Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Memorial N:o 49

1902-05-01 · 46 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 42 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:49, Lagutskottets Memorial N:o 49

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

1

N:o 49.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1902, kl. 11 f. m.

Memorial, med föranledande af ej mindre återremiss än äfven

skiljaktiga beslut i fråga om vissa delar af lagutskottets

utlåtande, n:o 31, i anledning af dels Kongl. Maj ds

proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar

af rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5 kap.

1 § ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kap. jordabalken,

till lag om ändring i förordningen den 4 maj

1855 angående handel sböcker och handelsräkningar, till

lag om ändrad lydelse af 4.9 § utsökning slag en samt till

lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6

mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol, dels

två med föranledande af nämnda proposition väckta

motioner.

I utlåtande n:o 31, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till

lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 g ärfdabalken, till lag om ändring i

Bih. till Rikstl. Prof. 1902. 7 Sami. 41 Höft. (N:o 49.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Memorial N:o 49.

14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj

1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad

lydelse af 49 § ntsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse af 4 och

6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol,

dels två särskilda med föranledande af nämnda proposition inom Andra

Kammaren af herrar //. A. Segerdahl och G. Olofsson i Avik väckta

motioner, kemstälde lagutskottet,

a) att Riksdagen med förklarande, att Kong!. Maj:ts ofvanberörda

proposition icke kunde i oförändradt skick bifallas, måtte med anledning

af propositionen samt med bifall till herr Segerdalils förenämnda motion,

i hvad densamma afsåge 17 kap. 20 § i förslaget till lag om ändring

i vissa delar af rättegångsbalken, för sin del antaga följande

l:o) Lagom

ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken

skola upphöra att gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedan

nämnda delar af 16, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla följande

lydelse:

16 kap.

3 §•

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid

underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskild! beslut deröfver.

Yarder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag

slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyllnadsed

dömes, då ege, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall

förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild

klagan, der han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till

rättens protokoll anmäler sitt missnöje, rörsummas sådan anmälan eller

fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens

behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvu dsaken dragits, finner

underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

3

4 §■

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke

dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela

slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, der det kan

ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan

hinder deraf, att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,

der ej, i tvistemål, andra parten yrkar, att målet skall hvila i afbidan på

utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämpligt.

Fortsattes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändningen

gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed eller

fyllnadsed dömas, förr än hofrätten utlåtit sig i anledning af förd klagan

i invändningsfrågan, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej fullföljts.

9 §•

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.

17 kap.

Om bevisning inför rätta.

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund

deraf hvad i målet bör hållas för sant.

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;

ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende

å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas

skäligt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Memorial N:o 49.

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare

vidare bevisning derom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet

är af beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall

erkännandet vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,

pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas,

och öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af

erkännandet genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende,

ehvad det återkallas eller icke.

4 §•

I brottmål ege rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit

i målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis

må tilläggas parts erkännande.

5 §•

Till någon sin talan med vittne fästa, ege begära stämning å

vittnet hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar

till rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å

vederpart och vittne; de må genom eu stämning inkallas. Allmän

åklagare ege sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt

åberopa, eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet

äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift

eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i

11 kap. 8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part ege jemväl

tillämpning i fråga om stämning å vittne.

Är någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå

att han ej är stämd, pligtig att aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

o

6 §•

År vittne, som blifvit lagligen ballad!, ej tillstädes, när målet

företages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes att höta tio

daler eller mera, högst två hundra daler; och förelägge rätten vittnet vid

vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu är sagdt,

skall vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten

hemtas. T brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast

låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Afstår den,

som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller

kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet sedan för uteblifvande

dömas till böter eller fällas att utgifva vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall

dock i de fall, då vittnet enligt lag är berättigad! att erhålla förskott å

resekostnad, ej ega tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott till

vittnet erlagts eller erbjudits.

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §•

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af

målets utgång.

Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja föra talan, må

han ändå ej höras såsom vittne. Embets- eller tjensteman eller den,

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Lagutskottets Memorial N:o 49.

som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteande eller

utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig

förrättning, vare dock ej i egenskap af målsegande jäfvig att om brott,

som blifvit emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten

eller uppdraget, afgifva vittnesmål, der han förklarat sig ej vilja föra

talan och annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit

föröfvadt mot två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida

den ene af dem må vittna om det, som bändt den andre.

Den, som skäligen misstankes för brott eller delaktighet deri, må

ej höras såsom vittne angående brottet.

9 §•

Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan

i målet, eller med annan, som jemlikt 8 § är jäfvig deri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene

är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn eller är i

svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,

vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsegandena

står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om

det, som händt annan målsegande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn

till part eller till målsegande, hvilken ej förer talan, eller till annan,

som jemlikt 8 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna

i hvarje särskilt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är närnndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i

egenskap af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller

förening förer talan i målet men sjelf icke eger sådan del i saken, som

enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig

nytta eller skada.

10 §.

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 g är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt;

dock må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande

förpligtas att aflägga vittnesmål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

7

11 §•

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande om jäf mot vittnet

tinnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer

anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägga

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras,

innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning, att jäfvet

är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,

om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan dag,

och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet

blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå, å den

dag, till hvilken förhöret uppskjuta, vid äfventyr att vidare rådrum för

sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var j afvigt, pröfve

rätten, då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §•

Käftens ordförande tillfråga vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer

omständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande

af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

13 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken

vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. År genom allmän lag

eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på

grund af embete, tjenst eller annan befattning får sig bekant; må han

ej om sådant höras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordninglöst

från sin förpligtelse. Utan parts medgifvande må ej heller någon höras

såsom vittne om hvad parten för honom i förtroende och mellan fyra ögon

omtalat, der ej fråga är om ärekränkning. Likaledes må ej den, som blifvit

anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri honom biträda, utan

hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne om hvad han för fullgörande

af det uppdrag fått sig förtrodt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

14 §.

För än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: »Jag N. 14. lofvar ocli svär vid Gud och Hans heliga

evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i

denna sak känd! och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger

eller färändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår

edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom

erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten, huruvida

vittnet må utan ed höras. Tillätes det, varde vittnet erinradt, att

dess förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

1.5 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har

sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande

till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förr än i målet är döm dt, gifve det

strax rätten tillkänna.

16 8

O

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess

berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten förordna,

att parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Sedan parterna åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas

för parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49

9

17 §.

Ävo vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under

förhör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa

vittnena till förhör emot hvarandra,

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, å nyo höres, ege

rätten förordna om vittnets inkallande.

18 §.

Skall någon, som vittnat i målet, å nyo höras, må han vittna å

förut aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld

fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas

vittnet ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf

låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må

af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till

högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte

under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i

häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å

landet inom fyra veckor; erfordras för den skull urtima ting, galle derom

hvad om urtima ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan beslut,

hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning : är vittne

i häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit

kalladt, dem emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens

Bill. till Biksd. Prof. 1902. 7 Sami. 41 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Memorial N:o 49.

beslut blifvit hemtadt, skall sjelf vidkännas liemtningskostnaden. Kallas

någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på längre

afstånd än fem nymil från det ställe, der förhöret skall hållas; vare den

part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar

för en häst fram och åter, eller, der jernväg^- eller ångbåtslägenhet

kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift för billigaste

plats å bantåg eller ångbåt. Har rätten, enligt hvad i 17 § sägs,

förordnat om vittnes inkallande, ege rätten jemväl att, efter ty skäligt

pröfvas, bestämma, af hvem ersättningen till vittnet så ock förskott å

resekostnad, der sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af

förd klagan i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, der allmän

åklagare å tjenstens vägnar förer talan, är särskild! stadgadt.

21 §•

Vistas vittnet, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

22 §.

Kan vittnet till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. Kär förhöret hålles

af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

23 §.

Ku kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker

att få vittne kördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af

annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege rätten,

ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vitt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

11

nesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut

afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

24 §.

Har rätten jemlik! 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande

vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt

dag för förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller

dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat

vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att

denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig

ursäkt, varde förhöret instäldt der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att

vittne höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller

skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 §

afser; åligge den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre

att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid

förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i

målet.

25 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der vittnet

åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet

att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten

anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt, eller att vittnet

eger skäl för sin vägran; värde förhöret instäldt och parten hänvisad

att vid den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller

af skälen för vittnets vägran.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför

svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konungens

bemyndigande eger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, der

giltiga skäl visas.

Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse

hvad derom är särskild! stadgadt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Memorial N:o 49

27 §.

o

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin

domareed, om lian vet något, som kan tjena till upplysning i målet. Finner

han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §• .

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten,

huruvida det må ske. Finnes sökandens rätt bero deraf, att vittnet höres,

och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller

skamlig gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner

rätten särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas annan,

hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte

rätten genom sökandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han

för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som

här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo han har sitt hemvist.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis,

der ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras

berättelse.

30 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning

är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner

det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller

äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete

på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. År den, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Memorial N:o 49.

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han

skall till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

31 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande

af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne,

frågan rörer, eller namne eu eller flere för redbarhet och för skicklighet

i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å em betete vägnar eller eljest på grund

af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin

vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege

rätten hålla honom dertill medelst vite.

32 §.

Namnes till sakkunnig någon, som icke å embetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag bär att afgifva yttrande i frågan,

förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt

utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, der rätten så förordnar, aflägga

ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag,

som honom i målet lemnats. Eden skall inledas och afslutas så, som

angående ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande

afgifvet, varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid

den underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

33 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetes vägnar eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Memorial N:o 49.

eljest på grund af allmänt uppdrag tiar att afgifva yttrande, galle hvad

särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullfölj dt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten

finner dertill skyldig. T brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd

klagan i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock ega tillämpning

i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af

visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i

målet, galle derom hvad om vittne är stadgadt.

37 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och rigtighet, så

ock hvad vitsord den i målet eger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,

handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten

såsom egare af handlingen eller delegare deri eller på grund af aftal

eller särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o. 49.

15

skärskådande, vare, der handlingen kan antagas innehålla upplysning

rörande målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller

icke, pligtig att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare

beträffande handelsbok, så oek der annan handling, som af part åberopas,

är upprättad att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten

rörer, eller den innefattar meddelande, som i fråga om något parternas

rättsförhållande af endera parten aflåtits till den andre eller till någon,

som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person till någondera parten.

39 §.

No åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som

finnes i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen

kan i målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, ege rätten ock

förelägga den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock

ej der fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl

finnes att antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets

utgång, lända innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande

9 § omförmäler, till skada eller synnerlig olägenhet,

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,

pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.

År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, ege rätten ock lägga vite

före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom

förelagdt.

41 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt

skall ej ega tillämpning å den, som å embetes vägnar innehar

handling, hvilken till bevis i målet åberopas.

42 §.

Den, som jemlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den

i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet till
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Memorial N:o 49.

fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken, och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva utdrag

af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår

saken, uteslutits.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,

som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten

pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut

om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som

innehar skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för

målets utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Pinnes i mål, som är anhängig! vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besigtiga!’ föremål, som ej lämpligen

kan till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, der föremålet tinnes,

att hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der

biträde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som

jemlikt 34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är angängigt i hofrätt, förordne

rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i

orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om

vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten

ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten

att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten

ingifvet, och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets ’ Memorial N;o 49.

17

46 §.

Är i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, ege rätten, till

sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med

ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,

som nyss är sagd!, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej

ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust

af medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets falla bruk eller för mened är förlastig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda

anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes, må ej till värjemålsed dömas.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund

af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller

att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas derigenom, att andra parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom att,

om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål,

deri talan om ansvar föres.

49 §.

I)å till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill

föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet eller

bekräftandet till eu del af det eden angår.

Eib., till Biksd. Prof 1902. 7 Sami 41 Haft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Memorial N:o 49.

50 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller tinnes

inställelsen medföra oskälig kostnad, ege rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på

grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra

framställning derom sist å den dag, då till eden dömes. Är i mål, som

blifvit anhänggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömd!, förordne

hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till följd

af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, galle hvad

angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. Är

viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom

parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet

vurm i t, laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets vidare handläggning

till annan dag eller ock förklara det hyllande. Har målet förklarats

hyflande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,

sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den part, hvilken eden ålagts,

ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag

deråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag K. N. svär och betygar vid

Gud och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så

sant mig Gud hjelpe till lif och själ».

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vigt

och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vigt, ege

rätten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

19

53 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då lian bär att

fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå eden,

der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det

kungöra.

54 §.

År till ed dömd genom beslut, som eger laga kraft, men har, förr

än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest

blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,

och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under

pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet

blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden

eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,

der målet blifvit anhängiggjordt.

År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande

i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den

omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt,

fullföljd i högre rätt; finner rätten edgång ej böra ega rum, och är i

målet ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har

afseende, döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Memorial N.o 49.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta

hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas

kan; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda

bekräftat. Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när

den ej annars mätas kan.

58 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense

att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,

eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång

deraf beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga

eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened

förlustig medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan

synnerlig våda kunna honom anförtros.

59 8.

O

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska

språket, må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på

det sätt, att han inför rätten egenhändigt stäfver och undertecknar eden.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller

främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom

är särskild! stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan

icke kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen huru förfaras bör.

25 kap.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända

till efterrättelse, hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Memorial N:o 49.

i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt

lag må särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.

Lag samma vare, der i fråga, som rörer fullmäktig, eller vittne eller

annan, som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt

utslag meddelat beslut af beskaffenhet att, der det under rättegången

gifvits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga

utslag beslut, som, der det under rättegången gifvits, kunnat särskildt

öfverklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd

af talan i hufvudsaken ; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja

talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången

meddeladt.

7 §.

Är part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt

beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast i

sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under

hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom

blifvit dömdt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang dermed talan

fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på

frågan om edgången inverka, så ock der särskilda besvär anföras öfver

beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet

komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att

till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i

fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §•

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed

eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan

deremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken

hofrätt ändring bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär,

inom hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten

sålunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till

efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss

är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant af
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Memorial N:o 49.

seende iakttagas bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt

lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,

varde den af honom meddelad.

30 kap.

1 §■

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten

instämdt tvistemål skall, der ej här nedan annorlunda stadgas, hos

Konungen fullföljas genom revisionsansökning.

Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos

Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver

hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,

så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången

stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt

till värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom

slutligt utslag ansedt.

4 §•

Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må

ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång

inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang

med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till

värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.

31 kap.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §.

Har någon försutit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts

hos domstol eller öfverexekutor, ege, der han tilltror sig visa synnerliga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

23

skäl att den försutna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka

resning. Lag samma vare, der någon försutit tid, som är stadgad för

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig

förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,

eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors

utslag, som eger laga kraft, bör höfvas, då ege han ock söka

resning i målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som

här afses, af annan än den tilltalade sökas, der brottet är sådant, att efter

viss tid straff förfaller i händelse åtal ej egt rum, eller der fråga är om

förräderi eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott

eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen.

3 §•

Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfva!- Konungen

efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,

huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt

bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, der det ej af

Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet

förut handlagt; och ege den myndighet makt att det förra utslaget ändra,

när skäl dertill äro.

4 §•

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som eger laga kraft,

innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan dermed jemförlig

felaktighet, deraf part lider märkligt förfång, vare honom jemväl tilllåtet

att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig

rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter

ty i 3 § är sagdt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Memorial N:o 49.

5 §•

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter

förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,

och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,

förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

6 §•

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas

till nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den

grundas.

Pinnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans

utredning särskild undersökning, förordnar Konungen derom.

7 §.

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvaiugenom resning beviljats

efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, der ej Konungen

annorledes förordnar.

8 §.

I brottmål ege ej allmän åklagare i annat hänseende än så vidt

angår ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf söka resning,

der han ej tillika är målsegande. Finner justitiekanslern sådana omständigheter

vara för handen, att resning bör sökas, ege han derom

förordna.

Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med deri gjorda undantag, de särskilda

stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna

i 17 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter,

dock att hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen

den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

25

Tillika upphäfva» förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna

lagens stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af

förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och

hvad i afseende derå iakttagas skall stadga angående skyldighet för parl

att i visst fall göra sig urtjufva.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse

i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1903; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro

anhängiga, äldre lag tillämpas.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes

fränder, att det var död! födt, men visar modern, eller hennes arfvingar,

att det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och

hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet

är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i

födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets

arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903 ; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Bih. till Riksd Prof. 1903. 7 Sami. 41 Haft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Memorial N:o 49.

3:o) Lagom

ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade

lydelse:

iSTu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under

hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1903; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

4:o) L a g

om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och

handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och

25 §§ i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen

kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader

efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,

der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

27

5: o) L il g’

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordna», att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap.

10 § eller 30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest

bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet

såsom lagakraftvunnen, så vidt ej rätten, der talan är anhängig,

annorledes förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, derom stadgas

i rättegångsbalken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i

ärenden, som vid nämnda tid äro anhängig»., äldre lag tillämpas.

6: o) L il g

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 8 mars 1899 om handräckning
åt

utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1 899 om

handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren

dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,

varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År

fråga om granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat flyttbart

föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,

att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Lagutskottets Memorial N:o 49.

ärendets företagande underrättas, der lian ej sjelf skall afhöras eller

något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse,

hvilken dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god

tid sådan underrättelse.

6 §•

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten dervid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i

ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Vidare hemstälde utskottet,

b) att Riksdagen ville, i anledning af herr Olofssons förevarande

motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Här dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden

om saken och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Äro

af nämnd minst tre fjerdedelar från häradshöfding skiljaktige och om en

mening ense; galle den mening, och svare de, som derom sig förenat,

för dom sin. Eljest stånda vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

c) att Riksdagen måtte, i anledning af herr Segerdahls motion, i

hvad den afser ändrad lydelse af ed och ordningen för densammas

afläggande, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån en omarbetning af

i 17 kap. rättegångsbalken befintliga stadgande!! om lydelse af ed och

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

29

ordningen för dess afläggande må anses böra ega rum, samt för Riksdagen

framlägga förslag till de ändrade lagbestämmelser i ämnet, som kunna

befinnas erforderliga och lämpliga.

Enligt utskottet tillbandakomna protokollsutdrag hafva kamrarne

i anledning af nämnda utlåtande till en början beslutit, att för den händelse

utskottets förslag skulle komma att i vissa delar af den ena eller

andra kammaren återförvisas, utskottet skulle ega öppen rätt att vid

ärendets förnyade behandling i afseende å de bestämmelser, hvilka blifvit

med eller utan ändring af ena eller andra kammaren godkända, föreslå

sådana jemkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar

kunde föranledas.

Vid behandlingen af ofvanberörda, i punkten a) framlagda lag^

förslag hafva vidare kamrarne sammanstämmande godkänt dels utaf det

under mom. l:o) upptagna förslaget till lag om ändring i vissa delar af

rättegångsbalken 16 kap. 3, 4 och 9 §§, 17 kap. 1—5, 7—10, 12,15,

16, 18, 20—24, 26—35, 37—46 och 49—59 §§, 25 kap. 5, 7 och

8 §§, 30 kap. 1 och 4 §§, 31 kap. 1 och 3 — 8 §§ samt slutstadgandena,

ingressen och rubriken, dels ock de under mom. 2:o)—5:o) upptagna

lagförslag.

Deremot har i afseende å lydelsen af 1 7 kap. 6 § i förstnämnda

lagförslag visserligen Första Kammaren godkänt utskottets hemställan,

men Andra Kammaren bifallit två särskilda vid utlåtandet fogade *

reservationer.

11 § af samma kapitel bär godkänts af Andra Kammaren, medan

Första Kammaren återförvisat denna paragraf till utskottet.

13 § har af båda kamrarne återförvisats till utskottet.

14 och 25 §§ hafva vunnit Första Kammarens godkännande, men

blifvit af Andra Kammaren återförvisade.

I fråga om 17 och 36 §§ har Andra Kammaren bifallit utskottets

hemställan, hvaremot Första Kammaren återförvisat dessa paragrafer.

Den föreslagna lydelsen af 19 § har godkänts af Första Kammaren,

under det att Andra Kammaren antagit denna paragraf med den

lydelse, som ifrågasatts i en vid utlåtandet fogad reservation.

47 . § har godkänts af Andra, men återförvisats af Första Kammaren,

och 48 § har blifvit af båda kamrarne återförvisad.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Memorial N:o 49.

31 kap. 2 § af förberörda lagförslag äfvensom det under mom. 6:o)

upptagna förslaget till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den

6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol hafva godkänts af

Andra Kammaren, men blifvit af Första Kammaren till utskottet återförvisade.

Utskottets hemställan under punkterna b) och c) har bifallits af

Andra Kammaren, men blifvit af Första Kammaren afslagen.

Olika lydelser hafva alltså blifvit af kamrarne antagna endast beträffande

6 och 19 §§ i 17 kap. af förslaget till lag om ändring i vissa

delar af rättegångsbalken. Den skiljaktighet, som härutinnan föreligger,

synes utskottet lämpligen kunna sammanjemkas på det sätt, att i fråga

om 6 § Första Kammaren biträder Andra Kammarens beslut, men deremot

Andra Kammaren godkänner 19 § med dess af utskottet föreslagna

och af Första Kammaren antagna lydelse.

Första kammarens återremiss af 17 kap. .11 § af samma lagförslag

lärer hufvudsakligen hafva afsett att i andra stycket af paragrafen

få tydligare uttryckt, hvad äfven torde hafva varit försiagets mening, att,

om part mot vittne gör annat jäf än i första stycket sägs, men icke strax

kan styrka jäfvet, rätten har att med afseende å de skäl, som för jäfvet

anföras, pröfva, huruvida vittnet må genast höras eller om med förhöret

skall anstå till annan dag. För att vinna sådant förtydligande tiar

paragrafens ordalydelse i någon mån jemkats. I samband härmed och

då anledning icke torde förefinnas att i annat fall än då vittnesförhöret

uppskjutes förelägga parten viss dag för att styrka jäfvet, har paragrafen

äfven i den delen underkastats omarbetning.

Båda kamrarnes åtgärd att återförvisa 13 § af nämnda kapitel i förslaget

lärer, enligt hvad af diskussionen inom kamrarne synes framgå, ega

sin förklaring dels i de anmärkningar, som förekommo mot rigtigheten af

utskottets uppfattning, att vittnespligten i regel icke borde utan parts medgifvande

omfatta hvad parten i förtroende och mellan fyra ögon meddelat

vittnet, dels ock deri, att den ändrade lydelse utskottet föreslagit

ansågs med hänsyn till formen mindre tillfredsställande. Erinringar

framstäldes i sistnämnda afseende såväl mot affattningen af det föreslagna

undantaget, der ej fråga är om ärekränkning», h vilket ansågs icke fullt

tydligt uttrycka hvad dermed sannolikt åsyftades, som ock derom, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

31

paragrafens sista punkt i hufvudsak gjordes obehöflig genom det närmast

föregående, af utskottet ifrågasatta stadgandet.

De skäl, som tala för, att i förtroende gjorda meddelanden i allmänhet

böra undantagas från vittnespligten, äro för utskottet fortfarande

af den vigt, att utskottet anser denna grundsats höra vinna Eiksdagens

godkännande. Härutinnan fram stål da erinringar hafva derför icke synts

utskottet böra föranleda till någon ändring i denna del af förslaget.

Den föreslagna särskilda bestämmelsen angående ärekränkning afsåg

att förebygga, att en person skulle kunna undandraga sig vittnesmål

rörande ett förtroligt meddelande, hvithet i och för sig innebure en rättskränlming.

I rättegång angående ärekränkning borde för den skull eu

person, hvilken mottagit det ärekränkande meddelande, hvarom fråga vore,

icke ega att förtiga detta meddelande på den grund, att detsamma skett

i förtroende. Om deremot eu person i förtroende allenast erkänt, att han

gjort sig skyldig till ärekränkning, bör visserligen den, som mottagit

detta förtroende, icke åläggas att härom vittna, lika litet som eljest enligt

utskottets förslag någon skulle ega skyldighet att i rättegång angående

viss förseelse utan den åtalades medgifvande aflägga vittnesmål

derom, att den åtalade inför honom i förtroende erkänt sig skyldig till

förseelsen. Den af utskottet i detta hänseende föreslagna lydelse synes

emellertid icke utesluta den tolkning, att vittnespligt rörande ärekränkningsbrott

skulle förefinnas äfven i sistnämnda fall, och en omredigering

lärer derför vara erforderlig.

Hvad utskottet åsyftat torde fullständigare och bättre vinnas

genom ett allmänt stadgande derom, att endast förtroenden »angående

saken» äro undantagna från vittnespligt. Härmed vore uttryckt, att

undantaget gälde blott de förtroliga meddelanden, hvilka afsåge ett redan

förefintligt faktum, men deremot icke sådana, som i och för sig innebure

eu rättskränkning.

Beträffande sista punkten af paragrafen enligt utskottets tidigare

förslag torde visserligen, om utskottets ändringsförslag i öfrigt bifalles,

de fall icke blifva särdeles många, på hvilka stadgandet i denna punkt

skulle ega tillämpning. Sådana fall finnas dock, och då med hänsyn

till yrkesställningen hos de personer, hvilka detta stadgande hufvudsakligen

afser, undantag från vittnespligten torde böra medgifvas för

allt hvad de i och för rättegång fått sig meddeladt, har utskottet ansett

stadgande härom böra bibehållas. Af redaktionella skäl har detsamma

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Lagutskottets Memorial N:o 49.

erhållit plats före deri allmänna bestämmelsen om undantag för i förtroende

gjorda meddelanden.

Andra Kammarens återremiss af 14 § synes hafva åsyftat att vinna

närmare begränsning af den rätten i paragrafens tredje stycke tillagda befogenhet

att, om parterna å ömse sidor eftergifva vittneseden, pröfva,

huruvida vittnet må utan ed höras. Jemväl utskottet håller före, att, då

parterna medgifva vittnesförhör utan ed, rätten bör tillåta sådant, om ej

på grund af målets beskaffenhet eller eljest särskild anledning tinnes att

fordra eds afläggande. För närvarande måste enligt 17 kap. 17 § rättegångsbalken

vittnen i grofva brottmål aflägga ed, och så torde äfven

framdeles i regel böra blifva förhållandet. Likaledes lärer oafsedt parternas

eftergifvande det stundom möta betänklighet att tillåta vittnes

förhör utan ed i sådana mål, der parterna kunna antagas hafva samma

intresse, t. ex. vissa äktenskapsskilnadsmål, och äfven andra omständigheter

kunna förekomma, som göra det behöflig!, att vittne höres på ed. Det

lämpligaste synes vara, att vittnesförhör under angifna förutsättning

förklaras skola i allmänhet ega rum utan ed, men pröfningsrätt härutinnan

i allt fall förbehålles domstolen. Utskottet bär derför i anledning

af återremissen funnit sig böra föreslå, att bestämmelsen i ämnet skall

erhålla den lydelse, att, om parterna å ömse sidor eftergifva vittne,seden,

vittnet skall utan ed höras, der icke rätten på grund af särskilda omständigheter

pröfvar ed böra aflägga^.

Vidkommande derefter Första Kammarens återremiss af 17 §,

synes denna åtgärd hafva varit föranledd af en inom kammaren uttalad

uppfattning, att, der vittnen vore flere, vid vittnesförhöret borde tillgå

så, att vittne, vare sig det redan afgifvit sin berättelse eller icke, ej

finge vara tillstädes, medan annat vittne hördes. Ett sådant förfarande

vore, enligt hvad under diskussionen anfördes, för närvarande

påbjudet genom den i 17 kap. 21 § rättegångsbalken förekommande

bestämmelse, att vittnen böra särskilt höras, så att ingendera vet, hvad

annan vittnar, och någon anledning att frångå detta tillvägagångssätt

funnes så mycket mindre, som detsamma vore af vigt för de fall, då

det på grund af mörka eller stridiga utsagor af vittnen blefve behöflig!

att ställa vittnena till förhör mot hvarandra.

Utskottet vill häremot erinra, att, oafsedt huru förberörda stadgande

i 1734 års lag rätteligen bör tolkas, detsamma ostridigt af domstolarne

i regel tillämpats allenast i fråga om vittne, som ännu icke afgifvit sin

berättelse. Ku föreliggande förslag står alltså i hufvudsaklig öfverens
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Memorial N:o 49.

stämmelse med gällande praxis. Bet i förslaget angifna förfaringssätt

torde ock ega afsevärda praktiska företräden. Förutom det, att med

hänsyn till rent lokala förhållanden det vid domstolarne icke sällan skulle

möta svårigheter, om äfven vittnen, som redan blifvit hörda, skulle

hållas afskilda, kan vittnens närvaro under senare vittnesförhör hafva

betydelse derutinnan, att deras åhörande af andra vittnens utsagor ej

sällan kan gifva ett förut hördt vittne anledning att fullständiga sin vittnesberättelse.

Det tillvägagående, som i förslaget förutsättes såsom det regelmessiga,

är emellertid icke ovilkorligen föreskrifvet, utan af förslagets

ordalydelse framgår, att det är rätten obetaget att härmed förfara så,

som efter förhållandena pröfvas lämpligast.

På sålunda anförda skäl finner utskottet anledning saknas att i

den återförvisade paragrafen, som af Andra Kammaren godkänts, ifrågasätta

någon förändring.

25 § har blifvit af Andra Kammaren återförvisad, enligt hvad

af diskussionen synes framgå, i syfte att utskottet måtte taga under

öfvervägande, huruvida icke genom jemkning i förslagets bestämmelser

de olägenheter kunde förminskas, hvilka, när vittne skall höras vid

annan rätt än den, der vittnet åberopats, vore att förvänta af det föreslagna

förfarandet vid pröfning af jäf eller vittnes vägran att besvara

framstäld fråga.

Enligt förslaget skall härvid tillgå så, att, om den rätt, åt hvilken

förhöret uppdragits, finner anledning förekomma, att jäfvet är lagligen

grundadt eller att vittnet eger skäl för sin vägran, förhöret skall inställas

och parten hänvisas att vid den rätt, der vittnet åberopats, påkalla

pröfning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran. Äfven utskottet

finner otvifvelaktigt, att häraf mången gång skulle kunna föranledas

tidsutdrägt och kostnader, hvilka det vore önskvärdt att förebygga.

Att, såsom i detta syfte blifvit från vissa håll ifrågasatt, tillerkänna

den rätt, som skall hålla vittnesförhöret, befogenhet att pröfva

framstäldt jäf synes emellertid utskottet icke kunna förordas. Förutom

de formella oegentlighet er, som af en sådan anordning skulle följa, torde

nemligen densamma vara olämplig med hänsyn dertill, att pröfning af

jäf, särskild! sådant, som afser nytta eller skada af målets utgång, ofta

förutsätter, att domstolen om målet har en ingående kännedom, som icke

gerna kan fordras af annan rätt än den, der målet är anhängigt.

Deremot har utskottet förestält sig, att de befarade olägenheterna

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 41 Htift. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Lagutskottets Memorial N:o 49.

skulle kunna väsentligen undanrödja,s, derigenom att parts befogenhet

att framställa jäf begränsades till den rätt, der vittnet åberopats, och

att endast vittnet finge vid den domstol, som skulle hålla förhöret, göra

erinran om jäf. De fall, i hvilka vittnesförhör behöfde inställas för

pröfning af jäf, blefve säkerligen under sådana förhållanden jemförelsevis

fåtaliga.

En dylik inskränkning i utöfningen af partens jäfsrätt torde

emellertid icke böra ifrågakomma, utan att, der så ske kan, tillfälle

lemnas parten att, innan vittnesförhör åt annan domstol uppdrages,

framställa jäf och få detsamma pröfvadt. Under förutsättning, att stadgande

härom meddelas och särskild trygghet alltså beredes parten att

före vittnesförhöret få göra sin jäfsrätt gällande vid hufvuddomstolen,

lärer med hänsyn till partens intresse någon egentlig betänklighet icke

böra möta mot den ifrågasatta inskränkningen. Densamma skulle för

ifrigt icke göra något intrång i partens rätt att, sedan vittne blifvit

hördt, emot vittnet framställa jäf, som förut icke blifvit anfördt.

Utskottet, som alltså ansett förslaget i denna del böra ändras i

nu angifven retning, har af sådan anledning underkastat den återremitterade

25 § omarbetning i vissa hänseenden. Vidare har utskottet i

syfte att få tydligt uttryckt,att vittnes vägran ej bör medföra inställande

af förhöret, med mindre sannolika skäl anföras för denna vägran, i affattningen

af samma paragraf vidtagit den jemkning, att förhöret skall

inställas, endast då rätten pröfvar »grundad» anledning förekomma, att

vittnet eger skäl för sin vägran. Stadgandet derom, att särskildt tillfälle

skall beredas parten att vid hufvuddomstolen anföra jäf, har synts utskottet

lämpligast hafva sin plats såsom ett tillägg till 21 §, på sätt utskottets

här nedan införda förslag utvisar.

Första Kammarens beslut att återförvisa 36 § synes hafva fattats

i anslutning till ett inom kammaren framstäldt påstående derom, att i

behandlingen af sakkunnige, som part åberopat, skilnad borde göras

imellan å ena sidan sakkunniga vittnen, hvilka i rättegången tillkallats

för att återgifva och med sakkunskap yttra sig öfver gjorda iakttagelser

rörande någon omständighet i målet, samt å andra sidan sådane sakkunnige,

som, utan att höras öfver hvad de sjelfve iakttagit, hade att

afgifva sitt omdöme i någon fråga, der sakkunskap vore erforderlig.

Utskottet vill i anledning häraf erinra om, att nya lagberedningens

förslag till lag angående bevisning inför rätta innehöll bestämmelser

i sålunda angifven rigtning. Under förslagets granskning inom högsta

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Memorial N:o 49.

domstolen framstäldes emellertid mot dessa bestämmelser åtskilliga anmärkningar,

och vid ärendets föredragning inför Kong! Maj:t förklarade

föredragande departementschefen, att han lika med högsta domstolens

fleste ledamöter ansåge sakkunnig, som, utan att vara af rätten nämnd,

af part åberopades i målet, lämpligen kunna i hvarje fall höras såsom

vittne. Departementschefen yttrade härom vidare, att, då sådan sakkunnig,

hvilken haft att meddela någon sin iakttagelse angående omständighet i

målet, derefter egde att på den aflagda vittneseden uttala på sakkunskap

grundade omdömen, jemväl den sakkunnige, som ej hade något att meddela

angående iakttagna fakta, syntes kunna på sådan ed höras; och i

allt fall kunde parten genom sin blotta uppgift, att den sakkunnige egde

kännedom om något dylikt faktum, föranleda, att denne blefve på vittnesed

hörd. Den olikhet, som mellan dessa två slag af sakkunnige, teoretiskt

sedt, förekomme, syntes derför icke böra föranleda till en åtskilnad,

hvilken utan tvifvel skulle vid dess praktiska tillämpande föranleda betydande

svårigheter. På sålunda angifna grunder blefvo i den proposition i

ämnet, hvilken förelädes 1893 års Riksdag, de af nya lagberedningen föreslagna

bestämmelserna utbytta mot en allmän hänvisning till de angående

vittnen gifna föreskrifter; och denna hänvisning har bibehållits såväl i

det år 1897 framlagda förslaget till lag angående bevisning inför rätta

som ock i förevarande lagförslag.

De skäl, som sålunda anförts för den ståndpunkt förslaget i detta

hänseende intager, synas utskottet fortfarande ega giltighet. Skilnaden

mellan vittnen och af part tillkallade sakkunnige torde vara af mera teoretisk

än praktisk betydelse. I brist på särskilda bestämmelser i ämnet

hafva ock de för vittnen gällande rättsregler hittills i allmänhet tillämpats

beträffande sådane sakkunnige, som parter åberopat, utan att, såvidt

utskottet har sig bekant, några vidare olägenheter häraf försports. Att

samma förpligtelse till inställelse skulle förefinnas för sakkunnig som

för vittne, torde icke böra ingifva någon betänklighet, då härmed helt

naturligt icke skulle följa någon skyldighet för den sakkunnige att till

ledning för sin utsago företaga någon undersökning eller eljest förbereda

sig, utan vidtagandet af särskilda förberedelser vore beroende på aftal

mellan honom och den, som begärt hans hörande.

Med hänsyn härtill har utskottet ansett den återförvisade paragrafen

böra vinna godkännande med dess föreliggande, af Andra Kammaren

antagna lydelse.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Memorial N:ö 49.

Genom Första Kammarens återremiss af 47 och 48 §§ i lagförslaget

har å nyo upptagits den vigtiga frågan, efter hvilka grunder partseden

hör anordnas. Förslagets ståndpunkt i detta ämne är hufvudsakligen

öfverensstämmande med gällande rätt, i det företräde till eden lemnas

den icke bevisskyldige parten och värjemålseden alltså är bibehållen såsom

regel. För de fall, då hinder möter att anförtro eden åt denna part, har

den möjligheten emellertid ansetts icke böra vara utesluten att genom ed

af motparten få fram sanningen i saken, och förslaget medgifver derför

härutinnan, i motsats till nuvarande rätt, användande af fyllnadsed.

Redan detta förslag innebär alltså ett steg i den rigtning, att då

edgång af part finnes böra förekomma, den part, som för ett af honom

framstäldt påstående förebragt ett visst mått af bevisning, skulle få genom

sin ed fylla denna, och det har nu ifrågasatts att vidare fortgå på samma

väg genom att i tvistemål och dermed likartade mål antingen öfverlemna

åt rätten att efter omständigheterna i det konkreta fallet pröfva, åt hvilkendera

parten eden skall anförtros eller ock möjligen tillerkänna fyllnadseden

principielt företräde framför värjemålseden.

Rörande de skäl, hvilka såväl förut under behandlingen af denna

fråga, som ock under diskussionen i kamrarne anförts till förmån för

användande af fyllnadsed i stället för värjemålsed, torde förtjena erinras,

hurusom emot värjemålseden anmärkts, att då densamma skall af part

afläggas först, sedan motparten förebragt viss bevisning för den uppgift,

som genom edgången skall förnekas, misstanke om mened ofta kommer

att vidlåda den, som gått eden. Genom fyllnadseden deremot bekräftas

eu uppgift, hvilkens rigtighet redan gjorts sannolik, och bekräftelsen står

derför i öfverensstämmelse med hvad förut i saken förekommit. Särskild!

då den bevisning, på grund af hvilken värjemålsed ålägges, utgöres af

ett vittnes edfästade utsago, blir motsägelsen mellan partens edliga förnekande

och bevisningen i målet synnerligen stötande. Derest parten

aflägger värjemålsed, måste i regel antingen han eller vittnet antagas vid

edens afläggande hafva begått något misstag eller lemna! någon origtig

uppgift, och misstanken om felaktigt förfarande i sistnämnda hänseende

vänder sig då snarast mot parten såsom den, hvilken framför andra har intresse

i saken. Om åter den bevisningsskyldige genom ett vittne styrkt sitt påstående

och får fullständiga denna bevisning med sin ed, äro hans och vittnets

utsagor i samklang med hvarandra. Ändamålet med värjemålseden vinnes

egentligen endast då parten brister åt eden; hans nekande anses då

ogrundad!, och det förhållande, han icke kunnat eller velat edligen för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Memorial N:o 49.

neka, betraktas såsom styrkt. Äfven i detta fall är emellertid sådan ed

ett ganska otillfredsställande bevismedel. Att med skenet emot sig gå

ed måste äfven för den, som bar sanningen på sin sida, vara motbjudande,

och bristande åt eden utgör derför icke något säkert bevis derom, att

nekandet varit ogrundadt.

Långt ifrån att underkänna betydelsen af dessa och andra skäl,

som i enahanda syfte kunna anföras, finner utskottet desamma mycket

afsevärda. Att värjemålseden såväl i det nu föreliggande lagförslaget

som i de tidigare förslagen i ämnet tillerkänts företräde, torde ock hufvudsakligen

hafva berott derpå att, såsom nya lagberedningen yttrat,

den gamla regeln »med ed må man svara, men ej kära» ansetts

hafva så djupa rötter i folkets rättsmedvetande, att det ej vore rådligt

eller lämpligt att föreslå ett motsatt stadgande. Utvecklingen i andra

länder, hvilkas rättsordning väsentligen öfverensstämmer med vår, går

emellertid alltmer i den rigtningen, att värjemålseden får träda tillbaka.

Särskilt torde förtjena nämnas, att i våra grannländer föreligga lagförslag,

som äro byggda på sådan grund. Då dessutom värj em ålsedens företräde

i viss mån hvilar på samma åskådning som den legala bevisningen,

torde anledning icke saknas att i samband med genomförandet af

en friare bevispröfning äfven hos oss taga under öfvervägande, huruvida

det icke skulle kunna anses lämpligt och med rättsuppfattningen förenligt

att i förevarande hänseende underkasta gällande rätt en längre

gående omarbetning än hvad föreliggande förslag innebär.

Denna fråga är emellertid så vidtomfattande och af den stora

vigt, att det knappast torde böra ifrågasättas, att vare sig utskottet

skulle kunna nu utarbeta eller Riksdagen antaga något förslag i ämnet.

Den enda åtgärd, som för närvarande kan förordas, synes utskottet vara,

att Riksdagen, med godkännande i hufvudsak af det kongl. förslaget,

k vilket i allt fall utgör ett steg i önskad rigtning, till Kongl. Maj:t af

låter eu skrifvelse i ämnet.

Andra Kammarens åtgärd att återremittera 48 § synes hafva varit

föranledd af de anmärkningar, som inom kammaren framstäldes mot

utskottets förslag, att i fråga om användande af fyllnadsed s. k. qvasibrottmål

skulle likställas med tvistemål; och torde med återremissen

hafva åsyftats att, på sätt i eu vid utskottets utlåtande fogad reservation

föreslagits, bestämmelserna om fyllnadsed skulle få tillämpning utom beträffande

rena tvistemål endast på s. k. barnuppfostringsmål, vare sig

ansvar i dem yrkats eller icke. Äfven inom Första Kammaren torde

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Memorial N:o 49.

återremissen icke hafva saknat samband med en viss tveksamhet rörande

lämpligheten af utskottets berörda förslag.

Utskottet håller emellertid fortfarande före, att det i de allra flesta

fall vore fördelaktigt, om för ifrågavarande mål, hvilka till sin natur stå

tvistemålen så nära, finge rörande fyllnadsed gälla samma regler som

angående rena tvistemål. De processuella olägenheter, som af den föreslagna

anordningen ansetts vara att befara, skulle väl egentligen framträda

endast i de fall, då i ett dylikt mål fyllnadsed redan blifvit aflagd och

ansvarsyrkande derefter framstäldes. Enligt hvad erfarenheten torde visa,

lärer det emellertid vara ganska sällsynt, att ansvar sålunda yrkas, sedan

handläggningen af det civila påståendet afslutats. Att nästlidet års lagutskott

vid behandling af då framlagda förslag till lag om ändring i

vissa delar af rättegångsbalken icke ifrågasatte, att qvasibrottmålen

skulle beträffande fullföljd af talan likställas med tvistemålen, torde ega

sin förklaring deri, att det då ansågs vara förenad! med alltför stora

svårigheter och ökade utgifter för parterna att genomföra denna grundsats.

I nu förevarande fall synes sådant hinder icke möta. Att användningen

af fyllnadsed sålunda skulle utvidgas, torde äfven stå väl tillsammans

med den uppfattning rörande denna ed, som utskottet ofvan

uttalat.

Utskottet anser alltså den bestämmelse, utskottet ifrågasatt, ega

öfvervägande företräden och finner sig derför icke böra föreslå någon

ändring i densamma.

Återremissen från Första Kammaren af 31 kap. 2 § i förevarande

lagförslag synes hafva afsett den bestämmelsen, att annan än den tilltalade

icke skulle få söka resning, der fråga vore om förräderi eller annat

för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott eller brott mot riksstyrelse

eller Riksdagen. Beträffande denna bestämmelse uttalades under

diskussionen, att eu sådan inskränkning i Konungens befogenhet att bevilja

resning innebure eu afvikelse från hittills gällande rätt och icke

lämpligen borde ifrågakomma.

Utskottet vill i anledning häraf erinra om, att både lagkomitén,

äldre lagberedningen och nya lagberedningen ej mindre uttalat den uppfattning,

till hvilken vederbörande departementschef vid föredragning inför

Kongl. Maj:t af detta lagförslag anslutit sig, nemligen att enligt

nuvarande bestämmelser resning i fråga om s. k. statsbrott ej får sökas

af åklagare, utan endast af den tilltalade, än äfven i sina härutinnan

framlagda förslag vidhållit eu sådan ståndpunkt. Den föreslagna be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N: o d9.

30

gränsningen torde sålunda stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad gällande stadganden innehålla, och skälig anledning att frångå

den ståndpunkt rätten alltså förut intager torde icke finnas, då någon

olägenhet af densamma icke lärer hafva försports samt den möjligheten i

allt fall icke är utesluten, att tillämpningen af ett motsatt stadgande

någon gång skulle kunna få skenet af politisk förföljelse.

Hvad till sist vidkommer Första Kammarens återremiss af förslaget

till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol, grundades denna åtgärd på en under

diskussionen framkommen anmärkning mot det i 4 i? använda uttrycket

»flyttbart föremål», hvilket ansågs icke tillräckligt tydligt angifva, att

dermed åsyftades sådant föremål, som lämpligen kunde flyttas och företes

vid rätten. Någon tvekan torde emellertid icke i tillämpningen böra

uppstå derom, att berörda uttryck, hvilket från gällande lag utan förändring

upptagits i förslaget, utgör en af redaktionel hänsyn använd,

kortare beteckning för hvad i 2 § af samma lag benämnes »föremål,

som lämpligen kan vid rätten företes.» Utskottet anser derför någon

jemkning i nämnda hänseende icke vara erforderlig.

Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om utskottets hemställan i

punkterna b) och c) torde icke kunna blifva föremål för sammanjemkning,

utan lära de under dessa punkter upptagna förslag hafva förfallit.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet dels i

anledning af återremiss, dels ock i ändamål af sammanjemkning hemställa :

l:o) att Första Kammaren, med frånträdande af

sitt beslut beträffande 17 kap. 6 § i förslaget till

lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,

ville biträda Andra Kammarens härutinnan fattade

beslut och sålunda antaga följande lydelse af denna §:

fi §.

Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej

tillstädes och visas ej laga förfall, dömcs att bota tio

daler eller mera, högst ett hundra daler; och förelägge

rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid.

Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall vittnet delgifvas.

Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten

hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Memorial N:o 49.

må rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt

laga förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla

vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller

kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet

sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas

att utgifva vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande

skall dock i de fall, då vittnet enligt lag är

berättigad! att erhålla förskott å resekostnad, ej ega

tilläm pningning, med mindre visas, att sådant förskott

till vittnet erlagts eller erbjudits.

2:o) att Första Kammaren behagade fatta beslut

rörande 17 kap. 11 § af samma lagförslag och dervid

antaga följande lydelse af denna §:

11 §.

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande,

om jäf mot vittnet tinnes. Åberopas till vittne någon,

som ej är känd, eller förekommer anledning att mot

vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande,

att angående vittnet förebringa den upplysning rätten

finner nödig. Ej må vittnet höras, innan sådan

upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, men kan det

icke strax styrka: pröfve rätten med afseende å de

skäl, som för jäfvet anföras, huruvida vittnet må

genast höras eller om med förhöret skall anstå till

annan dag; och förelägge rätten, derest med förhöret

skall anstå, den part, som gjort jäfvet, att å den

dag, till hvilken förhöret uppskjutits, styrka jäfvet,

vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål

ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var

jäfvigt, pröfve rätten, då dom i målet fälles, hvad

afseende må å vittnets utsaga fästas.

3:o) att Andra Kammaren, under förutsättning

att Första Kammaren bifaller hvad utskottet under

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

41

2:o) föreslagit, ville, med frånträdande af sitt förut

fattade beslut beträffande 17 kap. 11 § af berörda

förslag, antaga den lydelse af ifrågavarande §, som

utskottets hemställan under 2:o) utvisar;

4: o) att kamrarne behagade fatta beslut angående

17 kap. 13 § af nämnda lagförslag och dervid antaga

följande lydelse af denna §:

13 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående

omständighet, hvars uppenbarande kan för

åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet

står i det förhållande 9 § omförmäler. Är genom

allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att

ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst

eller annan befattning får sig bekant; mä han ej

om sådant höras såsom vittne, med mindre han blifvit i

laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller må den,

som blifvit anmodad att föra parts talan i rättegång

eller deri honom biträda, utan partens medgifvande

höras såsom vittne om hvad han i och för sådant

uppdrag fått sig meddeladt. Har eljest part i förtroende

meddelat annan något angående saken, derom

må ej utan partens medgifvande denne såsom vittne

höras.

5:o) att Andra Kammaren behagade fatta beslut

angående 17 kap. 14 § af lagförslaget och dervid

antaga följande lydelse af denna §:

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall

vittnet, med hand å bok, aflägga denna ed: »Jag

K. K. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga

evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna

allt, hvad jag vet i denna'' sak hän dt och sant vara,

så'' att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar;

så sant mig Gud hjelpe till'' lif och själ.»

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sand. 41 Häft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Memorial N:o 49.

Sedan vittne aliagt ed, erinre rättens ordförande

vittnet om edens vigt och betydelse. Förekommer

anledning, att vittne icke rätt förstår edens vigt, ege

rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af

honom erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden,

skall vittne utan ed höras, der icke rätten på grund

af särskilda omständigheter finner ed böra afläggas.

Höres vittne utan ed, varde vittnet erinradt, att dess

förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande

förringas.

6:o) att Första Kammaren, under förutsättning att

Andra Kammaren bifaller hvad utskottet under 5:o)

föreslagit, ville, med frånträdande af sitt förut fattade

beslut rörande 17 kap. 14 § af nämnda förslag, antaga

den lydelse af ifrågavarande §, som utskottets

hemställan under 5:o) utvisar;

7:o) att Första Kammaren behagade fatta beslut

rörande 17 kap. 17 § i omförmälda lagförslag och

dervid biträda Andra Kammarens beslut att antaga

den af utskottet i dess utlåtande n:o 31 föreslagna

lydelse af ifrågavarande §;

8:o) att Andra Kammaren med frånträdande af

sitt beslut rörande 17 kap. 19 § i förslaget ville biträda

Första Kammarens härutinnan fattade beslut;

9:o) att Andra Kammaren behagade fatta beslut

rörande 17 kap. 25 § af förslaget och dervid antaga

följande lydelse af denna §:

25 §.

Vägrar vittne, då det skall höras vid annan rätt

än den, der vittnet åberopats, på grund af jäf, som

ej förut pröfvats, eller af annan orsak än jäf att aflägga

vittnesmål, eller vägrar vittnet att besvara framstäld

fråga, och finner rätten grundad anledning förekomma,

att vittnet eger skäl för sin vägran; varde

förhöret instäldt och parten hänvisad att vid den rätt,

-v''V ''.»>

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Lagutskottets Memorial N:o 49.

der vittnet åberopats, påkalla pröfning af skälen för

vittnets vägran.

10:o) att Första Kammaren, under förutsättning

att Ändra Kammaren bifaller hvad utskottet under

9:o) föreslagit, ville, med frånträdande af sitt förut

fattade beslut angående 17 kap. 25 § af nämnda förslag,

antaga den lydelse af ifrågavarande §, som utskottets

hemställan under 9:o) utvisar;

ll:o) att, under förutsättning att kamrarne bifalla

hvad utskottet under 9:o) och 10:o) hemstält, kamrarne,

hvardera med frånträdande af sitt beslut angående 17

kap. 21 § af omförmälda lagförslag, ville antaga fölande

lydelse af denna §:

21 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom

rättens domvärjo, och hindras vittnet af sjukdom eller

annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller

finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande,

bestämme tillika, efter ty lämpligast finnes,

hvar vittnet skall höras.

Innan uppdrag, som nu sagts, meddelas, skall part,

som ej åberopat vittnet, om så ske kan, lemnas tillfälle

att yttra sig om jäf och framstäld jäfsanmärkning

pröfvas.

1.2:o) att Första Kammaren behagade fatta beslut

angående 17 kap. 3(5 § af samma lagförslag och dervid

biträda Andra Kammarens beslut att antaga den

af utskottet i dess utlåtande n:o 31 ifrågasatta lydelse

af berörda §;

13:o) att Första Kammaren ville fatta beslut angående

17 kap. 47 § af lagförslaget och dervid biträda

Andra Kammarens beslut att antaga paragrafen med

den lydelse utskottet i dess utlåtande n:o 31 föreslagit;

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Memorial N:o 49.

14:o) att kamrarne behagade fatta beslut rörande17

kap. 48 § i omförmälda lagförslag och dervid antaga

den lydelse af denna §, som utskottet i sitt utlåtande

n:o 31 föreslagit;

15:o) att Första Kammaren behagade fatta beslut

angående 31 kap. 2 § i samma förslag och dervid

biträda Andra Kammarens beslut att antaga den af

utskottet i dess utlåtande n:o 31 föreslagna lydelse

af ifrågavarande §;

16:o) att Första Kammaren ville fatta beslut rörande

förslaget till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§

i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk

domstol och dervid biträda Andra Kammarens beslut

att godkänna denna lag med dess af utskottet i utlåtandet

n:o 31 föreslagna lydelse.

Vidare och under förutsättning att kamrarne bifalla, Första Kammaren

hvad utskottet i första, andra, fjerde, sjette, sjunde, tionde, elfte,

tolfte, trettonde, fjortonde, femtonde och sextonde punkterna samt Andra

Kammaren hvad utskottet i tredje, fjerde, femte, åttonde, nionde, elfte

och fjortonde punkterna här ofvan föreslagit, får utskottet hemställa om

Riksdagens förklarande,

17:o) att Riksdagen, som funnit Kong!. Maj:ts

ifrågavarande proposition icke kunna i oförändradt skick

bifallas, för sin del antagit lag om ändring i vissa

delar af rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse af

5 kap. 1 § ärfdabalken, lag om ändring i 14 kap.

jordabalken, lag om ändring i förordningen den 4 maj

1855 angående handelsböcker och handelsräkningar,

lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen samt

lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6

mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol, af

den lydelse, kamrarnes, i anledning af utskottets hemställan

ej mindre i utlåtandet n:o 31 än äfven i detta

memorial, fattade sammanstämmande beslut utvisa.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Memorial N:o 49.

45

De under punkterna b) och c) af utskottets hemställan i utlåtandet

n:o 31 upptagna frågor hafva enligt utskottets åsigt på grund af kamrarnes

skiljaktiga beslut förfallit, hvilket utskottet härmed

18:o) anmäler.

Slutligen får utskottet hemställa,

19:o) att Riksdagen vid anmälan af sitt beslut i

anledning af förevarande proposition må anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida

icke, vid användande af parts ed i rättegång,

det företräde, som enligt gällande lag liksom enligt

föreliggande förslag till lag om ändring i vissa delar

af rättegångsbalken tillkommer värj em ålseden, må

kunna, så vidt angår vissa slag af mål, upphöra, så

att antingen fyllnadsed, under vissa i lagen angifna

förutsättningar, skall framför värjemålsed användas,

eller ock åt domaren lemnas öppet att efter omständigheterna

i hvarje särskild! fall använda den af nämnda

begge edsformer, hvilken pröfvas lämpligast, äfvensom

för Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser

i ämnet, hvartill förhållandena må anses föranleda.

Stockholm den 1 maj 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 41 Håft.

7

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Memorial N:o 49.

Keservationer:

dels vid 17 kap. 21 och 25 §§: af herr Lindhagen;

dels vid T/ kap. 48 §: af herr Hedenstierna, hvilken ansett, att

denna § bort tillstyrkas oförändrad enligt Kong]. Maj:t förslag;

samt af herr Lindhagen;

dels af herrar F. Andersson, N. Nilsson, Sjöberg och Jönsson.

Herr grefve Lewenhaupt har begärt få antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Herrar Jansson och Iledelius hafva velat hafva antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets slutliga behandling.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:94 Riksdagens Skrifvelse N-.o 94 s. 1 i texten