Sök i Ratio Lex

Memorial, i anledning af Riksdagens justitieombudsmans framställning rörande provision vid försäljning af stämplar.

1902-04-11 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1902:23, Memorial, i anledning af Riksdagens justitieombudsmans framställning rörande provision vid försäljning af stämplar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1902, kl. 3 e. in.

Memorial, i anledning af Riksdagens justitieombudsmans framställning

rörande provision vid försäljning af stämplar.

(l:a A.)

I sin vid innevarande riksdag afgifna embetsberättelse har Riksdagens

justitieombudsman rörande provision vid försäljning af stämplar

anfört följande:

»Angående den provision, som tillerkänts försäljningsman såsom

ersättning för deras besvär och kostnader vid försäljningen af stämplar,

stadgas i 51 § af förordningen den 2 juni 1899 angående stämpelafgiften,

sådant detta lagrum lyder enligt kungörelsen den 15 juni 1900:

»I redovisning för stämplar eger försäljningsman såsom ersättning

för besvär och kostnader räkna sig till godo, i Stockholm och

länsresidensstäderna tre procent samt i öfriga städer och å landet fyra

procent af det belopp, för hvilket stämplar försålts, till och med eu

årlig försäljningssumma af 20,000 kronor; dock att domhafvande å landet

må, äfven om han är boende i residensstad, tillgodoföra sig fyra

procent af det försålda beloppet till och med nyssnämnda årliga försäljningssumma.

För Överskjutande belopp till och med 200,000 kronor,

må provisionen beräknas efter två procent och för belopp utöfver

200,000 kronor efter V i« procent.»

Bill. till Bilcsd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 20 Haft. (N:o 23)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.

Berörda begränsningar af provisionen till två procent för belopp,

som öfverskjuter 20,000 kronor, samt till Vio procent för belopp, som

öfver skjuter 200,000 kronor, hafva stadgats i senare tider. Ändamålet

med dessa begränsningar, af hvilka den förra härleder sig från 1894 års

förordning angående stämpelafgiften samt den senare från 1900 års förenämnda

kungörelse, har naturligtvis varit att förebygga, att provisionen

vid större försäljningar blefve oskäligt hög.

Erfarenheten har emellertid visat, att berörda stadganden om

provisionens begränsning i flere fall förfelat sitt ändamål.

Embets- och tjensteman äro enligt 35 § af gällande stämpelförordning

berättigade att hos vederbörande erhålla de vid deras tjensteutöfning

erforderliga stämplar, och med tillämpning af denna bestämmelse

besörja domhafvandena på landet samt vederbörande ledamöter af

eller tjensteman vid stadsdomstolarue till väsentlig del stämpelförsäljningen

i riket. Domhafvandena på landet åtnjuta, såsom bekant är, i allmänhet

mycken ledighet från sina embeten och särskild! från förrättandet af ting,

och förordnas i de flesta fall deras juridiska biträden till vikarier för dem.

Dessa vikarier äro naturligtvis enligt förenämnda 35 § af stämpelförordningen

berättigade att vara försäljningsman, och af denna rättighet

hafva de efter år 1894 i flere fall begagnat sig, då den årliga försäljningssumman

inom domsagan öfverstigit 20,000 kronor, så att på grund, af

stadgandet i 51 § af stämpelförordningen häradshöfdingen och vikarien

tillsammans egt tillgodoföra sig en större provision för domsagans hela

försäljningssumma, än häradshöfdingen egt beräkna, derest han ensam

varit försäljningsman. Enligt hvad jag under 1901 års embetsresa vid

granskning i landskontoren af försäljningsmännens räkningar inhemtade,

hade i Södermanlands, Yestmanlands och Kopparbergs län en dylik

praxis under senaste tiden förekommit i åtminstone fyra domsagor. I

tre af dessa domsagor hade ifrågavarande vikarier varit biträden åt ordinarie

häradshöfdingar, hvarmot den fjerde vikarien biträdt en t. f.

domhafvande, och hade i samtliga fallen den årliga försäljningssumman

för hela domsagan öfverstigit 20,000 kronor, samt vikariernas försäljningssumma

uppgått till högst 20,000 kronor, så att deras provision för hela

beloppet fått beräknas till fyra procent. Enligt hvad jag sedermera

medelst skriftvexling med ifrågavarande vikarier inhemtade, hade i samtliga

de anmärkta fallen de domhafvande, hos hvilka de varit anstälda

såsom biträden, förbehållit sig någon del af den provision, hvartill vikariernas

försäljning berättigat dem, men hade vikarierna sjelfva af

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.

provisionen fått tillgodonjuta, två af dem hvardera jemnt hälften, den

tredje åtminstone hälften samt den fjerde närmare två tredjedelar. Dornhafvandena

hade följaktligen i intet fall af vikariens provision åtnjutit

mera, än de skulle egt tillgodoföra sig, derest de ej varit tjenstledige.

Det bör här tilläggas, att de fyra nu omförmälda fallen icke äro att

betrakta såsom enstaka och sällsynta undantag, utan har det efter år 1894

äfven i andra domsagor kommit i bruk, att häradshöfdingarnes juridiska

biträden i egenskap af t. f. domhafvande sälja stämplar. I fråga om

delningen af provisionen emellan häradshöfdingarne och deras juridiska biträden

har jag mig emellertid ingenting med visshet bekant i andra än

förenämnda fyra fall.

Yid bedömandet af den rättsliga innebörden af ifrågavarande praxis

måste det fasthållas, att häradshöfdingarnes juridiska biträden hafva laglig

rätt att under de tider, då de tjenstgöra såsom domare, besörja stämpelförsäljningen

inom domsagan. Affattningen af 35 § af stämpelförordningen

är i sjelfva verket sådan, att man skulle kunna tro, att meningen vore,

det de ordinarie häradshöfdingarne ej skulle vara berättigade att sjelfve

under dem beviljad tjenstledighet sälja stämplar, derest de icke särskild!

förordnats att vara försäljningsman. Vidare lärer det vid bedömandet af

ifrågavarande praxis kunna göras gällande, att häradshöfdingarnes aftal

med sina biträden angående delning af den provision, som tillkommer

desse, äro en häradshöfdingarnes och deras biträdens privata angelägenhet,

som icke berör det allmänna i vidare mån, än häradshöfdingarnes och

deras biträdens i öfrig! träffade överenskommelser om de sistnämndes löneförmåner.

Och med samma rätt, hvarmed häradshöfdingarne enligt aftal

uppbära vikariernas tjenstgöriugspenningar, borde de ega förbehålla sig

hälften af deras stämpelprovision. Men, betraktad från andra än den juridiska

rättens synpunkter, är ifrågavarande praxis af sådan innebörd, att

man tryggt torde kunna påstå, att, derest densamma varit förutsedd, den

skulle omöjliggjorts genom derför afpassade stadganden i stämpelförordningen.

Genom denna praxis upphäfvas eller förringas nemligen de verkningar,

som afsetts med den år 1894 stadgade begränsningen af provisionen

till två procent, och det kan icke hafva varit lagstiftarens mening,

att ju större tjenstledighet häradshöfdingarne förskaffa sig, desto mindre

skall statens behållna inkomst af stämpelmedel blifva, och att häradshöfdingarne

skola bekomma medel till aflöning af sina biträden i den

stämpelinkomst, hvaraf statsverket sålunda går förlustig!. Lagstiftarens

verkliga mening med provisionens begränsning till två procent tolkas alltså

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.

utan tvifvel rigtigare af de, såsom jag antager, inånga häradshöfdingar,

hvilka, ehuru deras stämpelförsäljning årligen eller under ett och annat

år öfverstiger 20,000 kronor, icke låta sina biträden sälja stämplar, utan

sjelfve besörja all stämpelförsäljning i sina domsagor.

Den föregående framställningen har afsett allenast en vid landtdomstolarne

uppkommen praxis. Gifvetvis lägger emellertid gällande lagstiftning

ej hinder i vägen för en motsvarande praxis hos stadsdomstolarne

och andra myndigheter. Jemväl bör erinras, att staten under nuvarande

förhållanden kan lida minskning i sin .inkomst af stämpelmedel i följd af

sådana vikariat för embets- och tjenstemän, i hvilka vikarien intager en

mera sjelfständig ställning, så att något förbehåll om provisionens delning

emellan honom och den ordinarie tjensteinnehafvaren alls icke ifrågakommer.

Jag har mig bekant ett fall, uti hvilket staten gjort en rätt

betydlig förlust i följd af ett dylikt sjelfständigt vikariat vid en stadsdomstol.

En tjensteman, hvilken på grund af sin tjenst säljer stämplar,

och hvars egen försäljning under år 1901 öfversköt 200,000 kronor, erhöll

under sommaren nämnda år några månaders ledighet från sin befattning,

och sålde hans vikarie under tiden stämplar för 78,000 kronor.

Vikariens provision å denna försäljning uppgick till 1,760 kronor, nemligen

tre procent å 20,000 kronor jemte två procent å återstoden, under

det att provisionen för berörda 78,000 kronor, derest den ordinarie försäljningsmannen

ej varit tjenstledig, icke fått beräknas till mera än Vio

procent eller 7 8 kronor. Staten kan sålunda sägas hafva på det vikariatet

förlorat 1,682 kronor.

Om en ändring af gällande stämpelförordning redan på grund af

hvad jag hittills anfört torde kunna anses påkallad, så lärer behofvet

häraf ännu tydligare framstå efter en närmare redogörelse för tillvägagångssättet

i ett af de fyra särskilda fall, som ofvan omförmälts. Ofvan

bemälda hos en t. f. domhafvande anstälda biträde reqvirerade och sålde

under 1899 stämplar, hvilka alla voro dubbla beläggningsstämplar,

för 20,000 kronor, under det att t. f. domhafvandens egen försäljning under

samma år uppgick till 22,922 kronor 75 öre. Redan det jemna beloppet

20,000 kronor var egnadt att väcka uppmärksamhet, och genom en summarisk

beräkning med ledning af de s. k. småprotokollen i ifrågavarande

domsaga utrönte jag under förberörda embetsresa, att det ifrågavarande

biträdet under sin tjensteutöfning ej kunde hafva behöft stämplar till de

till småprotokollen hörande enskilda handlingar för högre belopp än 2,000

kronor. Han har ock för mig uppgifvit, att han till ett pris af 98

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.

procent af stämplarnes valör sålt alla de af honom reqvirerade dubbla

stämplarne till den nämnde t. f. domhafvanden, af hvilken han sedan

inköpt hvad han för egen del behöft af dubbla stämplar till småprotokollen.

Äfven om man beräknar, att förenämnda biträde utöfver berörda, till

ett värde af högst 2,000 kronor uppgående dubbla stämplar behöft en del

enkla stämplar till protokoll m. in., har sålunda staten i detta fall åsamkats

en förlust i påförd provision af öfver 300 kronor, och detta i följd

af transaktioner, som ej från någon synpunkt kunna försvaras. Detta

exempel visar, hvart den ifrågavarande praxis kan leda, och med ett

sådant exempel för ögonen torde lagstiftaren handla försigtigast, om han

utestänger möjligheten icke blott till dylika transaktioner, utan ock, så

vidt ske kan, till andra tänkbara, om ock hittills okända missbruk,

hvartill den nu gällande lagstiftningen skulle kunna fresta en vinningslysten

försäljningsman. Då stämpelprovisionen för särskilda fall varierar

emellan Vio, 2, 3 och 4 procent, äro ju hvarjehanda uppgörelser tänkbara

till reglering af provisionen försäljningsmännen emellan.

Huru ofvan påvisade olägenheter och missförhållanden lämpligast

skulle kunna undanrödjas, derom kunna utan tvifvel skilda meningar

råda. Blefve det i sådant syfte stadgadt, att vikarier för embets- och

tjensteman, hvilka i sådan egenskap besörja försäljning af stämplar, samt

vikarier för andra försäljningsman i intet fall finge i provision uppbära

mera än två procent af försäljningssumman, blefve följden häraf gifvetvis,

att staten i anledning af vikariaten i allmänhet ej vidare finge vidkännas

förluster, och särskild! skulle under nämnda förutsättning häradshöfdingarnes

biträden ej vidare komma att befatta sig med försäljning af

stämplar. Men ett sådant stadgande skulle tydligen ej göra till fyllest

i fråga om olägenheterna beträffande den stadgade begränsningen af

provisionen till Vio procent af försäljningssumman, och tillika skulle

till äfventyrs kunna anmärkas, att en dylik begränsning af provisionen

för vikarier till två procent vore principielt origtig samt skulle orättvist

drabba vissa t. f. embets- och tjensteman, t. ex. innehafvare af årslånga

vikariat.

En annan utväg att förebygga ifrågavarande olägenheter kunde

sökas i en anordning, enligt hvilken provisionen årligen beräknades

gemensamt för ordinarie och tillförordnade försäljningsman, hvilka hvar

för. sig finge uppbära så stor del af hela provisionen, som belöpte på hans

försäljningsbelopp i förhållande till hela försäljningssumman. Om t. ex.

under ett år en ordinarie häradshöfding sålde stämplar för 15,000 kronor,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.

en vikarie för honom för 9,000 kronor samt, efter det häradshöfdingen

tagit afsked från embetet, en annan t. f. domhafvande för 6,000 kronor,

så skulle af hela provisionen, hvilken för berörda belopp af tillhopa

30,000 kronor utgjorde 1,000 kronor, den ordinarie häradshöfdingen ega

uppbära 500 kronor, den förre t. f. domhafvanden 300 kronor samt den

senare t. f. domhafvanden 200 kronor. Uppenbart torde vara, att ett

dylikt system i den praktiska tillämpningen vanligen blefve ganska

enkelt, i det att den årliga repartitionen i verkligheten ej särdeles ofta

skulle komma att påfordras.

Jag har ansett mig böra genom denna framställning fästa Riksdagens

och särskildt bevillningsutskottets uppmärksamhet å angelägenheten

deraf, att ofvan påvisade missförhållanden i fråga om beräkningen af

stämpelprovision varda, så vidt ske kan, undanröjda.»

Enligt bevillningsutskottet tillhandakomna protokollsutdrag hafva

Riksdagens kamrar hänvisat justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

till utskottet; och får utskottet i anledning häraf anföra följande.

I justitieombudsmannens ifrågavarande framställning fästes uppmärksamheten

på två särskilda förhållanden, Indika inverka förryckande

på den i stämpelförordningen stadgade begränsning af stämpelprovisionen.

Dels kan nemligen hinder för eller inskränkning i den föreskrifna reduktionen

af sagda provision inträda, när en med stämpelförsäljning förenad

tjenst under samma år utöfvas af flera personer, dels kan samma verkan

uppkomma genom sådana överenskommelser och åtgöranden i fråga om

stämpelförsäljningen, som af justitieombudsmannen omförmälas.

Hvad nu angår först omförmälda förhållande kan det enligt utskottets

åsigt icke anses tillfredsställande eller med statens intresse förenligt,

att den omständigheten, att en tjenst, hvarmed stämpelförsäljning

är förenad, under samma år utöfvas af flera personer, skall kunna medföra,

att statens utgift för stämpelförsäljningen varder större, än om tjensten

under hela året föreståtts af endast en person. Då emellertid ett sådant

förhållande, med den affattning § 51 i stämpelförordningen för närvarande

har och med den deri angifna grund för åtnjutande af försäljningsprovisionen,

icke torde kunna anses stridande mot författningen, helst, såsom

justitieombudsmannen framhållit, det torde vara tvifvelaktigt, huruvida

ens embets- eller tjensteman, som icke tillika är antagen till försäljningsman,

är berättigad att under tjenstledighet reqvirera stämplar för vikariens

behof, synes det nödigt, att sådana bestämmelser i fråga om beräk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.

7

ning af stämpelprovision varda meddelade, att det anmärkta förhållandet

må kunna förekommas. I sådant afseende hafva af justitieombudsmannen

antydts två olika vägar; den ena, att vikarier å tjenster af nämnd beskaffenhet

— äfvensom vikarier för antagna försäljningsman — i intet

fall finge i provision uppbära mera än två procent af försäljningssumman,

och den andra bestående i en anordning, enligt hvilken provisionen beräknas

å den sammanlagda årsförsäljningen och fördelas mellan de personer,

som under året utöfvat tjensten, efter förhållandet mellan de af

enhvar af dem under året uppnådda försäljningsbelopp. Mot den första

af dessa utvägar har emellertid justitieombudsmannen sjelf anfört skäl,

som synas göra densamma mindre lämplig. Mera tilltalande synes deremot

den andra af justitieombudsmannen anvisade utvägen vara. Mot

grunden för fördelningen kan emellertid göras den anmärkning, att det

icke synes billigt, om en tillfällig större stämpelförsäljning under den

enes tjensteutöfning får i den omfattning, förslaget innebär, föranleda

nedsättning i den eller de andres inkomst af provisionen. Det synes

måhända derför lämpligare, att fördelningen sker efter förhållandet mellan

de provisionsbelopp, hvartill de särskilda tjensteinnehafvarne skulle varit

berättigade, derest icke reduktion skolat ega rum. Men äfven andra sätt

för frågans lösning torde kunna ifrågasättas, såsom t. ex. att provisionen

beräknas för kortare tid än ett år — naturligtvis med i samma mån

nedsatt procenttal — hvarigenom en utjemning af de olika tjensteinnekafvarnes

inkomst af provisionen kunde tänkas inträda.

Hvad återigen angår det af justitieombudsmannen anmärkta förhållande,

att mellan personer, som under olika delar af året förvaltat

samma embete eller tjenst — eller, hvilket äfven lärer förekomma, mellan

innehafvare af likartade med stämpelförsäljning förenade tjenster — träffats

överenskommelser i syfte att genom en konstlad fördelning af stämpelförsäljningen

undgå eller minska reduktionen af stämpelprovisionen, är

det enligt utskottets mening otvifvelaktigt, att dylika överenskommelser,

äfven om de icke kunna anses och straffas såsom tjenstefel, likväl icke

ega något som helst stöd i förordningen och kunna vara af sådan beskaffenhet,

att det väl kan sägas, att de falla utom de legitima transaktionernas

område. Det synes emellertid kunna tänkas, att en anordning

med beräkningen af stämpelprovisionen i syfte, som ofvan är sagdt, att

förhindra det första af de utaf justitieombudsmannen anmärkta missförhållandena

skulle kunna på det sätt genomföras, att intresset af dylika

överenskommelser blefve så förringadt, att någon särskild föreskrift till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.

deras stäfjande, i den män de kunna anses otillbörliga, icke vore erforderlig

; men om en bestämmelse i sådant syfte kan anses påkallad, synes

det afsedda ändamålet kunna vinnas genom ett förbud för embets- och

tjensteman, hvilka försäljningsrätt tillkommer, att tillhandahålla hvarandra

stämplar eller åtminstone derå beräkna provision. Härvid bör dock icke

förbises, att det svårligen torde kunna anses otillbörligt, att t. ex. en

domare till häradsskrifvare eller länsmän försäljer det mindre belopp

stämplar, hvaraf desse tjensteman kunna vara i behof, och att fördenskull

ett förbud sådant som det nyss nämnda möjligen i vissa fall kan synas

väl strängt.

Ehuru utskottet sålunda finner de af justitieombudsmannen anmärkta

missförhållandena vara värda att uppmärksammas och såsom sin mening

måste uttala, att åtgärder till deras förekommande böra ju förr desto

hellre vidtagas, anser sig dock utskottet icke kunna afgöra, hvad i sådant

afseende lämpligen bör åtgöras. Denna fråga är nemligen af eu

synnerligen grannlaga natur, och svårigheter torde nog uppstå, på hvithet

sätt man än söker lösa densamma. Valet af de åtgärder, som böra ifrågakomma

till de anmärkta missförhållandenas afhjelpande, är derför svårt;

och att deruti träffa det lämpligaste förutsätter ett noggrant öfvervägande

af alla på saken inverkande omständigheter. Då emellertid, enligt

hvad för utskottet kändt är, inom finansdepartementet för närvarande

arbeten pågå för en revision af vissa delar af stämpelförordningen, har

utskottet ansett lämpligt, att äfven nu omförmälda frågor komme under

ompröfning i sammanhang med nämnda arbeten; och får utskottet fördenskull

hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj :t måtte låta utreda, hvilka åtgärder

lämpligen kunna vidtagas till förekommande af de

utaf Riksdagens justitieombudsman omförmälda missförhållanden

med afseende å beräkningen af stämpelprovisionen,

samt till nästkommande Riksdag inkomma

med det förslag, hvartill utredningen må gifva anledning.

Stockholm den 11 april 1902.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:57 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning rörande provision vid försäljning af stämplar. s. 4 i texten