Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899.

1901-03-15 · 61 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 55 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1901:39, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

Ant till Riksd. kansli den 15 mars 1901, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets

jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1899.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda

revisionsberättelse jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk

och myndigheter till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklariiigar

blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar

och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga

upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne

gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande;

kommande utskottet att dervid följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blifvit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ 1.

(Rev. ber. pag. 42—51; uti. pag. 600—609.)

Uti förevarande revisionsberättelse hafva revisorerne erinrat, hurusom

1896 års statsrevisorer anfört, att de vid granskning af fångvårdsBih.

till Rikad. Prot. 1901. 4 Sami. 1 Afd\ 23 Haft. (.N:o 39.) 1

Angående

anordnandet

af fångarnes

arbeten

vid rikets

fångv&rdsanstalter.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

anstalternas räkenskaper funnit anledning taga i öfvervägande det sätt,

hvarpå arbetena inom fängelserna och tvångsarbetsanstalterna vore ordnade;

och hade de ansett det kunna ifrågasättas, om ej förändringar

i detta hänseende borde åvägabringas. Enär på grund af väckt motion

i ämnet vid samma års riksdag Andra Kammaren, i enlighet med dess

tredje tillfälliga utskotts hemställan, för sin del besluta, att Riksdagen

skulle hos Kongl. Maj:t. anhålla om utredning af frågan om fångarbetets

lämpligaste anordning med hänsyn till såväl dess ändamål i och

för fångvården som dess konkurrens med det fria arbetet, men utskottets

utlåtande icke hunnit före riksdagens slut komma under Första

Kammarens afgörande samt detta ämne alltså kunde antagas komma

att återupptagas vid 1897 års riksdag, hade de dock icke ansett sig

hafva anledning att då taga detsamma under närmare ompröfning.

Då emellertid ännu icke några genomgripande åtgärder till ordnande

af ifrågavarande angelägenhet blifvit vidtagna, hade nästlidet

års revisorer ansett sig böra å nyo fästa Riksdagens uppmärksamhet å

densamma.

Till en början hade revisorerne i tre i berättelsen intagna tabeller

Litt. A, B och C lemnat, en öfversigt af de vid rikets fängelser under

år 1899 utgjorda dagsverken och inkomsterna af desamma, till h vilka

tabeller utskottet tillåter sig att hänvisa.

Hvad först beträffade inkomsten af fångarnes arbeten vid länsfängelserna

och kronohäktena, hade revisorerne velat uttala den mening,

att ingen del deraf borde tillfalla fångvårdspersonalen. I detta afseende

delade revisorerne den af Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3

vid 1896 års riksdag framstälda åsigt, att fångvårdspersonalens penningintresse

i fångarbetet vore förkastligt, då det dels i allmänhet

icke vore lämpligt, att fångar arbetade i hop penningar åt sina väktare

och dels den misstanken skulle kunna uppstå, att hellre sådant arbete

anskaffades, som gåfve god arbetsförtjenst än sådant, som vore mest

egnadt till fångarnes utdaning och framtida utkomst såsom frie arbetare.

Särskildt hade under revisorernes besök å åtskilliga cellfängelser

framhållits det ur disciplinär synpunkt olämpliga uti att under nuvarande

förhållanden fången vore medveten om att den större eller

mindre flit, han utvecklade, medförde större eller mindre ekonomisk

fördel för bevakningspersonalen.

Förändrade bestämmelser i fråga om fördelningen af de i länsoch

kronocellfängelserna intagna fångarnes arbetsförtjenst syntes sålunda

böra införas. Men dervid både revisorerne visserligen icke förbisett,

att nuvarande fängelsedirektörer och öfrig bevakningspersonal

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande A:o 39.

3

borde, i den man andelen af arbetsinkomsten beräknats ingå i aflöningsförmånerna,

beredas skälig ersättning för hvad dem sålunda frånginge.

En särskild anledning till reglering af fångvårdspersonalens inkomster

i förevarande afseende syntes förefinnas i den af Riksdagen

ofta uttalade åsigt om att hittills med tjenstebefattningar förenade sportelinkomster

borde så vidt möjligt bortfalla; och af ofvannämnda tabell

Litt. C framginge, huru olika dessa inkomster i förevarande fall inflöte,

då exempelvis fängelseföreståndaren vid kronohäktet å Långholmen af

arbetsinkomsten år 1899 uppburit 4,585 kronor 14 öre och i Linköping

2,476 kronor 88 öre, under det att motsvarande tjenstemän vid länsfängelserna

i Nyköping, Halmstad, Östersund och Umeå af sådan inkomst

endast erhållit resp. 347 kronor 97 öre, 110 kronor 67 öre, 385

kronor 79 öre och 296 kronor 43 öre.

Hvad vidare vidkomme fångarnes arbeten vid rikets fångvårdsanstalter,

hade revisorerne trott sig finna, att anordningarna af dessa

arbeten för närvarande icke vore fullt tillfredsställande. En genomgående

undersökning och utredning syntes derför böra i detta afseende

åvägabringas; och borde dervid enligt revisorernes uppfattning särskildt

beaktas, att det gjordes så inkomstbringande som möjligt utan åsidosättande

af straffets ändamål, att fångarne i långt större utsträckning

än för närvarande användes till arbeten för statens räkning, såsom till

förfärdigande af utrustningspersedlar till armén och flottan, möbeltillverkning,

bokbinderi m. m., att tillbörlig hänsyn toges dertill, att fångarnes

arbeten i så ringa grad som möjligt måtte genom konkurrensen

skada det fria arbetet, samt att, hvad särskildt tvångsarbetsfångar beträffade,

de måtte användas till jordbruksarbeten, såsom väganläggningar,

utdikning och uppodling af mossar och d}dikt.

I ett med anledning af nästlidet års revisorers anmärkningar rörande

fångvården den 11 januari innevarande år afgifvet utlåtande har fångvårdsstyrelsen,

beträffande inkomsten af fångarnes arbeten vid länsfängelserna

och kronohäktena, förklarat sig i detta afseende fullkomligt

dela revisorernes uppfattning, för hvars befogenhet ännu flera och tungt

vägande skäl skulle kunna anföras. På grund af styrelsens framställning

den 30 september 1889 hade ock Kong!. Maj:t i kungörelsen den

30 maj 1890 bestämt, att vaktbetjente vid län sfängelser och kronohäkten

skulle för åtnjutande af de löneförmåner, som genom ny lönestat,

från och med 1891 kornrne dem till del, vara skyldige underkasta

sig den reglering eller indragning af dem för närvarande tillkommande

andel af arbetsinkomsten vid sagda fängelser, som framdeles

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande A:o 39.

kunde varda beslutad. Den stegring i priset å lefnadsförnödenheter,

som vid samma tid börjat göra sig känbar och som i hög grad yttrat

sig särskildt med hänsyn till bostadshyror, hade dock för styrelsen

omöjliggjort att föreslå den afsedda indragningens verkställande utan i

sammanhang med än ytterligare förbättrade aflöningsvilkor för ifrågavarande

betjente; och då derjemte varit ovisst, huruvida icke den inträdda

prisstegringen kunde vara af mera tillfällig natur, hade styrelsen

funnit sig böra låta med det tillärnade förslaget tills vidare anstå. Men då

erfarenheten tyckts visa, att någon återgång till förut rådande förhållanden

icke vore att förvänta, hade styrelsen i ett den 28 september

nästlidet år afgifvet löneregleringsförslag hos Kongl. Maj:t hemstält om

förbättring af bevakningspersonalens aflöningsförmåner, dervid styrelsen

ock föreslagit, att i sammanhang härmed den andel i fångarnes arbetsinkomst,

som vid länsfängelser och kronohäkten tillfölle der anstälde

vaktbejente, skulle, sedan deras aflöning höjts, alldeles indragas.

Hvad åter beträffade fängelseföreståndarnes andel af samma arbetsinkomst,

hade styrelsen redan i sitt den 24 april 1889 aflåtna betänkande

rörande utsträckning af tiden för straffarbetets verkställande i

enrum, påpekat behöfligheten af nya anordningar för fångarbetet i de

länsfängelser, der enrumsstraff för någon längre tid skulle komma att

aftjenas, likasom styrelsen ock i ofvanberörda skrifvelse den 30 september

1889 tillkännagifvit sin afsigt att, sedan frågan om enrumsstraffets

utsträckning blifvit afgjord, föreslå en väsentlig förändring i nu

gällande anordning för fångarbetet i dessa fängelser, afseende att äfven

der lägga arbetsdriften i statens hand och såmedelst fullfölja afskaffandet

af det i allo olämpliga system, som med fångarnes arbete förknippade

fängelsebefälets aflöningsförmåner. Sedan enrumsstraffets åsyftade

utsträckning med 1893 års ingång vunnit tillämpning, hade ock styrelsen

genom bestämmelser af 1893 och 1895 satt sig i stånd att vinna någon

erfarenhet af de verkningar, hvilka skulle vara att förvänta, derest nya

grunder för fångfördelningen å ifrågavarande slags fängelser skulle

komma att fastställas; och då sagda erfarenhet visat sig fullt betryggande,

hade styrelsen ock under sistlidna året upptagit arbetet för fullföljd

af sin förberörda afsigt. Så fort öfriga, styrelsen åliggande göromål

medgåfve det, ärnade styrelsen således till Kongl. Maj:t inkomma

med förslag i det magtpåliggande ärendet, hvilket icke blott, såsom

statsrevisorerne erinrat, måste inbegripa förslag om ändrad lönestat,

utan jemväl måste omfatta förslag till ändringar i de administrativa

förhållanden, hvilka med de nya arbetsanordningarna icke läte sig förena.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

5

Såsom särskild! beaktansvärda syftemål vid fångarbetets ordnande

föresloge revisorerne: att det måtte i högsta möjliga grad afse att underlätta

fångarnes framtida utkomst såsom frie arbetare; att det, utan åsidosättande

af straffets ändamål, gjordes så inkomstbringande som möjligt;

att det måtte i långt högre grad din nu tagas i anspråk för statens

räkning; att det måtte i så ringa grad som möjligt genom konkurrens

skada det fria arbetet; samt att, hvad särskildt beträffade tvångsarbetsfångar,

desse måtte användas till jordbruksarbeten, såsom väganläggningar,

utdikning och uppodling af mossar och dylikt.

Hvad anginge de fyra första af sålunda angifna grundsatser, funne

styrelsen dem i allo välbetänkta och fullt öfverensstämmande med styrelsens

egna önskemål. Men med hänsyn till den sist anförda anmärkte

styrelsen, att den icke blott, teoretiskt taget, svagt sammanhängde

med de tre först anföfda grundsatserna, utan ock, praktiskt tillämpad,

skulle i de särskilda fallen med dem komma i bestämd strid.

Om det vore så, att flertalet af tvångsarbetsfångarne förut varit

jordbruksarbetare, skulle ju med allt skäl kunna sägas, att deras framtida

utkomst borde »i högsta möjliga grad» underlättas derigenom, att

man under tvångsarbetstiden sysselsatte dem med det arbete, i hvilket

de förut inlärts. Men det vore icke så. Af de 1,322 män, som under

år 1900 för lösdrifveri hållits till arbete i rikets tvångsarbetsanstalter,

befunnes blott 24 upptagna såsom jordbruksarbetare, hvarjemte 21,

hvilka uppgåfves hafva förut varit »tjenstehjon», sade sig tidtals hafva

egna! sig åt jordbruksarbeten. Det öfvervägande antalet af de för lösdrifveri

dömde utgjordes af grofarbetare från städerna samt yrkesarbetare,

äfven de företrädesvis från våra städer.

Det kunde möjligen förefalla statsrevisorerne påtagligt, att äfven

dessas framtida utkomst skulle »i högsta möjliga grad» underlättas genom

deras invänjande vid jordbruksarbeten; men erfarenheten inom

fångvården hade visat, att den förre stadsarbetaren sällan stannade vid

ett honom efter frigifningen anskaffad! arbete å landet, hvadan ock kunde

slutas, att den vid jordbruksarbete sysselsatte tvångsarbetaren från stad,

så fort tvånget tagit slut, också lemnade det arbete, hvilket sannolikt

icke blifvit honom kärare derför, att han till detsamma tvingats, ehuru

det i de flesta fall för honom fallit sig tungt och främmande. Från

pedagogisk synpunkt sedt, måste det ock vara mera ändamålsenligt att

införa don lösdrifvande lättingen i ett arbete, som kunde utöfvas året

om, än i ett, som under eu stor del af året måste hvila; ingen yrkesarbetareklass

rekryterade tvångsarbetarekåren så talrikt som just den,

hvilken vore sysselsatt vid byggnadsindustrien, som ju blott under viss

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

tid af året påginge och sedan för åtskilliga månader afbrötes. Slutligen

måste ock tagas i betraktande, att det arbete, till hvilket lösdrifvaren

skulle hållas, icke finge vara af den art, att hans vanligen redan

ganska illa medfarna helsokraft deraf knäcktes. I så fall blefve följden

af hans tvångsarbete blott den, att han sedermera med laglig rätt

till försörjning för lifstiden folie vederbörande kommun till last.

Men allra kraftigast måste betonas, att med den af statsrevisorerne

tillrådda tvångsarbetsdriften med nödvändighet måste följa en återgång

till det gamla gemensamhetssystem, hvilket Sverige sedan sextio år

tillbaka stadigt sträfvat att i möjligaste mån ur fångvården aflägsna.

Den i 9 § af gällande lag angående lösdrifvares behandling (den 12

juni 1885) faststälda föreskrift., att »tvångsarbete skall förrättas i allmän

tvångsarbetsanstalt», läte sig ej förlika med statsrevisorernes anvisning,

då det ju måste vara omöjligt att vid hvarje plats, der en

mossafdikning, en väganläggning eller annat jordbruksarbete skulle med

tvångsarbetsfångar utföras, upprätta en anstalt så beskaffad, som i sagda

paragraf bestämdes. Den vid sådana företag använda tvångsarbetsst.yrkan

måste tydligen i de flesta fall inhysas i skjul, lador eller andra lätt

åtkomliga lägenheter, der sjelfsvåld, råhet, liderlighet och last skulle

ohejdadt florera och den från gemensamhefssystemet oskiljaktiga erfarenheten

upprepas, att de i den samlade flocken djupast sjunkne toge befälet

och nedtvingade de mindre förderfvade till samma grad af förfall,

de sjelfve nått. Om statsrevisorerne trodde, att det för desse skulle efter

frigifningen bli möjligt hos enskilde arbetsgifvare vinna anställning,

vittnade detta om märklig obekantskap med hittills inom vårt land

vunna erfarenheter. Dessa visade tvärtom, att man på detta sätt blott

skapade en stående lösdrifvarstam, hvars skilda nummer vid hvarje ny

tvångsarbetsdom återkomme till anstalterna med den ganska sanningsenliga

förklaringen, att de, äfven om de velat, dock icke skulle lyckats

hos enskilde erhålla stadigvarande arbete. Styrelsen vore ock öfvertygad

derom, att ett inslående å den af statsrevisorerne anvisade vägen så

långt ifrån skulle komma att för tvångsarbetarne »i högsta möjliga

mån underlättar deras framtida utkomst såsom frie arbetare», att det

tvärtom skulle i de flesta fall omöjliggöra den.

Statsrevisorernes andra grundsats i fråga om fångarbete vore, att

det borde göras så inbringande som möjligt. Af hvad styrelsen redan

antydt framginge, att den satsen svårligen kunde bringas till öfverensstämmelse

med anvisningen om tvångsarbetsfångarnes sysselsättande.

Vårt lands klimat omöjliggjorde fullföljandet af arbeten med mossafdikningar,

väganläggningar och andra jorbruksarbeten året om; för så

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

7

vidt icke lagen skulle förbjuda ådömandet af tvångsarbete under vintertid,

måste således ändå alltid fasta anstalter finnas för upptagande och

sysselsättande af de under sådan tid för lösdrifveri dömde. Utöfver

den kostnad, häraf skulle föranledas, tillkomme sedan ej blott hvad för

de vid de anvisade jordbruksarbetena använda tvångsarbetarnes kringsändande

skulle åtgå, utan derjemte de vida större utgifter, som, derest

ofvan antydda erfarenheter skulle åtminstone i någon mån undvikas,

skulle ådragas statsverket för ej mindre anordnande af bostäder, sjukvårds-

och arrestlokaler åt hvarje sådan arbetsstyrka än äfven dess bevakande;

och ville styrelsen med hänsyn till detta senare enrinra, att

första vilkoret för att något skulle uträttas genom ett arbete, till hvilket

icke den egna viljan drefve, vore, att det utfördes under sträng tillsyn

samt att möjlighet gåfves för bestraffande af visad lätja, uppstudsighet

eller annan olydnad. Skulle tillbörligt arbetsresultat kunna ernås,

skulle rymningar och myterier kunna förekommas, utan att bevakningen

af hänsyn till egen säkerhet tvingades att gent emot en med kraftiga

arbetsredskap beväpnad arbetsstyrka se genom fingrarne med hvad som

helst, måste denna bevakning utgöras af utvaldt folk och vara så manstark,

att den icke blott i revolvrar, hvilka den blott med tvekan

skulle våga använda och hvilka vid ett anfall kunde densamma frånrycka^,

såge sitt skydd mot de ofta hätska och hänsynslösa viljor, den

vore satt att öfvervaka. Det kunde under sådana förhållanden icke

varda tal om någon annan inkomst af här ifrågavarande arbeten än

det resultat, arbetet möjligen åvägabragt; men tvifvels utan skulle sådant

hafva kunnat vinnas för vida mindre kostnad, om för dess åstadkommande

lemnats ett direkt statsanslag.

Statsrevisorernes tredje grundsats rörde krafvet, att fångarbetet

måtte tagas i anspråk för statens räkning. Styrelsen kunde på goda grunder

förklara: att skulle tvångsarbetarne användas på sätt revisorerne

föreslagit, vore knappast att vänta, det någon annan än staten sjelf

skulle känna sig villig för sagda ändamål anlita dem. Ej mindre kostnaden

än äfven motviljan att ådraga hemtrakten de olägenheter, som

med eller utan skäl ansåges medfölja en arbetsstyrka af denna beskaffenhet,

skulle antagligen så påverka enskilde arbetsgivare, att de icke

gerna kunde beräknas tillströmma i det antal, som skulle erfordras för

upprätthållandet af det anbefalda systemet.

Styrelsen ville ock erinra, att detta hos oss hvarken vore nytt eller

opröfvadt. Den tankegång, som tydligen ledt statsrevisorerne vid deras

förordande deraf, vore alldeles densamma, som en gång gjort sig gällande

vid upprättandet af vår gamla krommrbetskår. Då fångvårds
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

anstalterna under 1830-talet och ännu vid början af påföljande decenniet

icke räckt till för det alltjemt stigande fångantalet, hade dåvarande

styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket i skrifvelse till

Kongl. Maj:t den 27 maj 1841 föreslagit, att det borde inrättas kronoarbetskompanier,

disponibla till verkställande af större arbeten såväl för

kronans som för särskilda bolags äfvensom för privata personers räkning,

af bvilka kompanier staten sannolikt skulle kunna påräkna dels

under fredstid en gifven tillgång på arbetare vid förefallande större

arbetsföretag, egande både arbetsvana och arbetsfärdighet, dels ock

i krigstid vana arbetare för kronans varf och verkstäder samt lämpade

för användning vid arméns tross. ((Obestridligen vore det en

fördel», hette det i sagda skrifvelse, »att de vid arbetskompagnierna

anstälde personer kunde der förvärfva skicklighet till sådana arbeten

som ofta och allmänligen förefalla samt sålunda sattes i tillfälle att

efter återvunnen frihet försörja sig medelst egen omtanke och arbetsamhet,

hvaremot de arbeten, med bvilka fångarne inom korrektionsinrättningarne

nu måste till stor del sysselsättas, vore af den beskaffenhet,

att fångarne af sin der förvärfvade skicklighet ej kunde draga

någon synnerlig vinst, utan snarare afvandes från det mödosamma lif,

en vanlig arbetare måste föra, hvarförutom det stillasittande och mekaniska

arbetet jemväl verkade mera ofördelaktigt på lynne och sinnelag

än arbeten i fria luften, bvilka senare visat sig kraftigare tygla onda

böjelser.» Genom kongl. brefvet den 8 augusti 1842 hade ock den

sålunda förordade arbetskåren blifvit upprättad och, i enlighet med

rikets ständers i skrifvelse den 19 maj 1841 framstälda anhållan, indelad

till arbete vid rikets fästningsbyggnader, hvarjemte ett mindre antal

förlagts i Falun och Linköping för att användas vid fängelsebyggnaderna

derstädes. Men att kronoarbetskårens historia icke förverkligat

de ljusa förväntningar, under bvilka den bildats, borde ännu

icke hafva förgätits; den både blifvit blott ännu ett bevis på rigtigheten

af den allestädes gjorda erfarenheten, att man genom att med

hvarandra sammanföra vilsekomna, mer eller mindre förderfvade personer

icke förbättrade, utan blott ytterligare förderfvade dem. Efter att

under svårigheter af allehanda slag hafva anlitats vid olika arbetsföretag,

hade slutligen dess användning inskränkts till stenhuggning vid

Borgbamn för kronans och å Tjurkö för enskild firmas, Wolff'' & C:os,

räkning samt till arbete vid Vaxholm—Oskar Fredriksborgs försvarsområde.

Från detta senare hade dervarande afdelning, efter af

landtförsvarsdepartementet den It) februari 1887 skedd uppsägning,

1891 blifvit förflyttad till Svartsjö, likasom, efter skedd uppsägning från

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

9

firman Wolff & C:o, afdelningen å Tjurkö förflyttats 1894 till Karlskrona,

dit jemväl Borghamnsafdelningen samtidigt öfverförts. Och

härmed hade i sjelfva verket för utvecklingen af Sveriges fångvård ett

det vigtigaste steg tagits. Styrelsen ville icke ingå i någon redogörelse

för det sedliga tillståndet bland de å nyssberörda kronoarbetsstationer

intagna tvångsarbetarne; de tillbragte qvällar och nätter i gemensamma

logement, och från hvad de der erfore kunde till och med rätt djupt

urartade bland de ditdömde, åtminstone innan de ännu tillräckligt förhärdats,

med häpnad vända bort sina blickar. Men styrelsen borde icke

underlåta att påminna om de erfarenheter, som tid efter annan åtföljt

Tjurköbefälets försök att till det bättre reformera logementslifvet;

sådana hade besvarats med hot och våldsdåd mot vederbörande, af hvilka

flera dervid tillskyndats svåra skador; och då bevakningspersonalen

kände sin underlägsenhet gent emot den vida mångtaligare arbetsstyrkan,

hade följden deraf blifvit, att denna senare visste sig vara den magt, som

i sjelfva verket bestämde gränsen för befälets myndighet. För att dels

egga tvångsarbetarnes arbetslust, dels ock förekomma, att de af liknöjdhet

eller ondt uppsåt förderfvade materiel, hade arbetsentreprenören,

fångvårdsstyrelsen ovetande och tydligtvis till kronans förfång, anordnat

en privat premietariff mellan sig och tvångsarbetarne, hvilka senare

efter frigifningen på detta sätt utfått vida större medel, än medgifvet

och gagneligt varit. Der sådan eggelse saknats, såsom på Borghamnsstationen,

kunde inträffa, att hela styrkan, då den ville visa sitt missnöje,

dag efter dag inskränkt sitt arbete i stenbrotten till att med

hackan vidröra stenväggen utan att i hugget inlägga minsta kraft; och

i saknad af andra magtmedel än sex konstaplar, af hvilka åtskilliga

varit nog ålderstigna, och åtta celler i en träbyggnad, måste befälet

låta härvid bero, till dess vederbörandes sinne lagt sig. Ständig bränvinssmuggling

och upprepade rymningar hade i lika grad vitsordat det

otillfredsställande tillståndet inom kronoarbetskompaniet å Vaxholm;

ingenstädes hade låtit sig göra att på önskvärdt sätt upprätthålla ordning

och disciplin. Efter nära femtio års försök kunde fångvårdsstyrelsen

såsom obestridligt fulltyga behofvet af fasta tvångsarbetsanstalter,

så ordnade, att fångarne kunde under nätterna förvaras åtskilde

från hvarandra och under dagarne hållas efter lagens föreskrift, »till

lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga», jemte det befälet på samma

gång bereddes möjlighet att utöfva den myndighet, samhällsmagten åt

dem anförtrott. Så hade numera skett. Och då eu på fångvårdsområdet

framstående utländsk auktoritet nyligen tillerkänt de skandinaBih.

till Itihd. Prut. IDOL 4 Sami. 1 Afd. 23 Haft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

viska staterna, bland bvilka Sverige obestridt intoge försteget, främsta

rummet bland Europas stater med hänsyn till deras penitentiära förhållanden,

kunde Sverige utan förhäfvelse emottaga detta erkännande

icke minst på grund af det sätt, hvarå numera dess tvångsarbetsanstalter

vore ordnade.

Det vore emellertid detta under det senast tilländagångna decenniet

genomförda arbetet, statsrevisorerne nu utdömde. Det vore 1842 års

åtgärder, de förordade till återupptagande; och detta blott fyra år, efter

det Kongl. Maj:t på föranledande af Riksdagen upphäft disciplinkompaniet,

den gamla kronoarbetskårens sista aflägg.

Styrelsen vågade förklara, att en sådan reform icke skulle innebära

utveckling, utan tillbakagång. Då sagda åtgärder 1842 vidtagits,

hade de framtvungits af öfverfylda fängelser, inom Indika plats icke

kunde beredas för ständigt ankommande och återkommande skaror.

Nu förefunnes icke det skälet. Ehuru tvångsarbetarne från både Tjurkö

och Borghamn öfverflyttats till tvångsarbetsanstalten i Karlskrona, det

förra straffängelset, hvilket fortfarande inrymde alla fullt arbetsföra

förut straffade, till tvångsarbete dömde män, hade någon brist på utrymme

ämm icke under tiden från 1894 derstädes låtit sig förspörja;

och fastän den personal, som indelats i den för ostraffade unga lösdrifvare

anordnade vestra tvångsarbetsanstalten å Nya Varfvet, från och

med 1895 försändes till Svartsjö-anstalten, dit jemväl enligt fattigvårdsförordningen

dömde män skulle öfverlemnas, hade denna hittills räckt

till för alla förut ostraffade män, som för lösdrifveri ådömts tvångsarbete.

Förklaringen härtill vore väl ock i någon mån att finna just

i den för lätjan och sjelfsvåldet mindre inbjudande stränga ordning

och arbetstillsyn, som inom dessa anstalter läte sig tillämpa. Icke få

af de lösdrifvare, för hvilka vistelsen å de forna stationerna icke inneburit

något afskräckande, hade funnit sig af den genomförda reformen

obehagligt berörda; och hellre än att interneras i de nya anstalterna

hade de valt att återupptaga sin sjelfförsörjning såsom fria. Förhållandet

vitsordades af de fällande siffrorna för de under åren efter

reformen nykomne dömde; från 256 år 1893 hade antalet af förut

straffade, fullt arbetsföre nykomne år 1895 sjunkit till 194 och hade

alltjemt hållit sig lägre än under det gamla systemet. Antalet af de

förut ostraffade nykomne, som tilldömts kronoarbetskompaniet å Vaxholm,

hade år 1890 utgjort 373, men 1892, året efter flyttningen till

Svartsjö, 324, och hade, efter frånräknande af de kategorier ditsände,

hvilka icke tillfördes kronoarbetskompaniet, aldrig nått så höga siffror,

som det vid kompaniet nykomna antalet kunde nå — och det, ehuru

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 3.9.

11

de efter 1885 års lösdrifvarlag så ofta ådömda korta tvångsarbetstiderna

kunde sägas rent af leda till täta återfall.

En utveckling af fångvårdsförhållandena med hänsyn till lösdrifvarnes

behandling kunde icke vara att finna å den af statsrevisorerne

anvisade vägen, om än derför skulle åberopas exempel från klimatiskt

mera gynnade länder, som nu befunne sig i samma ställning som vi

på 1840-talet och derför nödgades, såsom vi då, anlita nödfallsåtgärder

af alldeles samma slag. En vidare och i sanning önskvärd utveckling

af denna del af rikets fångvård skulle deremot tvifvels utan vara att

vinna genom fortsatt tillämpning af den separationens idé, som läge

till grund för all verksam behandling af fångskaror, hvilka, sammanförda,

blott yttermera förderfvade hvarandra, men hvilka, allt mera fördelade,

miste ej blott tillfälle till sin allt undergräfvande vexelundervisning,

utan ock i ej ringa grad sin motståndskraft. Förslag till åtgärder

i denna rigtning hade fångvårdsstyrelsen i sin skrifvelse den

16, december 1898 för Kongl. Maj:t framlagt; och styrelsen vore för

sin del fullt öfvertygad, att genom höjning af tvångsarbetets minimitid

ett mera genomfördt åtskiljande af de dömde ocli rätt för fångvårdsstyrelsen

att, der skäl derför skulle yppa sig, vilkorligt frigifva och

till förut vidtalade arbetsgifvare öfverlemna tvångsarbetare, en för samhället

vida mer gagnande metod för fångbehandlingen i denna del

skulle åstadkommas än den af statsrevisorerne föreslagna.

Utskottet delar de af revisorerue uttalade åsigter dels om att ingen

del af inkomsten utaf fångarnes arbeten vid länsfängelserna och kronohäktena

bör tillfalla fångvårdspersonalen, dels att fångarnes vid rikets

fångvårdsanstalter arbete bör så anordnas, att det i högsta möjliga grad

underlättar deras utkomst såsom frie arbetare, dels att det göres så

inkomstbringande som möjligt utan åsidosättande af straffets ändamål,

dels att fångarne böra i långt större utsträckning än för närvarande

användas till arbeten för statens räkning samt dels att tillbörlig hänsyn

bör tagas dertill, att fångarnes arbeten i så ringa grad som möjligt må

genom konkurensen skada det fria arbetet.

Då emellertid, på sätt i anförda skrifvelsen meddelats, dessa åsigter

omfattas jemväl af fångvårdsstyrelsen och denna styrelse i vissa

fall redan är betänkt på att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till

anordningar i den af revisorerne angifna rigtningen, finner utskottet

sig icke hafva anledning föreslå Riksdagen vidtaga några särskilda åtgärder

till ifrågavarande syftemåls befrämjande.

Hvad vidare beträffar revisorernes antydan om att det vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Angående

utbetalning af

arvoden åt

militärattachéer

från

anslag under

fjerde hufvudtiteln.

undersökning och utredning'' i dessa ämnen torde böra beaktas, att,

livad särskildt tvångsarbetsfångar beträffar, de må användas till jordbruksarbeten,

såsom väganläggningar, utdikning och uppodling af mossar

och dylikt, torde, vid det förhållande, att i en inom Andra Kammaren

af herr G. A. E. Kronlund väckt motion, n:o 107, som blifvit, till kammarens

andra tillfälliga utskott hänvisad, föreslagits, att Riksdagen

måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning angående jordbruksarbetets

lämplighet för såväl straffångar som till tvångsarbete dömde,

samt då sålunda den af revisorerne berörda frågan måste antagas

komma att på grund af nämnda motion af Riksdagen till pröfning upptagas,

finner utskottet sig nu icke böra göra något uttalande angående

densamma.

På grund af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,

att revisorernes förevarande framställning för

närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Arméförvaltn in gen.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 91, 92; uti. pag. 613—614, 617—620.)

Revisorerne erinra vidare, att 1898 års revisorer i sin berättelse

omförmält, hurusom af det å riksstatens fjerde hufvudtitel uppförda

extra anslaget till reseunderstöd åt officerare och intendenturtj ens temän

3,300 kronor under år 1897 utbetalts till militärattachéer, oaktadt för

dessa sistnämnda ett särskildt anslag funnes å tredje hufvudtiteln uppfördt;

och att 1899 års revisorer meddelat, att äfven under år 1898 från

förstnämnda anslag utgått ersättningar till militärattachéer med tillsammans

5,950 kronor.

Enligt hvad de af revisorerne granskade räkenskaperna för är 1899

utvisade, hade ett liknande förhållande egt ruin jemväl under detta år,

i det att af förenämnda anslag utbetalts 3,000 kronor till en militärattaché

i Berlin.

Arfvode till militärattaché hade emellertid under år 1899 utgått äfven

från ett annat anslag under fjerde hufvudtiteln. Till militärattachéen

i S:t Petersburg, hvilken från det under tredje hufvudtiteln uppförda an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

13

slaget- till militärattachéer uppburit eu årlig lön al'' 6,000 kronor, hade

nemligen under sistnämnda år af anslaget till generalstaben utbetalts,

förutom honom i egenskap af kapten vid generalstaben tillkommande

aflöningsförmåner, utgörande tillhopa 5,425 kronor, ett belopp af 3,000

kronor såsom »arfvode, åt militärattachéen i Petersburg». Till grund för

denna utbetalning läge ej, så vidt räkenskapshandlingarna utvisade,

någon Kong!. Maj:ts särskilda föreskrift, utan syntes utgiften hänföra

sig allenast till en den 6 december 1898 af dåvarande t. f. chefen för

generalstaben utgifven order till redogöraren vid generalstaben att till

militärattachéen i S:t. Petersburg från generalstabens anslag utbetala ett

månadtligt arfvode af 250 kronor »att utgå från och med innevarande

månad».

Visserligen upptoge den för generalstaben den 3 december 1898

faststälda staten för revisionsåret ett särskildt anslag å 9,500 kronor

till »generalstabens fältöfningar, kommunikationsafdelningens resor, resestipendier

in. in.» — å hvilken rubrik den ifrågavarande utgiften i

räkenskaperna afförts — men då, såsom ofvan nämnts, ett särskildt

anslag till militärattachéer uppförts å annan hufvudtitel än generalstabens

anslag och verksamheten såsom militärattaché alltså ej kunde

anses falla inom ramen för de uppgifter, hvilka tillhörde generalstaben

och för hvilkas bekostande anslaget till generalstaben vore afsedt, både

ifrågavarande utbetalning synts revisorerne ej stå i öfverensstämmelse

med den för generalstaben gällande, af Riksdagen antagna stat, helst

militärattachéen i S:t Petersburg, så vidt af de räkenskaperna vidfogade

handlingarne framginge, under den tid, för hvilken arfvodet å 3,000

kronor utgått, ej haft något särskildt uppdrag utöfver sina åligganden

såsom militärattaché att för generalstabens räkning utföra.

Med anledning af revisorernes nu omförmälda framställning har

arméförvaltningen å civila departementet uti ett den 17 januari 1901

afgifvet utlåtande anfört, att det till militärattachéen i Berlin utbetalda

understöd från anslaget till »reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän»

hade varit honom, för tiden intill dess han kunde komma

i åtnjutande af attachélön från tredje hufvudtiteln, t-illerkändt genom

kongl. brefvet den 17 december 1897, således innan uppmärksamheten

på denna fråga första gången väckts af de år 1898 församlade statsrevisorerne.

Understödet, som då redan åtnjutits under år 1898, hade

fått utgå jemväl under år 1899, men blifvit genom kongl. brefvet den

23 februari 1900 från sistnämnda års början öfverfiyttadt på fjerde

hufvudtitelns ‘anslag till extra utgifter, intill dess det upphörde vid

oktober månads ingång, då ifrågavarande attaché erhållit lön från

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

utrikesdepartementet. I fråga om behofvet af dylikt understöd hade

statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet uttalat sig vid

afgifvande af förslag till statsverkspropositionen vid nu församlade riksdag,

i hvad denna proposition rörde riksstatens fjerde hufvudtitel, och

hade Kongl. Maj:t på grund häraf föreslagit Riksdagen att höja anslaget

till reseunderstöd • åt officerare och intendenturtjenstemän med härför

erforderligt belopp.

Hvad åter anginge det understöd, som kommit militärattachéer till

del från de å generalstabens stat uppförda medel till »generalstabens

fältöfningar, kommunikationsafdelningens resor, resestipendier m. m.»,

bär arméförvaltningen till Kongl. Maj:t öfverlemnat yttrande af chefen

för denna stab, hvilken chef egde disponera sistnämnda anslagsmedel.

Uti detta yttrande har chefen för generalstaben hufvudsakligen

anfört, att allt sedan år 1883 en summa, till storleken i allmänhet ungefärligen

motsvarande den af revisorerne för 1899 angifna, årligen utbetalats

från det å generalstabens stat uppförda anslaget till »generalstabens

fältöfningar, kommunikationsafdelningens resor, resestipendier

in. m.» till generalstabsofficerare, som varit anstälda såsom militärattachéer,

utan att mot de verkstälda utbetalningarne några anmärkningar

blifvit gjorda.

Orsakerna till att detta anslag, som ju bland annat äfven afsåge

bestridandet af resestipendier för generalstabens personal, kommit att

anlitas äfven för militärattachéer, hade i allmänhet varit, att generalstabsofficerare,

som utsändts för att göra sig förtrogna med ett främmande

lands krigsväsende, blifvit, för att beredas en fördelaktigare

ställning, anstälde såsom militärattachéer vid vederbörande legationer.

Till innehafvaren af militärattachébefattningen i S:t Petersburg,

hvilken hittills i regel bestridts af generalstabsofficer, hade ända sedan

år 1885 i allmänhet utbetalats ett särskild! arfvode från generalstabens

anslag till resestipendier m. in. bredvid hans egentliga militärattachéarfvode,

enär detta senare visat sig ensamt icke motsvara de med denna

befattnings upprätthållande förenade kostnader, hvarför lämplig generalstabsofficer

utan detta tillskott från generalstaben icke kunnat erhållas

till befattningens bestridande. Att chefen för generalstaben trott sig

kunna förordna om ifrågavarande arfvodens från generalstabens stat utbetalande

vore att söka i det förhållandet, att nämnda chef, i motsats

till revisorerne, ansett äfven denna attachés verksamhet i icke ringa

omfattning falla inom ramen för de uppgifter, hvilka tillhörde generalstaben.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

15

Hvad föret beträffar de till militärattachéer utbetalda medlen från

extra anslaget å 9,000 kronor till understöd åt officerare och intendenturtjenstemän,

har Kongl. Maj:t, såsom arméförvaltningen äfven antydt,

i statsverkspropotionen under punkt 14 af fjerde hufvudtiteln föreslagit

Riksdagen att höja berörda anslag med 6,000 kronor med rätt för Kongl.

Maj:t att, när omständigheterna sådant föranleda, använda högst detta

belopp till underlättande af anställande utaf militärattachéer, som icke

komma i åtnjutande af arfvode från tredje hufvudtiteln. Riksdagen

kommer alltså att vid behandlingen af förenämnda anslagsfråga blifva

i tillfälle att taga i ompröfning, hvilka åtgärder böra vidtagas till ordnande

för framtiden af det utaf revisorerne anmärkta förhållandet,

i hvad det afser utbetalande af reseunderstöd åt militärattachéer från

sistberörda anslag.

Vidkommande härefter utbetalningen af arfvode åt en militärattaché

från anslaget till generalstaben, delar utskottet revisorernes uppfattning,

att denna utbetalning ej synes stå i öfverensstämmelse med den för

generalstaben af Riksdagen faststälda stat samt att sålunda ett anmärkningsvärdt

förfaringssätt i detta afseende egt rum. Utskottet har

emellertid inhemtat, att denna utbetalning från och med sistlidne augusti

månads utgång upphört, vid hvilket förhållande rättelse måste anses

hafva blifvit i det af revisorerne anmärkta tillvägagåendet vidtagen.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att revisorernes ifrågavarande framställning för

närvarande icke'' må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 8-

(Rev. ber. pag. 94; uti. pag. 614—616, 635).

Uti förevarande revisionsberättelse meddelas vidare, hurusom, enligt

hvad af räkenskaperna framginge, under revisionsåret brister uppstått

å följande fasta anslag under fjerde hufvudtiteln:

Anslaget till arméförvaltningen ............................ brist 3,371 kr. 13 öre

» » lega för hästar till artilleriets och

ingeniörtruppernas exercis................. » 13,995 » 45 »

» » extra utgifter .................................. » 7,090 » 64 » .

Med påpekande häraf hafva revisorerne fäst uppmärksamheten äfven

derå, att samtliga dessa brister täckts genom omföring från hufvudtitelns

Angående

täckande af

brister å fasta

anslag genom

omföring från

hufvudtitelns

allmänna besparingar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

allmänna besparingar, utan att, så vidt af räkenskapshandlingarna framginge,

Kongl. Maj:t dertill lemnat medgifvande.

öfver hvad revisorerne sålunda anfört hafva utlåtanden afgifvits

af arméförvaltningen å såväl det civila departementet som intendentsdepartementet.

Uti det förstnämnda af dessa utlåtanden har arméförvaltningen

hvad först anginge det af revisorerne anmärkta förhållande, att under

revisionsåret uppstått brist å tre af fjerde hufvudtitelns »fasta» anslag,

erinrat derom, att fullständig säkerhet mot ett tillfälligt öfverskridande

af ett fast ordinarie anslag icke stode att vinna, derest ej de utgifter,

för hvilka anslaget beviljats, sjelfva jemväl vore fasta, det, vill säga till

siffran bestämda och således genom sin natur förebygde ett dylikt

öfverskridande. Sådant vore emellertid icke förhållandet med de båda

af ifrågavarande tre anslag, hvilka stode under civila departementets

förvaltning, nemligen anslagen till »arméförvaltningen» och till »extra

utgifter».

Å det förstnämnda anslaget hade visserligen utgifterna intill år

1897 varit fasta, enär det då endast innefattade medel för arméförvaltningens

aflöningsstat, hvilken naturligtvis ej gifvit anledning till anslagets

öfverskridande. Annorlunda hade förhållandet blifvit, då genom

den vid 1896 års riksdag vidtagna omregleringen af fjerde hufvudtiteln

arméförvaltningens särskilda expensmedelsanslag indragits och

tillgångar för expensutgifterna anvisats under aflöningsanslaget. Sistnämnda

utgifter vore till sin natur synnerligen vexlande och med stigande

tendens till följd af stegradt arbete och prisförhöjningar, och

det vore å denna utgiftstitel under arméförvaltningens anslag, bristen

uppkommit. Till förekommande för framtiden af dylik olägenhet hade

emellertid Kongl. Maj:t, uppå arméförvaltningens framställning, föreslagit

nu församlade Riksdag att, med uteslutande från anslaget till

»arméförvaltningen» af derå till expenser uppförda 12,555 kronor 60

öre, på annat sätt anvisa tillgång till täckande af embetsverkets expensmedelsbehof;

och borde vid bifall härtill något öfverskridande af ifrågavarande

statsanslag icke i framtiden förekomma.

Från anslaget till »extra utgifter» måste ofta bestridas kostnader,

livilkas slutsumma vore vid anvisningen endast approximativt känd, och

som derför, vid det förhållande, att behofven å detta anslag kräfde dess

anlitande till dess fulla belopp, innebure en möjlighet af ett ofrivilligt

öfverskridande. Då de utgifter, för hvilka detta anslag vore afsedt,

vore af beskaffenhet, att hinder för deras anvisande direkt från hufvudtitelns

allmänna besparingar icke mötte vare sig ur konstitutionel eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

17

förvaltningssynpunkt, hade en allt för ängslig försigtighet att undgå

extra utgiftsanslagets öfverskridande möjligen kunnat få anses mindre

behöflig, enär det i realiteten ju vore detsamma, om dylika kostnader

bestredes från allmänna besparingarne omedelbart genom anordning å

dessa eller medelbart genom täckande från samma besparingar af den

brist, som till följd af sagda kostnaders anordnande från extra utgiftsanslaget

möjligen uppkommit å detta. Som emellertid ett öfverskridande

af det till extra utgifter uppförda fasta statsanslaget kunde anses formelt

origtigt, hade Kongl. Maj:t, uppå arméförvaltningens hemställan, funnit

skäligt att genom kongl. brefven den 14 och 21 december 1900 öfverflytta

några på extra utgiftsanslaget för år 1900 anordnade utgifter till

allmänna besparingarne för att dymedelst uppnå jemvigt å anslaget

för sistnämnda år; och kunde på liknande sätt ett öfverskridande af

meranämnda statsanslag jemväl hädanefter förebyggas.

Beträffande revisorernes anmärkning, att bristerna å dessa tre anslag

täckts genom omföring från hufvudtitelns allmänna besparingar,

utan att, så vidt af räkenskapshandlingarne framginge, Kongl. Maj:t

dertill lemnat medgifvande, anför arméförvaltningen, att allt sedan år

1881, då tiden för armé förvaltningens bokslut, i afsigt att sätta Riksdagens

revisorer i tillfälle att granska redan det nästföregående årets

statsförvaltning — emot, såsom förut, den två år tillbaka liggande —

måst afknappas till fyra månader ifrån förut medgifvet helt år, och

dessutom af samma orsak arméförvaltningens hufvudbok skolat uppgöras

efter nytt, för dess direkta upptagande i rikshufvudboken afsedt

formulär, hade ej kunnat medhinnas att före hufvudbokens afsilande

begära Kongl. Maj:ts uttryckliga tillstånd till fyllande, på sätt af ålder

skett, af uppkomna tillfälliga brister i de allmänna (fasta) ordinarie

anslagen från de allmänna besparingarne, till hvilka eventuella behållningar

å dessa anslag inginge. Anslagens bokslutsställning kunde

nemligen ej med exakta siffror fastställas förr, än — efter ingång från

arméförvaltningens talrika underredogörare af års-, respektive sista

qvartalets, redogörelser och dessas derefter skedda bearbetning af departementens

bokhållare — bokslutskamreraren kunnat med ledning

och öfverarbetning af de från desse senare aflemnade uppgifter utarbeta

och afsluta de särskilda anslagens konti. Arméförvaltningen hade derför

i den hvarje år, efter hufvudbokens afsilande för näst förutgångna

året, afgifna framställning om anslagsställningen å fjerde hufvudtiteln

under sistnämnda år lemnat uppgift om den vidtagna fyll nåd såtgärd en,

hvilken åtgärd då af Kong]. Maj:t blifvit vare sig uttryckligen godkänd

Bill. till Ritsd. Prot. 1901. 4 Sand. 1 A/d. 23 Ilä/t. ii

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

eller lemnad utan anmärkning; liksom åtgärden varit antingen i arméförvaltningens

skrifvelse uttryckligen omtalad eller stundom — såsom

fallet varit under nu ifrågavarande revisionsår — endast tydligen framgående

ur den öfver de allmänna besparingarne upprättade, skrifvelsen

åtföljande och i den åberopade tablå. Icke heller hade någon anmärkning

mot arméförvaltningens ifrågavarande bokföringsåtgärd blifvit gjord

af statskontoret, hvilket den formella kontrollen öfver arméförvaltningens

hufvudbok ålåge. Då nu arméförvaltningen skulle i framtiden

göra hvad på den kunde ankomma för att erhålla Kongl. Maj:ts uttryckliga

godkännande af bokföringsåtgärder af ifrågavarande slag, när

sådana kunde undantagsvis erfordras, ansåge arméförvaltningen den

nu föreliggande framställningen till äfventyrs icke erfordra någon

vidare åtgärd.

Uti sitt å intendentsdepartementet afgifna utlåtande i förevarande

ämne har arméförvaltningen anfört, att anledningen dertill, att anslaget

till lega för hästar till artilleriets och ingeniörstruppernas exercis, på

sätt anmärkt blifvit, öfverskridits, borde sökas deri, att, i den mån de

äldre för tidsperioder af 5 å 10 år upprättade kontrakten löpte till ända,

de nya legningskontrakten, i afvaktan på framtida bestämmelser i fråga

om ordnandet af fältartilleriets repetitionsöfningar i regeln afslutades

att gälla under allenast ett år i sänder, vid hvilket förhållande legan

för häst och dag alltid stälde sig betydligt dyrare, än när, såsom tillförene

egt rum, hästegaren genom kontrakt kunnat tillförsäkra sig en

bestämd inkomst af sin häst under en längre följd af år. De betydliga

besparingar, som beräknats att, i likhet med närmast föregående

två åren, uppstå under detta anslag å de för den ordinarie hästlegningen

anvisade tillgångar, hade på grund af nyss angifna förhållanden blifvit

lägre, än förväntats, och hade icke lemnat full tillgång till täckande af

den genom kongl. brefven den 10 mars och 19 maj 1899 medgifna

legningen af hästar för rekryternas vid 1 Svea artilleriregemente köröfningar

samt af hästar utöfver vanligt antal för Vendes och 2 Göta

artilleriregementens exercis. Härvid borde emellertid jemväl anmärkas,

att, till följd af de fälttjenstöfningar, som väntats komma att under

året ega rum i de södra delarne af riket, legningsprisen för hästar,

erforderliga för repetitionsöfningarne, vid vissa truppförband uppjagats

till belopp, som hittills aldrig förekommit.

Beträffande det af revisorerne omförmälda öfverskridandet af det

fasta anslaget till arméförvaltningen, hvilket öfverskridande föranledts

af ökade utgifter å det i berörda anslag enligt 1896 års Riksdags be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

19

slut ingående expensmedelsanslaget, får utskottet erinra, att Kongl.

Maj:t i den till Riksdagen aflåtna statsverkspropositionen under punkterna

1 och 2 af fjerde hufvudtiteln föreslagit, att sistnämnda anslag,

uppgående till 12,555 kronor 60 öre, måtte utbrytas från anslaget till

arméförvaltningen och sammanslås med landtförsvarsdepartementets expensmedel

till ett gemensamt förslagsanslag; och derest denna hemställan

vinner Riksdagens bifall, torde, på sätt arméförvaltningen jemväl

framhållit, något öfverskridande af anslaget till arméförvaltningen

för framtiden icke böra förekomma.

Hvad i öfrigt angår revisorernes ifrågavarande framställning, finner

utskottet, i likhet med revisorerne, det visserligen vara anmärkningsvärdt,

att bristerna å förenämnda tre anslag täckts genom omföringar

från hufvudtitelns allmänna besparingar, utan att Kongl. Maj:ts medgifvande

dertill förut blifvit utverkadt. Då emellertid, enligt hvad ofvan

meddelats, arméförvaltningen förklarat sig skola i framtiden göra hvad

på densamma kan ankomma för att erhålla Kongl. Maj:ts uttryckliga

godkännande af sådana omföringar, då de undantagsvis kunna erfordras,

anser sig utskottet böra hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 96—98; uti. pag. 637, 638.)

Redogörelserna för de s. k. marketenteri- eller lägerkassorna äfvensom

för de beridna vapenslagens hästspillningsmedel hade, enligt hvad

i revisionsberättelsen meddelas, varit för revisorerne tillgängliga. De

senare medlen redovisades jemlikt kongl. brefven den 16 juni 1876

och den 6 september 1883 inför arméförvaltningen i sammanhang

med de från vederbörande truppförband ingående årsredogörelserna,

medan för marketenterikassorna jemlikt kongl. brefvet den 22 oktober

1897 särskilda redogörelser till arméförvaltningen insändes.

Utan att inlåta sig på bedömandet af frågan, huruvida sistnämnda

kassors behållningar och årliga inkomster i deras helhet vore att anse

såsom statsmedel, hölle revisorerne före, att de medel, som tillförts

och tillfördes dessa kassor genom försäljning af köksaffall och dylikt,

platshyror, gräsbete och skörd af grönfoder å exercis- och lägerplatserna

jemte vissa hyresersättningar, vore liksom ofvannämnda hästspill
-

Angående

redogörelserna

för

marketenterioch

lägerkassorna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

ningsmedel att hänföra till statsmedel och således borde redovisas för

och granskas af kammarrätten. En sådan anordning ansåge revisorerne

redan nu och utan afvaktan på en fullständig undersökning derom, huruvida

och i hvad mån marketenterikassornas öfriga tillgångar borde betraktas

såsom statsmedel, lämpligen kunna genomföras sålunda, att redogörelserna

för dessa kassor särskildes i tvenne delar, deraf den ena

upptoge redovisning för de medel, till hvilka, enligt hvad ofvan antydts,

eganderätten otvifvelaktigt borde anses tillkomma statsverket.

Denna redovisning äfvensom redogörelserna för hästspillningsmedlen

borde derefter, i likhet med räkenskaperna för andra statsmedel, för

granskning insändas till kammarrätten.

För ernående af en fullt tillfredsställande sakernas ordning vore

emellertid nödigt att bringa till stånd en ingående undersökning om de

i de nuvarande marketenterikassorna sammanförda medlens natur af

statsmedel eller enskilda medel. Endast derigenom kunde nemligen

med säkerhet vinnas det önskemål, att alla statsmedel, som inginge uti

marketenterikassorna, blefve i den för statsmedel faststälda ordning underkastade

granskning inför kammarrätten, utan att denna ordning påtvingades

äfven redovisningen af de enskilda medel, som till äfventyrs

vore uti ifrågavarande kassor sammanförda, önskvärdheten af en sådan

undersöknings verkställande snarast möjligt framträdde särskildt vid beaktande

deraf, att en stor del af dessa kassor användts och äfven för

framtiden komme att användas till uppförande af byggnader å lägerplatserna.

Under revisionsåret t. ex. hade för sådant ändamål af kassorna

användts ej mindre än 35,678 kronor 78 öre. Detta förhållande

kunde under framtiden gifva anledning till tvekan, hvem eganderätten

till ifrågavarande byggnader rätteligen tillhörde, och äfven ur denna

synpunkt vore alltså den af revisorerne ifrågasatta undersökningen att

tillråda.

I detta sammanhang hafva revisorerne omnämnt, att marketenterikassornas

sammanlagda inkomster under revisionsåret uppgått till 232,016

kronor 88 öre samt att kassornas behållningar vid nämnda års slut utgjort

tillhopa 216,427 kronor 87 öre.

Uti sitt ofvan omförmälda utlåtande med anledning af nästlidet års

revisorers anmärkningar har arméförvaltningen å intendentsdepartementet

anfört följande.

I hvad mån det i denna anmärkningspunkt påyrkade särskiljandet

af de i marketenterikassornas nu förefintliga behållningar ingående

statsmedel från de i samma behållningar till äfventyrs förefintliga tillgångar

af mera enskild natur läte sig göra, vore svårt att afgöra och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

21

blefve beroende på den utredning, som, om sådant skulle anses nödigt,

vid de särskilda truppförbanden möjligen kunde åtminstone i någon mån

åstadkommas.

Jemte erinran, att arméförvaltningen i utlåtande den 13 juli 1897,

i fråga om det framtida handhafvandet af dessa kassor, såsom sin uppfattning

framhållit, att den kraftigaste driffjedern till en god och ändamålsenlig

förvaltning och användning af dessa kassor vore att finna

deruti, att truppförbanden sjelfva fortfarande finge disponera kassornas

tillgångar och efter hvarje truppförbands olika behof använda dem såsom

sin egendom till bestridande, såsom hittills, af utgifter, för hvilka,

ehuru oundgängliga, medel dock icke kunde från statsverket påräknas,

har arméförvaltningen anmält, att, sedan Kongl. Maj:t i bref den 22

oktober 1897 föreskrifvit, att årlig redovisning för kassornas förvaltning

skulle från och med 1898 till arméförvaltningen ingifvas, arméförvaltningen,

efter den granskning af kassornas räkenskaper för sistnämnda

år, som hos arméförvaltningen egt rum, i skrifvelse den 15

december 1899 anmodat fördelningsintendenturerna att vid andra af

dem verkstälda inventeringar jemväl årligen granska och genomgå de

vid underlydande truppförband befintliga marketenterikassors disponibla

tillgångar och värdehandlingar samt att, derest mot kassornas förvaltning

och allmänna användande m. m. någon erinran skulle förekomma,

derom hos arméförvaltningen göra anmälan.

Då för en del af kassorna utfärdats reglementen, hvilka innehölle

föreskrifter, bland annat, om revidering vid truppförbanden af kassornas

räkenskaper, då, på sätt nyss anförts, fördelningsintendenturerna erhållit

föreskrift öfvervaka kassornas behöriga användande, då samma kassors

räkenskaper vidare skulle granskas af arméförvaltningens revision samt

då slutligen samma räkenskaper årligen funnes tillgängliga för granskning

af Riksdagens revisorer, förefölle det arméförvaltningen obehöfligt

att för kontroll öfver kassornas rätta användande betunga kammarrättens

revision med en ytterligare eller femte granskning af samma

räkenskaper.

Då ostridigt är, att i de s. k. marketenteri- och lägerkassorna ingå

såväl statsmedel som enskilda medel, finner utskottet med ordning och

reda öfverensstämmande, att dessa medel särskiljas och hvar för sig

redovisas; och synes redogörelsen öfver den del af dessa medel, som

är att hänföra till statsmedel, böra undergå granskning i kammarrätten.

Men för ernående af berörda ändamål torde med nödvändighet erfordras,

att, på sätt revisorerne ifrågasatt, undersökning anställes till ut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Angående

omorganisationen

af allmänna

garnisonssjukhuset

och väckt

fråga om sjukhusets

förflyttning.

rönande af hvad utaf ifrågavarande kassors tillgångar rätteligen är att

anse såsom statsmedel och såsom enskilda medel. Vid detta förhållande

finner sig utskottet böra föreslå Riksdagen att söka utverka Kongl.

Maj:ts föranstaltande om en sådan utrednings verkställande.

På grund häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, i hvad

mån de till de olika truppförbandens s. k. marketenteri-

och lägerkassor ingående medel äro statsmedel

eller medel af enskild natur, så att särskilda

redogörelser öfver den andel, som utgöres af statsmedel,

må kunna upprättas och i vederbörlig ordning

till granskning öfverlemnas.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 105—109; uti. pag. 616—617, 621—624.)

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af det förslag till omorganisation

af allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, som förelagts 1898

års Riksdag till antagande, hade, såsom i förevarande revisionsberättelse

erinras, chefen för landtförsvarsdepartementet framhållit, att genom den

ifrågasatta omorganisationen skulle af det till nämnda sjukhus dittills

årligen utgående anslag kunna besparas ett belopp af 6,637 kronor.

Kongl. Maj:t hade derför föreslagit Riksdagen att med godkännande

af ny stat för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, slutande på

60,650 kronor, minska anslaget till garnisonssjukhusen i Stockholm och

Karlsborg med förenämnda belopp 6,637 kronor. Sedan denna Kongl.

Maj:ts framställning blifvit af Riksdagen bifallen, hade den 10 juni

1898 den af Riksdagen antagna, detaljerade staten för allmänna garnisonssjukhuset

i Stockholm faststälts att lända till efterrättelse från den

1 januari 1899.

Redan under första året af den nya statens tillämpning hade emellertid

visat sig, att de i staten upptagna belopp varit för dermed afsedda

ändamål alldeles otillräckliga, och att jemförelsevis betydliga belopp

utöfver staten blifvit för garnisonssjukhusets räkning tagna i anspråk.

Genom särskilda kongl. bref hade nemligen under revisionsåret för i

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

23

sjukhusets stat angifna ändamål anvisats följande belopp utöfver staten,

nemligen:

genom kongl. brefvet den 23 januari 1899 till förbättring

af sjukhusdrängarnes aflöningsvilkor......... kronor

genom samma bref för aflönande af ett maskinistbiträde

under 8 månader af år 1899........................... »

genom kongl. brefvet den 14 juli 1899 till ytterligare

förhöjning af 2 gårdsdrängars aflöning från och med

den 1 maj 1899 högst 266,67 kronor, hvaraf under

revisionsåret utgått............................................................ »

genom samma bref till förhöjning af tvättförestån
derskans

och 2 tvättpigors aflöningsvilkor............... »

genom kongl. brefvet den 24 november 1899 till bestridande

af kostnaderna vid sjukhuset under fjerde

qvartalet år 1899 .............. »

deraf under revisionsåret utbetalts 9,166 kronor 21 öre;

samt genom kongl. brefvet den 22 december 1899

till gratifikation åt regementspastorn vid Svea trängbataljon

för tjenstgöring vid sjukhuset under tiden

januari—oktober 1899 ..................................................... »

600: —

600: —

160: —

216: —

20,000: —

416: 67.

Omorganisationen af sjukhuset hade dessutom föranledt åtskilliga

andra utgifter, som ej funnes omnämnda uti Kongl. Maj:ts proposition

till 1898 års Riksdag. Sålunda hade under revisionsåret anvisats:

genom kongl. brefvet den 23 januari 1899 till inköp

af möbler till den för sjukhusofficeren inrättade

lägenhet samt till de för qvinliga personalen af
sedda

ruin............................................................................. kronor

genom kongl. brefvet den 3 februari 1899 till vissa

inredningsarbeten uti chefläkarens, andre läkarens

och sjukhusofficerens bostäder....................................... »

genom kongl. brefvet den 6 mars 1899 till gratifikationer

åt förutvarande sjukhusvaktmästarne Dahlin

och Nyström med 600 kronor åt hvardera............... »

genom kongl. brefvet den 7 juli 1899 till hyresersättning

åt chefläkaren och andre läkaren under

2:dra och 3:dje qvartalen af år 1899 ....................... »

2,254: —

11,450: —

1,200: —

1,250: —

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

I detta sammanhang hafva revisorerne äfven omnämnt, att af öfverintendentsembetets

anslag till underhåll och reparationer af publika

byggnader under revisionsåret utgått 10,148 kronor 38 öre till underhåll

af garnisonssjukhusets byggnader.

Hvad sålunda förekommit hade ådragit sig revisorernes uppmärksamhet.

Den omständigheten, att en upprättad stat redan vid dess

första tillämpning visat sig icke på långt när motsvara de verkliga

behofven, hade i förevarande fall synts revisorerne desto mera anmärkningsvärd,

som från garnisonssjukhusets förvaltning under de gångna

åren god ledning kunnat hemtas för bedömande af hvilka utgifter vore

för sjukhuset erforderliga, Hade så skett, borde det kunna hafva undvikits,

att, såsom nu egt rum, aflöningen till två gårdsdrängar måst

förhöjas till mera än dubbelt mot det i staten för ändamålet upptagna

belopp. De två vid sjukhuset anstälda gårdsdrängarnes aflöning hade

nemligen — enligt hvad omförmäldes uti den af nuvarande chefläkaren

till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse, som föranledt den först beslutade

förhöjningen i gårdsdrängarnes aflöning — allt ifrån 1876 utgjort 600

kronor årligen för hvardera, utom bostad och vedbrand, och giltig anledning

till att, såsom skett, uti den nya staten upptaga gårdsdrängarnes

årliga aflöning till 300 kronor för hvarje syntes med hänsyn till nuvarande

höga arbetspris ej hafva förelegat.

Genom behörig hänsyn till redan vunnen erfarenhet hade man ock,

efter revisorernes förmenande, bort kunna säkrare, än nu skett, beräkna

kostnaden för aflöning åt maskinpersonalen, så att det i staten derför

utsatta beloppet ej behöft genast öfverskridas. Efter hvad chefläkaren

i sin förenänmda skrifvelse meddelat, hade nemligen ända sedan elektrisk

belysning år 1889 infördes i sjukhuset en extra maskinist varit

der anstäld under 8 månader af året; och behofvet af en sådan förefunnes

allt fortfarande.

Revisorerne hade jemväl fäst sin uppmärksamhet vid att gratifikation

utgått till regementspastorn vid Svea trängbataljon för tjenstgöring

vid garnisonssjukhuset, ehuru vid föredragning af omorganisationsförslaget

inför Kongl. Maj:t antydts, att förutvarande sjukhusprestens

göromål skulle kunna utan särskild kostnad åläggas regementspastorn

vid Svea trängbataljon.

Vidare hafva revisorerne meddelat, att sjukhuset genom kongl.

brefvet den 25 augusti 1899 befriats från en utgift, som tillförene utgått

af sjukhusets medel. Genom nämnda bref både nemligen förordnats,

att till bestridande af kostnaderna för medikamenter och förbandsartiklar

åt det inom Första Svea artilleriregementes kasern vårdade sjuka

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

25

manskapet — hvilka kostnader förut i likhet med medikamentskostuaderna

för de garnisonerade regementena i Stockholm utgått af sjukhusets

anslag — skulle från och med 1899 års början i första rummet

användas de i staten för regementet uppförda medikamentspenningar,

1,012 kronor 50 öre, samt att endast i den mån dessa medel visade

sig icke vara härför tillräckliga, anslaget till garnisonssjukhuset skulle

för ifrågavarande ändamål tagas i anspråk.

Maximi- och minimiantalet å sjukhuset vårdade patienter hade under

de fem föregående åren utgjort:

maximiantal

minimiantal

o

ar

1895 .......................

............................ 174

65

»

1896 .......................

............................ 191

56

y>

1897 .......................

............................ 170

70

»

1898 .....................

............................ 198

62

»

1899 .......................

........................... 178

63.

Enligt hvad erfarenheten från dessa år utvisade, hade patientantalet

alltså städse varit väsentligt mindre än det antal af 315 patienter, för

hvilket sjukhuset och dervarande anordningar vore afsedda. Detta hade

helt naturligt till följd, att kostnaden för hvarje patient stälde sig betydligt

högre än å andra sjukhus, der verkliga patientantalet mera motsvarade

det beräknade.

T sammanhang härmed hafva revisorerne fästat uppmärksamheten

derå, att det för sjukhuset upplåtna området — inberäknadt den s. k.

lätta dragonernas kaserntomt, hvilken jemte derå uppförd åbyggnad

blifvit genom kongl. brefvet den 12 augusti 1811 till sjukhuset upplåten

och för hvilken den under revisionsåret influtna hyran belöpt sig

till 1,941 kronor 15 öre — utgjorde ej mindre är 322,594 qv.-fot.

Denna tomt skulle vid försäljning betinga ett betydande pris, och det

förtjenade derför tagas under ompröfning, huruvida ej en förflyttning

af sjukhusinstitutionen lämpligen borde ega rum, då derigenom kunde

blifva möjligt att utan ökad kostnad för statsverket erhålla ett fullt

tidsenligt sjukhus för arméns behof.

Med anledning af besök, som revisorerne aflagt å garnisonssjukhuset,

meddela revisorerne, att sjukhuset i flera afseenden förefölle mindre

tidsenligt. Korridorerna vore mörka och de å 3:dje våningen för

de veneriskt sjuka upplåtna rummen vore låga och hade ej fullt tillfredsställande

dagsbelysning.

Bih. till Itiksd. Prat. 1001. 4 Sami. 1 AJd. 23 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 3!).

Antalet patienter hade vid revisorernes besök utgjort endast 42,

medan antalet läkare, tjensteman, sjukvårdare och betjening — inberäknadt

19 för sin utbildning vid sjukhuset kommenderade sjukvårdselever

— uppgått till 48 personer.

Öfver revisorernes sålunda gjorda anmärkningar bär arméförvaltningen

hört chefläkaren vid garnisonssjukhuset, hvilkens yttrande arméförvaltningen

åberopat uti sitt förberörda utlåtande den 17 januari 1901.

För egen del har arméförvaltningen tillagt, att förslag om det nuvarande

sjukhusområdets försäljning och uppförande af ett nytt mera tidsenligt

garnisonssjukhus redan vore föremål för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet,

till följd hvaraf vederbörlig förberedande utredning i ärendet

blifvit anbefald och vore under utförande.

I sitt, af arméförvaltningen infordrade yttrande erinrar chefläkaren

om att, sedan Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 15 maj

1895 anhållit, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för eu omorganisation

af allmänna garnisonssjukhuset och dervid taga under öfvervägande,

huruvida icke sjukhusets förvaltning lämpligen måtte förläggas

under Svea trängbataljon, Kongl. Maj:t gillat det förslag till omorganisation,

som framhållits i den särskilda mening, hvilken generalintendenten

och chefen för intendentsdepartementets sjukvårdsbyrå uttalat

afvikande från det af arméförvaltningen i ärendet afgifna utlåtande,

samt i öfverensstämmelse härmed hos Riksdagen gjort framställning,

som af Riksdagen godkänts.

Otvifvelaktigt vore, att de för de af Riksdagens revisorer omförmälda

beställningar beräknade löneförmåner äfvensom underhållskostnader

varit otillräckliga i kanske större grad, än som kunde förklaras

af de under senare år stegrade arbetspris. Men på grund deraf, att besparingar

under den förra sjukhus förvaltningen före år 1899 funnits

från tider, då såväl arbetspris som pris på förnödenheter, i synnerhet

å eldningsämnen, varit afsevärdt billigare, hvilka besparingar af nämnda

förvaltning kunnat anlitas till fyllnad af andra behof, hade denna otillräcklighet

af beräknade och anslagna medel icke märkbart framträdt

förr än år 1899, då ej allenast alla besparingar åtgått, utan jemväl en

brist från år 1898 genom obetalda räkningar för detta år till belopp

af omkring 6,000 kronor uppkommit och måst gäldas under år 1899.

Behofvet af såväl den ökning i aflöning, som tillkommit sjukhusdrängarna,

tvättförestånderskan, och tvättpigorna som ock aflöningen till ett

maskinistbiträde, vore emellertid obestridligt och hade ej heller af Riksdagens

revisorer ifrågasatts.

Vidkommande det belopp 20,000 kronor, som genom Kongl. Maj:ts

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

27

bref den 24 november 1899 beviljats till bestridande af kostnaderna

vid sjukhuset under fjerde qvartalet 1899, så vore behofvet af samma

belopp, hvaraf dock under året ej utbetalts mer än 9,166 kronor 21

öre, delvis ådagalägdt genom ofvanförmälda förhållanden, att pris på

förnödenheter stegrats och att förvaltningen under år 1899 fått vidkännas

utgifter för räkningar, som afsett under föregående år förbrukade

artiklar. Härtill komme, att afgifter för epidemiskt sjuka, som vårdats

å Stockholms stads epidemisjukhus, under år 1897 höjts till 2 kronor

för hvarje man, hvarigenom, och då antalet sådana sjuka i följd af uppkommen

difteriepidemi varit ovanligt stort, berörda afgifter för året

uppgått till ,ej mindre än 9,092 kronor 50 öre eller en summa, som

ungefär motsvarade det belopp 9,166 kronor 21 öre, som af beviljade

20,000 kronor användts. Återstoden af sistnämnda belopp hade icke

tagits och kunde enligt kongl. brefvets lydelse icke vidare tagas i anspråk.

Vid sådana förhållanden och då derjemte toges i betraktande, att

för en del arbeten, särskild! skurning, som förut kunnat utföras af den

vid sjukhuset anstälda personal, måst i följd af denna personals minskning,

anlitas andra personer, borde anmärkningen öfver ifrågavarande

belopp anses vara mer än tillfredsställande förklarad.

I detta sammanhang ville chefläkaren framhålla, att den nya sjukhusförvaltningen

trots de anmärkta extra utgifterna kunnat nedbringa

utgifterna å nästan alla konti, såsom framginge af följande jemförelse

mellan åren 1898 och 1899. Dervid har chefläkaren erinrat, att verkliga

antalet underhållsdagar år 1899 i följd af den ofvan anmärkta difteriepidemien

varit väsentligt högre än år 1898.

■

Utgifter

1898

1899

Aflöningar och kosthåll .............................

22,368

59

16,457

23

Proviantering ............................................................

25,282

52

25,195

73

Medikamenter........................................................

6,014

57

5,772

38

Förbrukningsartiklar .........................................

15,298

34

7,052

23

| Ved- och lyshållning ...........................................

9,154

25

11,869

75

Nyanskaffning och underhåll af inventarier...

8,960

25

2,143

59

!'' Byggnadsunderhåll..........................................

1,251

40

925

66

i. Epidemisjukhusvård.......................................

—

—

9,092

50

Diverse kostnader ................................................

12,307

27

8,627

80

Summa

100,637

29

87,136 88

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Varande kostnaderna för epidemisjukhusvård ej under år 1898

förda å särskilda kon ti, men belöpte desamma till allenast omkring

1,160 kronor.

Hvad anginge den till regementspastorn vid Svea trängbataljon

beviljade gratifikation för tjenstgöring vid sjukhuset, så hade val vid

föredragning af omorganisationsförslaget antydts, att den förutvarande

sjukhusprestens göromål skulle utan kostnad kunna åläggas bemälde

regementspastor. Men som han under hvarje söndag förrättat gudstjenst

å garnisonssjukhuset borde, särskildt i betraktande deraf att arfvodet åt

regementspastor vid trängbataljonen utgjorde allenast 400 kronor eller

blott hälften af arfvode för enahanda beställning vid öfriga truppförband,

den ringa godtgörelse, som genom anmärkta gratifikation tillkommit

honom för tjenstgöring vid sjukhuset, ej anses obillig.

De af revisorerne anmärkta kostnader för inköp af möbler till

den för sjukhusofficeren inrättade lägenhet samt till de för qvinliga

personalen afsedda rum, för inredningsarbeten uti chefläkarens, andre

läkarens och sjukhusofficerens bostäder samt till hyresersättning åt

nämnde läkare under 2 och 3 qvartalen 1899 vore betingade af organisationsförslaget

och bestämmelser i den af Riksdagen antagna och af

Kongl. Maj:t faststälda stat. Då nemligen ej mindre sjukhusofficeren

skulle inom sjukhuset hafva tillgång till en användbar lägenhet, än äfven

den qvinliga personalen i staten tillförsäkrats bostad med möbler, hade

anskaffandet af sådana varit nödvändigt och, äfven om ej uttryckligen,

dock (»medelbart genom organisationsförslagets och statens godkännande

medgifvet. På samma grund hade anmärkta hyresersättningar och

kostnader för inredningsarbeten utgått. Förmånen af fri bostad borde

nemligen anses såsom den väsentligaste delen af lönevilkoren för läkande,

och derför borde de med skäl kunnat fordra att utfå denna förmån in

natura eller ersättning derför från tiden för deras beställning till dess

hvarderas bostad blifvit försatt i brukbart skick, hvarför emellertid

tarfvats de reparationer och inredningsarbeten, för hvilka Kongl. Maj:t

den 3 februari 1899 beviljat ersättning med 11,450 kronor. Under 2

och 3 qvartalen 1899, då bostadslägenheterna å sjukhuset ej varit tillgängliga,

hade läkarne måst å annat håll skaffa sig dem tillerkänd bostad,

hvarför Kongl. Maj: t den 7 juli beviljat hyresersättning med

1,250 kronor.

Enligt organisationsförslaget skulle jemte andra tjenstår två vaktmästarebefattningar

indragas. Då innehafvare af dessa befattningar,

hvilka varit i tjenst vid sjukhuset respektive 16 och 17 år, nödgats

från desamma afgå, syntes det billigt, att dem tillerkändes någon sär
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

29

skild godtgörelse, och hade Kongl. Maj:t, efter derom gjord framställning,

den 6 mars 1899 funnit skäligt medgifva, att en gratifikation för

en gång med 600 kronor till dem hvardera utbetaltes.

Utskottet delar visserligen revisorernes uppfattning om, att det

för 1898 års Riksdag framlagda förslag till aflöningsstat för allmänna

garnisonsjukhuset icke blifvit så fullständigt genomarbetadt som önskligt

varit, till följd hvaraf staten också visat sig vara i vissa delar

otillämplig. Äfven ansluter sig utskottet till den af revisorerne uttalade

åsigt om lämpligheten af, att den till ifrågavarande sjukhus nu

upplåtna fastigheten försäljes och ett tidsenligt sjukhus för arméns

behof å annan plats uppföres. Då emellertid, enligt hvad arméförvaltningen

upplyst, sistnämnda angelägenheter äro föremål för Kongl. Maj:ts

särskilda uppmärksamhet, och utredning i ärendet fSr närvarande pågår

samt antagas kan, att i sammanhang med sjukhusets förflyttning frågan

om dess organisation och deraf beroende aflöningsreglering kommer att

tagas under allvarlig ompröfning, har utskottet endast velat hvad i

detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Marinförvaltningen.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 130—132; uti. pag. 658—668.)

Vidare hafva revisorerne meddelat, hurusom marinförvaltningen,

som enligt flottans då gällande reglementen egde att bestämma den

ersättning för slitning af maskiner m. m., som skulle påföras hvarje

vid något af flottans varf utfördt arbete, förordnat dels genom beslut

den 31 mars 1882, att nämnda ersättning skulle för hvarje arbete å

flottans varf, som derefter ifrågakomme till utförande, tills vidare beräknas

till 4 för hundradet af den samma arbete påförda kostnad samt

godtgöras anslagstiteln »verkstads- och förrådsbyggnader samt maskiner»

för alla arbeten med undantag af dem, som bekostades af stationens

andel i ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och underhåll, dels

ock genom beslut den 22 april 1892, att till godtgörande af utgifterna

å titeln 365: »Båtsmän för bevaknings- och ordonnanstjenst, arbetare

Angående den

vid arbetena

å flottans stationer

utgående

varfsprocenten.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

anstälde vid upplagda fartyg samt för biträde vid departementschefskontor,

vid förråd och besigtningar, aflöning för permitterade, sjuke,

skadade och arresterade daglönare samt begrafningshjelp, äfvensom till

underofficerskorpraler, tjenstgörande såsom pumpvakt, nattpiket i telegraftornet

m. in.», å hvilken titel fortfarande skulle bokföras samma utgifter

som dittills, samtliga arbeten, som vid något af varfven utfördes

från och med den 1 maj 1892, skulle påföras vid Stockholms station

7 och vid Karlskrona station 8 procent af den arbetet påförda kostnad,

hvilka procent skulle redovisas såsom inkomst å titeln 365, samt att,

med ändring af förut gällande bestämmelser, den ersättning, som skulle

tillgodoföras titeln^ 369: »Instrumentaluppbördens underhåll» för godtgörande

af de kostnader, som debiterades denna titel, skulle likaledes

från den 1 maj 1892 utgöra 4 procent af den arbetet påförda kostnad.

Den s. k. varfsproc^nten utgjorde alltså vid Stockholms station 15 och

vid Karlskrona station 16 procent af den arbetet påförda kostnad.

Jemlikt ofvan nämnda föreskrifter hade varfsprocenten under revisionsåret

utgått med följande belopp, nemligen:

vid Stockholms station:

till titeln 136: »Verkstads- och förrådsbyggnader

samt maskiner»................................................................. 9,759 kronor 18 öre.

(Å denna titel är derjemte för Stockholms

station anvisadt ett belopp af 30,000 kronor ur anslaget

till flottans nybyggnad och underhåll.)

till titeln 365 »Båtsmän etc.»...................................... 20,007 » 24 »

till titeln 369: »Instrumentaluppbördens underhåll» 11,436 » 02 »

Summa 41,202 kronor 44 öre.

vid Karlskrona station:

till titeln 136 . ......v...................................... 38,076 kronor 97 öre.

(Å denna titel är derjemte för Karlskrona

station anvisadt ett belopp af 40,000 kronor ur

anslaget till flottans nybyggnad och underhåll.)

till titeln 365 ................................,,.............................., 76,257 » 09 »

» . » 369 ...................................................... 38,083 » 55 »

Summa 152,417 kronor 61 öre.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39. SI

Utgifterna å nämnda titlar hade under revisionsåret utgjort:

vid Stockholms station:

å titeln 136 ........................................................... 48,019 kronor 09 öre.

» )) 365 ................................................. t i 25,488 » 29 »

» » 369 ........u..................:>.....................14,686 » 81 i'',»;

alltså, efter afdrag af anslaget å titeln 136, sammanlagdt 58,194 kronor

19 Öre. . ''O.''; ■: ... ■: J ■ Öl >: ''

vid Karlskrona station:

å titeln 136 ................................................................... 73,610 kronor 33 öre

» » 365 ...................................................... 75,336 » 59 »

3> » 369 .........................''.........35,931 » 49 »

alltså, efter afdrag af anslagsbeloppet å titeln 136, tillhopa 144,878

kronor 41 öre.

Vid granskningen af de utgifter, som under revisionsåret guldris

med de af den s. k. varfsprocenten härflytande inkomster, hade det.

ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att en stor del af dessa utgifter

ej kunde hänföras till sådan »ersättning för slitning af maskiner

m. in.», hvilken enligt flottans reglemente skulle påföras hvarje arbete,

som å flottans varf utfördes. Sålunda syntes varfsprocenten ej hafva

bort användas till täckande af de kostnader, som funnes sammanförda

å titeln 365: »Båtsmän etc.» och ej heller till de å titeln 369: »Instrumentaluppbördens

underhåll» afforda utgifterna för aflöning åt daglönare.

Hade användningen af varfsprocenten, såsom vederbort, begränsats till

sådana utgifter som kunde anses innefattade under reglementets uttryck

»ersättning för slitning af maskiner m. m.», skulle alltså hafva uppstått

afsevärd behållning å de inkomster, som under revisionsåret influtit i

form af varfsprocent. Detta syntes ådalägga, att denna procent, sådan

den för närvarande vore faststäld, vore större än som betingades af de

ändamål, för hvilkas fyllande densamma enligt Kongl. Maj:ts i flottans

reglemente meddelade föreskrift vore afsedd, och att en ej oväsentlig

nedsättning af varfsprocentens belopp lämpligen kunde åvägabringas.

Med hänsyn härtill och då inkomsterna af varfsprocenten, hvilka redan

för närvarande uppginge till afsevärda belopp, på grund af den alltjemt

ökade omfattningen af arbetena vid flottans varf vore i ständigt stigande,

hade revisorerne, som ansåge önskligt, att af Kongl. Maj:t faststäldes

ej blott grunderna för varfsprocentens utgående, utan äfven bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

meker om dess storlek och användning, velat å ofvan anförda förhållanden

fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Beträffande revisorernas förevarande anmärkning har marinförvaltningen

i utlåtande den 15 januari 1901, under åberopande af varfschefernas

vid flottans stationer i Karlskrona och Stockholm i ärendet

afgifna yttranden, erinrat, att ifrågavarande omkostnadsprocent icke, såsom

revisorerne syntes hafva förestält sig, kunde af marinförvaltningen

i någon mån godtyckligt påläggas varfvets arbeten, utan att dermed

afsåges att bestrida verkliga utgifter, för hvilka, i brist af dessa procent,

medel måste särskildt anvisas.

Det under revisionsåret gällande stadgande i § 266 mom. 1 c af

1884 års reglemente för flottan, l:a delen, att hvarje arbete skulle påföras

den, ersättning för slitning af maskiner in. in., som af marinförvaltningen

efter förslag af varfschefen bestämdes, kunde icke anses

hafva blifvit åsidosatt genom af marinförvaltningen meddelade föreskrifter,

den 21 december 1888 angående debiteringen å varfvets samtliga

arbeten af vissa procent för »Instrumentaluppbördens underhåll»

och den 14 januari 1890 angående enahanda debitering till bestridande

af de under titeln »Båtsmän för bevakningstjenst m. in.» bokförda allmänna

omkostnader för varfsdriften, och detta så mycket mindre, som

berörda föreskrifter tillkommit först sedan den dermed afsedda anordningen

blifvit understäld Kongl. Maj:ts pröfning och vunnit Kongl. Maj:ts

godkännande. Innan samma föreskrifter meddelats, hade ifrågavarande

kostnader bestridts, hvad anginge »Instrumentaluppbördens underhåll»,

från materialförrådets kontanta behållning och, beträffande titeln »Båtsmän

för bevakningstjenst m. m.», från anslaget till flottans nybyggnad

och underhåll. För båda stationerna hade anvisats å den förra titeln

för år 1888 något öfver 40,000 kronor och å den senare för år 1889

öfver 47,000 kronor. Detta hade emellertid befunnits mindre rigtigt,

dels emedan erfarenheten visat, att materialförrådet, åtminstone vid

Karlskrona station, somliga år icke kunnat uppvisa någon kontant behållning,

dels emedan ju intet skäl förefunnits, att endast en del af

varfvets arbeten skulle draga för varfsdriften i dess helhet gjorda omkostnader.

I det den 8 december 1899 utfärdade nya reglemente för

flottan hade uti del I § 317 mom. 1 d gifvits det med tillämpade förfarandet

fullständigare öfverensstämmande stadgandet, att varfvets arbeten

skulle påföras af marinförvaltningen efter förslag af varfschefen

stadgade omkostnadsprocent för slitning af maskiner och instrumentalier

in, m. dylikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

38

Att, på sätt revisorerne ifrågasatt, Kong!. Maj:t skulle med frångående

af den i det nya reglementet sålunda uttryckta grundsats besväras

med eu i formelt afseende så underordnad detalj af varfsskötseln

som fastställandet af dessa efter föränderliga behof vexlande omkostnadsprocent,

syntes marinförvaltningen synnerligen olämpligt; hvadan

revisionsanmärkningen, enligt marinförvaltningens förmenande, icke borde

förtjena vidare afseende.

Varfschefen vid flottans station i Karlskrona har såsom eget utlåtande

öfverlemnat ett af chefen för ingeniördepartementet vid stationen

afgifvet yttrande, deri denne efter samråd med öfrige varfsdepartementscheferne,

anfört, att i det under år 1899 gällande 1884 års reglemente

för flottan, första delen, § 266 mom. 1 punkten c) stadgades, »att

hvarje arbete skall påföras den ersättning för slitning af maskiner m. m.

som af marinförvaltningen efter förslag af varfschefen bestämmes.»

Liknande föreskrift hade funnits i det intill den 1 oktober 1884

gällande 1875 års reglemente, andra delen, § 139 mom. 1 punkten d)

och funnes jemväl i det från och med ingången af år 1900 gällande

reglemente för flottan, första delen, § 317 mom. 1 punkten d).

Kongl. raarinförvaltningen hade angående ifrågavarande varfsprocent

gjort följande föreskrifter:

genom skrifvelse den 31 mars 1882, att beloppet af den ersättning

för slitning af maskiner in. m., som afsåges i reglementet för

flottan, 2:a delen, § 139 mom. 1 d), skulle för hvarje arbete å flottans

varf, som derefter till utförande ifrågakomme, tills vidare beräknas till

fyra för hundradet af den enligt åberopade reglemente och § mom. 1

a, b, c och e samma ax-bete påförda kostnad, och att det sålunda bestämda

ersättningsbeloppet skulle från vederbörlig anslagstitel godtgöras

anslagstiteln 104 (numera 136) »Verkstads- och förrådsbyggnader

samt maskiner» för alla arbeten med undantag af dem, som bekostades

af stationens andel i ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och

underhåll, men att ifrågavarande ersättningsbelopp, hvad sistnämnda

arbeten anginge, skulle upptagas å titelboken endast såsom en kalkylerad

kostnad; åberopade mom. a, b, c och e i § 139 omfattade daglönares

dagsverken, styckeverksförtjenster, sjömanskårens dagsverken

och materialkostnad;

genom skrifvelse den 19 juni 1885, att sistnämnda ersättning med

4 procent till titel 104 (136) »Verkstads- och förrådsbyggnader samt

maskiner» skulle utgå jemväl för de arbeten, som bekostades af besparingarne

å ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och underhåll;

/lih. till Riktid. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 23 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

genom skrifvelse den 21 december 1888, att, tills vidare och intill

dess annorlunda kunde varda föreskrifvet, kostnaden för instrumentaluppbördens

underhåll skulle bokföras under titel 369 »Instrumentaluppbördens

underhåll» och nämnda titel till ersättning för denna kostnad

tillgodoföras för hvarje varfvet åliggande arbete från vederbörande

anslagstitel fem procent af den enligt § 266 mom. 1 a) och b) i då

gällande flottans reglemente, l:a delen, arbetet påförda kostnad, hvilka

mom. omfattade daglönares dagsverken och sjömanskårens dagsverken;

genom skrifvelse den 14 januari 1890, att till godtgörande af

utgifterna å titeln 124 (numera 365) »Båtsmän för bevaknings- och

ordonnanstjenst, arbetare anstälda vid upplagda fartyg samt för biträde

vid departementschefskontor, vid förråd och besigtningar, aflöning för

permitterade, sjuke, skadade och arresterade daglönare samt begrafningshjelp

äfvensom till underofficerskorpraler tjenstgörande såsom

pumpvakt, nattpiket i telegraftornet m. in.» skulle samtliga arbeten, som

vid varfvet utfördes från och med år 1890, påföras sju procent af den

enligt § 266 mom. 1 a och b (daglönares och sjömanskårens dagsverken)

i 1884 års reglemente för flottan, l:a delen, arbetet påförda kostnad,

hvilka procent skulle redovisas som inkomst å titeln 124 (365);

genom skrifvelse den 22 april 1892, att den ersättning, som tillgodofördes

titlarne 365 (124) och 369 för hvarje å varfvet utfördt arbete,

skulle från och med den 1 maj 1892 utgöra:

åtta procent i stället för dittills varande sju procent till titel 365

(124) och

fyra procent i stället för dittills varande fem procent till titel 369,

allt å den enligt nämnda § 266 mom. 1 a och b påförda kostnad.

Rörande rätta tolkningen af reglementets föreskrift, »att hvarje

arbete skall påföras den ersättning för slitning af maskiner m. m., som

af marinförvaltningen efter förslag af varsfchefen bestämmes», tillkomme

det icke varfsdepartementschefen att afgifva något yttrande, då sådant

skulle utgöra en granskning af högre myndighets uppfattning af reglementets

föreskrift.

Å titel 136 bokfördes alla kostnader för:

verkstäder och maskiner, hvartill hänfördes alla byggnader jemväl

arbetsskjul, som hufvudsakligen vore afsedda för arbetenas utförande,

varfsförrådsbyggnader, hvartill jemväl hänfördes kruthusen och

andra varfvet tillhörande förrådsbyggnader utom varfvet, samt

öfriga, ej omförmälda, af varfschefen disponerade byggnader inom

eller utom varfvet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

35

De medel, gom å sagde titel anvisades ur anslaget till flottans nybyggnad

och underhåll, åtginge i väsentligaste delen till underhåll af

alla ofvan angifna byggnader m. m., hvaremot den af nämnda anvisning

återstående mindre del tillika med de till titeln 136 inflytande s. k.

varfsprocent användes till och vore behöfliga för underhåll, vidmagthållande

och komplettering af den mängd maskiner och arbetsredskap

(ej verktyg eller instrumentalier), som vore nödvändiga för ett rättidigt

och efter nutidens fordringar rätt utförande af den mångfald olika och

omfattande arbeten, som numera utfördes å flottans varf i Karlskrona.

Att minska eller helt borttaga sagde procent till titel 136 skulle

medföra ett oeftergifligt och omedelbart behof af motsvarande ökning

af anvisningen ur anslaget till flottans nybyggnad och underhåll, hvaraf

åter skulle följa, att de arbeten, som icke bekostades af nämnda anslag,

skulle betunga detsamma med kostnaden, hel eller delvis, för slitning

och komplettering m. m. af arbetsmaskinerna, ett förhållande så mycket

orättvisare, som många af dessa arbeten just vore sådana, som kräfde

anskaffning af nya maskiner eller hårdt anlitade befintliga dylika. Utgifterna

å titeln 136 under senare åren gåfve ock vid handen, att den

bestämda ersättningen af 4 procent till denna titel för närvarande vore

praktiskt sedt rigtigt funnen.

Å titel 365 bokfördes de utgifter, som af titelns benämning angåfves,

och å titeln 369 underhåll och komplettering af alla de i registret

öfver materialförrådets instrumentaluppbörd upptagna arbetsverktyg och

instrumentalier. Äfven å dessa båda titlar hade inkomster och utgifter

skäligen väl balanserat, och skulle ett minskande eller borttagande af

nu gällande procent gifvetvis föranleda behof af motsvarande ökning

från annat håll. Då för titeln 369 »Instrumentaluppbördens underhåll»

en mängd arbeten utfördes å flottans varf, vore det helt naturligt, att

bland utgifterna förekomme sådana för aflöning åt daglönare.

De s. k. varfsprocenten eller omkostnadsprocent för slitning af

maskiner och instrumentalier m. m. dylikt motsvarade i viss mån hvad

vid enskilda verkstäder benämdes faux frais och kunde icke sägas vara

för höga, om de sattes i jemförelse med dylika faux frais.

Då utgifterna å titlarne 136 och 369 för underhåll och komplettering

eller anskaffning af arbetsmaskiner och arbetsredskap samt verktyg

och instrumentalier tydligen måste vexla i ungefärlig proportion

med de förekommande arbetena, syntes det vara rättare, att tillgångar^

å sagde titlar också blofve beroende af arbetenas omfattning och icke

af till siffran fixerade belopp, helst dessa icke läte sig beräkna så långt i

förväg som under första hälften af september månad året före det, då

de skulle komma till användning, detta af skäl, att mycket omfattande

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

arbeten, exempelvis nu pågående förändring af pansarbåten Göta, hvilka

medförde stora utgifter å titlarne i fråga, under årets lopp kunde anbefallas

till utförande utan att de varit upptagna i afgifvet förslag till

arbetsplan. Ej heller vore något att vinna genom att vid anbefallandet

af ett arbete samtidigt öka anvisningen å nu sagda titlar med belopp,

enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen såsom behöfliga, af 4 procent

till hvardera af titlarne 136 och 369. Enkelhet, reda och tillfredsställande

resultat ansåge varfsdepartementschefen bäst vinnas genom

bibehållandet i oförändradt skick af bestämmelserna om öfverförande

såsom tillgång å dessa titlar af nu utgående procent.

Hvad deremot beträffade titeln 365 »Båtsmän etc.» vore behofvet å

denna titel mera konstant, men hade enligt kongl. brefvet den 31 december

1889 kongl. marinförvaltningen uti skrifvelse den 26 november

1889 med öfverlemnande af förslag till fördelning af ordinarie anslaget

till flottans nybyggnad och underhåll för år 18-90 anfört under punkt

III aflöning:

»att, som under en följd af år anvisningarne till: ''båtsmän för bevakningstjenst

m. m.’, blifvit i afsevärd grad öfverbetalda, derom hvarje

år gjorts underdånig anmälan, men de utgifter, som innefattades inom

denna post, utgjorde omkostnader för varfsdriften i dess helhet, I ansett

rigtigare, att de fördelades på samtliga vid varfvet utförda arbeten,

än att de såsom hittills skulle träffa ensamt anslaget till flottans nybyggnad

och underhåll, hvadan I, som från varfscheferne infordrat förslag

å de belopp i vissa procent af kostnaden för hvarje å varfvet utfördt

arbete, hvilket till godtgörande af ifrågavarande utgifter borde

arbetet påföras och under förutsättning af nådigt godkännande af den

utaf Eder uttalade åsigt, ville meddela varfscheferne nödiga föreskrifter

i berörda syfte, ur statsförslaget uteslutit nämnda utgiftspost.»

Detta förslag hade vunnit Kongl. Maj:ts bifall.

Under år 1899, som revisionen omfattade, hade utgifterna för titeln

365 »Båtsmän etc.», fördelade i hufvudgrupper, utgjort följande belopp:

för bevaknings- och ordonnanstjenst........................... kronor 10,492: 95

» arbetare anstälda vid upplagda fartyg ............. » 1,498: —-

» biträde vid departementskontor................................ » 17,625:87

» » » förråd och besigtningar....................... » 25,096: 18

» aflöning till permitterade (helgdägsaftnar och laga

förfall)...................... » 5,834: —•

» aflöning m. m. till sjuka..................................... » 14,039: 59

» begrafningshjelp ................................................. » 750: -—

Summa kronor 75,336: 59.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

37

Uti sitt i ämnet afgifna yttrande liar varfschefen vid flottans station

i Stockholm, jemte öfverlemnande af utlåtanden från varfvets departementschefer,

för egen del anfört, att föreliggande anmärkning icke

syntes gälla det sätt, hvarpå i ämnet gifna föreskrifter tillämpats vid

de särskilda stationerna, utan snarare dessa föreskrifters, enligt revisorernes

förmenande, bristande öfverensstämmelse med flottans reglemente.:

Då det icke tiflkomme varfschefen att häröfver afgifva något yttrande,

ville han i detta sammanhang endast anföra:

att ifrågavande procenter, sådana de nu i öfverensstämmelse med

af kongl. marinförvaltningen meddelade föreskrifter utginge, icke försloge

till täckande af de dermed afsedda, utgifterna vid flottans härvarande

station, något som äfven framginge af den i revisorernes berättelse

intagna tablån;

att vidare utgifterna för underhåll af stationens instrumentalier

(titeln 369) samt utgifterna å titeln 365 »Båtsmän för bevakningstjenst

ete.» syntes honom, såsom afseende varfsdriften i sin helhet, lämpligen

böra bestridas af vissa procent af kostnaden för hvarje å varfvet, utfördt

arbete; samt

att på grund häraf, och då det anmärkta tillvägagåendet icke syntes

stå i strid med bestämmelserna i § 317 mom. ld) i första delen af nu

gällande reglemente för flottan, varfschefen icke ansåge sig böra tillstyrka

någon ändring i det sätt, hvarpå berörda omkostnadsprocenter

för närvarande utginge, liksom ej heller någon minskning i sjelfva procentbeloppen,

åtminstone beträffande arbeten vid flottans härvarande

station.

Departementscheferne vid flottans station i Stockholm, som ansett

att revisorernas anmärkning derom,, att varfsprocenten ej borde användas

till täckande af de kostnader, som funnes sammanförda å titeln

365 »Båtsmän etc» och ej heller till de å titeln 369 »Instrumentaluppbördens

underhåll» afförda utgifterna för aflöning åt daglönare, icke

böra, då användningen af varfsprocenten skett i öfverensstämmelse med

marinförvaltningens föreskrifter, föranleda till något yttrande från departementschefernes

sida, hafva framhållit nödvändigheten af att, om

varfsprocenten nedsättes, andra medel anvisades för bestridande af de

utgifter, som bokförts å dessa titlar; och hafva två af departementscheferne

tillika påpekat, att, i händelse varfsprocenten nedsättes, det

icke läte sig göra att betunga anslaget till flottans nybyggnad och underhåll

med någon del af de utgifter, som nu bestredes med den s. k.

varfsprocenten, och gälde detta äfven om den förhöjning i nyssnämnda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande A7;o 39.

Angående

väganlägg
ningen
mellan

Glommersträsk

och

Iluskträsk.

anslag, som 1900 års Riksdag beviljat, framdeles skulle komma att fördelas

mellan flottans båda stationer i ungefär samma proportion, hvari

nämnda anslag hittills anvisats.

I likhet med revisorerne har utskottet trott sig finna, att varfsprocenten

vid flottans stationer delvis användts till utgifter, som icke

legat inom det för densammas anlitande utstakade område; och med afseende

härå har utskottet förestält sig, att gränserna för denna procents

användning borde närmare bestämmas. Äfven grunderna för procentens

utgående hafva synts utskottet böra göras till föremål för särskild

ompröfning.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke närmare bestämmelser må böra utfärdas

angående såväl grunderna för den vid arbeten å

flottans stationer utgående varfsprocentens beräkning

som dess användande.

Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen.

1 § 7.

(Rev.-ber. pag. 176—177, uti. pag. 698—700.)

Med bifall till af Kongl. Maj:t gjord framställning hade, enligt hvad

i revisionsberättelsen meddelas, 1894 års Riksdag medgifvit, att från

då beviljadt anslag å 800,000 kronor till bidrag för anläggning af nya

samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda

vägar finge till anläggning af väg mellan Glommersträsk och Ruskträsk

å sträckan från gränsen mellan Norrbottens och Vesterbottens län

till färjstället vid Vindelelfven å vägen mellan Lycksele och Sorsele

kyrkor anvisas medel utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens

anlitande i allmänhet stadgade vilkor, att statsbidraget icke finge utgå

med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade

kostnaden; men hade Riksdagen samtidigt uttalat den upp
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

39

fattningen, att ortens invånare borde vidkännas underhållet af nämnda

vägsträcka.

Utförandet af ifrågavarande vägbyggnadsarbete, hvilket alltså skulle

verkställas helt och hållet på statsverkets bekostnad, hade upplåtits på

entreprenad genom ett den 25 oktober och den 1 november 1895

emellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, å Kongl. Maj:t och kronans

vägnar, å ena, samt vederbörande entreprenör, å andra sidan, afslutadt

kontrakt, i hvilket, bland annat, föreskrifvits, att arbetet skulle bedrifvas

så, att vägen måtte kunna på hela dess längd befaras inom utgången

af år 1898 och vara färdig till afsyning den 1 augusti 1899

samt såsom vilkor för vägens afsyning stadgats, att den färdigbrutna

vägbanan skulle hafva fått sätta sig under en källossning, innan densamma

blifvit grusad och putsad.

Enligt upplysningar, som revisorerne inhemtat, hade sedermera, i

enlighet med kontraktets bestämmelser, vägarbetet fortgått så, att vägen

kunde hösten 1898 trafikeras. Med hänsyn till ofvan angifven föreskrift

i kontraktet kunde emellertid någon afsyning af densamma icke ifrågakomma

förr än efter källossningen våren 1899.

För att bereda tillfälle till vägens trafikerande, hvilket under hösten

1898 hade fortgått, men derefter af entreprenören förbjudits, hade vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen i januari 1899 med honom träffat det aftal,

att han mot särskild ersättning af 1,000 kronor skulle dels omedelbart

upplåta vägen för allmän trafik, dels ansvara för samt bekosta den

derigenom föranledda ökningen i underhållet af vägen intill dess vägarbetet

afsynats och godkänts.

Den utgift utöfver entreprenadsumman, som statsverket sålunda fått

för berörda väg vidkännas, hade synts revisorerne icke stå i öfverensstämmelse

med den, såsom ofvan nämndt blifvit, år 1894 af Riksdagen

uttalade mening, enligt hvilken statsverkets utgifter för vägen bort begränsas

till sjelfva anläggningskostnaden.

Uti häröfver den 15 januari 1901 afgifvet utlåtande har väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att den anmärkning, som Riksdagens

revisorer sålunda framstält, syntes grunda sig på den uppfattningen,

att den kostnad, som varit förenad med vägens öppnande för allmän

trafik före arbetets godkännande, vore att hänföra, icke till vägens anläggningskostnad,

utan till dess underhåll, i anledning hvaraf styrelsen

ville erinra, att, utom det att allt arbete, som före en vägs fullbordan

nedlades på dess vägbanas bringande i fullt trafikabelt skick, enligt

sakens egen natur måste anses tillhöra dess anläggning, och att egentligt

underhåll af väg först kunde räknas från dess godkännande såsom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

laggill måste alla nyanlagda vägar, der grus utgjorde hårdgöringsärnne,

för att omedelbart efter fullbordandet blifva farbara för tung

trafik, då mark vore bar, under byggnadstiden upplåtas för dylik trafik

eller hårdgöras med vägvält för att vinna fasthet genom det påförda

grusets nedpressande i vägbanan.

Enklast och billigast skedde denna vägbanans hårdgöring genom

den förstnämnda åtgärden af vägens frafikering under byggnadstiden i

förening med samtidig skötsel af vägbanan, fyllning, planering af gropar

och spår samt inblandning i fyllningen af lämplig grusmängd och

småsten.

Kontraktets stadgande, att arbetet med väganläggningen skulle så

bedrifvas, att vägen skulle kunna på hela dess längd befaras inom utgången

af år 1898, hade emellertid ej utgjort någon förpligtelse för

entreprenören att före dess fullbordan upplåta vägen för allmän trafik,

utan hade endast afsett att tillförbinda honom att så bedrifva arhetet,

att vägen skulle vara på det sätt bruten och försedd med alla broar

och trummor, att den i händelse af behof skulle kunna tagas i

bruk för sitt ändamål inom utgången af nämnda år. Vid kontraktets

uppgörande hade antagits, att sådan trafik dock skulle komma att redan

från berörda tidpunkt ega rum, men då entreprenören i följd af de

stegrade arbetsprisen funnit sig tvingad att, till undvikande af ökade

förluster, söka bespara kostnaden för vägens trafikering under byggnadstiden

och för detta ändamål lyckans utverka länsstyrelsens vitesförbud

för dylik trafik, hade det ansetts länrpligast att genom uppgörelse

med entreprenören om det planeringsarbete, som föranleddes

af den för vägens hårdgöring och {ärbarhet nödiga trafikeringen under

arbetstiden, försäkra sig mot risken att nödgas mottaga och till de

underhållsskyldige öfverlemna ett vägarbete, om hvars giltiga beskaffenhet

kunde uppstå olika meningar.

Den anmärkta åtgärden hade sålunda vidtagits uteslutande i syfte

att redan från vägens fullbordan erhålla en så fast vägbana som möjligt,

och då detta måste anses tillhöra sjelfva vägbyggnadsarbetet och

statsverkets utgifter för anläggningen ändock begränsats i det närmaste

till beräknade kostnaden, trots de under tiden stegrade arbets- och

materialpriserna, hemstälde styrelsen, att anmärkningen icke måtte till

någon åtgärd föranleda.

Med förmälan, att entreprenören enligt ofvan åberopade entreprenadkontrakt

egt att för ifrågavarande arbetes utförande i ett för allt uppbära

247,000 kronor, har utskottet, under uttalande jbJl den mening, att

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

41

det af revisorerne anmärkta öfverskridandet af entreprenadsumman bort

kunna undvikas och måste tillskrifvas någon oklarhet i berörda kontrakt,

velat förhållandet för Riksdagen

anmäla.

Alnarps landtbruksinstitut.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 215; uti. pag. 707—708.)

Revisorerne hafva i sammanhang med granskningen af landtbruksinstitutens

räkenskaper uttalat önskvärdheten deraf, att den sedan flera

år tillbaka vederbörande myndigheters behandling underkastade frågan

om nytt reglemente för Alnarps landtbruksinstitut och egendom samt

dessas ordnande efter samma grunder som de för Ultuna landtbruksinstitut

och egendom gällande snart måtte få sin lösning.

Beträffande revisorernes förevarande uttalande har landtbruksstyrelsen

i ett den 5 januari 1901 till Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande meddelat,

att sedan Kongl. Maj:t genom bref den 21 juli 1898, enär de

för Alnarps landtbruksinstitut gällande stadgar af den 25 februari 1859

med afseende å derefter inträdda förändrade förhållanden syntes i flera

afseenden erfordra omarbetning, anbefalt styrelsen för bemälda institut

att till Kongl. Maj: t inkomma med förslag till nya stadgar för institutet,

samt nämnda styrelse med skrifvelse den 17 augusti 1897 öfverlemnat

ett af styrelsen uppgjordt dylikt förslag,

så ock efter det landtbruksstyrelsen, till följd af remiss, den 11

november 1898 häröfver till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande och i sammanhang

dermed yttrat sig öfver ett af styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut

den 22 september 1887 afgifvet, till chefen för civildepartementet

insändt förslag till omorganisation af institutet, öfver hvilket

äldre förslag Kongl. Maj:t genom remiss den 29 augusti 1890 anbefalt

landtbruksstj^relsen att afgifva utlåtande,

samt ej mindre styrelsen för Alnaps landtbruksinstitut inkommit

med yttrande af den 27 december 1898 i anledning af hvad i ärendet

förekommit, sedan samma styrelse den 17 augusti 1897 afgifvit förslag

till stadgar för institutet, än äfven öfverintendentsembetet den 9 maj

1899 yttrat sig i ämnet,

Bill. till Rik sd. Blot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft.

Angående

nytt reglemente

för

Alnarps

landtbruksinstitut.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Angående

kostnaderna

för förvaltningen

af

beväringsmanskapets

aflöningsmedel.

hade Kongl. Maj:t genom remiss den 8 maj 1900 anbefalt landtbruksstyrelsen

att afgifva förnyadt utlåtande i detta ärende i hela

dess vidd.

Till följd häraf hade landtbruksstyrelsen låtit verkställa ny utredning

i ärendet, hvarför emellertid erfordrats uppgörandet af åtskilliga

nya ritningar till byggnader för institutets och egendomens behof med

åtföljande kostnadsförslag. Då likväl dessa ritningar och förslag icke

alla ännu till styrelsen inkommit, hade styrelsen sett sig ur stånd att

hittills afgifva det infordrade, förnyade utlåtandet, men hade styrelsen

anledning att antaga, att de återstående ritningarna och förslagen skulle

inom den närmaste framtiden till styrelsen inkomma, så att styrelsen

skulle blifva i tillfälle att inom kort tid samma utlåtande till Kongl.

Maj:t afgifva.

Hvad sålunda i detta ärende förekommit har utskottet velat för

Riksdagen

omförmäla.

Postsparbanken.

I 9-

(Rev. ber. kap. 304—306; uti. pag. 732—739.)

På sätt i revisionsberättelsen meddelas, skola enligt § 7 af kongl.

kungörelsen den 9 juni 1893, angående utbetalning af den beväringsmän

för tjenstgöring under de årliga vapenöfningarne tillkommande

dagaflöning m. in., de kostnader, som för postsparbanken uppkomma

genom mottagande och förvaltning af beväringsmans till insättning i

sparbank afsedda dagaflöningsmedel, till den del dessa kostnader icke

betäckas af den å medlen uppkommande räntevinsten, bestridas från anslaget

till beväringsmanskapets vapenöfningar. Jemlikt denna föreskrift

hade under revisionsåret på grund af kongl. bref den 21 april 1899

af anslaget »De värnpligtiges vapenöfningar» till postsparbanken utbetalts

ett belopp af 3,055 kronor 80 öre, utgörande godtgörelse till

postsparbanken för förvaltningen under år 1898 af beväringsmanskapets

dagaflöningsmedel. Totalkostnaden för denna förvaltning under

nämnda år hade nemligen uppgått till 6,374 kronor 69 öre och postsparbankens

räntevinst å de insatta dagaflöningsmedlen till 3,318 kro
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

48

nor 89 öre. Skilnaden emellan dessa båda belopp utgjorde nyssnämnda

summa 3,055 kronor 80 öre. Uti förvaltningskostnaderna inginge dels

ersättning till den å postsparbanksbyrån för ändamålet särskild! anstälda

personal, dels utgifter för motböcker, blanketter och dylikt, dels ock ersättning

till postdirektören i Stockholm och posttjenstemännen vid Stockholms

postkontor för deras bestyr med förvaltningen af ifrågavarande

medel. Enligt postsparbanksstyrelsens beslut den 28 maj 1894 skulle

nemligen utfärdandet af de värnpligtiges motböcker jemte redovisningen

af derå insatta medel ega rum vid postkontoret i Stockholm. Till följd

häraf hade för år 1898 af postsparbanken utbetalts dels 666 kronor

61 öre till postdirektören i Stockholm, utgörande den honom i egenskap

af föreståndare för postanstalten i Stockholm tillkommande uppbördsprovision

af Vio procent å de insatta medlen, dels 495 kronor 56

öre till posttjenstemännen vid nämnda postkontor, utgörande den dem

efter beräkning af 2 öre för hvarje insättning tillerkända ersättning.

Efter hvad revisorerne inhemtat, hade postsparbankens kostnader

för förvaltningen under år 1899 af beväringsmanskapets dagaflöningsmedel

uppgått till 6,438 kronor 25 öre; alltså ungefär samma belopp

som för år 1898. Af anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar hade

emellertid jemlikt kongl. brefvet den 20 april 1900 för år 1899 till

postsparbanken utgått väsentligt mera än för år 1898, i det att postsparbanken

för förstnämnda år deraf utfått hela förvaltningskostnaden

utan något som helst afdrag. Att så skett, hade, enligt hvad postsparbanksstyrelsen

uti den skrifvelse till Konungen, som föranledde

Kongl. Majrts beslut i ämnet, framhållit, berott derpå, att de för beväringsmän

insatta medlen — på grund af rådande penningförhållanden

och med kännedom deraf, att, enligt hvad erfarenheten från föregående

år utvisat, medlen till största delen uttagits, så snart motböckerna

kommit vederbörande beväringsmän till hända — icke kunnat

användas till placering i obligationer eller till direkt utlåning, utan måst

insättas å girox-äkning i riksbanken, å hvilken räkning ränta numera

icke godtgjordes, och att alltså någon räntevinst å de beväringsmedel,

som under 1899 .af postsparbanken mottagits till förvaltning, under

samma år ej tillgodokommit postsparbanken.

Af förvaltningskostnaden för år 1899 hade ersättningen till postdirektören

i Stockholm utgjort 704 kronor 45 öre och den till posttjenstemännen

vid Stockholms postkontor utgående 523 kronor 20 öre.

Revisorerne hade velat å anförda förhållanden fästa Riksdagens

uppmärksamhet, då desamma synts revisorerne gifva vid handen, att

förvaltningen i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N'':o 39.

medförde större kostnad för statsverket, än omständigheterna med nödvändighet

påkallade.

Enligt revisorernes förmenande skalle denna kostnad kunna ganska

väsentligt nedbringas derigenom, att det arbete, som förorsakades genom

insättning och förvaltning i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel,

i dess helhet utfördes å postsparbanksbyrån, hvilken ju

redan under nuvarande förhållanden hade den hufvudsakliga delen af

nämnda förvaltning sig anförtrodd. Den af postsparbanksstyrelsen

genom dess förenämnda beslut af den 28 maj 1894 åvägabragta fördelningen

af ifrågavarande arbete mellan postsparbanksbyrån och Stockholms

postkontor, kunde ej undgå att förorsaka såväl ökadt arbete

genom den skriftvexling, som deraf föranleddes, som ock omgång och

tidsutdrägt. Genom postsparbanksbyråns öfvertagande af hela bestyret

med förvaltningen af de värnpligtiges dagaflöningsmedel borde man

kunna bespara en ej oväsentlig del af den ersättning, som för närvarande

utginge för arbetet i fråga; åtminstone kunde man derigenom

helt och hållet undgå den utgift, som för närvarande i form af uppbördsprovision

å de insatta beväringsmedlen utginge till postdirektören

i Stockholm.

Med anledning af hvad revisorerne i förevarande hänseende erinrat

har styrelsen för postsparbanken i utlåtande den 21 december 1900

meddelat följande.

Sedan 1892 års urtima Riksdag, uti skrifvelse den 26 november

1892, om förbättrad härordning m. m., meddelat, att Riksdagen ansett

en förhöjning i aflöningsförmånerna för den värnpligtige till 50 öre för

öfningsdag vara lämplig, af hvilken förhöjda ersättning 3/5 skulle vid

fullgjord vapenöfning för den värnpligtiges räkning insättas i postsparbanken

å motbok, som borde till den värnpligtige öfverlemnas efter

återkomsten till hemorten, hade postsparbanksstyrelsen, uti infordradt

utlåtande öfver ett af arméförvaltningen den 17 februari 1893 afgifvet

förslag till do närmare bestämmelser, som med anledning af Riksdagens

omförmälda beslut kunde vara af nöden, under den 3 maj sistnämnda

år såsom sin åsigt uttalat, att insättning i postsparbanken af den del

af de värnpligtiges dagaflöning, som ej vore afsedd att af dem å öfningsorten

kontant uppbäras, lämpligast borde ega rum vid postanstalterna

i Stockholm genom förmedling af postsparbanksstyrelsen och under

postsparbanksbyråns omedelbara uppsigt, för hvilket ändamål det skulle

åligga vederbörande kompani- (sqvadrons-, batteri-) befälhafvare att,

omedelbart efter utgången af lista årets öfningsmöte beträffande värnpligtige

tillhörande kavalleriet qller flottan, men efter slutet af 2:dra

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

45

årets öfningsmöte i fråga om värnpligtige vid arméns öfriga vapenslag,

till postsparbanksstyrelsen insända, förutom anmälningslista i 2 exemplar,

sammanlagda beloppet af de dagaflöningsmedel, som skulle för

det kompaniet (sqvadronen, batteriet) tillhörande beväringsmanskapets

räkning i postsparbanken insättas. Ena exemplaret af hvarje lista

skulle derefter tillställas vederbörande postanstalter i Stockholm för

utfärdande af motböcker för de å listorna upptagna värnpligtige samt

för anteckning och qvitterande i motböcker af det belopp i helt krontal,

som funnes för de värnpligtige å listorna angifvet; hvaremot det andra

exemplaret af listan skulle tjena till ledning vid uppläggande å pöstsparbanksbyrån

af konti för de värnpligtige. Sedan de för beväringsmännen

utfärdade motböckerna blifvit af postanstalterna i Stockholm

till postsparbanksbyrån öfverlemnade, skulle böckerna genom postsparbanksstyrelsens

försorg ö/versändas till vederbörande kompaniområdesbefälbafvare,

för att de värnpligtige tillhandahållas.

I fråga om den ersättning, som borde tillgodokomma de tjenstemän

vid Stockholms postkontor, hvilka komme att handlägga de postsparbanksgöromål,

som föranleddes af insättning i postsparbanken af

de värnpligtiges besparade dagaflöningsmedel, hade postsparbanksstyrelsen,

uti ofvan åberopade utlåtande af den 3 maj 1893, hemstält,

att denna ersättning borde utgå i enlighet med bestämmelse i Kongl.

Maj:ts skrifvelse till postsparbanksstyrelsen den 21 september 1883,

med åtskilliga föreskrifter rörande postsparbankens förvaltning.

Uti den kungörelse i ämnet, som af Kongl. Maj:t den 9 juni 1893

utfärdats, hade, beträffande sättet för postsparbankens anlitande för

insättning af de värnpligtiges dagaflöningsmedel, meddelats föreskrifter,

som grundade sig på hvad af postsparbankstyrelsen blifvit uti ofvan

åberopade utlåtande af den 3 maj samma år hemstäldt; hvarjemte

Kong!. Maj:t, uti bref jemväl af den 9 juni 1893, anbefalt postsparbankstyrelsen

att efter utgången af år 1894 årligen till Kongl. Maj:t

inkomma med uppgift å det belopp, som från anslaget till beväringsmanskapets

vapenöfningar kunde anses böra för närmast föregående

år till postsparbanken utbetalas såsom godtgörelse för dess bestyr

med förvaltningen af beväringsmännens i nämnda sparbank insatta

medel.

Till åtlydnad deraf hade postsparbankstyrelsen, uti särskilda skrivelser

af den 18 mars 1895, den 18 mars 1896, den 23 mars 1897,

don 18 mars 1898, den 10 mars 1899 och den 28 mars 1900, dels

anmält beskaffenheten och beloppet af de kostnader, som under hvart

och ett af de närmast föregående åren genom förvaltningen af bevärings
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

manskapets dagaflöningsmedel uppkommit för .postsparbanken, dels ock

hemstält om godtgörelse till postsparbanken för den del af ifrågavarande

kostnader, som icke betäckts af den å medlen uppkomna räntevinst,

hvarvid styrelsen särskildt angifvit det ersättningsbelopp, som, jemlik!

gällande bestämmelse i ämnet, för hvarje år tillgodokommit såväl postdirektören

i Stockholm som ock tjenstemännen vid dervarande postkontor

för bestyret med beväringsmanskapets dagaflöningsmedel; och

hade Kongl. Maj:t, enligt särskilda bref till postsparbankstyrelsen af

den 10 maj 1895, den 24 april 1896, den 20 april 1897, den 29 april

1898, den 21 april 1899 och den 20 april 1900, med godkännande af

hvad af postsparbankstyrelsen sålunda hemstälts, anvisat nödiga medel

för ersättande af postsparbankens utgifter uti ifrågavarande hänseende.

För tillämpning af de uti Kongl. Maj ds ofvan åberopade kungörelse

af den 9 juni 1893 meddelade föreskrifter, i hvad desamma

afsåge postsparbanken, hade postsparbankstyrelsen den 28 maj 1894, i

öfverensstämmelse med hvad af styrelsen blifvit uti dess utlåtande den

3 maj 1893 föreslaget, beslutat, att utfärdandet af motböcker för. beväringsmännen

skulle ega rum vid postkontoret i Stockholm; hvarjemte

styrelsen i sammanhang dermed meddelat närmare bestämmelser rörande

fördelningen mellan postsparbanksbyrån och Stockholms postkontor af

bestyren med afseende å beväringsmanskapets dagaflöningsmedel, dervid

föreskrifvits, att — för undvikande af den omgång, tidsutdrägt, och,

under dåvarande förhållanden, jemväl ränteförlust, som skulle uppkomma,

derest de från kompanicheferna till postsparbankstyrelsen insända

medlen från styrelsen levererades till postdirektören i Stockholm

för att af denne i sammanhang med afgifvande redovisning återlevereras

till postsparbankens hufvudkassa och derefter insättas å bankräkning —

dessa medel af postsparbankstyrelsen skulle direkt insättas i riksbanken,

hvarefter de sålunda insatta beloppen skulle af postdirektören krediteras

i den räkenskap, hvari, på grund af vid postkontoret i Stockholm

utfärdade motböcker, de dagaflöningsmedel, beloppen afsåge, blefve

debiterade.

Riksdagens revisorer hade uti sin berättelse såsom sin åsigt uttalat,

att nu omförmälda arbetsfördelning mellan postsparbanksbyrån och

Stockholms postkontor vore af beskaffenhet att förorsaka såväl ökadt

arbete genom den skriftvexling, som deraf föranleddes, som ock omgång

och tidsutdrägt.

Postsparbankstyrelsen medgåfve, att, derest, såsom revisorerne ifrågastält,

hela det arbete, som förorsakades genom insättning och förvaltning

i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel, kunde öfver
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

47

tagas af postsparbanksbyrån, derigenom ock skulle undvikas den ej ringa

skriftvexling, som måste ega rum mellan postsparbanksbyrån och postdirektören

i Stockholm i och för den behöriga redovisningen af dessa

medel; men styrelsen kunde dock ej instämma i revisorernes uttalande

derom, att den nu tillämpade anordningen föranledde omgång och tidsutdrägt.

Enligt styrelsens förmenande förekomme nemligen för närvarande

ej någon omgång vid utfärdandet af motböcker för beväringsmän.

Blanketter till dessa böcker jemte vederbörliga anmälningslistor

utlemnades af postsparbanksbyrån till postanstalterna i Stockholm, dervid

af postanstalterna afgåfves qvitto öfver de mottagna blanketterna. Äfven

om utfärdandet af nu ifrågavarande böcker kunde eg a rum å postsparbanksbyrån,

vore likväl nödvändigt, att dylikt qvitto afgåfves af de

funktionärer, åt hvilka bestyret med böckernas utfärdande anförtroddes.

Detta bestyr kunde nemligen ej utföras af den vid postsparbanksbyrån

fast anstälda personal, hvars tid vore helt och hållet upptagen af öfriga

löpande göromål, som ej tålde uppskof, utan måste omförmälda bestyr

uppdragas åt för tillfället anstälda, med göromålen ovana personer. Åt

dessas arbete måste under sådana förhållanden egnas en mera genomgående

kontroll och ett noggrannare öfvervakande, än hvad nu vore af

nöden, då arbetet med utfärdandet af motböckerna handhades af personalen

vid Stockholms postkontor, hvilken naturligtvis vore fullt förtrogen

med göromål af dylik art.

Enligt hvad postsparbankstyrelsen hölle före, vore den nu rådande

fördelningen mellan postsparbanksbyrån och Stockholms postkontor af

omhandlade arbete egnad att undvika tidspillan i stället för att, såsom

revisorerne förmenat, vålla tidsutdrägt. Jemlikt § 8 i ofvan åberopade

kungörelse af den 9 juni 1898 skulle de för beväringsmännen utfärdade

motböcker vara hos vederbörande kompaniområdesbefälhafvare att tillgå,

sedan en månad förflutit efter vapenöfningsmötets slut. Då nu, hvad

åtminstone beträffade det stora flertalet beväringsmän, eller de vid indelta

arméns truppförband anstälda, de för dessa beväringsmän afsedda

dagaflöningsinedel till postsparbankstyrelsen inkomme nästan samtidigt

från hela riket, dock först en eller annan dag efter vapenöfningsmötets

slut, samt de utfärdade motböckerna borde till kompaniområdesbefälhafvarne

öfversändas åtminstone några dagar före den dag, motböckerna

skulle vara att tillgå, vore det tydligt, att arbetet måste under mellantiden

forceras i högsta grad. Under sådana förhållanden vore det fördenskull

af nöden, att för vinnande af tid vid utförandet af den del af

arbetet med förvaltningen af beväringsmännens besparade dagaflöningsmedel,

som afsåge utfärdandet af motböcker, användes eu personal

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

sådan som den vid Stockholms postkontor anstälda, hvilken hade till

daglig sysselsättning handläggning af dylika göromål, äfvensom att

detta arbetes utförande fördelades mellan de för närvarande till ett antal

af 11 uppgående olika afdelningar och filialanstalter vid Stockholms

postkontor, vid hvilka postsparbanksrörelse funnes anordnad. Huru

omfattande detta arbete i regel vore, framginge deraf, att under september

månad 1899 till postsparbankstyrelsen inlevererats i 330 särskilda

poster ett sammanlagdt belopp af 581,339 kronor 70 öre dagaflöningsmedel

för beväringsmän, för hvilka genom förmedling af Stockholms

postkontor utfärdats 21,588 motböcker. Om än det skulle lyckas

postsparbankstyrelsen att för detta arbetes utförande å postsparbanks-''

byrån anvärfva tillräckligt antal personer med den vana vid handläggning

af sådana göromål, som innehades af tjenstemän vid Stockholms

postkontor, så skulle dock hinder möta för en sådan anordning till följd

deraf, att i de lokaler, som för närvarande disponerades af postsparbanksbyrån,

ej skulle finnas utrymme för denna ökade personal. Dessa lokaler,

uti hvilka arbetet med de vanliga löpande göromålen oafbrutet påginge

från klockan 9 f. in. till klockan 9 e. in., vore nemligen för närvarande

äfven under vanliga förhållanden mindre tillfredsställande och otillräckliga;

och att för den tid, under hvilken arbetet med utfärdande af

beväringsmanskapets motböcker påginge, för detta ändamål förhyra

särskild lokal, skulle för visso ej kunna ske utan synnerliga svårigheter

och stor kostnad.

Men äfven om sådana anordningar beträffande personal och lokal

åvägabragtes, att det arbete, som förorsakades genom insättning och

förvaltning i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel,

kunde i dess helhet utföras å postsparbanksbyrån, så ansåge stju-elsen

emellertid sådant, enligt gällande författning rörande postsparbanken,

ej kunna ega rum. Mom. 2 af § 2 i kongl. förordningen af den 22

juni 1883, angående en postsparbank för riket, lydde nemligen sålunda:

»Insättning kan ega rum vid de postanstalter, postsparbankens styrelse

bestämmer, å alla de tider, då postanstalten hålles öppen för allmänheten».

Och i § 6 -af samma förordning säges: »Insättning skall, för att vara

gällande, af vederbörande tjensteman å den postanstalt, der insättningen

sker, qvittens på sätt särskildt bestämmes.» Något förklarande derom,

att insättning skulle kunna ega rum annorlunda än genom förmedling

af postanstalterna, förekomme ej i nämnda förordning; och postsparbanksbyrån,

som vore ett under postsparbankstyrelsen direkt lydande kontor,

hvarest samtliga vid postanstalterna i riket verkstälda insättningar och

uttagningar bokfördes in. m., kunde ju ej anses såsom eu postanstalt.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

49

De insättningar och uttagningar, som i postsparbankstyrelsens årligen

afgifna berättelser angående postsparbankens förvaltning påfördes postsparbankens

centralförvaltning — och hvilka under år 1899 uppgått,

insättningarna till 274 och uttagningarna till 35 — hade ej verkstälts

å postsparbanksbyrån, utan utgjordes, hvad beträffade insättningarna,

af sådana som i verkligheten försiggått vid de respektive postanstalterna,

men, af en eller annan anledning, ej blifvit i dessas redovisningar

upptagna samt, i fråga om uttagningarna, af belopp, som af motboksegares

i postsparbanken innestående medel användts för inköp, genom

postsparbanksbyråns försorg, för motboksegares räkning af obligationer,

hvilka sedermera af vederbörande postanstalt tillstälts motboksegare,

dervid genom postanstaltens försorg i motbok afforts det belopp, som

för obligationsköpet utgått.

Då sålunda insättning i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel

verkstäldes genom postanstalter i Stockholm på enahanda

sätt som egde rum beträffande vanliga insättningar, med undantag deraf

att, för undvikande af omgång, de för insättning afsedda medlen direkt

inlevererades till riksbanken, så borde ock ersättningen till posttjenstemännen

för bestyret med afseende å berörda dagaflöningsmedel utgå

efter enahanda grunder, som gälde beträffande vanliga insättningar i

postsparbanken.

Jemlikt kongl. skrifvelse]! till postsparbankstyrelsen den 21 september

1883 utginge ersättning till postanstalternas tjenstemän för handläggning

af postsparbanksgöromål sålunda, att

dels ett belopp af två öre för hvarje insättning tillfälle den tjensteman,

som i motboken qvitterade det insatta beloppet.

dels för hvarje redovisningsperiod uppbördsprovision med en tiondels

procent af de sparbanksmedel, som blifvit å postanstalt insatta,

tillgodogjordes föreståndaren för den postanstalt, som till centralförvaltningen

redovisade de influtna medlen, med iakttagande dock att

sådan provision beräknades endast å hvarje fullt tiotal kronor, som i

redovisningen inginge.

Enligt hvad ofvan meddelats, utfärdades de för beväringsmännen

afsedda motböcker, innehållande deras besparade dagaflöningsmedel,

vid postanstalterna i Stockholm, uti hvilkas sparbanksjournaler de insatta

beloppen uppdebiterades med angifvande af nummer å motbok

samt motboksegares namn, hvarefter journalerna öfverlemnades till postdirektören

i Stockholm, för att efter granskning ingå och redovisas i

den hufvudräkning öfver postkontorets i Stockholm och derunder lydande

Bih. till Itiksd. Brot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 23 Käft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

poststationers sparbanksuppbörd, som af postdirektören afgåfves till

postsparbanksbyrån. Såsom af revisorernes berättelse framginge, hade

sammanlagda ersättningen till postdirektören i Stockholm och andra

tjenstemän vid Stockholms postkontor uti ifrågavarande hänseende utgjort

för år 1898 kronor 1,162:17 och för år 1899 kronor 1,227:65.

Att dessa ersättningsbelopp utgått efter andra än de författningsenliga

grunderna, hade ej af revisorerne ifrågastälts. Postsparbankstyrelsen

hyste ock den åsigt att, derest den för postsparbanken gällande författning

samt förhållanden i öfrigt ej skulle lägga hinder i vägen derför,

att hela det bestyr med afseende å insättandet och redovisandet af beväringsmännens

dagaflöningsmedel, som nu handhades af postkontoret

i Stockholm, skulle utföras å postsparbanksbyrån, kostnaderna för den

personal, som för sådant ändamål måste för tillfället särskildt anställas,

ej skulle komma att i någon nämnvärd mån understiga de postdirektören

i Stockholm och andra tjenstemän vid postkontoret derstädes i

ofvannämnda hänseende tillkommande ersättningsbelopp.

Genom hvad styrelsen för postsparbanken i förevarande ärende

anfört finner utskottet icke vara ådagalagdt, att icke någon minskning

i kostnaderna för redovisningen af beväringsmanskapets dagaflöningsmedel

skulle kunna åstadkommas; och särskildt föreställer sig utskottet,

att, på sätt revisorne framhållit, den utgift, som för närvarande i form

af uppbördsprovision å de insatta beväringsmedlen utgår till postdirektören

i Stockholm, skulle kunna undvikas. Då emellertid förslag föreligger

till genomgripande förändringar i vårt härordningsväsende,

hvilka otvifvelaktigt skulle komma att framkalla ändrade anordningar

äfven i afseende å nu ifrågavarande förhållanden, anser utskottet revisorernes

förenämnda framställning för närvarande icke lämpligen böra

föranleda någon särskild åtgärd från Riksdagens sida; hvadan utskottet

endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

51

Domän styre! sen.

§ 10.

(Rev. ber. pag. 325; uti. pag. 744—746.)

Enligt hvad revisorerne vidare meddela hade, jemlikt generalorder

af den 24 mars och den 28 april 1899, på Kongl. Maj:ts befallning en

kommendering ur ingeniörtrupperna under befäl af chefen för Svea

ingeniörbataljon blifvit beordrad att under tiden från den 24 mars till

och med den 16 maj samma år inom vissa delar af Södermanlands

och Östergötlands län biträda vid skogsrödjnings- m. fl. arbeten för

bekämpande af skadeinsekten »nunnans» härjningar. Efter hvad en

bland de vid domänstyrelsens hufvudbok för revisionsåret fogade verifikationer

befintlig räkning (band 2 fol. 770) utvisade, hade nämnda kommenderings

befälhafvare, hvars uppehåll inom arbetsområdet skulle,

efter hvad i den första generalordern angåfves, vara beroende af då

hans närvaro därstädes erfordrades, under kommenderingstiden gjort

fyra särskilda resor till Stockholm, för hvilka han uppburit rese- och

traktamentsersättning. Men då han för vistelsen i hufvudstaden, som

under dessa resor utgjort tillsammans 17 dagar utom resedagar, tillgodoräknat

sig och uppburit äfven dagtraktamente, hade revisorerne

velat förhållandet anmärka.

Med anledning af hvad revisorerne sålunda anmärkt, har domänstyrelsen

till Kongl. Maj:t öfverlemnat infordradt yttrande från lcommenderingens

dåvarande befälhafvare, uti hvilket yttrande anförts, att

anmärkningen hufvudsakligen syntes gälla, att befälhafvaren, som,

enligt ofvannämnda generalorder, egt att lemna kommenderingsorten,

då hans närvaro der ej erfordrades, företagit fyra resor till

Stockholm och uppburit dagtraktamente för den tid af tillsammans 17

dagar, som han uppehållit sig derstädes, men att då dessa resor betingats

dels af nödvändigheten att personligen rådgöra med kongl. domänstyrelsen

angående kommenderingens verksamhet dels ock för administrativa

angelägenheter rörande truppens aflöning, beklädnad och utredning

m. in. samt proviantering, hvilken för den ur Kongl. Svea

ingeniörbataljon kommenderade kontingenten måst ske från hufvudstaden,

enär hvarken tid eller omständigheter medgifvit hållande af

upphandlingsauktioner i arbetsorten, så måste ifrågavarande resor betraktas

såsom under kommenderingstiden verkstälda tjensteresor och

Angående beräkning

af

dagtraktamente

till befälhafvaren

för

en kommendering

till biträde

vid ekogsrödjningsarbeten.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Angående

lagfart

å statsverket

tillhöriga tomterna

n:is

1—4 i qvarteret

Grönlandet

norra

i Stockholm.

deri tid, som befälhafvare!! funnit nödigt uppehålla sig i Stockholm,

stå i omedelbart sammanhang med kommenderingen.

Då nu det kongl. brefvet af den 24 mars 1899 uttryckligen

föreskrefve, att aflöningen skulle utgå för hela den tid kommenderingen

påginge och den likaledes citerade generalordern öfverlemnade åt befälhafvaren

att vidtaga de åtgärder han funne nödiga, så syntes det

honom, att ifrågavarande aflöning utgått med rätta; denna åsigt tycktes

äfven hafva delats af såväl domän styrelsens som kammarrättens revisorer,

enär någon anmärkning i detta hänseende ej kommit honom

tillhanda.

Ehuru icke direkt hörande till saken ville befälhafvaren dock till

slut meddela att, då kommenderingen icke varit försedd med någon

redogörare, han sjelf måst utföra hela redogörarearbetet, hvilket äfven

efter kommenderingens slut tagit rätt lång tid i anspråk utan att någon

ersättning för denna förlängda arbetstid kommit honom till godo.

Hvad sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra för Riksdagen
-

anmäla.

Vetenskapsakademien.

§ ii.

(Rev. ber. pag. 428—430; uti. pag. 749—750.)

Sedan vetenskapsakademien i skrifvelse den 20 oktober 1847, med

anmälan, att akademien, som förut egde tomten n:o 5 i qvarteret Grönlandet

norra här i staden, för en summa af 39,383 rdr 16 sk. banko

på auktion inköpt tomterna nds 1, 2, 3 och 4 i samma qvarter, anhållit,

att sistnämnda fyra tomter måtte varda med allmänna medel inlösta,

samt Kongl. Maj:t, med föranledande häraf, hos rikets åren 1847—48

församlade ständer gjort framställning i ämnet, hade, enligt hvad i

revisionsberättelsen anföres, rikets ständer i skrifvelse den 20 oktober

1848 till svar meddelat, att rikets ständer, enär inköpet af ifrågavarande,

intill akademiens egendom gränsande tomter egt rum i ändamål dels

att erhålla ökadt utrymme för riksmusei uti akademiens lokal befintliga,

staten tillhöriga dyrbara och i senare tider betydligt ökade samlingar,

dels att trygga dessa samlingar emot eldfara från de närgränsande

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

53

träbyggnaderna, ansett lämpligast, att alla de inköpta tomterna n:is 1,

2, 3 och 4 blefve för statens räkning inlösta; men som statsverkets

dåvarande disponibla tillgångar icke medgåfve anvisandet på en gång

af ett emot den erlagda köpeskillingen svarande belopp, hade rikets

ständer funnit nämnda inlösen böra verkställas genom beviljandet af ett

till akademien utgående årligt anslag; och hade rikets ständer i öfverensstämmelse

härmed besluta, att ett årligt anslag af 2,000 rdr banko

skulle för nämnda akademi å stat anvisas under vilkor, bland andra,

att de af akademien inköpta tomterna n:is 1, 2, 3 och 4 i qvarteret

Grönlandet norra jemte derå befintliga åbyggnader till staten öfverlätes

under samma eganderätt, som genom köpet blifvit akademien tillagd.

Med anledning häraf hade Kongl. Maj:t infordrat akademiens utlåtande,

huruvida hon antoge berörda, för anslagets utgående af rikets

ständer bestämda vilkor; och sedan akademien i skrifvelse till Kongl.

Maj:t den 13 december 1848 tillkännagifvit, att akademien för sin del

icke funne hinder möta att på de föreslagna vilkoren antaga det beviljade

årliga anslaget af 2,000 rdr banko såsom fortfarande årlig ränta

af fem för hundra å den summa, akademien i och för de inköpta egendomarne

utbetalt, hade Kongl. Maj:t i bref den 16 januari 1849 förklarat,

att då de af rikets ständer vid anslaget fästade vilkor alltså

blifvit af akademien antagna, Kongl. Maj:t äfven för sin del bifölle,

det akademien finge mot uppfyllande af de förbindelser, hon sig sålunda

åtagit, uppbära ifrågavarande anslag å 2,000 rdr årligen för berörda

ändamål. Detta anslag hade derefter alltjemt uppförts bland ordinarie

anslagen å åttonde hufvudtiteln.

Vid granskning af akademiens räkenskaper för revisionsåret hade

revisorer^ funnit att förenämnda anslag, 3,000 kronor, i akademiens

hufvudbok bokförts såsom akademien tillkommande statsanslag, motsvarande

räntan å det af akademien erlagda köpeskillingsbelopp för

den år 1847 inköpta men sedan med året 1849 till staten afträdda

egendomen i qvarteret Grönlandet norra n:is 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 9.

Då emellertid dessa tomtnummer icke öfverensstämde med hvad som,

enligt hvad ofvan nämnts, inköpts, hade revisorerne låtit anställa efterforskningar

i ämnet och dervid funnit, att, enligt den i stadsingeniörskontoret

förvarade, år 1796 upprättade tomtbok öfver Norrmalm, qvarteret

Grönlandet norra endast innehållit åtta tomtnummer och att af

dessa numren 6 och 7 utlagts till gata och numret 8 till kyrkogård;

hvadan alltså den i akademiens hufvudbok förekommande tomtbeteckning

måste vara origtig.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

Beträffande ifrågavarande tomter n:is 1, 2, 3 och 4, så och då,

för så vidt revisorerne kunnat inhemta, eganderätten till desamma icke

blifvit, i öfverensstämmelse med de vid statsanslagets beviljande fästade

vilkor, till staten öfverlåten, hade revisorerne velat uttala önskvärdheten

af att berörda vilkor blefve uppfylda och att förevarande angelägenhet

behörigen ordnades.

Uti sitt, med anledning af revisorernas förevarande framställning

den 9 januari 1901 afgifna utlåtande, har vetenskapsakademien jemte

åberopande af ett från akademiens kamrerare infordradt yttrande, förklarat,

att akademien icke hade något att erinra mot att lagfart söktes

för statsverkets räkning å tomterna n:is 1, 2, 3 och 4 i qvarteret

Grönlandet norra, vare sig att Kongl. Maj:t lemnade akademien uppdrag

att för statens räkning härom gå i författning, eller att statsverket

sjelft ville besörja denna angelägenhet, i hvilket senare fall

akademien förbunde sig att på anfordran tillhandahålla de för lagfarts

erhållande nödiga handlingar.

Kamreraren har uti sitt ofvanberörda yttrande meddelat, att akademiens

böcker utvisade, att ifrågavarande tomter upptagits under n:is

1—4 åren 1850 —1854 men sedermera under n:is 1—4, 6—9, och

gåfve anteckningar i dessa anledning antaga, att felet berott på, att de

nummer, tomterna åsatts i 1810 års nummerordning, sammanblandats

med derförut gällande.

Af kongl. akademiens inspecturse aerarii protokoll framginge, att

kongl. brefvet den 16 januari 1849 angående ifrågavarande statsanslag

föredragits hos dem den 9 mars samma år, hvarvid, bland annat,

beslutits, att tomterna n:is 2—4 skulle jemlikt föreskrift friköpas och

att fribref af den 22 juli 1850 å desamma aflemnats vid sammanträdet

den 6 september sistnämnda år.

Af kongl. akademiens protokoll framginge, att ärendet derstädes

anmälts den 14 mars 1849.

Fastebrefven å tomterna n:is 1—4 jemte fribrefvet förvarades bland

kongl. akademiens säkerhetshandlingar.

För öfrigt hade kamreraren icke kunnat finna att ärendet sedermera

varit föremål vare sig för kongl. akademiens eller inspecturse

aerarii behandling.

Då det synes med god ordning öfverensstämmande, att lagfart

meddelas å ifrågavarande, för statsverkets räkning förvärfvade tomter,

anser utskottet, att åtgärder böra vidtagas för utverkande af en sådan

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

55

lagfart, mot hvars beviljande vetenskapsakademien förklarat sig icke

hafva något att erinra. Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta vidtaga de åtgärder,

som må erfordras, för att statsverket må beviljas

lagfart å detsamma tillhöriga tomterna n:is 1,

2, 3 och 4 i qvarteret Grönlandet norra här i staden.

§ 12-

(Rev. ber. pag. 430—431; uti. pag. 749—751.

Med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hade, på

sätt revisorerne erinra, 1874 års Riksdag på extra stat för år 1875 anvisat

ett anslag å 250,000 kronor till inköp för statens räkning af den

i qvarteret Grönlandet södra inom Adolf Fredriks församling här i

staden belägna festa egendom med adressnummer 92 vid Drottninggatan,

på det att erforderliga nybyggnader för det under vetenskapsakademiens

inseende stälda naturhistoriska riksmuseets behof måtte

kunna på denna tomtplats efter hand uppföras.

Då Riksdagen vid beviljande af nämnda anslag icke fästat något

vilkor med afseende å de hyror, som af omförmälda egendom komme

att inflyta, intill dess densamma blefve för riksmuseets behof fullständigt

bebyggd, hade Kongl. Maj:t genom kongl. bref den 28 augusti 1874 i

sammanhang med godkännande af köp för statens räkning af egendomen

förordnat, att i främsta rummet den på köparen fallande andelen

i omkostnaderna för sjelfva egendomsköpet äfvensom ränta på köpeskillingen

från tillträdesdagen, intill dess köpeskillingsliqviden skedde,

och vidare onera, utskylder, reparationer, renhållning och andra utgifter,

hvilka egendomens besittning årligen för framtiden komme att medföra,

skulle få af vetenskapsakademien, så länge hyresmedel inflöte, af dessa

bestridas samt att hvad derefter af hyresmedlen återstode skulle reserveras

och år från år sammanläggas för att framdeles för det med egendomen

afsedda ändamål användas i den ordning, Kongl. Maj:t kunde

komma att föreskrifva.

Sedermera hade genom kongl. bref den 4 juni 1886 medgifvits,

att af ifrågavarande hyresmedel ett belopp af tillsammans 3,480 kronor

Angående

dispositionen

af

rånte- och

hyresmedel

från kronans

egendom i

qvarteret

Grönlandet

södra i Stockholm.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

för år finge användas för förvarande af den till naturhistoriska riksmuseum

öfverlemnade, under Vanadisexpeditionen hopbragta, etnografiska

samlingen.

Ofvan angifna, till Kongl. Maj:ts framtida disposition reserverade

hyresmedel hade jemte upplupna räntor vid revisionsårets början utgjort

216,900 kronor. Till dessa medel syntes enligt först åberopade

kongl. bref otvifvelaktigt böra läggas allt hvad som af hyres- och räntemedel

återstode, sedan ofvan omförmälda och i öfrigt medgifna utgifter

derifrån utgått. Men då så icke egt rum, utan af öfverskjutande inkomster

under år 1899, liksom under föregående år, endast en rund

summa af 10,000 kronor öfverförts till de reserverade medlen, och återstoden,

för revisionsåret utgörande 2,450 kronor 19 öre, öfverförts till

akademiens disposition, hade revisorerne velat förhållandet anmärka.

Beträffande revisorernes förevarande anmärkning har vetenskapsakademien

i sitt förberörda utlåtande den 9 januari 1901 åberopat ett

af akademiens kamrerare afgifvet yttrande, deri anföres, att af räkenskaperna

för qvarteret Grönlandet södra framgiuge, att under de första

åren, akademien hade egendomen under sin förvaltning, hela behållningen

vid föregående års slut i början af påföljande år öfverförts till kongl.

akademien för att göras räntebärande, men att sedermera större eller

mindre behållningar reserverats till ett kommande års utgifter.

Anledningen dertill hade varit, att utgifter för egendomen förestått,

innan första qvartalets hyresmedel influtit, samt att svårighet förefunnits

att fast placera mindre kapital. (Hyresgästen vore enligt kontraktet

ej skyldig att erlägga hyran förr än i slutet af första månaden i hvarje

qvartal.)

Beträffande egendomens förvaltning under år 1900, hade akademien

den 6 juni samma år besluta, att egendomen skulle hafva särskild räkenskap

och till följd deraf egna säkerhet.shandlingar, hvarför akademiens

förvaltningsutskott den 9 november 1900 förordnat, att vid årsskiftet

egendomens kapitaltillgångar skulle utbrytas från kongl. akademiens

och förvaras skilda från dess öfriga säkerhetshandlingar. Detta beslut

hade under den 29 sistlidne december utförts.

Då, enligt hvad af vetenskapsakademiens kamrerares ofvannämnda

yttrande framgår, ifrågavarande fastighets kapitaltillgångar vid senaste

årsskiftet blifvit utbrutna från akademiens och särskild räkenskap för

densamma blifvit upplagd samt vid detta förhållande måste antagas,

att någon sådan omföring från fastighetens hyres- och räntemedel till

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N;o 39.

57

akademiens disposition som den af revisorerne anmärkta icke bör för

framtiden ifrågakomma, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

Domkyrkorna.

§ 13.

(Rev. ber. pag. 466—468; uti. pag. 753.)

tO .1 fl « * *.» > V

I förevarande revisionsberättelse oniförmäles, att, enligt revisorerne Angående

meddelade uppgifter, Vesterås domkyrka egde — förutom gårdarne n:is ”rörande8

18 och 26 i norra qvarteret inom Vesterås stad och tomterna n:is 23, vester^ dom31,

32 och 118 i samma qvarter, hviska fastigheter uthyrdes för en

årlig hyra af tillsammans 3,440 kronor — 33 olika tomter i Vesterås, vester,

belägna i skilda delar af staden och sedan äldre tider tillbaka af enskilda

personer innehafda och bebyggda emot erläggande af tomtören,

uppgående till 4 kronor 69 öre för år.

Öfver dessa tomter hade revisorerne tillhandahållits omstående förteckning.

I afseende å domkyrkans egendom hafva revisorerne, efter inhemtade

upplysningar, meddelat, att ehuruväl domkyrkan genom reduktionen

förlorade sina talrika landtgårdar och äfven gårdar och jordegor på

stadens område, hade det dock vant ganska många tomter och stadsegor,

som undgått räfsten. Domkyrkans vretar, tomter och kålgårdar

hade emellertid småningom kommit i enskildes händer, utan att någon

inkomst tillfallit henne för dessa jordegor. Under uttalande af sitt

missnöje häröfver hade konung Johan III i skrifvelse den 20 mars 1574

förklarat, att. domkyrkan skulle tillerkännas eu skälig reveny af de

henne tillhöriga stadsegor, som stadsboerne sig tillegnat. I skrifvelse

den 28 juni 1621 hade konung Gustaf II Adolf tillkännagifvit, det han

förnummit, att åbyggnaden å domkyrkans tomter förfölle och att föga

hopp vore om deras bebyggande, så länge innehafvande saknade eganderätten

till dem, i anseende hvartill, och på det att staden måtte blifva

bebyggd, han samtyckte till domkyrkotomternas försäljning efter föreBih.

till Bilad. Prof. 1901. 4 Sami. I Afd. 23 lläft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Qvarter

i Vesterås stad.

f .. y ,; 7

t

Tomtens

nummer.

Tomtens areal

i qv. aln.

Tomtören.

Södra

20

3,112

Kronor.

0,04

»

26

1,295

0,20

»

39

o 3,284

0,18

»

41

?

0,03

y>

42

2,3381/2

0,03

■»

44

1,2067*

0,18

; »

45—47

1,874

. 0,15

»

49

2,130

0,10

»

96 a och b

4,306

0,53

»

97—99

4,980

0,63

Vestra

48

776

0,14

108

1,028

0,07

140

992

0,05

»

141, 142

1,525

0,13

Norra

21

2,05872

0,31

65

3,3487-1

0,33

»

66, 67 a

3,390

0,39

»

67 b

7,73172

0,08

»

70 a och b

1,849

0,10

75

1,51874

0,26

»

78, 79

1,26974

0,14

»

80

1,768

0,05

»

81

1,189

0,10

»

108—110

i 3,217

0,29

i'' It. »

in

1,568’

0,18

Summa

57,755

4,69

gången värdering af borgmästare och -råd. Med åberopande af denna

skrifvelse hade konungen ock i sitt mandat om domkyrkans, skolans

m. m. underhåll af den 25 mars 1623 påbjudit, att tomterna skulle försäljas

eller skäliga tomtören till domkyrkan erläggas. På grund deraf

hade många tomter blifvit försålda, och för de öfriga hade bestämts

tomtöre saf gift efter beräkning af »2 Öre för hvar daler, som tomten

var skattad för».

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

59

Såsom af ofvan intagna förteckning’ framginge, vore de afgifter,

som för dessa oförsålda tomter för närvarande erlades, så ringa, att de

knappt kunde sägas utgöra någon inkomst för domkyrkan.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt hade revisorerne velat

uttala den mening, ätt fullständig utredning i fråga om domkyrkans

eganderätt till förenämnda tomter borde åstadkommas och derefter åtgärder

vidtagas till beredande åt domkyrkan af större inkomster från

desamma.

Kongl. Maj:t har med anledning af revisorernes ifrågavarande

framställning infordrat yttrande från domkapitlet i Vesterås, som i skrifvelse

den 14 sistlidne januari hemstält, att, då domkyrkokommissionen,

på sätt af kommissionens vid domkapitlets yttrande fogade skrifvelse

framginge, ej kunnat så snart som till den 20 nämnda månad lemna

den begärda utredningen, domkapitlet måtte få framdeles, så snart densamma

hunnit verkställas, till Kongl. Maj:t dermed inkomma.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har den antydda utredningen ännu

icke blifvit från domkapitlet till Kongl. Maj:t ingifven och torde ej

vara att före innevarande riksmötes slut förvänta. Vid sådant förhållande

har utskottet, som förutsätter, att Riksdagens näst härefter sammanträdande

revisorer komma att egna sin uppmärksamhet åt denna

angelägenhet, endast velat hvad i ärendet förekommit för Riksdagen

anmäla.

§ 14.

( Rev. ber. pag. 526—580; uti. pag. 754—786.)

Jemte meddelande af en förteckning öfver de donationer och stiftelser,

för hvilka redogörelser intagits i de allmänna räkenskaperna eller

från hvilka i öfrigt medel tillförts allmänna ändamål, hafva revisorerne

påpekat, hurusom af förteckningen framginge, att af dessa donationer

och stiftelser kapitalbelopp icke blifvit utförda för 54 uppgifna fonder,

och med anledning deraf uttalat önskvärdheten af, att i vederbörande

räkenskaper måtte införas anteckningar äfven om dessa fonders kapitaltillgångar.

I särskilda häröfver afgifna förklaringar har uppgifvits, dels att

hinder icke skulle möta för upptagande i behörig räkning af veder
-

Angående

antecknande i

räkenskaperna

af donationers

och stiftelsers

kapitaltillgångar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fiO

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

börande donationsfonders kapitaltillgångar, derest föreskrift derom blefve

meddelad, och dels att sådan redovisning icke kunde afgifvas af skäl,

att kapitalet af annan myndighet förvaltades eller ännu icke emottagits

eller att donationen utgjordes af frälseränta eller annan årlig

afgäld eller gåfva; varande i många fall uppgift å fondernas kapitaltillgångar

af redogörarne lemnad.

I sammanhang härmed har utskottet velat meddela, att sedan Riksdag-en,

med anledning af 1899 års statsrevisorers framställning i ämnet,

i skrifvelse den 11 maj 1900 anhållit, att Kongl. Maj:t måtte taga under

öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen skulle kunna vidtagas i syfte,

att Riksdagens revisorer och kammarrätten måtte vid granskning af

räkenskaper, i hvilka inginge redogörelser för donationer och stiftelser,

beredas tillgång till gällande föreskrifter och bestämmelser rörande

dessa donationer och stiftelser, så har Kongl. Maj:t genom kungörelse

den 25 januari 1901 förordnat, att vid afgifvande första gången derefter

af årsredogorelse för sådan donation eller Stiftelse, hvars räkenskaper

vore föremål för granskning i kammarrätten och genom Riksdagens

revisorer, vederbörande redogörare skulle till kammarrätten insända,

tillika med redogörelsen, två exemplar, tryckta eller i bestyrkta

afskrifter, af de rörande hvarje särskild donation eller stiftelse gällande

urkunder, dock att af de urkunder, af hvilka redan förut ett exemplar

blifvit till kammarrätten öfverlemnadt, allenast ett exemplar borde ytterligare

dit insändas; och skulle af de båda till kammarrätten inkomna

exemplaren af urkunderna det ena af kammarrätten öfverlemnas till

Riksdagens bibliotek.

Genom de sålunda meddelade föreskrifterna synes ett vigtigt steg

vara taget till underlättande af en effektiv granskning af redogörelserna

för ifrågavarande donationer och stiftelser. Ett sådant syfte skulle

enligt utskottets förmenande ytterligare främjas, om i vederbörande

räkenskaper alltid infördes anteckningar om dessa donationers och stiftelsers

kapitaltillgångar. Härvid förutsätter utskottet tillika, att, om

sådan uppgift icke kan lemnas, anteckning om orsaken dertill blifver

i räkenskapen intagen. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och

med anledning af revisorernes förevarande framställning, får utskottet

hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande

hvilka åtgärder må vidtagas, på det att kapital
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

61

tillgångarne för de donationer och stiftelser, angående

hvilka uppgifter meddelas i de kammarrättens och

Riksdagens revisorers granskning underkastade räkenskaperna,

må, der så ske kan, komma att i samma

räkenskaper upptagas.

§ 15.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har

utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i

öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning

berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom

vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt,

att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens

åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva

varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;

hvilket utskottet skolat för Riksdagen

/

anmäla.

jaix-* v i:/ ... .> , s. ''tv

Stockholm den 15 mars 1901.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Reservationer:

vid § 7: (angående

Ruskträsk):

af herr D. Persson;

vid § 15:

af herr D. Persson.

väga nläggnin gon

mellan Glommerträsk och

Dill. till Riked. Prof. 1901. 4 Sand. 1 Afd. 23 Höft.

!)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:64 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande a1 i texten