Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till ändrad lydelse af 14 § i lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877.

1902-02-07 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:4, Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till ändrad lydelse af 14 § i lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank, till Riksd. kansli den 7 febr. 1902, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till ändrad

lydelse af 14 § i lagen angående eganderätt till skrift

den 10 augusti 1877.

Uti två lika lydande motioner, hvilka afgifvits den ena, under

n:o 6, i Första Kammaren af herr G. Björlin och den andra, n:o 40, i

Andra Kammaren af herr TI. Hedlund, har föreslagits den ändring i

lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, att första

punkten i 14 § komme att erhålla följande lydelse:

Författares eller öfversättares i detta kapitel omförmälda rätt gäller

för hans lifstid och trettio år efter hans död.

Till stöd för detta förslag har anförts:

»I 1877 års lag om eganderätt till skrift förekommer ett stadgande,

som ställer dramatiske författares efterlefvande i en vida ofördelaktigare

ställning än andra skriftställares. I fråga om sådana dramatiska arbeten,

som äro afsedda att uppföras, eger, såsom väl bekant, ersättningen för

uppföranderätten en större betydelse än arfvodet för deras utgifvande

af trycket. Men under det nämnda lag lemnar författare och deras

rättsinne!)afvare eganderätt under författarens lifstid och femtio år efter

hans död i hvad angår arbetets utgifvande, så är åter den tidrymd,

under hvilken ett dramatiskt eller dramatiskt-musikaliekt arbete"icke

utan författarens eller dennes rättsinnehafvares samtycke kan uppföras,

inskränkt till hans lifstid och endast fem år derutöfver.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Samt. 4 Höft. (Näs 4 och 5.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

I den ursprungliga kong! propositionen var till och med rätten

ännu mera begränsad. I anslutning till den då gällande 1855 års förordning

ville dåvarande justitieministern endast i det fall, att arbetet

utgifvits i tryck och författaren aflidit innan fem år förflutit efter

tryckningsåret, medgifva åt rättsinnehafvaren en så lång skyddstid efter

dödsfallet, att det hela blefve fem år. Såsom skäl för denna korta

skyddstid angafs »en behöflig hänsyn till teaterföreståndarnes intressen»,

och det tillädes, att densamma »veterligen icke framkallat några klagomål».

När lagutskottet förordade en allmän skyddstid af fem år efter

författarens död, hvilket blef lag, så anfördes likaledes såsom skäl teaterföreståndarens

intresse, hvilken, i fall han betalat honorar för ett stycke,

hvars författare aflidit kort efter det aftalet uppgjordes, borde åtminstone

under någon tid efter dennes död ega uteslutanderätt att uppföra

arbetet. I annat fall skulle för öfrigt osäkerheten vid uppgörelsen

i hög grad nedtrycka författares honorar. Ett par reservanter påyrkade

redan då skyddstidens utsträckande till tio år, men Riksdagen

följde lagutskottets hemställan.

Under de 25 år, som förflutit sedan denna lag antogs, hafva

förhållandena väsentligen ändrats. Åskådningssätten om skydd för immaterielt

arbete hafva både här och i utlandet utvecklats till förmån för

detta arbetes utöfvare. Vid tidpunkten för den nu gällande lagens

antagande hade föga mera än ett tjugutal år förflutit sedan öfver hufvud

taget något skydd alls lemnades för dramatiska verks uppförande, och

vid denna tid ansågs alltjemt teaterverksamheten som en så vansklig

och dålig affär, att hänsyn så godt som uteslutande togs till teaterföreståndaren

på bekostnad af författaren. Erfarenheten har emellertid

nu ådagalagt, att denna verksamhet rätt och klokt skött kan vara ekonomiskt

fördelaktigt och icke minst har det visat sig, att svenska originalstycken

egt benägenhet att varda repertoarpjeser. Intet skäl synes

längre föreligga att icke lika väl tillgodose författarens som teaterföreståndarens

sak och låta den förre njuta den rättmätiga lönen för

sitt arbete. Det må tillika anmärkas, att numera vid stående scener i

vanliga fall författarearfvodet utgår i form af viss procent af inkomsten,

och genom detta tantiémesystem, som är ömsesidigt rättvist, erhåller

ju endast författaren eller dennes rättsinnehafvare arfvode så länge det

för teaterföreståndaren är fördelaktigt att uppföra stycket. För öfrigt

bör det för en solid teaterföreståndare innebära en viss fördel att kunna

träffa öfverenskommelse för längre'' tid, oberoende af en författares

lifstid, och derigenom vara skyddad gent emot ingrepp för konkurrenter,

som nu utan någon ersättning kunna tillegna sig arbetet sedan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

fem år efter författarens död förflutit. För det fåtal stycken, hvilka

en längre tid öfverlefva sina författare, kan icke författarearfvodet

utgöra någon tyngande post i en teaters budget. Hvad åter angår allmänhetens

intressen, så torde de i ingen nämnvärd mån kunna anses trädda

för nära genom att teaterförfattare i detta fall erhålla hvad rätt och billighet

kräfva; snarare skulle man kunna påstå, att friheten att eftertrycka

ett litterärt arbete långt mera än friheten att utan ersättning uppföra

ett drama kan lända allmänheten till ekonomisk fördel, enär i förra

fallet täflan mellan olika förläggare betydligt kan nedbringa de olika

upplagornas pris, under det att knappast eu konkurrens teaterföreståndare

emellan om samma stycke kan tänkas medföra någon prissänkning, och

hvad den dramatiske författarens rättsinnehafvare gå miste om i ersättning

sålunda knappast kommer allmänheten till godo.

Huru som helst måste det förefalla i hög grad obilligt, att en dramatisk

författares arfvingar, åt hvilka den aflidne som oftast icke torde

efterlemna några mera betydande tillgångar, skola så kort tid efter hans

frånfälle beröfvas det till äfventyrs enda värdet i hans qvarlåtenskap,

nemligen hvad uppföranderätten till ett populärt teaterstycke kan inbringa.

Ett liberalt skydd för frukterna af det immateriella arbetets

mödor, hvilka ju mer eller mindre omedelbart komma landets kultur

till godo, synes på detta område lika väl som på andra vara påkalladt.

Andra länders lagstiftning visar också, att Sverige härutinnan befinner

sig på en mycket efterblifven ståndpunkt. Exempelvis medgifves

i Tyskland och Österrike en skyddstid. af 30 år efter författarens död,

i Belgien, Danmark, Finland, Norge, Frankrike och Ungern 50 år efter

samma tidpunkt; i Italien och Spanien är skyddstiden bestämd till 80

år efter arbetets första uppförande, i England och Förenta staterna till

42 år derefter. Äfven i aflägsna stater, som Ecuador, Mexiko, Transvaal,

Bolivia, Tunis, är skyddstiden 25 till 50 år efter författares död, och

bland alla stater, som öfver hufvud meddela ett dylikt skydd, har Sverige

— jemte Chile — minst tillgodosett författarnes intresse.

Detta förhållande har gifvetvis förefallit svenske författare hårdt

och obilligt och Sverige såsom kulturstat föga värdigt. Sveriges författareförenings

styrelse bär uttalat eu enhällig önskan, att dessa för

våra teaterförfattare menliga bestämmelser måtte undergå en ändring.

I )et kan då ifrågasättas, om icke uppföranderätten borde ega lika långt

skydd som författarerätten. Denna uppfattning om fullständig likställighet

mellan dessa kategorier uttalades redan af tre reservanter till det

utlåtande af 1850—51 års Riksdags allmänna besvärs- och ekonomiutskott,

som resulterade i 1855 års kongl. förordning, och i de flesta kul
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

turstater tiar denna princip häfdats. Emellertid finnes det enstaka land,

der uppföranderättens skyddstid är något kortare än författarerättens,

och ehuru våra närmaste grannland, Norge, Danmark, Finland, bestämma

en tid af 50 år efter författarens död, torde måhända, på det steget

icke må anses alltför stort, den svenska lagen stanna vid samma siffra

som den tyska och österrikiska eller 30 år.»

14 § af ifrågavarande lag lyder för närvarande sålunda:

Författares eller öfversättares i detta kapitel omförmälda rätt gäller

för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öfversättare

ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år förflutit från det

att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes

eller föredrogs, eu hvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

Att goda skäl tala för en lagändring i motionernas syfte, finner

utskottet vara genom motionärernas framställning till fullo ådagalagdt.

Nuvarande bestämmelse innebär otvifvelaktigt mången gång för en

dramatisk eller musikaliskt-dramatisk författares eller öfversättares efterlefvande

en ganska hård begränsning af den ekonomiska fördel, de

eljest skulle kunna förvänta af hans litterära qvarlåtenskap. Den omständigheten,

att, såsom motionärerna erinrat, nästan alla civiliserade

länders lagar tillerkänna den enskilda litterära eganderätten i detta afseende

en väsentligt längre giltighetstid än den hos oss medgifna, synes

ock gifva vid handen, att en så sträng begränsning som den i vårt

land föreskrifna svårligen kan vara med hänsyn till allmänhetens och

teaterföreståndarnes berättigade intressen af verkligt behof påkallad.

Utskottet anser sig emellertid ej kunna för närvarande förorda

antagandet af det i motionerna framlagda lagförslag. Innan ändring af

ifrågavarande bestämmelse vidtages, torde nemligen tillfälle böra beredas

äfven representanterna för de intressen, hvilka i afseende å fastställande

af tidsgränsen för författares eller öfversättares berörda rätt kunna betecknas

såsom motsatta dessa senares, att i frågan sig uttala, och i

hvarje fall erfordras en vida omsorgsfull are undersökning, än den utskottet

är i stånd att företaga, för att få utrönt såväl huruvida just

den af motionärerna föreslagna tidsbegränsningen är den efter hänsyn

till alla olika intressen bäst afpassade som ock huruvida icke tilläfven
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

tyre en ändring af ifrågavarande tidsbestämmelse kan påkalla en förändring

jemväl af tidsbestämmelsen i andra punkten af samma paragraf.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida

och i hvad mån den i första punkten af 14 § i

lagen angående eganderätt till skrift bestämda tid

för författares eller öfversättares i andra kapitlet af

berörda lag omförmälda rätt lämpligen må kunna

utsträckas, samt för Riksdagen framlägga det förslag

till lagändring i sådant syfte, hvartill den verkstälda

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 7 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:9 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändring af 14 § i lagen angående eganderätten till skrift den 10 augusti 1877. s. 10 i texten