Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8

1901-05-02 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1901:8, Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Dokumentets text

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

19

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1901, kl. 1 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning

af väckt motion om tillägg till lagen angående

ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12

mars 1886 i syfte att lapp må erhålla ersättning för

renar, som dödats af jernvägståg.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:0 144) har herr

C. A. Lindhagen föreslagit, att Riksdagen ville för sin del antaga sådant

tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd åt jernvägs

drift den 12 mars 1886, att lapp må erhålla ersättning för renar,

som öfverkörts och dödats af jernvägståg. ...

I motionen omförmäles, hurusom lappfogden J. Hultin i juni

1899 till Konungens befallningshafvande i Norrbottens län ingifvit en

framställning, deri anmälts, att Jukkasjärvi fjellappar lifligt framhållit

sina farhågor för att trafiken å stambanan från Gelhvare till norska

gränsen skulle vålla dem svårt afbräck i deras näring, derest banan

ei försåges med stängsel mot renarne, alldenstund banlmien skure

tvärs igenom betesmarker, hvilka lapparne såväl vintertiden som under

höst och vår måste anlita för renarne. Lappfogden hade framhållit,

att det vore särskildt svårt på vissa sträckor och att eu hvar, som

kände vilkoren för renskötseln, måste gifva lapparne rätt i deras påstående,

att de omöjligen kunde så afhålla renarne från banan, att

desse ej esomoftast inkomme på den och blefve öfverkörda åt tagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Detta skulle ådraga lappande stora förluster af renar och med tiden

omöjliggöra deras existens. Lappfogden hade derför anmält behofvet

af hägnad särskildt på vissa uppgifna sträckor.

Denna framställning hade af Konungens befallningshafvande med

tillstyrkan öfversändts till Kongl. Maj:t, som sedan infordrat jernvägsstyrelsens

utlåtande. Arbetscheferna vid banan Gellivare—riksgränsen

hade derefter på jernvägsstyrelsens anmodan yttrat sig i frågan.

Arbetschefen vid norra distriktet hade anfört, att renarne egentligen

på våren och hösten vistades i närheten af jernvägslinien; och

det vore mycket sannolikt, att en större mängd renar då komme att

öfverköras och dödas af tågen. Att uppföra och underhålla ett dyrbart

stängsel vore emellertid ej skal, utan i värsta fall billigare att betala de

af tågen skadade renarne. Ovisst vore också, om stängsel å de hotade

ställena kunde göras effektivt, då man visste, huru svåra dessa djur

vore att utestänga. Stängsel skulle äfven samla snö på banan. Arbetschefen

ansåge sig nu ej befogad yttra sig om lapparnes moraliska eller

juridiska rätt att erhålla skydd eller ersättning, utan hade blott att se

saken från jernvägens egen säkerhets synpunkt. Och i sådant syfte

behöfde ej stängsel anbringas, åtminstone ej förr än erfarenhet vunnits

om behofvet. Men deremot vore det nödvändigt, att lokomotiven framtill

vore försedda med fullt effektiva plogar af gallerverk eller annan

anordning,, »som kastade åt sidan de fenar, som möjligen kunde befinna

sig i vägen för tåget, så att desamma ej komme under tåget,

då de ju möjligen kunde förorsaka urspårning».

Arbetschefen vid södra distriktet hade anfört, att å vissa sträckor

synnerligast vid Torneå träsk linien ginge genom lapparnes bästa betesmarker,

på hvilka renarne af uppgifna skäl ej kunde sammanhållas.

. I järnvägsstyrelsen afvaktades, enligt hvad motionären trodde

sig veta, för närvarande rapport om resultaten af försökshägnad, som

arbetscheferna sedan anmodats upprätta.

Vidare har motionären yttrat följande.

Såsom bekant, inginge ej i kostnadsberäkningen för banan Gellivare

riksgränsen uppförandet af stängsel, hvilket ansetts kunna undvaras

utom der lifligare rörelse förväntades eller inhägnade egor och

betesmarker genomkorsades. Äfven den trafikerade linien Boden—

Gellivare hade enligt motionären meddelad uppgift af enahanda skäl

i allmänhet lemnats ohägnad.

Enligt i förutnämnda ärende infordrade upplysningar hade å

sistnämnda bansträcka under de fem åren 1895—1899 öfverkörts och

dödats respektive 22, 2, 3, 27 och 7 renar. Äfven år 1900 hade renar

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

dödats å banan. Och det vore klart, att detta skulle blifva händelsen

i ännu högre grad å banan Gellivare—riksgränsen, i synnerhet i trakten

af Torneå träsk, der det hvimlade af renar.

Utan tvifvel kunde renarne skyddas genom stängsel på de farligaste

ställena, och farhågorna för att det för renarnes afhållande från

banan skulle erfordras synnerligen höga liägnader motsades bestämdt

af erfarenheterna från många håll, särskildt från Norge. Det skulle

nemligen hafva visat sig, att renarne snart finge mycken respekt för

hvarje inhägnad. Det vore blott åsynen af en höstack eller någon

annan dylik omedelbar lockelse, som föranledde renen att söka bryta

ett stängsel.

Men äfven om de mest hotade ställena inhägnades, vore det

klart, att renar i alla fall skulle öfverköras här och hvar på banans

öfriga ohägnade delar. Många fattiga inenniskor skulle härigenom

beröfvas sin enda egendom. Det strede dock mot all rättrådighet att

ej hålla lapparne skadeslösa för dylikt intrång, hvilket de enligt deras

näringsfångs natur ej kunde skydda sig emot och som man tilläte sig

på områden, hvilka blifvit upplåtna till deras begagnande.

Någon rätt till godtgörelse för sålunda dödade renar ansåges

emellertid ej tillkomma lapparne på grund af vare sig allmänna rättsgrundsatser

eller de särskilda bestämmelserna i lagen om ansvarighet

för skada i följd af jernvägs drift. Det vore derför en brist i lagstiftningen,

som här måste afhjelpas, så att lappen blefve tillagd rätt till

ersättning, dock naturligtvis under förutsättning, att det ej kunde

visas, att han genom uppsåt eller grof vårdslöshet sjelf föranledt

skadan.

Enligt 18 § i lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i

Sverige den 1 juli 1898 äro lapparne berättigade att under hvarje tid

af året uppehålla sig med sina renar inom vissa närmare angifna

delar af Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län äfvensom att i

andra trakter uppehålla sig med renarne jemväl under oktober, november,

december, januari, februari, mars och april månader samt under

vissa nndantagsförhållanden äfven någon tid före oktober månads början

och efter utgången af april månad; och ega lapparne att å sålunda

angifna orter och tider under iakttagande af de i nämnda lag meddelade

bestämmelser »begagna sig af land och vatten till underhåll

för sig och renarne». Det lärer icke vara tvifvel underkastad!, att

genom anläggningen af jernvägar inom de sålunda åt lapparne uppBih.

till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

låtna trakter dessa komma att lida intrång i sitt näringsfång och att

det på grund af dettas egen natur icke är dem möjligt förhindra, att

vid ett och annat tillfälle renar inkomma på jernvägslinierna, särskilt

der dessa icke äro inhägnade, och der blifva öfverkörda. Utskottet

anser det derför vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,

att rätt till ersättning tillerkännes lapp för det fall, att honom tillhörig

ren blifvit af jernvägståg öfverkörd och dödad å tid, då egaren haft

laga rätt att med renarne uppehålla sig å den ort, der skadan timat.

Att dylik ersättning likväl icke bör ifrågakomma, .derest den öfverkörda

renens egare sjelf uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet

föranledt skadan, torde få anses vara sjelffallet. Mera tveksamt synes

det utskottet, huruvida ersättning bör utgå äfven om skada af ifrågavarande

beskaffenhet, inträffat å inhägnad jernväg, och hvilken inverkan

hägnadens beskaffenhet bör utöfva på frågan om ersättningsskyldighet

för jernvägens egare. Utskottet är för'' sin del benäget anse, att, derest

jernvägen varit försedd med lagligen beskaffad inhägnad, ersättningsskyldighet

icke bör åligga dess egare; men då såväl denna som öfriga

hithörande frågor synas böra ytterligare utredas, innan någon ändring

i gällande lag af Riksdagen beslutes, anser sig utskottet icke kunna

för närvarande tillstyrka annan åtgärd af Riksdagen, än att Riksdagen

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t måtte efter

verkstäld utredning till Riksdagen inkomma med förslag i ämnet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af herr Lindhagens

förevarande motion, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta utreda, under

hvilka vilkor rätt till ersättning må kunna tillerkännas

lapp för renar, som blifvit af jernvägståg öfverkörda

och dödade, äfvensom till Riksdagen inkomma med

det förslag i ämnet, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 2 maj 1901.

På det sammansatta utskottets vägnar:

O. W. REDELIUS.

STOCKHOLM ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:92 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 i syfte at s. 12 i texten