Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N.-o 11

1902-04-30 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:11, Lagutskottets Utlåtande N.-o 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.-o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Eiksd. kansli den 18 februari 1902, kl. 1 e* m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om förklaring af 7 kap.

3 § strafflagen.

Lagutskottet tiar från Andra Kammaren till förberedande behandling

mottagit en af herr J. J. Byström inom nämnda kammare väckt motion,

n:o 74, af följande lydelse:

»I 7 kap. 3 § strafflagen heter det:

»Idkar någon å sön- eller högtidsdag, mellan klockan sex om

morgonen och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete, som

uppskof tåla kan, straffes med böter, högst tjugo riksdaler, utan det sker

till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda eller annan

dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.»

Med ett sådant stadgande framför sig skulle man kunna tro, att det

vore allt val bestäldt i fråga om söndagshvilan i vårt land; men så är

långt ifrån fallet, hvilket också framgår af de diskussioner, som gång efter

annan förts om denna sak i Riksdagen. Inom t. ex. en del af handelslifvets

område liksom på flera andra områden är det i detta fall mycket

öfrigt att önska. An är det den varan och än en annan, som anses af

beskaffenhet, att den bör få försäljas äfven på söndagen, och i bodar,

der de tillhandahålla sådana varor, pläga de ock sälja åtskilliga andra saker.

Till en början må erinras derom, att man tillåtit dem, som hafva

fruktbodar, att också på söndagen sälja konstgjorda blommor, korgar och

krukor och dylikt, som dock borde kunna tåla uppskof. Härom heter det

i följande lagtolkningsakt af år 1892 :

Bill. till Eiksd. Prof. 1902. 7 Sami. 10 Raft. (Ro 11.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

»Stadsfiskalen P. E. Andersson påstod vid rådhusrätten i Örebro

ansvar å handlanden Cl. Almgren, för det denne, som i nämnda stad idkade

handel i bod med allehanda frösorter, trädgårdsfrukter och växter, sydfrukter,

konstgjorda blommor, korgar och hvarjehanda smålcram, hållit sin

bod öppen för handel jemväl å sabbatstid.

Almgren medgaf, att lian hållit sin bod öppen för handel under

sabbatstid, dock ej under pågående gudstjenst, men förmenade sig hafva

varit berättigad härtill. Han hade å dylik tid sålt allenast frukter, växter

och konstgjorda blommor äfvensom korgar, blomkrukor och buketthållare,

dessa tre sistnämnda artiklar dock endast i sammanhang med blommor.

I konditorierna, Indika i Örebro hållas öppna under söndagarna,

plägade säljas samma slags korgar, som de Almgren hade till salu. I

»Stockholm och andra städer vore enahanda affärer som Almgrens öppna

på söndagarna. På dessa skäl bestreds åtalet.

Rådhusrätten (rådmännen Richter och Rådberg) förklarade i utslag

den 27 november 1891: att enär ifrågavarande, af Almgren idkade handel

icke kunde hänföras till den i 7 kap. 3 § strafflagen förbjudna handeln

från kramlåda eller annan dylik bod,

för ty ogillades Anderssons i målet förda talan.

Borgmästaren Wikander och rådmannen Horelius voro skiljaktiga och

yttrade: att enär, efter hvad medgifvet vore, ifrågavarande salubod af

Almgren å sabbatstid hållits öppen till försäljning af ej allenast rå frukt

och naturliga blommor, utan ock andra dit ej hänförliga varor,

samt vid sådant förhållande boden då varit med kramlåda jemförlig,

dömdes Almgren att jemlikt 7 kap. 3 § strafflagen bota 5 kronor.

Åklagaren besvärade sig, uppgå!'', att Almgren jemväl sålt frösorter,

och yrkade med åberopande af skiljaktigheten vid rådhusrätten, att Almgren

måtte fällas att bota 5 kronor.

Almgren yrkade faställelse af rådhusrättens utslag. Den af Almgren

drifna rörelsen afsåge försäljning af produkter, hörande till eu väl ordnad

frukt- och blomsterhandel i förening med fröhandel. Uti fröhandel inbegripas

allenast varor, som vore att anse såsom njutningsmedel, ungefär likstälda

med de varor, som försåldes i konditorier. Försäljning af lefvande

blommor måste ega rum äfven på söndagarna, om man skulle kunna sälja

blommorna, medan de ännu voro friska. Frösorter hade vid tiden för

åtalets anställande ej funnits i boden och skulle för framtiden ej tillhandahållas

allmänheten om söndagarna. Svea hofrätt fann enligt utslag den

18 maj 1892 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

3

Åklagaren fullföljde sina besvär, som af Almgren bestredos.

Målet föredrogs den 2 december 1892 i högsta domstolen (justitieråden

Åbergsson, Skärm, Lilienberg, fluss, Afzelius, Isberg och Lindbäck),

hvarvid högsta domstolen fann ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.»

Nu är det visserligen så, att lefvande blommor anses af mången vara

en artikel, som bör få säljas äfven å sabbatstid. Men då, såsom nyss

angifna prejudikat visar, detta ej synes kunna ske, utan att man äfven

skall sälja sådana saker, som »uppskof tåla kan», torde det vara bättre

förbjuda all handel med blommor å sabbatstid än att göra om intet eu

vacker och behöflig paragraf i vår lag angående sabbatshvila och söndagshelgd,

om nemligen det icke kan ordnas på något annat sätt med blomsterhandeln,

än som nu är fallet.

Men det är förnämligast inom den del af handelsrörelsen, som omfattar

sådana varor, Indika skola vara till förtäring, som de största oegentligheterna

och undantagen förekomma.

För det första bär man då kong!, förordningarna

dels om vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den 24 maj

1895 och

dels om försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober

1895, hvilka i vissa fall tillåta söndagshandel.

Hvad särskildt angår bestämmelserna i maltdrycksförordningen om

söndagsförsäljningen, har den förorsakat olika tolkningar bland lagfarne

män, men år 1895 erhölls ett prejudikat, som gaf söndagssäljaren rätt.

Då detta prejudikat är i sitt slag belysande i fråga om huru det är stäldt

med den bedröfliga ölhandeln på söndagen, anföres det här:

»Stadsfiskalen A. E. Schyller yrkade vid rådhusrätten i Oskarshamn

ansvar å E. Cedergren för det denne vid åtskilliga tillfällen å söndagar i

en sin handelslägenhet idkat handel med maltdrycker.

Cedergren medgaf, att han åtskilliga söndagar under år 1893, dock

ej under gudstjenst!^ sålt Öl till afhemtning, men ansåg sig icke härigenom

hafva förfarit brottsligt, då han anmält sig till idkande af dylik

handel.

Schyller invände, att Cedergren icke kunde ega bättre rätt än andra

handlande, och att den åtalade ölförsäljningen varit af beskaffenhet att

kunna tåla uppskof.

Rådhusrätten yttrade i utslag den 4 december 1893, .att emedan

ifrågavarande af Cedergren idkade handel icke kunde hänföras till den

i 7 kap. 3 § strafflagen förbjudna handel från kramlåda eller annan dylik

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

bod, samt Cedergren icke heller i öfrigt vore förvunnen till något förfarande,

som kunde föranleda till ansvar,

blefve Sckyllers mot Cedergren förda talan ogillad.

Sckyller fullföljde talan, förmenande, att, ehuru Cedergrens öltappningslokal

icke vore att hänföra till kramlåda eller annan i 7 kap. 3 § strafflagen

afsedd lokal, öltappning och försäljning af maltdrycker sabbatstid

dock vore ett helgdagsarbete af beskaffenhet att tåla uppskof.

Göta hofrätt (herrar Fagerberg, Grefberg och friherre Wrede) faun

skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i rådhusrättens utslag.

Assessoren Ivjellén yttrade, att enär det icke blifvit ådagalagdt, att

Cedergren haft sin handelslägenhet å sabbatstid till salu öppen, alltså och

på de af rådhusrätten anförda skäl i öfrigt pröfvade denne ledamot rättvist

fasthålla det slut, hvartill rådhusrätten i sitt utslag kommit.

Hofrättsrådet Backman utlät sig: »Enär upplyst är, att Cedergren från

sin handelslägenhet, hvilken, så vidt handlingarne föranleda, bestått af en

källare, under sabbatstid försålt Öl,

pröfvar jag, med upphäfvande af rådhusrättens utslag, rättvist döma

Cedergren att jemlikt 7 kap. 3 § strafflagen bota 7 kronor 50 öre till kronan.

Schyller fullföljde sina besvär, hvilka af Cedergren bestredos.

Målet föredrogs den 23 januari 1895 i högsta domstolen (justitieråden

Skärm, Lilienberg, Hammarsköld, Afzelius, Isberg och Lindbäck) hvarvid

högsta domstolen fann ej skäl att i hofrättens beslut göra ändring.»

Angående handel med matvaror har man på eii del håll varit oviss

om, i huru vidsträckt grad man kunde få sälja dem på söndagen. Huru

det nu förfares framgår af följande prejudikat från år 1897:

»Poliskommissarien J. Palm yrkade hos öfverståtkållareembetet för

polisärenden ansvar å hustru A. W. Carlsson, för det hon söndagen den

7 april 1895 omkring klockan 10 f. m. haft sin försäljningslokal i huset

n:o 52 Flemminggatan å Kungsholmen i Stockholm öppen för handel.

Hustru Carlsson bestred ansvarsyrkandet. Hon idkade i boden diversehandel

jemte handel med mjölk och bröd och hade äfven vid angifna tillfälle

hållit densamma öppen för handel, men hade opåtaldt liksom öfriga

diversehandlande å Kungsholmen under flera år fått idka handel å sabbatstid.

Det antecknades, att uti ifrågavarande kandelslokal köllos till salu

bland annat vin, nötter, gryn, bönor, soja, kaffe, socker, aseptin, kakao,

tändstickor och borstar.

Öfverståtkållareembetet yttrade i utslag den 10 april 1895: att som

hustru Carlsson, hvilken jemte handel med bröd och mjölk idkade diverse
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

5

handel i huset n:o 52 vid Fleraminggatan i Stockholm, erkänt, att hon

söndagen den 7 april 1895 omkring kl. 10 f. in. hållit sin handelslokal

öppen för handel ;

alltså pröfvade öfverståthållareembetet, utan afseende å hvad hustru

Carlsson i målet inyändt, jemlik! 7 kap. 3 § strafflagen rättvist döma

hustru Carlsson, för det hon å sabbatstid till salu hållit öppen kramlåda

eller dylik bod, att bota 5 kronor.

Hustru Carlsson och hennes man besvärade siu och anförde : I boden

O

köllos visserligen till salu de i öf verståthållareembetets protokoll antecknade

varor, men hufvudsakligen handlades der med mjölk, grädde, bröd, smör,

ost, fläsk, korf, mjöl, gryn samt kaffe, socker och andra viktualie- och

specerivaror. Boden vore för den skull att anse såsom eu förening af

mjölkmagasin, brödbod samt viktualie- och specerihandel. Det kunde ej

rimligtvis begäras, att hustru Carlsson skulle under sön- och helgdagar ur

boden aflägsna alla icke ätbara varor. Hvad i boden kölles till salu vore

för öfrigt icke af beskaffenhet, att boden vore hänförlig till kramlåda,

hvarmed torde menas sådan bod, der uteslutande eller åtminstone hufvudsakligen

hölles till salu hvad allmänneligen benämndes kramvaror. Det

vore orimligt, att frukt- och blomsterbodar, konditorier, kaféer o. s. v.

skulle få hållas öppna på sabbatstid, men icke försäljningsställen för enklare

matvaror. Makarne Carlsson yrkade, att hustrun måtte frikännas från

ansvar.

Åklagaren ansåg deremot, att hustru Carlssons bod borde betraktas

såsom kramlåda, helst mjölkförsäljningen försigginge i ett särskild!, intill

boden beläget rum. Den omständigheten, att hustru Carlsson förenat sin

diverse- och specerihandel med mjölkmagasin, borde ej fritaga henne från

ansvar för den händelse, att hon, såsom hon medgifvit, å sabbatstid sålde

speceri- och viktualie var or.

Svea hofrätt yttrade enligt utslag den 31 december 1895: att, Som

annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än hvad hustru Carlsson

uppgifvit, eller att i den bod, der ifrågavarande försäljning egt rum, hufvudsakligen

matvaror hållits till Salu,

och försäljningsstället vid sådant förhållande icke kunde hänföras till

kramlåda eller annan dylik bod, der handel å sabbatstid vore i lag förbjuden,

funne hofrätten skäligt att med ändring af öfverståthållareembetets

utslag befria hustru Carlsson från de henne i målet ådömda böter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Åklagaren anförde besvär. Enär hustru Carlsson i hofrätten medgift,

att hennes bod vore att anse såsom eu förening af mjölkmagasin

och brödbod samt viktualie- och specerihandel, förmenade åklagaren, att

boden skulle betraktas såsom kramlåda lika väl som bröd- och mjölkmagasin

; och yrkade åklagaren fastställelse af öfverståthållareembetets utslag.

Makarne Carlsson bestredo åklagarens besvär.

Målet föredrogs den 30 juni 1897 i högsta domstolen, hvars flesta

ledamöter, (justitieråden Glimstedt, Åbergsson, Herslow, Lilienberg och

fluss) ej funno skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Justitieråden Hammarskjöld och Carlsson pröfvade lagligt att, med

ändring af hofrättens utslag, fastställa öfverståthållareembetets beslut.»

Såsom detta högsta domstolens utslag visar, kan man idka fullkomlig

speceri- och viktualiehandel under söndagarna, blott man med denna handel

förenar äfven försäljning af mjölk. Att ett dylikt förfaringssätt ej är bra,

derom må man i ganska vidsträckta kretsar vara ense. Bland handlande

är det särskildt två kategorier, som närmare beröras af denna fråga:

specerihandlarne och s. k. diversehandlare, som hafva mjölkförsäljning.

Specerihandlarne äro förbjudna att hålla sina bodar öppna på sabbatstid,

men diversehandlande åter hafva tillåtelse att hålla sina bodar öppna på

nämnda tid, och dock tillhandahålla båda i många fall samma varor.

Att specerihandlarne ej äro nöjda med detta förhållande, kan man

förstå. Frågan om söndagshandcln bär derför bland dem varit ett brännande

spörsmål under de senaste åren. Och huru de betrakta denna sak,

kan man finna af ett uttalande, som Stockholms specerihandlareförenings

styrelse ingaf till föreningens årsmöte år 1900, och ur hvilket här anföres

följande:

»I vår gällande strafflag kap. 7 § 3 finnes straff bestämdt för den,

som å sabbatstid öppnar »kramlåda eller annan dylik bod», hvarförutom

i lagrummet förklaras, att med sabbatstid förstås tiden mellan kl. 6 på

morgonen till 9 på aftonen å sön- och högtidsdag. Hvilka försäljningsställen

innefattas under begreppet »kramlåda eller annan dylik bod», derom

gifver lagen ingen antydning, och faktiskt ha vid lagtillämpningen väsentligt

olika meningar gjort sig gällande.» — — — — — — — — —

»Söndagshandeln är öfver hufvud taget förkastlig, och ingen köpman

borde sysselsätta sig dermed. Den är för det första icke behöflig, hvarken

för den köpande allmänheten eller för köpmannen. Om vi dervid fästa

oss hufvudsakligen vid den arbetande klassen, så ha de fleste arbetsgifvarne

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.-o 11.

7

numera infört den praxis, att aflöningarne utbetalas på fredagarne antingen

hvarje vecka eller hvar fjortonde dag. Arbetaren kan således icke med

skäl påstå, att han erhåller sin aflöning å sådan tid, att han icke förr än

å helgdag kan göra de för lians hushåll nödvändiga inköpen. Af samma

skål är köpmannen tydligen oförhindrad att ha sin salubod stängd å

sabbatstid, ty han bereder derigenom icke arbetaren — den köpande

allmänheten i öfrig! är alls icke bunden af någon viss veckodag för sina

uppköp — något som helst omak.

Det är för det andra skadligt, att kandelslokaler äro för allmänheten

tillgängliga å helgdag. Känd! är, att de fleste arbetare sluta sitt arbete

tidigare å dagen före helgdag, och dermed följer gerna ett begär att på

något »festligt» sätt fira sin fritid. På helgdagen ligger han vanligen

ganska länge på morgonen och känner eu åtrå efter något stimulerande.

Hustrun, eller kanske barnen, blifva sända till boden, som man vet vara

öppen, för köp af Öl, porter eller vin. Men äfven om något särskild t.

begär efter dessa varor icke finnes, så kan det ändå hända, att hustrun,

som, med kännedom om butikernas tillgänglighet för inköp äfven på

helgdagar, uppskjutit att handla hvad hon för hushållet behöfver, af mannen

får tillsägelse att hemtaga en del saker, som han icke skulle ha ansett

sig behöfva eller ens velat ha på en söckendag.

Från köpmännens synpunkt kan det nog vara fördelaktigt att få sälja

äfven på helgdagar^;

men då väl endast en del sysselsätter sig dermed, synas de öfrige,

som ur det allmännas bästa afhålla sig från söndagshandeln, vara utsatta

för en konkurrens, som icke leder till godt samförstånd mellan utöfvare

af samma näring. Och inom köpmanskåren är endrägt synnerligen af nöden.

Det är tydligt, att det icke kan vara vår mening att förhindra dem,

som saluhålla allenast sådana matvaror som bröd, mjölk och grädde, att

afyttra dessa äfven på söndag.» — — — — — — — — — — —

»Med stöd af hvad vi sålunda påpekat, våga vi anhålla att från

Sveriges allmänna handelsförenings sida måtte antingen hos Kong!. Maj:t

eller ock på annat sätt göras försök att få frågan under Riksdagens

behandling samt framställning om sådana bestämmelser, att å helgdag inga

andra försäljningslokaler måtte hållas öppna än sådana, der allenast bröd,

mjölk och grädde finnas till salu.

Stockholm den 30 april 1900.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Äfven inom Sveriges allmänna handelsförening liar man diskuterat

frågan om söndagshandelns hämmande.

Senast var den förelagd föreningens årsmöte, som hölls i Gefle 1901.

Allmänt uttalade man sig derför, att bättre lagbestämmelser, än som nu

gälla, måtte åstadkommas, och att frågan borde med första föreläggas

Riksdagen. Naturligtvis rådde olika meningar om huru bestämmelsen borde

formuleras, men de bestå, för att ej säga alla, tycktes vara af den meningen,

att något bör och måste i detta fall göras på lagstiftningens väg; och från

flera håll har framställning gjorts till mig både i fjor och i år att i

Riksdagen väcka motion i ärendet. Utom de synpunkter, som redan

framhållits, må betonas, att genom den nuvarande tillåtna söndagskandeln

är det ett mycket stort antal menniskor, som icke få någon hvilodag.

Naturligtvis kunna ej alla dessa få fritt hela söndagen, ty en del varor

måste ju äfven då tillhandahållas allmänheten, men en betydande inskränkning

bör dock kunna ske.

Vid föregående riksdagar ha väckts motioner angående beredande af

utsträckt sabbatshvila åt, bland andra, tjensteman och betjente vid postverket,

statens jernvägar samt statens telegraf- och telefonväsen. Med

anledning häraf beslöt Riksdagen en skrifvelse till Ivongl. Maj:t, hvari det

bland annat heter:

»Riksdagen gillar för sin del den uppfattning, att hvarje samhällsmedlem

såväl i fysiskt som andligt afseende har vissa berättigade kraf

på ledighet under större delen utaf sabbatsdagen samt att det tillkommer

ett kristet samhälle att föregå de enskilde och arbetsgifvarne med ett

efterföljansvärdt föredöme, bereda sina tjenare, jemte lekamlig hvila,

möjlighet att deltaga i den allmänna gudsijensten. Enligt Riksdagens

mening torde ock tillämpningen af dessa grundsatser både kunna och böra

utsträckas utöfver hvad hittills hos oss egt rum i afseende å ifrågavarande

funktionärer.»

Dessa vackra ord gifva mig ökad anledning tro, att Riksdagen skall

befinnas vara villig göra hvad på den ankommer för att äfven de tusentals

menniskor, som nu måste arbeta i handelsbodar snart sagdt hela söndagen,

må kunna komma i åtnjutande af behöflig sabbatshvila.

Att finna det bästa sättet för att sålunda komma handelskåren till

hjelp är visserligen icke en lätt uppgift. Jag har emellertid ansett, att

om endast bröd, mjölk och grädde såldes å sabbatstid, skulle man enklast

kunna förekomma en obehöflig söndagshandel. Öfriga varor, som säljas i

handelsboden, bör allmänheten kunna förskaffa sig på livardagarne. Ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N-.o 11.

9

sådant förhållande skulle kanske till eu början förefalla något säreget;

men sedan man vant sig dervid, kommer det säkerligen att gå mycket bra.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag föreslå, att Riksdagen

ville för sin del antaga följande förklaring af 7 kap. 3 § straffktgen:
Härigenom

förklaras, att med det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade

förbudet mot öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan

dylik bod afses förbud att sälja andra varor än bröd, mjölk oeh grädde.»

Såsom lagutskottet år 1894 vid behandling af en då afgifven motion

i ämnet anförde, torde det icke kunna förnekas, att ordet »kramlåda»,

om det också vid strafflagens tillkomst haft en otvetydig betydelse, numera

icke bör till dem, som förekomma i det gängse språkbruket, och

att till följd häraf såväl den stora allmänheten som de, hvilka hafva

att ställa sig ifrågavarande lagbud till efterrättelse, hafva svårt att rätt

tyda lagens uttryck »kramlåda eller annan dylik bod». Att dessa ord

tolkas olika af olika domstolar, är också utskottet väl bekant. Behofvet

af tydliga och verksamma bestämmelser angående tillåten eller otillåten handel

å sabbatstid har ej heller i någon mån aflijelpts genom den, på förslag

af Riksdagen, den 9 juni 1893 meddelade lagförklaringen, att med

förbudet mot öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan

dylik bod afses jemväl bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt

hålles till salu. Som bekant har tvärtom, efter det genom denna förklaring

lagts hinder i vägen för tobaksvarors försäljning i vanliga bodar

under sabbatstid, söndagshandel med dylika varor böljat bedrifvas i andra,

än mer stötande former, utan att gällande straffbestämmelser härå ansetts

tillämpliga. Utöfver det område, som af nämnda förklaring beröres, återstå

dessutom många fall, i hvilka icke för närvarande kan anses med någon bestämdhet

fastslaget, huruvida rätt till handel å förberörda tid eger ram eller

icke. Särskild! har det i praxis visat sig möta svårigheter att angifva gränsen

för, hvilka butiker skola anses undantagna från förbudet mot öppenhållande

under sabbatstid på den grund, att de äro försäljningsställen för matvaror.

Såsom motionären framhållit, har det tvifvelsmål angående rättstillämpningen,

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 10 Iiäft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlutande N:o 11.

som härutinnan föreligger, föranledt ganska godtyckliga och otillfredsställande

förhållanden.

I syfte att råda bot härför har styrelsen för (Stockholms speeerihandlareförening

i ett af motionären omförmäldt uttalande till Sveriges allmänna

handelsförenings årsmöte 1900 ifrågasatt meddelande af sådan bestämmelse,

att å helgdag inga andra försäljningslokaler måtte hållas öppna än de, der

allenast bröd, mjölk och grädde finnas till salta, och hufvudsakligen samma

förslag är af motionären uti hans förevarande framställning upptaget. Att

ett dylikt stadgande skulle innebära en allt för långt drifven begränsning

af försäljningsrätten, synes emellertid utskottet uppenbart, då jemväl för

andra mindre hållbara matvaror torde, med hänsyn till både allmänhetens

och handlandenas intressen, förefinnas lika stort behof, att köp och försäljning

af sådana varor dagligen må få ega rum.

Utskottet, som sålunda icke kan förorda antagande af det i motionen

framlagda förslag, finner emellertid i likhet med motionären önskvärd!, att

i detta ämne måtte åvägabringas bestämmelser, genom hvilka omfattningen

af förbudet mot handel å sabbatstid blefve tydligt angifven, samt de undantag

från detta förbud, som må anses böra förekomma, begränsades till sådana

fall, i hvilka dylikt undantag är af verkligt behof påkalladt,åt!(Frågan

härom synes utskottet förtjena att bringas under Kong], Maj:ts pröfning,

och föranlåtes utskottet alltså hemställa,

. • ■ un. :U . j . ■ ; ■

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, attlvongl.

Maj:t täcktes taga under öfvervägande, i hvad män det

i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade förbud mot handel

å sabbatstid lämpligen må utsträckas, samt för Riksdagen

framlägga förslag till bestämmelser i sådant syfte,

hvilka mera tydligt och bestämdt än de nu gällande

angifva gränsen mellan å dylik tid förbjuden och tilllåten

handel.

Stockholm den 18 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELRÖR.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Boktr., 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:11 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om förklaring af 7 kap. 3 § strafflagen.• s. 14 i texten