Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 30

1902-03-17 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:30, Lagutskottets Utlåtande N:o 30

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1902, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till

Konungen om borttagande af undantagsbestämmelser rörande

sjelfspilling ars jordfästning.

Första Kammaren tiar till behandling af lagutskottet hänvisat en af

herr von Möller inom nämnda kammare väckt motion, n:o 8, af följande

lydelse:

»Vid riksdagen 1889 väcktes af herr G. Berg i Andra Kammaren

motion, att Riksdagen ville anhålla, »att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter om begrafningssättet

i stället för dem, som förekomma i 18 kap. kyrkolagen

och hvilka såmedelst böra upphäfvas».

Motionen bifölls af Andra Kammaren med 100 röster mot 49, men

afslogs af Första Kammaren.

Den 25 maj 1894 utkom lagen angående jordfästning, hvarigenom 18

kap. kyrkolagen och dithörande författningar upphäfdes, dock bibehölls i

§ 6 bestämmelsnn om att »den, som förgjort sig sjelf, skall i stillhet jordfästas,

dock att den, — — —.»

§ 7 innehåller, bland annat, bestämmelser om, att »vid jordfästning i

stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sådane finnas och

inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga för den dödes jordande.

Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång

eller liktal.»

Med motionären vid 1889 års riksdag instämmer jag gerna deri, »att

icke något deremot är att erinra, att en jordfästning sker i stillhet i den

bemärkelse, detta ord vanligen tages», det vill säga utan lyx och ståt;

Bill. till Eiksd. Prot. 1902. 7 Sami. 25 Käft. (N:o 30.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

deremot kan jag icke, åtminstone beträffande jordfästning af den, som sig

sjelf förgjort, biträda 1889 års lagutskotts uppfattning, »att kyrkan icke

bör genom borttagande åt all skilnad mellan eu begrafning i stillhet och

annan begrafning uppgifva sin rätt och pligt att äfven uti den yttre begrafning

sf ormen häfda sin ställning såsom kristlig kyrka gent emot uppenbara

kränkningar af sedelagens bud». Till här vår kyrka verkligen förtjena

namnet kristlig, bör hon väl icke glömma den store mästarens ord, »domen icke.»

I fråga om den borgerliga rättens utöfning manar ju författaren af

våra domareregler redan på 1500-talet att hellre fria än fålla: skulle väl

då kyrkans ära trädas för när genom mindre hårdhet, större mildhet vid

handhafvandet af dess rätt? Bibehållandet af bestämmelsen om denna särskilda

form af jordfästning i fråga om den, som sjelf beröfvat sig lifvet,

synes mig som eu fullkomligt ändamålslös yttring af hårdhet; också förordade

vid lagens granskning af högsta domstolen den 26 april 1893 tre

af justitieråden högst väsentliga modifikationer, såsom att jordfästning i

vanlig ordning skulle ega rum i tvifvelaktiga fall, likaväl som der en blott

tillfällig sinnesförvirring föranledt sjelfmordet, att orden »enligt läkares

intyg» skulle uteslutas o. s. v.

Genom den i § 6 bibehållna bestämmelsen ställas prest och läkare

uti en pligtkollision mellan hvad lagen och deras eget samvete bjuda; ocli

så sker i de flesta hithörande fall, att det borgerliga lagbudet får vika

för det högre, kärlekens och fördragsamhetens. Men lagens föreskrift står

qvar, den samvetsömme prestmannen kan åtalas, under det att hans mera

lagiske eller mindre känslige embetsbroder skjuter ansvaret öfver på lagstiftaren,

när han icke rent af anser sig göra Gud och kyrkan eu tjenst

genom att i stillhet jordfästa sjelfmördaren, hvilkens själ han anser hemfallen

åt evig fördömelse.

I många, kanske de allra flesta fall begås nog sjelfmordet under eu abnorm

sinnesförfattning, som upphäfver eller åtminstone väsentligt reducerar tillräkneligheten.

Dessutom är det icke alltid möjligt att, äfven om sjelfmördaren

faktiskt varit afvita, men hans sinnestillstånd ej blifvit undersökt

af läkare, kunna anskaffa tillfyllestgörande bevis för att få hans qvarlefvor

jordfästa i vanlig ordning. Fall kunna påvisas, der pimsten till och

med påyrkat begrafningsformen »i stillhet», emedan han ansett, att läkarens

fullt lagenliga intyg bort innehålla bevis för, att sjelfmördaren vid handlingens

begående saknat förståndets fulla bruk!!

Den på en föråldrad uppfattning beroende lagbestämmelsen kan väl

icke gerna sägas gagna något som helst intresse — allra minst kyrkans,

men den gör intrång på andras rätt genom att förbjuda den dödes vänner

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

3

— må vara utan att några maktmedel stå till buds för att göra bestämmelsen

effektiv — att infinna sig vid jordfästningen, och tillfogar ett oförskyldt

och bittert lidande åt hans anhöriga, som vid denna mera än eljest

bedröfliga likfärd genom alla dessa undantagsbestämmelser skola af det

»kristliga» samhället och kyrkan på ett så grymt sätt påminnas om den

dödes sorgliga slut.

Stå icke äfven sj elfva de vid grafven uttalade löftesorden om uppståndelsen,

Menniskosonens bön och välsignelsen som en bjert motsats och

som en kraftig protest mot denna yttring af samhällets sjelftagna domarerätt

och bristande fördragsamhet?

Då jag sålunda anser vår pligt som kristne bjuda att vid jordfästning,

åtminstone af så kallade sjelfspillingar, borttaga ifrågavarande undantagsbestämmelser,

får jag vördsamt hemställa, det Eiksdagen ville besluta att

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes för kyrkomötet

och Eiksdagen framlägga förslag till upphäfvande af lagen om jordfästning

den 24 maj 1894, i hvad denna föreskrifver jordfästning i stillhet

af den, som förgjort sig sjelf.»

6 § i lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning, i hvilken § motionären

ifrågasätter ändring, är i sin helhet af följande lydelse:

»I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden

under föröfvande af groft brott, så ock den, som förgjort sig sjelf; dock

att, om den, som förgjort sig sjelf, var afvita eller, enligt läkares intyg, af

sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad

förvirring saknade förståndets fulla bruk, den döde må jordfästas i vanlig

ordning».

Utom i de fall, som i anförda § omnämnas, samt i fråga om dödfödda

barn, hvilka skola jordfastas i särskild, mindre högtidlig ordning,

må högtidlig jordfästning enligt nämnda lag ej förvägras. Motionären

har omnämnt hvad som enligt lagens 7 § skiljer jordfästning i stillhet

från jordfästning i vanlig ordning, vid hvilken senare de i svenska kyrkan

öfliga ceremonier med klockringning, procession, sorgmusik och sång må brukas

äfvensom liktal hållas af prest, som derom anlitas och dertill finnes villig.

Såsom motionären anfört, upphäfdes genom lagen den 25 maj 1894

18 kap. i gällande kyrkolag, hvilket handlade »om kristlig begrafning»

''och hvars 12 § lydde sålunda:

»Med deras begrafning, som hafva fört ett ogudaktigt lefverne och do

uti grafva synder, skall presten sig icke förhasta, utan det hos verldslig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

rätt angifva, att deröfver må ransaka^ och dömas huru med deras begrafning

förhållas skall. Öfver sjelfspillingar ransakas och dömes i lika måtto

vid verldslig rätt.»

I gällande lag om jordfästning upptogs ej kyrkolagens bestämmelse

om särskildt begrafningssätt för dem, som fört ett ogudaktigt lefverne och

do uti grofva synder. Endast för det fall, att någon ljutit döden under föröfvande

af groft brott, föreskrefs jordfästning i stillhet, hvarjemte upptogs

det i 1864 års strafflag (2 kap. 2 §) förekommande stadgandet, att afrättads

kropp skall i stillhet jordfästas. 1894 års lag införde äfven eu

skilnad mellan jordfästningen, den kyrkliga akten, och begrafningen, sjelfva

j ordandet.

Bestämmelsen, att den, som förgjort sig sjelf, i allmänhet ej Unge begrafvas

under samma högtidliga former som den, hvilken »kristligen lefva!»,

torde härleda sig från uppfattningen om sjelfmordet såsom i och för sig ett

mot religionens och sedelagens bud begånget brott, mot hvithet kyrkan och samhället

borde äfven på något yttre sätt uppträda, samt att ett bestämdt uttryck

borde gifvas deråt, att en kränkning af detta bud blifvit begången.

Enligt utskottets uppfattning föreligger emellertid hvarken för kyrkan

eller samhället ett verkligt behof att på något särskildt sätt gifva stöd och

styrka åt en dylik uppfattning, allra minst genom stadgande om olika

sätt, hvarpå jordfästning må ega rum. Detta stadgande drabbar ju ej

egentligen den felande sjelf och lärer väl icke kunna antagas i ringaste

mån inverka till förhindrande af den beklagliga gerningen, men utgör

säkerligen för den

oförskyld anledning till sorg och bekymmer utöfver hvad sj elfva dödsfallet

i sådant afseende medfört.

Gällande lag medgifver ju för öfrig! jordfästning i vanlig ordning

äfven för sjelfspilling, om han var afvita eller, enligt läkares intyg, af

sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan utan egen skuld iråkad förvirring

saknade förståndets fulla bruk, och utskottet har svårt att finna,

hvarför ej enahanda ursäkt må gälla jemväl för den, som under verklig

sinnesförvirring tagit sitt lif, äfven om han ej alldeles utan egen skuld

iråkat en sådan sinnesstämning. De fall åter torde vara särdeles sällsynta,

när någon under fullt normal sinnesförfattning begår sjelflärd, och äfven

om det kunde ifrågasättas, att för sådan händelse jordfästning i stillhet

borde ega rum, synes det dock utskottet hvarken lämpligt eller behöflig!

att för dessa få fall bibehålla en bestämmelse, som på ett för den

natur lian känslan stötande sätt drabbar ett stort flertal fall af helt annan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:q 30.

beskaffenhet, endast derför att man ej kan till fullo konstatera den aflidnes

sinnesförfattning, hvilket af helt naturliga skäl sällan låter sig gorå

1 alt /aU bhr stadgandet i fråga alltför ofta utan egentlig effekt

Endast klockringning och liktal af prest kunna förhindras A?dra tal

stol folksamling, musik och sång förekomma ej sällan vid jordfästning af

gif^s^cke " V S1S SJ IifVet’ °Ch näS°n UtV% att förHndra 8ädant

Med stöd af hvad ofvan anförts hemställer utskottet, i anledning af

förevarande motion, ö

o att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen

den 25 maj 1894 om jordfästning, att gällande bestämmelse

. om jordfästning i stillhet ej må ega tillämpning

i fråga om jordfästning af den, som förgjort

sig sjelf.

Stockholm den 17 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation af herr Sörensson.

P1"" !”“ bc8“,fl äntecknadt, att lian på grund af åtnjuten

utskottet ''U rlks<laSs8oromaIen lcke deltagit i ärendets behandling inom

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 7 Sami. 25 Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:30 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion. om borttagande af undantagsbestämmelser rörande sjelfspilling ars jordfästning. s. 2 i texten