Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8
1901-05-02 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1901:8, Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8
Dokumentets text
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
19
N:o 8.
Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1901, kl. 1 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion om tillägg till lagen angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12
mars 1886 i syfte att lapp må erhålla ersättning för
renar, som dödats af jernvägståg.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:0 144) har herr
C. A. Lindhagen föreslagit, att Riksdagen ville för sin del antaga sådant
tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd åt jernvägs
drift den 12 mars 1886, att lapp må erhålla ersättning för renar,
som öfverkörts och dödats af jernvägståg. ...
I motionen omförmäles, hurusom lappfogden J. Hultin i juni
1899 till Konungens befallningshafvande i Norrbottens län ingifvit en
framställning, deri anmälts, att Jukkasjärvi fjellappar lifligt framhållit
sina farhågor för att trafiken å stambanan från Gelhvare till norska
gränsen skulle vålla dem svårt afbräck i deras näring, derest banan
ei försåges med stängsel mot renarne, alldenstund banlmien skure
tvärs igenom betesmarker, hvilka lapparne såväl vintertiden som under
höst och vår måste anlita för renarne. Lappfogden hade framhållit,
att det vore särskildt svårt på vissa sträckor och att eu hvar, som
kände vilkoren för renskötseln, måste gifva lapparne rätt i deras påstående,
att de omöjligen kunde så afhålla renarne från banan, att
desse ej esomoftast inkomme på den och blefve öfverkörda åt tagen.
20
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
Detta skulle ådraga lappande stora förluster af renar och med tiden
omöjliggöra deras existens. Lappfogden hade derför anmält behofvet
af hägnad särskildt på vissa uppgifna sträckor.
Denna framställning hade af Konungens befallningshafvande med
tillstyrkan öfversändts till Kongl. Maj:t, som sedan infordrat jernvägsstyrelsens
utlåtande. Arbetscheferna vid banan Gellivare—riksgränsen
hade derefter på jernvägsstyrelsens anmodan yttrat sig i frågan.
Arbetschefen vid norra distriktet hade anfört, att renarne egentligen
på våren och hösten vistades i närheten af jernvägslinien; och
det vore mycket sannolikt, att en större mängd renar då komme att
öfverköras och dödas af tågen. Att uppföra och underhålla ett dyrbart
stängsel vore emellertid ej skal, utan i värsta fall billigare att betala de
af tågen skadade renarne. Ovisst vore också, om stängsel å de hotade
ställena kunde göras effektivt, då man visste, huru svåra dessa djur
vore att utestänga. Stängsel skulle äfven samla snö på banan. Arbetschefen
ansåge sig nu ej befogad yttra sig om lapparnes moraliska eller
juridiska rätt att erhålla skydd eller ersättning, utan hade blott att se
saken från jernvägens egen säkerhets synpunkt. Och i sådant syfte
behöfde ej stängsel anbringas, åtminstone ej förr än erfarenhet vunnits
om behofvet. Men deremot vore det nödvändigt, att lokomotiven framtill
vore försedda med fullt effektiva plogar af gallerverk eller annan
anordning,, »som kastade åt sidan de fenar, som möjligen kunde befinna
sig i vägen för tåget, så att desamma ej komme under tåget,
då de ju möjligen kunde förorsaka urspårning».
Arbetschefen vid södra distriktet hade anfört, att å vissa sträckor
synnerligast vid Torneå träsk linien ginge genom lapparnes bästa betesmarker,
på hvilka renarne af uppgifna skäl ej kunde sammanhållas.
. I järnvägsstyrelsen afvaktades, enligt hvad motionären trodde
sig veta, för närvarande rapport om resultaten af försökshägnad, som
arbetscheferna sedan anmodats upprätta.
Vidare har motionären yttrat följande.
Såsom bekant, inginge ej i kostnadsberäkningen för banan Gellivare
riksgränsen uppförandet af stängsel, hvilket ansetts kunna undvaras
utom der lifligare rörelse förväntades eller inhägnade egor och
betesmarker genomkorsades. Äfven den trafikerade linien Boden—
Gellivare hade enligt motionären meddelad uppgift af enahanda skäl
i allmänhet lemnats ohägnad.
Enligt i förutnämnda ärende infordrade upplysningar hade å
sistnämnda bansträcka under de fem åren 1895—1899 öfverkörts och
dödats respektive 22, 2, 3, 27 och 7 renar. Äfven år 1900 hade renar
21
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
dödats å banan. Och det vore klart, att detta skulle blifva händelsen
i ännu högre grad å banan Gellivare—riksgränsen, i synnerhet i trakten
af Torneå träsk, der det hvimlade af renar.
Utan tvifvel kunde renarne skyddas genom stängsel på de farligaste
ställena, och farhågorna för att det för renarnes afhållande från
banan skulle erfordras synnerligen höga liägnader motsades bestämdt
af erfarenheterna från många håll, särskildt från Norge. Det skulle
nemligen hafva visat sig, att renarne snart finge mycken respekt för
hvarje inhägnad. Det vore blott åsynen af en höstack eller någon
annan dylik omedelbar lockelse, som föranledde renen att söka bryta
ett stängsel.
Men äfven om de mest hotade ställena inhägnades, vore det
klart, att renar i alla fall skulle öfverköras här och hvar på banans
öfriga ohägnade delar. Många fattiga inenniskor skulle härigenom
beröfvas sin enda egendom. Det strede dock mot all rättrådighet att
ej hålla lapparne skadeslösa för dylikt intrång, hvilket de enligt deras
näringsfångs natur ej kunde skydda sig emot och som man tilläte sig
på områden, hvilka blifvit upplåtna till deras begagnande.
Någon rätt till godtgörelse för sålunda dödade renar ansåges
emellertid ej tillkomma lapparne på grund af vare sig allmänna rättsgrundsatser
eller de särskilda bestämmelserna i lagen om ansvarighet
för skada i följd af jernvägs drift. Det vore derför en brist i lagstiftningen,
som här måste afhjelpas, så att lappen blefve tillagd rätt till
ersättning, dock naturligtvis under förutsättning, att det ej kunde
visas, att han genom uppsåt eller grof vårdslöshet sjelf föranledt
skadan.
Enligt 18 § i lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige den 1 juli 1898 äro lapparne berättigade att under hvarje tid
af året uppehålla sig med sina renar inom vissa närmare angifna
delar af Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län äfvensom att i
andra trakter uppehålla sig med renarne jemväl under oktober, november,
december, januari, februari, mars och april månader samt under
vissa nndantagsförhållanden äfven någon tid före oktober månads början
och efter utgången af april månad; och ega lapparne att å sålunda
angifna orter och tider under iakttagande af de i nämnda lag meddelade
bestämmelser »begagna sig af land och vatten till underhåll
för sig och renarne». Det lärer icke vara tvifvel underkastad!, att
genom anläggningen af jernvägar inom de sålunda åt lapparne uppBih.
till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 4
22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 8.
låtna trakter dessa komma att lida intrång i sitt näringsfång och att
det på grund af dettas egen natur icke är dem möjligt förhindra, att
vid ett och annat tillfälle renar inkomma på jernvägslinierna, särskilt
der dessa icke äro inhägnade, och der blifva öfverkörda. Utskottet
anser det derför vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att rätt till ersättning tillerkännes lapp för det fall, att honom tillhörig
ren blifvit af jernvägståg öfverkörd och dödad å tid, då egaren haft
laga rätt att med renarne uppehålla sig å den ort, der skadan timat.
Att dylik ersättning likväl icke bör ifrågakomma, .derest den öfverkörda
renens egare sjelf uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
föranledt skadan, torde få anses vara sjelffallet. Mera tveksamt synes
det utskottet, huruvida ersättning bör utgå äfven om skada af ifrågavarande
beskaffenhet, inträffat å inhägnad jernväg, och hvilken inverkan
hägnadens beskaffenhet bör utöfva på frågan om ersättningsskyldighet
för jernvägens egare. Utskottet är för'' sin del benäget anse, att, derest
jernvägen varit försedd med lagligen beskaffad inhägnad, ersättningsskyldighet
icke bör åligga dess egare; men då såväl denna som öfriga
hithörande frågor synas böra ytterligare utredas, innan någon ändring
i gällande lag af Riksdagen beslutes, anser sig utskottet icke kunna
för närvarande tillstyrka annan åtgärd af Riksdagen, än att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t måtte efter
verkstäld utredning till Riksdagen inkomma med förslag i ämnet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Riksdagen, i anledning af herr Lindhagens
förevarande motion, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta utreda, under
hvilka vilkor rätt till ersättning må kunna tillerkännas
lapp för renar, som blifvit af jernvägståg öfverkörda
och dödade, äfvensom till Riksdagen inkomma med
det förslag i ämnet, hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 2 maj 1901.
På det sammansatta utskottets vägnar:
O. W. REDELIUS.
STOCKHOLM ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1901:92 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 i syfte at s. 12 i texten