Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 31

1902-03-18 · 60 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 53 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:31, Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

''N:o 31.

Ant. till Riksd. kansli den 18 mars 1902 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af dels Kongl. Majds proposition med

förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,

till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,

till lag om ändring i H kap. jordabalken, till

lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående

handelsböcker och handelsräkningar, till lag om

ändrad lydelse af W § utsökning slagen samt till lag om.

ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899

om handräckning åt utländsk domstol, dels två med föranledande

af nämnda proposition väckta motioner.

Genom en den 24 sistlidne januari dagtecknad proposition, n:o 24,

som blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under åberopande

af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll,

föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2ro) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar;

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 26 Käft. (N:o 31.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 81.

5:o) lag om ändradlydelse åt'' 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse åt 4 och 6 §§ i lagen den 0 mars 1899

om handräckning åt utländsk domstol.

I sammanhang med nämnda proposition har lagutskottet till behandling^

förehaft två särskilda i anledning åt densamma inom Andra Kammaren

väckta, till utskottet öfverlemnade motioner, den ena, n:o 165, åt

herr G. Olofsson i Avik angående utsträckt befogenhet för häradsnämnd

vid fällande af dom och den andra, n:o 166, af herr H. A. SegerdaM,

afseende förändringar i det genom propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, i fråga om dels eds

afläggande och innehåll, dels behörighet för den domstol, dit vittne varit

kalladt, att bestämma vittnesersättnings belopp.

Herr Olofssons motion är af följande lydelse:

»Då Kongl. Maj:t i nådig proposition n:o 24 till innevarande års

Riksdag framlagt förslag till ändring i rättegångsbalken i syfte, att den

fria bevispröfningens grundsatser måtte varda i någon män tillgodosedda

i vår lagskipning, har från åtskilliga håll uttalats den åsigt, att med

genomförande af friare bevispröfning borde följa eu sådan förändring i

nu gällande lag, som tillerkände nämnden större inflytande än hittills

på rättegångsmålens afgörande. Enär jag lifligt delar deras mening, som

anse ej mindre, att ett dylikt nämndens ökade inflytande vore af flera

skäl synnerligen önskligt, än äfven att tidpunkten för detta ökade inflytandes

inträdande bör sammanfalla med tillämpningen af de förändringar

1 rättegångsförfarandet, hvilka genom bifall till den kongl. propositionen

kornine att upphöjas till lag, hvarförutom jag håller för icke osannolikt,

att den kongl. propositionens framgång är i viss mån beroende på den

ställning, nämnden under derigenom framkallade förändrade förhållanden

skulle komma att intaga, men jag icke tilltror mig att på egen hand

kunna framlägga bestämdt formuleradt förslag till den ändring i 23 kap.

2 § rättegångsbalken, jag sålunda med min motion åsyftar, utan anser

detta lämpligare böra öfverlemnas åt det Riksdagens utskott, som fått

den kongl. propositionens granskning sig uppdragen, får jag, under hänvisning

till lagutskottets utlåtande n:o 32 vid sistlidna års riksdag i anledning

af herr E. Åkerlunds i liknande syfte vid nämnda riksdag väckta

motion, vördsamt hemställa, att Riksdagen, i sammanhang med af Kongl.

Maj:t i nådig proposition n:o 24 föreslagna ändringar i 17 kap. rättegångsbalken,

ville för sin del besluta sådan ändring af 23 kap. 2 §

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

rättegångsbalken, att, för att den mening, som nämnden faller på, må gälla,

icke erfordras, att alla i nämnden äro om den mening ense.» _

Herr Segerdahl har i sin ofvanberörda motion anfört följande:

»Den, som någon tid öfvervarit förhandlingar vid våra underdomstolar,

torde icke hafva kunnat undgå att lägga märke till det missförstånd,

som allt emellanåt yppar sig, då ett vittne skall efter domarens

förestafvande aflägga vittneseden. Vittnet säger ett annat ord, än domaren

sagt, den sistnämnde upprepar å nyo ordet i eden, men vittnet fattar det

ändock icke, utan försöker en ny vändning. Och detta inträffar, huru

mycket domaren än må bemöda sig att uttala ordet högt och tydligt.

Stundom kan det icke hjelpas med mindre, än att domaren måste^ ingå

på en förklaring af ordet och dess böjning. Stundom urartar också allt

detta till rent af löjeväckande episoder. För undvikande häraf eller för

att spara tid åt sjelfva rättsförhandlingarne, torde det hända, att en eller

annan domare icke alltid fäster afseende vid felsägningarne, utan later

dem, fastän hörda, passera utan rättelse, hvilket emellertid maste anses

såsom i hög grad betänkligt, emedan det är egnadt att hos allmänheten

undergräfva aktningen för eden och i vissa fall, da felsägningen kanske

varit afsigtlig, kan gifva stöd åt en sådan uppfattning hos vittnet, att

eden icke&är fullt bindande, då den icke blifvit rätt eftersagd.

Det missförstånd, hvarom är fråga, har sin grund i edsformulärets

ordalag och är ganska förklarligt, då man vet, att dessa ordalag äro hopsatta

för mer än 200 år sedan. De förekomma först i två på 1680-talet

utfärdade författningar angående krigsdomstolar och ingingo derifrån i

1784 års lag. Sedermera har vittneseden väl genom en förordning af

1867 förkortats, men i öfrigt hufvudsakligen bihehållit sin gamla lydelse.

Språkets utveckling har gått densamma förbi, derför är den för nutida

vittnen så svårförstådd. Förr var allmänheten van att höra detta uppräknande

efter hvarandra af ord, som hade likartad betydelse, äfvensom

dessa efter främmande språk formade ordställningar. Man var öfvad att

ändock finna meningen, och fann man den icke, sa lät man sig nöja ocn

sade maskinmessigt efter. Numera är förhållandet ett annat. I skrift och

tal söker man att göra språket koncist, att frigöra det från allt, som är

onödigt för tankens uttryckande. Derför har i allmänhet en nutida menniska

med vanlig skolbildning svart att första - och förstå är hvad hon

vill göra — då ord af lika eller hufvudsakligen lika innebörd förekomma

omedelbart efter hvarandra. Hon stannar då gerna med sin tanke och

vill söka utleta, om de ändock betyda något olika och hvilken särskild

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

mening kan finnas i deras ställande bredvid hvarandra. Härigenom blir

deras förekomst tillsammans förvillande och icke klargörande.

Svårast är, om vändningar förekomma, som enligt gällande språkbruk

äro att anse såsom fel, hvilket är fallet med ett uttryck i vittneseden.

Inför ett sådant stanna naturligtvis många vittnen förvirrade och tro icke

sina öron, när eden förestafvas dem, utan söka då och tillgripa i stället

något annat uttryck, som synes dem kunna passa.

Yittneseden har för närvarande denna lydelse: »Jag N. N. lofvar

och svär vid Gud och Hans heliga evangelium, att jag skall vittna och

gifva tillkänna allt, hvad jag vet i denna sak händt och sant vara, så

att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hielpe

till lif och själ.»

Uti Kong! Maj:ts för innevarande Riksdag framlagda förslag till lag

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken är eden bibehållen vid samma

lydelse. Då en ändring härutinnan emellertid är af ett verkligt behof

påkallad, har undertecknad känt sig manad att framlägga frågan till

Riksdagens pröfning, så att saken må öfvervägas, innan vittnesedens lydelse

skulle å nyo fastlåsas för en oviss framtid.

De fordringar, som böra uppställas på vittneseden, äro, att den skall

vara till sin lydelse klar och kort samt i största möjliga mån fri från

hvad som kan anses stötande för olika skiftningar af den religiösa känslan.

Beträffande klarheten finnes, såsom förut antydts, i det nuvarande

edsformuläret en brist deruti, att det omfattar flera för innehållets uttryckande

onödiga ord, som verka mera förvirrande än upplysande å den,

som aflägger eden. Till dessa dubbeluttryck hör först och främst »lofvar

och svan, hvilka ord i detta sammanhang hafva enahanda betydelse. Detsamma

är förhållandet med > vittna och gifva tillkänna» äfvensom med

shändt och sant vara». I uttrycket »vid Gud och Hans heliga evangeliums

borde de fyra sista orden kunna vara borta utan att edens mening förändrades.

Man kan också fråga sig, hvarför eden just bör afläggas vid

evangelium. Äldre lagberedningen föreslog ord i stället för evangelium,

så att edsförpligtelsen skulle ske »vid Gud och Hans heliga ord». Uttrycket

»vid Gild» borde vara nog kraftigt att här ensamt fylla platsen.

Mot orden »händt och sant vara» rigtas också den anmärkningen,

att de innehålla ett fel i språkligt hänseende. Det säges icke »något är

händt», utan »något har händt». Derför borde det i eden stå »hvad jag

vet i denna sak händt hafva och sant vara» eller enligt nutida lättfattligare

språkbruk »hafva händt och vara sant». Med sistnämnda lydelse af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. <>

uttrycket skulle säkerligen förekommas en hel del af de nu mycket talrika

misstagen, då vittnet, hvars språköra allt för mycket stötes af »kandi

och sant vara», försöker med ett »känd! och sant vara» eller »rätt och

sant vara» eller i sin nöd med något så konstigt som »jemt och sant vara».

Man skulle kunna tycka, att ett edsformulär, som ej är längre än

vittneseden, skulle ingå i det allmänna rättsmedvetandet, så att de flesta

vuxna medlemmar i samhället skulle ega kännedom om dess lydelse eller

åtminstone förstå detsamma. Men erfarenheten har visat, att tva sekel

icke förmått att sådant åstadkomma, och ju äldre detta edsformulär blir,

ju mindre kommer det att af folket förstås. Det oklara och framför

allt det origtiga i uttrycket måste aflägsnas för att eden icke skall nedsjunka

till eu tom formalitet, hvilken utan eftertanke af den lättsinnige

fullgöres.

Yittneseden bör vidare vara kort. Härigenom underlättas för vittnet

att under förestafvande kunna följa innehållet, och derjemte vinnes

en annan vigtig fördel deruti, att det blir möjligt att utan för stor tidsutdrägt

upptaga eden af hvart vittne särskild^ då flera vittnen skola

höras i samma mål. För närvarande är det vanligt, att alla vittnen i ett

mål, eller åtminstone så många, som kunna komma åt att samtidigt hålla

två fingrar på bibeln, få aflägga eden samtidigt. I den korus, som härvid

uppstår, är det emellertid en omöjlighet för domaren att iakttaga, att

hvart vittne rätt eftersäger eden. Och dessutom verkar det allt annat

än högtidligt, detta svärjande i korus och detta hopträngande för att

vittnena skola komma åt att åtminstone med ett par fingertoppar beröra

eu kant af bibeln.

Finge hvarje vittne svära för sig, skulle allvaret i edsakten skarpare

framträda för vittnet och mäktigare inskärpa sanningspligten till fromma

för rättssäkerheten. Denna åsigt gjorde sig ock gällande inom nya lagberedningen,

som i sitt år 1890 afgifna förslag till lag om bevisning inför

rätta upptog, att vittnen skulle, der de voro flera, hvar för sig aflägga

ed. Vill man införa en sådan bestämmelse, bör också vittneseden

erhålla en så kort form, som låter sig med nödig säkerhet förena.

Fn tredje fordran på vittneseden är, att i dess formulering största

möjliga hänsyn skall vara tagen till olika religiösa åskådningar. Denna

fordran har gått ut öfver edens inlednings- och slutord. Med anledning

af en skrifvelse, som Riksdagen den 2 juni 1888 aflat till Kongl. Maj:t,

erhöll nya lagberedningen uppdrag att yttra sig öfver, huruvida icke inlednings-

och slutorden i de offentligen påbjudna ederna skulle kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Lagutskottets Utlåtande N:o 81.

utbytas mot andra. Nya lagberedningen föreslog, att slutorden skulle

helt och hållet uteslutas och begynnelseorden ändras till »Jag lofvar och

svär inför Gud den allvetande och allsmäktige». Kyrkomötet uttalade i

skrifvelse till Kongl. Maj:t den 10 oktober 1883 (i fråga om presteden),

att kyrkomötet »ansåge slutorden i det nuvarande edsformuläret: »så sant

mig Gud hjelpe till lif och själ», hvilka företrädesvis föranledt betänkligheter,

kunna bortfalla utan att derigenom eden förlorade i styrka eller

ändrades till innehållet.»

I sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, som framlades

1884, föreslog nya lagberedningen, att vittne skulle »svära inför

Gud den allvetande och allsmäktige att i sin utsago hålla sig till sanningen».

I detta förslag voro de särskilda slutorden sålunda borttagna.

Vid 1885 års riksdag framlade Kongl. Maj:t förslag till ny lydelse

af domare- och vittnesederna, den sistnämnda så lydande: »Jag lofvar och

svär, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt etc.-------—

(lika med nuvarande vittneseden) — — — förändrar. Detta svär jag

inför Gud den allvetande och allsmäktige.» Förslaget blef emellertid

icke af Riksdagen godkändt. Under de senare åren har icke något försök

gjorts att få vittnesedens lydelse förändrad. Man tyckes hafva resignerat

inför svårigheten att kunna enas om begynnelse- och slutorden,

hvarom striden inom Riksdagen hittills hufvudsakligen rört sig.

I fråga om nuvarande vittneseden yttrade sig nya lagberedningen i

betänkandet af 1884 på följande sätt. »Genom kongl. förordningen den

5 november 1867 blef den förutvarande vittneseden betydligt förenklad

och förkortad. Erfarenheten ådagalägger dock nästan dagligen, att formuläret

det oaktadt icke rätt uppfattas af personer, tillhörande de mindre

bildade klasserna. Detta antyder, att någon otydlighet eller allt för stor

omständlighet förefinnes i ordalagen. I motsats till äldre tiders uppfattning,

att edens kraft förstärktes genom ett utförligt uppräknande af olika

omständigheter, som kunde föranleda till öfverträdelse af edspligten eller

som eljest borde vid dess samvetsgranna uppfyllande uppmärksammas,

synes man i våra dagar allmänt hysa den öfvertygelse, att edens verksamhet

ökas genom att göra den i möjligaste måtto kort, kraftig och

omedelbart rigtad på hufvudföremålet derför med förbigående af mindre

väsentliga biomständigheter.» Olägenheterna af vittnesedens betydelse hafva

icke, sedan detta skrefs, minskats, utan, såsom ofvan framhållits, ökas de

i stället dag för dag, ju mer det äldre språkbruket blir för allmänheten

främmande. Att under sådana omständigheter låta det antiqverade eds
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 31.

7

formuläret oförändradt ingå i ett för öfrigt moderniseradt kapitel om bevisning

inför rätta kan icke vara rigtigt.

Hvad bör då sättas i stället? Utgår man från de här ofvan framhållna

grunder, att eden skall vara till sin lydelse fullt klar och fri från

onödiga ord, att den skall vara kort, så att den kan utan för stor tidsutdrägt

afläggas af hvart vittne för sig, samt att dess specifikt religiösa

moment skall i möjligaste måtto vara så affattadt, att det kan godkännas

af skilda rigtningars anhängare, borde det väl icke vara omöjligt att uppnå

enighet om en ny edsfonn. Men en nödvändig förutsättnig härvid är,

att en hvar, som eger i afgörandet deltaga, icke gifver för stort spelrum

åt eget tycke och smak, hvartill frestelsen är stor i en sådan fråga.

Det har omnämnts, att nya lagberedningen föreslagit, dels att de nu

använda slutorden i vittneseden skulle uteslutas och begynnelseorden utbytas

mot: »Jag lofvar och svär inför Gud den allvetande och alls
mäktige»,

samt eden i öfrigt blifva oförändrad, dels att vittne skulle »svära

inför Gud den allvetande och allsmäktige att i sin utsago hålla sig till

sanningen». Vidare har omtalats Kongl, Maj:ts förslag att med bibehållande

af edens nuvarande lydelse i öfrigt inskränka begynnelseorden till:

»Jag lofvar och svär» och utbyta slutorden mot: »Detta svär jag inför

Gud den allvetande oeli allsmäktige.» Hos detta sista förslag måste det

anses såsom en förtjenst, att eden uppdelats i två punkter, hvarigenom

dess förstående underlättas. Då emellertid eden i allt utom början och

slutet var till sin gamla lydelse bibehållen, må det icke beklagas, att förslaget

föll.

Utgående från detta sista förslag, skulle man dock kunna komma till

en mera tillfredsställande formulering, om man uteslöte allt det öfverfiödiga.

Eden kunde då erhålla t. ex. denna lydelse:

»Jag svär, att jag skall vittna allt, hvad jag vet i denna sak vara

sant, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar. Detta svär jag

inför Gud den allvetande och allsmäktige».

Vittnets namn torde icke behöfva i eden nämnas, om hvart vittne

skall svära för sig.

I korthet och uttrycksfullhet skulle man nå ännu längre, om man

ville alldeles afvika från det nuvarande formuläret och bilda eden med

användande af engelskt mönster, t. ex, sålunda:

»Jag skall i mitt vittnesmål säga sanningen, hela sanningen och

intet annat än sanningen. Detta svär jag inför Gud den allvetande och

allsmäktige».

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Men då detta formulär för mycket skiljer sig från det nu brukliga,

är det väl föga sannolikt, att meningarne för närvarande skulle kunna

enas derom.

Om ändring af vittneseden skulle beslutas, torde äfven ändring vara

erforderlig i de föreslagna bestämmelserna om ed af part och ed af den,

som bekänner icke kristen lära, beroende på hvilken ny lydelse vittneseden

får. Deremot synas dessa i 17 kapitlet rättegångsbalken påbjudna

eder icke stå i det samband med andra eder, t. ex. domareeden, att icke

eu ändring af de förra skulle kunna göras utan samtidig förändring af

de senare.

I detta sammanhang tillåter jag mig vidröra äfven ett annat stadgande

i samma kapitel, der en förändring är önskvärd, nemligen dess 20

§, som handlar om ersättning till vittne. Sämjas part och vittne ej om

ersättningsbeloppet, »lägge», heter det, »rätten dem emellan efter ty skäligt

pröfvas.» Samma stadgande återfinnes i nu gällande lag, men har visat

sig ofullständigt i det fall, att vittne höres vid annan domstol än der

målet är anhängigt. Ovisshet har rådt, huruvida förhörsdomstolen skulle

ega besluta om vittnesersättningen eller om den blott borde anteckna

vittnets anspråk och lemna till processdomstolen att i fragan besluta.

Praxis har varit vacklande, men i allmänhet torde den senare åsigten

hafva gjort sig gällande, sannolikt till följd deraf, att talan emot beslutet

skulle fullföljas i sammanhang med hufvudsaken. Sedan emellertid numera

blifvit i 16 kap. 10 § rättegångsbalken bestämdt, att särskild talan

mot sådant beslut skall föras, möter från den synpunkten intet hinder för

förhörsdomstolen att bestämma vittnesersättningen, hvartill den naturligtvis

också eger de bästa förutsättningarne. För vittnet är det en^ alldeles

gifven fördel att få sitt anspråk afgjordt genast och slippa att på fjerran

ort göra sig underrättad om utgången. Derför borde det tillägg i lagförslaget

göras, att ersättningen skall bestämmus af rätten, dit vittnet

varit kalladt.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen ville besluta sådana ändringar i Kongl. Maj:t.s förslag till lag om

ändring i vissa delar af rättegångsbalken, att nedannämnda stadgande]! i

17 kapitlet erhålla följande lydelse:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets'' Utlåtande N:f 31.

9

§ u.

Förr äm vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: »Jag svär, att jag skall vittna allt, hvad jag vet i

denna sak vara sant, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.

Detta svär jag inför Gud den allvetande och alJsmäktige.»

§ 17. Första punkten.

Aro vittnen flera, skola ide hvar för sig aflägga ed och särskildt höras;

§ 20. Andra punkten.

Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit kalladt,

dem emellan efter ty skäligt pröfvas.

§ 52.

Ed skall inledas med orden: »Jag svär och betygar» och afslutas

med denna försäkran: »Detta svär jag inför Gud den allvetande och alls
mäktige.

»

§ 59. Tredje stycket.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är främmande

trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom är särskildt

stadgadt.»

Förslag till ändrade lagbestämmelser angående bevisning inför tätta.''1

hafva förut vid flere särskilda tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag

till lag angående bevisning inför rätta jemte dermed sammanhängande

författningar, aflat Kongl. Maj:t till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.

Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagande af densamma

med vissa ändringar, och blef denna hemställan bifallen af Första

Kammaren, hvaremot Andra Kammaren afslog såväl utskottets hemställan

som samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Bill. till Rik sd. Prof. 1902. 7 Sami. 26 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid

nästföljande års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen

af vissa delar utaf det i förberörda proposition innehållna lagförslag angående

bevisning inför rätta, hvarjemte i sammanhang dermed framlades

förslag om bland annat ändrade bestämmelser rörande nämndens befogenhet.

I anledning af dessa framställningar aflat Riksdagen på lagutskottets

tillstyrkan skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att förslag till lag

angående bevisning inför rätta måtte å nyo framläggas för Riksdagen. f|jj§

På grund häraf uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag till

lag i ämnet, i vissa afseenden skiljaktigt från det af 1893 års lagutskott

tillstyrkta, och blefvo genom proposition till 1897 års Riksdag detta förslag

äfvensom dermed sammanhängande lagförslag förelagda Riksdagen.

Äfven denna gång förordade lagutskottet i hufvudsak bifall till propositionen,

och godkändes utskottets hemställan af Första Kammaren, men

blefvo de i ämnet framstälda förslag utaf Andra Kammaren förkastade.

Såsom i ett nu förevarande proposition bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet

jemväl omförmäles, anhöll derefter Riksdagen i skrifvelse den

23 april 1898, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till skärpta ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro

från domstol. Dervid framhöll Riksdagen tillika, att i samband med dylik

skärpning borde, till förebyggande af allt för stora olägenheter af vittnespligtens

fullgörande, vidtagas åtskilliga andra förändringar i gällande

bestämmelser angående vittnesbevisnings förebringande. I sådant afseende

hade Riksdagen ansett lämpligt, att bestämmelser infördes derom, att föreläggande,

hvarigenom uteblifvet vittne vid vite ålades inställelse, skulle

vittnet delgifvas, att vittne under vissa förhållanden skulle vara berättigad!

att bekomma förskott å vittnesersättning, att vittne skulle ega rätt

att anföra besvär öfver beslut, hvarigenom böter eller viten för utevaro

vittnet ådömts, samt att böter af nyssnämnda slag skulle gå åter, der

vittnet visade laga förfall.

Vid anmälan i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde

vederbörande departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen

ifrågasatt stode i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden

i ofvannämnda, år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,

att alltså vissa af de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts

å bane, syntes gifva anledning att öfverväga, huruvida icke ämnet i sin

helhet kunde tagas under förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

enligt hvad departementschefen vidare yttrade, vissa andra vigtiga delar af

processlagstiftningen — nemligen frågorna om stämning, om invändningar

i rättegång och om fullföljd af talan i högre rätt — blifvit föremål för

revision; och hade dervid i afseende å de nya bestämmelsernas yttre form

och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångsbalken

i stället för de äldre stadganden, som af dem ersatts. Med hänsyn härtill

syntes det önskvärdt, att jemväl den nya lagstiftningen angående bevisning

— i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen, erhålla formen af

en från rättegångsbalken fristående lag — införlifvades med sagda balk,

der den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden

om bevisning, jemväl vissa föreskrifter angående ett helt annat

ämne, nemligen om förnyadt upptagande af brottmål, som af domstol afgjorts.

Vid omarbetande af kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå

att till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma

till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens

81 kap. gifna stadganden om återställande af försuten tid och återbrytande

af laga kraft egande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade

och delvis komna ur bruk, hade en revision jemväl af 31 kapitlet ansetts

i detta sammanhang böra företagas, dervid de af lagkomitén och äldre

lagberedningen äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande

afgifna förslag funnits kunna tjena till hufvudsaklig ledning.

Sedan departementschefen derpå redogjort dels för ett i angifna syfte

inom lagbyrån utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af 17 och

31 kapitlen rättegångsbalken, dels för ett deraf föranledt förslag till lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen samt tillika förklarat sig anse,

att i sammanhang med de tidigare förslagen angående bevisning lör

Riksdagen framlagda förslag till lagar om ändrad lydelse af 5 kap.

1 § ärfdabalken, om ändring i 14 kap. jordabalken och om ändring i

förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

nu borde i väsentligen oförändradt skick åter upptagas, beslöts

på hans hemställan, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag

skulle infordras.

Vid granskningen inför högsta domstolen framstäldes mot desamma

åtskilliga anmärkningar, i anledning af hvilka förslagen i flere hänseenden

underkastades jemkning, innan de genom föreliggande proposition öfverlemnades

till Riksdagens bedömande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Rörande innehållet af den nu ifrågasatta lagstiftningen om bevisning

inför Tätta vid jemförelse med de tidigare lagförslagen i detta ämne torde

till. en början förtjena framhållas, att äfven de nu föreslagna bestämmelserna

hufvudsakligen äro byggda på den fria i bevispröfningens grundsats,

hvilken; emellertid i det nuvarande förslaget erhållit ett i någon mån förändra

dt och modifieradt uttryck. Beträffande det i 1 § af 189 7 års förslag

till lag angående bevisning inför rätta innehållna stadgandet, att i

rättegång skulle såsom bevisadt gälla det, hvarför med hänsyn till allt,

som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvades föreligga, anfördes

under frågans handläggning i Riksdagen, att ett sådant , stadgande icke

torde utesluta den tolkning, att domaren skulle ega makt att efter sitt

subjektiva tycke afgöra, ( hvad i en rättegång vore bevisadt. För att

undvika];möjligheten af en sådan uppfattning i afseende å domarens ställning

till; bevispröfningen har detta stadgande nu utelemnats.

Det förbehåll, som i 2 punkten af samma paragraf i 1897 årsförslag

var gjordt beträffande den fortfarande giltigheten af särskilda föreskrifter

angående verkan af visst: slag af bevis, har vid sådant förhållande i detta

sammanhang blifvit öfverflödigt. Jemväl den i sista punkten af paragrafen

;!upptagna föreskriften, att rätten skulle i sin dom angifva de hufvudsak.

i liga skäl, hvarpå den grundade sin öfvertygelse, har, med afseende å det

i 24 kap. 3 § rättegångsbalken förekommande allmänna stadgandet om

rättens skyldighet att angifva grunderna för dom, ansetts böra utgå.

I följd af utelemnandet af regeln om domstolens befogenhet att fritt

■ipröfva. verkan af förebragt bevisning har det; funnits vara af nöden att

uttryckligt angifva,! att rätten vid bedömande af hvad i rättegång skall

hålla» för sant har att taga hänsyn ej blott till sådana bevismedel, hvarom

särskilda föreskrifter i 17 kap. meddelas, utan till alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit. Ett stadgande af

detta innehall har derför i det nya förslaget upptagits såsom 1 §.

För att t ) undanrödja farhågan, att domarens subjektiva uppfattning

skulle erhålla alltför stort inflytande vid bedömandet af förebragt .bevisning,

har jemväl en annan förändring vidtagits i förhållande till de tidigare

förslagen. I nuvarande förslags 29 § har nemligen upptagits föreskrift,

att tva vittnen skola anses som fullt . i bevis om det, hvari de sammanstämma,

der ej omständigheter förekomma, som förringa, tillförlitligheten

i af deras berättelse.

De bestämmelser angående bevisbördans fördelning, som för närvarande

äro gifna i 33 § af 17 kap. rättegångsbalken, och hvilka enligt det för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande'' N:o 31.

13

Riksdagen år 1897 framlagda förslaget varit afsedda att bibehållas, sakna

motsvarighet i det nu föreliggande förslaget, hvithet åter härutinnan öfverensstämmer

med nya lagberedningens år 1889 afgifna förslag i ämnet.

Till stöd för uteslutande af ifrågavarande bestämmelse anförde nya lagberedningen

:

»Att reglera bevisskyldigheten tillhör enligt beredningens mening

icke förevarande del af lagstiftningen. Vore det möjligt att genom'' formella,

för alla slag af rättsförhållanden lämpade föreskrifter bestämma,

huru nämnda skyldighet bör mellan parterna fördelas, vore det visserligen

på sin plats att i samband med) de processuella reglerna om bevisning

upptaga stadgande i detta ämne. Sådant är emellertid icke '' möjligt.

Grunden för; bevisskyldighetens fördelning kan icke, såsom 33 § antyder,

■ sökas i partens ställning såsom kärande eller svarande i målet;!;det är

icke''denna egenskap, utan beskaffenheten af det yrkande parten i hvarje

särskilda,skede af rättegången framställe^ som i sådant hänseende rär afgörande.

Den, som begär förändring i ett förhållande, hvithet faktiskt

består eller hvars < behöriga tillkomst är ådagalagd,; får icke samma yrkande

bifallet, med mindre de rättsliga förutsättningarne för den påyrkade förändringen

äro för handen. Hvilka dessa förutsättningar äro, derom;gifver

den materiellai rätten upplysning. Att fordra, det samtliga dessa,nförutsättningar,

skola ;;inför domstolen styrkas,4.vore i >många fall detsamma,

som att vägra rätten erkännande; det är endast vissa af dessa förutsättningar,

hvilkas tillvaro parten behöfver ''ådagalägga, under '' det att,'' beträffande

andra, det måste åligga motparten att styrka att de; saknas,, om han

■påstår det. 1 Hvilka förutsättning ar nu äro af Mena! eller andra slaget, kan

endast en undersökning i af de särskilda rättsförhållandenas natur ådagalägga;

först ur en sådan kan en vigtig reglering af'' bevisskyldigheten framgå.

För processrätten är eu sådan undersökning främmande, och''rättegångslagen

kan i detta afseende icke gifva annat än en i bästa fall intetsägande,

) men möjligen missledande regel.»

I).-afseende å erkännandes verkan ''såsom; bevis i brottmål innehöll

nya lagberedningens''förslag i 4 § den regel, att rätten egde, med hänsyn

1 till hvad löftägt i målet förekommit, pi’öfva hvilken i verkan såsom bevis

kunde tilläggas parts erkännande. Häremot o anmärkte lagutskottet vid

1893 års; riksdag, då nämnda förslag förevar till behandling, att * ett erkännande

borde i ringare brottmål i och för sig göra vidare bevisning

öfverflödig'', och tillstyrkte lagutskottet förty, att i dylika mål erkännande

■ ^skulle, in likhet med hvad som vore regel i tvistemål, gälla!såsom fullt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

bevis. Med hänsyn till denna anmärkning gafs i 1897 års förslag åt 8

och 4l §§ en i viss mån förändrad lydelse. Denna lydelse syntes emellertid

icke utesluta den tolkning, att en anklagad skulle äfven i gröfre brottmål

kunna fällas på sin bekännelse allena, blott ej dess tillförlitlighet af annan

omständighet förringades. Till förebyggande af denna tolkning, som ej

torde varit afsedd, och som, särskildt hvad angår lifssaker, står i bestämd

strid med gällande rätt, ansågs vid första utarbetandet af det nuvarande förslaget

erforderligt att i förevarande hänseende uppdraga en gräns mellan

ringare och gröfre brott samt beträffande de senare uppställa den regel,

att erkännande endast i förening med andra omständigheter i målet kunde

räknas såsom fullt bevis. På grund af häremot inom högsta domstolen

framstälda anmärkningar hafva emellertid dessa bestämmelser sedermera

uteslutits, och har i stället i 4 § af 17 kap. upptagits den med nya lagberedningens

förslag väsentligen öfverensstämmande regel, att rätten eger,

med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i målet och till målets ''beskaffenhet,

pröfva, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande.

De föreskrifter 17 kap. 12 § rättegångsbalken äfvensom förklaringen

den 22 februari 1770 innehålla om domares åberopande till vittne lemnades

af de tidigare förslagen oberörda. Vid omarbetning af nyssberörda

kapitel i lagen måste emellertid nämnda föreskrifter blifva föremål för

granskning. Dervid har det, enligt hvad departementschefen omförmält,

funnits mindre egentligt att, såsom gällande rätt synes afse, låta domarens

afhörande bero af den omständigheten, huruvida annan bevisning är att

tillgå, och alltså, der detta är fallet, tillåta honom att, fastän till vittne

åberopad, deltaga i pröfningen af ett sakförhållande, hvarom han utanför

domstolen vunnit kännedom; men enär å andra sidan ett stadgande, som

utan förbehåll medgåfve part rätt att till vittne åberopa domstolsiedamot,

lätt skulle kunna missbrukas i syfte att från domstolen utesluta en misshaglig

ledamot, har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagkomité^

och äldre lagberedningens förslag samt principbetänkandet, vittnesförhöret

gjorts beroende deraf, huruvida den till vittne åberopade ledamoten sjelf

finner sig ega kännedom om någon på målet inverkande omständighet.

Enligt de äldre förslagen skulle parts skyldighet'' att på vederpartens

uppfordran förete handling, som kunde antagas lända till upplysning i

målet, ej lida annan inskränkning, än att vissa enskilda meddelanden vore

från edition undantagna; och rätten skulle i hvarje fall ega att, der så

pröfvades lämpligt, med viten framtvinga skyldighetens fullgörande. Denna

regel har emellertid, eldigt hvad departementschefen anfört, på flere håll

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets TJtåtande , N:o 31.

väckt betänkligheter. Det har ej heller synts kunna bestridas, att den i

nu angifna utsträckning borde under vissa förhållanden anses såsom allt

för betungande, särskildt från den synpunkt, att hänsyn ej toges till möjligheten,

att handlingens företeende kunde, oberoende af målets utgång,

vålla parten skada. Departementschefen har derför funnit rigtigt att

inskränka en dylik ovilkorlig editionspligt till sådana handlingar, till hvilka

den part, som åberopar dem, har ett af rättegången oberoende anspråk,

eller hvilka på grund af anledningen till deras upprättande kunna anses

särskildt afsedda att stå till tjenst som bevismedel för den part, som

åberopat dem. Beträffande dylika handlingar har åter editionspligten

synts böra göras oinskränkt ej mindre för part än äfven för tredje person.

Vid förslagets granskning erinrade högsta domstolen, att i fråga om

rätt till särskild klagan öfver beslut, hvarigenom enligt 48 § dömts till

fyllnadsed, och sättet för fullföljd af talan mot sådant beslut uppenbarligen

skulle gälla enahanda bestämmelser som i fråga om värjemålsed,

hvadan nu föreslagna stadganden om fyllnadsed borde föranleda tillägg till

vissa bestämmelser i andra delar af rättegångsbalken. I anledning af

denna erinran hafva de nu föreliggande förslagen till vissa ändringar i

16, 25 och 30 kap. rättegångsbalken uppprättats.

Inom högsta domstolen erinrades vidare, hurusom i nya lagberedningens

förslag till lag angående bevisning inför rätta den paragraf, som motsvarade

49 § i nu föreliggande förslag, innehöll föreskrift att rätten vid

föreläggande af värjemåls- eller fyllnadsed tillika hade att, der så lämp- *

ligen kunde ske, bestämma, huru edens afläggande eller bristande åt eden

komine att i hufvudsaken verka. Häri hade legat uttryckt den grundsats,

som vore kännetecknande för gällande rätts edgångsinstitut och på

hvilken jemväl förslaget vore bygdt, nemligen att verkan af eds afläggande

eller bristande åt ed icke vore underkastad rättens fria pröfning

utan legalt bestämd, äfvensom att vidare bevisning angående det faktum,

som edstemat rörer, icke finge i samma rättegång förebringas. Sedan

berörda föreskrift utgått ur förslaget, syntes denna grundsats ej vidare

vara med erforderlig tydlighet uttryckt, och denna brist torde till undvikande

af missuppfattning böra afhjelpas.

På grund af hvad sålunda inom högsta domstolen yttrats, hafva föreskrifter

om verkan af eds afläggande eller af bristande åt ed upptagits i

den föreslagna 55 § af samma kapitel.

50 § af det inom lagbyrån uppgjorda förslaget var af samma innehåll

som motsvarande stadgande i 1897 års förslag. Vid behandlingen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagwfskottets Wtatåwle Nid* 31,

inom5 högsta domstolen erinrades emellertid,1 att ej med full klarhet framgunga,

huruvida part,'' som ville begagna sig af den i nämnda paragraf för

vissa falk imedgifna rätt satt fullgöra edgång vid annan underrätt än den, vid

hvilken målet awhängiggjorts, borde framställa begäran derom före edgångsbeslutets

meddelande, eller''om det jemväl, senare stode honom Öppet - att''Söka sådant tillstånd. Departementschefen fann ock ett förtydligande

härutinnan vara erforderligt; och då det näppeligen kunde antagas, att

stadgandet om rätt att fullgöra, edgång vid annan domstol skulle erhålla

synnerlig''praktisk betydelse, om för åtnjutande af nämnda förmån uppstäldes

såsom nvilkor, att parten framstält. begäran derom, innan rätten

dömt till ed, men å andra sidan den till edgång dömda parten ej borde

erhålla .tillfälle att till olägenhet för sin- vederpart föranleda tidsutdrägt rtied

målets slutliga, afgörande, upptogs i nämnda paragraf föreskrift af innehåll,

att part, som på grunda af något förhållande, hvilket ej kunde såsom laga

förfall räknas, ville erhålla tillåtelse att aflägga-eden vid annan''domstol,

visserligen i egde i att söka sådan tillåtelse äfven efter det rätten dömt till

edgång, men dock måste gorå framställningen sist å den dag, då edgångs- •

beslutet meddelades. Enligt hvad af denna föreskrift tydligt framginge, vore

deremot part, som på grund afklaga förfall ville fullgöra t edgången vid

annan underrätt;’ oförhindrad ''att när som helst, innan*tid att aflägga eden

försutits, • ''begära; tillåtelse dertill.

t De tidigare förslagens bestämmelser om tolks tillkallande i vissa fall

vid vittnesförhör hafva utelefnnats, då sådana bestämmelser ingå i ett

särskildt, till Riksdagen jemväl öfverlemnadt lagförslag om tolks anlitande 5

vid domstol.

Likaledes hafva uteslutits en del i de tidigare förslagen upptagna

bestämmelser angående fullföljd, af talan mot vissa under rättegång meddelade

. beslut i frågor rörande i bevisning, hvilka bestämmelser numera

återfinnas i 16 och 25 kap. rättegångsbalken med den ändrade lydelse

dessa kapitel genom lag den 14 juni 1901 erhållit.

I öfrigt öfverensstämma ,de till, intagande i 17.kap. rättegångsbalken

nu ifrågasatta bestämmelser hufvudsakligen med de stadgande^, som inne-,

köllosui deti för 1897 års Riksdag framlagda förslaget till särskild lag

angående bevisning inför rätta.!

I lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk'' domstol1,>1

föreslås sådan-jemkning'',! satt, då fråga är om undersökning för utländsk

myndighets : räkning, de vanliga tvångsmedlen må kunna användas icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utåtande N:o 31.

17

blott mot vittnen, utan äfven mot andra personer, dock med undantag för

part, som blifvit till rätten kallad.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 31 kap. rättegångsbalken

torde till en början böra erinras, att åt det framlagda förslagets rubrik

»Om resning i rättegångs- och utsökningsmål», enligt hvad departementschefen

yttrat, gifvits denna lydelse i syfte att fullt klart uttrycka, att de

föreslagna bestämmelserna ej angå resning, som i andra mål och ärenden

må kunna förekomma, och att desamma följaktligen icke kunna åsyfta

någon rubbning i hvad om sådan resning för närvarande må gälla.

Rörande grunderna för förslaget har departementschefen anfört:

»Enligt 1 7 kap. 32 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder i

förordningen den 20 januari 1779, gäller i fråga om alla »urbota mål»,

att, der den tilltalade antingen fått befrielseutslag eller ock blifvit fäld

till mindre, ännu ej verkstäldt straff än han förtjent, öfverrätt eger att,

då nya skäl och omständigheter förekomma, återupptaga målet, en regel

hvarifrån undantag göres allenast beträffande statsbrott. Ifrågavarande stadgande

skulle enligt förslaget bortfalla. Redan lagkomitén erinrade, att

det vore lika vigtigt, att en anklagad finge njuta befrielsedom till godo

i brottmål, som att ett i tvistemål utfärdadt domslut egde bestånd, samt att

förty sättet att få ett brottmål ånyo upptaget borde vara detsamma, som

för ett slikt upptagande af tvistemål vore stadgadt. Rigtigheten häraf

torde ej kunna förnekas, och det nu utarbetade förslaget hvilar derför på

den grundsatsen, att ett genom laga kraft egande dom afgjordt brottmål

i intet fall får återupptagas utan med Konungens tillstånd.»

I fråga om förslagets 1 § har departementschefen yttrat:

»Förslagets bestämmelser i afseende å gränserna för rätten att söka

återställande af försuten tid torde öfverensstämma med de grundsatser,

som iakttagits vid tillämpning af nu gällande stadganden i ämnet. Sålunda

afses här uteslutande försummelse af fatalier i mål eller ärende,

som anhängiggjorts hos domstol eller öfverexekutor, eller af tid, som är

stadgad för anhängiggörande hos sådan myndighet af klander å vissa förrättningar

eller för återvinning enligt utsökningslagen. Att i andra fall,

der viss tid för vidtagande af en åtgärd är i lag föreskrifven och den tid

försutits, låta resning ifrågakomma har ansetts oförenligt med rättssäkerhetens

kraf. Frågan om återställande af försuten tid i administrativa mål

och ärenden har, såsom fallande utom rättegångsbalkens område, här lemnats

oberörd.»

Under 2 § inrymdes, yttrade departementschefen vidare, vilkoren för

Bih. till lliksd. Prof. 1902. 7 Sand. 26 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utåtande N-''0 31.

en laga kraft egande doms återbrytande på den grund, att en part trodde

sig kunna med nya skäl ådagalägga, att målet origtigt afgjorts. Så vidt

brottmål anginge, vore rätten att söka detta slags resning ej obetingadt

medgifven i gällande lag. På grund af stadgande^ i 17 kap. 32 § rättegångsbalken

torde ett laga kraft egande utslag ej ens i resningsväg få

till den anklagades nackdel återbrytas, då fråga vore om ringare brott i

allmänhet, ej heller beträffande förbrytelser, som vore att hänföra till

statsbrott, och slutligen ej heller, då den, som blifvit dömd till lindrigare

straff än han rätteligen förskylt, redan undergått sagda straff. Förslaget

hade beträffande de två förstnämnda undantagen i hufvudsak stält sig

på gällande rätts ståndpunkt; såsom gräns mellan ringare och gröfre brott

hade dock i detta fall synts lämpligt att sätta det förhållande, huruvida

straff för brottet kunde efter viss tid förfalla. Beträffande åter betydelsen

af den omständighet, att den brottslige redan undergått straff, afveke förslaget

från hvad nu gälde. Det hade nemligen ansetts vara för rättskänslan

stötande, om en brottsling skulle undgå ett med rätta förskyidt

svårt straff af den anledning, att han förut endast kunnat öfvertygas om

en ringare grad af brottslighet och utstått ett deremot svarande, måhända

högst obetydligt straff. Förslaget medgåfve derför, att resning finge af

åklagare eller målsegande sökas äfven i sist afsedda fall. Att en dylik

befogenhet skulle komma att gifva anledning till missbruk, syntes ej vara

att befara.

Bestämmelserna om åklagares rätt att söka resning innehållas i 8 §.

3 § i det framlagda förslaget har tillkommit i anledning af inom

högsta domstolen gjorda uttalanden och i syfte att förebygga den tolkning,

att part, som funnit ett förut ej kändt skäl, skulle vara ovilkorligen

berättigad till resnings erhållande. Detta har ansetts lämpligast kunna

ske genom att uttryckligen angifva, att Konungen efter omständigheterna

pröfvar, huruvida resningsansökningen bör beviljas.

Samma paragraf innehåller äfven bestämmelser angående ordningen för

återupptagande af mål, deri resning beviljats. Enligt det i lagbyrån utarbetade

förslaget skulle, om resning beviljades enligt 1 §, Konungen bestämma,

huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, finge sin rätt bevaka,

hvaremot, derest resning, hvarom i 2 § sades, blefve beviljad, målet skulle

förvisas till första domstolen eller, der det vore utsökningsmål, till öfverexekutor.

Mot det senare stadgandet gjordes i högsta domstolen följande

erinran:

»Regeln att, der resning beviljas, målet skall förvisas till första dom
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

19

stolen, eller, om det är utsökningsmål, till öfverexekutor, lärer näppeligen

under alla förhållanden vara ändamålsenlig. Visserligen torde, såsom i

motiven framhållits, i de fall, då en vidlyftigare handläggning och bevisföring

i följd af resningen blifver af nöden, sådan lämpligast böra ega

rum vid underdomstol, men der så ej är förhållandet, utan saken i sjelfva

resningsärendet blifvit till fullo utredd, synes ett förvisande till underrätt

af mål, som varit handlagdt i öfverordnad instans, vara gagnlöst och förty

äfven olämpligt. Då emellertid hvad i det ena eller andra fallet kan vara

ändamålsenligast lärer häst kunna bedömas vid pröfning af omständigheterna

i det särskilda fallet, synes det böra öfverlenmas åt Konungen att

förordna, vare sig han vill sjelf omedelbart i saken döma eller förvisa den

till annan rätt, som förut handlagt densamma.»

Med hänsyn till hvad sålunda anförts hafva de föreslagna stadgandena

erhållit sin nuvarande lydelse.

Att, i händelse af misskrifning, missräkning eller annan sådan felaktighet

i en laga kraft egande dom, det bör ankomma på Konungen att

meddela åtgärd för felets afhjelpande, har, såsom departementschefen erinrat,

redan tillförene varit i rättskipningen antaget. Med godkännande

af denna grundsats upptogs i det ursprungliga förslaget den bestämmelse,

att rättelse i domen i hvarje fall skulle af Konungen omedelbart meddelas.

Efter förslagets granskning i högsta domstolen har emellertid häri

gjorts den ändring, att Konungen äfven må ega förvisa målet till annan

myndighet.

Den i 5 § upptagna föreskrift om resning i det fall, då två eller

flere domstolar, af hvilka någon är behörig att upptaga ett visst mål,

förklarat sig obehöriga, öfverensstämmer med rådande praxis.

Beträffande det stadgande, som innehålles i 7 § af det framlagda

förslaget, har departementschefen yttrat:

Att ansökan om resning i regel ej borde hindra doms verkställande,

vore en grundsats, hvars riktighet ej kunde ifrågasättas. Men otvifvelaktigt

kunde fall förekomma, der resning skulle vara gagnlös, om verkställighet

af domen redan skett, och detta gälde ej mindre i fråga om

tviste- och utsökningsmål än i brottmål. Det hade derför ansetts skäligt

att för sådana fall lemna en utväg öppen att förekomma verkställighet,

och då befogenheten härtill enligt förslaget skulle tillkomma högsta domstolen,

syntes någon olägenhet af denna anordning ej vara att befara.

Upptagandet af denna regel föranledde emellertid någon ändring i 49 §

utsökningslagen, dertill förslag blifvit uppgjordt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Beslut, som innefattade medgifvande af resning enligt 3 §, borde ej

heller ovilkorligen medföra inställande af verkställighet å dom, som

resningen afsåge, utan syntes jemväl här böra öfverlemnas åt högsta domstolen

att efter omständigheterna förordna.

8 § synes hafva tillkommit på grund af följande yttrande af högsta

domstolens ledamöter:

»I 30 kap. 7 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt

lagen den 14 juni 1901, är stadgadt, att allmän åklagare, som ej tillika

är målsegare, i allmänhet icke eger att hos Konungen fullfölja talan i

brottmål i annat hänseende än så vidt angår ansvars- och ersättningsskyldighet

för honom sjelf, utan skall sådan fullföljd ankomma på justitiekanslern.

Enahanda grundsats synes böra gälla i fråga om resningsansökan,

och det vare sig ansökningen är att hänföra under 1 § eller den

är sådan, som afses i de följande paragraferna.»

Utskottets ståndpunkt till föreliggande förslag om ändrade bestämmelser

angående bevisning inför rätta är i all hufvudsak densamma, som

tidigare års lagutskott intagit till då framlagda förslag i ämnet. Utskottet

anser alltså den fria bevispröfningens princip, på hvilken äfven nu

förevarande lagförslag, om också med åtskilliga modifikationer, väsentligen

hvilar, vara rigtig och utgöra en förbättring af nu gällande bevisregler.

Såsom förut blifvit af utskottet vid olika tillfällen omförmäldt, har denna

grundsats, till rigtigheten erkänd af lagkomitén och äldre lagberedningen,

såväl i det af nya lagberedningen utarbetade s. k. principbetänkandet

som af den förstärkta lagberedningen förordats. I praxis har densamma

oaktadt bestämmelserna i 17 kap. rättegångsbalken gjort sig allt

mer gällande, och lämpligheten af en lagförändring i den rigtning, nämnda

grundsats anvisar, eger derför äfven erfarenhetens vitsord.

Rörande innebörden af denna grundsats tillåter sig utskottet att erinra

om följande uttalande i ofvanberörda principbetänkande.

»Man kan», så yttrar nya lagberedningen,» i korthet säga, att,

då domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse om tillvaron eller

icke tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens ändamål, allt,

som inom ramen af en förhandling inför rätta kan med sådan verkan

framläggas för domaren, också kan tjena såsom bevismedel. Att fullständigt

uppräkna och karakterisera allt, som inom nämnda begränsningkan

såsom bevismedel inverka på domarens öfvertygelse, är naturligen

icke möjligt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

21

Domarens öfvertygelse såsom jurist och embetsman måste sammanfalla

med hans öfvertygelse såsom menniska; eljest är den icke någon

öfvertygelse. Ju mindre derför den juridiska sanningspröfningens regler

aflägsna sig från den vanliga allmänt menskligas, ju mindre skråmessig

den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet

till dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvandet att

aflägsna onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och så vidt möjligt utesluta

bevisregler, hvilka stå såsom egendomligheter för en ensidig formalistisk

uppfattning.

Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan af

det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras värde

i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan betydelse

än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något för sant

i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertygelse lutar

åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke eller åtminstone

endast i underordnad grad varit till gagn för den sak, de vilja

tjena. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremaktens godtycke

och öfvergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet befunnits

otillräckliga dertill, om andra verksamma korrektiv saknats.

Vid denna bevispröfning måste domaren för sin öfvertygelse kunna

angifva objektiva grunder eller sådana, som äro egnade att utöfva enahanda

verkan på andra tänkande menniskor; och de regler på detta område,

hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin

giltighet derför, att domaren icke längre är pligtig eller berättigad att

mekaniskt följa dem. Skall icke rättskipningens säkerhet allvarsamt rubbas,

måste bevisföringen blifva lika objektiv som förr.»

För att gifva ett bestämdt uttryck deråt, att bevispröfningen fortfarande

skall hvila på objektiva grunder, har emellertid, såsom förut

nämnts, i föreliggande förslag en bland de vigtigaste af hittills gällande

legala bevisregler, nemligen den om vitsordet af två vittnens sammanstämmande

berättelser, bifvit bibehållen i en något modifierad form, hvilken

torde öfverensstämma med den tillämpning föreskriften i ämnet under senare

tider erhållit i rättskipningen. Denna afvikelse från de tidigare lagförslagen

synes utskottet vara förtjent af Riksdagens godkännande. Visserligen

torde kunna antagas, att äfven utan särskildt stadgande någon tvekan i allmänhet

icke bort i rättstillämpningen uppstå om, att, derest icke omständigheterna

annat föranledde, sammanstämmande intyg af två vittnen skulle utgöra

en tillräcklig bevisning, men med hänsyn till den betydelse denna grund
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

99

jj

Lagutskottets Utlåtande N;o 31.

sats eger för fastställande af rättsförhållanden såväl i som utom rättegång

lärer det i allt fall vara välbetänkt, att densamma blifver i lag uttryckligt

an gifven.

Ej heller eljest har utskottet funnit anledning till några hufvudsakliga

erinringar mot de bestämmelser angående bevisning, hvilka i propositionen

innehållas.

Jemväl förslagen om ändring i vissa andra delar af rättegångsbalken

hafva till sina grunder synts utskottet förtjena Riksdagens bifall och äfven

i fråga om detaljbestämmelserna af utskottet ansetts böra i allt väsentligt

Jemnas orubbade. De öfriga i propositionen innefattade lagförslagen hafva

icke gifvit utskottet anledning till någon anmärkning.

Detaljbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i vissa delar af

rättegångsbalken hafva jemte de i herr Segerdahls ofvannämnda motion

framstälda yrkandena om ändring i några bland dessa detaljbestämmelser

funnits böra föranleda följande uttalanden från utskottets sida.

17 kap.

1 §•

I 1 § af de åren 1893 och 1897 framlagda förslagen till lag angående

bevisning inför rätta var upptaget ett stadgande derom, att i

domen skola angifvas de hufvudsakliga skål, hvarpå rätten grundar sin

öfvertygelse. Detta stadgande har i nu förevarande förslag uteslutits,

hvilken åtgärd, såsom ofvan blifvit nämndt, vidtagits med hänsyn till

den allmänna bestämmelse i ämnet, som innehålles i 24 kap. 3 § rättegångsbalken.

Sistberörda lagrum lyder i denna del sålunda: »All dom bör

fästas på skäl och lag, och ej på godtycke: och skall sjelfva saken och

målet, deri tvisten består, med dess nödiga omständigheter, tydligen deri

utsättas, så ock de hufvudskål och den lag, derå slutet grundas: — —.»

Ehuru uppenbart är, att vigten af en fullständig domsmotivering

blifver större i den mån, som åt domstolen lemnas större frihet att pröfva

bevisningen, har det dock, då grundsatsen om angifvande i domen af de skäl,

som äro afgörande för rättens beslut, redan är i lag uttalad, äfven för

utskottet icke synts behöfiigt att härom meddela någon ytterligare föreskrift.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

23

6 §•

I denna paragraf har utskottet trott sig böra ifrågasätta två särskilda

ändringar.

Dels har nemligen åt bestämmelsen om bötesansvar för vittnes utevaro

från rätta ansetts lämpligen kunna gifvas den affattning, att vittnet

dömes att bota tio daler eller mera, högst tvåhundra daler. Detta uttryckssätt,

hvilket öfverensstäinmer med det i förordningen angående böter

för svarandeparts uteblifvande från underrätt den 6 oktober 1882 och

lagen angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål den

10 juli 1899 förekommande, har synts utskottet framför det i propositionen

föreslagna ega företräde såsom innebärande, att i regelmessiga fall

det lägsta föreskrifna ansvaret bör tillämpas samt böter till högre belopp

ådömas endast, när skälig anledning dertill förefinnes.

Dels har ock utskottet velat föreslå ett tillägg till paragrafen i syfte

att med bestämdhet uttrycka, att i de fall, då vittne på grund af 20 §

i förslaget eller eljest lagligen eger rätt att erhålla förskott å resekostnad,

vittnet icke kan bötfällas för ute varo, med mindre det styrkes, ej blott

att vittnet blifvit lagligen kalladt, utan ock att sådant förskott erbjudits

eller öfverlemnats till vittnet.

Af paragrafens bestämmelser torde med nöjaktig tydlighet framgå,

att vittne ej bör fällas till ansvar för utevaro i andra fall än då på grund

af vittnets'' uteblifvande vittnesförhöret uppskjutes till annat rättegångstillfälle.

Om vittne icke är tillstädes vid målets upprop till handläggning,

men sedan infinner sig och får aflägga vittnesmål, synes något ansvar

alltså icke böra ifrågakomma, lika litet som då den, hvilken påkallat

vittnet, afstår från dess hörande eller frågan härom eljest förfaller.

IB §.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad enligt kong!, brefvet den

24 april 1754 för närvarande torde gälla i brottmål, har utskottet ansett

i denna paragraf böra tilläggas en bestämmelse derom, att vittne ej

må utan parts medgifvande höras om hvad parten för honom i förtroende

och mellan fyra ögon omtalat, der ej fråga är om ärekränkning. Såsom

vid föregående tillfällen, då förslag härom förelegat, blifvit framhållet,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

kan det nemligen ofta inträffa, att en person kommer i behof att rörande

någon sin civila eller kriminella angelägenhet förtro sig åt en vän eller

yrkesmessig rådgifvare utan att vilja anlita denne att föra talan i rättegång

eller att deri biträda, och synes sådant böra få ske utan risk att

hvad i detta ändamål i förtroende och mellan fyra ögon meddelas skall

komma att genom ett eventuelt vittnesmål offentliggöras. Något missbruk

af ett dylikt undantag från vittnespligten torde ej heller behöfva befaras,

då den, som ville af ifrågavarande anledning undandraga sig vittnesmål,

vore skyldig att på vittnesed intyga, att hvad han hade sig bekant blifvit

honom sålunda anförtrodt.

14 §.

I sammanhang med första stycket i denna paragraf har utskottet till behandling

förehaft herr Segerdahls motion, i hvad densamma afser ändrad

lydelse af formuläret för vittnesed.

Utskottet har funnit motionärens framställning härutinnan vara ganska

beaktansvärd. Såsom redan förut blifvit vid flera tillfällen äfven inom

Riksdagen påpekadt, gifver nemligen den nuvarande lydelsen af vittneseden

i olika hänseenden anledning till befogade anmärkningar.

Ehuru jemväl utskottet anser en omarbetning af edsformulär

vara förtjent att tagas under öfvervägande, har utskottet emellertid icke trott

sig böra tillstyrka Riksdagen att nu besluta om annan lydelse af detta

formulär. Det af motionären i ämnet framlagda förslag synes visserligen

i en del hänseenden erbjuda fördelar framför nuvarande, i propositionen

åter upptagna bestämmelser, men huruvida den sålunda ifrågasatta lydelsen

eller någon annan, som kunde föreslås, motsvarar de fordringar, som i

detta vigtiga ämne böra uppställas, utgör dock ett spörsmål af allt för

tvifvelaktig natur att kunna utan närmare utredning, än nu står till buds,

med erforderlig säkerhet af Riksdagen bedömas. Frågan om ändrade bestämmelser

angående lydelsen af ed och ordningen för eds afläggande

synes dessutom för att erhålla en tillfredsställande lösning lämpligen höra

tagas under pröfning i större omfattning, än hvad de af motionären frarnstälda

förslag angifva. Sådana förändringar som de af honom föreslagna

lära nemligen kunna inverka äfven på andra lagbestämmelser i ämnet än de af

honom särskild! upptagna. Möjligen torde ock i samband med revision

af de i motionen omförmälda stadganden en liknande åtgärd beträffande

lagbestämmelserna om andra eder böra komma i åtanke.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande K:o 31.

25

Med hänsyn härtill och då förevarande fråga icke till propositionen

står i det förhållande, att det kan anses särskildt lämpligt eller behöflig!,

att densamma löses i sammanhang med propositionen, lärer någon annan

åtgärd i frågan icke för det närvarande vara att förorda, än att, då den

i allt fall synes vara af beskaffenhet att förtjena bringas under Ivongl.

Maj:ts pröfning, skrifvelse i ämnet torde böra till Kongl. Maj:t aflåtas.

Den i paragrafens tredje stycke förekommande bestämmelsen, att, der

parterna å ömse sidor eftergifva vittneseden, rätten eger pröfva, huruvida

vittnet må utan ed höras, torde icke skäligen kunna vid rättstillämpningen

föranleda till annan tolkning, än att rätten bör ålägga vittne ed endast

i fall särskild grund finnes till det antagandet, att vittnet icke dessförutan

skall hålla sig till sanningen.

O O

15 §.

En rigtig uppfattning af såväl gällande lags bestämmelser om uppteckning

af vittnesberättelse som nu föreslagna stadganden i detta ämne

torde innebära, att vittnets berättelse, så långt sig lämpligen göra låter,

bör återgifvas i noga anslutning till vittnets egen framställning. Denna

grundsats har synts utskottet vara af den betydelse att förtjena här särskildt

framhållas.

17 §.

Det af herr Segerdahl i hans motion jemväl berörda spörsmålet,

huruvida vittnen, som i samma mål skola höras, böra hvart för sig aflägga

vittnesed, synes stå i ett visst beroende af vittnesedens innehåll samt dess

längre eller kortare lydelse och på den grund böra öfverlemnas till Kongl.

Maj:ts pröfning i samband med frågan om edsformuläret. Skulle en sådan

ordning för vittnesedens afläggande anses lämplig, torde emellertid

hvarje vittnes edgång omedelbart böra åtföljas af förhöret med vittnet

och ej, såsom nu sker, alla tillstädesvarande vittnen först få gå ed och

derefter hvart för sig1 aflägga vittnesmål.

O Co

19 §.

Att föreskrifterna angående påföljd för vittne, som vägrar aflägga

vittnesmål, afse äfven vittne, hvilket väl är villigt aflägga vittnesmål, men

vägrar att aflägga vittnesed, är otvifvelaktigt förslagets mening och torde

äfven utan särskildt förtydligande framgå af detsamma.

Bill-, till Biksd. Pro!. 190.2. 7 Samt. 26 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

20 §.

I andra punkten af denna paragraf har herr Segerdahl ifrågasatt ett

tillägg i syfte att undanrödja den tvekan, som för närvarande råder, huruvida0?

det fall att vittne kallats till förhör inför annan domstol än den, der

målet är anhängigt, den förra domstolen eller den senare skall bestämma

om vittnesersättningen. Jemväl utskottet anser ett förtydligande härutinnan

önskvärdt och finner i likhet med motionären lämpligast, att befogenheten

i berörda hänseende må tillkomma den domstol, dit vittnet

kallats.

26 §.

För närvarande finnas endast i ringa omfattning bestämmelser angående

vittnesförhör inför svensk myndighet i utlandet och de stadgande^

som i första stycket af denna paragraf innehållas, hänföra sig

derför hufvudsakligen till den lagstiftning härom, som framdeles må kunna

komma till stånd. I betraktande häraf har det synts utskottet mindre lämpligt

att redan nu meddela en sådan specialbestämmelse som den i sista punkten

af nämnda stycke föreslagna, i synnerhet som densamma i allt fall icke

lärer fylla behofvet af närmare föreskrifter om de särskilda åtgärder,

hvilka kunna erfordras vid förhör i dylika fall. Frågan härom torde

lämpligast komma under öfvervägande i sammanhang med förberörda lagstiftning

i öfrigt.

Utskottet har derför i sitt förslag uteslutit denna punkt.

38 §.

Då utskottet ansett bestämmelserna i denna paragraf böra omfatta

jemväl handelsbok, men sådant beträffande annan handelsbok än brefbok icke

otvetydigt framgår af paragrafens ordalydelse enligt propositionen, har

utskottet" af sådan anledning vidtagit den förändring af paragrafen, som

utskottets förslag utvisar.

48 §.

Utskottet har funnit sig böra föreslå sådant tillägg till denna paragraf,

att fyllnadsed må få förekomma jemväl i brottmål, deri talan om

ansvar ej föres, utan hvilka afse allenast utbekommande af ersättning

eller skadestånd på grund af verkligt eller förment brottsligt förfarande

eller ock afse annan civilrättslig påföljd af ett dylikt förfarande. Ifrågavarande

mål, de s. k. qvasi-brottmålen, ega ganska mycken likhet med

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

27

rena tvistemål, med hvilka de i fråga om t. ex. stämning också äro likstälda,

och i saknad af en bestämd gräns mellan detta slags brottmål och

de rena tvistemålen möter stundom svårighet att afgöra, om ett visst mål

skall hänföras till den ena eller den andra af dessa kategorier. Särskildt

i fråga om s. k. barnuppfostringsmål, hvilka vid våra domstolar i allmänhet

handläggas såsom brottmål, torde goda skäl tala för, att desamma

i förevarande hänseende måtte likställas med tvistemål.

52 §.

Den af herr Segerdahl väckta frågan om ändring af första stycket i

denna paragraf torde på förut anförda skäl böra hänskjutas till Kongl.

Maj:ts pröfning.

57 §.

De i denna paragraf meddelade föreskrifter afse endast ed i rättegång.

Desamma beröra följaktligen icke vare sig det i 24 kap. 2 § byggningabalken

innehållna stadgandet om vådaed eller den utan särskild lagbestämmelse

tillämpade praxis, att för utkommande af brandskadeersättning

skadans omfång må, der så påfordras, styrkas genom edgång inför

domstol.

59 §.

På sätt herr Segerdahl i sin motion omförmält, torde af honom föreslagna

ändringar i edsformuläret böra föranleda omredigering af tredje

stycket i förevarande paragraf. Äfven denna fråga synes böra öfverlemnas

till Kongl. Majt:s bedömande.

31 kap.

2 §■

Den af utskottet föreslagna ändring i andra punkten af denna paragraf

är af uteslutande redaktionel natur och åsyftar att tydligare än förut

uttrycka, att endast den tilltalade må söka resning i fråga om ansvar

för sådana brott, som i nämnda punkt omförmälas.

Vid tidigare behandling inom Riksdagen af frågan om införande af

friare bevispröfning har från skilda håll den uppfattning uttalats, att i sam
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

band med sådan reform häradsnämnd borde tillerkännas ökad befogenhet

vid doms fällande, och jemväl utan sammanhang med förslagen om

ändrade bevisningsregler hafva framställningar i liknande syfte varit hänskjutna

till Riksdagens bedömande.

Vid 1894: års riksdag väcktes sålunda, enligt hvad utskottet redan

haft anledning omnämna, motion, åsyftande, jemte andra ändringar i

rättegångsbalken, äfven ändrad lydelse af 23 kap. 2 § nämnda balk,

hvarigenom denna paragraf skulle komma att innehålla bestämmelse om

utsträckt befogenhet för nämnden i vissa vid handläggning af mål inför

häradsrätt förekommande frågor.

Sedan Riksdagen, med föranledande af lagutskottets utlåtande öfver

berörda motion jemte åtskilliga andra motioner, jemväl åsyftande ändringar

af nu gällande rättegångsbestämmelser, till Kongl. Maj:t aflåtit skrifvelse

med begäran, att förslag till lag angående bevisning inför rätta måtte

å nyo för Riksdagen framläggas, blef i anledning af förstnämnda motion

förslag i ämnet inom justitiedepartementet utarbetadt. Detta förslag

innehöll den modifikation af nuvarande lydelsen af 23 kap. 2 § rättegångsbalken,

att för så vidt minst tre fjerdedelar af nämnden vore från

häradshöfding skiljaktige och om en mening ense, den mening skulle

vara gällande. Förslaget i fråga blef emellertid vid granskning inom

högsta domstolen afstyrkt och framlades derför icke för Riksdagen.

Vid 1S97 års riksdag hemstäldes i afgifven motion, att, derest det

då framlagda lagförslaget angående bevisning inför rätta af Riksdagen

godkändes, den bestämmelse måtte i lagen inrymmas, att, om häradshöfding

och nämnd vore af olika mening, häradshöfdingens uppfattning skulle

blifva gällande allenast i det fall, att med honom instämde minst tre af

nämndens ledamöter. Lagutskottet, dit motionen hänvisades, tillstyrkte,

att Riksdagen, under förutsättning af bifall till förenämnda proposition,

ville för sin del antaga ett lagförslag i ämnet, öfverenstämmande med

ofvanberörda inom justitiedepartementet utarbetade förslag. Förslaget härom

förföll i sammanhang med propositionen.

Äfven vid nästlidet års riksdag återkom frågan i anledning af väckt

motion, och hemstälde lagutskottet om skrifvelse till Kongl. Maj:t med

begäran om utarbetande af förslag till sådan lagändring, som förut angifvits.

Denna hemställan vann emellertid ej Riksdagens bifall.

Frågan om utsträckt befogenhet för häradsnämnd har i herr Olofssons

motion nu åter upptagits, och anser sig utskottet jemväl denna gång

böra på hufvudsakligen samma grunder, som förut af utskottet i sådant

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

20

hänseende åberopats, instämma i motionens syfte. Utskottet hyser den

uppfattning, att en dylik förändring af nämndens befogenhet utan våda

eller olägenhet kan genomföras, , samt att särskild anledning till sådan åtgärd

ligger i den vidsträcktare myndighet med hänsyn till bevispröfningen,

som föreliggande proposition i någon man afser att bereda domaren. Visserligen

torde med hänsyn till den samvetsgrannhet och opartiskhet, som

utmärker våra domstolar, någon fara för missbruk af den friare bevispröfningen

ej föreligga, äfven om den nuvarande maktfördelningen inom

häradsrätterna bibehölles. Detta hindrar emellertid icke, att det från

lämplighetssynpunkt kan befinnas fördelaktigt att i någon mån utsträcka

nämndens befogenhet. Derigenom torde nemligen betryggas den ostörda

fortvaron af förtroende till häradsrätternas domslut, då det eljest kunde

befaras, att hos allmänheten misstanke om godtycke vid bevispröfningen

uppstode. Hvad vidare angår tillrådligheten af utsträckt befogenhet för

nämnden, håller utskottet före, att några vådor för rättssäkerheten deraf ej

skulle alstras. Äfven om nämnda befogenhet i någon mån vidgas, lärer

förhållandet allt fortfarande såsom hittills blifva, att häradshöfdingens

mening i regel varder den afgörande och att sålunda endast undantagsvis

nämnden kommer att diktera rättens beslut. Härför borgar ej mindre

den lugna sans, som hittills utgjort ett utmärkande drag för nämndens

verksamhet, än äfven den förökade ansvarskänsla, som maktförökningen

komme att hos nämnden ingjuta. Endast der verkligt grundad anledning

till skiljaktighet mot häradshöfdingens mening förefunnes, torde alltså,

äfven med utsträckt befogenhet, nämnden komma att afgöra rättens utslag.

Vid afgörande, huru långt den vidgade befogenheten för nämnden

bör sträckas, har utskottet i likhet med 1897 års lagutskott ansett sig

böra förorda bifall till ofvan omförmälda, inom justitiedepartementet uppgjorda

förslag i sådant hänseende.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

a) att Riksdagen, under förklarande att Kongl.

Maj:ts ofvanberörda proposition icke kan i oförändradt

skick bifallas, måtte med anledning af propositionen

samt med bifall till herr Segerdahls förenämnda motion,

i hvad densamma afser 17 kap. 20 § i förslaget till

lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,

• för sin del antaga följande

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1 :o) L a g’

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken

skola upphöra att .gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedannämnda

delar af 16, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla följande

lydelse:

16 kap.

3 §•

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid

underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut deröfver.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag

slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyllnadsed

dömes, då ege, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall

förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild

klagan, der han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till

rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller

fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens

behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner

underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig.

4 §•

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke

dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela

slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, der det kan

ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan

hinder deraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,

der ej, i tvistemål, andra parten yrkar att målet skall hvila i afbidan på

utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämpligt.

Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändningen

gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed eller fyllnadsed

dömas, förr än hofrätten utlåtit sig i anledning af förd klagan i invändningsfrågan,

eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej fullföljts.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

31

9 §•

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, före han öfver heslutet särskild klagan.

17 kap.

Om bevisning inför rätta.

1 §•

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund

deraf hvad i målet bör hållas för sant.

2 §.

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt; ege

rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta

eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare

vidare bevisning derom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet

är af beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall erkännandet

vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,

pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och

öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet

genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende,

ehvad det återkallas eller icke.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

4 §.

I brottmål ege rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i

målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis

må tilläggas parts erkännande.

Vill någon sin talan med vittne lästa, ege begära stämning å vittnet

hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till

rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart

och vittne; de må genom eu stämning inkallas. Allmän åklagare

ege sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,

eller som lian enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfvensom

tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller

besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i 11 kap.

S och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part ege jemväl tillämpning

i fråga om stämning å vittne.

År någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå

att han ej är stämd, pligtig att aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

6 §.

År vittne, som blifvit lagligen

kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej

laga förfall, dömes till böter från

och med tio till och .med två hundra

daler; och förelägge rätten vittnet

vid vite att inställa sig å annan tid.

Föreläggande, hvarom nu är sagdt,

skall vittnet delgifvas. Kommer ej

vittnet ändå, må vittnet till rätten

6 §•

År vittne, som blifvit lagligen

kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej

laga förfall, dömes att bota tio daler

eller mera. högst två hundra daler;

och förelägge rätten vittnet vid vite

att inställa sig å annan tid. Föreläggande,

hvarom nu är sagdt, skall

vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet

ändå, må vittnet till rätten hem
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

33

Kongl. May.ts förslag.

hemtas. I brottmål, deri den tilltalade

hålles häktad, må rätten genast

låta hemta vittne, som utan styrkt

laga förfall uteblifvit. Afstår den,

som låtit kalla vittnet, från sin begäran

om vittnets hörande, eller

kommer eljest frågan derom att förfalla;

må ej vittnet sedan för uteblifvande

dömas till böter eller fällas

att utgifva vite.

Utslcottets förslag.

tas. I brottmål, deri den tilltalade

hålles häktad, må rätten genast låta

hemta vittne, som utan styrkt laga

förfall uteblifvit. Afstår den, som

låtit kalla vittnet, från sin begäran

om vittnets hörande, eller kommer

eljest frågan derom att förfalla; må

ej vittnet sedan för uteblifvande

dömas till böter eller fällas att utgifva

vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd

för vittnes uteblifvande skall dock i

de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt

att erhålla förskott å resekostnad,

ej ega tillämpning, med mindre

visas att sådant förskott till vittnet

erlagts eller erbjudits.

7 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

Är den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §.

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej förer

talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta eller

skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sainfällighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af

målets utgång.

Bih. till Rikscl. Prof. 1902. 7 Sami. 26 Raft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja föra talan, må lian

ändå ej höras såsom vittne. Embets- eller tjensteman eller den, som är

förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan

allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,

vare dock ej i egenskap af målsegande jäfvig att om brott, som blifvit

emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget,

afgifva vittnesmål, der han förklarat sig ej vilja föra talan och

annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot

två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af

dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må ej

höras såsom vittne angående brottet.

9 §.

Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan i

målet, eller med annan, som jemlikt 8 § är jäfvig deri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene

är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i

svågerlag i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,

vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsegandena

står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om

det, som händt annan målsegande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn

till part eller till målsegande, hvilken ej förer talan, eller till annan,

som jemlikt 8 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna

i hvarje särskilt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet men sjelf icke eger sådan del i saken, som

enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig

nytta eller skada.

10 §.

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

35

Kongl. Majds förslag. Utskottets förslag.

förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt;

dock må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande

förpligtas att aflägga vittnesmål.

n §•

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer

anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägga

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras, innan

sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning, att jäfvet

är lagligen grundad^ ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,

om vittnet må genast höra? eller med förhöret skall anstå till annan dag,

och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet

blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå, å den

dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr att vidare rådrum för

sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,

då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,

hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af

vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

18 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande

höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan för

åtal utsätta vittnet eller någon, till

hvilken vittnet står i det förhållande

18 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande

höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan för

♦åtal utsätta vittnet eller någon-, till

hvilken vittnet står i det förhål
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

9 § omförmäler. År genom allmän

lag eller särskild författning

någon ålagdt att ej uppenbara hvad

han på grund af embete, tjenst

eller annan befattning får sig bekant;

må han ej om sådant höras

såsom vittne, med mindre han blifva

i laga ordning löst från sin förpligtelse.

Ej heller må den, som.

blifvit anlitad att föra parts talan i

rättegång eller deri honom biträda,

utan hufvudmannens medgifvande

höras såsom vittne om hvad han

för fullgörande af det uppdrag fått

sig förtrodt.

Utskottets förslag.

lande 9 § omförmäler. År genom

allmän lag eller särskild författning

någon ålagdt att ej uppenbara hvad

han på grund af embete, tjenst

eller annan befattning får sig bekant;

må han ej om sådant höras

såsom vittne, med mindre han

blifvit i laga ordning löst från sin

förpligtelse. Utan parts medgifvande

må ej heller någon höras såsom

vittne om hvad parten för honom

i förtroende och mellan fyra ögon

omtalat, der ej fråga är om ärekränkning.

Likaledes må ej den,

som blifvit anlitad att föra parts

talan i rättegång eller deri honom

biträda, utan hufvudmannens medgifvande

höras såsom vittne om

hvad han för fullgörande af det

uppdrag fått sig förtrodt.

H §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga

evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i

denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller

förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår

edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom

erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten, huruvida

vittnet må utan ed höras. Tillåta det, varde vittnet erinradt, att dess

förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

37

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig

bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till

vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förr än i målet är dömdt, gifve det

strax rätten tillkänna.

16 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess

berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten förordna,

att parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

17 §.

Äro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena

till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, å nyo höres, ege rätten

förordna om vittnets inkallande.

18 §.

Skall någon, som vittnat i målet, å nyo höras, må han vittna å förut

aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. May.ts förslag.

Utskottets förslag.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga,

pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet

ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf låter sig

rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anledning,

som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till högre sammanlagdt

belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte under längre

tid än samman lagd! sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall

åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom fyra

veckor; erfordras för den skull urtima ting, galle derom hvad om urtima

ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,

eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan beslut, hvarigenom

vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är vittne i häkte

insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte

vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet,

lägge rätten dem emellan

efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som

enligt rättens beslut blifvit hemtadt,

skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga

vittnesmål vid annan domstol än

den underrätt, inom hvars domvärjo

vittnet har sitt hemvist, och är detta

beläget på längre afstånd än fem

nymil från det ställe, der förhöret

skall hållas; vare den part, som påkallat

vittnet, skyldig att i förskott

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte

vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet,

lägge rätten, dit vittnet varit

kalladt, dem emellan efter ty skäligt

pröfvas. Vittne, som enligt rättens

beslut blifvit hemtadt, skall sjelf

vidkännas heintningskostnaden. Kallas

någon att aflägga vittnesmål vid

annan domstol än den underrätt,

inom hvars domvärjo vittnet har sitt

hemvist, och är detta beläget på

längre afstånd än fem nymil frän

det ställe, der förhöret skall hållas;

vare den part, som påkallat vittnet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.v 31.

3 9

Kongl. Magvin förslag.

till vittnet utgifva skjutspenningar

för en häst fram och åter eller, der

jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan

för resan eller någon del deraf begagnas,

afgift för billigaste plats å

bantåg eller ångbåt. Har rätten,

enligt hvad i 17 § sägs, förordnat

om vittnes inkallande, ege rätten

jemväl att, efter ty skäligt pröfvas,

bestämma, af hvem ersättningen till

vittnet så ock förskott å resekostnad,

der sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu

är sagdt, gånge utan hinder af förd

klagan i verkställighet lika som laga

kraft egande dom.

Om ersättning af allmänna medel

till vittnen i brottmål, der allmän

åklagare å tjenstens vägnar förer

talan, är särskildt stadgadt.

Utskottets förslag.

skyldig att i förskott till vittnet utgifva

skjutspenningar för en häst

fram och åter, eller, der jernvägseller

ångbåtslägenhet kan för resan

eller någon del deraf begagnas, afgift

för billigaste plats å bantåg

eller ångbåt. Har rätten, enligt

hvad i 17 § sägs, förordnat om vittnes

inkallande, ege rätten jemväl att,

efter ty skäligt pröfvas, bestämma,

af hvem ersättningen till vittnet så

ock förskott å resekostnad, der sådant

bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom

nu är sagdt, gånge utan hinder af

förd klagan i verkställighet lika som

laga kraft egande dorm

Om ersättning af allmänna medel

till vittnen i brottmål, der allmän

åklagare å tjenstens vägnar förer

talan, är särskildt stadgadt.

21 §•

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme tilllika,

efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afliördt i sin bostad. När förhöret hålles

af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

28 §. *

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker

att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af

annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege rätten,

ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.

Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktas,

ege rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

24 §.

Har rätten jemlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid

annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för

förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande

tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att

om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan

vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde

förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad,'' nödigt, att vittne

höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller skall i

sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser; åligge

den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den

tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret

instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der vittnet

åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet att

aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten anledning

förekomma, att jäfvet är lagligen grundad!, eller att vittnet eger

skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och parten hänvisad att vid

den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller af skälen

för vittnets vägran.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

n

Kongl. Maf.ts förslag.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och

begär part, att vittnet höres inför

svensk beskickning eller inför svensk

konsul, som enligt lag eller Konungens

bemyndigande eger anställa

sådant förhör, må rätten det tillåta,

der giltiga skäl visas. Hav vederparten

tippgifvit ombud å den ort, der

förhöret skall hållas, bör ombudet

i god tid förut underrättas om förhöret.

Angående vittnesförhör vid utländsk

domstol lände till efterrättelse

hvad derom är särskild! stadgadt.

Utskottets förslag.

2(5 §.

Vistas vittne utom riket, och begär

part, att vittnet höres inför

svensk beskickning eller inför svensk

konsul, som enligt lag eller Konungens

bemyndigande eger anställa sådant

förhör, må rätten det tillåta,

der giltiga skäl visas.

Angående vittnesförhör vid utländsk

domstol lände till efterrättelse

hvad derom är särskildt stadgadt.

27 §.

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin domareed,

om han vet något, som kan tjena till upplysning i målet. Finner

han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående omständighet,

hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten, huruvida

det må ske. Finnes sökandens rätt bero deraf, att vittnet höres, och

afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller skamlig

gerning, värde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner rätten särskild

omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas annan, hvars rätt kan vara

beroende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte rätten genom sökandens

försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen

skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här

är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars

domvärjo han har sitt hemvist.

Bill. titt Biksd. Prof. 1902. 7 Samt. 26 Häft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, der

ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras berättelse.

BO §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning

är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner

det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller

äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete

på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. År den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han

skall till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

31 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande

af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med varande i det ämne,

frågan rörer, eller namne en eller flere för redbarhet och för skicklighet

i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund af

allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja

dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan

giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten

hålla honom dertill medelst vite.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

43

32 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å embetes vägnar eller eljest

på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne

rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande

eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, der rätten så förordnar, aflägga ed,

att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som

honom i målet lemnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående

ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt,

som för den sakkunnige är lägligast.

33 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som ä embetes vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad

särskilda stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten

finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock ega tillämpning i

fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst

föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

Är i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,

galle derom hvad om vittne är stadgadt.

37 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och vigtighet, så

ock hvad vitsord den i målet eger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,

handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar,

i annans värjo, och är parten

såsom egare af handlingen eller delegare

deri eller på grund af aftal

eller särskildt stadgande berättigad

till handlingens utbekommande eller

skärskådande, vare, der handlingen

kan antagas innehålla upplysning

rörande målet, den, som handlingen

innehar, ehvad han är part eller

icke, pligtig att på rättens anmaning

den i målet förete. Lag samma

vare, der handling, som af part

åberopas, är upprättad att lända till

efterrättelse i något rättsförhållande,

som parten rörer, eller den innefattar

meddelande, som i fråga om

något parternas rättsförhållande af

endera parten aflåtits till den andre

eller till någon, som rättsförhållandet

förmedlat, eller af sådan person

till någondera parten.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar,

i annans värjo, och är parten

såsom egare af handlingen eller delegare

deri eller på grund af aftal

eller särskildt stadgande berättigad

till handlingens utbekommande eller

skärskådande, vare, der handlingen

kan antagas innehålla upplysning

rörande målet, den, som handlingen

innehar, ehvad han är part eller

icke, pligtig att på rättens anmaning

den i målet förete. Lag samma

vare beträffande handelsbok så ock

der annan handling, som af part

åberopas, är upprättad att lända till

efterrättelse i något rättsförhållande,

som parten rörer, eller den innefattar

meddelande, som i fråga om

något parternas rättsförhållande af

endera parten aflåtits till den andre

eller till någon, som rättsförhållandet

förmedlat, eller af sådan person

till någondera parten.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets™* Utlåtande N:o 31.

45

39 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes

i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i

målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, ege rätten ock förelägga

den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej der

fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skal finnes att

antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända

innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omförmäler,

till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,

pröfve rätten," hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.

Är sådant fall för handen, som i 38 § sägs, ege rätten ock lägga vite

före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom

förelagdt.

41 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt

skall ej ega tillämpning å den, som å embetes vägnar innehar handling,

hvilken till bevis i målet åberopas.

42 §.

Den, som jemlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den i

hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest,

Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken, och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva utdrag

af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angar

saken, uteslutits.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,

som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut

om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i

verkställighet lika som laga kraft egande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej lämpligen kan

till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att

hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der

biträde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som

jemlikt 34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är angängigt i hofrätt, förordne rätten

en af sina ledamöter att halla synen och kalle två underdomare i orten

att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om vittnens

hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten ege

ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underätten i orten att synen

förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,

och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

4G §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

47

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, ege rätten, till

sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med

ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,

som nyss är sagd!, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,

när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust

af medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda

anförtros, lian part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes, må ej till värjemålsed dömas.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas

part, förty att han icke på grund

af egen iakttagelse eger kunskap

om det, hvarom upplysning sökes,

eller att sådant hinder möter, som

i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas

tillförlitlig upplysning kunna vinnas

derigenom, att andra parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet;

ege rätten tillåta honom

att, om han det förmår, aflägga

fyllnadsed; dock må det ej ske i

brottmål.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas

part, förty att han icke på grund

af egen iakttagelse eger kunskap

om det, hvarom upplysning sökes,

eller att sådant hinder möter, som

i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas

tillförlitlig upplysning kunna vinnas

derigenom, att andra parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet;

ege rätten tillåta honom

att, om han det förmår, aflägga

fyllnadsed; dock må det ej ske i

brottmål, deri talan om ansvar föres.

49 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill

föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet eller

bekräftandet till en del af det eden angår.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

50 §.

Ed skall af part aflägga^ vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad, ege rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla, sådan tillåtelse på

grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra

framställning derom sist å den dag, då till eden dömes. Är i mål, som

blifvit anliängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne

hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till följd

af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, gälle hvad

angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

Är till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. Är

viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom

parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet

vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets vidare handläggning

till annan dag eller ock förklara det hvilande. Har målet förklarats

hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,

sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den part, hvilken eden ålagts,

ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag

deråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud

och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant

mig Gud lijelpe till lif och själ».

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vigt

och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vigt, ege

rätten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

49

53 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att

fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå eden,

der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det

kungöra.

5d §.

År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har, förr

än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest

blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,

och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under

pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet

blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden eller

deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol, der

målet blifvit anhängiggjordt.

År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande

i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den

omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt,

fullföljd i högre rätt; finner rätten edgång ej böra ega rum, och är i

målet ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har

afseende, döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta

hvad han inistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas kan; och

Bill. till Likså. Prof. 1902. 7 Sami. 26 Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda bekräftat.

Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars

mätas kan.

58 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense

att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,

eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång deraf

beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;

dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlustig

medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig

våda kunna honom anförtros.

59 §.

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska språket,

må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande

trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom är

särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke

kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

25 kap.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända

till efterrättelse hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag

i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt

lag må särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.

Lag samma vare, der i fråga, som rörer fullmäktig eller vittne eller annan,

som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt utslag

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

meddelat beslut af beskaffenhet att, der det under rättegången gifvits, särskild

klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag beslut,

som, der det under rättegången gifvits, kunnat särskildt öfverklagas,

skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd af talan i

hufvudsaken; vill ej deri, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i

hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången meddeladt.

7 §•

År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt

beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast i

sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under

hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom

blifvit dömdt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang dermed talan

fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på

frågan om edgången inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver

beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet

komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att

till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i

fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §•

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed

eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan

deremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken hofrätt

ändring bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom

hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten sålunda

föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till

efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss

är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende

iakttagas bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt

lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,

varde den af honom meddelad.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

30 kap.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten

instämdt tvistemål skall, der ej här nedan annorlunda stadgas, hos

Konungen fullföljas genom revisionsansökning.

Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos

Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver

hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,

så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången

stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt till

värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom

slutligt utslag ansedt.

^ §•

Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må ej

klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,

vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang

med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagd! ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till

värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.

31 kap.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §•

Har någon försutit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts

hos domstol eller öfverexekutor, ege, der han tilltror sig visa synnerliga

skäl, att den försutna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka

resning. Lag samma vare, der någon försutit tid, som är stadgad för

s. 53 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

53

Kongl. Majds förslag. Utskottets förslag.

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig

förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,

eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att på grund af

nytt skäl domstols eller öfverexekutors

utslag, som eger laga kraft,

bör häfvas, då ege han ock söka

resning i målet. Ej må dock i fråga

om ansvar för brott resning, som

här afses, sökas af annan än den

tilltalade, der brottet är sådant, att

efter viss tid straff förfaller i

händelse åtal ej egt rum, ej heller

der fråga är om förräderi eller annat

för rikets säkerhet menligt brott

eller majestätsbrott eller brott mot

riksstyrelse eller Riksdagen.

2 §•

Menar part, att på grund af

nytt skäl domstols eller öfverexekutors

utslag, som eger laga kraft,

bör häfvas, då ege han ock söka

resning i målet. Ej må dock i fråga

om ansvar för brott resning, som

här afses, af annan än den tilltalade

sökas, der brottet är sådant, att efter

viss tid straff förfaller i händelse

åtal ej egt rum, eller der fråga är

om förräderi eller annat för rikets

säkerhet menligt brott eller majestätsbrott

eller brott mot riksstyrelse

eller Riksdagen.

3 §•

Da resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfvär Konungen

efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,

huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, der det ej af

Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet

förut handlagt; och ege den myndighet makt att det förra utslaget ändra,

när skäl dertill äro.

^ §•

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som eger laga kraft,

innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan.dermed jemförlig

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

felaktighet, deraf part lider märkligt förfång, vare honom jemväl tillåtet

att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig

rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter ty i

3 § är sagdt.

5 §■

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter

förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,

och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,

förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

6 §.

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas till

nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning

särskild undersökning, förordnar Konungen derom.

7 §•

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats

efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, der ej Konungen annorledes

förordnar.

8 §.

I brottmål ege ej allmän åklagare i annat hänseende än så vidt angår

ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf söka resning, der

han ej tillika är målsegande. Finner justitiekanslern sådana omständigheter

vara för handen, att resning bör sökas, ege han derom förordna.

Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med deri gjorda undantag, de särskilda

stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.

rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock att

hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

55

Tillika upphäfves förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna lagens

stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen

den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad i

afseende derå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i

visst fall göra sig urtjufva.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse

i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1908; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,

äldre lag tillämpas.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes länder,

att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att

det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och hennes

arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,

och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och

barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar

barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

3:o) L a g

om ändring i 14 kap. jordabalken

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 8 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hofrätt,

som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1903; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

4:o) Lag

om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsb ocker

och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 18, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§

i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Eäkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,

skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången

af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, der ej annorlunda

uttryckligen aftaladt blifvit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

57

5:o) Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller

30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest bör såsom

lagakraftvunnen anses, gånge utan binder deraf domen i verkställighet

såsom lagakraftvunnen, så vidt ej rätten, der talan är anhängig, annorledes

förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, derom stadgas i

rättegångsbalken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i ärenden,

som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

6:o) Lag

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning

åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren

dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,

värde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Är

fråga om granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat flyttbart

föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,

Bih. till 1likså. Prot. 1902, 7 Sami, 26 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för ärendets

företagande underrättas, der han ej sjelf skall afhöras eller något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken

dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan

underrättelse.

6 §.

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten dervid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i ärenden,

som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

b) att Eiksdagen ville, i anledning af herr Olofssons

förevarande motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 28 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken

skall erhålla följande ändrade lydelse:

När dom å häradsting fällas skall, underrätte

häradshöfding nämnden om saken och de skäl deri

äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Aro af nämnd

minst tre fjerdedelar från häradshöfding skiljaktige och

om en mening ense; gälle den mening, och svare de,

som derom sig förenat, för dom sin. Eljest stånde

vid det, som häradshöfding rättvist prof var.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

c) att Riksdagen måtte, i anledning af herr Segerdahls

motion, i hvad den afser ändrad lydelse af ed

och ordningen för densammas afläggande, i skrifvelse

till Kong! Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån en

s. 59 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

59

omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga

stadganden om lydelse af ed och ordningen för dess

afläggande må anses böra ega rum, samt för Riksdagen

framlägga förslag till de ändrade lagbestämmelser i

ämnet, som kunna befinnas erforderliga och lämpliga.

Stockholm den 18 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

i fråga om utskottets under punkten a) gjorda hemställan beträffande

förslaget till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken:

vid 17 kap. 6 §: af herr Zetterstrand, hvilken ansett första punkten af

denna paragraf böra inledas sålunda:

»Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes, och visas

ej laga förfall, — —»;

af herrar Zetterstrand, F. Andersson, Lindhagen, N. Nilsson, Sjöberg,

Jönsson, liedelius och Gussing, hvilka ansett fortsättningen af nämnda

punkt böra erhålla följande lydelse:

— — »dömes att bota tio daler eller mera, högst ett hundra daler;

och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid»;

vid 17 kap. 19 §: af herrar Zetterstrand och F. Andersson, hvilka

ansett den längsta tid, under hvilken någon enligt denna paragraf finge

hållas i häkte, böra bestämmas till sammanlagdt tre månader;

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

vid 11 kap. 18 §: af herr Hedenstierna, hvilken ansett, att denna

paragraf bort tillstyrkas oförändrad, samt af herr Lindhagen, som yttrat:

»Att inom ramen af gällande lagstiftning tillskapa ett visst slags mål,

som skola i olika hänseenden behandlas än som tvistemål och än som

brottmål, kan från flera synpunkter ej vara lämpligt. Vid handläggningen

af det vid föregående års riksdag framlagda förslaget till vissa

ändringar i rättegångsbalken kom utskottet under öfverläggningarne om

25 kap. 1 § också till enighet derom, att i detta afseende ej borde

vidare fortsättas på den väg, hvarpå Riksdagen råkat slå in genom

antagandet af 38 § i stämningslägen. Vid den nu ifrågavarande

paragrafens slutliga behandling, dervid jag var förhindrad närvara, har

utskottet emellertid fattat ett häremot stridande beslut, mot hvilket jag

derför nödgas anmäla skiljaktig mening. Deremot vidhåller jag ett af

mig inom utskottet förut väckt förslag, att i denna paragraf borde

med tvistemål lämpligen under alla förhållanden likställas s. k. barnuppfostringsmål.

»

i fråga om utskottets hemställan under punkten b):

af herrar Rudébeck, bandqvist, Sörensson, Hedenstierna, Bremberg och

Dieden, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till herr Olofssons

förevarande motion.

i fråga om utskottets hemställan under punkten c):

af herrar Hasselnöt, Bandqvist och Hedenstierna.

Herr Rudébeck har begärt få antecknadt, att han på grund af åtnjuten

ledighet från riksdagsgöromålen deltagit i behandlingen endast af

vissa delar utaf förevarande ärende.

Herr Leman har velat hafva antecknadt, att han af samma anledning

icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Centraltryckeriet, Stockholm 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:94 Riksdagens Skrifvelse N-.o 94 s. 1 i texten