härigenom räddades dock åtskilligt

af kronans arfvedel.

* Dessa statsverkets utgifter för afvittringsverket uppgå för:

Kopparbergs län........från år 1803 t. o. m. 1894 till kr. 2,699,528

G-efleborgs län......... * > 1832 > 1865 » » 57,865

Vesternorrlands län...... » * 1824 » 1869 » > 338,562

.Temtlands län......... » > 1821 » 1869 > » 484,501

Vesterbottens län....... » > 1824 > 1899 > > 2,528,762

Norrbottens län........ » » 1824 » 1899 » » 2,970,697

Summa kronor 9,079,915.

0

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hvad man vid afvittringarne deremot fortfarande framför allt ville

befrämja var jordbruksnäringens utveckling. Angelägenheten af »landets

uppodlande och bebyggande» är det tema, som genomgår alla afvittringsförfattningarne.

Den äldre nybyggaren ansågs »genom stadga och säkerhet

i dess område» skola uppmuntras till sina egors »vidare upparbetande och

förbättrande», och på de öfverblifna kronomarkerna ville man bereda »idoge

arbetare tillfälle till nya hemmans anläggning». Detta var sålunda enda

ändamålet med skogstilldelningarne. Det var också en gammal, af erfarenheten

bepröfvad trossats, att jordbruket der uppe behöfde skogen till ryggstöd.

Och man förstod, att de ouppodlade vidder, som skogarne inneslöto,

endast i en jordbrukande befolknings besittning kunde småningom

komma under plogen.

Någon särskild föresyn utöfvades icke för att de oerhörda skogsmarker,

som på detta sätt ofta tillädes ett hemman, verkligen skulle få

det åsyftade gagnet. Man hade ej heller då någon omedelbar känning af

de faror, som hotade. Bonden fick derför obehindrad förfoganderätt till

hemmanets skog. Men när de bittra erfarenheterna kommo, började man

från år 1866 långsamt famla efter otillräckliga utvägar att genom bestämmelser

om skogsvård varaktigt trygga skogen åt hemmanet och dess

uppodling. Sålunda bestämdes på vissa orter, att bonden eller nybyggaren

endast skulle ega att efter utsyning verkställa årlig afverkning till afsalu.

Denna inskränkning i dispositionsrätten till skogen hvilar på hemmanen i

lappmarkerna och i Sårna socken med Idre kapellag samt dessutom på 299

hemman, belägna uti andra orter, företrädesvis i Vester- och Norrbottens

kustland. Åtgärden motiverades af 1870 års skogskoinité i afseende å

lappmarkerna dermed, att alla skogarne »ännu voro statens tillhörighet»

samt att man derför ej borde lemna obegagnadt tillfället att »utan ringaste

kränkning af eller ingrepp i enskild eganderätt förbinda rättigheten till

skogens begagnande med sådana föreskrifter, att skogarnes förstörelse i

möjligaste måtto förebyggdes utan att utvägarne till nödtorftig bergning

betogs invånarne». Någon uttrycklig föreskrift har deremot aldrig gifvits

om skogsanslags afsättning till skogsallmänningar, hvarigenom dock afvittringens

ändamål skulle på bästa sätt tryggats. Genom frivilliga överenskommelser

mellan delegarne är emellertid någon mindre del af skogsanslagen

afsätta till sockenallmänningar eller besparingsskogar inom åtta

socknar i Kopparbergs län, två socknar i Gefleborgs län, fem socknar i

Norrbottens lappmarker, en socken jemte två kapellag i Norrbottens kustland.

Beslut härom lärer också fattas för två socknar i Vesterbottens lappmarker.

Den historiska rättsutvecklingen visar sålunda, att i stort sedt full

eganderätt till jorden inom rikets norra delar vanns endast genom dess

uppodling. Det kan väl synas, som odlaren äfven borde fått ett billigt anspråk

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 5

på husbehofsskog i gårdens närmaste omgifning éller med andra ord ett

hemskogsskifte. Och kronan skyddade nog ibland dylika anspråk gent

emot tredje man. Sjelf deremot afhände sig kronan i allmänhet icke

den juridiska rätten till någon skog. Men denna sin rätt har kronan aldrig

missbrukat, utan tvärt om genom afvittringarne gagnat hemmanen

långt utöfver billighetens gränser.

Det framgår vidare häraf såsom ett klart och talande sakförhållande,

att de skogsmarker, hvilka i Norrland och Dalarne genom afvittringarne

tillagts hemmanen, äro förläning av af kronan till hemmanen för jordbruksnäringens

varaktiga befrämjande. Dessa förläningar skedde ej på grund

af någon privaträttslig kontraktsförbindelse till hemmansinnehafvaren, utan

allenast genom en i den allmänna hushållningens intresse vidtagen lagstiftningsåtgärd.

Afvittringen var den handling, hvarigenom kronan på

egen bekostnad bragte gåfvan till verkställighet, och först med afvittringens

afslutande eller nybyggenas slutliga skattelösen öfvergick den juridiska

rätten till skogen från kronan öfver på hemmansegaren.

Häri ligger också den stora sakliga skilnaden i eganderätten till de

afvittrade hemmanen och till hemmanen i södra och mellersta Sverige.

De senare äro i allmänhet sedan urminnes tid till sina gränser bestämda

genom förfoganden, som oftast fallit i glömska. Och deras hufvudsakliga

värde ligger icke i skogen, utan i den öppna jorden, hvars odling är

en skapelse af hemmansinnehafvarens under generationer derå nedlagda

arbete.

På grund af flera samverkande orsaker och icke minst i följd af afvittringarne

inträffade på 1850-talet plötsligt ett bestående uppsving i

trävarukonjunkturerna. Skogarne erhöllo härigenom redan då ett marknadsvärde,

som man trettio år förut frankänt dem för all framtid. Kapitalet

tick sålunda här ett lönande arbetsfält och det begagnade sig också

genast smidigt af förhållandena.

Enligt lagstiftningen hade bönderna lätt rätt begagna skogen å redan

afvittrade hemman till afsalu; och jemlikt författningen om nyttjanderättsaftal

kunde sådana ingås på femtio år. Följaktligen uppgjordes kontrakt,

hvarigenom hemmansinnehafvarne på nämnda tid uppläto afverkningsrätt

till sin skog. Då dennas värde i början var dem okändt, blefvo köpeskillingarna

rena obetydligheter. Sålunda förlorade hemmanen det afsedda

stödet af skogen i ett hälft århundrade, och vid kontraktens utgång mottaga

de en sköflad skog, som behöfver eu lika- lång tid för att komma i

återväxt. Dessa afverkningsupplåtelser efterträddes längre fram allt mer

af hemmansköp. Grunden till denna böndernas benägenhet att afhända

sig eganderätten till jorden ligger dels i deras ringa motståndskraft, sedan

de en längre tid genom afverkningskontrakten varit i afsaknad af inkomst

Trävarukon
junkturernas
mellankomst.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

från skogen, dels i lockelsen att genom den lätt fångna skogens afyttring

på en gång komma i besittning af ett större penningbelopp och dels i det

växande nit sågverksbolagen af flera skäl allt mera inlägga för inköpen.

Numera hafva bolagen till grundsats att endast köpa hemman.

Men dessa bolag inläto sig äfven på det äfventyrsaftalet att förvärfva

eganderätt eller nyttjanderätt till oafvittrade hemman i förhoppning,

att staten ej skulle begagna sig af sin befogenhet att när som helst ändra

vilkoren för donationen eller alldeles inställa den. Afvittringen får här den

egendomliga uppgiften att med af Riksdagen anslagna medel från kronans

mark för jordbrukets befrämjande skänka skog till hemman, som redan

inköpts af sågverksbolag i afsigt att för aktieegares räkning under all framtid

använda gåfvan till helt andra ändamål än jordbrukets utveckling.

En dylik komedi har i stor utsträckning pågått i lappmarkerna och pågår

der ännu.

Särskild! betänkliga hafva yttringarne af kapitalets anlopp visat sig i

afseende a de nybyggen, som upplätos vid sjelfva afvittringen. Ofta lät

en sågverksegare sjelf eller genom ombud insyna en nybyggesrätt. Derefter

utfördes i största hast en ytlig odling för att vinna högsta möjliga

skatterätt, och sedan denna efter en ofta lättvindig syn erhållits, försummades

odlingen eller öfvergafs helt och hållet. På sådant sätt hafva stora

kronomärke!'' frångått kronan utan någon förnuftig anledning. Och det

vore ej förunderligt, om staten någon gång lät verkställa en grundlig

undersökning af dessa förhållanden.

Händelserna gå nu, såsom hvar och en vet, med stormsteg mot trävarurörelsens

mål, förvärfvet af all kronans donationsskog inom Norrland

och Dalarne. Det behöfver knappast påpekas hvad detta betyder för

framtiden. De ouppodlade vidderna undandragas kulturen. Den redan

befintliga befolkningen förlorar det stöd, man velat gifva den, samt sjunker

ned i beroende. Den behållna afkastningen och det ökade värdet af

kronans skogar, hvilka senare hon för skogsbruksändamål lika väl kunnat

sjelf behålla, gå det allmänna väsentligen förbi. Osynliga aktieegare

skola mångenstädes beherska bygderna genom sina tjensteman, för hvilka

det enligt sakens natur blir en omöjlig uppgift att vara de bästa väktarne

för rätt och sanning. Sjelfva samhällsförfattningen blifver i dessa och

många andra afseenden i grunden byggd på osunda förutsättningar.

Det är nu alldeles ovigtig! att lägga dessa förhållanden skogsspekulanterna

till last. Felet ligger helt och hållet i en lam och oförståndig

lagstiftning, hvilken frestar den enskilda företagsamheten att beträda sådana

vägar. Affär är nu en gång affär. Och det är för mycket begärdt,

att det enskilda intresset skall förstå att offra sig för samhällets idé, när

dess egna organ ej gorå något för att upprätthålla densamma.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

7

Likaledes ser man saken olägligt, när man framställer det ekonomiska

uppsvinget såsom uteslutande sågverksbolagens förtjenst samt deraf

drager slutsatser om, att allt är väl bestäldt eller att skogarnes ökade värde

skulle vara en produkt af sågverksbolagens arbete och sålunda böra tillfalla

dem såsom välfången egendom. För den ekonomiska uppblomstringen

har man i första hand att tacka skogarne sjelfva och de konjunkturer,

som vid en viss tid gåfvo utsigter att bereda dem marknadsvärde. Häraf

kan och bör både det allmänna, och det enskilda intresset draga nytta.

Och denna nytta skall ingalunda uteblifva, utan tvärt om blifva fruktbarare

och varaktigare, om eganderätten till jorden ligger hos staten, kommunerna

och bönderna i stället för hos sågverksbolagen.

Frågan gäller sålunda icke här ett antingen för eller emot kapitalet.

Att detta genom tillgodoseendet af sin egen nytta äfven kan fylla och

fyller en allmän uppgift, vill ingen bestrida. Men det skall då komma

öfver landet som ett sakta befruktande regn och ej såsom en stormflod,

hvilken sköljer bort gammal kultur och århundradens förutseende.

För att nu vinna klarhet, huru lagstiftningen i dessa frågor bör förhålla

sig, erfordras, liksom i alla ämnen, der man vill komma till fruktbringande

praktiska resultat, att först framställa för sig det ideal, som bör

vara vägledande för alla åtgöranden. Hvad man då här uppenbarligen

alltid måste sträfva till är förverkligandet af de olika intressenas harmoni.

Och det är upp rörande veta, att man inom mannaminne haft i sin hand

ordna förhållandena på ett sätt som ganska nära närmar sig detta mål.

Det finnes nemligen nu icke mer än en mening om, huru vid afvittringarne

rätteligen bort förfaras. Kronoallmänningar skulle bildats

öfver allt och, der sådant verkligen skett, gifvits större omfång. Af skogsmarken

skulle hemmanen omedelbart tilldelats endast husbehof sskog, vid

hvars utbrytning äfven bort tillses, att den inneslöt den bästa odlingsbara

jorden. Återstoden af skogsanslaget skulle afsatts till skogsallmänningar

för att medelbart stödja landets framåtskridande och bebyggande.

Genom dessa kronoparker och skogsallmänningar hade det allmänna

fått sin behöriga andel i vinsten å skogarnes stigande värde samt den allmänna

odlingen och de berättigade enskilda intressena haft ett verkligt

framtidsstöd. Jordbruket hade fått den verkliga hjelp man åsyftat genom

att med afkastningen från skogsallmänningarna kunnat bestridas utgifter

för kommunala ändamål och för kommunikationernas utveckling.

Sjelfva arbetet på jordens odling hade äfven befrämjats, då hemmansinnehafvaren

ej varit frestad att företrädesvis egna sig åt utverkning i egna

skogar eller att alldeles förspilla hemmanets framtid genom att, såsom

1870 års skogskoinité yttrar, utrymme lemnats för »befolkningens sträfvanden

i allmänhet att, der sä erbjuder sig, för tillfällig vinning utan

Intressenas

harmoni.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

tanke på framtiden hastigt realisera sin skogstillgång». Och sågverksindustrien

hade blifvit begränsad till den verksamhet, som med råtta tillkommer

den, nemligen att inköpa de årliga avverkningsrätterna å kronoparkerna

och skogsallmänningarne samt derefter förädla virket.

På sådant sätt skulle det allmänna fått sitt. Skogsvård och jordbruk

hade gått hand i hand, hvilket endast är möjligt, när den förra ställes

i den senares och de allmänna intressenas tjenst, och för jordbruksnäringen

liksom för sågverksindustrien hade lagts »basis för en hushållning, som

man vill skall ega bestånd och varaktighet». I stället åter nu den senare

näringen ut den förra och förtär lätt äfven sin egen framtid genom det fria

-■ spelrummet för den enskilde affärsmannen att af naturens för honom åtkomliga

tillgångar göra så mycket penningar som möjligt under sin lifstid.

Afverkningen och deraf följande omsättning hade kanske ej gått så

fort som nu och den yttre ögonfägnaden af eu industriel uppblomstring

derför i början antagit måttligare proportioner. Men i stället för faran af

en snabb afveckling af jordbruk och skogsbruk hade lagts grunden till en

jemn utveckling af dessa näringar för framtiden.

Lagstiftning Nu måste det visserligen medgifvas, att ur den stora apparaten med

9enJP ”gifte'',''iieaH;i vederbörande ej i tid skulle kunna framgå ett enhetligt och kraftigt

uppträdande å det allmännas vägnar för att leda den nya utvecklingen in

uti lojala banor. Men äfven sedan erfarenheten börjat tala sitt tydliga

språk, har man töfva t att göra något eller sökt sin räddning i palliativ,

hvarigenom det onda endast beredts tillfälle att ytterligare gripa ikring

sig. Hvad ställningen kräfver är deremot att gå frågan in på lifvet och

ej famla efter förevändningar att komma bort ifrån densamma. Det är

ett drygt ansvar, en generation ådrager sig, när den handlar på det senare

sättet och sedan går omättligt bort ur tiden, öfverlemnande åt kommande

slägten att under kif och strid söka lösa de härfvor, man redt åt dem.

Vill man deremot på allvar söka ordna saken, måste man först vinnlägga

sig om att genom lagstiftningen beröfva de missförhållanden, som

föra utvecklingen i orätt rigtning, laglig rättighet att fortfara dermed.

Såsom nedan skall närmare utvecklas, äro de åtgärder, som i detta afseende

måste utan uppskof vidtagas, dels inskränkning i skogsspekulanternas

förvärf af afvittrade hemman, dels upphäfvande tills vidare af den nuvarande

egostyckningslagens tillämpning på dessa fastigheter, dels uttrycklig

föreskrift om afsättning af skogsallmänningar i de orter, der afvittringen

ännu ej afslutats.

Sedan sålunda vunnits andrum, gäller det att hofsamt, men bestämdt

sträfva att småningom återföra utvecklingen till det mål, som man nu inser

varit det enda rätta. Nedan skall antydningsvis angifvas några af de

många åtgärder, som i detta afseende kunna ifrågakomma. Att dervid

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

9

tilläfventyrs skall kräfvas flera slägtleds arbete för att försona, hvad en

generation förbrutit, är blott ett ytterligare skäl för angelägenheten af att

i detta arbete aldrig tappa tagen.

Utom af sakens egen natur skall lagstiftningen i dessa sträf vanden

kunna hemta ett synnerligt stöd i de afvittrade hemmanens rättshistoria. En

dylik tankegång uttrycktes äfven år 1892 af landshöfdingen i Luleå under

en debatt i Första Kammaren. »Staten har», sade talaren, »äfven fortfarande

en ganska stor rätt mot dessa hemman. Att så är, blifver klart,

när man tänker, huru dessa hemman hafva uppstått. De hafva nemligen

genom afvittringen tilldelats enskilde. Med rik och öppen hand har staten

utdelat stora och numera dyrbara skogsområden, med vilkor allenast, att

odlingen bedrefves och underhölles. Visserligen har, sedan dessa hemman

blifvit skatteomförda, den juridiska rätten förfallit, men i alla fall qvarstår,

att staten genom denna sin frikostighet att vilja understödja odlingen

gjort lägenheterna för eftersträfvansvärda för spekulationen, hvilken satt

sig i besittning af dem, men lemnät odlingarne på många håll vind för

väg. Och i stället för att ett burget hemman af det upplåtna nybygget

skulle uppkomma, som framdeles skulle delas och bilda störa byar, hvarpå

glädjande exempel flerstädes finnas, så förfelas ändamålet med jordupplåtelsen

fullkomligt genom skogshemmansköpen, och staten går förlustig

både jorden, skogen och hela odlingen samt slutligen den sjelfständiga

befolkningen. Mot sådant synes det mig, att man har någon

rätt att ingripa».

Hvad nu först angår angelägenheten af att inskränka skogsspeku- Jordbruket och

lanternas fastighet^förvärf, böra, innan möjligheterna dertill närmare ut- ’industr,en,K

vecklas, något beröras de skäl, som hufvudsakligen anföras till förmån

för dylika förvärf.

Man får då till en början ganska ofta, särskildt i Första Kammaren,

höra det talet, att Norrland på grund af sina naturliga tillgångar och

sina vattenfall är hänvisadt till att blifva ett industriland och att det

derför ej är någon olycka, om industrien »ersätter jordbruket».

Ingen kan emellertid väl påstå annat, än att det är en lifsbetingelse

för industrien att på närmaste håll och till billigaste pris erhålla lifsmedel

för den industriella befolkningen. Eu uppblomstrande industri bör

vara angelägen att befrämja jordbruksnäringen just i fabriksdistriktet. 1

utvecklade industriländer tycker man derför, att det är bra, när åkrarne

taga vid, der fabrikstomterna sluta.

Det återstår sålunda endast, att det skulle vara utrymmet på marken,

som vore särskildt i Norrland så knappt tillmätt, att äfven den odlingsbara

marken behöfdes för industriens ändamål. Detta kan icke gälla

sjelfva fabrikernas tomtområden. Icke heller är bergsbruket så skrymBili.

till Likså. Prof. HJUL 7 Samt. 88 Höft. (N:o 48.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

mande, att jordbruket behöfver vika för detsamma. Om bergsbruket kan

tvärt om sägas en annan sak, nemligen att då detta i Norrland hufvudsakligen

afser att i största möjliga omfattning exportera malm, så kan det

vara godt att i framtiden, när malmen tagit slut, hafva jordbruket att

falla tillbaka på.

Vid närmare påseende visar det sig sålunda, att man med industri

här menar skogsbruk, men då ingår deri likaväl jordbruket, som också

afser tillgodogörandet af hvad som växer på marken. Anställer man nu

en jemförelse mellan dessa båda »industrier», så framstår det såsom påtagligt,

att det årliga skördandet af säd, gräs eller rotfrukter på ett

tunnland odlingsbar mark är en till arten högre och till af kastningen

rikare kultur än utsigten att i allra lyckligaste fall hvart femtionde år få

afverka det antal träd, som kunna uppväxa å samma område. De klimatiska

förhållandena ställa i allmänhet ej heller jordbruket i sämre

ställning än skogsbruket. År klimatet kargt, blir bådas afkastning förminskad

derefter. Ibland förhåller det sig till och med så, att storartad

gräsväxt kan uppvisas å trakter, der det går oändligt långsamt för skogen

att taga sig fram.

Det vore derför mycket lyckligt, om jordbruket kunde i Norrland

helt och hållet »ersätta» skogsbruket. Men detta stöter bland annat på

det naturliga hindret, att i anseende till markens beskaffenhet de ojemförligt

största vidderna alltid måste stå öppna ensamt för skogsodlingen.

Och med denna förvissning borde skogsvännerna slå sig till ro och afstå

från den hopplösa uppgiften att göra gällande, att det är bättre, om det

växer skog än jordbruksprodukter på odlingsbar mark.

Detta framhållande af industriens rätt beror i sjelfva verket på

eu missrigtad tankegång, framkallad just af skogsbolagens fastighetsförvärf

och intresset att värna dem. Man kommer nemligen inför

denna företeelse lått till den uppfattningen, att skogarne äro till för

sågverkens räkning. När sålunda en sågverksegare planlägger en utvidgning

af sitt verk, så kallas detta genast en utvidgning af industrien, som

ovilkorligen berättigar till förvärf af den för planens genomförande erforderliga

skogsmarken. Härvid är då jordbruket ofta i vägen och derför

måste det undanröjas genom missaktning för dess uppgift. Rigtiga förhållandet

är naturligtvis, att sågverksindustrien har att i sina anläggningar

helt och hållet rätta sig efter den skogstillgång, som med behörigt

iakttagande af naturens och samhällets lagar tinnes tillgänglig för denna

industris verkliga uppgifter. Frågan om hvem, som bör ega sjelfva skogsmarken,

skall derför afgöras efter sociala hänsyn och ej efter afverkningsintressets

önskningar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

11

Hvad som kanske oftast åberopas till förmån för skogsbolagens jord- Jordbruket och

förvärf, är skogsvårdens intresse. »Nästan alla sakkunnige», heter det, >ho9svMm»äro

ense om att skogens sammanförande till stora komplexer, som besittas

med full eganderätt af kapitalstarka händer, är förmånligt för skogens

rätta vård och skötsel.» • r V . >

Sanningen i detta uttalande ligger deri, att det är lättare och mera

lönande att genomföra rationel skogsvård å ett stort skogsområde än å

ett litet. Derför är det emellertid ej sagdt, att egaren af en stor skog

frivilligt vinnlägger sig om dess skötel. Personer, som sett förhållandena

på nära håll, vitsorda också allmänt, att talet om de norrländska bolagens

vårdnad om sina skogar i stort sedt. hvilar blott på en gammal föreställning,

som man tror på, derför att den ständigt upprepas. Rätta förhållandet

lär vara, att åtskilliga bolagsskogar och många enskildes skogar

skötas ganska bra, men att i regeln de privata skogarne, bolagens deri

inbegripna, endast afverkas, hvilket ju i stort sedt ej utgör någon

skogsvård.

Men äfven om man med lagstiftningens hjelp kan för framtiden

hoppas en god skötsel af bolagsskogarne, så är frågan dermed på intet

sätt afgjord.

Skogsvård kan jemförelsevis lätt framtvingas genom lagstiftning,

och om den äfven i afbidan på lagstadgad kontroll här och hvar alldeles

försummas, så kan detta i de flesta fall botas inom en öfverkomlig tid

och med enkla medel. Men om eganderätten till jorden, på hvars rätta fördelning

så mycket beror, öfvergår i några få bolags händer, så kan detta med

sina vidtgående konseqvenser ej ändras så lätt. Hvad i detta afseende

sker till samhällets skada, binder för oöfverskådlig framtid.

Den gamla lagkomitén framhöll äfven såsom »nödvändiga vilkor

för menniskoslägtets framsteg i sann bildning», att de borgerliga lagarne

i fråga om fasta egendomars fördelning mellan enskilda byggdes på rättvisa

och säkra grunder. Säkerligen ingick i komiténs tal om sann bildning

den meningen, att det äfven finnes annat, som bör få växa i landet,

än tallar och granar, och att det gifves andra samhälleliga värden att

taga vara på än hastig vinst på handel med trävaror.

Intresset för skogsvården får väl derför lugna sig något tills vidare,

om det ej har andra utvägar att erbjuda än skogsvård genom bolagskomplexer.

Rom byggdes för öfrigt icke på en dag. För att i Norrland

skapa bygdelag och gifva hemort åt en jordbruksnäring, har åtgått

flera hundra år. Att nu gynna den nutida skogsvårdens uppgifter, som ännu

blott hafva femtioåriga anor, genom att kasta bort jordbruksnäringens

framtid, är ett i alla afseenden oförsvarligt förfarande. Målet måste i

stället vara att i Norrland småningom främja såväl kronans och kom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

munernas som böndernas sjelfständiga skogsvård samt ytterst visserligen

sträfva till bildandet af stora skogskomplexer, men allenast i form af

kronoparker och sockenallmänningar, i den mån detta försummats vid afvittringen.

Ty skogsskötsel i Norrland företrädesvis genom bolagsskogar

betyder endast möjlighet af skogsvård med social tillbakagång

såsom förutsättning. Skogsskötsel genom kronans och kommunernas allmänningar

betyder deremot visshet om skogsvård samt tillika goda sociala

utvecklingsmöjligheter för framtiden.

Det är också odeladt angenämt finna, hurusom senaste skogskomité

ej har ett ord till förmån för framtidshägringen af skogsvård genom de

afvittrade donationsskogarnes omsättning till bolagskomplexer. Tvärt om

framlyser mellan raderna i dess betänkande och framgår af dess låt vara ibland

väl platoniska lagförslag en omisskänlig sympati för det norrländska jordbruket

i dess ojemna kamp utan några vänner bland de mågtige. Komitén

fäller om den enskilda skogsvården i gemen endast det omdömet, att

»man, då fråga är om skogshushållningen, ej kan såsom resultat af det

enskilda förvärfsbegärets ansträngningar för egen förkofran påräkna den

för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen af ett lands naturliga

tillgångar».

Det är då ganska märkligt, att komiténs ordförande vid riksdagen år 1900

under debatten i Första Kammaren om skogsbolagens fastighetsförvärf ej fann

någon plats för jordbruket bredvid »industrien», utan i skogsvårdens namn

framhöll »önskvärdheten af att bolagen komme i besittning af skogarne».

Detta senare går nu af sig sjelft i följd af det sätt, hvarpå afvittringarne skett.

Det är då en inkonseqvens af talaren, när han samtidigt yttrade såsom sin

mening, att man vid afvittringarne inslagit den sämsta väg, som kunde

väljas, i stället för att bilda allmänningar, »som är det enda rätta». Till

detta senare påstående behöfver endast erinras, att man bör aldrig öfvergifva

att sträfva mot det mål, som är det enda rätta.

jordbruket och Det lättaste sättet att komma ifrån en obehaglig sakfråga har alltid

fnhandein. yar^ gnälla sig på en uteslutande formel ståndpunkt.

Det är klart, att man här skall i första ledet möta frihandelsvännerna

af den gamla skolan. Frågan om inskränkning i skogsbolagens fastighetsförvärf

ställer sig för dem mycket lätt. Ty de komma alltid att oföränderligen

finna en sådan tanke »strida mot alla nationalekonomiska

regler». En anhängare af dessa regler yttrade till och med en gång i

Andra Kammaren, att det ej ens var kammaren »värdigt» att inlåta sig på

dessa ämnen.

Man kan väl dock tycka, att svenska staten bötat tillräckligt för

oförståndig tillämpning af Adam Smiths teorier på hushållningen med

kronans skogar i Norrland och Dalarne. Under intrycket af dem skänkte

opaginerad Kontrollera mot PDF

IS

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

man onödigtvis bort oerhörda skogsmarker för att nu kort efteråt få börja

bland dessa för dryga penningar återköpa skog eller rättare sagdt mark, der

skogen har stått. Nu fordrar man likaledes i frihandelns namn, att kronan

ej ens skall vårda sig om det ändamål, hvartill skogen slösades bort,

utan förspilla kronans nedärfda traditioner äfven i detta afseende. Det är

dock, synes det, under alla förhållanden Riksdagen värdigast, att hon gör

sin pligt samt bedömer hvarje fråga efter dess egen beskaffenhet och

ej enligt gamla formulär.

Egendomligt är för öfrigt, att utpreglade protektionister i denna fråga,

liksom i den inre politiken i allmänhet, oftast äro hänsynslösa frihandlare

och ej vilja röra ett finger för att värna den norrländska jordbruksnäringen

mot en öfverlägsen konkurrent. Det är då visserligen inga nationalekonomiska

regler, som spela in, utan »gamla grundsatser i vår lagstiftning»,

som åberopas. En begränsning af bolagens fastighetsföi-värf kränker

ej blott bolagens rätt i detta afseende, utan utgör, menar man, ett

obehörigt förmynderskap öfver hemmansegaren och ett åsidosättande

af hans rätt att bereda sig den högsta köpeskilling, han kan få för sitt

hemman.

I detta sistnämnda afseende må först framhållas, att genom förbud

för skogsbolag att vidare inköpa afvittrade hemman likställas de senares

innehafvare med fastighetsegarne i det öfriga Sverige, hvilka staten ej

tillhandahåller dylika särskilda köpare, som af sällsynta konjunkturskäl

erbjuda högre betalning, än hvad fastigheten kan såsom jordbruksfastighet

betinga. Men vidare och framför allt bör ihågkommas, att kronan nyligen

skänkt skogen till hemmanet för jordbrukets varaktiga förkofran, men ej för att

en hemmanets innehafvare, lockad af det lätta förvärfvet, skall utan vidare

realisera gåfvan för att göra sig beqväma dagar och lemna sjelfva hemmanet

och statens afsigter åt sitt öde. Detta bör kronan hafva rätt att förekomma.

Och den begär derigenom så mycket mindre någon obillighet, som hemmansinnehafvaren

får fortfarande ensam draga gagn af skogens alltjemt växande

värde, hvarom hvarken han eller kronan hade något begrepp, när afvittringen

beslöts. Ty då hade det nog gått på ett helt annat sätt. När

man sedan vet, att de hemmansegare, som bevarat skogen för hemmanet,

stå sig godt och i all synnerhet de, som utsatt en del till skogsallmänning,

men att det deremot småningom gått utföre för de familjer, som gjort sig

af med skogen, så bör det ligga klart, att det här så långt ifrån är på

sin plats att tala om hemmansinnehafvarens frihandelsrätt, att det tvärt

om framstår såsom eu oafvislig pligt för staten att i detta fall förekomma

dess förderf bringande utöfning. Man har ej heller hört några anspråk i

detta afseende från de hemmansegare, som frågan gäller, utan tvärt om

är det företrädesvis deras representanter i Andra Kammaren, som alltid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

påyrkat inskridande mot bolagsförvärfven. Omtanken för de norrländska

hemmansegarne framföres alltid af sågverksegarne eller ock af sydländingar,

hvilka ännu ej satt sig in i dessa förhållanden och derför bedöma saken

endast efter egna erfarenheter.

^lanternas En invändning, som står frihandelsvännernas betänkligheter nära, är

fasiighetsför* påståendet, att hvarje inskränkning i rätten att köpa fast egendom strider

gällande^hg motl arK^111 i vår lagstiftning. Detta betyder nu i och för sig ej så mycket.

s'' Ty lagstiftningens uppgift är just att göra gällande nya grundsatser, när

dessa betingas af förändrade, i lagen ej förutsedda förhållanden. Men

granskar man saken närmare, skall man emellertid finna, att den ifrågasatta

åtgärden just står i liflig öfverensstämmelse med gällande rättsprinciper.

Förra året åberopades i Första Kammaren såsom en förträfflig grundsats,

som borde fortfarande efterlefvas, det i kungörelsen den 6 april 1810

förekommande stadgandet, att »hvarje svensk man, till hvilken klass af

medborgare han räknas må», är berättigad förvärfva och besitta fast

egendom af hvad natur som helst. Denna revolutionens författning afsåg

emellertid, som bekant, just att upphäfva åtskilliga privilegier, som tillkommit

vissa medborgare, bland annat i afseende å besittningen af viss

fast egendom. Och det är ganska visst, att 1810 års lagstiftare derför

också skulle alldeles ogillat det i Norrland och Dalarne under inflytande

af vissa missförhållanden uppkommande fastighetsmonopol för sågverksbolag,

hvilka dessutom icke alls äro »svenske män* i den mening, nämnda författning

tager detta uttryck. Icke heller bör förglömmas, att kungörelsen

äfven tillägger orden: »emot uppfyllande af dermed förknippade eller framdeles

åtagande skyldigheter». Det kan hafva sitt intresse dervid erinra om,

att icke långt förut i ett bref af år 1781 om uppodlingar Kong]. Maj:t

förklarat, att »besittningen af en jord innefattade den första skyldigheten

af alla att den uppodla, i samma mån ovilkorlig som allmän och enskild

nytta dermed voro förenade». Och huruledes en alldeles särskild skyldighet

i detta afseende hvilar på de afvittrade hemmanen i följd af kronans afsigter

med skogsupplåtelserna till dem, har ofvan utförligt framstäf.

Skogsbolagens omfattande fastighetsförvärf står äfven i uppenbar

strid mot grunderna för de i regeringsformen stadgade förbud att fastställa

monopolier eller att någon del af riket derifrån söndra genom försäljning

eller på annat sätt.

Vidare bör i detta ämne särskildt uppmärksammas lagförklaringen

af den 3 oktober 1829, enligt hvilken utländsk undersåte icke utan

Konungens tillstånd får förvärfva och besitta fast egendom i riket, äfvensom

enahanda förbud i förordningen om främmande trosbekännare för

desses församlingar, inrättningar och stiftelser. Stadgandet om förbud för

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

15

utländing att besitta fast egendom hvilar utan tvifvel på den uppfattningen,

att besittningen af landets territorium ej bör få ligga i händerna på

personer, hvilka ej äro bundna vid landet genom andra intressen än att af

dess naturtillgångar göra sig största möjliga ekonomiska vinst. Ifrågavarande

föreskrift öfverträdes nu så godt som omedelbart genom bolagens fastighetsförvärf.

Det är nemligen en känd sak, att utländskt kapital i stor utsträckning

är intresseradt i dessa företag. Och ännu mer måste detta inträffa

genom den osunda rigtning, sågverksnäringen inslagit att lägga under

sig all jord i Norrland. Det kostar nemligen penningar att inom en

kort tidsperiod inköpa hela socknar och landskap. Och dessa medel måste

till stor del anskaffas utifrån i form af lån eller aktieteckning. Det utländska

kapitalet kan sedan skapa till och med ett politiskt intresse af att

ingen rubbning göres i dessa förhållanden, hur skadliga de än må visa

sig. Och då köpeskillingen för hemmanen ej lärer anläggas vidare produktivt

och en mängd tillfällen till odling af jordbruksprodukter genom

köpen gå förlorade, kommer vinsten af sjelfva trävaruexporten afsevärdt

att motvägas af lifsmedelsimport samt utbetalningar af ränta och vinstmedel

till utlandet. Men äfven inhemskt kapitals nedläggande i dessa

affärer fritaga dem ej synnerligen mycket från att hemfalla under ifrågavarande

förbud enligt dettas andemening. Storkapitalet är nu en gång

kosmopolit, i all synnerhet när det iklädt sig den opersonliga formen af

aktier. Affärens intressen måste enligt sakens natur väsentligen skymma

andra hänsyn. Vid ett af senaste skogskomités sammanträden med allmänheten

yttrade också en af sågverksnäringens mest framstående representanter,

att det för affären och den befolkning, som är fästad vid den, vore nödvändigt

för sågverksegaren att hafva egna skogar, ty »bonden hade i annat

fall vid timmerköpen alla trumf på sin hand och kunde oskäligt drifva

upp prisen». Detta är ett ärligt återgifvande af rätta sakförhållandet och

vida mer tilltalande än det osakliga talet om industriens rätt och skogsvårdens

intresse. Det hvilar med ett ord under alla förhållanden något

utländskt öfver sågverksspekulanternas oerhörda hemmansköp.

Slutligen bör ej förglömmas, att i kungörelsen den 12 juni 1874 angående

enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar, lagen den 19

november 1886 angående bankaktiebolag och lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker stadgas, att inrättning, som i dessa författningar afses,

ej må ega annan fastighet, än som för dess inrymmande är afsedd. Dock

får inrättningen till skyddande af egen rätt inropa fastighet å auktion med

skyldighet att åter afyttra den, när så pröfvas lämpligt, och i hvarje fall,

när det kan ske utan förlust. Grunden till dessa stadganden måste vara,

att dessa inrättningar i följd af sin utlåningsrörelse lätt kunde komma i

besittning af fastighet i egendom i större omfattning samt att detta ej

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlutande N:o 48.

Förslag till lag

om förbud i

vissa full att

vidare förvärfva

af vittrade

hemman.

vore gagneligt från samhällelig synpunkt. Hvad sålunda ansetts böra gälla

om dessa inrättningar, är lika tillämpligt på sågverksbolagen i Norrland,

hvilkas rörelse i ännu högre grad föranleder fastighetsförvärf.

Redan långt tidigare hafva vi också ett märkligt exempel på, huru

enahanda uppfattning vid lagstiftningsarbetet gjort sig gällande. Lagberedningens

år 1847 afgifna civillagsförslag upptog nemligen i jordabalkens

1 kap. 8 § följande stadgande:

»Ej må eganderätt till fast egendom öfverlåtas till from stiftelse

eller annan allmän eller enskild inrättning, eller till aktiebolag, utan

att Konungen dertill lof gifvit. Vid sådan öfverlåtelse må ej heller det

förbehåll göras, att egendomen ej skall kunna från stiftelsen, inrättningen

eller bolaget öfverlåtas: sker det, vare sådant förbehåll ogildt».

Detta stadgande motiverades af lagberedningen på följande sätt:

»Det är en grundsats, som i senare tiders lagstiftningar mer och

mer gjort sig gällande, att eganderätt till fast egendom skall, så litet som

möjligt är, lösryckas från personlighetsförhållanden och godtyckligt införlifvas

med korporationsintressen eller andra dermed jemförlig:! syftemål,

d. v. s. falla i hvad man kallar död hand (in manum mortuam). Denna

grundsats genomgår också lagförslaget i det hela; men beredningen har

ansett den böra i förevarande kapitel bestämdt uttalas.»

Det bör sålunda vara uppenbart, hurusom tanken att förhindra sågverksbolagen

inköpa ytterligare hemman är betingad af samhälleliga hänsyn

och äfven står i full öfverensstämmelse med gällande rättsuppfattning.

Det visar sig också och skall framgent visa sig, att alla åtgärder för att

främja jordbruket samt böndernas skogsvård blir alldeles bortkastadt arbete,

så länge öfver hemmanen hänger faran af bolagens förvärf, hvilka

genom dylika åtgöranden tvärt om allenast ytterligare påskyndas.

Det har ibland ifrågasatts att vinna målet på beskattningens våg.

Direkt skogsskatt eller exportafgift på trävaror kan nog också vara göda

hjelpmedel för att ordna förhållandena exempelvis för anskaffande af medel

till bildande af skogsallmänningar. Men en lag, som direkt förbjuder vidare

inköp, är både ett enklare medel samt dessutom den enda åtgärd,

som förer frågan i hela dess vidd in på rigtiga banor och skapar den nödiga

utgångspunkten för ett framgångsrikt ingripande i alla erforderliga

rigtningar.

Af intresse är också att finna, hurusom denna åtgärd alltid framstått

såsom det stora oundvikliga, som skymtat i fjerran. Ett skyggt medvetande

härom går som en röd tråd genom myndigheternas utlåtanden, komitéernas

motiver och riksdagsledamöternas anföranden i kamrarne. Allmänt

uttalas vådorna af den nuvarande utvecklingen, men man ryggar

tillbaka för botemedlen, derför att dessa förmenas vara af »så våldsam och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

i den enskilda eganderätten så djupt ingripande natur, att de icke utan

högsta nödfall böra tillgripas». Frånsedt nu att högsta nödfall sedan länge

förelegat, så är väl denna uppfattning äfven i öfrig! vilseledande. Det

våldsamma är ju det pågående förvärfvet af stora landsträckor genom

bolagsköp. Den lagstiftning, som ifrågasättes, är deremot endast ett medel

för attD bryta våldet och återinföra lagliga förhållanden.

År 1894 enade sig också Riksdagens Kamrar om en försigtig skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran om utredning öfver skogsbolagens

fastighetsförvärv samt förslag till åtgärder, som kunde anses erforderliga

för bibehållande åt en sjelfegande jordbrukarebefolkning i de trakter oaf

landet, der skogsafverkning i mer betydande omfattning förekommer. År

1898 bröt lagutskottet isen, i det att utskottet i ett betänkande om ifrågasatt

skyldighet för sågverksbolagen i Norrland och Dalarne att häfda sina

egor uttalade sig för inskränkning af dessa bolags rätt att förvärfva jordbruksfastighet.

Andra Kammaren beslöt samma år liksom äfven på lagutskottets

förslag de följande två åren att hos Kongl. Maj:t begära framläggande

om ett förslag till inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf

af fast egendom i riket. Saken arbetar sig således fram, men det går för

långsamt. Om någon fråga ej tål att vänta på utredning, så är det väl

denna. Det synes vara skäl att någon gång börja närmare öfverlägga om

den lag, som måste komma.

De, som egentligen böra förbjudas förvärfva skogshemman i Norrland

och Dalarne, äro naturligtvis bolag och enskilda, hvilka drifva träförädlings-

och annan trävarurörelse såsom sjelfständig näring och sålunda

hafva skyldighet föra handelsböcker. Dessa näringsidkare skola rätteligen

återfinnas i handelsregistret. Emellertid måste derutöfver tillses, att dylika

näringsidkare ej erhålla tillfälle att i stället genom mellanhänder åtkomma

fastigheter med varaktig förfoganderätt öfver dem för framtiden. Detta

kunde nemligen ske genom bildandet af särskilda bolag eller föreningar,

hvilka såsom förlagsgifvarc inköpte fastigheter för att sedan allenast afyttra

skogsafkastningen till sågverken. Dylika sammanslutningar maste

således inbegripas under förbudet. Under sådana förhållanden blir det

enklast att låta lagen gälla bolag och föreningar i allmänhet samt derutöfver

enskilda personer, som idka sådan näring, som ofvan sägs. Att utsträcka

förbudet till alla bolag och föreningar kan hafva betydelse äfven

derför, att det möjligen framdeles framträder äfven andra än sågverksbolagen,

hvilka finna''det förmånligt att köpa skogsfastigheter i stor utsträckning,

t. ex. bolag för förädling af bergsbrukets alster. Med iakttagande

af lämpliga undantagsbestämmelser skall denna föreskrift ej heller lända

den öfriga industrien och handeln till någon skada.

Bih. till Riksil. Prat. UWl. 7 Sand. 38 Haft. (\:o 48.) ^

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Genom att åter anlita enskild person, som mellanhand, kan inköpet

för sågverksegare blifva en framtidsaffär endast, om mellanhanden får tillfälle

öfverlåta köpet på sågverksegaren. Då detta ej kan ske genom försäljning

eller gåfva återstår dock testamente. Det är derför skäl att såsom

regel förhindra äfven fång genom testamente, hvaremot naturligtvis utan fara

kan bibehållas enskild näringsidkares rätt att behålla fastighet, som tillfallit

honom genom arf eller i giftorätt. Att i öfrigt anlita enskild person som

mellanhand måste alltid möta mångahanda olägenheter. Inköp af skogsmark

med eganderätt sker nemligen endast för att bygga affären för all

framtid på säkra grunder. Men i detta afseende blir det svårt att i längden

kunna lita till fastigheter, som af en annan innehafvare eller dennes

arfvingar kan fritt ''disponeras efter godtycke. Icke heller blir det gerna

uträkning att genom annan förvärfva fastighet med eganderätt i afsigt att

blott för en gång afverka skogen och sedan åter låta afyttra fastigheten,

hvilken utväg förra året föreslogs i Första Kammaren af en representant

för sågverksnäringen. Insigten om hemmanets värde är dock numera så

allmän, att den köpeskilling, som betingas för en öfverlåtelse för all framtid,

ej kan göra en dylik afverkning till en affär. Fn total afverkning af ett

hemman är i hvarje fall en mindre olycka, än att hela hemmanet för all

framtid faller i »död hand», och möjligheten af dylik åverkan blir det dessutom

skogslagstiftningens uppgift att förekomma.

Det är derför sannolikt obehöfligt och i hvarje fall för tidigt

att redan nu söka förutse, huruvida öfverträdelser komma att ega rum

och hvilka omvägar man dervid skall välja. Och gifvet är, att redan

ett förbud blott för alla bolag och föreningar skulle väsentligen förekomma

en vidare utbredning af fastighetsförvärfvet. Genom hotelser om att på alla

sätt söka kringgå rikets lagar bör väl sågverksnäringen ej bereda sig rättighet

att fortsätta på en väg, som numera till och med mången sågverksegare är

nog klarsynt erkänna vara från samhällets synpunkt synnerligen förderflig.

Det skulle nog också endast undantagsvis falla representanter för sågverksnäringen

in att planlägga invecklade metoder för fortsatta inköp af hemman

för deras affärers räkning. Komma missbruk att i afsevärd omfattning

yppas, blir det i hvarje fall tid att då tillgripa strängare åtgärder.

Ett sätt gifves visserligen, som möjligen redan nu kan tillitas och

hvilket bör vara egnadt att på det fullständigaste sätt befrämja lagens

syfte. I förordningen om handelsböcker stadgas nemligen, att de »näringar,

hvilka med jordbruket sammanhänga», äro befriade från bokföringsskyldighet.

I följd häraf är skogsbruk, som bedrifves fristående från sågverkseller

brädgård srörelse, fritagen från sådan skyldighet. Nu har ju emellertid

ostridigt i de norra delarne af riket utbildat sig en affärsverksamhet

med ändamål att idka skogsbruk och ^handtering, som icke alls är bi
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

19

näring till jordbruk, samt till och med ofta sjelf kallar sig för en industri,

som har till uppgift att ersätta jordbruket. Det kunde derför vara på sin

plats att i 2 § af förordningen om handelsböcker göra ett tillägg om att

bokföring skall fullgöras äfven af dem, hvilka idka skogsbruk eller annan

skogshandtering för någon förut i samma § nämnd rörelses räkning eller

eljest under sådana förhållanden, att handteringen uppenbarligen ej är

att anse såsom binäring till jordbruket. Den nu ifrågasatta lagen kunde

derefter lätt formuleras så, att äfven alla dessa drabbades af förbudet att

förvärfva skogshemman. Ehuru det i praktiken nog ej ställer sig svårt

att skilja skogsspekulanten från den verklige jordegaren, kunde visserligen,

liksom redan nu är händelsen, förekomma tillfällen, der ovisshet rådde om

bokföringsskyldighet förelåg eller icke. Men bär vore denna ovisshet

just ett verksamt medel att från fastighetsförvärf afhålla alla, som ej borde

få inlåta sig derpå. Och stadgandet skulle ej förlora sitt värde genom att

dessutom med påföljderna för uraktlåten bokföringsskyldighet drabba alla

dessa äfventyrliga skogsaffärer, hvilka man är enig om att utdöma. Att nu

upptaga en "dylik bestämmelse torde dock blifva för mycket på eu gång, då

det från formel synpunkt kan förefalla oegentligt att ålägga ifrågavarande

affärer bokföringsskyldighet samt man äfven måste räkna med det störa inflytande,

som är tillmätt den formella juridiska granskningen.

Från lagens stadganden bör naturligtvis göras undantag för de anstalter,

till hvilka hemmansegarne pläga vända sig för erhållande af lån,

såsom för hypoteksförening, sedelutgifvande bank, bankaktiebolag, sparbank

äfvensom s. k. folkbank och med folkbank jemförlig penningeinrättning.

Förut är redan anfört, hurusom för sedelutgifvande bank, bankaktiebolag

och sparbank finnas särskilda bestämmelser om deras rätt att ega

fastighet, hvilka förträffligt stödja den nu ifrågavarande lagens ändamål.

Något tillstånd deremot för andra bolag och föreningar eller för näringsidkare,

som faller under lagen, att på exekutiv auktion inropa eu fastighet

bör ej få ifrågakomma. Lagen skulle då på lättaste sätt kringgås genom

att kontrahenterna efter öfverenskommelse läto inteckna och sedan på ansökan

af den tillämnade köparen exekutivt försälja fastigheten. Fn sådan

bestämmelse blefve ock utan tvifvel en ytterligare uppmuntran för det på

så många håll öfverklagade sträfvandet från flere bolagstjenstemän att söka

undergräfva hemmansegarnes ekonomi.

Hvad härefter angår frågan, hvilka fastigheter lagen bör afse, så

kunde det synas lämpligt, att lagen uttryckligen hänför sig till de

afvittrade hemmanen. Den alldeles särskilda rättsgrund, som staten bär

eger till ingripande, skulle då gifva eu särskild auktoritet åt stadgandet,

på samma gång författningen träffar just de fastigheter, som behöfva

skyddas. Då det emellertid äfven i Norrland lärer gifvas ett och annat

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

T jagutskottets Utlåtande AT:o 48.

hemman med så gammal rätt att tvekan kan uppstå, om det ingått i afvittring,

samt dessutom förbudet jemväl bör afse lägenheter, som härefter

genom kolonisation eller annorledes afsöndras från kronomärke!’, torde

detsamma lämpligast böra omfatta jord på landet i allmänhet.

Såväl för sågverksindustrien som för handeln och industrien i öfrigt

bör det stå obehindradt att förvärfva de tomt- och upplagsplatser de behöfva

för sin rörelse. Tillstånd härtill kunde visserligen erhållas efter

Konungens pröfning i hvarje särskildt fall. Men då dessa fall kunna blifva

talrika och de dessutom äro lätta att urskilja, bör det ej möta betänklighet

göra förbehåll härom i sjelfva lagen.

I afvittringsförfattningarne har kronan förbehållit sig på kronomärke!''

och inom kronohemman och boställens områden befintliga större strömfall,

som till farleders öppnande, sjöars uttappning, ofvanför belägna egors befrielse

från öfversvämningar med mera dylikt kunde användas; och skulle

dertill afsättas nödigt utmål af kringliggande mark. Härigenom hafva

visserligen de största fallen bevarats åt kronan. Men då vid afvittringen

ej förutsetts vattenkraftens stora framtida betydelse, är det klart, att kronans

rätt äfven i detta afseende ej tillbörligt tillgodosetts. Mycken värdefull

vattenkraft har sålunda frångått kronan och tillfallit vissa afvittra,de

hemman utan tanke på att härigenom beredts dem någon särskild förmån.

Om man ej vill gå så långt som att af denna anledning reducera dessa

vattenkrafter till kronan, så kan dock vara af vigt att redan nu fastslå,

att äfven dessa naturtillgångar äro förläningar till hemmanen såsom sådana

och derför väl må af hemmansinnehafvaren disponeras till husbehof eller

utarrenderas för att derigenom bereda hemmanet en inkomst, men att

deremot frågan om vattenkraftens afsöndring från hemmanet för all framtid

bör underställas Konungen för pröfning, i hvad mån detta må anses

vara för hemmanet och det allmänna gagneligt. En sådan pröfning borde

ej utöfvas i syfte att förhindra fabriksindustrien att komma i besittning

af erforderlig vattenkraft, utan allenast för att bereda Konungen tillfälle att

dels tillse, att vattenkraften till skada för industrien och det allmänna ej

uppköptes af mellanhänder i spekulationssyfte, dels i händelse af behof

fastställa koncessionsvilkor i det allmännas intresse. Föreskrift om Konungens

tillstånd, när vattenkraft af större betydelse första gången afsöndras,

hör rätteligen hemma i lagen om jordafsöndring. Oafsedt om en sådan

bestämmelse kommer till stånd, bör den nu ifrågasatta lagen innehålla

undantag, utom för tomt och upplagsplatser, äfven för vattenfall, fiske

eller apnan dylik lägenhet.

Åt Konungen bör slutligen förbehållas att få medgifva undantag

från lagens bestämmelser. Häri kommer att ligga ett synnerligen verksamt

korrektiv i lagens tillämpning. Härigenom vinnes både utväg till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ijag utskottets Utlåtande N:o 48.

•21

dispens för all tf skäliga fall samt medel att vinna trygghet i händelse af

tvekan om lagens tillämplighet.

Afhandling, som strider mot lagen, skall naturligtvis vara utan verkan.

Det kunde ifrågasättas, om ej för att förekomma direkt öfverträdelse

ytterligare borde bestämmas någon strängare påföljd, såsom att hemmanet

vore förverkadt till kronan eller ock att köparen till säljaren förverkat

den betingade köpeskillingen eller värdet af annan valuta. Den förra påföljden

kunde motiveras deraf, att öfverlåtelsen innebär en öfverträdelse

från båda kontrahenternas sida af kronans vilkor för afvittringen. Den

senare åter skulle grundas derpå, att köparen, om hvars behörighet det

vore fråga, måste presumeras vara den af kontrahenterna, som handlat i

ond tro. Dylika föreskrifter torde dock onödigtvis inveckla saken. Det

är utan tvifvel tillräckligt äfventyr, att afhandlingen är ogiltig och att

lagfart ej erhålles.

Hvad särskilt angår frågan om pröfningen af lagfartsansökning,

så är rätten alltid i stånd att afvisa obehöriga ansökningar af bolag och

föreningar. I fråga om enskild persons kompetens skulle man ju deremot

kunna uppkonstruera möjlighet att rätten någon gång blef missledd. I

verkligheten tinnes dock föga anledning, att enskild näringsidkare skulle inlåta

sig på ett otillåtet fastighetsköp och skaffa sig lagfart, då han i alla

händelser kan få sjelfva köpet underkäft på talan af säljaren eller dennes

rättsinnehafvare. Och skulle detta någon gång inträffa, så torde olägenheterna

deraf gälla föga mot den stora, uppgift, som i öfrigt vinnes genom

lagen. Då denna punkt likväl lämpar sig för formella anmärkningar, böra

dessa, förekommas. Saken kan i detta afseende väl ordnas genom att man

i rättssäkerhetens intresse föreskrifver, att klander å aftalet skall af sakegare

anställas inom ett år efter det lagfarten beviljats vid äfventyr, att

ejet eljest skall anses såsom om förvärfvet skett med Konungens tillstånd.

A andra sidan bör då, till förekommande af missbruk, inrymmas en rätt

för allmänna åklagaren att jemväl kunna upptaga eu dylik klandertalan.

Till hans skyldighet tillse, att lagfart sökes, anknytes sålunda ett åliggande

för honom att öfvervaka, att i förevarande fall lagfart icke obehörigen beviljas.

I den utländska lagstiftningen förekomma ofta bestämmelser om ett dylikt

ingripande från den allmänna åklagaremagten (»minister public») uti

enskildes civilrättsliga förhållanden, när detta påkallas af ett allmänt intresse.

Af flera skal bör ett obehörigt aftal ej kunna vinna giltighet genom

att Konungens tillstånd först efteråt och måhända under pågående

tvist utverkas, hvilket emellertid ej hindrar, att vid aftal göres förbehåll

om att det gäller endast under förutsättning att Konungens tillstånd erhålles.

Till sist bör ytterligare framhållas vigten af att tills vidare antaga

eu lag, som åtminstone hejdar utvecklingen, innan det blir alldeles för sent.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Sedermera karl man ju, derest detta af vunnen erfarenhat eller för tillgodoseende

af invecklade juridiska önskemål befinnes erforderligt, i vanlig

ordning utarbeta ett fullständigare lagförslag, som då äfven möjligen kan

beröra såväl den ofta återkommande frågan om aktiebolags fastighetsförvärf

inom öfriga delar af riket som ock de inom Riksdagen på 1850-talet

uttalade önskningarne om en särskild civillag rörande utländsk undersåtes

förvärf af fast egendom.

Tiden för af- Först sedan man sålunda för framtiden åt den jordbrukande befolk
tZktfbettlnd

ri''ni?en bevarat de hemman, som ännu ej inköpts af sågverksbolagen, kan

det blifva tal om alt med framgång nedlägga arbete och omtanke för att

befrämja jordbruket och skogsvården å dessa hemman.

En vigtig fråga är här tiden för afverkningskontraktens bestånd.

Såsom nämnts skedde i början dylika upplåtelser på den i lagen medgifna

tiden af femtio år och mot mycket obetydliga ersättningar. Man har sagt,

att endast härigenom bereddes sågverksbolagen tillfälle att verkställa de

strömrensningar och flottningsbyggnader, som voro oundgängliga för att

göra skogarne åtkomliga. Det ligger möjligen någon sanning häri, ehuru

å andra sidan saknas uppgift på huru stor del af de många årens vinst

verkligen åtgått till ändamålet. Men visst är, att dylika byggnader åstadkommits

lika bra med afkastningen från skogsallmänningar eller genom

offentligt understöd, såsom skett i Norge.

Den skada, som dessa långa upplåtelser tillskyndade hemmanen, gaf

anledning till lagen den 25 april 1889, enligt hvilken upplåtelse af rätt

till afverkning af skog annorledes än till husbehof ej fick gälla i mer än

tjugu år. Men som alltid, när man ej tar en sak allsidigt, kom man äfven

här ur askan i elden. Det vitsordas nemligen allmänt, att denna författning

gifvit ny fart å bolagens fastighetsförvärv När bolagen ej fingo afverka

skogen under orimligt lång tid, köpte de i stället hemmanen. Då

man ville hindra, att jordbrukaren blef utan skogstillgång allt för länge,

beröfvade man honom den för all framtid.

Nu föreslår skogskomitén, att längsta medgifna tiden för upplåtelse

af afverkningsrätt skall i skogsvårdens intresse ytterligare nedsättas till

fem år. Detta är i de norra länen af vigt äfven för jordbruket, hvars

intressen komitén synes ansett ligga utom dess befogenhet att vidröra.

Skogsvården och jordbruksfrågan äro dock i dessa län oskiljaktigt förbundna

och måste lösas tillsammans. Ses förslaget ur denna synpunkt, finner man,

att det väl i och för sig är till stort gagn för jordbruket, men dock i

tillämpningen skall lända till vida mera skada, så länge sågverksbolagens

fastighetsköp få fortgå obehindrade.

Särskild! belysande huru dessa förvärf verka, lemna förhållandena i

lappmarkerna. I afvittringsstadgan föreskrefs, att skogen skulle der få af

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

23

bonden disponeras endast efter årlig utsyning. Härigenom ville man bland

annat bevara skogen åt bonden och förestälde sig utan tvifvel, att man

skulle bereda honom en säker årlig inkomst. Men det gick ej så. Antingen

sålde bönderna omedelbart hemmanen till bolagen, lockade af tillfället

att i en större kontant penningesumma omsätta den gåfva, som

plötsligt genom afvittringen tillföll dem. Det i utsyningstvånget liggande

hindret för att upplåta hela skogen till afverkning påstås af sågverksegarne

äfven hafva bidragit härtill. »Ingen lag är stiftad, som varit så

gynsam för sågverksegarnes skogsförvärf som lapplandslagen», sade en

sågverksegare vid ett af skogskomiténs sammanträden med allmänheten.

Eller också uppläts den årliga utsyningsrätten på arrende under så många

år som lagen medgaf. Och då en stor mängd af dessa aftal utlöpa inom

den närmaste framtiden, är det fa ra värd t, att jordbrukarne i följd af

långvarig saknad af understöd från skogen lätt falla offer för frestande

köpeanbud. Hvad man än sår i jordbrukets intresse, lägger sig alltid den

»döda handen» öfver skördare.

Utom förkortning i tiden för afverkningskontrakts bestånd äro alla skogs,iiimänandra

åtgärder i syfte att bevara skogen åt hemmanet samt befordra dess n,,,9,lrbestånd

och återväxt af betydelse äfven för jordbruket. Eu utsträckning

af utsyningstvånget till vissa orter vore kanske också gagneligt. I trakter,

der detta gäller, lära de hemmansegare, hvilka förstått bevara sin sjelfständighet,

börja allt mer sätta värde derpå. Yttersta målet för sträfvandena

att af skogen bereda både jordbruket och det allmänna största möjliga

gagn synes dock, såsom redan framhållits, vara bildandet af skogsallmänningar.

Utlåtandena till skogskomitén från de norra länen äro ock

enstämmiga i framhållandet af denna angelägenhets stora betydelse.

Hvad man nu efteråt här måste beklaga är, att i afvittringsförfattningarne

ej gafs uttrycklig föreskrift härom. Der skogsallmänningar kommit

till stånd har det skett efter delegarnes enhälliga beslut och omfattat

endast en mindre del, vanligen en fjerdedel af området.

År 1875 väcktes dock förslag att för afvittringen i lappmarken utfärda

eu allmän föreskrift om afsättande af viss del af hvarje sockens

skogsanslag till allmänning. Genom brefvet den 9 november 1877 förklarade

Kongl. Maj:t emellertid sig anse en dylik föreskrift icke böra

omedelbarligen af Kongl. Maj:t meddelas, hvaremot Kongl. Maj:t uttalade

sitt nådiga välbehag öfver de af vissa socknar härom fattade beslut samt

anmodade vederbörande att göra sitt bästa i saken. På grund häraf kommo

de i Norrbottens lappmarker förefintliga allmänningar till stånd. 1 Vesterbotten

lyckades man deremot, såsom det uppgifves genom inflytelser särskildt.

från ett mägtigt sågverksintresse, spränga delegarnes enighet och

förekomma att det allmänna bästa til bröd osåsrs.

O o

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Afvittringarne, ehuru i (ifrigt afskräde, pågå dock ännu ofvan odlingsgränsen

i lappmarkerna. Det kan då med skäl ifrågasättas, huruvida

det ej vore den största vinningen för framtiden att oafsedt den dermed

förenade kostnaden göra om de påbörjade men ännu ej fullt afslutade afvittringar,

vid Indika angelägenheten af allmänningar» bildande ej behörigen

tillgodosetts. På många håll torde det med god vilja kanske ej heller

vara alldeles för sent ingripa mot ett ensidigt, ofta af skogsbolag understöd!

intresse att bereda hemmanen oskälig skogsmark på kronans bekostnad.

Detta sker genom att man söker dels få skatten, hvarefter skogsanslaget

utgår, ökad till det högsta möjliga belopp medelst eu uppdrifven

beräkning af den odlingsbara markens framtida höafkastning, dels göra

gällande behof för hemmanet att sedermera ytterligare erhålla högsta skogsanslag

inom den för helt mantal stadgade latitud, och dels slutligen att

erhålla så stora områden som möjligt upptagna såsom impediment, Indika

till skilnad från den s. k. »dugliga» skogsmarken tillfalla hemmanet utan

beräkning. På Kong]. Maj:ts pröfning hvila för närvarande besvär, som

anförts af kronans ombud öfver att fyra byar inom Jukkasjärvi socken

skulle på detta sätt oskäligen gynnats vid pågående afvittring.

I hvarje fall bör det, med den erfarenhet man nu har, ej finnas mer än

en mening om, att uttrycklig föreskrift måste gifvas, att den del af skogsanslaget,

som ej erfordras för husbehofvet, skall afsättas till allmänningar i de

trakter, der afvittringen ännu ej ens börjats. Detta lär vara fallet med de

ofvan odlingsgränsen belägna delarne af Vilhelmina och Dorotea socknar.

Skogskomitén yttrar endast, att det är att vänta, att inom dessa, två socknar

minst en tredjedel af skogsanslaget varder afsatt till samfäld! gagn. Jägmästaren

i Asele revir anför åter i sitt till komitén afgifna utlåtande såsom

sin mening, att hela skogsanslaget utom hvad som vore oundgängligt

för husbehofvet bör afsättas till allmänningar samt att bestämd föreskrift

härom bör meddelas genom tillägg till 1873 års afvittringsstadga, enär

anledning vore att befara, att några allmänningar ej komrne till stånd,

derest beslutanderätten läge i delegarnes hand.*

* Sedan jägmästaren anfört, hurusom man sökte ingifva befolkningen misstroende mot det i

1877 års bref förordade bildandet af allmänningar, samt alla kommuner inom reviret i följd deraf vägrade

sitt bifall dertill, anför jägmästaren vidare:

»Visserligen har man sedermera bittert ångrat sig, men afvittringen är afslutad inom hela

Åsele samt större delen af Vilhelmina och Dorotea socknar, laga skiften hafva redan öfvergått de flesta

byar, en väsentlig del af dessas vid afvittringen tilldelade skogsområden har öfvergått i trävarubolags

hand, och utsigten att numera här utan oerhördt stora kostnader kunna bilda gemensamhetsskogar af

afsevärd omfattning torde vara så godt som ingen. — Emellertid är ännu öfre delen af Vilhelmina och

Dorotea socknar oafvittrad, och här är således tillfälle att vid nu förestående afvittring bilda allmänningar.

Behofvet af dylika skogar är här synnerligen stort. Befolkningen i dessa bygder är nemligen

mycket fattig, och för dess räkning vädjas alltid till den allmänna barmhertigheten, så snart en mindre

god skörd erhålles. Kommer så härtill den omständigheten, att större delen af de skogar, hvarom här

är fråga, är att betrakta som skyddsskogar, synes ännu ett vigtigt skäl för afsättande af gemensamhetsskogar

hafva tillkommit, enär på dessa ingen som helst afverkning — vare sig för ortens eget

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

25

Frågan om bildandet af allmänningar på alla de trakter, der sådant

vid afvittringen försummats, ligger mera aflägset i framtiden. Skogskomitén

har nu föreslagit en för hela riket gällande lag om bildandet af

skogsallinänningar, när alla delegarne äro ense derom. Detta förslag kan

ju till en början hafva betydelse som ett principuttalande, men något

egentligt resultat deraf är väl icke att vänta. För de norra länen, der behofvet

af så många skäl gör sig särskildt gällande, borde man väl redan

nu kunna fordra några kraftigare åtgärder. Det är alltid Norrlands olycka

att inpassas under den för det öfriga landet lämpade ekonomiska lagstiftningen,

oafsedt att förhållandena mellan dessa delar af landet äro så olika.

Man hänvisar nu bland annat till den utvägen, att staten och kommunerna

skola, eventuelt expropriationsvis, köpa upp mark. Medel härtill

kunde fås genom direkta anslag eller medelst upptagande af skogsskatt

eller exportafgift på trävaror. Dessa senare utvägar komma nog ej'' att

lemna® oförsökta.

Men det tyckes, som om staten särskildt i Norrland och Dalarne dock

hade rätt och pligt att mera omedelbart främja saken genom sin lagstiftning

utan att behöfva betala derför. I afvittringsförfattningarne har staten

underlåtit att i detta afseende utöfva en befogenhet, som ingen kunnat

frånkänna henne. Genom en ny lag bör staten kunna åtminstone i någon

man godtgöra sitt misstag, och detta så mycket hellre, som det ej är fråga

att fråntaga hemmanen något utan bereda dem gagn för framtiden. Liksom

delegare i samhällighet nu ega skiftesvitsord, synes det för lämpliga

fall kunna meddelas den bestämmelsen, att delegare i skiftad

skog skall hafva rätt påyrka dess sammanslagning. Ja, hvarför skall

det ej under o vissa förutsättningar kunna rent af föreskrifvas, att

så skall ske. A andra sidan bör möjligen förbud mot skifte af sam
fäld

mark eller dess klyfning också under vissa omständigheter kunna

vara på sin plats. Förslag om sådant förbud i fråga om lappmarkerna har

en o-ånsr väckts, men orenom ofvannämnda bref af år 1877 fann K onåd.

behof eller för export — får ega rum utan föregående utsyning. För egen del är jag lifligt öfvertygad

derom, att såväl för det allmänna som för befolkningen i dessa bygder vore lyckligast, om endast så

stor del af skogsanslaget, som för husbehofvets fyllande ansåges oundgängligt, tilldelades byar och hemman,

under det resten afsattes till allmänningar.

Men då trävarubolagen nu börjat rigta sin uppmärksamhet äfven på skogstillgångarne här uppe

och inköpt ett stort antal hemman — inom Dorotea socken alla oafvittrade hemman — befarar jag, att

några allmänningar ej komma till stånd, derest beslutanderätten fortfarande skall ligga i delegarnes

hand. Derför håller jag före, att bestämd föreskrift om afsättande af gemensamhetsskogar^ för ännu

oafvittrade byar, hemman och nybyggeu borde utfärdas, och således det tillägg göras till 187:1 års afvittringsstadga,

att minst hälften af sammanräknade beloppet utaf det skogsanslag, som enligt § 18 i

nämnda stadga skulle tillkomma alla jordegarne inom de oafvittrade delarne af hvarje lappmarkssocken

skall afsättas till en eller flera för den oafvittrade delen af socknen samfälda allmänningar, stående

under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.»

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sand. 38 Höft. (A:o 48).

\

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande JY:o 48.

Maj:t förslaget ej böra vinna bifall. Särskild! förtjent af uppmärksamhet är

måhända den af trävarubolagen så ofta begagnade utvägen för åtkommande

af en skogsmark att efter inköp af en mindre heminansdel begära skifte å

skogen, hvarigenom så många framtidsmöjligheter förspillas.

iifiPT 07fö ■ Ofta möter man i dessa ämnen den missuppfattningen, att när ett

\lgvlksioiag]L)-emmm öfvergått till ett bolag, är all statens rätt mot detsamma borta.

om häfda sina Så undseende får väl staten ej vara, att ett bolag genom att korsa krotmman-

nans afsigter skulle komma i en särskild! förmånlig ställning. Det är af

vigt orubbligt fasthålla, att äfven ett bolag, som inköpt ett hemman, gent

emot det allmänna dock endast är en hemmansegare, som besitter en fastighet,

till hvilken kronan skänkt jord för jordbruksändamål.

Hvad angår frågan om sjelfva odlingens utbredning, är det klart, att,

såsom äfven gamla urkunder förmäla, denna gått framåt i Norrland, utom

genom nybyggen, särskild! medelst hemmansklyfning. Nödvändigheten af

att skaffa uppehälle åt flera familjer, som ärfde föräldrarnes gård, var det

mägtiga intresse, som visserligen icke alltid, men mycket ofta dref till brytande

af ny bygd. Äfven med den planläggning af afvittringarne, som

ofvan framstälts såsom den rigtiga, hade dessa möjligheter kunnat väl tillgodoses

genom att vid tilldelandet af husbehofsskogen äfven taga hänsyn

till odlingsmöjligheterna. Och då skogsallmänningarne skulle stått under

allmän vård, hade man haft fria händer att i mån af behof på dem upplåta

mark äfven till odling.

Helt olika ställer sig saken i afseende å de hemman, som inköpts af

sågverksbolag. Först ligger det i sakens natur, att bolagen icke kunna

egna så stor uppmärksamhet åt jordens skötsel, då de hafva förvärfva! den

för att tillgodose sågverksnäringen. De allmänna klagomål, som i detta

afseende framkomma från olika håll, visa också, att ofta, sannolikt oftast,

sjelfva jordbruket går tillbaka eller helt och hållet förfaller. Detta är ju

en stor nationalförlust, att mycken jord, som uppodlats genom långliga

tiders arbete, sålunda faller i vanhäfd. Om en enskild jordbrukare

missbrukar sin jord, ingriper man nu visserligen icke. Men när en sådan

misshushållning blifver regel i vissa lätt urskiljbara fall och dessutom, såsom

här är fallet, strider mot sjelfva förutsättningarne för hemmanets bildande,

då synes staten hafva ganska stort fog att ingripa. Att häremot

åberopa grundsatsen om lika lagstiftning för alla, är just att förorda olikhet,

ty det blir olikhet, då man vill tillämpa samma lag på vidt skilda sakförhållanden.

För undanrödjande af detta missförhållande förordades år 1892 i

Första Kammaren af landshöfdingen i Luleå samt år 1898 i en af sexton

norrlandsrepresentanter undertecknad motion i Andra Kammaren, att bolagen

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4S.

27

skulle genom lag åläggas att häfda sina hemman och i detta afseende

underkastas den kontroll, som enligt 1734 års lag hvilade å all skattejord.

Samma skyldighet åligger ännu kronohemman och har hvila! på en mängd

bolagshemman, medan å dem nedlades en nödtorftig odling för vinnandet

af skatterätt. De utgifter, som föranledas häraf, betyda allenast, att åtminstone

någon del af skogens afkastning går till sitt afsedda ändamål.

Med temligen stor visshet kan vidare om alla bolagshemman sägas,

att utsigterna till ytterligare odling å dessa äro inga. Förhoppningen

om, att ett nybyggeshemman med tiden skulle »bilda stora byar» är, så

snart hemmanet öfvergått i bolagsego, för en oöfverskådlig framtid afbruten.

Man har visserligen nu uppfunnit det påståendet, att de ouppodlade

markerna å bolagshemman nog komma under bruk, när detta »med

fördel» kan ske. Fördelen är dock, såsom hvar och en förstår, beroende af,

i hvilkens hand hemmanet befinner sig. För den, som är hänvisad att

lefva af jordbruket, är det ofta fördel att verkställa en odling, på hvilken

det aldrig skulle falla ett sägverksbolag in att offra ens en tanke. Liksom

derför ett bolag vid lagfart å ett inköpt hemman måste erlägga dubbel

stämpelafgift på grund af den obegränsade tid, hemmanet får antagas komma

att vara i samma egares hand, af enahanda grunder är det äfven rigtigt,

att bolaget i vederlag för den förutsatta men uteblifna hemmansklyfningen

ålägges viss nyodlingsskyldighet.

Att den principiella förpligtelse!! för sågverksbolagen att häfda och

nyodla sina hemman äfven är en praktisk fråga, bevisas redan deraf, att

det uppgifves finnas bolag, som på ett verkligen berömvärdt sätt vårda sig

om jordbruket på sina fastigheter. Men dessutom kan en lagstiftning

härom få många fruktbara följder derigenom, att den åt hemmanet bevarar

dess karakter af jordbruksfastighet. Med denna fråga sammanhänger

äfven lösningen af det mycket öfverklagade förhållandet, att bolagen

på många orter upplåta arrenderätt endast genom muntliga aftal, hvilket

sätter arrendatorn i eu synnerligen beroende ställning, gör honom ointresserad

för jordbruket samt beröfvar honom politiska rättigheter. Vid

behandlingen i Riksdagen åren 1896 och 1897 af motioner om en arrendelag

för riket framhölls också af flera detta förhållande, men frågan föll

i Första Kammaren bland annat på det skälet, att något särskild! behof af

en arrendelag ej yppat sig i det öfriga Sverige.

Det kan nu synas af flera skäl vara af intresse för sågverksegaren, att Egoatyckningtdet

för skogsbruksändamål inköpta hemmanet ej bevarar karakteren af jord- lagenst<f“‘hi''

bruksfastighet. Derför hördes tidigt talet om angelägenheten af att »skogsegaren

finge egna sig uteslutande åt skogsvården utan att besväras af

jord, som han för drifvande af sin industri icke behöfver». När sedan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

lagutskottets Utlåtande N:o 48.

opinionen allt iller växte mot bolagens hemmansköp, så voro sågverksnäringens

representanter så mycket villigare att såsom botemedel häremot

anvisa den utvägen att »i rättsligt hänseende skilja jordbruksfastigheten

från skogsområdet». Ordandet om önskvärdheten för sågverksegaren att göra

sig af med inegojorden utbyttes då också snart mot framhållandet af den

stora ömsesidiga fördelen af en sådan anordning. Förut hade man trott,

att båda näringarne borde förenade gå hand i hand och konflikter förebyggas

genom att underordna skogsbruket under den högre kulturen,

jordbruket. Nu trodde man sig i fordran på skilsmessa hafva funnit den

trollformel, som borde lösa alla gåtor. Och samtliga myndigheter grepo

genast med begärlighet efter det sålunda uträckta halmstrået.

Under intrycket af denna stämning började ock höras nya meningar,

som voro oumbärliga för det plötsliga omslaget från gamla traditioner.

Redan är framhållet, huru som det någon gång anföres, att bolagshem
manens

ouppodlade mark nog skall också läggas under bruk, så

snart detta »med fördel» kan ske. Vidare säges ibland, att enligt vunnen

erfarenhet jordbruket verkligen ej behöfver skogen, ja, till och med tager

skada af att vara förenad dermed. Ett sådant förhållande vore ju

högst glädjande och borde endast föranleda till att göra så mycket

mera för jordbrukets utveckling i Norrland. Men att från eu dylik uppfattning

sluta till, att all kronans donationsskog med deri inneslutna uppodlingsmöjligheter

böra öfvergå till bolagsegendom, är ju ett språng i bevisningen

och en inkonseqvens i tillämpningen af principen. Det kan nog

hända, att i gammal bygd, särdeles i närheten af kusten, jordbruket

i vissa fall kan ensamt föda sin man. Detta beror då på, att sjelfva kul
turen

i sådana trakter är mera uppdrifven, att klimatet är gynsammare

samt att en tätare befolkning och goda kommunikationer underlätta afsättningen

och öka utkomstmöjligheterna. I sjelfva skogsbygderna, der

man ännu ej kommit och kanske aldrig kan komma så långt i vare sig

det ena eller andra afseende!, gäller nog fortfarande, att jordbruket behöfver

ett stöd i skogen. Äfven här kan det visserligen inträffa, att den,

som af tvång är mera hänvisad till sjelfva jordbruket, står sig bättre än

den, som i följd af allt för lätt åtkomliga skogstillgångar försummar sin

jord. Men denna senare erfarenhet bör väl endast föranleda till sådan

ändring i skogslagstiftningen, att skogen, bibehållen i befolkningens ego,

blir ett verkligt stöd för densamma och ej en lockelse i förderfvet. Att

med en sådan anordning skogen alltid är nyttig och på de flesta håll

äfven oumbärlig för jordbruket, blir nog svårt att kullkasta.

Det är nu emellertid af största intresse följa de egendomliga vägar,

på hvilka den nya lösen äfven vann insteg i lagstiftningen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Man minnes, att 1891 års Riksdag hos Kongl. Maj:t gjorde framställning

om en utredning, huruvida icke genom statsmagternas försorg tillfälle

kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga vilkor

bilda egna jordbruk hufvudsakligen på de inom landet befintliga stora, odlingsbara

utmarker. I anledning häraf uppdrog Kongl. Maj:t åt en komité

att taga i öfvervägande ej mindre, i hvilken mån och under hvilka vilkor

upplåtelse af jord från kronans egendomar för befordrande af det utaf

Riksdagen angifna syftemål kunde ega rum, än äfven huruvida berörda

syftemål kunde genom ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt

befrämjas.

Komitén föreslog då i sistnämnda syfte ändringar i gällande författning

om hemmansklyfning och jordafsöndring särskildt genom införandet

af ett väsentligen nytt institut, kalladt egostyckning. Genom detta

skulle ett hemman få styckas i två eller flera delar med på förhand bestämda

områden, under det vid hemmansklyfning, som fortfarande måste

tillämpas vid utbrytning af qvotdelar af ett hemman, hvarje lott skall

erhålla del i alla egoslag.

För komiténs uppgift var nämnda egostyckningsförfarande af betydelse

derigenom, att ouppodlade områden sålunda kunde i och för odlingsföretag

lättare och billigare utbrytas såsom särskilda fastigheter med

öfvertagande af viss andel i den ursprungliga fastighetens mantal. Det har

anmärkts, att förfarandet kan äfven gagna jordbruket i allmänhet genom

att bereda tillfälle att med en egendom utan skog sammanslå någon angränsande

skogsmark. I de delar af Dalarne, der hemmansklyfningen gått

allt för långt, anses egostyckningen äfven kunna få den uppgiften att befordra

sammanslagning af angränsande små egolotter för bedrifvande a,i

ett rationellare jordbruk.

Men enligt komiténs betänkande skulle egostyckningen äfven erhålla

en annan uppgift, som af komitén återgifves sålunda:

»En särskild betydelse torde egostyckning derjemte kunna erhålla

för de norrländska skogsbyggnaderna genom det tillfälle, som densamma

erbjuder, att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk

lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde å ena sidan och den hufvudsakliga

skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansegaren

efter skogens försäljning kunna qvarsitta med eganderätt å gården, medan

han deremot nu alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under

skogsegaren, och den sjelfegande jordbrukande befolkningen i många skogssocknar

sålunda allt mer och mer förminskas.»

Man förstår nu och vet, hvarifrån komitén fått denna tanke. Men

det är betecknande för det bräckliga underlag, hvarpå den nya opinionen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lar/utskottets Utlåtande N:o 48.

om skogens och inegojordens skiljande från hvarandra byggde, att en sak

af så väldig och skickelsediger innebörd ej tålde någon närmare undersökning,

utan affärdades endast i förbigående med några få rader, i stället

för att frågan redan vid dess första framträdande bort gifva anledningtill

de allvarsammaste öfverväganden.

Ty det är ju uppseendeväckande från lagstiftningens synpunkt, att

medan kronan ännu är i färd med att på egen bekostnad genom afvittring

skänka bort sina skogar till hemmanen för jordbrukets varaktiga befrämjande,

så stiftas det samtidigt en annan lag, hvarigenom man uttryckligen

förutsätter och vill befordra, att samma skogsmark må kunna af hemmanets

innehafvare för all framtid afhändas jordbruket genom försäljning till sågverksbolagen.

Det är vidare egendomligt från nationalekonomisk synpunkt

att just i de norrländska skogsbygderna, der ännu endast en mycket obetydlig

del af den odlingsbara marken kommit under kultur, införa ett egostyckningsförfarande

med uttryckligt ändamål att, i olikhet med dess

uppgift i det öfriga riket, afskilja denna ouppodlade jord från den jordbrukande

befolkningens besittning och sålunda begränsa jordbrukets framtidsmöjligheter

i lyckligaste fall till de redan odlade tegarne. Det är

också märkligt från privatekonomisk synpunkt, att medan det sedan gammalt

varit en erkänd och tillämpad trossats, att jordbruket i de norra

skogsbygderna behöfde skogen till stöd, så öfvergifver man plötsligt utan

undersökning och utan motivering denna uppfattning och förutsätter, att

jordbruket reder sig utan skog. Och det är slutligen bra hänsynslöst mot

Norrlands framtid att sålunda utan vidare godkänna och praktiskt underlätta

en obegränsad fortsättning på bolagens heinmansköp.

Emellertid gick nu det af komiten upptagna'' ryktet om egostyckningsförfarandets

stora betydelse för Norrland från embetsverk till embetsverk

och behandlades dervid såsom en bifråga till det hela. Och till

slut blef saken så både underordnad och sjelf klar, att Kongl. Maj:t i sin

proposition till 1896 års Riksdag till utvecklingen af förfarandets allmänna

verkningar för jordbruksändamål allenast vidfogade, att det »helt visst inmänga

andra synpunkter kommer att fylla ett verkligt behof». Sedan blefvo

lagförslagets föreskrifter om egostyckning utan vidare antagna af Riksdagen

och pomulgerades den 27 juni 1896 såsom lag. Men trots denna

behandling var det ändock — ''man vet det med visshet — företrädesvis

de intressen eller förhoppningar, man hade om dess verkningar i de norra

skogsbygderna, som dref hela förslaget igenom.

Det måste nu dock medgifva s, att redan komitén synes haft en förnimmelse

af, att det dock ej gick an att taga frågan i hela dess nakenhet.

Den framstälde derför saken så, att från den »hufvudsakliga skogsmarken»

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

31

skulle afskiljas »den för jordbruk lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde».

Men af detta löfte tappade ryktet under sin gång bort det ena

stycket efter det andra. Snart talades blott om »nödig husbehofsskog», och

när slutligen sjelfva lagen kom — så innehöll den icke ens detta. Af kronans

gåfva till jordbruket lemnades sålunda ingenting qvar. Och det låg

nog också en viss logik i detta. Man önskade naturligtvis att snart kunna

framvisa några resultat af lagen. Men då det sågverksintresse, hvarpå detta

närmast berodde, ej kunde antagas vara benäget afstå från någon skogsmark,

tick lagen ej heller byggas på en sådan förutsättning. Huruledes man

emellertid missräknat sig äfven på sågverksbolagens intresse att afyttra

blotta inegor, skall längre fram omnämnas.

Följderna af en sådan lagstiftning för de nordliga länen kunde vid EgostycHning,- eftertanke på förhand förutses och hafva äfven redan bjert framträdt. ^»”or T*

Det har sålunda visat sig, att lagen får sin hufvudsakliga betydelse norrZiLm.

i främjandet af ett fortsatt inköp af hemman. Utveckligen går nu i den

rigtningen enligt allas utsago »med svindlande fart». Den bofaste, som

hitintills ej velat gå från sin gård, förespeglas nu att, mot en afsevärd

köpeskilling samt befrielse från en del af utlagorna, endast behöfva sälja

skogen. Denna uppgörelse leder dock naturligtvis till, att förr eller senare

sitter på gården en hemmansegare, som är utan både skogen och köpeskillingen

för densamma. De flesta begärda egostyckningar lära afse sådana

nya förvärf. Samtidigt fortgå emellertid lika fullt i stor omfattning förvärf

af hela hemman utan att inegorna fråntagas. Detta lärer t. ex.

fortfarande vara regel i Jemtland.

Men deremot går det ännu ej så synnerligen framåt med det ändamål,

som ju skulle vara lagens hufvudsakliga, för att ej säga det enda,

nemligen att skapa sjelfständiga jordbrukare af landtbönderna på hemman,

som bolagen förvärfvat före lagens tillkomst. Bolagen börja nemligen

på vissa håll, sedan de väl fått lagen, blifva betänksamma, huruvida

det är för dem fördelaktigt att göra sig af med sina landtbönder,

som på många sätt äro dem till nytta. I Vesternorrlands län t. ex. hafva

af denna anledning de gamla stora trävarubolagen ännu ej börjat egostycka

sina hemman. Emellertid förekomma dock åtskilliga utstyckningar,

af hvilka många anses föranledda af önskan att på de utstyckade inegorna

lägga tungan af födoråd, som hvilar på hemmanet.

Vid egostyckningarne tilldelas inegojorden i regeln ej alls någon

skog. Detta sker ej ens vid nyförvärf, enär de två intressen, som der

köpslå, är bolagets önskan att få så mycket skog som möjligt och hemmansägarens

att få så mycket penningar som möjligt. Att »den för jordbruk

lämpliga arealen» i sin helhet utstyckas, förekommer naturligtvis icke någon
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 4S.

sin. Det förebäres nu, att man vid lagens tillkomst tänkt sig, att både det ena

och andra skulle ske. Men vill man ett visst resultat af en lagstiftning,

måste man tillse, att det framtvingas antingen af lagen sjelf eller af det

enskilda intresset. Det invändes äfven, att upplåtelse af skogsmark ej

t]enade något till, då hemmanets innehafvare antagligen skulle förr eller

senare åter'' försälja det till någon skogsköpare. Af allt detta framgår

emellertid, att om dessa utstyckningars ursprungliga ändamål skall vinnas,

så måste dels trävarubolagens vidare fastighetsförvärf förbjudas, dels

egostyckningslagen innehålla, att med egorna skall utstyckas äfven skog

och obruten odlingsbar mark, dels ock bolagens intresse för sådana utbrytningar

på något sätt framtvingas, hvilket möjligen kan ske genom den

förut ifrågasatta föreskriften om skyldighet att häfda och verkställa nyodling

å bolagshemman. Men när allt kommer omkring, är det kanske bäst,

att inegojorden tills vidare stannar qvar hos bolagen. Jordbruket kan då

kanske bibehålla sina utvecklingsmöjligheter genom att de anspråk, det

har på understöd från skogen, sålunda kunna genom lagstiftningen lättare

göras gällande.

Det lärer nu verkligen gifvas en eller annan sågverk segare, som är

generad öfver lagen och derför af idealism låter utstyckningar åtföljas

af något litet skogsområde, äfven om detta ej påyrkas af medkontrahenten.

Förättningsmannens nit och öfvertalningsförmåga påstås också hafva någon

liten betydelse.

Ibland tillgodoses äfven behofvet af husbehofsvirke genom upplåtelse

af rätt att taga detta på bolagets skog. Fn bevekelsegrund till detta medgifvande

lärer till en del vara en vunnen insigt om att det nya slag af

sjelfegande jordbruksbefolkning, som genom egostyckningslagen skall tillskapas,

lätt blir hänvisadt att fylla sitt virkesbehof genom olofligt tillgrepp

å den skog, hvilken kronan kort förut skänkt till hemmanet, för

att dess innehafvare skulle bära hufvudet högt. På sina ställen förenas

dessa servituter derför också med vilkor att de förverkas, derest rättsinnehafvaren

gör sig skyldig till åverkan, eller till och med till olaga jagt.

Dylika servituters värde belyses för öfrigt deraf, att de numera allmänt

utdömas från skogsvårdens synpunkt samt att stor ovisshet råder hos

vederbörande, om de ens enligt egostyckningslagen kunna lagligen fastställas

eller hvad rättskraft de i öfrigt må ega.

Egostyckningslagen har således i norra skogsbygderna ej alls gagnat

jordbruket och den befolkning, som lifnär sig deraf; och om man vill

vara upprigtig, så var nog detta ej heller dess verkliga uppgift, utan någonting

helt annat. Den lilla ljusning, som man tror sig kunna utleta i

utsigten, att bolagens landtbönder till någon del förvandlas till bolags
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

33

torpare på egen grund, är ej egnadt att i någon mån skingra det mörker,

hvari framtiden höljer dessa torpares från all utveckling och allt stöd

af skogen afskurna åkerlappar. Erfarenheten har också på sina ställen

redan visat, att just på sådant sätt frånskilda inegor snart komma i vanhäfd.

Vid de nya bolagsköp åter, som det blifvit egostyc kningslagens

egentliga uppgift att framkalla, kan nog förste innehafvaren reda sig med

hjelp af det förvärfvade kapitalet. Men hur går det sedan och hvad blir

det af hemmansklyfningen? Man förstår så väl sanningen i förste landtmätarens

i Vesterbottens län yttrande vid 1900 års allmänna landtmäterimöte

om egostyckningslagens verkningar: »Styckningsändamålet», sade han,

»är här öfverhufvud att frånskilja inegorna från skogsmarken utan att

fråga efter, om någon befolkning på dem skall kunna existera. Ja, meningen

är väl sällan eller aldrig, att så skall ske.»

Det saknades dock ej alldeles röster, som förutsade, hvad som skulle

inträffa. Befallningshafvandena i Norrbottens och i Vesterbottens län inskränkte

sig visserligen i sina yttranden öfver komiténs förslag att med

några få ord instämma i de allmänna förhoppningarne. Men i de utlåtanden,

som af samma myndigheter i slutet af år 1895 afgåfvos öfver 1894 års

riksdagsskrivelse om bolagsförvärfven, låter det redan på helt annat sätt.

Båda myndigheterna utvecklade ganska fullständigt, huru otillfredsställande

den ordning måste blifva, som genom förslaget om egostyckning skulle

ernås. Medan den förstnämnda myndigheten emellertid afhåller sig från

att häraf draga några slutsatser, kom deremot den senare i alla fall till

det oväntade resultatet, att förslagets fördelar dock »syntes» väsentligen

öfverväga olägenheterna.

Klarast såg det på senhösten 1895 sammanträdande allmänna landtmäterimötet.

På väckt fråga beslöt mötet göra det uttalande, att de

praktiska betingelserna för och verkningarne af det nya förslaget om egostyckning

voro väsentligen olika för Norrland och det öfriga Sverige.

Under debatten framhölls skarpt förslagets falska utgångspunkter och Sannolika

ödeläggande verkningar. Man betonade äfven, att jordbruk och skogsbruk

i dessa trakter kunde gå hand i hand, men blott under förutsättningen,

att det vore i jordbrukarens händer, som båda befunne sig. Det

uttalades, att undantag borde göras för Norrland och i all synnerhet för

lappmarkerna. Med anknytning till dessa uttalanden beslöt sedermera 1900

års landtmäterimöte »på det kraftigaste uttala sitt gillande» af de i andra

kammaren väckta motionerna om inskränkning i bolags fastighetsförvärf

och ändring i egostyckningslagen för tillgodoseende af skogsbehofvet.

Under lagförslagets behandling i Riksdagen år 1896 inträffade också,

att eu talare i Första Kammaren, till genmäle å ett yttrande om förslagets

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sand. 38 Haft. (N:o 48.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Odalbygclen

och kolonis a

Höns frågan.

störa betydelse för Norrland, uttalade sina allvarliga farhågor för lagens

verkningar derstädes, men då förslaget var välgörande för det »ofriga»

Sverige, yrkade han bifall till detsamma. Det fans också ännu en eller

annan riksdagsledamot, som klart insåg, att »det skulle gå alldeles på tok».

Men de yttrade sig af någon anledning icke.

Slutomdömet om egostyclyiingslagen i dess tillämpning på de norra

delarne af landet kan endast blifva ett. Lagen var ingenting annat, än den

judaskyss, hvarmed jordbruket definitivt och officielt förråddes åt sågverksintresset.

Och man var nog hänsynslös att ej ens utbetala de trettio

silfverpenningarne, den i sistone utlofvade husbehofsskogen. När sedan

under sistlidne riksdag väcktes en anspråkslös motion om, att åtminstone

någon liten del af denna skuld måtte utbetalas till jordbruket, förklarade

i Första Kammaren en representant för sågverksnäringen, att han »fann

ej någon rättsgrund i detta anspråk»; och motionen föll utan att ett ord

af förståelse bröt den öfriga kammarens obevekliga tystnad. Så lätt väger

nu den norrländska jordbruksnäringen, när lagstiftningen endast gör sitt

bästa att i den andra vågskålen lägga ett öfvermägtigt intresse, som den

förleder att vara ovän till henne.

Det bör vara uppenbart, att en dylik lagstiftning, som tillkommit

utan saklig pröfning, måste tills vidare upphäfvas, så att den ej får fortfara

med sina skadliga verkningar. Sedan blir man ändtligen i tillfälle

öfverväga, under hvilka förutsättningar egostyckningsfarandet kan få tillämpning

äfven i de norra skogsbygderna. I större delen af Dalarne har

emellertid egostyckningslagen ej tillämplighet. På Kongl. Maj:ts pröfning

hvilar visserligen 1899 års riksdagsskrifvelse om dess införande derstädes

för ett verkligt jordbruksändamål. Detta torde dock ej behöfva föranleda,

att lagen genomföres i Dalarne i de afseenden, hvarigenom den med sin

nuvarande affattning äfven kan lända till skada för jordbruket. Lagens

upphäfvande tills vidare påstås derför nu ej vara behöflig annat än för

Norrland.

Vi hafva nu ofvan funnit, hurusom 1891 års riksdagsskrifvelse om

åtgärder för att bereda obemedlade och mindre bemedlade tillfälle att

bilda egna jordbruk hitintills i de nordliga skogsbygderna föranledt den

lösningen, att man planlagt och verksamt genomfört en lagstiftning, hvars

verkliga innebörd är en sträfvan att förvandla hela den jordbrukande befolkningen

derstädes från besutna hemmansegare till obemedlade eller

mindre bemedlade jordtorpare.

Med de direkta åtgärder, som skrifvelsen väl hufvudsakligen åsyftat,

har man deremot och detta af ganska naturliga skäl ännu ej kommit

så långt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande 1V:o 48.

I anledning af jordbrukslägenhetskoiniténs förslag och Kongl. Maj:ts

deraf föranledda framställning, beslöt emellertid 1894 års Riksdag bland

annat att för upprättande af planer och kostnadsförslag till afdikning

och odling af sådana myrtrakter inom de två nordligaste länen, som

lämpa sig till odlingslägenheter, förskjuta ett belopp af högst tjugutusen

kronor.

I anledning häraf har landtbruksingeniören i Norrbottens län uppgjort

förslag till kolonisation af ett kronan tillhörigt område omkring

Koskivare jern vägsstation i Gellivare socken. Efter åtskillig granskning

har förslaget återförvisats till förrättningsmannen för vidtagande af vissa

rättelser. I fråga om grunderna för planen synas vederbörande embetsmyndigheter

hitintills vara eniga om, att lägenheterna, som enligt senaste

bestämmelse skola uppgå till antalet sjuttio, böra, afdikade och försedda

med utfartsvägar, öfverlemnas till kolonisterna med eganderätt. Kolonisterna

skulle vidare erhålla virke från kronans skogar till första uppförande

af byggnader samt få sitt framtida virkesbehof tillgodosedt genom

tilldelandet af ett skogsområde eller medelst utsyning.

Man må nu visserligen önska dessa försök all möjlig framgång.

Men de böra icke få undanskymma den ännu vigtigare angelägenheten

att den redan verkstälda odlingen i bygdelagen vidmagthålles och befrämjas.

Trakterna för denna odling har af gammalt utvalts, der jordbruket

af klimatiska skäl eller ådalarnes kommunikationsmöjligheter

kunde vinna bästa trefnad. Detta århundradenas tysta arbete för bygdernas

brytande kan ej någonsin ersättas genom statsanslag för utdikning

af nya odlingslägenheter å kronans parker uppe emot lappmarksgränserna.

Dessa synpunkter framhöllos äfven skarpt dels af en f. d. landshöfding

i Umeå uti en af honom härom framlagd motion vid hushållningssällskapens

ombuds möte år 1893 och dels i den motion i Andra Kammaren,

hvilken väckt 1892 och upprepad 1894 föranledde en riksdagsskrivelse

om bolagens skogsförvärf. Det blefve ju också ett underligt

förhållande, om kronan, medan hon från sina återstående sämst belägna

skogsdomäner skänker bort uppdikad inegojord jemte skog, skulle vara

alldeles likgiltig för att de stora skogsdonationerna för det gamla jordbrukets

upprätthållande ej komma detta till godo ens för att tillgodose

behofvet af lnisbehofsvirke.

Sträfvandena till förmån för upprätthållandet af eu sjelfständig

jordbruksbefolkning i Norrland och Dalarne få emellertid ej låta saken

bero vid lagstiftningsåtgärder. Det fordras sedan äfven först och sist

Direkta åtgärder

för jordbrukets

befrämjande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

upplysning och undervisning om jordbruket och vilkoren för dess rätta

skötsel deruppe.

Särskild uppmärksamhet kräfver här det förhållandet, att i aflägsna

skogsbygder befolkningen af gammalt vant sig att ligga långt borta i

skogarne och skörda starrhö i stället för att idka ordentligt jordbruk i

närheten af gårdarne. Vid afvittringen har denna vana, som öfvergått

till behof, också i stor utsträckning vunnit lagfästelse genom särskilda

stadganden, hvarigenom nybyggarne bibehållits vid rätt att förfoga öfver

ängslägenheter och myrar å kronomarkerna. Detta sätt att idka jordbruk

har emellertid ingen framtid och leder endast till fattigdom, hvilken i sin

ordning är den bästa jordmånen för bolagsförvärf. Men för att kunna

bryta sådan vana, är upplysning utan tvifvel ej tillfyllest, I synnerhet

för fattigare trakter blir det nog nödvändigt att lemna direkt understöd

för de första kostnader, som föranledas af öfvergången till ett rationelt

jordbruk. Inom jordbruksdepartementet hvila också för närvarande

till behandling framställningar i dylikt syfte från inbyggare i Tärna

socken. Vilkoren för lån ur odlingslånefonden eller anslag från frostförminskningsfonden

äro för betungande och anses jemväl i öfrigt ej lämpade

för ifrågavarande fall.

Men äfven här är allt arbete fåfängt och alla utgifter lätt bortkastade,

så länge sågverksbolagens hemmansförvärf få obehindradt fortgå.

Vill man ej göra något mot denna sociala fara, blir det i stället en förpligtelse

noga undersöka, huruvida ej förhållandena kräfva, att staten alldeles

upphör med att till skogsbygderna i landets nordliga delar lemna

anslag ur odlingslåne- och frostförminskningsfonderna eller annat understöd

för jordbrukets förkofran på hemman, som kanske kort efteråt blifva

bolagsegendom.

Hvad hav Det är nu en tröstlös kulturbild det nittonde århundradet från

början till slutet lemnar oss i afseende å kronans vårdnad om det arf,

land och De.- hon i Norrland och Dalarne mottagit från föregående styrelser.

>a''aTdet ”nyf* Klart är att här brister något i sjelfva ledningen. Det går icke i

jordbruks- längden att i dylika frågor såsom sista ordet expediera medelinnehållet i

departementet? vederbörande myndigheters infordrade utlåtanden, helst dessa ofta med

förkärlek framhålla allenast sakens formella sidor. Från verkliga norrlandsvänner,

som sett sakerna på nära håll, möter man ock städse det

talet, att alla sträfvanden äro hopplösa, derför att man ej kan påräkna

något intresse för dessa lifsfrågor hos landets regering, på hvilken ansvaret

dock ytterst hvilar. Och det synes ej heller kunna bestridas, att det är

dennas sjelfständiga och enhetliga initiativ, som här alltid har fattats.

Det borde dock ligga i regeringens upplysta intresse att upptaga arbetet

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 37

för lösningen af dessa frågor samt lägga en stark och redbar hand vid

detsammas utförande.

Det saknas ej heller omedelbar vädjan i detta afseende. Sålunda

beslöt Vesterbottens läns landsting år 1893 göra en underdånig framställning,

deri landstinget förklarade faran att inom kort länets lappmarker

skulle sakna en sjelfständig jordbrukande befolkning så stor, att landstinget

ansett det såsom en oeftergiflig pligt, »innan all utsigt till räddning

vore slut» utbedja sig Kongl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande.

Samma år ingingo hushållningssällskapens ombud med en ansökan,

att Kongl. Maj:t täcktes efter förelagen statistisk utredning vidtaga

erforderliga åtgärder för ett sjelfständigt jordbruks betryggande i de delar

af landet, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer.

Slutligen aflat år 1894 års Riksdag en skrifvelse med enahanda framställning,

som gjorts af hushållningssällskapens ombud.

Sedan öfver dessa framställningar infordrats yttranden från vederbörande

befallningshafvande, afgaf slutligen äfven skogsstyrelsen i november

1896 utlåtande i ämnet. Detta var, såsom ärendets traditionella behandling

äfven fordrade, uteslutande afgifvet under den olyckliga egostyckningslagens

tecken. Styrelsen yttrade nemligen att, intill dess det visat

sig, i hvad mån egostyckningsförfarandet kommer att inom de norra delarne

af vårt land anlitas för att skilja jordbruksfastigheten från skogsområdena,

ansåg styrelsen några vidare åtgärder icke för närvarande böra

å lagstiftningens väg vidtagas »till förekommande af de svårigheter, som

onekligen följa af ett allt för stort utvidgande af bolagsegendoinen på

landtbrukets bekostnad». Att nu tillämpningarna af egostyckningslagen ej

äro något lyckosamt att gå och vänta på utan tvärt om böra på allt sätt

förekomma^, har förut närmare framhållits.

På våren 1898 utkom slutligen en på Kongl. Maj:ts befallning af

statistiska centralbyrån utarbetad redogörelse för bolags förvärf af jordegendom

inom Norrland och Dalarne under åren 1885 och 1895. Men

sedan dess har något vidare ej alls af hörts från Kongl. Maj:t.

Detta brådskande ärendes långsamma behandling och slutliga aftynande

visar, att man icke, såsom Vesterbottens landsting år 1893 förestälde

sig, har att påräkna Kongl. Maj ds »nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande»

i dessa frågor. Emellertid kan man ju säga, att det möjligen

tillkommit en förhoppning i upprättande af ett nytt departement, spm har

till uppgift att särskildt egna omsorger åt landets modernäring. Åtminstone

framställer sig osökt den frågan, om ej detta departement skall

finna sig särskildt uppfordradt att egna de norrländska jordbruksförhållan
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

dena den allvarliga och i snar handling verksamma uppmärksamhet, som

de i så hög grad förtjena.

Ty om den nuvarande utvecklingen lemnas fria händer att fullfölja

och afsluta sin uppgift, blir frågan dermed icke afförd, utan den kommer

ständigt tillbaka i allt svårare former. Man skall nemligen aldrig glömma,

huru det nittonde århundradet och dess efterföljare misshushållat med

frukterna af föregående tiders förutseende och arbete. Och frågan skall

ständigt sjelf göra sig påmint genom de olika yttringarne af en undertryckt

befolknings stigande missnöje öfver orättvisor och Övergrepp.

Frågan om vidmagthållandet af jordbruksnäringen inom skogsbygderna

i Norrland och Dalarne är med ett ord en inre försvarsfråga af högsta

angelägenhet och betydelse. Och det förtjenar i dessa tider äfven erinras

derom, att det icke heller är alldeles ovigtigt för det yttre försvaret, huru

samfundslifvet rör sig inom den landsdel, der riket har sin enda landgräns.

Hvad nu bör ske är emellertid att omedelbart vidtaga de åtgärder,

som ej tåla uppskof, samt derutöfver göra en framställning om, att Kongl.

Magt täcktes egna sin uppmärksamhet åt, hvad som derefter måste

komma. Det senare är för närvarande af särskild vigt derför, att inom de

norra skogsbygderna jordbruksfrågan i många afseenden står i oskiljaktigt

sammanhang med skogsvårdsfrågan, hvilken senare nu, efter det skogskomitén

afgifvit sitt betänkande, föreligger till Kongl. Maj:ts omedelbara

pröfning.

Jag hemställer alltså vördsamt, att Riksdagen ville:

l:o för sin del antaga:

dels följande

Lag

angående begränsning i vissa fall af rätten att förvärfva fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva

fast egendom å landet inom Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands,

Jemtlands, Gefleborgs eller Kopparbergs län, der ej Konungen för visst

fall dertill lemnat tillstånd.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

«

Hvad sålunda är stadgadt, galle dock ej, när fråga är allenast om

tomt eller upplagsplats, hvilken erfordras för bolagets eller föreningens

verksamhet, eller om vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

-C£ - . 4x4 >u* v i -u{xu3i&i r><o tivh ■ i * SS * a ''i&ljf: f ''be, ifra* ro»

■ ''*■ §• -

För enskild person, hvilken idkar träförädlings- eller trävarurörelse,

med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall hvad

i 1 § är stadgadt om bolag och förening för ekonomisk verksamhet jemväl

ega tillämpning, dock ej i det fall, att fastighet genom arf eller

giftorätt tillfallit sådan näringsidkare.

3 §•

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke, der sådant enligt

denna lag erfordras, vare aftalet ogild!.

Kommer lagfart på grund af aftalet ändock till stånd, och varder

ej inom ett år derefter klander å aftalet anhängiggjordt, vare så ansedt,

som hade förvärfvet skett med Konungens samtycke.

Fråga, huruvida aftal må på grund af denna lag anses ogildt, ege,

förutom sakegare, jemväl allmän åklagare anhängiggöra.

4 §•

Har genom testamente bortgifvits fast egendom till någon, som

enligt denna lag ej må förvärfva densamma, och varder ej före gifvarens

död Konungens samtycke lemnadt, vare testamentet i denna del utan

verkan, der det i laga ordning klandras.

Lemnas testamentet oklandradt och kommer förty lagfart till stånd,

må ändock fråga om testamentets ogiltighet enligt denna lag kunna af

allmän åklagare anhängiggöras inom ett år från det lagfart beviljats.

5 §.

Bank eller annan penningeinrättning, så ock försäkringsanstalt vare

ej underkastad denna lags bestämmelser.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

dels — under förutsättning att ofvanstående lag antages — följande

om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, egostyckning

och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

egostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade

lydelse:

»Från hemman, hvarifrån jordafsöndring får ske, må ock afsöndras

vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet; och galle om sådan afsöndring

i tillämpliga delar hvad härofvan i fråga om jordafsöndring är föreskrifvet.

I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands, Gefleborgs

och Kopparbergs län må vattenfall af större betydelse ej afsöndras med

mindre Konungen dertill gifvit lof; och skall förty väckt fråga om afsöndring

af något inom nämnda län beläget vattenfall af Konungens Befallningshafvande

underställas Konungens pröfning, derest Konungens Befallningshafvande

efter verkstäld utredning finner vattenfallet vara af sagda

beskaffenhet.

Hvad sålunda är stadgadt kommer dock icke att göra någon ändring

uti det, som rörande strömfall å kronohemmans område är särskildt

förordnadt». *

2:o för sin del antaga följande

Lag

angående inskränkning af egostyckningsförfarandets tillämpning.

Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning, egostyckning

och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i afseende å

egostyckning, tills vidare ej skall ega tillämpning inom Norrbottens, Vesterbottens,

Vesternorrlands, Jemtlands och Gefleboi''gs län; dock skola redan

påbörjade egostyckningsförrättningar i enlighet med lagen fullföljas.

3:o för sin del besluta:

att vid afvittringarne ofvan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina

socknar skall den andel af hvardera socknens skogsanslag, som

Lag

Denna lag atår ej i något omedelbart sammanhang med den under punkt l:o föreslagna lagen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

41

öfverstiger nödigt husbehof’, afsättas till en eller dera allmänningar i enlighet

med de bestämmelser, Kongl, Maj:t kan närmare meddela.

4:o i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t täcktes, till fullföljande af afvittringarnes syfte,

egna särskild uppmärksamhet åt angelägenheten att vidmagthålla jordbruket

på de afvittrade hemmanen och i synnerhet dem, som egas af sågverksbolag,

samt i öfrigt taga initiativ till befrämjande af jordbruket

inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.»

Det under punkten 4 i denna motion framstälda yrkande ha-r på

grund af stadgandet i 55 § 3 mom. riksdagsordningen upprepats i en

särskild motion, N:o 143, hvilken, äfvenledes hänskjuten till lagutskottet,

handlagts gemensamt med förenämnda motion.

I sammanhang med dessa motioner har utskottet till behandling

förehaft jemväl en af herr A. WiJclund inom Andra Kammaren väckt

motion, N:o 101, hvari yrkats, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

snarast möjligt framlägga förslag till ändring i lagen om hemmansklyfning,

egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 äfvensom de författningar,

som deraf kunna beröras, i syfte att vid styckning af inegor från

skogsmarken inom de nordliga delarne af vårt land nödig hänsyn tages

till skogsbehof och betesrätt för hvarje egolott, som är ansedd för sjelfständigt

jordbruk.

Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:

»Vid föregående års riksdag väcktes af undertecknad följande motion,

hvilken jag, uppmuntrad af det understöd den erhöll såväl inom lagutskottet

som i Andra Kammaren, nu vågar förnya.

»Genom lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring

torde beträffande egostyckning ytterst, hafva åsyftats dels åtgärders vidtagande

till beredande af eget jordbruk åt mindre bemedlade, dels möjlighet

att kunna afyttra eller förvärfva större eller mindre områden af till

skattehemman hörande skogsmark, dels äfven att bolagen skulle blifva i

tillfälle att från sina hemman afyttra den odlade och odlingsbara jorden

tillika med nödig husbehofsskog, hvarigenom möjlighet skulle öppnas för

afskaffande af det förlamande åbo- och arrendesystemet och i stället uppstå

en sjelfegande jordbrukareklass. De verkningar, som lagen om egostyckning

redan visat sig medföra, äro dock af helt annan beskaffenhet.

Endast till obetydlig del torde den kunna anses fylla det med densamma

ursprungligen afsedda ändamålet. Deremot tyckes dess hufvudsakligaste

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sand. 38 Höft. (N:o 48.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

verkan sträfva i rigtning till främjande af de stora industriegarnes med

de mindre bemedlades stridiga intressen. Att åsyftade resultat understundom

icke uppnås får man väl finna sig uti, men när man märker,

att på något område yttringar af motsatta verkningar med hvad åsyftats

upprepade gånger gifva sig till känna, då tyder ett sådant förhållande på,

att saken krafvel'' den allra största uppmärksamhet.

Hvad den norrländska skogs- och jordbruksfrågan besräffar, har visserligen

Riksdagen vid flera tillfällen sökt komma den sjelfegande jordbrukarebefolkningen

till hjelp, men motsatta yttringar mot de ändamål, som med

de vidtagna åtgärderna åsyftats, hafva gång efter annan framträdt. Så

till exempel medförde inskränkningen af tiden för afverkningsrättens

bestånd från 50 till 20 år endast, att bolagen allmänt började förvärfva

eganderätten till hemmanen, och när Riksdagen icke ansett sig kunna

vara med om någon inskränkning i bolagens rätt att förvärfva och besitta

fast egendom, trodde man sig hafva funnit ett verksamt korrektiv mot

missförhållandena uti den nya egostyckningslagen. Ett af de önskemål,

som dermed skulle vinnas, var, att hemman skulle så styckas, att till

den odlade jorden äfven komme att läggas nödig husbehofsskog, men

emellertid blef detta önskemåls uppnående ingalunda garanteradt af någon

föreskrift i lagen. Man hoppades, att detta förhållande skulle reglera sig

sjelft. Det har dock visat sig, att så icke är fallet. Hvarpå detta beror,

kan ju vara svårt att säga, men måhända kan anledningen sökas uti den

beroende ställning, som den jordbrukande befolkningen lätt kan iråka i

förhållande till ett bolag, som drifver en stor och omfattande verksamhet.

Med begagnande af den brist, som i lagen finnes, och med den fullständiga

aftalsfrihet, den tillåter, börja nu bolagen på att stycka sina

hemman, men dervid ske styckningarna på sådant sätt, att egaren af den

eller de utstyckade delarne af hemmanet ingalunda kan i framtiden på

desamma blifva besuten. Oftast utstyckas endast åkerjorden, hvaremot

rättighet till ängar, skog och bete tillförsäkras genom servitutsaftal, och

beträffande skogen eller rätt till byggnadsvirke — om någon sådan rätt

erhållits — samt vedbrand göras dessa rättigheters tillgodogörande vanligen

beroende af bolagstjenstemännens anvisning eller utstämpling. Uti

egostyckningslagen meddelas visserligen den bestämmelsen, att besvär

eller last må, i den mån sådant är vid laga skifte tillåtet, läggas å en

egolott till förmån för viss annan egolott. Men huruvida- en sådan nyttjanderätt

till husbehofsvirke, byggnadsvirke, vedbrand, ängslägenheter

och bete på ett för köparen af den utstyckade egolotten betryggande sätt

kan genom ett dylikt servitutsaftal tillförsäkras honom, lär vara ganska

osäkert. Det torde i allt fall ej vara lagens mening, och säkerligen skall

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

43

egaren åt'' den sålunda belastade fastigheten fort nog söka göra sig fri

från dylika besvär. Tillfälle till en dylik frigörelse erbjuder sig, om ej

förr, vid utlöpandet af tiden för de särskilda nyttjanderätterna efter

respektive 50 och 20 år. De, som göra ett försök att på dessa vilkor

bebo sådana egolotter och der tro sig kunna blifva besutna, skola snart

nog inse det lönlösa i sina sträfvanden, och den enda fördel, som vinnes

med styckning på detta sätt, blir, att bolaget på ett behagligt sätt kommit

ifrån besväret med åbyggnaders och jordens underhåll.

Ej ens vid de nyförvärf, som af bolagen göras med hjelp af egostyckningslagen,

ställer sig saken bättre, då desamma vanligen tillgå på

sådant sätt, att bolaget först förvärfvar hela hemmanet, hvarefter ^styckning

af inegorna sker på samma sätt som vid styckning af sådana hemman,

hvilka af bolaget egts före lagens tillkomst. Får det emellertida fortfara

på sätt, som nu tillgår, kommer otvifvelaktigt snart nog att uppstå dels

en betänklig rättsosäkerhet genom bristande bestämmelser rörande servitutsa.

ftalen, dels fara för den sjelfegande jordbrukareklassens bestånd och dels

uppstående i stor omfattning af ödehemman.

Om till afhjelpande af här ofvan påpekade missförhållanden stadgandet

af vissa proportioner mellan inegor och skogsmark, som vid egostyckningar

skulle vidtagas, måhända af flera anledningar kunde befinnas

mindre lämpligt, torde en bestämmelserätt i detta afseende kunna och

böra inrymmas åt förrättningsmannen, i detta fall då biträdd och stödd

af gode män. Åt dessas bedömande synes mig ock kunna öfverlemnas,

huruvida för något särskildt fall egolott kunde utstyckas utan husbehofsskog.

»

Att staten med sådan frikostig hand tilldelade jordbruket i Norrland

så stora skogsområden, lär väl endast hafva berott derpå, att det ansetts

nödigt bereda jordbruket ett välbehöfligt stöd i skogen. Det är också

fortfarande allmänt erkändt att, med få undantag, jordbruket i Norrland

ej lönar sig utan stöd och hjelp af skogen. Särskildt gäller detta under

missväxtår, hvilka till följd af klimatiska förhållanden allt för ofta inträffa.

Att saken ställer sig ännu sämre, om ej ens husbehofsskog finnes

att tillgå för jordbruket, ligger i öppen dag.

Genom den lagstiftning, som nu finnes och sådan den i de flesta fall

tillämpas, har dock beredts tillfälle att så öfverföra dessa skogsområden

från jordbruket till sågverksnäringen, att ej ens husbehofsskog finnes qvar

till de utstyckade inegolotterna.

Ett annat förhållande, som icke heller torde få anses alldeles utan

betydelse, är sommarbetet för de kreatur, hvilka på de utstyckade inegolotterna

kunna- vinterfödas. På de flesta ställen inom Norrland finnas nem
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lag utskottets Utlåtande N:o 48.

ligen goda beten i skogarne, men med skogsmarkens öfverförande till

sågverksbolagen minskas, ja, i många fall rent af förloras rätten till bete

för de kreatur, som jordegaren kan vinterföda. Någon gång händer väl

vid egostyckningen, att egaren af den utstyckade inegolotten erhåller

rätt under 20 å 50 år till bränsle och bete — en högst tvifvelaktig förmån,

men ofta sker styckningen utan att något aftal om sådana rättigheter

förekommer. Boskapsskötseln har dock för Norrland så stor betydelse,

att lagstiftningen ej borde tillåta, att ett så värdefullt stöd som

sommarbetet, hvilket på de flesta skogstrakter finnes att tillgå, undandrages

jordbruket genom att skogsmarken öfverföres till sågverksnäringen.

Bevarandet af såväl husbehofsskog som betesrätt för jordbruket i

Norrland synes mig derför vara af så stor vigt, att det bör mana lagstiftaren

att råda bot på de antydda missförhållandena och detta innan

det blir för sent. Det är i sådant afseende som jag vill ifrågasätta sådan

ändring i egostyckningslagen och andra författningar, hvilka deraf kunna

beröras, att vid styckningar af inegor från skogsmarken antingen nödig

husbehofsskog måtte afsåttas i form af särskildt skogsområde eller ock

nyttjanderätt till skog jemte bete, hvilken bör gälla för all framtid, må

lemnas. Uti egostyckningslagen bör inrymmas den föreskrift, att frågan

om rätt till skog och bete bör företagas och afgöras vid förrättningens

början och att, innan dessa frågor blifvit slutligen afgjorda, förrättningen

ej må afslutas. Pröfningsrätt härutinnan synes mig ock böra lemnas åt

förrättningsmannen, i detta fall då biträdd och stödd af gode män».

1 syftet af motionen n:o 142 hafva 31 af Andra Kammarens ledamöter

instämt, hvarjemte 9 andra ledamöter af samma kammare äfven instämt

i motionens syfte, men dock velat hafva uttalat, att de påpekade

stora bristerna i egostyckningslagen syntes dem möjligen hafva större utsigter

att blifva afhjelpta, derest yrkandet under punkten 2 i motionen

allenast på det sätt bifölles, att Riksdagen antingen nu sjelf antoge de för

detta ändamål erforderliga ändringar i lagen eller ock i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhölle om skyndsamt förslag till sådana ändringar, i hvilket

afseende hänvisades till motionen n:o 101. Af dessa 40 ledamöter äro 32

representanter för Norrland och Dalarne.

I motionen n:o 101 hafva 11 af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Då utskottet nu går att afgifva utlåtande i föreliggande ämnen, vill

utskottet till en början erinra om, att desamma förut i skiftande gestalt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4H.

45

vid flere tillfällen varit föremål för Riksdagens behandling. Frågan om

vidmagthållande af jordbruksnäringen är af så djupt ingripande ekonomisk

och social innebörd, att densamma mer eller mindre beröres af eller sjelf

utöfvar inflytande på ett flertal andra ekonomiska och sociala spörsmål.

Särskildt är sålunda på grund af det ‘nära samband, hvari jordbruk och

skogsbruk å vissa orter stå till hvarandra, alla lagstiftningsåtgärder i syfte

af skogens bevarande och vård i någon mån af betydelse äfven för jordbrukets

bestånd och utveckling derstädes. Att fullständigt redogöra för

de tillfällen, då Riksdagen haft under pröfning förslag, hvilka helt eller

delvis gått i samma rigtning som de af motionärerna nu ifrågasatta åtgärder,

skulle med hänsyn bärtill föra utskottet för långt, och utskottet

vill inskränka sig till att i största korthet lemna en öfverblick af de under

senare årens riksdagar behandlade ärenden, hvilka mera direkt och omedelbart

stå i samband med hvad i förevarande motioner anförts och yrkats.

I sådant afseende torde till en början förtjena nämnas, på sätt äfven herr

Lindhagen omförmäler, huru som 1894 års Riksdag i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhöll, att Kongl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen framlägga

uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag eges i de delar af

vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer,

äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom

och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning, samt

att Kong]. Maj:t ville, för såvidt de inhemtade uppgifterna sådant föranledde,

för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande

jordbrukarebefolkning i samma trakter kunde anses af förhållandena

påkallade. Vid 1898 års Riksdag väcktes motion angående skrifvelse till

Kongl. Maj:t med begäran om förslag till lagbestämmelser, hvarigenom sågverksbolag

i Norrland måtte blifva ålagdt att, på sätt om kronohemman

vore stadgadt, så till byggnad som egornas häfd uppehålla bolagen tillhörande

jordbruksfastigheter. Motionen afstyrktes emellertid af lagutskotet

och afslogs i båda kamrarne. Vid samma riksdag frainstäldes af enskild

motionär förslag om skrifvelse till Kongl. Magt med anhållan, att Kongl.

Maj:t, i samband med ofvan omförmälda utredning, särskildt ville taga i

öfvervägande, huruvida icke inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf

af fast egendom på vår landsbygd funnes erforderlig. Lagutskottet afstyrkte

förslaget och Första Kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot

Andra Kammaren biträdde motionärens förslag. I anledning af samme

motionärs framställning hafva derefter såväl 1899 som 1900 årens lagutskott

tillstyrkt Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga

under öfvervägande, huruvida icke till tryggande af vårt lands sunda utveckling

och vårt oberoende af främmande inflytande inskränkning uti

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbygd funnes erforderlig,

och, derest Kongl. Maj:t pröfvade så vara fallet, låta utarbeta

och förelägga Riksdagen förslag härför. Denna hemställan har vid båda

Riksdagarne bifallits af Andra Kammaren, men på grund af Första Kammarens

motstånd har frågan förfaltit. Till något kamrarnes sammanstämmande

beslut ledde ej heller en af herr Wiklund vid nästlidet års Riksdag

afgifven motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring i

lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896,

i syfte att vid egostyckning nödig hänsyn måtte komma att tagas till skogsbehof

för hvarje egolott, som skulle brukas såsom sjelfständigt hemman.

Det enda positiva resultatet af hvad hittills i dessa frågor förekommit

hos Riksdagen föreligger alltså i 1894 års Riksdags omförmälda skrifvelse

till Konungen. Den häri begärda utredningen finnes, som bekant, så tillvida

verkstäld, som på Kongl. Maj:ts förordnande statistiska centralbyrån

utarbetat redogörelse för bolags förvärf af jordegendom i Norrland och

Dalarne under åren 1885—1895. Efter denna tid finnes ingen officiel

redogörelse i äinnet. Som emellertid för bedömande af frågan, i hvad

mån bolagens fastighetsförvärf i dessa landsdelar innebär fara för jordbrukets

och den sjelfegandeyjordbrukande befolkningens bestånd och utveckling,

det synts utskottet vara af vigt att erhålla kännedom om den

omfattning, i hvilken dylikt förvärf sedermera intill den sista tiden fortgått,

har utskottet för sådant ändamål låtit med ledning af de hos Svea

hofrätt förvarade, renoverade exemplaren af underrätternas lagfartsprotokoll

anskaffa uppgift om taxeringsvärdet å, eller, då sådant ej funnits, köpeskillingen

för de fastigheter i Dalarne och de norrländska länen, hvarå

lagfart beviljats sågverksaktiebolag under tiden från och med år 1896 till

och med förra hälften af nästlidet år. Dessa uppgifter innehålla visserligen

icke någon exakt upplysning om tillväxten under nämnda tid af

sågverksaktiebolagens jordegendom, i det att sålunda t. ex. under tiden

inköpta fastigheter, å hvilka lagfart icke blifvit före tidens utgång sökt, ej

finnas omförmälda i desamma, medan å andra sidan något undantag icke

gjorts för fastigheter, som sågverksaktiebolag inköpt från andra sådana

bolag, och ej heller de fastigheter, som sågverksaktiebolag under tiden till

andra bolag eller enskilda personer försålt, blifvit från summan af sågverksbolagens

egendom undantagna, men uppgifterna hafva synts utskottet

i allt fall kunna lemna en i hufvudsak vigtig bild af utvecklingens fortgång

och alltså tjena till ledning för omdömet i frågan.

För beredande af ökad öfverskådlighet upptager utskottet, till jemförelse

med de på sådant sätt erhållna siffrorna, från ofvannärnnda redo—

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

görelse hemtade uppgifter rörande taxeringsvärdet å aktiebolagens jordegendom

åren 1885 och 1895:

Det sålunda funna värdet å ifrågavarande jordegendom i nedannämnda

län utgjorde följande belopp i kronor:

• f , 1 ,

1885

1895

1900

* h

Kopparbergs

län . .

2,115,200

8,142,500

11,679,823

Gefleborgs

>

3,571,100

9,498,300

12,672,023

Vesternorrlands

> . .

6,408,750

12,847,800

17,082,965

Jemtlands

»

1,885,100

6,671,750

8,628,670

Vesterbottens

» . .

1,101,650

5,894,580

8,727,500

Norrbottens

>

3,167,700

3,953,300

4,536,988

; '' ‘ . * •

Summa

18,249,500

47,008,230

63,327,909

Den behandling utskottet underkastat föreliggande fråga har skett under

djup känsla af dess stora betydelse för vårt land. Utskottet ansluter sig

nemligen till motionärernas uppfattning derom, att det för vårt lands sunda

och lyckliga utveckling i ekonomiskt och socialt afseende är af synnerlig

vigt, såväl att jordbruket, modernäringen för de södra och mellersta delarne

af landet, måtte äfven i de nordligare delarne, långt ifrån att undanträngas,

eg a bestånd och vinna förkofran, så långt naturliga förutsättningar finnas

för detsamma, som ock att eganderättsförhållandena beträffande jordbruksfastighet

måtte komma att i Dalarne och Norrland gestalta sig så, att

jordbruket och dermed följande boskapsskötsel kan skänka näring och bergning

åt en talrik klass af sjelfständige jordegare.

Derest omständigheter träda i dagen, som innebära en fara för den

utveckling utskottet sålunda anser önskvärd, torde ett sådant förhållande

vara väl förtjent af Riksdagens uppmärksamhet och böra leda till åtgärder

egnade att återföra berörda utveckling i rätt rigtning. Herr Lindhagen har

i mjmket mörka färger skildrat de missförhållanden, som redan skulle inträdt

och de än värre vådor, som för framtiden syntes hota i anledning

af bolags, i synnerhet sågverksaktiebolags, förvärf af jordegendom i förenärnnda

delar af vårt land, och, ehuru utskottet icke kan i alla delar instämma

i hans framställning, finner utskottet likväl i likhet med honom,

att förhållandena i berörda hänseende från flere synpunkter gifva anledning

till uppmärksamhet och kanske oro.

Oförnekligt synes det sålunda utskottet, att sågverksbolagens allt mer

öfverhandtagande fastighetsförvärf kunna medföra olägenheter af såväl ekonomisk

som social natur.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Det intresse, som förknippas vid egande af en fastighet, är helt naturligt

för sågverksbolaget ett annat än för den enskilde jordegaren. Medan

den senare i de flesta fall, äfven der fastighetens skogstillgångar lemna

möjlighet till afsalu, icke eger kapital eller insigter tillräckligt för skogsdrift

i större skala för egen räkning, utan af den odlade marken söker sin

stadigaste och bästa inkomst samt på densamma nedlägger omtanke och arbete,

förvaltas deremot bolagens fastigheter oftast helt och hållet eller väsentligen

med hänsyn till skogsdriftens behof och fördelar. Jordbruket blir

för sågverksbolaget en bisak och öfverlåtes i regel på arrendatorer eller

s. k. landbönder, hvilka vanligen ega hvarken intresse eller möjlighet att

skänka jorden samma omvårdnad som en sjelfegande jordbrukarebefolkning

bereder densamma. Med fastigheters öfvergång i sågverksbolagens eg o

följer derför ej sällan jordbrukets förfall. Till och med i de fall, då jordbruket

på bolagsfastigheter skötes väl, verkar bolagsväldet dock så till vida

hämmande å jordbruksnäringen, som något utbredande af odlingen till förut

oodlad mark, något brytande af ny bygd i hufvudsak icke kan antagas

komma till stånd å fastigheter, som egas af sågverksbolag.

Från social synpunkt skulle det i utskottets tanke vara en olycka,

om den utveckling jemväl i vårt lands nordliga skogsbygder af en sjelfständig

jordegande befolkning, hvilken sedan århundraden tillbaka långsamt

men säkert fortgått, skulle afbrytas eller omintetgöras. Tydligt är

emellertid, att bolagens omfattande jordförvärf måste i viss mån verka i

sådan rigtning. På de egendomar, öfver hvilka bolagen utsträcka sitt

välde, försvinner hemmansegareståndet, och de forna jordegarne samt deras

efterkommande blifva daglönare eller arrendatorer hos bolagen.

En annan fara af ännu större social innebörd ser utskottet i det förhållandet,

att under den opersonliga formen af aktiebolags jordförvärf

eganderätten till svensk jord obehindradt kan i huru stor utsträckning

som helst, åtminstone medelbart, öfvergå i utländska händer.

En närings utveckling till storindustri, på sätt under de senare årtiondena

skett med trävarurörelsen i vårt lands nordligare delar, krafvel’

såsom förutsättning en kapitaltillgång, hvilken i vårt land svårligen kan

åvägabringas, utan att utländskt kapital i någon mån anlitas. Att dylik

medverkan står att ernå, må från vissa synpunkter vara lyckligt, men

denna medverkan innebär dock på samma gång synnerlig våda, särskild!

då den åker i sådan form, att utländska kapitalister blifva innehafvare af

aktier i svenska fastighetsegande bolag och sålunda faktiskt egare af svensk

jord. För de utländska aktieegarne blir nemligen sjelfkärt det ekonomiska

intresset det hufvudsakligen afgörande; den hänsyn dertill, att vårt

lands naturliga rikedomar må komma att förvaltas på ett för landet i dess

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

49

helhet nyttigt och för framtiden betryggande sätt, hvilken hänsyn eu svensk

aktieegare dock icke gerna sätter alldeles a sido, är för utländingen mera

främmande, och det medelbara inflytande han såsom egare af eller delegare i

svensk jord sättes i tillfälle att utöfva å afgörandet af vårt lands kommunala

och politiska angelägenheter kan icke gerna lända till landets bästa.

Som bekant, är genom en kongl. kungörelse den 3 oktober 1829 föreskrifvet,

att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarrätt,

icke är berättigad att i riket förvärfva och besitta fast egendom utan att

han dertill undfått Kongl. Maj:ts tillstånd. Att intet sådant hinder finnes

stadgadt beträffande det medelbara, fastighetsförvärf, som sker derigenom,

att utländingar blifva innehafvare af aktier i fastighetsegande aktiebolag,

lärer desto mera böra anses vara en inkonseqvens, som frågan här i hufvudsak

gäller det utländska storkapitalet. Dettas kosmopolitiska karakter och

utomordentligt inflytelserika ställning gör det för vår nationella sjelfbestämningsrätt

synnerligen äfventyrlig^ om detsamma på sådant sätt intresseras

i fastighetsförvärf inom vårt land. I hvilken omfattning utländingar

redan nu innehafva aktier i svenska fastighetsegande bolag,

är icke utskottet närmare bekant. Allmänt kändt är emellertid, att aktierna

i vissa stora bolag äro, om icke helt och hållet, dock till väsentlig

del i utländska händer. Faran för eu utveckling i ofvan angifven rigtning

förefinnes i allt fall städse och torde vara af den art, att den icke

får lemnas obeaktad af de lagstiftande myndigheterna.

Då det alltså icke låter sig förneka, att missförhållanden föreligga,

vänder sig tanken helt naturligt till att söka efter botemedel mot desamma.

Motionärerna hafva i detta afseende framlagt flera förslag. Sålunda

har herr Lindhagen hufvudsakligen ifrågasatt dels förbud mot skogsspekulanters

förvärf af fastigheter i Dalarne och Norrland, dels upphäfvande

tills vidare af tillämpligheten för dessa landsdelar af gällande bestämmelser

angående egostyckning samt dels uttrycklig föreskrift derom,

att skogsallmänningar skola afsätta^ i de orter, der afvittring ännu pågår.

Herr Wiklund, som äfvenledes i nuvarande stadganden angående egostyckningsförfarandet

ser en af anledningarne till den sjelfegande jordbrukareklassens

aftagande i förberörda delar af landet, har hemstält om viss förändring

af dessa bestämmelser.

Bland nämnda förslag fäster sig intresset i första rummet vid herr

Lindhagens framställning derom, att, bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet äfvensom i regel enskild person, hvilken idkar träförädlingseller

trävarurörelse, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker,

ej må ega rätt att förvärfva fast egendom å landet inom

Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands, Gefleborgs eller

Bill. till Likså, Prof. IDOL 7 Sami. 38 Höft. (N:o 48.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Kopparbergs län, annat än der Konungen för visst fall lemnat tillstånd

eller eljest i några särskildt angifva undantagsfall.

Enligt hvad motionären anfört, borde förbudet att förvärfva skogshemman

i Norrland och Dalarne egentligen gälla bolag och enskilda, hvilka

drefve träförädlings- och annan trävarurörelse såsom sjelfständig näring

och sålunda hade skyldighet att föra handelsböcker. Emellertid måste

erdigt motionärens framställning derutöfver tillses, att dylika näringsidkare

ej erhölle tillfälle att i stället genom mellanhänder åtkomma fastigheter

med varaktig förfoganderätt öfver desamma. Detta kunde nemligen ske

genom bildandet af särskilda bolag eller föreningar, hvilka såsom förlagsgifvare

inköpte fastigheter för att sedan allenast afyttra skogsafkastningen

till sågverken. Dylika sammanslutningar inåste således inbegripas under

förbudet. Under sådana förhållanden blefve det enklast att låta lagen

gälla bolag och föreningar i allmänhet samt derutöfver de enskilda personer,

som idkade näring, hvarom ofvan sagts; hvarvid dock undantag

i sjelfva lagen borde göras för den egentliga förädlingsindustriens behof

af tomter in. m. samt derjemte åt Konungen förbehållas rätt att gifva

dispens för alla skäliga fall.

Det är en synnerligen genomgripande förändring i en vigtig del af

vår civillagstiftning, som motionären sålunda föreslår, en förändring, hvilken

utskottet anser stå i bestämd strid med vår lagstiftnings principer

och gällande rättsuppfattning. Den grundåskådning, hvarpå den svenska

lagstiftningen i förevarande ämne är byggd, lärer nemligen fortfarande vara

den i kongl. kungörelsen den 6 april 1810 uttalade, att »hvarje svensk

man, till hvilken klass af medborgare han räknas må, är berättigad att

förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Svea rike, å land och

i stad, af hvad natur som helst», och de få fall, i hvilka inskränkningar

stadgats i rätten att förvärfva och besitta sådan egendom, utgöra allenast

undantagsbestämmelser, till innebörd och betydelse helt olika med de af

motionären nu ifrågastälda. Motionären har beträffande de afvittrade hemmanen,

hvilka med hans framställning främst afses, sökt en särskild rättsgrund

till de föreslagna åtgärderna i det ändamål, som skolat vara med

afvittringarne åsyftadt. Som bekant, hafva afvittringarne i hufvudsak

inneburit ett afskiljande från kronans marker af egor, som ansetts böra

tilldelas enskilda jordegare eller åbor; och har i afvittringsförfattningarne

såsom motiv för afvittringarne åberopats vigten af, att anstalter måtte

vidtagas för befrämjande af odlingen och befolkningens utveckling i rikets

norra delar, der stora ödemarker ännu läge utan nytta. Hvad man med

afvittringarne velat vinna har alltså varit odlingens utbredande samt befolkningens

tillväxt. Otvifvelaktigt torde ock vara, att man, såsom nio
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 48.

51

tionären framhållit, i jordbruksnäringens utveckling sett det egentliga

medlet för ernående af dessa önskningsmål. Sådant lärer framgå redan

deraf, att de flesta afvittringsförfattningarne leda sitt ursprung från tider,

då skogen hade föga värde och de öfriga hjelpkällor, som förefinnas i vårt

lands nordliga delar, ännu icke voro kända eller åtminstone icke behörigen

uppskattade samt jordbruket och dermed följande boskapsskötsel alltså

sannolikt ansågs vara den enda näring, på hvilken nämnda landsdelars

framtid kunde byggas. Senare tiders erfarenhet har emellertid härom

burit annat vittnesbörd och i dessa karga trakter uppenbarat naturliga

rikedomar af utomordentlig betydelse för hela vårt land. Det torde med

hänsyn härtill kunna antagas, att uppmuntran jemväl till sådana näringsgrenar,

som afse tillgodogörande af dessa rikedomar, må anses ingå under

syftet af odlingens utbredande och befolkningens tillväxt. På det hela

taget synes detta syfte, derest man jemför förhållandena nu och förhållandena

vid tiden för afvittringarnes början, vara ganska väl vunnet, äfven

om man frånser den opåräknade utveckling, som alstrats genom den

å de afvittrade skogarne uppkomna trävarurörelsen. Härmed må nu vara

huru som helst, det uttalande, som i samband med förordnande om afvittringar

gjorts angående ändamålet med desamma, innefattar i allt fall

icke något vilkor, som bundits vid den genom afvittringarne erhållna enskilda

jordeganderätten, utan egaren af afvittrad mark har, då särskildt

förbehåll icke annorledes gjorts, till densamma eu lika ovilkorlig och oinskränkt

eganderätt, som förefinnes i fråga om annan fastighet. Någon särskild

befogenhet för staten att i fråga om afvittrade hemman vidtaga åtgärder,

hvilka skulle sakna berättigande med hänsyn till andra hemman,

kan sålunda enligt utskottets uppfattning icke med skäl göras gällande.

Utskottet vill emellertid icke påstå, att hvad sålunda anmärkts mot

herr Lindhagens förevarande förslag i och för sig är af beskaffenhet att

ovilkorligen böra föranleda till förkastande af detsamma eller något liknande.

Svåra missförhållanden kunna kräfva starka botemedel, hvilka icke

fullt passa in under vanliga regler. Men helt naturligt finner utskottet,

att medel af sådan art icke böra tillgripas, med mindre det klart och tydligt

visas, ej mindre att åberopade missförhållanden verkligen äro af den

beskaffenhet, att en dylik åtgärd kan finnas berättigad, än äfven att dessa

medel med säkerhet kunna leda till det åsyftade målet.

Af synnerlig betydelse är det härvid att jemväl tillse, att den nytta,

som förväntas på ett håll, icke uppväges af skada på ett annat, att sålunda

det uppsving, jordbruket i Norrland och Dalarne möjligen lcomme att erhålla

under skyddet utaf den af herr Lindhagen ifrågasatta lagstiftning,

icke komme att vinnas på bekostnad af andra vigtiga och berättigade in
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

tressen. Hvad då egentligen kommer i betraktande är intresset af, att

skogarne i samma nordliga delar af vårt land må komma att bevaras och

tillgodogöras på det för nutid och framtid mest fördelaktiga sätt; och gäller

fragan alltså, huruvida detta intresse kräfver eller tillåter framtvingandet

af någon förändring i den hittills pågående utveckling, enligt hvilken

de under enskild eganderätt varande skogarne i allt större omfattning

blifva bolagsegendorn.

Utskottet kan da för sin del icke annat än finna den uppfattningen

fortfarande ovederlagd, att skogens sammanförande till stora komplexer,

som besittas af kapitalstarka egare, är förmånligt för dess bevarande och

råtta vard samt ekonomiska tillgodogörande. Äll industri sträfvar i våra

dagar att koncentrera sig till storindustri och kan i regel endast i denna

gestalt gorå sig gällande på verldsmannaden. Otvifvelaktigt torde vara,

att enskilda jordegare aldrig kunnat drifva upp vårt lands trävaruindustri

till den höjd, dit densamma lyftats genom kapitalstarka bolag.

Det synes nu visserligen kunna sägas, att trävarurörelsens nödiga koncentration

icke skulle uteslutas derigenom, att sågverksegarne icke vore egare

till skogsmarkerna, utan hänvisade till att på andras marker köpa det virke

de behöfva. Huruvida eu sådan beroende ställning är förenlig med sågverksrörelsens

bestånd och utveckling, utgör ett spörsmål, som för den

icke sakkunnige är svårt att med visshet afgöra. Sannolikt förefaller

emellertid, såsom ock uppfattningen lär vara inom sakkunniga kretsar, att

för trävarurörelses bedrifvande i stor skala innehafvet af egen skogsmark

utgör eu . vigtig förutsättning, särskildt med hänsyn till möjligheten att

i de kritiska perioder, som på grund af vexlingarne å verldsmarknaden

städse återkomma med kortare eller längre mellanrum, hålla rörelsen uppe

utan alltför stora förluster. Derest ett sådant förbud mot förvärf af jord

som det af herr Lindhagen'' föreslagna tidigare funnits, hade sålunda säkerligen

trävaruindustrien aldrig nått något större uppsving. Nu ifrågasättes

visserligen ej heller af motionären annat, än att sågverksegarne skulle

få behålla den jord de redan förvärfvat, fastän något ytterligare förvärf

icke skulle vara medgifvet. Emellertid lära meningarne vara ganska

delade derom, huruvida icke äfven en sådan begränsning skulle inverka

menligt på förevarande vigtiga närings fortbestånd och förkofran, eu

möjlig påföljd, hvilken synes utskottet vara egnad att åtminstone väsentligt.

förringa de ekonomiska fördelare af den reform, motionären förordat.

Från synpunkten af skogarnes bevarande för framtiden lärer den ifrågastälda

lagändringen, derest den ej åtföljes af erforderliga bestämmelser

angående hushållningen med skogen, vara snarare farlig än betryggande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Äfven mot sågverksbolagen hafva rigtats anklagelser för skogssköfling, men

det synes utskottet ligga i sakens natur, att det egna intresset för dem i

regel skall utgöra en hämsko, som förhindrar dem att genom skogens alltför

starka anlitande och försummelse att sörja för återväxt rubba den enda

säkra grundvalen för deras eget framtida bestånd- Annorlunda förhåller

det sig med de skogar, som tillhöra enskilda jordägare. Sjelfva urståndsätta

att täfla med sågverksbolagen i fråga om skogsdrift, måste desse i de

flesta fall för att ur sina skogar erhålla skälig vinst till bolagen upplåta

afverkningsrätt å desamma. I dessa fall ligger för sågverksegarne frestelsen

mycket närmare till hands att utan hänsyn till skogens bevarande ur

densamma taga allt hvad kontrakt och lag tillåta.

Frågan om skogarnes fortbestånd, hvilken för alla skogbärande trakter

i vårt land är af stor vigt, har särskild betydelse, då det gäller skogarne

i öfre Norrland. Utom det ekonomiska värde, dessa i öfrig! ega,

spela de nemligen för landets klimat och växtlighetsförhållanden en synnerligen

vigtig roll, och deras försvinnande skulle medföra svåra rubbningar

i dessa hänseenden. Denna synpunkt, hvilken förefaller utskottet

mycket afsevärd, utgör en ytterligare anledning, hvarför utskottet tvekar

att biträda ett förslag, hvarigenom skogarnes bestånd äfventyras i högre

man än nu är fallet.

Härtill kommer, att den ifrågasatta lagstiftningen synes utskottet äfven

i det afseende! bristfällig, att det mål, man genom densamma ville nå,

sannolikt icke skulle på denna väg stå att vinna. Till en början torde

lagens efterlefnad svårligen kunna framtvingas. Många möjligheter att

kringgå densamma äro tänkbara, och med hänsyn till de vigtiga enskilda

intressen, som genom lagen sattes på spel, lärer man ega anledning antaga,

att desamma komme att i stor utsträckning anlitas. Dessutom är det utskottets

öfvertygelse, att man skulle göra det norrländska jordbruket en

dålig tjenst genom att lägga hinder i vägen för Norrlands utveckling till ett

industriland. Det synes utskottet, som om jordbrukets förkofran tvärtom

skulle stå i nära samband dermed, att en blomstrande industri beredde

ökade utsigter till en lätt och fördelaktig afsättning af jordbrukets produkter.

1 den mån jordbruket sålunda blefve mera lönande, komme det

säkerligen att vinna nya krafter, att sprida sig och tillväxa.

I tillämpningen skulle för öfrigt en sådan lagstiftning som den föreslagna

sannolikt ofta framkalla ganska beklagliga påföljder. Såsom vid

behandlingen af frågan förut mer än en gång från skilda håll påpekats,

skulle ett förbud för sågverksegarne att köpa jord mången gång faktiskt

komma att verka såsom ett förbud för den enskilde jordegaren att sälja, i

det att de spekulanter, som bäst äro i stånd att bjuda en nöjaktig köpe
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

skilling, vore utestängda från täflan; och redan det att af sådan grund behöfva

nöja sig med en lägre köpesumma, än eljest skulle stå att erhålla,

innebure för den enskilde jordegaren en svår olägenhet. Ännu egendomligare

framträder förhållandet, om man tänker sig t. ex., att egaren af en

för trävaruindustri afsedd och använd fastighet kom me i konkurs. Att då

finna köpare till fastigheten skulle uppenbarligen blifva hardt när omöjligt,

enär öfriga sågbruksidkare vore utestängda från rätten att uppträda

såsom spekulanter och andra personer väl icke i regel skulle kunna med

fördel köpa, åtminstone icke under annan förutsättning, än att de derefter

sjelfva öfverginge till att drifva sågverksrörelse, för hvilket fall ju också

lagens syfte blefve förfeladt.

Utskottet kan sålunda icke tillstyrka Riksdagen att bifalla det af herr

Lindhagen framlagda lagförslag i förevarande ämne. Endast för det fall,

att genom en allsidig och genomgående undersökning af frågan ådagalägges,

att inga andra botemedel finnas för de missförhållanden, man önskar

aflägsna, och möjligen äfven de antydda betänkligheterna till någon del

undanrödja^, synes det skäligen kunna förordas att antaga en mot rättsuppfattningen

så stridande och med så svåra olägenheter förbunden lagstiftning.

I fråga om eu ringa del af det område, som faller inom ramen af

motionärens förenämnda framställning, synes emellertid befogenheten af

begränsning i rätten att förvärfva fastighet vara så otvifvelaktig, att Riksdagen

redan nu bör uttala sig till förmån för dylik begränsning. Såsom

ofvan antydts, hafva både 1899 och 1900 årens lagutskott förordat åtgärd

i syfte, att utländingars rätt att blifva delegare i fastighetsegande aktiebolag

må upphöra eller inskränkas, och innevarande års lagutskott ansluter sig i

allo till den af de föregående årens lagutskott uttalade .uppfattning såväl

om önskvärdheten häraf som ock i hufvudsak rörande det medel, hvarigenom

berörda syftemål lämpligast torde stå att vinna. Enligt 4 § af

lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 skola, som bekant, aktier ställas

till viss man, der ej Konungen för visst fall medgifver, att aktiebrefven ma

ställas till innehafvaren. I de flesta händelser synes följaktligen tillräcklig

garanti mot utländings förvärf på sådant sätt af medelbar eganderätt

till svensk jord ligga deri, att öfverlåtelse utan Kong!. Maj:ts tillstånd till

utländing af aktie i fastighetsegande aktiebolag förklarades ogiltig. Beträffande

de bolag, hvilkas aktier äro stälda till innehafvaren, torde åter

förbud mot förvärf af fastighet, intill dess de ändrat sin bolagsordning

derhän, att aktierna ställas å viss man, förtjena att tagas under öfvervägande.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

55

Hvad angår de öfriga missförhållanden, hvilka ofvan framhållits såsom

utgörande följder af sågverksindustriens tilltagande jordf örvärf i de nordliga

delarne af vårt land, hyser utskottet den förhoppningen, att mildare

åtgärder skola visa sig vara tillräckliga att motverka desamma.

I sådant afseende torde förtjena framhållas den inverkan till jordbrukets

förkofran, som sannolikt kan vara att förvänta genom ett tillfredsställande

ordnande af skogslagstiftningen, en fråga, som för närvarande

på grund af skogskomiténs år 1899 afgifna förslag är under Kongl. Maj:ts

pröfning. Spörsmålet om skogshushållningens ändamålsenliga anordning

— deri inbegripet frågan om ökande af kronoparkerna och allmänningars

bildande — står så nära spörsmålet om utvecklingen af jordbruket i skogsbygderna,

att de lämpligen lösas i samband.

Ett stöd för jordbruket torde äfven stå att vinna genom förändringar

i skiftesstadgan, syftande till att framkalla bildandet af skogsallmänningar,

i hvilket, hänseende lärer kunna ifrågasättas dels inskränkning i skiftesvitsord

å gemensam utskog, dels möjligen ock vitsord att i vissa fall påyrka

sammanslagning af skiftad skogsmark.

Herr Lindhagen har i sin föreliggande motion sjelf framhållit, hurusom

sträfvandena till förmån för upprätthållandet af en sjelfständig jordbruksbefolkning

ej få låta saken bero vid lagstiftningsåtgärder, utan det

först och sist fordras upplysning och undervisning om jordbruket och

vilkoren för dess rätta skötsel. Allt hvad i denna rigtning kan åstadkommas

är för visso synnerligen önskvärdt. Äfven åtgärder sådana som

billiga odlingslån, jordbrukspremier och anslag till myrmarkernas utdikning

torde kunna antagas vara af ganska, stort värde för ifrågavarande syftemål,

liksom ock sannolikt vid en noggrann undersökning af hit hörande

ämnen andra utvägar skola stå att finna till befrämjande af detsamma.

I punkten 4:o af motionen n:o 142 samt motionen n:o 143, särskilt

om dessa förslag sammanställas med syftet af ofvan omförmälda,

under punkten 1 framlagda lagförslag, synes herr Lindhagen hafva begärt

en sådan allmän undersökning, en hemställan, hvilken utskottet vill i hufvudsak

biträda. Utskottet har emellertid ansett anledning saknas att inskränka

den ifrågasatta undersökningen till de afvittrade hemmanen, och

äfvenledes har utskottet funnit ändamålet af undersökningen tydligare

framgå, om densamma icke, på sätt motionären föreslagit, sammanställes

med det måhända icke fullt otvifvelaktiga syftet för afvittringarne.

Beträffande det under punkten l:o i motionen n:o 142 äfvenledes

framlagda förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 27 juni

189G om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, har motionären

icke ifrågasatt bifall till detsamma under annan förutsättning, än

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

att förslaget till lag angående begränsning i vissa fall af rätten att‘förvärfva

fast egendom blefve af Riksdagen antaget, och torde alltså, efter

hvad ofvan anförts, något särskilt yttrande öfver förstberörda lagförslag

icke från utskottets sida erfordras.

Genom det yrkande, som framstälts under andra punkten af motionen

n:o 142, och hvad till stöd för detsamma anförts har herr Lindhagen berört

spörsmålet om det nuvarande egostyckningsförfarandets inverkan på

fortbeståndet och utvecklingen i de norrländska skogsbygderna af en sjelfständig

jordbrukande befolkning. Detta spörsmål, hvilket för nu föreliggande

motioners syfte är synnerligen beaktansvärdt, har jemväl upptagits

af herr Wiklund i den af honom framlagda motionen.

Bekant är, hurusom, då gällande författning angående hemmansklyfning,

egostyckning och jordafsöndring tillkom, man vid densamma fäste

den förhoppningen, att egostyckningen skulle erhålla en särskild betydelse

för de norrländska skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjöde

att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk lämpliga

arealen jemte ett mindre skogsområde å ena och den hufvudsakliga

skogsmarken å andra sidan. Härigenom skulle hemmansegaren efter skogens

försäljning kunna qvarsitta med eganderätt å jorden, medan han

deremot förut alltför ofta förvandlats till arrendator eller torpare under

skogsegaren och den sjelfständiga jordbrukande befolkningen i många

skogssocknar sålunda allt mer förminskats.

Den förhoppning, man alltså knutit vid förevarande lag, synes emellertid

icke förverkligas, och lärer detta förhållande anses ega sin hufvudsakliga,

förklaring deri, att man vid egostyckningar i allmänhet icke, såsom

vid tillkomsten af lagen förutsattes, låtit den till jordbruk afsedda

marken åtföljas af nödig skog eller motsvarande skogsrättigheter. I dessa

nordliga bygder, der åkerbrukets afkastning i de flesta fall af naturliga

skäl icke kan uppdrifvas till någon synnerlig höjd och klimatets omildhet

innebär fara för skördens omintetgörande, lärer i många fall sjelfständigt

jordbruk icke kunna på längden ega bestånd, med mindre detsamma

har något stöd af skogen. En utryckning af den odlade marken

utan tillägg af rätt till skog kan derför stundom leda till jordbrukets

förfall eller undergång.

Herr Lindhagen har häri funnit anledning föreslå, att egostyckningsförfarandet

skulle tills vidare helt och hållet sättas ur tillämpning inom de

norrländska länen, hvaremot herr Wiklund ansett uti förenämnda lag äfvensom

de författningar, som deraf kunna beröras, allenast böra vidtagas sådan

förändring, att vid styckning af inegor från skogsmarken inom de nordliga

delarne af vårt land nödig hänsyn måtte komma att tagas till skogs
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 57

behof och betesrätt för hvarje egolott, soin är afsedd för sjelfständigt

jordbruk.

Utskottet hyser för sin del den uppfattningen, att bestämmelserna

angående egostyckningsförfarandet hvila på vigtig grund, om än någon

jemkning af desamma med ledning af den erfarenhet, som vunnits under

lagens tillämpning, torde vara behöflig. Att för vissa delar af vårt land

tills vidare upphäfva dessa stadganden kan utskottet derför icke tillstyrka,

så mycket mindre som härigenom möjligheten att vinna egostyckning inom

dessa landsdelar skulle omintetgöras äfven för sådana fall, då egostyckningsförfarandet

skulle innebära otvifvelaktiga fördelar.

Deremot anser utskottet, i anslutning till den uppfattning, hvaråt

redan nästlidet års lagutskott gaf uttryck, en lagändring i det syfte, som

innehålles i herr Wiklunds föreliggande motion, hafva goda skäl för sig.

Utskottet har emellertid icke förbisett de svårigheter, som äro förenade

med denna frågas lösning, men anser dock att, derest ej tillräcklig skogsmark

tillägges den utstyckade inegolotten, föreskrift kan, på sätt herr

Wiklund jemväl ifrågasatt, meddelas derom att egostyckning icke må ske,

utan att dervid rätt till nödig skogsfångst och betesrätt för de jordbrukslägenheter,

som skola utstyckas, lägges såsom ett ständigt fortvarande servitut

å de före egostyckningen till dem hörande skogstrakter. I allt fall

torde frågan vara af den vigt att böra öfverlemnas till Kongl. Maj:ts bedömande.

En lycklig lösning af densamma skulle enligt utskottets uppfattning

sannolikt komma att utöfva eu mycket välgörande inverkan på de

norrländska jordbruksförhållandena.

Ytterligare har herr Lindhagen i punkten 3:o af motionen n:o 142

påkallat Riksdagens åtgärd i syfte att afvittringame i de trakter af Norrland,

der desamma ännu icke afslutats, måtte komma att fullföljas efter i

viss mån andra grunder än de hittills tillämpade, i det att nemligen bestämmelser

skulle meddelas derom, att större delen af den skog, som till

socknarne anslås, måtte komma att afmattas till en eller flera allmänningar

i enlighet med de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kunde meddela.

Utskottet, som redan förut uttalat sin åsigt om önskvärdheten deraf, att

skogsallmänning»!* komme till stånd, delar i allo motionärens uppfattning

att det varit synnerligen lyckligt, om detta önskningsmål mera tagits i betraktande

vid afvittringarnes genomförande. Förslag om bestämmelse)’ i

sådan rigtning har ock, på sätt motionären omnämnt, förut vant å bane,

men frågan ansågs då höra. lösas på frivillighetens väg. Enskilda bemödanden

hafva ej heller saknats, men de hafva visat sig icke på långt när

göra till fyllest, och det torde derför vara af behof vet påkalla dt, att statsmagterna

nu inskrida med en bestämd föreskrift i ämnet. För att ett

Bill. till Riksd. Prof, Idol. 7 Sami. 38 Höft. (N:o 48.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

sådant stadgande, hvilket synes lämpligast böra tillkomma i formen af

Konungs och Riksdags gemensamma beslut, skall blifva af någon betydelse,

fordras emellertid, att de ännu pågående afvittringarne icke fullföljas

längre, än att stadgandet må kunna blifva på dem tillämpligt. Det är i

allt fall endast i en ytterst ringa del af de väldiga vidder afvittringarne

omfattat, som tillgodoseendet af ifrågavarande, för jordbruket liksom för

skogshushållningen betydelsefulla önskningsmål numera kan framtvingas.

Motionären har i sin framställning upptagit allenast trakterna ofvan odlingsgränsen

i Dorotea och Vilhelmina socknar af Vesterbottens läns

lappmarker. Enligt hvad för utskottet blifvit uppgifvet, lära emellertid afvittringarne

ej heller inom Stensele, Tärna och Sorsele socknar af

samma lappmarker hafva fortskridit längre, än att der fortfarande finnes

möjlighet till allmänningars bildande, och utskottet tager med hänsyn

härtill för gifvet, att de åtgärder i förevarande syfte, som möjligen må

komma att vidtagas, skola, derest så ske kan, utsträckas till äfven sistnämnda

socknar. Huru stor andel af skogsanslaget, allmänningarne skola

omfatta, derom synes i frågans nuvarande outredda skick något uttalande

icke lämpligen böra göras.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, med afslag å de under punkten

1 i motionen n:o 142 framlagda lagförslag, måtte, i

anledning af samma motion samt motionen n:o 143, i skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida det kan befinnas behöfligt och lämpligt

att vidtaga särskilda åtgärder, egnade dels att vidmagthålla

och stärka den sjelfegande jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarne, dels ock

att befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar,

samt, så snart ske kan, för Riksdagen framlägga de förslag

härutinnan, hvartill förhållandena kunna anses föranleda;

2:o) att Riksdagen, med afslag å den under punkten

2 i motionen n:o 142 gjorda framställning, måtte, i anledning

af motionen n:o 101, i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes taga under ompröfning, i hvilken omfattning

och på hvad sätt vid egostyckning i Norrland och

Dalarne inegolott, som genom styckning skiljes från

skogsmark, må kunna tillförsäkras rätt till bete och

skogsfång å sådan mark, samt snarast möjligt för Riksdagen

framlägga förslag till den lagändring, som för

vinnande af dylikt syfte kan vara erforderlig; samt

s. 59 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

59

3:o) att Riksdagen, i anledning af den under punkten

3 i motionen n:o 142 gjorda hemställan, måtte i skrifvelse

anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes ej mindre tillse,

på hvad sätt och i hvad omfång vid afvittringarna

ofvan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina

socknar det socknarne tillkommande skogsanslag må

kunna afsättas till bildande af en eller flere allmänningar,

samt för Riksdagen framlägga förslag till dylika

bestämmelser, än äfven föreskrifva vidtagande af

sådana åtgärder, att arbetet med dessa afvittringar ej

må fullföljas längre än att hinder derigenom ej må

möta för sådana allmänningars bildande.

Stockholm den 12 maj 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

beträffande punkten Lo i utskottets hemställan:

af herrar Bandqvist och Sörensson, som ansett utskottets hemställan i

berörda punkt hafva bort erhålla denna lydelse: »att Riksdagen, med anslag

å de under punkten 1 i motionen n:o 142 framlagda förslag, måtte i

anledning af samma motion samt motionen n:o 143 i skrifvelse anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder kunna finnas

behöfliga och lämpliga för vidmagthållande af den jordegande befolkningen

i Norrland och Dalarne och för bevarande af möjligheten till jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar, samt, så snart ske kan, för Riksdagen framlägga

de förslag härutinnan, hvartill förhållandena kunna anses föranleda;

af herr Almgren, som jemväl varit skiljaktig i fråga om vissa delar

af motiveringen; samt

af herrar Zetterstrand, N. Nilsson, F. Andersson, Lindhagen, Redelius,

Sjöberg, M. Andersson och Wiklund, hvilka ansett utskottets hemställan

s. 60 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

60

under denna punkt hafva bort erhålla den lydelse, soiri finnes angifven i

följande yttrande, hvarom bemälde ledamöter i allt hufvudsakligt förenat sig:

»Utöfver utskottets utredning rörande aktiebolagens fastighetsförvärv

hvilken synes visa, att dessa under de senaste åren fortgått till och med

i ännu större omfattning än under årsperioden 1885 — 1895, vilja vi till

eu början lemna några ytterligare upplysningar och erinringar. Af naturliga

skäl hafva ifrågavarande förvärf försiggått i vida större utsträckning

i de egentliga skogsbygderna än i Norrlands kustland och södra Dalarne.

Under det dessa bolag sålunda redan år 1895 egde i medeltal 11,3% af

mantalet i hela Norrland och Dalarne — andra sågverksegare egde 1,8 %

och bruksegare 5,i % — så innehade de nämnda år öfver 50 % i 20 socknar

i skogsbygderna samt exempelvis 23,9 % i Vesterbottpns läns lappmark,

31,3 % i Norrbottens läns lappmark, 37,6 % i Södra Ångermanlands

öfre fögderi, 31,8 % i Jemtlands södra fögderi o. s. v. Sedan dess böra

siffrorna hafva ökats högst betydligt, såsom framgår af utskottets uppgifter.

Om jemförelse sker efter egornas areal anses procenttalet ställa

sig vida högre, då de hemman, som äro mest begärliga för bolagen, hafva

jemförelsevis ringa mantal men mycket ansenliga egovidder. Slutligen bör

ihågkomtnas, att bolagen härutöfver innehafva afverkningsrätt på lång tid

till skogen på en mängd hemman, hvilka de i följd häraf till stor del

äfven hafva så godt som i sin hand.

Såsom nu i motionen framhålles, ha svenska statens åtgöranden i

afseende å skogsbygderna i Norrland och Dalarne bestått i ständiga

bemödanden att der bereda rum för eu sjelfständig befolkning. För

detta ändamål har staten under tidernas lopp gjort de största uppoffringar

genom mångahanda bevillningar åt nybyggare och anslag till

jordbrukets befrämjande, men framför allt derigenom, att staten på egen

bekostnad medelst afvittringarne utskiftade till hemman och nybyggen sina

flesta och bästa skogar.

De förmåner, som man genom dessa skogstilldelningar först trodde

sig bereda befolkningen, bestodo i ett öfverflöd af husbehofsvirke samt rikliga

tillgångar till nya odlingslägenheter jemte mulbete. Och när skogarne

började erhålla äfven ett bytesvärde, togs vid afvittringen jemväl

detta förhållande i betraktande, och särskilt i afvittringsstadgan för lappmarkerna

framträder såsom eu hufvudsak angelägenheten att bereda den

jordbrukande befolkningen ett varaktigt stöd i inkomst af saluvirke.

Det är påfallande, huruledes den stora tanke, som dock i viss mån lagtill

grund för afvittringarne, kunnat på det mest framstående sätt ytterligare

främjas just genom de skänkta skogarnes alltjemt stigande värde.

Missväxtårens försakelser hade derigenom blifvit lätt öfverkomliga, fattig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag utskottets Utlåtande N:o 48.

(il

domen i de kargaste fjelltrakterna mindre skriande, möjligheterna för kulturella

framsteg väsentligen ökade, och öfver hufvud taget hade eu vida

större befolkning än eljest kunnat vinna trefnad inom ifrågavarande skogsbygder.

Och sågverksindustrien skulle såsom mellanhand mellan säljare

och köpare af dessa skogstillgångar fått en synnerligen stor och betydelsefull

uppgift att fylla.

Emellertid underlät man, till och med sedan behofvet tydligt framträdt,

att vid afvittringarne träffa betryggande bestämmelser för att leda

utvecklingen in på dessa löftesrika vägar. Den naturliga följden häraf

blef, att i stället trävaruindustrien gått öfver sina råmärken samt börjat

inköpa de afvittrade hemmanen med tillhörande skog för att använda dessa

fastigheter uteslutande och ensidigt för sina egna ändamål. Klart är,

Indika väldiga kulturintressen härigenom stå på spel och hvilka ovissa

framtidsöden här hota att tillskapas för riket och dess norrländska bcbefolkning.

Den första faran af denna nya planlösa utveckling ligger i de sociala

missförhållanden, som åtfölja den. Dessa bestå i alla de följder af beroende

och yttringar af godtycke, som pläga uppstå, när jorden allt för mycket

samlas i några få enskildes händer. Men sågverksbolagens fastighetsförvärf

hafva derutöfver alldeles särskilda skuggsidor. De äro nemligen i synnerlig

grad omfattande och genom dem undandragas fastigheterna" mer än

i något annat fall från personlighetsförhållanden. Särskilt kan ej nog

betonas, hurusom dessa bolag icke alls idka någon industri i skogsbygderna,

utan inköpen ske allenast för att bolagen må på egna marker

hafva tillgång till råvaran och derigenom befrias från konkurrens om densamma.

Följden häraf är å ena sidan, att af kastningen af skogarne går

väsentligen bort från skogsbygderna, hvilka derigenom undandragas det

ekonomiska stöd, skogstillgångarne skulle bereda dem. Och å andra sidan

uppstår i dylika trakter en hemlös befolkning, hvilken utan lefnadsmål får

släpa ut sig i skogarne åt bolagen. Erfarenheten visar också, att i samma

mån sågverksbolag blifva hemmansegare i eu skogssocken ökas oftast fattigvården,

sjunker det allmänna välståndet och upplösas samfundsbandcn.

En annan betänklig sak är de politiska vådor, som uppkomma genom

detta sakernas tillstånd. Det ligger i förhållandenas natur, att icke

blott malmfyndigheterna utan äfven de norrländska skogarna äro just sådana

nyttigheter, som förr eller senare blifva begärliga för verldskapitalet.

Denna utveckling är redan i god början. Hvilken hänsynsfullhet desse

utländingar i bruket af sina länderier skola, visa svenska lifsintressen, kali

man lätt föreställa sig. Och om svensk lagstiftning behöfver ingripa för

att afhjelpa svåra missförhållanden, kan det lätt inträffa, att de tillkalla

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

sina egna regeringars mellankomst. Man har redan haft förnimmelser om

både det ena och det andra. Dessa faror förebyggas ej väsentligen genom

lagföreskrifter om aktiebrefvens affattning utan blott genom att gällande

förbud för utländsk man att ega fastighet, utsträckes, såvidt det rörer do

trakter hvarom nu är fråga, äfven till sågverksbolag.

I detta sammanhang förtjenar äfven erinras derom, att ett Norrland,

hvars enskilda mark till hufvudsaklig del eges af sågverksbolag, skall i

afse värd mån förlora den värnkraft, som så väl behöfves i de vidsträckta

trakter, der riket har sin enda landgräns. Icke en befolkning, som besjälas

af kärlek till ett eget hem och har materiella resurser bakom sig,

men fattiga bolagsarrendatorer och jordtorpare utan något att värna skola

till en afsevärd del bilda det lefvande försvar, hvarpå rikets trygghet i

första hand beror.

Vidare påkallar statsehonomisk hänsyn i flera afseenden ett ingripande

inför utsigterna, att sågverksbolagen skola förvärfva all enskild jord inom

Norrlands och Dalarnes skogsbygder.

Det är sålunda till en början oomtvistligt och af erfarenheten bekräftadt,

att de Norrländska skogsbolagen ej tillika kunna i erforderlig omfattning

vara landtbrukare, helst jordbruket i Norrland icke är en sak för

affärsmän utan blott en utväg, hvarpå många menniskor genom sträfsam^

arbete kunna bereda sig sitt nödiga uppehälle. När afvittrade hemman

komma i bolagsego blir derför följden den, att de stora obrukade odlingslägenheterna

å hemmanens skogsmarker icke, såsom med afvittringen afsetts,

skola under en öfverskådlig framtid komma under kultur. Några försäljningar

i jordbruksändamål af sådan mark från bolagshemman ifrågakomma

också nästan aldrig. Deremot råkar den redan uppodlade jorden ofta

i vanhäfd eller öfvergår alldeles i ödesmål. Denna sista regel upphäfves

ej deraf, att understundom derifrån gifvas undantag särskilt för de hemman

i mer bebyggda trakter, som brukas af bolagen sjelfva eller deras tjensteman.

Det sakförhållandet, att hemmanens öfvergång i bolagsego i

stort sedt utgör en nationalförlust från jordbrukssynpunkt, kommer man

icke heller ifrån genom statistiska siffror, som skola utvisa att jordbruket

under senare tiden gått framåt i Norrland såsom ett helt betraktadt. Dessa

framsteg hänföra sig företrädesvis till de hemman, som fortfarande varit i

den jordbrukande befolkningens besittning. Det framträder tvärtom härigenom

så mycket hjelpare, hvilka förluster uppstå af att samma utveckling

ej får eg a rum på bolagshemmanen, och hvilken fåra ett fortsatt holagsförvärf

kan medföra för att denna utveckling afstanna!'' och äfven

vunna resultat omintetgöras.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

63

En annan statsekonomi fara ligger deri, att sågverksindustrien på de

vägar, den nu beträda skall oundvikligen allt mer öka sin ekonomiska

magt genom sammanslutningar. Från större sågverksegare har visserligen

på sista tiden framförts den uppfattningen, att en inskränkning i sågverkens

rätt att vidare förvärfva hemman''vore orättvis och ödeläggande för

de mindre sågverken, som ej ega hemman. Det ligger nu redan i och

för sig något uppenbarligen orimligt i att hvar och en, som bestämmer

sig för att idka sågverksrörelse, skall derigenom få ett af staten särskilt

skyddadt anspråk på att med eganderätt förvärfva afvittrade hemman,

hvilka med stora uppoffringar från statens sida tillskapats för helt

andra ändamål. Men oafsedt, detta är det klart, att det framdeles liksom

förut i främsta rummet äro de större bolagen, som komma att köpa

hemmanen, och att derför just åtgärder, som förhindra detta, äro egnade

att till någon tid åt de mindre sågverken bevara tillgången på köptimmer,

som utgör förutsättningen för deras existens. Förr eller senare

komma i alla händelser de stora affärerna att uppsluka de mindre samt

förena sig i karteller för att beherrska marknaden, och ju större jordområden

de dervid förfoga öfver ju mägtigare blifva deras sammanslutningar.

Häri ligger en bestämd fara för framtiden för en fördelaktig afyttring af

virket från kronoparkerna och de vid afvittringarna bildade skogsallmänningarne.

Redan nu har man exempel på mångahanda, ofta med framgång

krönta försök från sågverksegare att nedpressa priset på kronans virke.

Vidare tränger sig alltmer allvarligt fram det vigtiga spörsmålet, huruvida

det ej för sågvcrksnäringen sjelf och de statsintressen, som anknytas

till densamma, är af största betydelse, att den någon gång får en anledning

att börja något ordna sig efter sin verkliga uppgift. Särskildt ledes

uppmärksamheten på denna angelägenhet genom framkomna uttalanden om,

att ett förhindrande af vidare hemmansförvärf skulle »döda» sågverksindustrien.

Det är som om medelst en dylik åtgärd* hvilken ju dock endast

vill upprätthålla den nuvarande egendomsfördelningen, alla naturtillgångar,

hvarpå sågverksindustrien nu bygger sin verksamhet, skulle i ett slag upphöra

att finnas till. Med enahanda bevisföring kunde sågverksindustrien

göra gällande inköpsrätt äfven till kronoparkerna. Då det emellertid allmänt

erkännes hafva varit rigtigast att vid afvittringen i större mängd afsätta

skogsallmänningar, så innebär ju redan detta, att sågverksindustrien ansetts

kunna uteslutas från möjligheten att ega större delen af den skogsmark, hvarpå

den nu gör anspråk såsom ett oundgängligt lifsvilkor. Lagutskottet skyndar

sig sjelf att biträda förslaget om allmänningars afsättande i oafvittrade trakter

för att förhindra dessa skogsmarkers hemfallande under bolagens omedelbara

eganderätt samt bibehålla dem såsom ett stöd för befolkningen i de orter,

s. 54 Kontrollera mot PDF

(54

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

der skogarne finnas. Den egna förde], som sågverksindustrien må vinna af

obehindrad rätt till de afvittrade hemmanens exploitering, måste vägas mot

statens derigenom bortkastade uppoffringar samt de sociala, politiska och

ekonomiska missförhållanden, hvilka på sätt ofvan angifvits deraf blifva en

följd. Ett allt för ensidigt och''långt gånget framhållande af denna fördel

bör dessutom föranleda till att rigta uppmärksamheten äfven på en

annan sak. Storindustrien har nemligen i synnerhet såsom nybörjare en oafvislig

benägenhet att af sitt eget expansionsbegär förledas att draga vexla!''

på eu framtid, som ej kan infria dem. En påfallande uppblomstring har

derför ofta till förutsättning våldsamma kriser och svår ekonomisk tillbakagång

i framtiden. Visserligen vill man nu i det längsta omfatta den förhoppningen,

att den norrländska sågverksindustrien dock i hufvudsak är

byggd på sunda grundvalar samt endast räknat med gifna och naturliga

förutsättningar. Men vore det ej så, utan ligger det något under de angifna,

öfverdrifna anspråken, så måste man blifva betänksam, huruvida det

ej är skäl att något lyssna äfven till de allt talrikare röster, hvilka såsom

det förlösande ordet framhålla, att industrien i Norrland med eller mot

sin vilja artat sig till att i mångt och mycket vara eu stort anlagd sköfling

af naturtillgångarne. Och en sådan uppfattning jäfvas ingalunda af det

ostridiga förhållandet, att i det nuvarande en liflig verksamhet och omsättning

cger rum i ändamål att föra bort ur landet dess guld och gröna

skogar.

fin alldeles särskild uppmärksamhet kräfva slutligen från nationalekonomisk

synpunkt förhållandena i det vidsträckta landskapet Lappland.

Genom 1878 års afvittringsstadga för lappmarken bestämdes, att skog till

afsalu endast skulle lemnas hemmansegarne efter utsyning. Denna bestämmelse

vidtogs särskilt för att i dessa aflägsna trakter med visserligen

rika odlingstillfällen men kargt klimat bereda befolkningen ett varaktigt

stöd i kampen för tillvaron. Denna anordning har också visat sig

kunna blifvit synnerligen egnad utbreda odling i dessa trakter. De bönder

som behållit sina hemman med tillhörande skogsutsyningar stå sig ganska

bra, ofta utmärkt. De egna sig med intresse åt uppodlingen af sina egor

och äro i följd af den kontanta årliga inkomsten af utstämplingen oberörda

af inträffande svagår. Nu hafva emellertid sågverksbolagen allenast

för att åtkomma utsyningsrätten i synnerlig stor utsträckning lagt under

sig lappmarkshemman, som de sedan dåligt bruka genom landbönder, hvilka

efter slitsamt arbete åt bolagen ofta falla socknarnas fattigvård till last.

Det gifves nu ingen förnuftig anledning, hvarför staten skall tillåta eu

sådan utveckling, hvarigenom lappmarken enligt befolkningens enstämmiga

uppfattning måste återgå till ödemarker. Redan år 1893 begärde ju Vester
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

(55

bottens läns landsting Kongl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande

mot denna fara, »innan all utsigt till räddning vore slut». Men

ännu i dag har till obotlig riksskada en så vigtig och kraftig skrifvelse ej

föranledt ens en vänlig tanke åt det angelägna ärendet.

På grund af dessa utredda förhållanden måste det betecknas såsom

en af de största olyckor, som kunna drabba rikets norra provinser, om

all enskild skogsmark derstädes råkar i några aktiebolags händer. I fall

den missräkning detta innebär för kronan, som i sådan händelse likafullt

kunde sjelf behållit skogarna, icke anses innefatta tillräcklig anledning för

ett ingripande, så böra dock de anmärkta ödesdigra följderna föranleda

dertill.

Utskottet synes nu företrädesvis vilja ifrågasätta, att staten tilläfventyrs

borde underkasta sig både förödmjukelsen och vådorna af de obegränsade

bolagsförvärfven af hänsyn till den framstående skötsel, som

skogarne derigenom kunde antagas erhålla. Detta är väl dock att bygga

afgörandet af de vigtigaste angelägenheter på de lösaste antaganden, ty det

finnes väl knappast något så omstridt, för att ej säga bestridt, som förträffligheten

af den skogsvård, som i allmänhet kan påräknas från den

norrländska sågverksrörelsens sida. Det innefattar också ett åsidosättande

och underskattande af alla andra vigtiga intressen, som här äfven i så hög

grad spela in. Och det ligger slutligen ett uppgifvande af framtiden och

en stor misstro till landets lagstiftning i att sålunda för alltid beröfva

sig utsigterna att leda in skogens rikedomar till en mångsidigare och för

befolkningen lyckosammare användning. En början dertill är ju för öfrigt

gjord i de två nordligaste länen genom särskild skogslagstiftning; och utskottet

lemnar obesvaradt spörsmålet, hvarför utskottet ej för dessa län

och i all synnerhet för lappmarkerna vill redan nu obetingadt förorda ett

förbud för vidare bolagsförvärf. Under första hälften af förra århundradet

gjorde sig gällande den uppfattningen, att staten ej kunde vårda sina skogar

och öfriga fastigheter lika väl som den enskilde och derföre borde ingenting

ega. Härom skref för femtio år sedan en af våra förnämste statsekonomer,

att »kronogodsen kastades bort blott för att följa en af dessa allmänna

satser, med hvilka man sä ofta bedrager folken, när de enskilta

kunna vinna pa deras antagande». Sådana allmänna satser äro nog det nu

gängse påståendet om de norrländska sågverksbolagens skogsvårdsuppgift

och förutsägelsen om dessa bolags undergång, derest de ej få ega alla norrländska

skogshemman.

Enligt vår uppfattning innebär det sålunda ett bestämdt och ansvarsfullt

åsidosättande af landets välförstådda lifsintressen, om man fortfarande

töfvar att öfvergå från ord till handling samt söker komma ifrån frågans

Bill. till Riksd. Prat. 7 Salut. 38 Höft. (A :u 48.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

allvar genom att förhala saken, till dess det är för sent att gorå något.

Det bör nu vara tillräckligt beklagligt, att under den långa tid, som förflutit

sedan Riksdagen år 1894 aflat en skrifvelse i ämnet, ingenting alls

uträttats i frågan.

Vid bedömande af de åtgärder, som böra vidtagas, måste först erinras

att i en så omfattande och under långa tider vanvårdad angelägenhet,

det ej kan ifrågakomma att utfinna ett medel, som på en gång ställer allt

till rätta. Ingen uppgift är lättare än att här ensidigt påvisa hinder och

svårigheter. Dermed föres saken icke framåt utan blott genom god vilja

att börja göra något i en möjlig och rätt rigtning. Sedan gäller det att

kanske under generationer lägga sten vid sten till det sålunda grundlagda

arbetet.

Då det nu är sågverksindustriens hemmansköp, som äro den yttre och

påtagliga anledningen till de öfverklagade missförhållandena, framställer

sig för hvar och en, som erkänner dessa missförhållanden och vill afhjelpa

dem, såsom den enda och naturliga utgångspunkten, att förbjuda dessa

förvärf. Enligt vår uppfattning bör derför första uppgiften för en lagstiftning

vara att förhindra vidare köp af hemman med tillhörande skogsmark.

Detta har också af den norrländska befolkningen sedan långt Tillbaka

uppfattats såsom den enda farbara utvägen, hvarföre ett sådant förslag

nu af dem allmänt gillats.

Visserligen gifvas åtskilliga personer, som anse, att man bör välja

någon annan utväg, och af de få, som dervid äfven framkomma med förslag,

finnas knappast två som hafva samma mening. Redan detta visar,

att man här ej är inne på någon praktisk väg, som karl medan tid är

tänkas af förhållandenas magt leda fram mot en lösning. Dessa förslag

höra obestridligen oftast hemma någonstädes ganska långt bort i framtiden.

De hvila derför också på den tysta förutsättningen, att utvecklingen

nu skall få fortgå såsom hittills. Men icke lättar detta just uppgiften att

först skapa ytterligare missförhållanden, för att sedan få afhjelpa jemväl dessa.

Med detta tillvägagångssätt ställer man sig i sina tillämnade åtgöranden

äfven uti ännu skarpare strid mot det allmänna formella åskådningssättet.

Hvad detta praktiskt betyder framgår bäst af Riksdagens beslut år 1898

i anledning af väckt motion om skyldighet för sågverksbolag att häfda

sina hemman. I enlighet med lagutskottets hemställan afslog Riksdagen

nemligen motionen på det anförda skälet, att botemedlen mot de obestridliga

sociala vådorna af sågverksbolagens fastighetsförvärf torde böra bestå

»uti inskränkning af bolagens rätt att förvärfva jordbruksfastighet och ingalunda

uti ingrepp i lagligen redan förvärfvade rättigheter».

s. 67 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 48.

67

Eri och annan synes ännu trots vunna erfarenheter vidhålla de forna

förhoppningarna om egostyckningslagens betydelse för lösningen af det

norrländska problemet. Visserligen skall denna lag efter den nu ifrågasatta

omarbetningen möjligen i vissa trakter kunna bereda bolagens landbönder

en i någon mån mera oberoende ställning. Men någon räddning

för de orter, der sjelfständig befolkning ännu finnes qvar, medför den dock

icke. Dess tillämpning vid bolagsförvärf i dessa orter förändrar ej väsentligen

det sakförhållande, att genom förvärfven en förr fri och oberoende

befolkning erhåller den osäkra och osjelfständiga ställning af bolagsunderlydande,

om hvilken 1894 års Riksdag yttrade, att dess skadliga inflytande

i sedligt, rättsligt, politiskt och ekonomiskt afseende läge i öppen dag.

Hvad härefter angår sjelfva den lagstiftning, som erfordras för att

genomföra ett sådant förbud, så har motionären med hänsyn till den synnerliga

faran i dröjsmål ifrågasatt, att Riksdagen redan nu skulle antaga

ett definitivt förslag i ämnet. Motionären medgifver emellertid sjelf, att

man måste förutsätta, att ändringar i denna lagstiftning kunde behöfvas

samt att densamma helst bör efterföljas af andra åtgärder, om hvilkas

rätta innebörd man ej redan nu kan vara fullt på det klara. Den af motionären

ifrågasatta förbudets utsträckning att gälla äfven enskild näringsidkare,

likasom de mer detaljerade lagbestämmelser som föranledts deraf,

torde också vara af beskaffenhet att särskildt föranleda stridiga meningar.

Vid sådant förhållande och då ifrågavarande lagstiftning sannolikt skulle

vinna på, om den komme under öfvervägande i sammanhang med tillämnade

förbättringar i skogslagstiftningen, synes det oss vara lämpligast, att

Riksdagen redan nu hos Kong]. Maj:t direkt begär utarbetandet af en fullständig

och definitiv lagstiftning rörande sågverksindustriens fastighetsförvärf

och de frågor, som'' dermed kunna visa sig ega sammanband.

Oafsedt detta qvarstår emellertid den oafvisliga angelägenheten att

något genast göres för att hindra de fortgående förvärfven, såvida ej

ändamålet med den blifvande lagstiftningen skall väsentligen förfelas och

nya stora sträckor af rikets dock begränsade territorium komma i sågverksbolags

besittning, öfverallt från Norrland ljuder ropet om nödvändigheten

att något göres ofördröjligen redan vid denna riksdag. Man vet

också att inköpen fortgått med oförminskad fart samt att särskildt nu

genom upptagandet af lån och på annat sätt stora ansträngningar göras

för inköp af byar och hemman.

För hvar och en, som verkligen behjerta!1 denna frågas djupa innebörd,

bör det derför enligt vår uppfattning stå klart, att i afvaktan på

den sålunda begärda lagstiftningens åvägabringande bör redan nu antagas

eu provisorisk lag, som hejdar den utveckling man vill förekomma. Fn

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Lagutskottets Utlåtande. N:o 48.

i viss män liknande åtgärd vidtogs också genom kungörelsen den 19 augusti

1889, hvarigenom grufstadgans föreskrifter om inmutning såvidt den

rörde fyndighet å kronojord upphäfdes i syfte att åt en blifvande af Riksdagen

begärd lagändring bereda större verksamhet.

Denna provisoriska lag synes oss böra inskränkas närmast till sågverksbolag,

från hvilka den egentliga faran föreligger. En sådan lagstiftning

förenklas ock mycket genom att domstolarne här lätt blifva i stånd

att afvisa alla obehöriga lagfartsansökningar. Af motionärens lagförslag skulle

i en sådan lag ingå allenast § 1, § 3 mom. 1 samt § 5, rörande hvilka

bestämmelsers innehåll i tillämpliga delar hänvisas till motionärens motivering.

Den egentliga förädlingsindustrien är alldeles undantagen från

lagen genom bestämmelserna i § 1 mom. 2 och likaså enligt sista § alla

låneinrättningar, hos hvilka hemmansegarne kunna antagas pläga upptaga

lån. Och genom Konungens dispensrätt har lemnats utväg till undantag

för alla skäliga fall och medel att vinna trygghet i händelse af tvekan om

lagens tillämplighet.

Lämpligen borde lagen gälla tills vidare och intill dess annorledes

kan varda förordnadt. Men för att ej stöta bort dem, som väl önska ett

förbud men ändock ogerna vilja beröfvas handlingsfrihet i framtiden, kan

det ju vara lämpligt att låta lagen tillsvidare gälla endast i exempelvis

tre år för att sedan i händelse af behof ytterligare förnyas för viss tid,

till dess att den slutliga lagstiftningen kommit till stånd.

Tillräckliga skäl för en sådan lagstiftning har man allena i det ofvan

påvisade förhållandet, att den påkallas af rikets sannskyldiga nytta. För

en sådan angelägenhet hafva i alla tider ensidiga enskilda intressen ansetts

böra vika. Att tala om lika lagstiftning för alla är ofta, såsom

motionären på ett ställe rigtigt anmärker, att förorda olikhet. Ty det

blir lätt olikhet, när man vill tillämpa samma lag på vidt skilda sakförhållanden.

Hvad nu särskild! angår sågverksbolag, hvilka ju ej äro att anse såsom

någon samhällsklass i egentlig bemärkelse, så bör äfven inför en formel

uppfattning uppställandet af särskilda vilkor för deras verksamhet ej framstå

såsom något synnerligen främmande. Bolagslagstiftnin _ren afser ej att

värna om några allmänt menskliga rättigheter utan är en speciallagstiftning,

som för bolagens rätt att verka för sina ändamål uppställer olika vilkor

allt efter deras verksamhets beskaffenhet. Tanken att i sådant afseende

af hänsyn till statsintresset begränsa vissa bolags eller dermed likstälda

korporationers rätt att besitta fast egendom är hos oss ej heller ny. Sålunda

blefvo genom resolutionen den 5 november 1664 borgare, hammarpatroner

och bruksförvaltare förbjudna att utan Bergskollegii tillstånd un
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

69

der sina bruk uppköpa bergsmanshemman, tägter och skogar, hvarför ock

domhafvandena förmanades att icke konfirmera dylika köp och gifva fasta

derå, »med mindre det vare ogilt». Anledningen till förbudet var, att de

inköpta smågårdarne o allt mer förföllo och blefvo tillhåll för en lös och

onyttig befolkning. År 1686 upprepades liknande förbud, »ty eljest skulle

bergsmännerna med tiden bortmista all deras lilla egendom och således

hela bergslagen råka uti främmande händer». Ett annat exempel utgör

den i 1847 års civillagsförslag upptagna bestämmelsen, att eganderätt till

fast egendom ej fick öfverlåtas till allmän eller enskild inrättning eller

till aktiebolag; och en sådan lagstiftning har, såvidt rörer aktiebolag, under

de senare åren upprepade gånger blifvit af lagutskottet förordad. Enligt

nu gällande bestämmelser få vidare enskilda banker, bankaktiebolag och

sparbanker ej ega annan fastighet än som för deras inrymmande är afsedd.

Och slutligen må erinras hurusom, såsom ofvan anförts, 1898 års

Riksdag förklarade, att botemedlen mot de verkliga sociala vådorna af sågverksbolagens

fastighetsförvärf borde bestå uti inskränkning af bolagens

rätt att förvärfva jordbruksfastighet, hvilket uttalande på framstäldt yrkande

särskild! fastslogs af Första Kammaren.

Härtill kommer nu, att staten på grund af afvittringarna och deras

ändamål att befrämja landets uppodling och bebyggande har en synnerligen

bjudande anledning att genom sin lagstiftning ingripa för upprätthållandet

af detta ändamål och afvärja de sociala, politiska och ekonomiska

faror, som uppstått genom dess åsidosättande. Och är man angelägen

om att tillse, huru med denna utgångspunkt saken ställer sig från

den formella följdrigtighetens synpunkt, bör det vara tydligt, att genom

förbud för sågverksbolag att med eganderätt besitta afvittrade hemman

afhåller man från förvärfven just dem, om hvilka man på förhand vet, att

de såsom hemmansegare ej skola bruka hemmanen för det syfte, som afsågs

med afvittringen.

Beträffande åter de nuvarande hemmansegarnes förmenta enskilda

rätt, så gäller i detta fall om den liksom om sågverksbolagens anspråk,

att allmänt väl går förut. Särskilt bör här erinras om, att ett köpeförbud

i en mängd fall äfven bereder hemmansegarne ett skydd mot

mångahanda tryckande inflytelser, som förr eller senare tvinga dem emot

deras vilja att sälja sina fastigheter. I öfrig! hänvisas i denna punkt till

hvad i motionen derom yttras äfvensom till hemmansegarnes egen uttalade

opinion, om att i stort sedt den ifrågasatta lagstiftningen nu och i framtiden

är till största gagn för den norrländska hemmansegareklassen.

Vid sakligt bedömande af den ifrågasatta lagstiftningen hafva, såsom

förut är närnndt, påståenden framkommit om, att den skulle döda såg
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

verksindustrien. När man åter kommer in på den formella granskningen

säges ofta från samma håll, att lagstiftningen är verkningslös, enär den

lätt kan kringgås. Redan det starka bifall eller motstånd, som saken rönt

från olika läger, visar emellertid, att man allmänt har en förnimmelse af,

att bestämmelserna sannolikt skulle få en ganska kraftig verkan i åsyftad

rigtning. Man vinner ju också för det första en princip, på hvilken mycket

kan byggas för framtiden. Och i tillämpningen ernås redan i början, att

sågverksbolagen, hvilkas inköp utgöra den egentliga faran, blifva afskurna

derifrån, samt att sålunda fastigheterna ej skola för all framtid blifva

till nytta endast för dessa korporationsintressen. Äfven om köp genom

mellanhänder eger rum måste dock sådana köp af skal motionären närmare

angifvit, antagas blifva väsentligen färre. Och blott fastigheterna befinna

sig i enskild mans ego, skall tiden eller lagstiftningen alltid kunna

afhjelpa missförhållandena och hemmanen ej undgå att tjena en verklig

samfundsordning. I sådana fall är äfven den politiska faran undanskjuten.

Enligt lagförslaget hafva uttryckligen undantagits låneinrättningar, för

att ej hemmansegarne skulle beredas svårigheter erhålla nödiga penningelån.

Sådana bolag, som falla under lagen, hafva deremot ej tillagts rätt

att inköpa fastigheter af ifrågavarande slag å exekutiv auktion. Derigenom

skulle nemligen lagens verkan efter enskild öfverenskommelse med största

lätthet kunna upphäfvas. Undantag för bevakande af rättigheter, som förvärfvats

före lagens trädande i kraft, böra icke heller ifrågakomma, då det

möter svårigheter att här uppdraga en gräns och ett sådant medgifvande

äfven lemnar utrymme för hvarjehanda kringgående. Något sådant undantag

kan ej heller påstås vara behöfligt, enär det ju alltid står ett bolag

öppet att. i sådana sällsynta fall genom den intecknade handlingens öfverlåtande

på någon delegare eller annan bolaget närstående person bevaka sin

rätt. Särskilt för den, som anser att lagen lätt kan kringgås genom anlitandet

af mellanhänder, bör en sådan anordning förefalla tillfredsställande.

Redan förvärfvade fastigheter skulle enligt förslaget ej kunna säljas

af ett bolag till ett annat. Detta kan möjligen hafva någon betydelse

för angelägenheten att bibehålla konkurrensen och förhindra uppkomsten

af monopoliserade bolag. Derest i följd af obestånd eller annan anledningett

köpeaftal mellan bolag anses önskligt, står i alla händelser öppen den

utvägen att åstadkomma köpet genom öfverlåtelse af aktierna.

Hvad angår den i motionen n:o 143 ifrågasatta skrifvelse så behjerta

vi i likhet med motionären angelägenheten af jordbrukets befrämjande

inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne och anse, att särskild uppmärksamhet

bör egnas åt de öfverklagade missförhållanden, som förefinnas

i afseende å hemman, hvilka egas af sågverksbolag.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

71

På grund af hvad sålunda anförts och då den föreslagna ändringen

af 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, egostyckning och

jordafsöndring vid ofvan tillstyrkta utgång af ärendet icke lämpligen bör

i sakens nuvarande skick föranleda någon Riksdagens omedelbara åtgärd,

anse vi utskottet hafva bort hemställa,

a) att Riksdagen med anledning af punkten 1 i

motionen n:o 142 samt motionen n:o 143 måtte i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

dels så snart ske kan låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagstiftningsåtgärder egnade att

vidmagthålla och stärka den sjelfegande jordbrukande

befolkningens ställning i Norrland och Dalarne, dels i

öfrigt egna uppmärksamhet åt angelägenheten att befrämja

jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar samt

för Riksdagen framlägga de förslag i detta afseende,

hvartill förhållandena kunna anses föranleda; samt

b) att Riksdagen måtte, i afvaktan på åstadkommandet

af den i förenämnda skrifvelses första punkt

begärda lagstiftning, för sin del antaga följande

Lag

angående begränsning i vissa fall af rätten att förvärfva

fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må

ej förvärfva fast egendom å landet inom Norrbottens,

Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands, Gefleborgs

eller Kopparbergs län, der ej Konungen för visst fall

dertill lemnat tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt, galle dock ej, när fråga

är allenast om tomt eller upplagsplats, hvilken erfordras

för bolagets eller föreningens verksamhet, eller om vattenfall,

fiske eller annan dylik lägenhet.

2 §•

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke,

der sådant enligt denna lag erfordras, vare aftalet ogildt.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

3 §•

Bank eller annan penningeinrättning, så ock försäkringsanstalt

vare ej underkastad denna lags bestämmelser.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september

1904.»

beträffande punkten 2:o i utskottets hemställan:

af herr Lindhagen, som anfört:

»Enligt motiverna i det komitébetänkande, hvari föreslogs införandet

af egostyckningsinstitutet, förklarades, att egostyckningen torde erhålla en

särskild betydelse för de norrländska skogsbygderna genom det tillfälle

den erbjöd att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk

lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde å ena sidan och den hufvudsaldiga

skogsmarken å den andra. Egostyckningslagen kom emellertid,

såsom jag i min motion närmare utvecklat, ej att innehålla några närmare

bestämmelser om denna sålunda tillämnade egostyckning. Följden biet

också att i allmänhet blott den odlade inegojorden utstyckas, utan att

innehafvaren beredes något stöd af skogen eller tillfälle till nyodlingar.

»Styckningsändamålet», yttrade vid 1900 års allmänna landtmäterimöte

förste landtmätaren i Vesterbottens län, »är här öfver hufvud att frånskilja

inegorna från skogsmarken utan att fråga efter, om någon befolkning på

dem skall kunna existera. Ja meningen är väl sällan eller aldrig att så

skall ske.»

För att i någon mån afhjelpa detta missförhållande har lagutskottet

nu ifrågasatt en lagändring i syfte att vid egostyckning i Norrland inegolott,

som skiljes från skogsmark, må tillförsäkras rätt till bete och skogsfång

å sådan mark. Deremot har utskottet afslagit min framställning om

att egostyckningslagen skall upphöra att gälla derstädes i afbidan på en

lagändring.

Enligt hvad landtmätarne i Vesterbottens län meddelat, har der egostyckningslagen

gifvit anledning till inemot 500 egostyckningsförrättningar,

och af dessa hafva minst 90 procent stått i direkt sammanhang med trävarubolagens

hemmansförvärf. Och äfven i det öfriga Norrland lärer lagens

tillämpning hufvudsakligen afsett så beskaffade egostyckningar.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Klart är, att medan man väntar på en ny lag, skola dessa förrättningar

obehindradt fortgå. Det kan också befaras, att skogsbolagen skola

skynda sig att under tiden låta egostycka sina hemman för att derigenom

blifva oberoende af de nya förbindelser, som den ifrågasatta lagstiftningen

kan medföra. Under tiden komma sålunda ytterligare eu mängd norrländska

hemman att för all framtid, såsom man säger, »förstöras». Och då

dessas antal dock är begränsadt, synes mig nämnda förhållande vara en

bjudande anledning att upphäfva lagens tillämpning i ändamål att göra

den tillämnade lagstiftningen mera verksam. De jemförelsevis få utstyckningarne

af skogsmark för ett verkligt jordbruksändainål blifva härigenom

ej omintetgjorda utan endast uppskjutna och kunna i brådskande fall

under tiden tillgodoses genom jordafsöndring.

När man såsom utskottet ej vill redan nu förorda antagandet af eu

lag, som förbjuder vidare bolagsförvärf, borde detta vara ett ytterligare

tungt vägande skäl att tills vidare upphäfva egostyckningslagen, som visat

sig på många orter synnerligen verksam för befrämjandet af sådana förvärf.

Utskottet har vidare endast delvis velat infria de ursprungliga löftena.

Den nya lagstiftningen anser utskottet göra till fyllest, om den tillgodoser

behofvet af virke och bete. Jag befarar emellertid, att man här

hängifver sig åt samma falska förhoppningar och origtiga föreställningar

som vid lagens tillkomst. I tätt bebyggda trakter i närheten af kommunikationsleder

kan möjligen dessa tillagda nyttigheter hjelpa under

något. Men i sjelfva skogsbygderna får nog denna anordning ej synnerligen

större betydelse än den nuvarande i ändamål att åt bolagens landbönder

bereda en något sjelfständigare och bekymmerfriare ställning. Af

dessa skäl och då egostyckningsinstitutet från början angifvits afse att

i någon mån återskapa jordbruksmöjligheter å sågverksbolagens hemman,

synes mig åtminstone komitébetänkandets löften härutinnan böra fullt infrias

samt följaktligen tillses, att äfven odlingslägenheter afskiljas från den

egentliga skogsmarken. En sådan förbättrad egostyckning skulle kunna

framtvingas exempelvis derigenom att sågverksbolagen, såsom i min motion

ifrågasatts, åläggas häfde- och nyodlingsskyldighet, men medgifvas befrielse

derifrån, derest egostyckning af antydd beskaffenhet åvägabringas.

På grund häraf får jag — jemte det jag i detta sammanhang vill för

min mening beträffande punkten 1 i utskottets yttrande särskildt åberopa

bifogade till mig inkomna uttalanden — hemställa:

a) att Riksdagen måtte aflåta den i punkt 2 af utskottets

betänkande angifna skrifvelse med tillägg, att

utom bete och skogsfång äfven odlingslägenheter böra så

vidt möjligt tilläggas inegolott,som skiljes från skogsmark;

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 38 Häft. (N:o 48). 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

b) att Riksdagen ville, i afvaktan på åstadkommandet

af den i berörda skrifvelse begärda lagstiftning, för sin

del antaga den under andra punkten i min motion föreslagna

lag angående inskränkning af egostyckningsförfarandets

tillämpning.

samt beträffande punkten 3:o i utskottets hemställan:

af herrar Zetterstrand, N. Nilsson, F. Andersson, Lindhagen, Redelius,

Sjöberg, M. Andersson och Wiklund, hvilka i motiverna för utskottets hemställan

under denna punkt velat hafva anfördt äfven följande:

»Beträffande den tillstyrkta afsättningen till allmänningar i oafvittrade

delar af lappmarken anse vi att Riksdagen bör redan nu uttala, att skog

ej synes böra omedelbart tilläggas hemmanen annat än för tillgodoseende

af det nödiga husbehofvet. Och ehuru ej uttryckligt yrkande derom

föreligger, synes Riksdagen derjemte böra begagna detta tillfälle att framhålla

till öfvervägande, huruvida ej afvittringen såväl inom oafvittrade

trakter som äfven i orter, der påbörjad afvittring ej afslutats, kan och

bör tillsvidare, medan kronan ännu har förhållandena i sin hand, alldeles

inställas, så att man blir i tillfälle närmare undersöka lämpligaste användningen

för kronans skogar i dessa trakter. Särskildt synes till ett sådant

öfvervägande föranleda det uppgifna förhållandet, att sågverksbolag redan

lära inköpt alla hemman ofvan odlingsgränsen inom Dorotea socken, innan

afvittring der ännu kommit till stånd. Afvittringen skulle nemligen här

få den egendomliga uppgiften att på kronans bekostnad från dess mark

för landets bebyggande och uppodling gifva bort skog till hemman, om

hvilka man redan vet, att de skola för aktieegarnes räkning användas till

helt andra ändamål».

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

uUty.jr ar« -i,

, M f. , ,-

: M M

".biZuvAj.i''-,

Bilaga

till herr Lindhagens särskilda yttrande.

Vester bottens län.1)

Utdrag af protokoll, fördt vid sammanträde med Vesterbottens

läns kongl. hushållningssällskaps förvaltningsutskott å

chefsbostället Böle i Umeå socken den 9 april 1901. Närvarande:

v. ordföranden, öfversten och kommendören Ludv.

Schöning, skattmästaren, häradsskrifvaren och ridd. O. Th. Bergström

samt utskottets samtliga ledamöter herrar direktören och

ridd. L. Kjellén, förste landtmätaren H. J. Norrman, kommissionslandtmätarne

H. R. Linder och F. O. Sjöström, kronolänsman

Joh. Broman, skiftesgodemännen P. Sandström och

Aug. Lundberg äfvensom undertecknad sekreterare.

§ 10. Föredrogs frågan, huruvida förvaltningsutskottet borde uttala sin mening

rörande den af revisionssekreteraren C. A. Lindhagen väckta motionen ang. lagstiftningsåtgärder

för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i

Norrland och Dalarne, och beslöt utskottet enhälligt, att, med uttalande af de varmaste

sympatier för motionen, såsom sin bestämda åsigt förklara, att det vore för

länet af högsta vigt, att motionen i sin helhet redan vid denna riksdag vunne densammas

bifall; och skulle denna § genast uppsättas och af hr v. ordföranden justeras

samt derefter till herr L. öfversändas.

Justeradt, dag som ofvan In fidem

Ludv. Schöning. E. O. Mångberg.

Till — — —

Efter det Ni uti Eder vid innevarande års riksdag väckta motion n:o 142,

ang. lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen i Norrland och

'') Jemt landstingets redan &r 1893 till Konungen gjorda framställning.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Dalarne och dermed i sammanhang stående förhållanden, framhållit de uttalanden,

som vid de hållna landtmätaremötena förekommit angående den ifrågasatta och derefter

den 27 juni 1896 utfärdade s. k. »egostyckningslagen» och derjemte anhållit,

att Vesterbottens läns landtmätareförening ville uttala de erfarenheter landtmätarne

vunnit vid lagens tillämpning och om egostyckningsförfarandets verkningar i öfrigt

på jordbruksnäringen, få vi härmed meddela:

att berörda lag inom detta län gifvit anledning till inemot 500 egostyckningsförrättningar;
att

af dessa minst 90 % stått i direkt sammanhang med trävarubolagens hemmansförvärf;
att

dessa af lagen främjats;

att de vid styckningen utlagda skiftena, som, med hänsigt till det s. k. »styckningsändamåleh,

ensamt bestämmas af sakegaren, i den mån de gällt den för jordbruk

afsedda delen af hemmanet, ofta varit oformliga och för jordbruksändamål

olämpliga;

att dessa dessutom ofta enligt köpeaftalet besväras af servituter för virkesupplag

å stränder, för dämningsrätt in. in. till förmån för den endast för skogsändamål

afsedda lotten;

att betesrätt inom skogsområdet ofta förvägras den för jordbruk afsedda

lotten eller ock medgifves under vissa vilkor, med straffpåföljd af skadeersättning

vid öfverträdelse;

att skog till för jordbruket erforderliga byggnaders underhåll och nybyggnad

i regel saknas;

att den redan odlade jorden å de s. k. bolagshemmanen ofta försummas; samt

att nyodlingar å desamma ej förekomma;

då häraf torde få framgå, att egostyckningslagen härstädes icke afser något

jordbruksändamål, utan endast skogsförvärf, och då den utesluter jordbruksområdet

från det stöd detta förut haft och måste hafva af skogsområdet och dessutom afskär

det förra från möjligheten att svälla ut inom det senare, så är vår öfvertygelse,

att egostyckningslagen och trävarubolagens hemmansförvärf för närvarande äro till

skada för jordbruket och till afgjordt hinder för dess vidare utveckling i dessa

bygder — svnnerligast som någon arrendelag till skydd för de s. k. landböndernas

rätt och intressen ej finnes.

Hvad angår det från visst vetenskapligt håll framkomna påståendet, att Norrlands

jord ej lämpar sig för jordbruk, så få vi deremot inlägga en bestämd gensaga.

Jordbruk har sedan uråldrig tid bedrifvits inom Norrland och inom vårt. län

utgjort grundvalen för dess hittillsvarande utveckling. Uti en senare tid, efter det

foderodlingen börjat mera bedrifvas, utvecklade sig en förbättrad ladugårdsskötsel

med deraf föranledd mejerihandtering. »Vesterbottens ost» blef ett slagord, och

allt tydde på en löftesrik framtid för jordbruket, intill dess detsamma på grund af

de höga, af skogshandteringen vållade arbetsprisen böljade att visa någon afmattning,

ett missförhållande, som dock bör vara af öfvergående art.

Länets utvecklingsmöjligheter inom jordbrukets område äro så långt ifrån

små, såsom från det »vetenskapliga» hållet blifvit påstådt, att de tvärtom äro obegränsade

för en mycket lång framtid, dä dess odlingsbara, hittills helt och hållet

obrutna starrmyrar — jemförliga med södra och mellersta Sveriges »mader» —

samt öfrig odlingsbar såväl fastmark som myrjord tages med i räkningen; och med

visshet och kännedom om dessa förhållanden göres derför härmed det påståendet,

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

* Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

att af den till odling dugliga jorden hitintills inom nedre landet högst 1/b och inom

lappmarken högst 1/äo tagits i anspråk.

Hvad angår denna jords värde, så torde vi landtmätare få anses framför allt

behörige att derom afgifva ett omdöme, satte som vi äro att så att säga spadtag

för spadtag, borrhål vid borrhål undersöka och gradera densamma för att finna det

relativa värdet mellan den gamla odaljorden och de nya områden, dit, ur de sammanbyggda

byarne, flere eller färre delegare utflyttas, för att på dessa nya områden

jemngod återfå sin rätt och behöriga andel af det förut gemensamma eller

på annat sätt förut disponerade området — och visst är, att den nya jord, som för

dessa utflyttningar tagits i anspråk, varit fullt jemförlig med den äldre samt att

tillgång finnes att på samma grunder som hittills genom skiften och klyfningar

under en oöfverskådligt lång framtid inom Norrland bilda nya egna hem, der en

idog befolkning kan hafva sin nödtorftiga bergning.

Vi instämma derför i motionens syfte och tillönska densamma framgång i

Riksdagen, förvissade, som vi äro, att bibehållandet och utvecklingen af en talrik

sjelfegande jordbrukarebefolkning är fosterlandets bästa värn mot såväl yttre som

inre fara. Umeå den 18 mars 1901.

H. J. Norrman.

Förste landtmätare.

Frans Sjöström.

Kommissionslandtmätare.

I. A. Lindahl.

Kommissionslandtmätare.

Axel Sandqvist.

Kommissionslandtmätare.

V. Th. Stein.

Kommissionslandtmätare.

J. Gezelius.

Kommissionslandtmätare.

S. F. Norberg.

Kommissionslandtmätare.

Knut Köhler.

v. Kommissionslandtmätare.

P. V. Gawell.

v. kommissionslandtmätare.

Bertil Lagerqvist. •

v. kommissionslandtmätare.

Magnus Bergstedt.

v. Kommissionslandtmätare.

H. Hampusson Huldt.

v. Afvittringslandtmätare.

Fritiof Andersson.

Landtmäteriauskultant.

Tycho Bergman.

v. Kommissionslandtmätare.

Knut Widmark.

Landtmäteriauskultant.

J. E. Linder.

Kommissionslandtmätare.

S. J. Johanson.

Landtmäteriauskultant.

Axel Skärm.

Landtmäteriauskultant.

Knut A. B. Lidblom.

t. f. Afvittringslandtmätare.

Carl Aug. B eter sson.

Landtmäteriauskultant.

K. W. Zetterström.

Landtmäteriauskultant.

Härold Lidman.

Landtm äteriauskultant.

J. F. Johansson.

Kommissionslandtmätare.

J O. A. Sohlherg.

Kommissionslandtmätare.

H. B. Linder.

Kommissionslandtmätare.

I. A. Nydahl. G. E. John Hedman.

Kommissionslandtmätare. Kommissionslandtmätare.

Att förestående är underskrifvet af alla på eget ansvar arbetande landtmätare

inom länet utom två, af hvilka en vistas på främmande ort och en förklarat

sig sakna erforderlig erfarenhet för sakens bedömande — betygas; som ofvan.

Tf. J. Norrman.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Att jordbruk, särskilt foderväxtodling med deraf följande ladugårdsskötsel,

af ålder bedrifvits och utgjort grundvalen för länets utveckling samt fortfarande

tillika med mejerihandtering kan bedrifvas inom alla trakter af detta vidsträckta

län, synnerligast då ännu icke tagits i anspråk mera än omkring 1/s på nedre landet

och inom lappmarkerna högst V40 af den härför tjenliga jorden, men att en stor del

af denna jord kommit allt mera i sågverksbolagens ego, hvilka, enligt hvad erfarenheten

visat, i allmänhet icke ens häfda den odling, som vid eganderättens förvärfvande

till äfventyrs finnes å de egendomar, som af dem förvärfvats, utan äfven

förqväfva redan derå verkstäldt odlingsarbete, hvars understöd och utveckling varit

ändamålet med det rika, genom afvittringarne öfverlemnade skogsanslaget. För

afhjelpande af dessa missförhållanden synes mig den af revisionssekreteraren Lindhagen

---vid innevarande års riksdag väckta motion innefatta en kraftig och

välbetänkt åtgärd för jordbrukets främjande och för bibehållande af befolkningens

ekonomiska och moraliska bestånd inom de vidsträckta norrländska bygderna. Umeå

den 17 april 1901.

Sixten Kempff.

Statens landtbruksingeniör.

— — — Jag instämmer i allo uti det slut, hvartill herr Lindhagen i sin

motion om inskränkning i sågverksegarnes rätt att förvärfva fast egendom kommit,

men det synes mig, som om några ytterligare motiv för motionen kunna och böra

framhållas. Herr L. har nemligen i det hela hållit sig till de rent ekonomiska

skäl, som tala för motionens antagande, men det finnes äfven rent rättsliga sådana,

visserligen kanske ej fullt juridiskt bindande, men dock af så tungt vägande beskaffenhet,

att de, enligt mitt förmenande, böra vid frågans behandling framhållas

såsom häfdande statens rätt att lagstifta i ämnet. Jag syftar på sättet för uppkomsten

af nybyggen i Norrland, hvilka så småningom utvecklat sig till byar och

skifteslag. — — — —

Af gammalt tillgick dervid så, att, sedan en nybyggessökande hos vederbörande

länstsyrelse gjort ansökning om rätt att få anlägga ett nybygge, länsstyrelsen

förordnade vederbörande länsman att i sökandens närvaro å uppgifven trakt

insyna de till odling tjenliga lägenheter, sökanden kunde uppgifva, hvarefter länsstyrelsen

med bifall till ansökningen beviljade det ifrågakomna nybyggets anläggning

och dervid tillika föreskref vissa frihetsår samt förunnade anläggaren bidrag

till nybyggets odling och bebyggande, hvartill på en senare tid tillkom för de nybyggare,

som hade barn, understöd och bidrag till dessas uppfostran.

De bidrag staten på sådant sätt dels genom frihet från skatt efterskänkt, dels

utbetalt, hafva ingalunda varit obetydliga, och har afsigten med desamma helt naturligt

varit den, att få jord under odling. Då sedermera den af staten sjelf påkostade

afvittring öfvergick de byar, som så småningom uppstått af dylika nybyggen, öfverlät

staten till de blifna hemmansegarne afsevärda skogsområden till understöd för ett

fortsatt brukande af jorden. Så har åtminstone inom Vesterbottens läns lappmark

varit händelsen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

79

Det har, kan man säga, varit en ren gåfva dessa hemman erhållit, och bör naturligtvis

denna gåfva användas i öfverensstämmelse med dess ändamål eller att stödja

jordens brukande. Detta ändamål kan icke vinnas, derest icke jord och skog fortfarande

finnas hos en, hvilken vill lefva för och på att bruka jorden, och förloras

helt och hållet, om skogen eller det hela försäljes till sågverken.

Brukas nu ej gåfvan i öfverensstämmelse med dess ändamål, synes det mig, som

om staten, lika väl som en enskild, hade rätt att taga gåfvan åter, eller, derest den ej

vill använda sig af denna sin magt, gifva ytterligare och skärpta bestämmelser för att

gåfvan må för det afsedda ändamålet brukas. I förevarande fall bör staten sålunda

ega rätt stadga sådana lagbestämmelser, som afse att skydda och upprätta det ändamål,

hvartill staten åt forna nybyggen öfverlåtit staten förut tillhörig skog. Från

denna synpunkt tyckes det mig alltså, som om staten äfven hade en rent rättslig

utgångspunkt att lagstifta i den rigtning herr L. i sin motion föreslagit.

På det lifligaste önskar jag bifall till motionen och att det må ske på det

snaraste, ty får det fortgå såsom hitintills, torde det snart vara en saga blott, att det

annorstädes inom Norrland annat än efter kustlandet funnits en jordbrukande befolkning.

Ty hejdlöst fortgå nu bolagsförvärfven, undandragande jorden från odling och

kultur. Så torde åtminstone inom Bjurholms och Degerfors socknar alla de hemman,

hvartill finnes någon skog, kommit i bolags ego, och å alla dessa hemman, utgörande

en afsevärd del af dessa socknar, torde väl näppeligen någon vidare odling förekomma,

utan blifva de väl snart alldeles beväxta med skog. De medel staten förut

utbetalt i odlings- och nybyggnadshjelp hafva således, kan man säga, blifvit bortkastade.

Eu utredning borde i denna del af ämnet göras, och komme det nog att visa

sig. att de allra flesta hemman varit understödda nybyggen. Umeå den 9 april 1901.

Alfr. Ährling,

Häradshöfding i Vesterbottens Södra domsaga.

Protokoll, hållet i den s. k. kyrksalen i Lycksele skolhus

den 14 mars 1901.

S. D. För öfverläggning om vigten och värdet för orten af herr revisionssekreteraren

Carl Lindhagens motion vid innevarande års riksdag om skydd för

jordbruksnäringens framtid inom de norrländska länen hade utgått inbjudning, som

under nu pågående marknad härstädes anslagits å lämpliga ställen inom marknadsplatsen,

att de härför intresserade skulle denna dag klockan tolf på dagen sammanträda

härstädes.

Sedan klockan slagit tolf och en stor menighet tillstädeskominit, framträdde

kronofogden Nils Kruse och förklarade å inbjudarnes vägnar mötet öppnadt, hvarefter

han i ett inledande föredrag redogjorde för hufvudsakliga innehållet i motionen

och dess syfte.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Till att leda förhandlingarne utsågs derefter ordföranden i Lycksele sockens

kommunalstämma herr Gustaf Molin och till mötets sekreterare kronofogden Kruse.

En delvis liflig diskussion uppstod nu, dervid kraftigt framhölls nyttan

och nödvändigheten af att de idéer motionären framburit förverkligades. Skedde

icke det, vore fara för den sjelfegande jordbruksbefolkningens bestånd. I synnerhet

fäldes bittra ord öfver egostyckningslagen, som genom sin ensidighet ansågs vara till

skada och motverka det ändamål, hvarför den tillkommit.

Giskussionen sammanfattades till sist i en resolution af följande innehåll:

A talrikt församladt möte för öfverläggning om herr Carl Lindhagens motion

vid innevarande års riksdag rörande sågverks- och jordbruksintressena i Norrland

och Dalarne hafva invånare från Lycksele lappmarks tingslag beslutat att till

honom genom mötets ordförande herr G. Molin frambära deras tacksamhet för det

intresse, han genom motionen visat för dess jordbrukande befolkning, och en anhållan,

att han, om motionen nu vid riksdagen helt eller delvis faller, fortfarande ville

arbeta på förverkligande af de idéer, som i motionen uttryckas.

Till justeringsmän af protokollet utsågos jägmästaren A. F. Berselius och

sågverksegaren P. A. Fahlberg. År och dag som ofvan.

Gustaf Molin.

Nils Kruse.

Justeras:

P. A. Fahlberg. A. F. Berselius.

Undertecknade allmogemän, samlade till öfverläggning angående vid årets

riksdag af hr Carl Lindhagen väckta lagförslagen till hämmande af sågverksbolagens

förvärf af jordbruksfastigheter samt till inställande af egostyckningslagens tillämpning

inom de norrländska länen, uttala härmed sin bestämda uppfattning, att förslagens

antagande icke blott är önskvärdt utan af trängande behof påkalladt, såvida man

icke vill riskera en återgång af jordbruksnäringen i Norrland. Hornmyr den 25

mars 1901.

(15 underskrifter.)

Undertecknade allmogemän, samlade till ölverläggning angående vid årets

riksdag af hr Carl Lindhagen väckta lagförslagen till hämmande af sågverksbolagens

förvärf af jordbruksfastigheter samt till inställande af egostyckningslagens tillämpning

inom de norrländska länen, uttala härmed sin bestämda uppfattning, att förslagens

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

antagande icke blott är önskvärd^ utan af trängande behof påkalladt, såvida man

icke vill riskera en återgång af jordbruksnäringen inom Norrland. Vinliden i Lycksele

den 20 mars 1901.

(6 underskrifter.)

Undertecknade allmogemän, samlade till öfverläggning angående vid årets

riksdag af hr Carl Lindhagen väckta lagförslagen till hämmande af sågverksbolagens

förvärf af jordbruksfastigheter samt till inställande af egostvckningslagens tillämpning

inom de norrländska länen, uttala härmed sin bestämda uppfattning, att förslagens

antagande icke blott är önskvärdt utan af trängande behof påkallas, såvida man

icke vill riskera en återgång af jordbruksnäringen inom Norrland. Väo-sele by den

23 mars 1901.

(11 underskrifter.)

Utdrag af protokoll, hållet vid behörigen kungjord ordinarie

kommunalstämma med Steusele socknemän i sockenstugan

i Stenselc by den 31 mars 1901.

§ 3. S. D. Härefter företogs till behandling den på flere kommunens medlemmars

begäran till denna stämma jemväl utsatta frågan om yttrande öfver herr

revisionssekreteraren Lindhagens motion vid innevarande års riksdag, åsyftande

ändringar i nu gällande lagstiftning i syfte att bereda återstoden af Norrlands sjBifogande

bonde- eller jordbrukareklass af lag värnadt skydd mot trävarubolagens

allt mer tilltagande fastighetsförvärf och den derigenom för bondeståndet sig melodi

mer närmande faran att från sjelfegaude förvandlas till landbönder eller i alla

afseenden osjelfständiga bolagsarrendatorer. Och beslöto socknemännen, hvilka, i

anseende till frågans stora vigt och af allmänna tidningarne, synnerligast tidningen

sUmebladets, underrättade om motionens innebörd, talrikt infunnit sig, enhälligt uttala

instämmande med herr L.

De ville ock framhålla, att Riksdagens bifall till herr L:s motion är af trängande

behof påkalladt, derest ej allmogeklassen i en värderik del af fosterlandet

skall gå sin snara och säkra undergång till mötes. Ty allt hvad i motionen blifvit

sagdt om trävarurörelsen är tyvärr sant. Denna har urartat och, i stället för att

som hvarje annan fosterlandsnyttig industri gagna, snedvridits derhän, att den med

undergång hotar odlingen inom en dyrbar del af fosterlandet och just den del, som

Bih. till Riksd. Prot. Idol. 7 Sami. 38 ljuft. (N:o 48). 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

ligger närmast, hvarifrån yttre fara rimligen kan hota. Genom bevillningstaxeringens

införande och dermed följande förmåner förespeglades lappmarksbefolkningen skydd

mot alla faror i ekonomiskt och socialt hänseende. Privilegierna upphäfdes ock i

sammanhang dermed, och vederlaget blef ekonomisk och moralisk ruin. Ekonomisk

ruin genom trävarubolagens öfverhandtagande förvärf af såväl fastighet som skog,

moralisk genom den i följd af den stegrade trävaruafverkningen från alla kanter

såväl in- som utrikes sig här samlande lösa arbetarebefolkniugen. Det har gått

derhän, att det jordbruk, som ej kan skötas af familjen, får förfalla. Till och med

staten har dertill bidragit genom forcerade afverkningar af hundratusentals träd per

år inom socknen.

Hur allt kan och skall sluta, är ej svårt att förutse, derest icke regering och

riksdag genom i tid vidtagna kraftiga åtgärder sätta en hämsko för det onda.

Och ehuruväl kommunen är för medellös att vare sig genom deputationer

eller på annat mera ostentativt sätt än genom detta uttala sin — — — — —,

dristar den dock vädja till uttalandet af en bland Sveriges störste konungar, att

»detta Sverige och dess folk är väl värdt, att man derför offrar lif och blod och

allt hvad man kärt häfver».

§ 4. Det beslöts, att ett utdrag af detta protokoll och underskrifvet af

undertecknad, ordförande, samt handlanden J. E. Sjöberg och kyrkovärden J. A.

Stenvall, genom ordförandens försorg skyndsammast skulle tillsändas herr L.

Som ofvan.

G. Lindahl.

Justeradt:

J. E. Sjöberg. J. A. Stenvall.

Byamännen i Barsele, Stensele socken, Vesterbottens län, samlade till möte

den 17 mars 1901, vilja härmed på det lifligaste instämma i de uttalanden, som herr

C. A. Lindhagen gjort i den af honom innevarande år i riksdagen till förmån för

den norrländska jordbruksnäringen väckta motion, samt uttala sitt bifall till de deri

framställa lagförslagen.

A de på mötet närvarande byamännens vägnar

Joll. Öberg,

folkskoleläraie.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

83

Protokoll, hållet med byamännen i Bastuträsk by, Stensele

socken den 18 mars 1901 rörande den af Revisionssekreteraren

C. Lindhagen väckta motionen om inskränkning i bolags rätt

till förvärf af fast egendom i Lappmarken m. m.

S. D. Till Ordf. valdes S. A. Blomqvist.

Efter det några uttalat, med öfrigas instämmande, sin anslutning till herr

Lindhagens motion — — — — — — — — — — — — — — —

Det är visst, att här blir missväxt genom frostskada gång efter annan, men det

blir missväxt då och då på andra orter inom riket, ja, äfven i sydliga länder, så att

man har icke skäl till att bränna upp kornladan för några svajpr, ty bär finnas

byar, der det varit en nybyggare att börja med. Så har det blifvit 2, 3, 10, 20

hemmansegare och deröfver med en befolkning på omkring 250 personer, hvilka hittills

gjort reda för sig både till stat och kommun, oaktadt skogsbolagen för om 30 år

sedan för om 2 öre träd på sätt som skedde blefvo egare af skogen för ett hälft

sekel. Men fjellets befolkning har icke blott bildat byalag utan äfven större och mindre

socknar, som variera mellan några hundra och 3—6 tusen personer och deröfver.

En kommun på om 3 tusen personer har kunnat deltaga med staten att bygga

många mil landsväg, som af kommunen kräfde mellan 30—40, kyrka öfver 60 tusen,

prästgård 5 tusen, skolor flera tusen och åter landsväg och brobyggnad, som redan

slukat mot 30 tusen kr. samt till råga på bördan laga skiften, som kraft om 200,000

kronor, och sådana kommuner skulle icke vara värda att »upprätthållas och skyddas»

då de gjort sådana meriter, under det skogsafkastningen utom de 2 örena per träd

hamnat och hamnar i bolagens fickor?

Vi vilja härmed icke kasta skugga på bolagen, i hvilkas intresse det ligger

att för minsta möjliga pris öfverkomma skogsprodukter, utan vi förmena, att det i

lagstiftningen finnes luckor och brister, som böra rättas till jordbrukets och den

jordbrukande befolkningens stöd för framtiden. Bastuträsk som ofvan.

S. A. Blomqvist.

Joll. Löfdahl. A. F. Johanson. Per Christen Persson. J. F. Johansson.

Protokoll, hållet vid utlyst sammanträde med Sorsele

socknemän i sockenstugan i Sorsele den 24 mars 1901.

S. D. I sammanhang med till denna dag utlyst ordinarie kommunalstämma

hade Sorsele socknemän kallats till sammanträde för att höras och afgifva utlåtande

i anledning af en af Revisionssekreteraren C. A. Lindhagen vid innevarande riksdag

väckt motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållunde af jordbruksnäringen

inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Socknemännen, som talrikt infunnit sig till detta sammanträde, valde undertecknad

Lindberg till ordförande.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Sedan ordföranden redogjort för innehållet i berörda motion, vidfoga en liflig

diskussion, dervid alla talare uttryckte sina sympatier för de lagstiftningsåtgärder,

som af motionären föreslagits.

Efter det diskussionen förklarats afslutad, förenade sig socknemännen enhälligt

om följande utlåtande:

Sorsele socknemän anse nuvarande lagstiftning innefatta eu fara för den jordbrukande

klassens bestånd i synnerhet inom lappmarkerna och tarfva snar förändring.

Den af revisionssekreteraren C. A. Lindhagen vid detta års riksmöte

väckta motion synes vara af den beskaffenhet, att dess antagande skulle medföra

ökad säkerhet för fortvaron af en sjelfegande jordbrukareklass inom lappmarken

och de norrländska bygderna och på sådant sätt låta de naturliga tillgångarne befordra

enskildt och allmänt väl, Ett antagande af de i motionen framstälda lagförslagen

vore derför högst önskvärdt.

I sammanhang härmed beslöts, att till motionären — — — — — —

År och dag som ofvan.

J. G. Lindberg.

Uppläst och justeradt:

C. G. Fjellström. P. O. Bäckström. B. Aström. P. J. Harr. Isak Sjögren.

a ........................

För att afgifva yttrande öfver en af revisionssekreteraren C. A. Lindhagen

vid innevarande års riksdag väckt motion om skydd för jordbruksnäringens framtid

och förbättrande inom de norrländska länen hade den jordbrukande befolkningen

i Gargnäs och trakten deromkring blifvit inbjuden till ett möte i Gargnäs skola

den 17 mars 1901. Inbjudningen hade hörsammats, och ett rätt stort antal jordbrukare

infunnit sig. Sedan inbjudaren i korthet redogjort för motionens innehåll

och syftemål, förklarade alla utan undantag, att de ville instämma deruti.

Alla voro således fullt eniga uti den åsigten, att, om motionen blefve antagen,

så att det blefve lag i samma syfte som framhålles i motionen, så skulle den

blifva ett godt beskydd för jordbruksnäringens bestånd och komma vårt län till stor

nytta för framtiden. Man önskade derföre motionen all den framgång den så väl är

förtjent af, så att den (fastän mycket för sent) måtte blifva lag så fort som möjligt.

Vid sammanträde i Asele antogs en så lydande resolution:

Lifligt instämmande i motionärens uttalande angående de öfverhängande faror

för den sjelfegande jordbruksldassens bestånd och kultur samt odling i Norrland,

specielt lappmarken, som af gällande lagstiftning betingas, vill mötet på det varv

maste tillstyrka motionens antagande med det af reservanterna gjorda tillägget.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4ft.

85

Protokoll, hållet vid allmänt möte uti kommunalrummet

i Fredrika socken den 25 mars 1901.

g 1. Vid förut hållet enskild! förberedande sammanträde för öfverläggning

om den nytta, som för ortens befolkning blefve en följd, om lagändring kunde åstadkommas

i enlighet med af herr Lindhagen väckt motion rörande skydd för jordbruksnäringen

i Norrland, hade beslut fattats att inbjuda derför intresserade till

allmänt möte härstädes denna dag och valdes nu till ordförande undertecknad

Bjurberg.

§ 2. Efter det sju bland tillstädeskomna yttrat sig uti detta ärende, enades

samtliga om en så lydande

liesolution:

Fredrika sockens intresserade för den sjelfegande jordbrukareklassens bestånd,

sammankallade till allmänt möte å kommunalrummet till öfverläggning efter

den nu talrikt besökta ordinarie kommunalstämman — öfverlade om nyttan af de

förändringar, som skulle komma att blifva en följd, om herr L:s motion vid nu pågående

riksdag blefve antagen, och stannade uti det enhälliga beslut, att det uttalande

skulle göras, att samtliga här från tio af socknens byar tillstädeskomna önskade på

det lifligaste att Lindhagens motion vid denna riksdag måtte blifva bifallen. — —

§ 4. Att justera protokollet valdes handlanden M. E. Nordenstedt och v,

ordföranden i kommunalnämnden D. J. Wiklund. År och dag som ofvan.

J. U. Bjurberg.

Justeradt betyga: M. E. Nordenstedt. B. J. Wiklund.1)

Hemmansegare och andra för frågan intresserade i Vilhelmina, Vesterbottens

län, samlade i sockenstugan den 28 mars 1901, vilja på det lifligaste instämma i de

uttalanden, herr revisionssekreteraren Lindhagen gjort i sin vid nu pågående riksdag

väckta motion till förmån för den norrländska jordbruksnäringen, samt uttala sitt *)

*) Från Fredrika skrifves: »Denna kommun består nf något öfver 100 hemman, hvaraf ungefär 40 öro

bolagens i sin helhet, och å ungefär 40 hafva bolagen arrenderat skogen för en tid sedan, i de dosta fall enligt

kontrakt gällande på 50 år. De sjelfegande bönder, som ega skogen qvar, äro endast 17; dessa hafva i årlig

inkomst af den stämpling de få mellun 300 och 1000 kr., varierande efter hemmanens storlek och skogens

godhet, och bos dem råder välmåga äfvensom dit och skötsamhet. Tänk om alla bönder här haft qvar sin skog,

hvilken välmåga, och tänk om ifrågavarande motion skulle kunna gå igenom nu, då skulle inom 30 år mer nn

hälften af kommunen befinna sig i välmåga!»

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lifliga bifall till de deri framstälda lagförslagen, i all synnerhet med fäst afseende

vid punkt 3:o angående skogsallmänningars afsättande vid afvittringen ofvan odlin^sgränsen.

På mötets vägnar:

E. P. Sundquist.

Bertil Helleberg. E. Aug. Lundberg. L. Bcecksell.

Utdrag af protokollet, hållet vid extra kommunalstämma

med Dorotea socknemän i sockenstugan den 24 mars 1901.

g 3. På framstäldt förslag, att socknemännen skulle göra ett uttalande rö.

A. Lindhagens motion till innevarande riksdag i syfte att genom lagstiftningsåtgärder

bereda skydd för jordbruksnäringens framtid och förbättrande inom

de norrländska länen, beslöto socknemännen att instämma i Lycksele sockenbors

resolution i ärendet, med tillägg att, då inom socknen finnes oafvittradt område, vid

blifvande afvittring en sockenallmänning afsattes.

§ 4. Att justera dagens protokoll utsågos hemmnnsegaren Z. Olofsson och

handlanden herr Jonas Gustafsson. År och da<i som ofvan.

Ernst Stenberg,

v. ordförande.

Justeradt: Z. Olofsson. J. Gustafsson.1)

Protokoll hållet vid sammanträde uti Malåträsks by af

Malå lappmarksförsamling den^l6 mars 1901.

Sedan herr revisionssekreteraren C. A. Lindhagens motion till innevarande

års riksdag angående lagstiftningsåtgärder för vidraagthållande af jordbruksnäringen *)

*) Kyrkoherden i Dorotea skifver: — — — Nog är det val så, att hjelpen, om den nu kunde

iemnas, för tusenden komme för sent, sedan bolagen slagit under sig den största delen af lappmarkens hemman

— här i socknen ega bolagen omkring 2/s af både jord och skog — men gäller »bättre sent än aldrig» vid

något enda tillfälle, eger det en alldeles särskild tillämpning i föreliggande fråga. Behöfver jordbruket någonstädes

i vårt land skogen till ryggstöd, gäller det i alldeles särskild mening Norrland och allra mest Lappland.

Denna sockens sjelfegare, den tredjedel, som ännu finnes qvar, äro alla bnrgna och välmående. — — — —

Hen våra f. d. hemmansegare drifvas jo ej bort från den gamla gården. Nej då; nog få de blifva bolagets

landbönder, de få afverka och till vattendragen nedforsla egarens, bolagets, timmermassor. Och detta går jn, så

länge landbonden orkar släpa och lägga manken till. Men en dag upphör arbetskraften och då måste fattigvården

anlitas och ny landbonde gå under samma ok. Det är nemligen regel här uppe, att fattigvårdens största

kontingent består af afsigkomna, utslitna landbönder. > — — —

s. 87 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» Utlåtande N:o 48.

87

inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne blifvit af undertecknad, kronolänsman,

föredragen, uttalade sig mötet, som var besökt af 76 jordbruksidkare från skilda

orter af socken, enhälligt för den meningen, att enda och bästa medlet att rädda

Norrlands jordbrukskultur samt värna dess jordbrukarestams framtid och tillväxt

vore bifall till motionen, och önskade de närvarande, att detta uttalande härifrån

skulle komma till herr landshöfdingen och kommendören A. Askers samt riksdagsmännen

C. A. Lindhagens och J. A. Lundstöms kännedom.

Att justera protokollet valdes kyrkoherden A. Björzén ocli fjerdingsmannen E.

Holmlund. År och dag som ofvan.

§ 1. Vid sammanträdet, som hölls omedelbart efter årets l:a ordinarie

kommunalstämma, uttalades ett enhälligt gillande af motionen i fråga, och antogs

följande resolutionsförslag:

Då erfarenheten uppenbart visar, att det är nödvändigt att genom lagbestämmelser

åtskilliga gränser till landets båtnad uppdragas emellan jordbrukshandteriugen

och trävaruindustrien,

då den af hr L. vid årets riksdag framburna motionen vill genom lagstiftningsåtgärder

lemna trygghet för att den förra ej hämmas i sin framtida utveckling af

den senare och då motionen vidare vill skydda det sjelfbesutna bondeståndets fortvaro

och oberoende, beslöt sammanträdet, utan att ingå i pröfning af de föreslagna särskilda

lagbestämmelserna, uttala sin anslutning till den förenämnda motionens syfte.

§ 2. Att å socknemännens vägnar jemte ordföranden underteckna protokollet

utsågos fjerdingsmannen N. Belander och skräddaren G. Forsell, begge i Bjurholm.

Som ofvnn.

In fidem.

C. Gast. Sparrman.

Riktigheten häraf bestyrkes af:

A. Björzén.

E. Holmlund.

förande

gående hr revisionssekreteraren Lindhagens motion om inskräkning

i bolags rätt till jordförvärf m. m. Bjurholm den 24

mars 1901.

Protokoll vid sammanträde inför kommunalstvrelsens ord
>
-

W. Bäckström.

Stämmans urdi''.

N. Belander.

E. G. Forsell.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Lagutskottets Utlåtande. N:o 4S''.

Protokoll fördt vid sammanträde i Grannäs för afgifvande

af uttalande rörande den af hr revisionssekreteraren Lindhagen

vid årets riksdag väckta motionen om jordbruksnäringens

i Norrland skydd in. m. den 27 mars 1901.

§ 1. Vid sammanträdet närvoro ett trettiotal jordbruksidkare.

§ 2. Sammanträdet ansåg, att, då Norrlands framtid måste byggas på jordbruket

och dess utveckling och då trävaruindustrien på grund af sin egen natur

måste i första rummet och hufvudsakligen tänka på vinst från skogarna och dermed

en fara är gifven för odlingens utveckling och det sjelfsutna bondeståndets fortvaro

och oberoende, något ovilkorligen med det snaraste måste göras för jordbruksnäringens

skyddande, och ville derför uttala sin anslutning till syftet i hr revisionssekreteraren

Lindhagens ofvan nämnda motion. Som ofvan.

N. Joh. Johnsson.

Justerad t:

Joh. Ahramson, Jonas Abramson, Olof Johansson, J. Strandberg, O. J. Strandberg.

Utdrag af protokoll, hållet i kommunalhuset å Backen,

Umeå socken, den 17 mars 1901.

S. D. För att komma i tillfälle att uttala sig uti en af herr C. A. Lindhagen

ni. fl. vid innevarande års riksdag väckt motion, ang. lagstiftningsåtgärder för

vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne

hade, efter i dag hållen kommunalstämma med Umeå socknemän, sammanträde

blifvit utsatt att ega rum, dervid af de ganska allmänt tillstädeskomne socknemännen

till en början utsågs att leda sammanträdets förhandlingar kronolänsmannen

Johan Broman samt att föra protokollet undertecknad Rönnberg.

Sedan motiven till den behjertansvärda motionen likasom de olika förslagen,

dels om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

egostyckning Och jordafsöndring och dels angående inskränkning af egostyckningsförfarandets

tillämpning, som skulle blifva en följd, förutsatt att Riksdagen skulle antaga

förslaget till lag angående begränsning i vissa fall af rätten att förvärfva fast

egendom, i hufvudsakliga delar blifvit för de närvarande upplästa och kännedom

jemväl tagits om de skäl, som af representanterna i Riksdagens Andra Kammare

från Vester- och Norrbottens län för sin del anfört för uppnående af det med motionen

afsedda syftemålet, uppstod en mycket liflig öfverläggning, utmynnande i den

åsigten att antagandet af egostyckningslagen den 23 juni 1896, ehuru måhända af

behofvet påkallad i södra delen af riket, beträffande förhållandena i Norrland och

Dalarne, måste, i betraktande af de skadliga verkningar densammas tillämpning

redan åstadkommit, anses vara den största olycka som under de sista decennierna

drabbat jordbruksnäringen i Norrland.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

89

Socknemännen,

hvarefter de närvarande enhälligt för sin del enade sig om följande:

Resolution:

Mötet, utsatt i samband med allmän kommunalstämma med Umeå landsförsamling,

anser nuvarande lagstiftningen innefatta en fara för den bestående odlingen

och tarfva snar förändring. Den af herr L. vid detta års riksdag väckta motionen

synes emellertid vara af den beskaffenhet, att dess antagande skulle medföra ökad

säkerhet för fortvaron af en sjelfegande jordbrukareklass inom de norrländska bygderna

och på sådant sätt låta de naturliga tillgångarne befordra enskildt och allmänt välstånd.

Ett antagande af de i motionen framstälda lagförslagen vore derför högst

önskvärd.

In fidem

M. A. Rönnberg.

Kronolänsman.

Justeradt:

Johan Petterson. A. H. Kallberg.

Utdrag ur protokoll vid möte för diskussion af härordningsförslaget

och revisionssekreterare Lindhagens motion om

aktiebolagens jordförvärf hållet i Nyby folkskola i Vännäs den

8 april 1901.

§ 3. Sedan ordföranden i korthet redogjort för de vid årets riksdag framlagda

motionerna angående aktiebolagens jordförvärf och dervid särskild! uppehållit

sig vid den till diskussion upptagna motionen af hr L., beslöt mötet på förslag

af regementsintendenten Schurer von Waldheim antaga följande resolution:

»Mötet, som saknar förmåga att juridiskt bedöma detaljerna i föreliggande

motioner, vill dock såsom sin åsigt hafva uttalat, att regering och Riksdag böra göra

allt hvad på dem ankommer för att inskränka aktiebolagens för den fria svenska

allmogen förderfliga rättighet att inköpa och besitta fastighet å landet.»

Nyby som ofvan.

P. A. Lindholm.

Mötets sekreterare.

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 38 Häft. (N:o 48).

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hemmansegare i byarne Buberget, Vännäs, Ånäset och Lillträsk af Degerfors

socken hafva vid sammanträde för rådplägning rörande den af herr Carl Lindhagen

väckta motion om lagstiftning till skydd för jordbruksnäringen i Norrland

och Dalarne uttalat såsom sin uppfattning,

att motionen skulle medföra ökad säkerhet för fortvaron af en sjelfegande

jordbrukareklass inom de norrländska bygderna och på sådant sätt låta de naturliga

tillgångarna befordra enskildt och allmänt välstånd,

att antagandet af de i motionen framstälda lagförslagen derför vore högst

önskvärdt, hvarjämte

de församlade byamännen velat uttala — — — — — — — — —

(17 underskrifter.)

Undertecknade allmogemän, samlade till öfverläggning angående vid årets riksdag

af herr C. A. Lindhagen väckta lagförslagen till hämmande af sågverksbolagens

förvärf af jordbruksfastigheter inom de norrländska länen, uttala härmed såsom sin

bestämda åsigt, att förslagens antagande icke blott är önskvärdt utan af trängande behof,

ja rent af ett lifsvilkor, såvida man icke vill, att den sjelfegande bondeklassen i

dessa orter inom en mycket nära framtid skall försvinna samt all jord, som förmår

gifva skog, skall uppslukas af de kapitalstarka bolagen, hvars aktieegare till stor de!

äro utländske män och således »förlora vi Norrland», och det går så tyst men dock

så säkert. Granön den 14 april 1901.

(20 underskrifter.) 1

Protokoll hållet vid möte i Jörns sockenstuga den 6

april 1901.

§ 1. Omedelbart efter dagens kommunalstämma hölls möte för uttalande om

den af herr Lindhagen väckta motion, som åsyftar att genom lagstiftningsåtgärder

bereda skydd för jordbruksnäringens framtid inom de norrländska länen.

Sedan undertecknad Walter blifvit utsedd till mötets ordförande, upplästes

först en af signaturen R. M. författad och i Vårt Land för den 7 febr. 1901 intagen

uppsats med öfverskriften »Huru vi komma att förlora Norrland», hvarefter

redogjordes för innehållet i herr L:s motion.

1 Från 212 hemmansegare i olika byar af Degerfors socken och 11 hemmansegare i Botsmark af Sötvara

socken hafva dessutom till riksdagsman Wiklund insänts petitioner med hemställan att han ville på det kraftigaste

understödja motionen.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Efter en stunds samtal i frågan beslöto de närvarande enhälligt att uttala

sig för nödvändigheten af lagstiftningsåtgärder till hämmande af bolagens sträfvan

att underlägga sig den norrländska jorden till förfång för den sjelfegande bondeklassens

bestånd och utveckling; och ansåg man, att den af herr L. vid innevarande

riksdag väckta motionen anvisar den rigtning, i hvilken lagstiftningen bör gå för att

vinna det önskade målet, och att alltså Riksdagens bifall till denna motion skulle

vara till landets båtnad.

§ 2. Kommissarien Alfr. Norden och folkskoleläraren G. Grundström utsågos

att jemte ordföranden underskrifva detta protokoll. År och dag som ofvan.

Ludv. Walter,

Kyrkoherde.

Alfr. Norden. G. Grundström.

Utdrag af protokollet fördt vid allmän kommunalstämma

i Nysätra den 24 mars 1901.

§ 4. Stämman instämde med liflig tacksamhet i herr revisionssekreteraren

Carl Lindhagens motion vid innevarande års riksdag, om ändring af 1896 års egostyckningslag,

till skydd för jordbruksnäringens framtid i Norrland; finge denna lag

fortfarande gälla, blefve jordbruket för den sjelfegande jordbruksbefolkningen för

framtiden tillintetgjord; i denna lilla kommun finnas redan flera talande bevis härför,

ity att de större sågverksegarne här i orten redan hunnit inköpa och afverka

skogen å åtskilliga hemmansdelar, hvarigenom dessa nu äro nära värdelösa

och ej lemna besutenhet eller existens för någon åbo och således hemfalla åt förintelsen.

Med skogens bibehållande såsom skydd och regulator af atmosferen har

jordbruket häruppe en god framtid att motse, ty jorden är, synnerligast för foderodling,

lämplig och lemnar i allmänhet goda skördar, som gifva tillfälle till ladugårdsskötselns

befrämjande och bereder Norrlands jordbrukares framtid; låtom oss derför

få egostyckningslagen upphäfd och derigenom Norrlands jordbruk för framtiden

betryggadt.

§ 5„. Att justera detta protokoll utsågos J. O. Rydin och C. O. Larsson,

Anäset. År och dag som ofvan.

Carl. Lancén.

J. O. Rydin.

Justeradt:

C. O. Larsson.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll hållet vid sammanträde i skolhuset å Nordmalings

kyrkovali den 26 april 1901.

Sammanträdet öppnades af kontraktsprosten G. R. Edström, som helsade de

närvarande välkomna och förklarade syftet med mötet vara att öfverlägga och afgifva

uttalande angående bolagens jordförvärf och verkningarne af egostyckningslaojen.

Härpå valdes herr prosten Edström enhälligt att vara mötets ordförande

och skolläraren I. Edv. Dahlström att föra protokollet.

§ 1. Ordföranden uppläste den s. k. »klämmen» uti den af revisionssekreteraren

C. A. Lindhagen vid årets riksdag framburna motionen. Härpå vidtog eu

liflig öfverläggning, som öppnades af disponenten G. Thorsen, hvilken förklarade

såsom sin mening, att ifrågavarande förslag innebär det vådligaste ingrepp uti

eganderätten, som någonsin förekommit uti vårt land, och skulle antaganäet deraf

verka ödesdigert för Norrlands utveckling. Vidare framhölls, att det vore nog för

betryggande af jordbruksnäringen, om bestämmelser antoges om nödig husbehofsskog

för hvarje hemmansdel. — Ordföranden erinrade om och uppläste Vesterbottens

landstings skrifvelse äfvensom länsstyrelsens utlåtande derom till konungen år 1895,

hvaraf framgått, att fara för jordbruksnäringen redan då ansetts förefinnas inom detta

län genom bolagens jordförvärf. Vidare lemnades uppgifter om, huru bolagen under

senare åren förvärfvat en stor del jordbruksfastigheter inom olika delar af Norrland.

Så framhölls af flera talare faran af bolagsväldet i socialt och ekonomiskt

afseende för flertalet af vårt folk samt den skada, detta bergssystem måste medföra

för landet genom skogssköfling och för folket genom det beroende af bolagen, till

hvilket detta system måste leda.

§ 2. På framställd proposition förklarades enhälligt den nuvarande egostyckningslagen

medföra fara för jordbruksnäringen.

§ 3. Sedan öfverläggningen förklarats afslutad, framlemnade disponenten

G. Thorsen följande förslag till resolution: Mötet anser, att, då sågverksrörelsen å

denna ort ej visat sig inverka skadligt utan tvärtom gagnande för alla samhällsklasser,

ett antagande af herr Lindhagens föreslagna lag skulle vara i högsta grad

farligt samt utgöra ett enastående ingrepp i den fria eganderätten, men vill dock,

då något bör göras för bevarande af den sjelfegande bondeklassen, gifva sin tillslutning

till ett lagförslag, som, med ändring af nuvarande egostyckningslag, tillförser

hvarje för jordbruk afsedd egolott nödig husbehofsskog; och hemställer mötet således

att ortens riksdagsman anmodas verka derhän, att riksdagen i skrifvelse till konungen

ville anhålla om skyndsamt utarbetande af förslag till ändring af egostyckningslagen

i angifvet syfte.» — Härpå uppläste ordföranden följande, af honom sjelf affattade,

förslag till resolution: »Mötet, som vitsordar och beklagar det menliga inflytande,

som såväl sågverksbolagens jordförvärf som ock 1896 års egostyckningslag utöfva å

jordbruksnäringen i Norrland, vill, utan att ingå i pröfning af detaljerna i det lagförslag,

hvarigenom revisionssekreteraren C. A. Lindhagen i sin motion velat råda

bot derför, instämma uti motionens syfte och lifligt tillönska densamma den framgång

hos Riksdag och regering, som den så väl förtjenar och vidmagthållandet af

Norrlands jordbruksnäring kräfver.»

Efter framstälda propositioner å båda dessa förslag förklarades det senare

antaget, hvarvid dock disponenten G. Thorsen begärde votering; och skedde denna

på det sätt, att de olika meningsgrupperna gingo till hvar sin sida af salen. Härvid

visade sig ordförandens förslag hafva stor majoritet.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48. 93

§ 4. Sedan herrar W. Turdfjadl och V. Tirén blifvit utsedda att justera

detta protokoll,"förklarades sammanträdet upplöst. Ort och tid som ofvan;

vid protokollet:

I. Edv. Dahlström.

Justerad t:

V. Tirén. W. Turdfjcell.

/ .:<■ • -V : % fi
-

Norrbottens län.

Sedan ledamoten af Riksdagens Andra Kammare m. in. C. A. Lindhagen

gjort framställning derom, att Norrbottens läns landtmäterikår ville uttala sig rörande

den af honom vid innevarande års riksdag under n:o 142 väckta och af ett flertal

norrlandsrepresentanter understödda motion, angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande

af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne och

dermed i sammanhang stående förhållanden, samt ett flertal af länets landtmätare

sammanträdt för öfverläggning i ämnet, förenade sig samtliga om följande uttalande:

Utan att vilja vare sig förneka eller förringa trävaruindustriens eller andra

industrigrenars betydelse för länets utveckling såväl i ekonomiskt som kulturelt afseende,

måste dock framhållas nödvändigheten af att kraftiga åtgärder vidtagas för

främjande af jordbruket inom länet i ändamål att bringa de olika näringsgrenarne i

jemnvigt med hvarandra och sätta jordbruket i förmåga att i största möjliga utsträckning

motsvara de kraf, som en förestående ytterligare utveckling af industrien

kan komma att ställa på detsamma.

Då emellertid trävaruindustriens förvärf af fastigheter inom länet redan har

skett i en utsträckning, som innebär en fara såväl för jordbrukets bestånd och framtida

utveckling som andra industriers uppkomst och fortvaro, anse länets landtmätare

sig — med framhållande af de obegränsade utvecklingsmöjligheter, som en

efter särskilda orters förhållanden lämpad landthushållning onekligen har inom länet

— böra uttala sig för en begränsning af trävaruindustriidkares rätt att ytterligare

förvärfva fastigheter.

Beträffande lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den

27 juni 1896 framhålles, att missbruk af densamma inom länet visserligen försports

och att anledning icke saknas att antaga, det densamma i dess nuvarande form för

framtiden, i mån som laga skiften verkställas, kommer att få sin största betydelse

i ökad lätthet för trävaruindustrien vid fortsatt förvärf af fastigheter, men likväl kan

icke förnekas, att behof af ett jorddelningsinstitut, utöfver afsöndringsförfarandet, i

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

form af en förbättrad egostyckningslag gjort sig gällande, och att en sådan kunde

hafva att motse en lycklig användning i rätt stor utsträckning vid industricentra och

tätare bebyggda platser på landsbygden, liksom äfven hålles före, att en lag af

ifrågavarande beskaffenhet å de redan nu i bolags ego befintliga jordbruksfastigheterna

kunde vara egnad att i någon afsevärd utsträckning återföra lämplig mark i

en jordbrukande befolknings händer.

De svårigheter af mångahanda slag, som idkare af jordbruk hittills haft och

fortfarande hafva att bekämpa inom länet, och de olägenheter, som storindustrien

för länets befolkning medfört dels genom stegradt pris på sådana lifsförnödenheter,

som jordbruket ej framalstrar, samt dels genom framkallande af synnerligen höga

arbetspriser, betinga, äfven med fästadt afseende på länets betydelse såsom gränsprovins,

att utomordentliga åtgärder böra vidtagas för vidmagthållande och förökande

af en jordbrukande befolkning såsom den säkraste grundvalen för en sund

social utveckling.

Med framhållande af ofvan angifna synpunkter anse länets landtmätare sig

sålunda böra till hufvudsakliga delar instämma uti ifrågavarande motions syfte.

Luleå i länets landtmäterikontor den 22 april 1901.

På Norrbottens läns landtmäterikårs vägnar:

C. A. Sjöberg,

förste landtmätare.

Protokoll hållet i tingslokalen i Arvidsjaur den ti april

Då äfven inom denna kommun stor uppmärksamhet fästs vid den af herr C.

A. Lindhagen vid innevarande års riksdag väckta motion om skydd för jordbruksnäringen

inom de norrländska länen, blef på derom gjord framställning, efter slutad

kyrkstämma, den mycket behjertansvärda frågan upptagen till diskussion. Till ordförande

valdes undertecknad Fjellström.

Af närvarande hemmansegare och bofaste yttrade sig ett flertal, dervid det

på det kraftigaste framhölls vigten och nödvändigheten af att de idéer, motionären

framburit, förverkligades. En talare, hvilken vant i tillfälle besöka flertalet af byar

inom kommunen, erinrade om, att på flera ställen de mera sansade och rättänkande

med bekymmer frågat sig sjelfva: hur skall det sluta, om nu rådande förhållanden

om hemmansförsäljning till sågverksbolag och derpå följande egostyckning samt återförsäljning

af gården och en del skoglös mark, s. k. inägor, få fortfara?

Öfver den nu gällande egostycknings]agen fäldes bittra ord, då den vore en

apparat, som tilläte sågverksbolagen att för all framtid förvärfva hemmansskogar

utan att dermed någon som helst odlings- eller byggnadsskyldighet vore förenad,

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

och sålunda endast vore till för hämmande af jordbrukets utveckling och framåtskridande

och skapade en af bolagen beroende, osjelfständig befolkning.

Diskussionen sammanfattades till sist i ett lifligt instämmande uti herr L:s

motion, och den förhoppningen uttalades, att motionären och hans meningsfränder ej

måtte förtröttas att verka för den goda saken, äfven om motståndet till en början

vore stort.

Det vid sammanträdet förda protokollet skulle genom ordförandens försorg

tillsändas herr L. och ortens riksdagsman Per Svensson.

A. N. Fjellström.

Hemmansegare.

A de närvarandes vägnar:

M. T. Berlin.1

Kyrkoherde.

Klas Sundelin.

Komminister.

Z. Lidman.

Hemmansägare.

J. Hedström.

Snickare.

P. Marklund.

Hemmaa segare.

Aug. Lundberg.

Hemmansegare.

Protokoll hållet vid sammanträde med Aborrträsk byamän

uti Aborrträsk by af Arvidsjaurs lappmarks församling den

11 april 1901.

§ 1. I anledning af revisionssekreteraren C. A. Lindhagens vid innevarande

års riksdag väckta motion, i fråga om förbättrad lagstiftning, till skydd för jordbruksnäringens

idkande inom de norrländska länen, hade den jordbrukande befolkningen

i Aborrträsk och trakten deromkring blifvit inbjuden till ett möte i Aborrträsk den

11 april 1901. Inbjudningen hade hörsammats och ett antal jordbrukare hade infunnit

sig.

Sedan inbjudaren i korthet redogjort för motionens innehåll och syftemål,

förklarade alla utan undantag att de ville instämma deruti.

1 Kyrkoherden i Arvidsjaur har meddelat bland annat följande: »Under det sista decenniet har jordbruket

här ryckt fram på ett sätt, som lofvar godt för framtiden. Utom mänga mindre odlingsföretng å myrar

och vattensjuk mark, som påbörjats och delvis fullbordats i en stor del byar dels med och dels utan statsunderstöd,

hafva bönderna i fem större byar på föreskrifvct sätt och för minskande af frostländigheten låtit

undersöka och utstaka större myrutdikningar, hvarå kostnadsförslagen lära variera från 15 till mellan 20 och

30 tusen kronor. Fortsättes och ökas än ytterligare — såsom ju är att hoppas — den nu vaknade ifvern hos

böuderua att föröka och förbättra sin odlade jord, så synes deu framtid icke vara långt aflägsen, då de skola

hafva fördubblat afkastningen från sina ladugårdar.» Kyrkoherden som intygar, att bolagens hemmausförvärf

årligen fortgår och att å sådana hemman någon utveckling af jordbruket icke vidare eger rum, slutar sitt meddelande

sålunda: »För min del är jag öfvertygad om, att derest ett förbud icke sättes för bolagen att genom

köp förvärfva jordbruksfastigheter och i sammanhang dermed egostyckniugslageu antingen upphäfves eller ändras

derhän, att skogsmark icke må afsöndras från hemmanen, går jordbruksnäringen under i lappmarken och landet

förvandlas småningom till eu ödemark.» —

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Byamännen, som talrikt infunnit sig till detta sammanträde, valde undertecknad

Marklund till ordförande.

Alla voro således fullt eniga uti den åsigten, att, om motionen blefve antagen,

så att den blefve lag i samma syfte som framhålles i motionen, så skulle den blifva

ett godt beskydd för jordbruksnäringens bestånd och komma vårt län till stor nytta

för framtiden. Och önska byamännen på det lifligaste, att herr L:s motion vid denna

riksdag måtte blifva bifallen.

§ 2. Till herr L. skulle genom mötets ordförande detta beslut framföras

jemte befolkningens tacksamhet för af honom vidtagna åtgärder. År och dag

som ofvan.

Johan Engström.

Hemmansegare.

Johan Benberg j:or.

Hemmansegare.

A. S. Nilsson.

Hemmansegare.

J. A. Hägg.

Hemmansegare.

Per Marklund.

Ordförande.

Resolution antagen vid möte hållet med Glommersträsk

byamän den 16 april 1901.

»Glommersträsk byamän, samlade till öfverläggning om norrländska jordbrukets

''skyddande genom mera effektiva lagar, vilja härmed på det allvarligaste

framhålla önskvärdheten och nödvändigheten af att de i herr revisionssekreteraren

C. A. Lindhagens vid årets riksdag väckta motion föreslagna lagändringar må om

möjligt redan vid innevarande års riksdag varda antagna.» Glommersträsk af Norrbottens

län den 16 april 1901.

J. G. G. Gårig.

Mötets ordförande

e. a.

Protokoll hållet vid möte i Gellivare den 8 april 1901

för uttalande öfver hr C. A. Lindhagens vid innevarande års

riksdag väckta motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande

af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland

och Dalarne.

S. D. Sedan kyrkoherden O. Bergqvist till denna dag utlyst ett möte att

hållas i nya skolhuset i Gellivare kyrkoby för diskussion rörande den af hr C. A.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Lindhagen vid innevarande års riksdag väckta motion om begränsning i vissa fall

af rätten att förvärfva fast egendom m. m., hade ett rätt stort antal hemmansegare

och andra för frågan intresserade personer från socknens olika delar infunnit sig,

hvilka till mötets ordförande utsågo hemmansegaren G. L. Virén, hvarefter kyrkoherden

Bergqvist redogjorde för innehållet i herr L:s motion och utvecklade några

af de skäl som syntes honom tala för en lagstiftning i den af motionären föreslagna

rigtningen, dervid jemväl efter K. Befallningshafvandes senaste femårsberättelse

påvisande, i hviken omfattning trävarubolagen förvärfvat jord inom länet och särskildt

inom Gellivare socken, ehuru nämnda berättelse, i fråga om sistnämnda

socken vore föråldrad, då trävarubolagens jordegendomar, som år 1895 uppgifvas

till omkring V3 af all enskild jord inom socknen, numera faktiskt utgjorde hälften

af samma jord, och hemstälde talaren till mötet, att detta måtte ena sig om

följande uttalande i ärendet.

Mötet, som anser, att en obegränsad frihet för industriidkande bolag att förvärfva

jord innebär en hotande fara ej mindre för jordbruksnäringen i Norrland än

äfven för den sjelfegande bondeklassens bestånd, uttalar sin anslutning till och sitt

instämmande i syftet med den af hr L. vid innevarande års riksdag väckta motion

om begränsning i vissa fall af rätten till jordförvärf.

Sedan nr C. A. Sandstedt jemväl yttrat sig i motionens syfte, blef förestående

förslag till uttalande af mötet enhälligt antaget.

Gellivare som ofvan.

G. L. Wirén.

Justeradt:

O. Bergqvist. O. B. Engchnark.

På initiativ af jägmästaren P. O. Westerlund och kyrkoherden D. Ahlfort

hölls i Jockmock söndagen den 14 april 1901 efter kommunalstämmans slut sammanträde

för att dryfta den Lindhagenska motionen, och antogs dervid enhälligt

följande af jägmästaren Westerlund framlagda förslag till resolution:

»Då sågverksbolagens förvärf af hemman i de norrländska skogsbygderna

redan nått en utsträckning, som hotar att alldeles förqväfva den sjelfegande bondeklassens

och dermed också det norrländska jordbrukets bestånd, anser mötet tiden

vara inne att genom lagbestämmelser i någon mån begränsa industriidkande bolags

rätt att förväfva jord och vill derför uttala sina sympatier för den af hr C. A. Lindhagen

vid innevarande års riksdag väckta motionen i nämnda syfte.»

Bili. till hukad. Bröt. Idol. 7 Sand. 88 Häft. (N:o 48.)

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

i

Utdrag af protokoll, hållet i kommunalstämma med OfverLuleå

den 8 april 1901.

§ 2. På framstäld begäran voro socknemän, isynnerhet de jordbrukande,

kallade att sammanträda för att yttra sig öfver af revisionssekreteraren C. A. Lindhagen

vid innevarande års riksdag väckta motion om vidtagande af lagstadgade åtgärder

för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom Norrlands och Dalarnes skogsbygder

medelst bland annat inskränkning af bolags rätt att förvärfva jordegendom.

Vid den diskussion, som uppstod närom, voro meningarna något delade, i det

att af en del framhölls, att om motionen i fråga vunne Riksdagens bifall och blefve

lag, den enskildes bestämmelserätt öfver sin egendom härigenom blefve alltför mycket

begränsad, hvaremot af andra med andragande af fakta från de orter, der bolagen

blifvit egare af största delen «af jorden, lifligt påpekades, att der uppstått förhållanden

som gjorde ett ingripande genom lagstiftning högst nödvändigt.

Sedan härom något ordats, beslöts af flertalet vid stämman närvarande att

uttala sig för motionen i fråga, och antogs ett af ingeniören K. Grubbström uppsatt

förslag till uttalande, så lydande:

»År 1901 den 8 april vid kommunalstämma med Ofver-Luleå socken hafva

talrikt församlade socknemän efter öfverläggning om de åtgärder, som böra och

kunna vidtagas för betryggande af det norrländska jordbrukets vidmagthållande och

utveckling, beslutat att på det allvarligaste framhålla nödvändigheten af att de i

hr L:s vid innevarande riksdag väckta motion föreslagna lagändringar må snarast

möjligt af regering och Riksdag varda antagna; skolande detta uttalande tillställas

förutom motionären äfven Norrbottens läns riksdagsmän med anhållan om deras

kraftiga medverkan i motionens syfte till länets såväl som hela fosterlandets väl.»

Mot detta beslut anmäldes reservation af hrr J. P. och N. O. Strandberg,

P. A. Rutqvist och Fr. Hellgren.

§ 5. Att justera protokollet valdes disponenten Frans Jansson och sågverksegaren

Frans Hellgren i Boden. År och dag som ofvan.

N. O. Alm.

Justeradt:

Frans Hellgren. Frans Jansson.1) *)

*) Åtskilliga bönder i Neder-Kalix hafva låtit framföra sin förhoppning, att alla vederbörande måtte inse

att motioneu måste vinna skyndsamt bifall. >1 annat fall står och kommer Norrlands befolkning i en förfärlig

ekonomisk fara och undergång.»

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Lagutskottets Utlåtande No 48.

<e

Jemt lands län.

Med instämmande uti väsentligaste delar af utaf herr C. A. Lindhagen förebragta

motivering för hans motion i Riksdagens Andra Kammare, N:o 142, år 1901,

vilja vi, här samlade Jemtlands läns landtmätare, härmed uttala våra sympatier för

syftet af deri väckta förslag uti punkterna 1, 3 och 4. Östersund den 16 april 1901.

L. J. Filipsson.

Lars Tirén.

O. Nordenson.

Frey Torbjörnsson.

Leo Ruuth.

Kermes Ruuth.

P. Jonsson.

Kristian Aspgren.

• Protokoll, fördt vid möte med jordegare inom Henesjö

socken den 27 april 1901.

§ 1. Genom kungörelse hade derför intresserade blifvit kallade till sammanträde

i sockenstugan för att afgifva yttrande med anledning af herr C. A. Lindhagens

motion — — — — — — — — — — — — — — — —

Sedan undertecknad redogjort för hufvudinnehållet af motionen och en stunds

diskussion öfver frågan egt rum, förenade sig de närvarande om följande

Resolution.

Inseende det förderfliga för Norrland och fosterlandet i dess helhet i den

sjelfegande bondeklassens förminskning och med kännedom om jordbruksnäringens

behof af betydlig utegovidd för nödiga skogsbehof, beten och slbtter, instämmer

mötet till alla delar i herr L:s motion och hoppas, att Riksdagen utan uppskof bifaller

densamma.

§ 2. Till justeringsmän af mötets protokoll valdes komministern A. E. Lindahl

och hemmansegaren Sven Hellman. Dag som ofvan.

Er. G. Ericson.

A. E. Lindahl.

Justeradt:

Sv. Hellman.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Lagutskottets Utlåtande N:« 48

Protokoll, fördt vid allmänt möte i Lockne folkskola,

angående härordningsförslaget samt Lindhagens motion om

bolagens jordförvärv söndagen den 14 april 1901.

§ 1. Mötet öppnades af komminister I. P. Hörnfeldt — — — — —

Sedan P. G. Edler i Ange utsetts till ordförande och Sundvis Eriksson i Rise till

sekreterare, började öfverläggningen:

§ 2. Företogs till behandling den af Lindhagen väckta motionen om bolagens

jordförvärv

Mötet instämde i motionens syfte och antog enhälligt följande uttalande i

frågan:

Med klar insigt om nödvändigheten af att de lagstiftande myndigheterna

snarast möjligt ingripa för stäfjandet af trävarubolagens jordförvärf vill mötet i anslutning

till L:s beaktansvärda motion uttala en liflig önskan, att innevarande års

Riksdag måtte på bästa sätt lösa denna för jordbruksnäringens bestånd och framtida

utveckling inom Norrland så ytterst vigtiga fråga. Som ofvan.

P. G. Edler.

Ordförande.

Sundvis Eriksson.

Sekreterare.

Medlemmar af Näs kommun i Jemtland, samlade till möte i Näs sockenstuga

den 8 april 1901 för att med anledning af C. A. Lindhagens till innevarande års

Riksdag aflemnade motion angående jordbruksrörelsens vidmagthållande inom de

norrländska länen öfverlägga om och i hvad mån en dylik lag skulle kunna anses

behöflig, enades efter en stunds diskussion om följande

Uttalande.

Mötet, som på det högsta beklagar, att ej regering och Riksdag redan förut

fattat beslut om vidtagande af åtgärder för den norrländska jordbruksnäringens vidmagthållande,

enär under en längre följd af år allt sedan afvittringens afsilande

inom provinsen Jemtland aktiebolagen i allt vidsträcktare mån inköpt ej allenast

större delen af all växande skog, utan äfven, sedan lagen om tjugoårig rätt till skogsköp

tillkom, köpt en massa med hemman för att såmedelst komma i besittning af

alla hemmanets skog, hvarefter hemmanen sedan utarrenderats till mer eller mindre

viljelösa arrendatorer, hvilka helt uppenbarligen ej hafva något som helst intresse

för den jord de såmedelst för i vanliga fall kort tid bruka, hvilket har och fortfarande

måste hafva en menlig inverkan på sådana hemmans jordbrukskultur, som i

de flesta fall måste blifva så godt som ingen.

Men om nu också aktiebolagen och andra föreningar för ekonomisk verksamhet,

såsom förhållandet mångenstädes är, nöja sig med att endast förvärfva sig

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Lagutskottets Utlåtande N:o 4S.

utskogen eller med andra ord utegaskiftena till hemmanen, så har visserligen den

säljande hemmansegaren derigenom tillfälligtvis gjort sig »eu god affär», enär han då

betingat sig en extra penningsumma och kunde säga sig hafva hemmanet qvar, men

erfarenheten har gifvit vid handen, att sådana hemman, sedan de afhändts skogsmarken,

saknat den naturliga hjelp för jordbrukets bedrifvande, som tillkommit detsamma

före skogens afhändande. Detta har i regel varit fallet, sedan ett dylikt

hemman kommit i en annans ego, hvilken i saknad af nödigt rörelsekapital för jordbrukets

bedrifvande dukat under ej allenast derför, att han saknade skog till afsalu,

utan äfven med all säkerhet derför, att hemmanet beröfvats det varaktiga stöd af

tillräckligt husbehofsvirke, som är absolut nödvändigt för en hemmansegares goda

existens. Här i Jernband, hvarest afvittringen för länge sedan är afslutaa, kan antagligen

ej numera blifva tal om bildandet af härads- eller sockenallmänningar, men

på trakter, der nämnda afvittring ännu ej afslutats, skulle för visso bildandet af s. k.

skogsallmänningar vara af allra största nytta för de orter, som deraf blefve delaktiga.

Ty om samma förhållande hädanefter får existera, nemligen att bolagen i allt

vidsträcktare mån lägga uuder sig det ena hemmanet efter det andra, så skall för

visso inom en ej allt för långt aflägsen framtid den sjelfegande bondeklassen försvinna

och ersättas af arrendatorer och brukare, hvilka på ett betänkligt sätt komma

att inrangeras under bolagens godtycke — och hvilken skadlig inverkan detta kommer

att hafva för såväl det politiska som kommunala lifvets ligger ju i öppen dag.

Om derför jordbruket i Norrland skall kunna vidmagthållas eller med andra

ord upphjelpas, så bör enl. mötets åsigt lämpliga medel ifrån statsmagternas sida

snarligen tillgripas, och vill mötet i sammanhang dermed uttala sina lifligaste sympatier

för herr L:s i nämnda syfte till innevarande års Riksdag aflemnade motion.

Förestående resolution godkändes enhälligt af de närvarande, uppgående till

ett sextiotal, och utsågos undertecknade att jemte ordföranden underskrifva densamma.

Som ofvan.

N. M. Nordén.

Mötets ordförande.

Eric Esbj:son Gardin. N. Edström.

f. d. Nämndeman. Kyrkoherde.

Protokoll, hållet vid sammanträde med Lits socknemän

i deras sockenstuga den 8 april 1901.

Dertill anmodad af riksdagsman herr J. Nordin, hade undertecknad sammankallat

socknemännen, för att de skulle få uttala sina åsigter öfver af herr C. A.

Lindhagen under innevarande riksdag väckt motion — — — — — — —

Under den lifliga diskussionen, som i anledning deraf uppstod, framhölls, att det

redan vore för långt gått med trävarubolagens jordförvärf, men för att rädda hvad

som ännu återstår, staten måste skyndsamt ingripa, enär det vore en hel national
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

förmögenhet, som stode på spel, på grund af att inom en stor del socknar i Jemtland

jordbruket komme att gå under och som vederlag derför man endast får en

demoraliserad befolkning, hvadan sammanträdet, som var talrikt besökt, lifligt instämde

i nyssnämnde motion.

Sedan åt handlanden Er. Eriksson i Sörehammarn och hemmansegaren P. O.

Persson i Söre uppdragits att justera protokollet, upplöstes sammanträdet. År och

dag som ofvan.

Karl Karlsson.

Justeradt:

E. Eriksson. P. O. Persson.

Utdrag ur protokoll vid kommunalstämman i Kyrkås den

8 april 1901.

§ 1. Efter förut skedd pålysning hade socknemännen sammanträdt till kommunalstämma

för öfverläggning i anledning af herr C. A. Lindhagens vid innevarande

års riksdag väckta motion — — — — — — — —- — — —

Och beslöt stämman enhälligt, sedan motionärens lagförslag blifvit genomgånget

och diskuteradt, afgifva följande uttalande — — — — — — —:

Med klar insigt om nödvändigheten af att de lagstiftande myndigheterna

snarast möjligt ingripa för stäfjande af trävarubolagens jordförvärf vill kommunalstämman,

i anledning till herr L:s beaktansvärda motion, uttala en liflig önskan, att

innevarande års Riksdag måtte för sin del på bästa sätt lösa denna för jordbruksnäringens

bestånd inom Norrland ytterst vigtiga fråga. Som ofvan.

J. Jonsson.

Justeradt:

Göran Eriksson.

Erik Eriksson.

Protokoll, hållet vid sammanträde inför undertecknad i

Häggenås sockenstuga den 14 april 1901.

§ 1. Häggenås socknemän voro sammankallade för att uttala sin åsigt öfver

herr Lindhagens motion. — — — —

s. 103 Kontrollera mot PDF

.Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

103

Sammanträdet uttalade såsom sin åsigt, att allt jordförvärv vare sig af trävarubolag

eller af enskilda, som icke bruka de inköpta hemmanens jord såsom

hufvudnäring, är till stor skada för jordbruksnäringens utveckling och bestånd; derför

uttalades ett allmänt gillande af motionens syfte i detta afseende, med förutsättning

att norra Jemtlands socknar måtte få bli tillgodosedda af en jern vägsförbindelse

i ej så aflägsen framtid, som torde vara ett utaf det väsentliga, som kunde

upphjelpa ortens befolkning till att kunna existera såsom jordbrukare å sina hemman.

År och dag som ofvan.

Joll. Eriksson.

Kommunalstämmans ordförande.

Justeradt:

N. Olander. Nils Olofsson.

Utdrag ur protokoll, fördt vid extra kommunalstämma i

Hammerdals sockenstuga den 8 april 1901.

§ 2. På grund af skrifvelse från ortens riksdagsman hade till dagens stämma

blifvit pålyst, huruvida socknemännen ville uttala sin åsigt om en af herr C. A.

Lindhagen vid årets riksdag väckt motion angående begränsning i vissa fall för

bolag och föreningar att förvärfva fast egendom.

Sedan motionen af ordf. blifvit uppläst, och de närvarande lemnats tillfälle

derom yttra sig, så beslöts enhälligt, att, utan att de närvarande kunde ingå i pröfning

af motionens ordalydelse, likväl på det lifligaste ville tillstyrka en lag i motionens

syfte, och uttalades, att en sådan lag ju förr dess hellre borde antagas, innan

bolagens välde alldeles tagit öfverhanden.

Vidare beslöts, att ett sammandrag ur innevarande års mantalslängd, upptagande

det skattetal, som af bolag eges inom kommunen, äfvensom det skattetal,

som eges af enskilda, skulle bifogas detta protokoll, fast ej deraf framgår, hvilket

omfång bolagens egendomar omfatta, då sådana hemman, som hafva allra största

areal motsvarande skattetalet företrädesvis köpas, och dessutom bolagen förvärfvat

en mängd s. k. odelstorp, som ej varit lagligt utbrutna från stamhemmanen och således

ej mantalsatta, samt dessutom flere skogsskiften, som förvärfvats, innan nuvarande

bestämmelser för lagfarts erhållande tillkom, i hvilka fall hemmansåbon

innehar inegorna och ett mindre skogsskifte, men — hela skattetalet, och bolagen

således äro i besittning af den hufvudsakligaste delen af skogen. — — — —

§ 3. Att justera och å stämmans vägnar underskrifva detta protokoll utsågs

smeden Olof Winberg och kommunalnämndsordföranden Erik Larsson i Mo.

Som ofvan.

Justeradt:

O. Winberg. Erik Larsson.

Lars Andreasson.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, fördt vid extra kommunalstämma i skolsalen

i Gåxsjö, hållen på begäran af flere af socknemänueu, för beredande

af tillfälle att få uttala sig rörande herr C. A. Lindhagens

motion om inskränkning af bolagens jordförvärf inom

Norrland, den 21 april 1901.

§ 1. Sedan ordet lemnats fritt för öfverläggning, yttrade sig flera vid stämman

närvarande, af hvilkas yttranden framgick, att om på lagstiftningens väg en

gräns för trävarubolagens jordförvärf inom Norrland och Dalarne icke kunde sättas,

skulle inom en snar framtid den sjelfegande hemmansegareklassen blifva ett minne

blott; och att denna befolkning, såsom arrendatorer på sina försålda hemman, komme

att gå en sorglig framtid till mötes, då de, genom de förbindelser kontrakten innefatta,

förvandlas till trälar under bolagens välde, från att hafva varit oberoende

jordegare.

Stämman ansåg likväl icke erforderligt att här påpeka alla de sorgliga förhållanden,

som voro en oafvislig följd af bolagens jordförvärf, helst som uti pressen

behjertade män framhållit kraftiga motiv för en lagstiftning, som afser att skydda

den norrländske jordbrukaren för denna fara, utan ville stämman ansluta sig till

det i herr L:s motion angifna syftet, samt att till dessa uttalanden bifoga ett exemplar

allmänna föreskrifter, affattadt af ett bolag, som här på orten genom köp lagt

under sig en icke obetydlig del af kommunernas hemman, af hvilket nogsamt belyses

förutnämnda förhållande mellan bolag och deras arrendatorer. — — — —

Dag som ofvan.

'' h i »!.’•'' i

Frans WMerg.

Ordförande.

.j, j . /•* ■■ j > '' , *

Justeradt:

And. Hansson. F. Eriksson d. y.

Utdrag af protokollet, hållet i allmän extra kommunalstämma

med Ströms socknemän i dess sockenstuga den 8

april 1901.

S. D. Efter föregången pålysning sammanträdde stämman; efter öppnande

föredrogs och handlades följande derför utsatta ärender.

§ 2. Föi-edrogs en af herr C. A. Lindhagen i Stockholm till Riksdagen ingifveu

motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen

inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne. Efter dess föredragning uppstod

en stunds diskussion, hvarvid ett par talare ville framhålla motionens ogillande,

men andra eller de flesta uttryckte sitt fullkomliga gillande af densamma.

Sedan öfverläggningen var slutad, förklarade sig stämman enhälligt instämma

i motionens syfte.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Lagutskottets Utlutande N:o 48.

Vidare förekom icke, utan doktor Eriksson och faktor Svedberg utsågos att

justera detta protokoll. Som ofvan.

A. S. Rosenberg.

<T usteradt:

J. Eriksson. P. Svedberg.

Protokoll vid sammanträdet med Alanäs sockens ledamöter

inför undertecknad, kommunalstämmans ordförande i

sockenstugan i Alanäset den 14 april 1901.

Socknemännen hade sammankallats för att yttra sig öfver herr C. A. Lindhagens

motion om — — — —, hvarpå, efter uppläsandet af motionen och dess

betänkande, socknemännen enhälligt yttrade sitt godkännande af densamma och uttalade

ett tack till motionären och de riksdagsmän, som undertecknat motionen,

samt sin önskan, att motionen måtte antagas som lag, och skulle ett utdrag af Alanäs

sockens mantalslängd å socknens hela skattetal och alla byar för år 1881 och

år 1901 här intagas för att påvisa nödvändigheten af att rädda hvad som räddas kan.

*

1881.

1901.

Alanäset

bv:

enskilda ega.....

...... 2/s mantal.

Via

mantal

trävarubolagen >.....

..... — >

Vis

>

Gubbhögeu

>

enskilda ».....

..... 1U »

9/16

»

trävarubolagen ».....

..... — >

7l«

»

Hafsnäset

enskilda >.....

.....1 2/s

S724

>

trävarubolagen ».....

..... —

*734

>

II arsjön

>

enskilda ».....

..... 7» >

—

trävarubolagen ».....

..... —

7 3

>

Jerfsaud

>

enskilda ».....

..... 6/l2 »

713

>

trävarubolagen ».....

..... — >

712

»

Lidsj öberg

>

enskilda ».....

..... 16/S2 »

‘7138

trävarubolagen ».....

..... Vs9 9

46/l38

>

Lillviken

>

enskilda ».....

..... >/» . >

5/94

>

trävarubolagen ».....

..... . *

''734

lungvåt! net

>

enskilda >.....

..... B/ö »

14/64

>

trävarubolagen >.....

..... —

37m

*

Siljåsen

enskilda >.....

...... 9/4

74

>

trävarubolagen ».....

..... — •

74

>

Storholmen

>

enskilda ».....

...... 74

—

»

trävarubolagen ».....

..... —

74

>

Svan liden

»

enskilda *.....

..... 7 e >

7198

>

trävarubolaget! >.....

..... —

7198

»

It. till Rikad. Prof.. IDOL 1 Sami.

88 Håft. (N:o 48).

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Dessutom egas af trävarubolagen många från enskildes hemman afsöndrade

skogsskiften till hundratals tunnlands areal såsom lägenhet och annan fastighet. Afverkningsrätten

till skogen å alla enskildes hemman är af trävarubolagen under

slutet af 1870 och i början af 1880-talet förvärfvad på 50 år.

Då intet vidare anfördes, utsågos hemmansegarne Eric Jönsson och Jöns

Mickelsson att justera protokollet. Dag som ofvan.

Per Mickelsson.

Justeradt:

- E. Jönsson. Jöns Mickelsson.

Utdrag af protokoll, hållet vid kommunalstämma i Aspås

den 5 april 1901.

§ 1. Föredrogs af riksdagsmannen Carl Lindhagen i Andra Kammaren väckt

motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom

skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Under öfverläggningen härom yttrades, att orsakerna till nödvändigheten af

åtgärder i motionens syftemål här på orten voro så väl kända, att någon särskild

motivering derför ej behöfver ifrågakomma, utan beslöt stämman enhälligt att tillstyrka

motionen; dock med instämmande uti den af A. D. Wiklunds och Joll. Nilssons

in. fl., i särskilt tillägg, uttalade åsigt angående egostyckningslagen. Som

ofvan.

Per Persson.

Ordförande.

Justeradt:

Ante Persson. Lars Larsson.

Utdrag af protokoll, fördt vid kommunalstämma med

As församling i dess sockenstuga den 7 april 1901.

§ 1. På grund af skrifvelse från riksdagsmannen herr J. Nordin hade församlingens

medlemmar genom förut skedd kungörelse kallats till kommunalstämma

denna dag för att afgifva yttrande öfver en af herr C. A. Lindhagen vid innevarande

års riksdag väckt motion angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande

af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

Sedan motionen i fråga föredragits, anfördes, att det numera vore allmänt

kändt och erkändt, att såväl trävarubolagens som enskilda trävarupatroners fastig
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

hetsförvärf vore eu nationalolycka, i ty att den bofasta och sjelfegande jordbruksbefolkningen

derigenom blefve mer och mer undanträngd ej allenast i skogsbygderna,

utan äfven i de tätare befolkade och sedan urminnes tid häfdade bygderna

och att den kultiverade jorden, som komme i bolagens bänder, i flesta fall blefve

vanhäfdad samt att närboende grannar blefve utsatta för många förut ej anade, men

rätt svåra olägenheter, förorsakade just genom bolagshemmanens vanvård och egarnes

oginhet, hvilket allt förtoge den fasta befolkningens trefnad, ekonomi och välfärd.

Bland flera belysande exempel, som härpå anfördes, såsom att bolagen eller

träpatronerna begära laga skifte allenast i afsigt att lättare komma åt att köpa flera

hemman inom skifteslaget m. fl. in. fl., anhölls särskildt att få ett af dessa till protokollet

antecknadt, nemligen: Att. Vifstavarfs bolag för åtskilliga år sedan köpte ett

hemman i byn Backen af denna församling och att den arrendator bolaget antog

trots flerfaldiga försök icke lyckades få något skriftligt kontrakt, utan endast ett

muntligt aftal om arrendevilkoren, hvarigenom denne gifvetvis ej beflitade sig om

jordbrukets vidmagthållande och än mindre — hvartill han icke heller vore skyldig

— om reparation af åbyggnaderna, som vid bolagets tillträde till hemmanet voro

brandförsäkrade, men vid verkstäld brandsyn år 1896, på grund af till ytterlighet

bristfälliga tak, murar och eldstäder, blifvit från vidare försäkring uteslutna och

sedermera ej försäkrade, hvarför stor eldfara derifrån förelåge för hela den tätt

bebyggda byn, i all synnerhet på våren och högsommaren, da stark torka vore radande;

att framställning om reparation af tak och murar först gjordes hos bolagets

inspektor och jägmästare, hvilka, efter å ort och ställe tagen kännedom om bristerna,

lofvat afhjelpa dessa; att, då det oaktadt ingenting gjordes åt saken, byamännen

sedermera nödgades skriftligen vända sig till bolagets disponent med förnyad anhållan

om erforderliga reparationer å tak och eldstäder, eller, derest detta icke

kunde bifallas, att åbyggnaderna i fråga finge stå obebodda, så att eldning derstädes

ej förekomme; men att byamännen icke ens bevärdigats med svar å denna

sin skrifvelse; att någon reparation hitintills icke heller verkstälts; att arrendatorn

med familj fortfarande bodde qvar och att det således torde ligga nära till hands

antaga, att byns invånare, till följd af den ständigt öfverhängande faran, förr eller

senare skulle nödgas sälja sina hemman till bolaget för underpris, ty det förhölle

sig alltid så, att då ett bolag kommit åt ett hemman i en by, så hade det nog

resurser på ett eller annat sätt att åtkomma äfven byns öfriga hemman, som ansågos

ega värde för trävarurörelsen. — — — — — — — — — — —

På grund af hvad sålunda förekommit samt de i motionen lemnade utredningar

och motiveringar beslöts efter slutad öfverläggning, i enlighet med samtliga

talares yrkanden, enhälligt att på det lifligaste instämma i motionens syfte.

§ 2. Att justera protokollet utsågos hemmansegarne Jonas Magnusson och

Jöns Ohlsson i Backen. År och dag som ofvan.

Olof Persson,

ordf.

Justeradt, betyga: Jonas Magnusson, Jöns Ohlsson.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, förd t vid offentligt möte med Bergs socknemän

i sockenstugan den 14 april 1901, i och för afgifvande af

yttrande öfver herr C. A. Lindhagens motion i Andra Kammaren,

angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af

jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne.

§ 1. Mötet, som tillkommit på grund af skrifvelse från riksdagsmannen

P. Norberg till landstingsmannen Anders Jönsson i Skucku, hvilken skrifvelse upplästes,

öppnades af den sistnämnde, som jemväl utsågs till mötets ordförande. Till

sekreterare valdes undertecknad Göran Jönsson.

§ 2. Först föredrogs motionens motivering från och med »frågan om skyldighet

för sågverksbolag att häfda sina hemman» till motiveringens slut samt derpå

följande lagförslag. Under den diskussion, som följde härpå, framhölls först och

främst i ett skriftligt anförande det beaktansvärda i motionens syfte hvad särskild!

beträffade den af kronan skänkta jordens bevarande åt en sjelfegande jordbrukareklass,

skogarnes betydelse såsom stöd för beståndet och utvecklingen af ett rationel!

jordbruk, vådan af den sjelfegande jordbrukarebefolkningens undanträngande

såsom en oundviklig följd af trävarubolagens fortgående jordförvärf m. in., hvarpå

under diskussionens gång ytterligare påpekades, hurusom det redan nu vore ett

gammalt klagomål, att, der den sjelfegande bondeklassen efterträdte af bolagsvälde

och jordbruket öfvertagits af arrendatorer, allt intresse för hvarje slag af samhällsutveckling

syntes förslappadt, för att icke säga alldeles utdödt, att enhetsandan hos

befolkningen i byar och samhällen, der fastigheterna undan för undan öfvergått i

bolagens våld, samtidigt mer och mer försvunnit och efterföljts af en för all god och

nyttig samhällsutveckling hämmande oenighet mellan grannarne, att den obegränsade

rätten för trävarubolagen att tillvälla sig skogbärande fastigheter och deraf följande

lätthet till aflindning visat sig medföra det missförhållandet, att en stor del af det

uppväxande slägtet förlora! lusten att öfvertaga fädernas hemman, att det vore att

beklaga, att åtgärder i samma syfte som ifrågavarande motions ej med framgång

vidtagits för länge sedan, att det vore högst önskvärd!, om sådana lagstiftningsåtgärder

kunde åstadkommas, hvarigenom den redan åt sågverksbolagen upplåtna

jordens återbördande åt en sjelfegande jordbrukareklass möjliggjordes, att bibehållandet

af det rådande systemet kunde vara vådligt äfven i mellanfolkligt-politiskt

hänseende, i det bolagens oinskränkta jordförvärfsrättighet. bulle vägen öppen äfven

för utländingar att få ingå såsom intressenter i bolagen. Beträffande nya lagen

om egostyckning hade densammas tillämpning åtminstone ej här på orten visat sig

medföra några menliga följder; tvärtom. S. k. skogsallmänningar förordades såsom

ett verksamt medel till ställande af skogssköfling. "Mötet uttalade ett enhälligt anslutande

till motionens hufvudsyfte: jordbrukets bevarande åt en sjelfegande jordbrukareklass,

och skulle den förda diskussionen i öfrigt få gälla som ett uttryck

för mötesdeltagarnes ståndpunkt i denna fråga.

§ 3. Att justera protokollet valdes P. More och kommunalst. ordf. Hans

Hansson i Skucku. Som ofvan.

Göran Jönsson. And. Jönsson.

Justeradt: P. J. More. Hans Hansson.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

109

Protokoll, hållet vid allmänt sammanträde med Svegs

socknemän i sockenstugan den 7 april 1901.

Riksdagsmannen P. Norberg hade anhållit, att ett allmänt möte måtte hållas,

der Svegs socknemän kunde blifva i tillfälle tillkännagifva sina önskningar rörande

revisionssekreteraren C. A. Lindhagens till Riksdagen aflåtna motion — — —

och hade med anledning häraf undertecknad, ordförande i socknens kommunalstämma,

genom kungörelse, som blifvit i kyrkan vid två särskilda tillfällen uppläst,

uppmanat socknemännen att i dag efter gudstjcnstens slut samlas härstädes för att

rörande motionen i fråga afgifva utlåtande.

Sedan sammanträdet öppnats och de närvarande till ordförande utsett undertecknad,

vidtog diskussionen, dervid yttrandena, under påpekande af den fara för

jordbruksnäringen, som det nu rådande bolagsförvärfvet. medförde, allmänt afgåfvos

i motionens syfte; och enades mötet slutligen enhälligt och utan någon meningsskiljaktighet

att såsom uttryck för sin åsigt i saken antaga följande resolution:

»Mötet uttrycker sitt förtroende till motionen och uttalar sin förhoppning, att

den snarast möjligt måtte af Riksdagen antagas.»

— — — bom ofvan.

Olof Bromée.

Utdrag af protokoll, fördt vid extra kommunalstämma

med Tännäs kommuns röstberättigade medlemmar i Funäsdalens

skolhus den 8 april 1901.

§ 1. På derom gifven anledning hade socknemännen blifvit kallade att denna

dag sammanträda härstädes för att afgifva yttrande öfver den af ledamoten i Riksdagens

Andra Kammare C. A. Lindhagen till innevarande års Riksdag ingifna motion

— — —och sedan hufvuddragen af motionen blifvit delgifven socknemännen,

h vilka voro ganska mangrant samlade och af hvilka största delen förut genom tidningspressen

kände motionens innehåll, förklarade stämman enhälligt såsom sin åsigt,

att motionens syftemål voro högst beaktansvärda, och ville stämman för sin del på

det lifligaste tillstyrka bifall till samtliga de i motionen gjorda ändrings- och lagförslag,

synnerligast som socknemännen af egen erfarenhet nogsamt hade sig bekant

vådorna af trävarubolagens jordförvärf för vår modernäring jordbruket.

§ 2. Til! att justera dagens protokoll utsågos handlanden O. Hedvall och

kommunalnämndsordföranden Jon Loo, båda i Funäsdalen. Som ofvan.

M. Långström,

Stämmans ordf.

Justeras: O. Hedvall. Jon Loo.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll fördt vid sammanträde med Hede socknemän

för öfverläggning rörande af herr C. A. Lindhagen i Riksdagens

Andra Kammare väckt motion, angående lagstiftningsåtgärder

för vidmagtkållande af jordbruksnäringen inom skogsbyggderna

i Norrland och Dalarne, hållet i sockenstugan i Hede den 14

april 1901.

Efter det ett större antal sockenbor tillstädeskommit, öppnades mötet af apotekaren

Ossian Hult, som utsågs till dess ordförande, hvarefter undertecknad Hedern

ark valdes att föra protokollet.

Efter en stunds diskussion antogs enhälligt följande resolution:

»Inseende det förderfliga för Norrland och fosterlandet i sin helhet i den

sjelfegande bondeklassens förminskning och med vetskap om jordbruksnäringens

behof särskilt i Härjeådalen af betydlig utegomark för skogstillgång, bete och

slåtter, instämmer mötet till alla delar i herr Lindhagens motion samt hoppas, att

densamma utan uppskof af Riksdagen bifalles.» — — — Som ofvan.

Ossian Hult.

Justeras: O. Hedström. L. F. Molin.

Per Hedemark.

Yesteniorrlamls län.

Till — — — — —

Med anledning af Eder motion i Andra Kammaren, angående lagstiftningsåtgärder

för vidmagthållande af jordbruksnäringen i Norrland och Dalarne, få undertecknade

landtmätare i Vesternorrlands län, efter tagen kännedom om motionens

innebörd, härmed uttala våra sympatier för motionens fosterländska syfte och tillönska

den framgång i Riksdagen. Hernösand i april 1901.

Gustaf Barkm,an.

Förste landtmätare.

H. A. Wallgren. A. O. Gisten. N. Th. Schönström. L. Thelning.

Kommissionslandtmätare.

O. F. Stenvall. F. Winter. J. Hj. Schönström. O. A. Norden.

Kommissionslandtmätare.

G. B. Westin.

Vice kommissionslandtmätare, kapten,

genom G. Barkman,Renligt lemnadt uppdrag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, fördt vid allmänt möte med hemmansegare

och andra intresserade från Sidensjö och Nätra socknar, hvilka,

med anledning af revisionssekreteraren Carl A. Lindhagens vid

innevarande års riksdag väckta motion om inskränkning i bolags

in. fl. rätt att förvärfva jordbruksfastighet, genom kungörelse

inbjudits att mangi-ant samlas för att diskutera ifrågavarande

motion, i Blåvik den 31 mars 1901.

S. D. Sedan de närvarande belsats välkomna af hemmansegaren J. Sundström

Hagaris och anledningen till mötet dervid lemnats, valdes till ordförande för

detsamma hemmansegaren Nils Kallen i Sehl och till sekreterare hemmansegaren

P. Olsson i Bldvik.

§ 1. Redogjorde ordföranden för syftet och betydelsen af ofvannämnda motion,

hvarpå framstäldes frågan, huruvida de närvarande ville afgifva något uttalande

deröfver. Sedan flere talare haft ordet och samtlige betonat, att en lagstiftning i

af herr L. föreslaget syfte vore af största betydelse, att ej säga en lifsfråga för den

sjelfegande bondeklassens bestånd i Norrland, beslöts att som resolution i frågan

ingå till motionären med en så lydande skrifvelse:

»Till — — — —

Vi ega ännu våra kära hemman, som vi ärft och förvärfvat af våra förfäder,

och vi ämna behålla dem så länge vi kunna, men vi se med bekymmer och ängslan,

huru det ena hemmanet efter det andra fäller i bolagens ego rundt omkring oss

till följd af de af bolagen skapade och med full afsigt vidmagthållna förhållanden,

på grund af hvilka hemmansegarne eller deras arfvingar förr eller senare blifva

tvungna att öfverlåta hemmanen åt bolagen.

I samband härmed kunna vi ej underlåta att beteckna — — — — — —

framförda påstående »att hemmansegareklassen långt ifrån att minskas ökats med

flere tusen på de senaste tio åren» — som ett slag i ansigtet på sanningen. Med

statistik kan man bevisa hvad man vill. Men när årligen öfverallt i Norrland det

ena hemmanet efter det andra öfvergår i bolagens händer och dessa nästan aldrig

sälja några sådana, huru är det möjligt, att den sjelfegande bondeklassen kan ökas?

Möjligen torpareklassen.

Af gammalt har — till en del på grund af den fordom blomstrande, nu ödelagda

linodlingsindustrien — i våra bygder ett visst välstånd herskat, till följd af

hvilket vi ännu kunnat bevara vår sjelfständighet, men vi se dock, huru äfven i våra

socknar bolagen allt mer och mer börja vinna insteg.

Att det ej är någon ljuf lott att blifva landtbonde (bolagsbonde), det äro vi

ofta i tillfälle att se i våra skogsrika grannsocknar, som till stor del egas af bolag.

Förstörda hemman, nöd och fattigdom bland befolkningen blir vanliga följden, då

hemman råka i bolagens ego, ty å de flesta landtbondehemman göres ingenting för

att underhålla byggnaderna eller häfda jorden, hvilket gör, att landtbönderna blifva

i ständig gäld till bolagen och tvungna att arbeta för deras räkning. Då jordbruket

dervid försummas, så att hemmanet ej kan producera något, utan allt måste köpas

till höga pris, så äro de dagspenningar etc., som betalas och till utseendet tyckas

höga, i sjelfva verket svältlöner, så att jordbrukare blifva allt mer och mer fastslafvade

vid bolaget. Nedruttna, fallfärdiga hus, skriande fattigdom, vanhäfdade, ofta

för flottningens skull vattendränkta åkrar får man öfverallt se på bolagshemman.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Sådant är det framtidsöde, som väntar oss och våra efterkommande, om ej staten

träder emellan.

Vi få derför — — — framburit den i Riksdagen, och vi hoppas denna

skall behjerta Eder motion, som innehåller det väsentligaste af hvad som i första

hand bör göras för att ropa halt åt bolagens ohejdade jordförvärf och rädda den

sjelfegande och någorlunda burgna bondeklassen i Norrland från absolut undergång»x)

—

§ 3. Att jemte ordföranden och sekreteraren justera detta protokoll valdes

kommunalordföranden Z. Åslund, Sidensjö, och hemmansegaren O. Olsson, Vestanå,

Nätra. Dag som ofvan.

Nils Kallin. p Olsson.

Ordförande. Sekreterare.

Justeradt: O. Olsson, Z. Åslund.

Till —

Så länge vi kunna, ämna vi behålla våra kära hemman, i flesta fall ett arf

af våra föräldrar, men vi se med bekymmer och ängslan, hur det ena hemmanet

efter det andra faller i bolagens våld rundt omkring oss, till följd af den af bolao-en

numera antagna princip att hufvudsakligen söka förvärfva hemman, deremot, om°8n

sjelfegande för sin utkomst afverkar timmer till försäljning, ha bolagen i de flesta

fåll obilliga fordringar på partiets godhet, dels ock låga pris; på grund deraf bli

hemmansegarne eller deras arfvingar förr eller senare tvungna att öfverlåta hemmanen

till bolagen.

Ehuru socknen alltid räknats bland de fattigaste, bär till en del ett visst

välstånd och sjelfständighet varit rådande, och då skogen började fä något värde

här, syntes hopp om ytterligare förkofran och välstånd, men nu äro de största skogshemmanen,

cirka hälften af socknens hela areal, hufvudsakligen i ett bolags ego.

På grund af bolagens härigenom vunna magt omöjli<rgöres konkurrensen, och *tle

äro således nära nog sjelfbestämmande, ett förhållande, som kanske mer än i de

flesta andra kommuner här är rådande och som påskyndar den sjelfegande bondens

undergång:.

Att vara landtbonde är ingalunda afundsvärd!; med endast få undantag står

landtbonden i gäld till bolaget, och dessutom är han genom arrendekontraktets bestämmelser

så underordnad, att han i allt måste rätta sig efter och ständigt arbeta

för bolaget. Jordbruket försämras och försummas på många ställen. De flesta

nybyggen komma i bolagens ego, medan det var af krononatur. En ytlig odling

verkstäldes för skattelösen, men på de flesta ställen är nu denna odling skogbeväxt.

Ja, exempel finnes på, der allt jordbruk å hemmanet är ödelagdt; vanhäfdade, ofta

för flottningens skull vattendränkta åkrar får man nästan öfverallt se på bolagens

*) I två särskilda, motionären tillhandakomna skrivelser hafva ytterligare 98 hemmausegare i Sidensjö

socken till alla delar instämt i förestående resolution.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Lagutskottets Utlåtande N:o 4%.

hemman. På grund deraf blifver hemmanens afkastning ringa, i flesta fall ingen,

hvadan allt måste köpas, så om än dagpenningen ibland synes hög, förslår den ej,

fattigdomen tilltager och ai-betaren blir mer och mer fastslafvad vid bolagen. Cirka

Va-del af kommunens hemman innehafves här af landtbönder. Och sådant är det

framtidsöde, som väntar oss och våra efterkommande, om ej staten träder emellan.

Vi vilja ej förneka vare sig jordbrukets utveckling ikring industricentra, ej heller

att mycket af och i Norrlands skogsbygder är för odling otjenligt. Men det är

ett för stort steg ifrån kustsocknarnas jordbruksbefolkning och den egentliga skogsbygden,

sannolikt öfver hälften af Norrlands jordbruksbefolkning förbigås, från hvars

egendomar de mesta trävarorna hitintills hemtats, hvarigenom såväl industrien som

kring densamma liggande jordbruk haft sin största källa till framgång. Dessa trakters

skogsprodukter ha dels genom hemmans förvärf och dels afverkningsrätt på

längre tider, i flesta fall mot en obetydlig köpeskilling, bekommits och utdrifvits af

bolagen. Har jordbruket äfven på dessa trakter utvecklat sig? Nej, tvärtom hämmats.

— — — — — — — — Skorped den 8 april 1901.

(33 underskrifter.)

Protokoll, hållet vid extra kommunalstämma med Resele

kommun i dess kommunalrum den 7 april 1901.

§ 2. Med anledning af herr C. A. Lindhagens motion — — — — —

hade, i öfverensstämmelse med riksdagsmannens i orten derom uttalade önskan,

Resele sockens å kommunalstämma röstberättigade medlemmar blifvit kallade till

sådan stämma i dag för att öfver motionen afgifva yttrande.

Sedan motionens förhistoria eller historik blifvit i hufvudsak framstäld, vidtog

den talrikt besökta stämman i en rätt liflig öfverläggning derom, hvarefter stämman

beslöt att, i likhet med ortsrepresentanten, instämma i motionens syfte; dock ville

stämman pa det kraftigaste påpeka: att sågverksbolagens jordförvärv inverka skadligt

för samhället, om det iortgår, som hittills egt rum, i ty att inom Ångermanlands

vestra domsaga, bestående af Ramsele och Resele tingslag, bolagen inom förra tingslaget.

ega redan cirka tre fjerdedelar af der befintlig skattlagd jord med skog och

i senare cirka fem åttondedelar; att jordbruket å bolagens hemman i orten skötes

genom fattiga arrendatorer, med några undantag, uselt, och detta i all synnerhet

beträffande skattelösta nybyggen och fjellhemman; att bolagen helst tillskansa sig

fjellhemman, som vanligen hafva låg skatt, men stora skogar; att bolagen aldrig

från förvärfvade hemman afstycka!, afsöndra! eller sålt delar tjenliga för jordbruk,

utan, om å förvärfvadt hemman det finnes torpare med skogsfångst, d. v. s. byggnadsvirke

och vedbrand, bolagen äro mycket angelägna om att återköpa sådana

torp till hemmanet; samt att gällande egostyckningslag visserligen icke ännu medfört

så stor vada för samhället, men har dock ett eller annat bolag dragit nytta af

densamma, hvadan det med bestämdhet motses, att denna lag, om den får ega bestånd,

blir samhällsvådlig.

Bih. till Riksd. B rot. IDOL 1 Sand. 38 Häft. (N:o 48.)

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

§ 3. Till detta protokolls justeringsmän valdes hemmansegarne P. E. Westerlund

och N. A. Rosén i Rödsta. År och dag som ofvan.

A. G. Lalandcr,

v. ordf.

Justeradt: P. E. Westerlund, N. A. Rosén.

Utdrag af protokoll, fördt i extra kommunalstämma med

Adalslidens kommun i dess sockenstuga den 7 april 1901.

§ 2. På framställning af ortens riksdagsman herr Oswald Emthén i Höfven

hade församlingens medlemmar kallats till sammanträde för att — med anledning

af herr C. A. Lindhagens till innevarande års Riksdag afgifna motion angående lagstiftningsåtgärder

för vidmagthållande af jordbruksnäringar inom skogsbygderna i

Norrland och Dalarne — i frågan yttra sig. Mötet var ovanligt talrikt besökt.

Efter föredragandet af ifrågavarande motion uttalades enhälligt den önskan, det

måtte densamma vinna Riksdagens bifall. — — — — — — — —

§ 3. Att jemte ordf. justera dagens protokoll valdes heminansegaren E. W.

Borin i Rå och kyrkovärden M. Lidmark i Vestanbäck. År och dag som ofvan.

Oskar Frisendahl.

Stämmans ordförande.

Justeradt: E. W. Borin, M. Lidmark.

Utdrag af protokoll vid det den 8 april 1901 å tingsstället

Näsåker hållna möte, hvartill riksdagsmannen herr O.

Emthén i Höfven låtit kalla domsagans invånare, dervid ett

ganska stort antal, 150 ä 200, från domsagans skilda orter in
funnit

sig.

§ 1. Att leda mötets förhandlingar valdes postföreståndaren Oskar Frisendahl

i Näsåker.

§ 2. Derefter förekommo till behandling följande frågor: — — — — —

2:o) Om herr Lindhagens till innevarande års Riksdag ingifna motion — —

Äfven i denna fråga uppträdde många talare. Alla, med ett undantag, uttalade

sitt gillande af motionen, då ock mötet lifligt betonade som önskan, det måtte

densamma vinna nu pågående Riksdags bifall, emedan frågan fordrade en snar lös
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Lagutskottets Utlåtande N:o 4H.

ning, annars blefve det kanske för sent, tv sågverksbolagens förvärf af jord framgå,

under nuvarande förhållanden, med stormsteg.

§ 3. Att justera dagens protokoll valdes hemmansegaren E. W. Borin i Rå

och kommunalnäinndsordf. And. Sjöström i Vestanbäck. År och dag som ofvan.

Oskar Frisendahl,

mötets ordförande.

Justeradt: A. Sjöström, E. W. Borin.

Utdrag af protokollet, fördt vid Nätra landtmannaförenings

extra sammanträde i Sehl den 14 april 1901.

§ 2. Upplästes en från revisionssekreteraren Carl Lindhagen, genom Vesternorrlands

läns landtmannaföreningars förbund i afskrift hit insänd, så lydande skrifvelse:

Till Vesternorrlands läns landtmannaföreningars förbund.

— — — — — hemställa, huruvida förbundet benäget ville — — —

yttra sig öfver exempelvis en eller flera af följande frågor:

1) Äro ej sågverksbolagens hemmansförvärf skadliga ur jordbrukets såväl

soin ur allmän social synpunkt och är det ej derför angeläget, att en begränsning nu

sker i dessa förvärf?

2) Hafva bolagens hemmansförvärf ej fortgått äfven efter år 1895 och hafva

dessa förvärf dervid underlättats genom 1896 års egostyckningslag och den lätthet,

som derigenom bereddes att skilja inegor från skogsmark?

3) Huru skötes jordbruket å bolagens hemman i orten? Verkställes af bolagen

nyodlingar å de förvärfvade skogshemmanen?

4) Hafva bolagen vid hemmansköp efter 1896 års egostyckningslags tillkomst

i allmänhet förvärfvat hela hemmanet eller låtit derifrån afstycka inegojorden? (jemf.

punkt 2). Hafva bolagen i allmänhet utstyckat och försålt inegojorden till hemman,

som de köpt före 1896? Plägar vid utstyckning af inegojord rätt till husbehofsvirke

i någon form medfölja?

5) Hvilken framtid har jordbruket på dessa, såsom det synes, alla utvecklingsmöjligheter

och allt stöd af skogen beröfvade inegolotter, som utstyckats från

skogsmarken? Kunna dessa jordtorpare bilda stammen till hvad man kallar en

jordbruksbefolkning eller blir ej deras ställning i framtiden föga bättre än landtböndernas?
6)

Hvilken betydelse kan tillmätas det från bolagshåll ofta framstälda påståendet,

att de odlingsbara, men ouppodlade marker, som genom bolagsförvärfven

och inegoutstyckningarne undandragas den jordbrukande befolkningens besittning,

nog äfven skola komma under kultur, när detta någon gång »med fördel» kan ske.

Pläga bolagen från sina hemman sälja ouppodlade marker, tjenliga till jordbruk?

Sedan beslut fattats, att i ofvanstående skrifvelse framstälda frågor skulle i

den ordning, de förekommo, behandlas, enades sammanträdet efter en liflig och sakrik

diskussion om följande svar:

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

l:o) Då, såsom nedan närmare utvecklas, jordbruket å bolagshemman i allmänhet

skötes på ett högst otillfredsställande sätt, då det icke blott ligger i sakens

natur, utan ock af erfarenheten bevisats, att landtbönder och arrendatorer måste, af

fruktan för uppsägning och andra trakasserier, snart sagdt i allt slafviskt rätta sig

efter arrendegifvarnes önskningar och föreskrifter, och då denna sistnämnda omständighet

ovilkorligen måste menligt inverka på befolkningens såväl ekonomiska som

intellektuela utveckling, så kunna vi ej annat än lifligt instämma i herr L:s vid innevarande

års riksdag väckta motion om inskränkning i sågverksbolagens m. fl. rätt

att förvärfva jordbruksfastigheter i Norrland och Dalarne.

2:o) Bolagens hemmansförvärf hafva, åtminstone hvad våra bygder beträffar,

snarare till- än aftagit efter 1895, och är det först under de senaste åren, som hemman,

i synnerhet inom Nätra socken, börjat i något större omfång öfverlåtas till bolag.

3:o) Jordbruket å härvarande bolagshemman skötes ytterst dåligt. På somliga

hemman försäljes grödan år efter år utan att någon gödsel tillföres, hvarigenom

jorden alldeles utmattas. Andra deremot innehafvas af s. k. landtbönder, hvilka,

med få undantag, hvarken ega insigt eller framför allt förmåga att egna synnerlig

omtanke åt ett jordbruk, som de när som helst kunna nödgas afträda. Nyodlingar

förekomma aldrig.

4:o) Hittills har endast köp af hela hemman förekommit (undantag i fråga

om afverkningsrätt under vissa år), af orsak, att bönderna i allmänhet insett svårigheten,

att ej säga omöjligheten, att innehafva hemman, hvarifrån all skog är afsöndrad.

På alra sista tid har dock inegojorden till åtskilliga hemman af bolagen

försålts, dervid endast otillräcklig husbehofsskog fått medfölja.

5:o) Norrlands i allmänhet och våra bygders i synnerhet karga natur gör det

ytterst svårt att af jordbruket enbart och utan stöd af skogen förskaffa sig nödtorftig

bergning. Men med stöd af skogen och andra inkomstkällor har det hittills

varit möjligt för den sjelfegande bonden att höja sig till ett visst välstånd och bibehålla

sitt oberoende. Under sådana förhållanden kunna vi ej annat än betrakta det

som den största olycka för jordbruket, då inegojorden helt afsöndras från skogen och

innehafvarne till sådana jordlotter äro fullt lika så beklagansvärda som landtbönder.

I sammanhang dermed vilja vi påpeka, att, enligt vårt förmenande, 1896 års

egostyckningslag varit till största skada för jordbruket som sådant, men en utomordentlig

god handräckning för bolagen.

6:o) Det från bolagshåll framstälda påståendet, att odlingsbara och ouppodlade

marker, som finnas å bolagshemman, nog skola komma under kultur, när

sådant »med fördel» kan ske, kännetecknas tillräckligt med uttrycket: »med fördel».

Att egentligt jordbruk någonsin kan med fördel förenas med sågverks- och bolagsrörelse

är helt enkelt omöjligt, och då bolag aldrig sälja några ouppodlade marker

från sina hemman, torde påståendets betydelselöshet vara till fullo ådagalagdt.

Slutligen vilja vi såsom tillägg till ofvanstående erinra om frågans enligt

vårt förmenande stora betydelse ur försvarssynpunkt.

Det torde numera få anses till fullo bevisadt, att bolagens hemmansförvärf

inom Norrland under de senaste 50 åren oafbrutet och systematiskt pågått. Redan

äro stora arealer af skogssocknarna i bolagens ego, och fortfarande, äfven utom de

egentliga skogssocknarna, öfvergår det ena hemmanet efter det andra i bolagens

händer. Det är derför högst sannolikt, att inom en ej alltför aflägsen framtid större

delen af, för att ej säga hela, Norrland är bolagens egendom och dess befolkning

uteslutande hvad man kallar »bolagsfolk», om ej lagstiftningen träder emellan.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Hvad skall man säga om dess söner, hvilka under sådana förhållanden icke hafva

några hus och hem — i detta ords egentliga betydelse — att försvara, utan i farans

stund föredraga att vända fäderneslandet ryggen i stället för att offra lif och blod

för — bolagen? Tager man vidare med i räkningen, att i bolag ofta, stundom större

delen, utländskt kapital är intresseradt, så ligger det ju i öppen dag, att enbart

denna omständighet kan komma att få den mest ödesdigra betydelse vid krigiska

förvecklingar. En tillfredsställande lösning af frågan om bolagens jordförvärf anse

vi derför vara lika så vigtig och nödvändig som andra försvarsfrågor, och detta så

mycket hellre, som lösningen icke torde kräfva millioner och åter millioner, utan

endast klar blick och god vilja från lagstiftningens sida. Som ofvan.

J. Sundström. P. Olsson.

Ordförande. Sekreterare.

Justeradt:

O. Olsson.

Jan Olofsson.

Undertecknade, hemmansegare, som å möte i Skorpeds sockenstuga i dag

diskuterat de af herr C. Lindhagen till Vesternorrlands läns landtmannaföreningars

förbund framstälda frågor, få till svar å desamma afgifva följande:

l:o) Sågverksbolagens hemmansförvärf ha visat sig skadliga såväl ur jordbrukets

som allmän social synpunkt, och är af stort behof, att en Begränsning sker

i dessa förvärf.

2:o) Bolagen hafva med samma, om ej större, ifver sökt och förvärfvat hemman

efter 1895; hemmanen ha köpts i sin helhet, hvadan 1896 års egostyckningslag

ej tillämpats här.

3:o) Jordbruket å bolagens hemman har i allmänhet försämrats, någon nyodling

å desamma är ej känd; en del hemman, hvarå odling för skattelösen verkstäldes,

är nu till större delen beväxt med skog; en del hemman, som för 20 ä 30

år sedan kom i bolagets händer, var då af den enskilde egaren upparbetad så, att

en rätt god afkastning kunde fås; nu kan ett sådant hemman knappast gifva en

fjerdedel.

4:o) Hvarken från de hemman, bolagen förvärfvat före eller efter 1896, har

egostyckning från inegor eller ouppodlad, odlingsbar mark ej förekommit.

5:o) En jordbruksbefolkning utan stöd af skogen synes oss hafva och blifva

i en vansklig ställning föga bättre än landtböndernas.

6:o) Att den ouppodlade, odlingsbara marken, som kommit i bolagens händer,

äfven skall komma under kultur, kunna vi ej tillmöta någon betydelse, då äfven den

odlade jorden undandrages odling för skogsväxten och skogen hellre torde förminska;

när skall det då blifva Renligt lemna sådan mark?

Enligt våra på närmare håll gjorda iakttagelser behålla bolagen nog hvad de

en gång lyckats få — — — —. Skorped den 8 april 1901.

(30 underskrifter.)

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Luy utskottets Utlåtande N:o 48.

Protokoll, fördt vid föreningsstämma med Fröland-Häggdängers

landtmannaförening den 8 april 1901.

§ 7. — — — —; sedermera antogs följande resolution: Fröland-Hägg
dåugers

landtmannaförening ansluter sig till riksdagsman Carl Lindhagens motion,

önskar, att regering och Riksdag böra göra allt för att inskränka aktiebolagens jordförvärf

i Norrland! Sftbrå, Fröland den 8 april 1901.

Joll. Saltin.

Ordförande.

Protokoll, fördt vid extra sammanträde med SäbråAlandsbro

landtmannaförening i Själands skolhus den 8 april

1901.

§ 3. — — —. Efter en stunds öfverläggning beslöt föreningen att, i enlig
het

med den erfarenhet och den kännedom vi äfven hafva om högre liggande fjellbygder,

afgifva följande svar på frågorna:

1) Bolagens hemmansförvärf är för vårt land skadligt och för dess sjelfegande

bondeklass rent mördande och bör fortast möjligt starkt begränsas, hvilket icke

kan inverka skadligt för trävaruindustrien — — — —.

2) Bolagens hemmansförvärf har de senare åren tilltagit i oroväckande grad

och är genom egostyckningslagen mycket underlättad, för derigenom kunna bolagen

lägga under sig skogsmarkerna och som afsöndring frånskilja inegojorden, som vanligen

endast är dem till tunga, der ofta den genom försäljning hemlösa bonden blir

qvarsittande, ej sällsynt, om några år som ruinerad bonde.

3) Bolagens fjellheminan lemnas vanligen till en arrendator, som i hufvudsak

egnar sig åt skogsordning och Hottningsarbete, då naturligen både ladugård och

jordbruk bli åsidosatta; och nyodlingar torde knappast förekomma.

4) Bolagen förvärfva vanligen hela hemman, men afsöndra och sälja gerna

inegojorden, om den möjligen utan skogsmark kan säljas, men ännu hafva inne i

skogsbygderna mycken husbehofsskog; lemnas vanligen ej i annan form än nödigt

bränsle af affall, stängsel och möjligen några sämre träd till husunderhåll efter utsyning,

men allt för knappt tilltaget.

5) Jordbruket här i Norrland med dess kalla och hårda klimat och deraf

ofta förekommande frusna och felslagna skördar kommer aldrig att bära sig och

underhålla en besutten jordbrukarklass, om den binäring och det understöd, de haft

och måste hafva af skogen, bli den fråntagna. Deras ställning blir då visst icke

bättre än landtböndernas. Dessa betala ock sällan något arrende utan tvärt om få

bolagen i de flesta fall sjelfva svara för utskylderna. Deraf är klart, att bolagen

söka med hjelp af egostyckningslagen befria sig från jordbruket.

6) Hvad som kan betalas för ett stycke odlingsbar oodlad mark jemte erforderligt

bränsle, stängsel och härsevirke och något till husbyggnad motsvarar ej bo
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lagens skogsintressen, så nyodlingar komma knappast att tillåtas, och då all röjning

och odling af kreatursbete äfven förbjudes, blir nog inom deras områden till sist jordbrukarens

existens alldeles omöjlig.

och som vi äro öfvertygade, att Riksdagen i sin helhet jemte vårt lands höga styrelse

i öfrigt måste erkänna, att en burgen och sjelfegande jordbrukareklass är den

säkraste grund för vårt lands framtida bestånd och sunda utveckling, våga vi vördsamt

anhålla, att, fast bolagen — — — motarbeta och söka, som vi sett, undanrödja

och qväfva denna för vårt land och stånd så vigtiga motion, den, som

väckt, och de män, som understödt motionen, om den också i år faller, återkomma

och icke vika förr, än de i motionen påpekade missförhållandena blifvit på ett tillfredsställande

sätt lösta. Att justera dagens protokoll utsågos nämndemannen

E. Eriksson och hemmansegaren P. Selander.

E. Norberg.

Justeradt:

P. Selander. E. Eriksson.

Protokoll vid Torps sockens landtmannaförenings sammanträde

i sockenstugan söndagen den 14 april 1901.

§ 1. Till att leda mötets förhandlingar utsågs landtbrukaren herr Oscar

Nyberg och till protokollsförare ingeniören N. Stål. — — — —

§ 3. Under den diskussion, som härefter uppkom, enades mötet att, såsom

uttryck för sin mening, afgifva följande svar på de af herr Lindhagen framstälda

frågorna.

1) I allmänhet råkar jordbruket i förfall, då ett hemman köpes af något sågverksbolag,

i synnerhet om en landbonde antages, som skall bruka jorden på arrende.

Arrendet beviljas nemligen sällan på längre tid, utan i vanliga fall så, att brukaren

när som helst kan uppsägas, och då finner han ej för sig fördelaktigt att göra några

grundförbättringar eller skona jorden. Der hemmanet styckas och inegorna blifva

bondens egendom, skötes nog jorden bättre, men någon hjelp af skogsmedel kan ej i

framtiden erhållas till skatter och dylikt. Der bolagen sjelfva bruka jorden genom inspektörer

eller dylika., hafva de större bolagen för sed att väl bebygga och sköta

jorden, hvaremot de medelstora och smärre bolagen äfven då försumma jordbruket,

låta kreatursstocken förminskas och åbyggnaderna förfalla. — I socialt hänseende

verka bolugsköpen derhän, att det sjelfständiga bondeståndet alltmer förminskas,

att fattigdom och beroende uppkommer, der förut välmåga rådde, i det att köpeskillingarne

hastigt förbrukas, och att den kommunala magten öfverflyttas i bolagens

händer. — Då allt detta tages i betraktande, anses det högeligen önskligt, att, om

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

möjligt, en gräns sättes för bolagens rätt till hemmansköp, innan hela Norrland

kommit i deras ego.

2) Bolagens hemmansförvärf hafva fortgått äfven efter 1895 i ganska stor

skala och synas hafva underlättats genom 1896 års egostyckningslag.

3) Med några få undantag skötes jordbruket å bolagshemmanen här i orten

rent af dåligt. Några nyodlingar verkställas ej. Tvärtom tillåtas hellre aflägsna

äldre odlingar att igenväxa med skog, hvarjemte brukaren af jorden ofta förmenas

att begagna sig af skogsslåtter, till hvilka stängselvirke ej medgifves.

4) Bolagen köpa helst hela hemmanet och afstycka sedan inegorna, när de

finna köpare. (Hela egostyckningslagen synes för mången vara mera till förargelse

än till verkligt gagn för den jordbrukande befolkningen, i det den leder till

uppkomsten af dels löjligt små hemmansdelar, dels till dylika utan någon som helst

odlingsbar jord). Redan före år 1896 sökte bolagen att genom skattläggningar å

inegorna få dessa skilda från hemmanets öfriga område. — Egostyckningar hafva

egt rum å hemman, förvärfvade före 1896, i den mån köpare till inegorna kunnat

finnas. — Rätt till husbehofsskog erhålla köpare af inegojorden i somliga fall sålunda,

att han erhåller vid egostyckningen ett eget mindre skogsskifte, hvilket dock

ofta är otillräckligt, men i de flesta fall erhålles ingen som helst rätt till husbehofsvirke.

5) Jordbruket synes hvarken nu eller i en framtid kunna bära sig i våra

trakter å hemman, från hvilka skogsmarken blifvit genom egostyckning frånskild,

utan dessa hemmansbrukare äro mycket att beklaga. Deras ställning torde ej blifva

bättre, stundom till och med sämre än landtböndernas.

6) Detta påstående från bolagshåll torde ej kunna tillmätas någon vidare

betydelse, enär det ytterst sällan torde blifva fördelaktigt för bolagen att upplåta

någon del af sin skogsmark till odling. Här på orten hafva bolag nekat att, vid

anbud, sälja sådan mark.

§ 4. Till att justera dagens protokoll utsågos kommunalnämndsordföranden

O. H. Andersson och skiftesgodmannen P. Berglund, hvarpå mötet afslutades.

Fränsta den 14 april 1901

In fidem

N. E. Stål.

Justeras:

P. Berglund. O. H. Andersson.

Protokoll, fördt vid Hässjö Söråkers landtmannaförenings

sammanträde den 10 april 1901.

— — — — Frågorna diskuterades i den ordning de i skrifvelsen äro

upptagna och besvarades på följande sätt:

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

1) Begränsning nödvändig. Bolagens jordförvärf är till stor skada för hela

samhället.

2) Jordförvärf har fortgått i ännu större utsträckning sedan 1895. 1896 års

egostyckningelag har mycket underlättadt sågverksbolagens jordförvärf.

3) Bolagen sköta sitt jordbruk nere vid kusten i en del fall någorlunda och

i andra fall mönstergill, men mera aflägsna hemman vanskötas till ytterlighet. Nyodlingar

å bolagens skogshemman förekomma oss veterligt ingenstädes.

4) Bolagen hafva i flera fall förvärfvat hemman och afstyckat inegojorden, i

de flesta fall hafva bolagen utstyckat inegojorden af hemman som de köpt före

1896. Vid utstyckningen af inegojorden följa i många fall inga skogsrättigheter

och i en del fall ringa.

5) Jordbruket har ingen framtid. Jordtorparne kunna ej bilda en jordbruksbefolkning

med framtid för sig, på grund af att stödet för Norrlands jordbruk —

skogen — är borta; den befolkningens framtid är mycket sämre än landtböndernas.

6) Kan ej tillmätas något värde på grund af att bolagen aldrig upplåta

odlingsbar mark, som möjligen bär eller i framtiden kan komma att bära skog.

Hässjö Söråker (Fjät) dag som ofvan vid protokollet.

Aug. Törnberg. G. E. Linde.

S. Nordin. Axel Er. Kjellerstedt.

Protokoll, fördt vid sammanträde med inom Holms församling

för jordbrukets förbättring intresserade, hvilka på grund

af kungörelse i församlingens kyrka infunnit sig i dess kommunalrum

— — — — den 9 april 1901.

§ 1- -----------------

1. Angående den första af dessa frågor voro alla de närvarande på grund

af den kunskap de egde om förhållandena i orten eniga derom, att såväl ur jordbrukets

som social synpunkt sågverksbolagens hemmansförvärf vore i högsta grad

skadliga, hvithet sedan närmare sknlle motiveras, och borde man derför på det

kraftigaste deremot ingripa.

2. Beträffande den andra frågan hade samtlige funnit, att hemmansförvärfven

från bolagens sida ökats efter år 1895 och som det tyckes just derföre, att de genom

1896 års egoetyckningslag hade frihet att när som helst, om så funnes förmånligt,

afskilja inegojorden, då den ej längre till följd af dålig häfd gåfve vinstgifvande

afkastning.

3. Till tredje frågan upplystes, att bolagens hemman i regel sköttes af arrendatorer,

hvilka sökte genom höförsäljning och skogskörsel-, hvarvid en mängd foder

uppstäldes i skogarne, bereda sig inkomst och derigenom afhände jordbruket tillgång

på tillräcklig gödsel, hvarigenom jorden inom kort komme i den största vanhäfd.

Bill. till Riksd. Prot. IDOL 1 Sund. 38 Höft. (N:o 48.) 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

*

122 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Ett undantag härifrån utgjorde de få lägenheter, som sköttes och beboddes af

bolagens egna tjensteman. Nyodlingar förekomme icke.

4. I allmänhet hafva bolagen efter 1896 års egostyckningslag helst köpt

hemmanen ostyckade och äfven efter köpen i allmänhet visat sig obenägna för desammas

styckning.

5. Ehuru inom denna trakt någon ^styckning af inegojord från bolagshemman

ej skett, ansågo dock alla, att, om så skulle ske, jordbruket enbart utan stöd

af skogens afkastning ej skulle, särskildt i aflägsnare skogsbygder med .saknad af

goda kommunikationer, kunna underhålla sina brukare i längden, enär dessa skulle

nödgas vända sig åt andra håll för att skaffa sig kontanta medel till utskylder och

diverse nödvändiga behof och derigenom förhindras att egna jorden allt det arbete

den krafvel- för att väl underhållas. Dertill skulle ock genom dylika förhållanden

de gamla odalförhållandena lemna rum för fattigdom och beroende.

6. Äfven i denna fråga voro alla eniga derom, att det vore föga troligt, att

i bolagens ego varande ouppodlade marker komme att sättas i kultur genom dem

sjelfva, utan ansågs en lagstiftning i enlighet med herr C. A. Lindhagens motion

härför utgöra en vida säkrare garanti. Någon försäljning från bolagshemman af

odlingsbara marker vore af de närvarande ej känd.

§ 2. Som slututtalande ville samtlige närvarande uttala sin lifliga sympati

för herr Lindhagens motion och tillönska den en god framgång i Riksdagen.

Ä mötets vägnar:

Mauritz Norman.

H. O. Forssherg. M. Åslin.

Till _______

Ett offentligt möte, hållet i Sundsvall den 24 mars 1901, vill härmed till

Eder öfverlemna det uttalande med anledning af Eder motion i den norrländska

frågan, som mötet efter föregången diskussion antog. Uttalandet var af följande

lydelse:

Mötet förnekar ej, att den ekonomiska utvecklingen i Norrland för framtiden

liksom under de senare femtiotal åren kommer att gynna främst industrien, detta

såväl på grund af naturförhållandena som på grund af förefintlig allmän tendens i

vår nuvarande industriella utveckling.

Men då de senare årens kraftiga utveckling af den svenska industrien tydligt

ger vid handen, att denna industri för sin verksamhet ej är beroende af ett alltmer

utsträckt jordförvärf, hvilket jordförvärf deremot innebär en stor framtidsfara för

den stora norrländska befolkningens frihet och oberoende, uttalar sig mötet för den

af herr Lindhagen väckta motionen om begränsning af de norrländska bolagens jordförvärf

såsom ett medel att förhindra och begränsa den fasta grundegendomens

öfverflyttning i kapitalets ego.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

123

Men då denna fråga är såväl till sina verkningar som konseqvenser vårt lands

allra vigtigaste sociala fråga, uttalar mötet som ett önskemål, att statsmagterna måtte

besluta om en officiel, fullt opartisk och utslagsgifvande undersökning öfver alla

hithörande frågor, såväl bondeklassens som den norrländska industriens utveckling

samt bådas framtidsmöjligheter och ekonomiska bärkraft.

Till sist uttalar mötet som sin åsigt, att icke ens de af herr Lindhagen företagna

åtgärderna skola i längden visa sig tillräckliga att hämma en utveckling, som

går fram öfver de småborgerliga bonde- och handtverkareklasserna, hvilka pressas

ned i en allt mer ofri och nedtryckt arbetareklass, hvarför staten bör göra sig förtrogen

med att ingripa för att reglera och öfvertaga skogs- och grufdriften i Norrland.

Sundsvall den 26 mars 1901.

Vid offentligt möte i Indals-Lidens socken, Medelpad, af ortens jordbrukare

talrikt besökt, hvarvid den af Eder vid årets riksdag väckta motion diskuterades

— — — — — antogs följande resolution, som genom undertecknade enligt

mötets uppdrag öfversändes.

Indals-Lidens socknemän, talrikt samlade till offentligt möte för att utbyta

tankar om herr Lindhagens i Riksdagen väckta motion, angående bolagens jordförvärf,

få med kännedom och erfarenhet, att äfven inom denna ort liksom större delen af

inre Norrland till följd af trävarubolagens ohejdadt fortgående inköp af jordbruksfastigheter

dess jordbrukande bofasta befolkning går en synnerligen mörk framtid

till mötes i ekonomiskt och socialt afseende, ja, rent af hotas med undergång, derest

ej i tid något göres från statsmagternas sida till förebyggande af detta onda, uttala

sin lifliga anslutning och sina varmaste sympatier för motionen i fråga. — Särskildt

vill mötet gent emot —■ — — —• — 1898 års statistiska utredning framhålla,

att utom det, att, sedan 1895 deras inköp af jordbruksfastigheter fortgått i stor skala,

den skedda utredningen icke exakt visar i huru stor utsträckning aktiebolagen redan

då voro i besittning af den norrländska jorden, enär den nämnda utredningen var

byggd på skattetalet och icke, som sig bort, arealen. Indals-Liden den 14 april 1901.

På mötets vägnar:

Oscar Jönsson.

Ordförande.

Till

L. Äströmson.

Kommunalnämndens ordf. och mötets ordf.

E. Eriksson.

Landtbrukare, f. d. riksdagsman.

L. Ho flin.

Kyrkoherde.

L. Olsson.

Ledamot i kommunalnämnden.

N. D. Mellin.

Landstingsman.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Gefleborgs län.

Utdrag af protokoll, hållet vid af riksdagsmannen Per

Olsson i Fläsbro utlyst, af inemot ett tusen personer bevistadt

möte med vid riksdagsmannaval röstberättigade inom EnångersForssa

tingslag å sjömanskapellet i Hudiksvall, lördagen den

6 april 1901.

§ 1. På derom framstäldt förslag utsåg mötet till ordförande hemmansegaren

Johan Johansson i Kälkebo och till sekreterare hemmansegaren Jonas Andersson i

Hedsta, båda i Forssa socken.

§ 3. Framstäldes förslag, att mötet jemväl skulle yttra sig om den af riksdagsmannen

C. Lindhagen vid innevarande års riksdag väckta motion om förbud

för aktiebolag, ekonomiska föreningar och vissa enskilda personer att förvärfva jordbruksfastigheter

i Norrland och Dalarne. Riksdagsmannen Per Olsson meddelade,

att han instämt i motionens syfte, och sedan flera talare uttalat sig för att snara

och kraftiga åtgärder borde vidtagas för att hindra, det bolagen finge slå under sig

mera egendomar i omnämnda landsdelar, så antog mötet enhälligt och kraftigt följande

resolution:

Ett stort antal vid riksdagsmannaval röstberättigade inom Forssa och Enångers

tingslag, samlade till möte i Hudiksvall, uttala enhälligt våra sympatier för

herr L:s vid innevarande riksdag väckta motion om förbud för aktiebolag, ekonomiska

föreningar och vissa enskilda personer att förvärfva och besitta jordbruksfastighet

i Norrland och Dalarne samt uttrycka vår lifliga önskan, att regering och

Riksdag snarast möjligt måtte enas om sådana lagstiftningsåtgärder, hvarigenom

den faran förebygges, att den urgamla bondeklassen inom nämnda landsända helt

och hållet uppslukas af sågverksintresset. — — — — — Som ofvan.

Joh. Johansson i Kälkebo. Jonas Andersson, Hedsta.

Utdrag af protokoll, hållet vid ett af undertecknad,

Eriksson, utlyst möte — dels rörande härordningsfrågan och

dels beträffande herr Lindhagens motion angående bolagsväldet

i Norrland — i Bergsjö sockenstuga den 31 mars 1901, besökt

af ungefär 175 allmogemän.

O o

§ 1. Företogs val af ordförande, hvartill utsågs handlanden Ivan Ivarsson i

Kyrkbyn, Bergsjö.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

§ 3. Föredrogs till öfverläggning herr Lindhagens motion, hvilken föranledde

en liflig debatt, der alla talare så när som på en uttalade sina varma sympatier för

nämnda motion, och beslöts enhälligt af mötet att uttala sig till förmån för meranämnda

motion och herr Styrlanders i samma ämne. Dag som ofvan å mötets vägnar:

Halvar Eriksson. I. Larson.

Justeradt, betyga:

Joh. Söderlund. Öl. Welin.

Till — — — — — — —

Undertecknade, inbjudare till ett i Ljusdals kommunalrum söndagen den 14

dennes afhållet folkmöte i och för behandling af den utaf Eder vid årets riksdag

framstälda motionen angående inskränkning af bolagens jordförvärfsrätt, få på uppdrag

af det talrikt samlade mötet härmed meddela:

Utan att affatta någon särskild resolution i frågan, uttalar sig mötet enhälligt

för syftet af den af herr revisionssekreteraren C. A. Lindhagen väckta motionen

angående inskränkning af bolagens rätt till förvärfvande af jordbruksfastighet, öfverlemnande

åt Riksdagen att på bästa sätt lösa frågan. Ljusdal i april 1901.

Eric Olinder. Erik Jonsson. E. Israelsson.

Erik Nilsson. J. Nordgren.

Protokoll, fördt vid sammankomst med Färila socknemän

å kommunalrummet den 14 april 1901.

Med anledning af den motion herr riksdagsmannen C. A. Lindhagen i Riksdagen

väckt, — — — — hade genom kungörelse, som blifvit uppläst i Färila

kyrka den 7 och 14 dennes, Färila sockens jordbrukare kallats till möte å kornrnunalrumtnet

för att diskutera den väckta motionen. Sedan kommunalstämmans ordförande

P. M. Byström öppnat mötet, utsågs till ordförande kronolänsmannen

Aug. Brolin.

Efter en nära tre timmars diskussion af frågan, derunder hufvudsakligast

framhölls:

Att de hemman, som kommit i trävarubolagens händer, i regel bortarrenderas

till medellösa personer, hvilka, så länge växtligheten är någorlunda, behålla sina

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

arrenden; att, sedan sådan arrendator en tid innehaft dylikt hemman utan att under

tiden underhållit vare sig stängsel eller diken samt jemväl underlåtit att gödsla och

vända jorden, hemmanet slutligen kommer i sådant stånd, att bolagen hafva svårt

få dylika hemman utarrenderade mot ens de utlagor, som åligger fastigheten utgöra;

att följden häraf blifver den, att husen förfalla, egorna blifva igenväxta med videbuskar

och lingonris, stängseln förfalla och dikena blifva igenflödade.

Att under sådana — verkligen sanna — förhållanden jordbruket för bolagen

blir en kräfta, är ett kändt och erkändt faktum.

Inom Färila kommun ega dylika bolag omkring en fjerdedel af hemmantalet

med ett taxeringsvärde af något öfver 600,000 kr., och vore det derför ej

förvånansvärdt, att ofantliga qvantiteter hö, halm och hafre måste från andra orter

inköpas för att fylla behofvet, hvilket, om dylika hemman brukades och sköttes

rationelt, skulle vara obehöfligt. Nyodlingar å sådana hemman förekomma aldrig.

Vidare framhölls, att bolagen i regel bjöde så stort belopp för hemman, att

en enskild person, med tanke på jordbruk och boskapsskötsel såsom existens, icke

kunde skaffa sig eget jordbruk, utan ginge hemmanet i bolagens händer för att

sedan undergå den förderfliga procedur, som här ofvan nämnts.

På dessa och en hel mängd andra talande skäl beslöto de vid mötet talrikt

samlade att i denna fråga afgifva följande uttalande:

Mötet uttalar sitt beklagande deröfver, att frågan kommit val sent å bane,

men vill mötet på det lifligaste ansluta sig till motionen och dess goda syfte.

Att justera detta protokoll valdes sågverksegaren Anders Olsson i Stocksbo

och laudtbrukaren Per Persson i Storhyn. Som ofvan.

Aug. Brolin.

Justeradt: Anders Olsson, Per Persson.

Protokoll, fördt vid politiskt möte i Vallsta, utlyst af

riksdagsman Johan Eriksson, för att bereda allmänheten tillfälle

att yttra sig öfver herr C. A. Lindhagens motion, n:o 142,

den 8 april 1901.

§ 1. Sedan de till ett 50-tal närvarande helsats välkomna af inbjudaren herr

Johan Eriksson i Vallsta, valdes till ordförande hemmansegaren Lars Olsson i Hof

och till sekreterare hemmansegaren E. O. Ang i Norränge.

§ 2. Redogjorde inbjudaren för motionens motivering och förslag, hvarefter

diskussion vidtog, då samtliga talare i hufvudsak voro för motionens syftemål, framhållande,

att ett härvarande bolag, Ungers Industriaktiebolag, på sina inköpta 12 af

ortens större hemman ej hafva andra kreatur än hästar för nödiga körslor, hvarigenom

jordens gödsling nästan uteblifver och dess framtida fruktbarhet försämras,

att torpare och mindre jordegare, som sjelfva sakna dragare, efter bolagens jordförvärf

blifva urståndsätta att skota sin jord, då dragare ej kan få, såsom förut,

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lånas af bönderna, och att det allmänna välståndet, efter hand som bolagen förvärfva

jordbruket, sjunker, med flera synpunkter från såväl den kommunala, ekonomiska

och sociala sidan, alla påvisande det för orten och landet skadliga i att jorden

öfvergår i bolagens händer.

Sedan diskussionen förklarats afslutad, uttalade sig mötet enhälligt för motionen

— — — — År och dag som ofvan.

Lars Olsson. E. O. Äng.

Ordförande. Sekreterare.

Vid möte i Storvik den 8 april 1901, hvartill intresserade inom Gestriklands

Vestra tingslags valkrets voro kallade i och för öfverläggning om revisionssekreteraren

C. Å. Lindhagens i Riksdagen väckta motion angående lagstiftningsåtgärder

för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne,

gjorde sig i allmänhet den meningen gällande, att en lagstiftning i motionens

syfte vore af nöden, i sammanhang hvarmed äfven en skogslag borde komma till

stånd, som skyddar ungskogen mot afverkning. Af vid mötet närvarande omkring

50 personer var det endast 3 personer, som uttalade sig bestämdt emot motionen,

och dessa sistnämnda voro sågverks- och andra bolagsegare. Någon resolution antogs

icke, utan beslöts, att den förda diskussionen skulle utgöra svar på motionen.

Som ofvan.

A. Göransson.

Ordförande vid mötet.

Riksdagsman för Gestriklands Vestra tingslag.

Kopparbergs län.

Resolution, enhälligt antagen å allmänt folkmöte i Lima

den 30 mars 1901 för öfverläggning om herr Lindhagens motion

rörande bolagens jordförvärf.

Lima socknemän, som en följd af år gjort stora ansträngningar för bevarandet

af den sjelfegande jordbrukareklassen, men ändå med vemod nödgats åtse, hur den

ena egendomen efter den andra gått i bolagens händer, hafva i dag varit samlade

till möte för att diskutera frågan om lämpligheten af de lagförslag, som riksdagsman

Lindhagen föreslagit i sin i Riksdagen väckta motion rörande bolagens

jordförvärf, och hafva socknemännen enhälligt beslutat att till herr L. framföra sitt

hjertliga tack för motionen samt följande likaledes enhälligt antagna

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Resolution.

Med hänsyn till de sociala och politiska faror, som måste blifva en följd af

den nuvarande ställningens fortgång, vilja socknemännen hoppas, att både regering

och Riksdag samt för öfrigt hvarje fosterlandsvän måtte göra allt för motionens framgång.

Utan att på minsta vis vilja underkänna försvarsfrågans stora betydelse, våga

vi dock påstå, att den af herr L. föreslagna lagen är för vårt lands framtida oberoende

minst lika vigtig, och vår egen historia visar, huru vid flera tillfällen ett i

frihet och oberoende, om än i fattigdom uppväxt folk, kunnat rädda landet från

undergång. Äfven nu ute i verlden pågående händelser visa, hvilken kraft och

fosterlandskärlek friheten och oberoendet kunna gifva ett folk.

Den föreslagna lagen är ock, enligt socknemännens mening, den enda räddningen

för den sjelfegande jordbrukareklassen, ty en egostyckningslag skapar endast

flera möjligheter för de allt uppslukande bolagen. Som ofvan.

Enligt uppdrag

Graf Lars Jonsson.

Ordförande i Lima sockens kommunalstämma.

S. J. Olsson. S. P. Mattsson.

HandelsförestSniare. Handlande.

B. F. Samson.

Hemmansegare.

Lans Bodin.

Handlande.

Lissola Martin Persson.

Hemmansegare.

P. Björling.

Organist.

Bois Johannes Ericsson.

Hemmansegare.

Bois Per Persson.

Hemmansegare.

Protokoll, hållet vid sammanträde med intresserade vid

riksdagsmannaval röstberättigade medlemmar af Äppelbo kommun

för diskussion i anledning af herr revisionssekreteraren C. A.

Lindhagens motion — — — — i Borns folkskolehus den

3 april 1901.

S. D. Efter upprop, utfärdadt af kommunalstämmans ordförande, kronolänsmannen

N. Forsberg, samt kommunalnämndens ordförande, handlanden J. H.

Halfvarson, hade infunnit sig ett stort antal valberättigade socknemän, hvilka utsågo

undertecknad Forsberg att i egenskap af ordförande leda förhandlingarna.

Ordföranden redogjorde härefter för motionens innehåll och yttrade hufvudsakligen:

att om man också icke kunde till alla delar gilla vare sig motiveringen

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Lagutskottets Utlutande N:o 48.

eller de af motionären uttänkta detaljbestämmelserna uti en eventuel lagstiftning i

motionens syfte, så måste man likväl icke kunna jäfva den omständigheten, att lagstiftningsåtgärder

till förhindrande af en fortgång af det skriande missförhållandet,

att den svenska jorden alltmer komme att områdas icke af svenske män, utan af

delvis med utländskt kapital understödda korporationer med endast spekulationsintressen,

äro af högsta behof påkallade. (För egen del hade tal. ej funnit anledning

till anmärkning mot någon del af motionen, om ej möjligen mot den föreslagna

rätten för regeringen att lemna dispens af förbudet, ett stadgande, som tal. funne

öfverflödigt och synnerligen svårt för regeringen att förvalta); att förhållandena här

och i vårt omedelbara granskap gåfve en trogen bild af de omständigheter, motionären

påpekat beträffande sågverksbolagens framfart i Norrland: här i kommunen

egde aktiebolaget något mer än en tredjedel af kommunens fasta egendom efter

taxeringsvärdet; här i granskapet hade inträffat, att säljare-arrendatorer helt enkelt,

i stället för att få vid sin fastighets försäljande till bolaget muntligen erhållna

löften om lifstidsarrenderätt respekterade, om några få år undanträngts af lösa arbetare

från andra orter; att visserligen ett af de här i orten opererande skogsbolagen

syntes börja vårda sig i någon mån om den inom bolagets område befintliga

inegojorden, men att åter ett annat af bolagen lemnat bevis för, att allt hvad

som icke medför direkt och ögonblicklig affärsvinst icke ingår i bolagets verksamhet,

derigenom nemligen, att afsedda bolaget är i färd med att inställa ett i stor

skala anlagdt jordbruk, derför att det från början syntes medföra för stora uppoffringar

och bolaget »hade andra intressen att tillvarataga»; att den föreställningen,

att det vore synnerligen fördelaktigt för arrendatorn att såsom arrende slippa undan

med att blott betala den hemmanet åbelöpande skatten, endast vore en illusion,

alldenstund arrendatorn får betala skatten för både jord och skog (den sistnämnda

delen af fastigheten begagnas ensamt af bolaget), hvilket torde blifva en alldeles

tillräcklig arrendeafgift, enär skogen i allmänhet här i orten representerade nio

tiondedelar af hela hemmanets värde, en oskattbar fördel således för bolaget, för

hvilket brukandet af jorden blott skulle vara ett onus; att, enligt tal. mening, det

aldrig varit och aldrig skall blifva af någon afsevärd fördel för trävaruindustrien,

aktiebolagens egande af fastighet, utan snarare tvärt om, emedan sjelfva jorden,

åbyggnaderna, den mindre skogen och skogsmarken ju alltid representera stora kapital,

som måste för aktieegarne ligga overksamma och draga räntor, hvilka uppväga

ganska afsevärda bråkdelar af årsvinsten — så mycket, att under normala förhållanden

näppeligen fastighetens värde stiger i kapp dermed; att den farhåga man

hyser, att en lagstiftning i den föreslagna rigtningen skulle icke allenast hämma eu

sund industriel utveckling, utan jemväl utgöra ett obehörigt förmynderskap öfver

jordegaren, är blott ett fantasifoster, som jagats upp genom vanan vid det nu rådande

oefterrättlighetstillståndet; ty det vore ett säkert faktum, att under nuvarande förhållanden

hemmanen skulle finna köpare bland den jordbrukande befolkningen, som

ensam bör vara berättigad att ega jorden, medan det är sågverksindustriens rätt

att få tillgodogöra sig den växande skogen, så långt detta kraf harmonierar med

eu klok skogshushållning, ett tillstånd, om det kan nås, som skall för visso lemna

hemmansegaren betydligt bättre ekonomiskt resultat, än han nu i allmänhet bereder

sig, då han säljer bort den fäderneärfda torfvan; att det icke vore ensamt sågverksindustrien,

som skapat de höga pris, som fastighet för närvarande betingar, om

den öfver hufvud i och genom sig sjelf hade någon som helst del deri, utan det vore

hufvudsakligen förbättrade kommunikationer, dem bönderna med eller mot sågverksItili.

Ull Uiksd. Prat. Idol. 7 Sami. 88 Höft. (N:o 48.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

bolagens vilja skaffat sig, man hade att tacka för detta uppsving, och det vore en

stor villfarelse att påstå, att skogsbolagen kanske voro de enda, som under vissa

tidpunkter tillhandlade sig fastighet; nej, nu hölle nog den enskilda spekulationen

jemna steg med bolagens, och det vore ju en påtaglig sak, att bolagen, lika litet

som den enskilde, betalte mera för en fastighet, än de vore tvungna, så att vilja

påstå, att bolagen uppträdt såsom några räddare i kritiska tider vore meningslöst,

så mycket mer som det förekommit, att före Mora—Venernsbanans tillkomst trenne

stora här i orten opererande skogsbolag sammanslöto sig till ett konsortium för att

icke konkurrera med hvarandra och derigenom uppdrifva prisen; att det ingalunda

vore talarens mening att klandra de aktiebolagens affärer ledande personernas åtgöranden,

ty det vore deras pligt att se till, att allt gick affärsmessigt och att bolagens

verksamhet utvidgades och vunne tillbörlig respekt; men det vore statsmagternas

skyldighet att öfvervaka, att det allmännas intresse icke blefve lidande

derpå, utan att beggedera kunde gå fram i broderlig gemensamhet till fosterlandets

sanna båtnad.

Slutligen hoppades talaren, att denna fråga, som vore af så vigtig beskaffenhet

för vårt fädernesland, måtte få en god lösning, så att den rest, som ännu funnes

qvar af vår gamla odalmannastam, som alltid varit landets styrka och värn, icke

måtte ytterligare decimeras.

Hr J. H. Halfvarson biträdde motionärens åsigter och uttalade sin önskan

om framgång åt motionen. Tal. vore förvissad om, att, om något snart icke gjordes

i den rigtning, med motionen åsyftades, utvandringen af landets kraftigaste söner

skulle ytterligare tilltaga. — Hr Brus Erik Knutsson yttrade sig i samma rigtning

och önskade, att motionen måtte vinna Riksdagens bifall. — Hr Chr. L. Larsson

instämde ock i de förut uttalade meningarna och ville särskildt uttala sin förvåning

öfver — — — —. Hrr Raddar Anders Andersson och Magnus Erik Ersson

yttrade sig i likhet med hr Halfvarson. — Hr Olof Andersson, som sjelf vore född

och framlefvat sin tid hittills inom Nedansiljans domsaga, fann sig föranlåten att

instämma med hr Larsson. Tal. ansåg, att, jemte förbud för aktiebolag m. fl. att

ega fast egendom, det äfven borde stiftas en afverkningslag, så att totalafverkning

blefve förhindrad.

Härefter antogs enhälligt, på förslag af ordföranden, följande resolution:

»Vid riksdagsmannaval röstberättigade medlemmar af Äppelbo kommun, talrikt

samlade till möte i dag för diskussion i anledning af hr Lindhagens motion

vid innevarande riksdag med syftemål att betrygga den jordbrukande befolkningens

i Norrland och Dalarne ställning och utveckling mot bolagens öfverhandtagande

jordförvärf, vilja, med bekräftande af de i motionens motivering relaterade omständigheter,

hvilka ofta finna motsvarighet af förhållanden här på orten, härmed uttala

sin önskan om vinnandet af det med motionen afsedda syfte.» — — — — —

Sedan hrr Chr. L. Larsson och Hane Erik Ersson valts att justera protokollet,

upplöstes sammanträdet. Som ofvan.

Nils Forsberg.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

131

Protokoll, hållet vid sammanträde i Grönlands småskolehus

söndagen den 14 april 1901 i och för diskussion af herr

revisionssekreterare Lindhagens vid årets riksdag väckta motion

— — — —.

Mötet öppnades af kommunalstämmans vice ordförande herr J. P. Jansson

i Grönland, och föreslog denne till ordförande för sammanträdet kommunalnämndens

ordförande för Malungs socken herr D. P. Larsson i Grimsåker, hvilket förslag

enhälligt antogs. Som sekreterare fungerade distriktsveterinären V. Norrman.

Mötet var besökt af en stor del af socknemännen.

Ordet begärdes först af herr bankkamrer L. Jonell, hvilken i ett längre anförande

framhöll den stora vigt och betydelse, som förevarande fråga hade, ej blott

för vårt samhälle, utan för hela vårt land. Ett fortgående af bolagens jordförvärf

måste ovilkorligen vara till oberäknelig skada för samhället, ja, dettas vara eller

icke vara berodde på lösningen af denna fråga. Vi måste se framtiden med bekymmer

an,„ om bolagsväldet skall utveckla sig så, som det gjort under de närmaste

tio åren. År 1890 var taxeringsvärdet af all socknens jordbruksfastighet 4,104,200

kronor, hvaraf bolagen representerade 501,500 kronor eller 12 1/b %, år 1895 var

hela taxeringsvärdet 4,049,500 kronor, hvaraf bolagens 805,800 kronor eller 20 %

och år 1900 hela taxeringsvärdet af socknens jordbruksfastighet 5,212,900 kronor,

af hvilken summa på bolagen kom 2,165,200 kronor eller 41,5 %, således nära halfva

socknen. Bolagen hade under de förflutna tio åren köpt 3/io af socknens hela jordbruksfastighet.

Röster hördes, att trävarubolagens lifsvilkor voro beroende derpå

att fortfarande få förvärfva sig fastigheter, och i så fall då bättre, att dessa ginge

under, än att ortens sjelfegande befolkning skulle försvinna Bolag och denna senare

kunde dock Annas tillsammans. Bolagen kunde hafva nog af att för sitt behof köpa

den mognade skogen, medan bonden behölle marken. Saken skulle kunna ordnas

så, att till inegojorden afskildes en del skogsmark till husbehof, t. ex. ett tunnland

skog pr snesland inegojord, och skulle denna skog ej kunna skiljas från inegojorden,

bolag skulle ej ega rätt att köpa inegojord, vidare borde egostyckningslagen ändras

för Norrland och Dalarne. Hoppades, att Riksdag och regering skulle taga sig saken

an och förhindra, att vi ginge det sorgliga öde till mötes, att fosterlandet för lumpna

penningar såldes från oss.

Herr kyrkoherde Hedvall kunde ej till alla delar instämma med motionären;

ansåge första punkten i den föreslagna lagen alldeles omöjlig att genomföra, då .den

alltför mycket skulle ingripa i eganderättsförhållandena. Ansåg, att äfven Öfre

Dalarne borde inbegripas i 2:dra punkten af den föreslagna lagen i motionen. Finge

bolagen hela jorden härstädes, blefve befolkningen lös såsom i industrisamhällen.

Ansåg det besynnerligt, att ej staten förr tagit förhandenvarande fråga om hand,

då den som bekant tillsatt en egnahemskomité; hvar skola dessa hem blifva belägna,

om jorden blefve bolagens egendom* och vi veta, att bolagen ej sälja eller

kunna sälja något af hvad de köpt? Jorden utarrenderades och arrendatorerna

blifva arbetare åt bolagen. Instämde med herr Jonell deri, att bolagen väl finge

ega skogen, men befolkningen inegojorden och skog till husbehof. Visserligen vore

här på orten jordbruket ej så lönande, att det i och för sig födde sin man, men

betonade, hvilken skilnad det vore att arbeta å den egna torfvan mot å bolagsjorden.

I en resolution borde framhållas, att bolagens jordförvärf ej finge sträcka

sig till odaljorden, utan denna och hemskogen skulle tillhöra ortens befolkning.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Man skulle strängt öfvervaka, att jordbruket å bolagens egendomar vidmagthölles.

Vore öfvertygad, att bolagen skulle erhålla arbetare i tillräcklig mängd, äfven om

ej arrendatorerna arbetade åt dem.

Herr Åspö Elias Persson i Lillman förordade motionen till bifall utan några

som helst ändringar eller tillägg. Jorden hade intet värde utan skog. — Herr

Nisjers Lars Olsson i Tällbyn instämde med herr Hedvall. Invände mot herr Jonell,

att bolagen här i socknen egde blott Vs af jordetalet. Ansåg, att bolagen

hade nog jord, om de hade till sina anläggningar. Befolkningen blefve genom bolagens

åtgöranden försämrad och arbetskrafterna förslöade; de kunde utan att vara

bolagsmenniskor arbeta åt desamma. Den resolution, som fattats i Äppelbo, ansåge

talaren vara nog bra, men förordade dock aflättandet af en särskild härstädes.

Lagen om hemmansklyfning af den 27 juni 1896 borde borttagas. — — — —

Herr J. P. Jansson uttalade önskvärdheten deraf, att motionen antoges, och hoppades,

att Malungs socken måtte inse vigten af densamma. — — Finge förhållandena

fortgå som hittills, blefve snart vår församling en idel lös befolkning utan mål.

Sverige behöfde en fast befolkning, och motionen borde derför obetingadt antagas.

— Herr Jonell — — — föreslog derför nedannämnda resolution till antagande.

— Herr Nisjers Lars Olsson framhöll med anledning af den nu förestående lösningen

af försvarsfrågan, att om bolagen förvärfvade all jord, hade vi intet att försvara;

det betydde intet, att jorden ginge man och man emellan, men hafva bolagen

en gång fått hand om den, är den ohjelpligen fast. — Herr folkskolläraren

Gylin förordade antagandet af den Jonellska resolutionen.

På derom af herr ordföranden framstäf proposition antogs enhälligt följande

resolution:

Malungs socknemän, i dag samlade för diskussion med anledning af herr

Lindhagens under nuvarande riksdag väckta motion angående bolags fastighetsförvärf

i Norrland och Dalarne, få härmed, afgifva följande enhälliga uttalande i frågan.

Inseende den stora nationella fara, som ligger deri, att bolag förvärfva sig

eganderätt till jordbruksfastigheter i obegränsadt omfång, och då förhållande här i

socknen gifva vid handen, att, om icke något från Biksdags och regerings sida snarligen

göres att hämma detta bolagens öfverhandtagande fastighetsförvärf, den sjelfegande

befolkningsstammen här uppe kommer att fullständigt utrotas, uttrycka vi

vår lifliga sympati för motionens hufvudsyfte, och önskas derjemte, att i andra punkten

af den i motionen föreslagna lagen äfven Kopparbergs län medtages. — — —

Malung i Kopparbergs län som ofvan.

D. P. Larsson.

* Verner Norrman.

Kiksdagsmannen herr S. M. Olsson.

Vid offentligt möte den 8 april 1901 i Transtrands sockenstuga af röstberättigade

medlemmar af Transtrands kommun föredrogs och diskuterades herr Lindhagens

motion — — — dervid undertecknade erhöllo de närvarandes uppdrag

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

att å deras vägnar i skrifvelse till ortens riksdagsman uttrycka mötets åsigter och

önskningar i den genom motionen väckta frågan; hvilket uppdrag vi härmed fullgöra.

Inom denna ort hafva tre af de större skogsbolagen sedan omkring 30 år

tillbaka oaflåtligt ifrån hemmanen förvärfvat sig skog, skogsmark och jordbruksfastigheter

med åtföljande skog och skogsmark, i början med inköp af skog på 50

års afverkning, hvarvid i det allra närmaste alla hemman i socknen afhändt, sig

skogen, och sedermera med köp af skogsmark och derjemte, synnerligast efter år

1896, med köp af hela lägenheter såväl inegor som skog — och detta till den utsträckning,

att omkring en femtedel af socknens jordbruksfastigheter, efter reduceradt

jordtal, nu befinner sig i dessa bolags ego, hvilka derjemte besitta omkring

20,000 tunnland skogsmark, afsöndrad från ännu sjelfständiga jordbruksfastigheter i

socknen. Förvärfvet särskilt af jord med åtföljande skog och skogsmark pågår

alltjemt och med, som det synes, allt större hastighet.

Endast en mening råder härstädes bland jordbrukarne derom, att jorden och

skogsmarkens öfvergång i bolagens ego är absolut hinderlig för jordbruksnäringens

vidare utveckling i allmänhet och för framtiden och verkar direkt hämmande på

jordbrukets rätta bedrifvande på de af bolagen inköpta hemmansdelarne, som mestadels

innehafvas mot lågt arrende af brukare. Okandet af denna klass af osjelfständiga

småbrukare i förhållande till den sjelfegande jordbrukarklassen innebär

utan gensägelse en bestämd fara för befolkningens nedsjunkande i fattigdom och

håglöshet. Dessa småbrukares lösa och otrygga innehaf af jorden medför vanligen,

enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, minskadt intresse och mindre kraft till

jordbrukets rätta bedrifvande, men derjemte också minskad omtanke för framtiden

och lösare samverkan mellan hemmets arbetsföra medlemmar till gemensam förkofran

och ömsesidigt understöd, och har bestämd tendens att göra denna del

af befolkningen såväl ekonomiskt som borgerligt och politiskt, ja, ock moraliskt

ovederhäftig.

På grund af dessa faktiska förhållanden anse vi det vara högeligen önskvärdt,

att bolagens jordförvärf hejdas eller alldeles förhindras, derest detta med

lagliga medel kan ske; och instämma vi derför på det lifligaste med motionären i

motionens syfte, jordbruksnäringens vidmagthållande genom lagstiftningsåtgärder för

inskränkande af bolagens jordförvärf, förvissade derom, att icke blott jordbrukets

och den mindre jordegarens bästa, utan ock det allmännas väl i vidsträcktare bemärkelse

nödvändigt kräfver statsmagternas ingripande i denna vigtiga samhällsangelägenhet.

Transtrand den 11 april 1901.

Joll. Ström. Peter Fälle.

Ordf. i Tranatrands sockens korn.-stämma. *Kyi koherde.

Nils Olsson.

Handlande.

A. Jacobsson.

Kommunnlnämnd8ordförande.

Back Johannes Er sson.

Hemmansegare.

Er. Larsson.

Handlande.

Jos. Lars Olsson.

Hemmansegare.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

lagutskottet» Utlåtande N:o 48.

Till riksdagsmannen herr E. Norman.

Med anledning deraf, att uppsatser varit i tidningarne synliga, hvilka försvarat

skogsbolagens förvärf af jordegendomar från synpunkten, att dessa förvärf

varit och äro för jordbruket här på orten och landet i sin helhet nyttiga — — —,

så våga vi till vår ärade riksdagsmans kännedom framhålla, att enligt såväl vår

egen som jemväl allmänhetens mening inom valkretsen vore det en olycka för vår

provins samt jemväl för Norrland, om ej den af riksdagsman Lindhagen framlagda

motionen mot bolagens jordförvärf blefve af Riksdagen antagen. — — — —

Att bolagens förvärf af jorden inom dalakommunerna är ej blott hämmande

för jordbruket i vår provins, utan förvandlar derjemte de sjelfegande jordbrukarne

med deras folk till osjelfständiga torpare och löst arbetsfolk, är genom erfarenheten

nogsamt kändt; och hvilken skada och olycka detta i längden kommer att

i främsta rummet förorsaka de provinser, i hvilka lagförslaget afser att råda hot,

men derjemte ock landet i sin helhet, äro påtagliga. Dock kunna dessa faror till

hela sin räckvidd långt ifrån till fullo inses. Att den nu genom motionen föreslagna

lagen hade för mer än ett tiotal år tillbaka bort stiftas, derom är den allmänna

meningen här i orten enig. I det närmaste */7 af Varuhus sockens hela jordtal

befinner sig i skogsbolagens ego för närvarande. I detta tal äro ej inberäknade

de stora skogsområden från nästan samtliga socknens byar, hvilka af skogsbolagen

innehafvas för afverkning under 50 års eller kortare tid, utan endast den jordareal,

som för alla tider blifvit bolagens egendom. Men då mycket ännu återstår att

rädda undan bolagsväldet, så är hos allmänheten den önskan liflig, att den sålunda

föreslagna lagen måtte af nuvarande Riksdag antagas. — — — — — — —

Våmhus den 22 april 1901.

§ 1. Redogjorde riksdagsman Ollas A. Ericsson i största korthet för innehållet

af herr C. Å. Lindhagens motion — — — —. Efter sedan flere talare,

bland dem stämmans ordförande, förordat syftet med motionen, uttalades enhälligt

den önskan, att regering bch Riksdag snarast möjligt måtte vidtaga åtgärder i motionens

syfte, enär ett fortgående af bolagens förvärf af jordbruksfastigheter med säkerhet

medförer vådor i såväl politiskt som socialt hänseende; och beslöts, — — —

Som ofvan.

Hed A. Andersson.

Ordförande i Våmhus sockens kommunalstämma

och nämnd.

F. Nordenstam.

Valman och kyrkoherde.

Protokoll öfver hållet sammanträde med Boda socknemän

inför kommunalstämmans ordförande i sockenstugan derstädes

den 31 mars 1901.

Justeradt:

Ollas A. Eriksson. Jöns H. Andersson.

In fidem

E. Karlsson.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Å möte med Järna socknemän den 5 maj 1901 i anledning af herr C. A.

Lindhagens vid årets riksdag väckta motion rörande begränsning i bolags med fleres

fastighetsförvärf hafva socknemännen gjort följande uttalande, nvilket enligt beslut

skulle tillställas ortens riksdagsman:

Järna sockens frihets- och fosterlandsälskande befolkning kan ej utan vemod

se den öfverhängande fara, som hotar dess sjelfständighet genom de stora och mägtiga

trävarubolagens stadigt växande eganderätt till allt större arealer, och vill på

det kraftigaste tillönska L:s motion framgång, då den anser sin kommuns framtida

väl i såväl socialt, ekonomiskt, moraliskt som äfven rättsligt hänseende beroende

af lagstiftningsåtgärder i öfverensstämmelse med syftet i nämnda motion; ty

l:o enligt sakens natur kunna aldrig så kallade landbönder med samma intresse

och tillfredsställelse sköta ett jordbruk som de fria, sjelfegande bönderna;

2:o det blir ruinerande för våra efterkommande, om ej i lag bestämmes, att

den skog skördar, skall skog odla;

3:o den förut bofasta befolkningens dragande från jordbruket och hemmet

till stora arbetarecentra är en moralisk fara;

4:o det tilltagande beroendet af mägtiga bolagsvälden kan komma att kränka

den enskildes rätt både i kommunalt och politiskt hänseende;

5:o industrien skall icke behöfva lida derpå, att bolag eller enskilde, som

gjort den till hufvudmål för sitt arbete, få mera helt egna sig deråt, i det de öfverlåta

eganderätten af jorden på brukaren af densamma; och

6:o en rationel skötsel af såväl jord som skog kan med framgång bedrifva,

af mindre sjelfegare lika väl som af bolag i besittning af stora komplexer.

Enligt uppdrag

O. Thomsson.

Lars 0:son Gezelius.

Per Skoglund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

186

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Innehållsförteckning.

Herr Lindhagens motion: sm.

Jordbruksnäringens rättshistoria i Norrland och Dalarne.........• • • 1

Trävarukonjunkturernas mellankomst................• . . . 5

Intressenas harmoni................. . 7

Lagstiftningens närmaste uppgifter..................... 8

Jordbruket och »industrien» ........................ 9

Jordbruket och skogsvården...........•........... 11

Jordbruket och frihandeln.......... 12

Skogsspekulanternas fastighetsförvärf inför gällande lag............14

Förslag till lag om förbud i vissa fall att vidare förvärfva af vittrade hemman ... IG

Tiden för afverkningskontrakts bestånd....... 22

Skogsallmänningar...........................23

Frågan om skyldighet för sågverksbolag att häfda sina hemman.........26

Egostyckningslagen. Dess historia....................27

Bgostyckningslagens verkningar i de norra länen...............31

Odalbygden och kolonisationsfrågan ....................34

Direkta åtgärder för jordbrukets befrämjande................35

Hvad har jordbruksnäringen i Norrland och Dalarne att vänta af det nya jordbruksdepartementet?

...........................36

Herr Wiklunds motion..........................41

Utskottets yttrande...........................44

Reservationer.............''................59

Bilaga, innefattande uttalanden från:

Vesterbottens län.................. 75

Norrbottens län......... 93

Jemtlands län.............................99

Vesternorrlands län..................• • • • • ....110

Gefleborgs län.......... 124

Kopparbergs län............................127

Stockholm 1901. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:128 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder för vidmagthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland o s. 6 i texten