Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

1902-02-17 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:9, Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

I

mo o.

Auk. till Riksd. kansli den 17 februari 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändrad lydelse af

11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till förberedande behandling

af lagutskottet hänskjuten motion, n:o 66, har herr 0. Persson i Killebäcks»

torp anfört följande:

»Sist i kapitlet om fridsbrott i allmänna strafflagen förekommer bestämmelse

om straff för den, som å allmän plats för oljud eller far öfverdådigt

fram eller eljest kommer förargelse åstad, hvarjemte bestämmes,

att, der våld mot annan sker å sådan plats, denna omständighet skall vid

straffets bestämmande för våldet anses såsom försvårande. Detta lagrum

har sålunda en vidsträckt tillämpning. Frågan om en gernings föröfvande

å allmän plats kan dessutom vara af betydelse för bestämmande af gerningens

straffbarhet, såsom förhållandet är vid fylleri, som enligt 18 kap.

1 5 § strafflagen endast är straffbart, om den druckne i sådant tillstånd

träffas å väg, gata eller annat allmänt ställe. Derför är det af stor betydelse,

att omfattningen af begreppet allmän plats är otvetydig, så att detsamma

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 8 Käft. (N:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

dels icke gifves olika tolkning vid tillämpning af 11 eller af 18 kap.,

dels ock icke kan af en domstol gifvas annan betydelse än af en annan.

Erfarenheten har emellertid visat, att meningarna om hvad med allmän

plats förstås äro mycket delade. Till och med af Kongl. Maj:ts å särskilda

tider gifna utslag framgår, hurusom ställen af samma natur ansetts

den ena gången vara, den andra gången icke vara allmän plats. Dit har

i ett fall vid fråga om våld ej hänförts utskänkningslokal å gästgifvaregård

i stad; men i annat fall vid fråga om fylleri har källarlokal i stadshus

funnits dertill hänförlig. Det vill synas, som om man vid rättskipningen

under senare tiden i allmänhet funnit behof af eu mera vidsträckt

tolkning af begreppet. Och detta med rätta. Dock torde det vara svårt

att med den begränsade omfattning, hvartill de i lagen gifna uttryck gifva

anledning, kunna inom begreppet »allmän plats» inrymma alla de ställen,

som äro dertill att räkna eller äro dermed fullt jemförliga. Säi-skildt synes

det mig vara af vigt, att samma uttryck gifvas å de särskilda ställen i

lagen, der fråga om betydelsen af »allmän plats» kan uppstå, så att icke

olika uttryckssätt gifva anledning till antagande af annan mening å det

ena stället än å det andra.

Af gifven anledning anser jag det böra särskildt framhållas, att bantåg

och fartyg samt bangård och båtbrygga äro med allmän plats likstälda.

Dit torde ock böra hänföras för allmänheten tillgängligt förlustelseställe

och annat ställe, dit allmänheten eger tillträde.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten å det allt för ringa straff,

som är stadgadt för fylleriförseelse. Väl torde med hänsyn dertill, att

annars oförvitliga personer kunna oförmodadt råka illa ut, det nu stadgade

minimum böra bibehållas; men deremot torde maximum böra höjas.

Icke utan anledning har fylleri i lagen upptagits bland sedlighetsbrott,

och fylleristens uppträdande är i allmänhet för sedligheten i vidsträckt

bemärkelse störande. Ett medel att i någon mån minska de nu allt för

talrika och af samma person upprepade fylleriförseelser torde vara att höja

straffets maximum till 50 kronor.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen behagade för sin del besluta följande förändrade lydelse af 11

kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

11 kap. 15 § strafflagen.

»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att

annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

3

väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles;

straffes med böter högst ett hundra riksdaler. Lag samma vare, der

någon genom oljud, oväsende eller annorledes åstadkommer förargelse å loantåg

eller fartyg, derå resande allmänneligen befordras, eller å sådant ställe å

bangård, dertill resande (eller andra) allmänneligen ega tillträde, eller å brygga,

som plägar anlöpas af fartyg, hvarom nyss är sagdt, eller å förlustelseställe,

som är för allmänheten upplåtet, eller å plats,. der offentligt föredrag hålles

eller annan allmän sammankomst egen rum än här förut i detta kap. är

nämnd, eller å allmänt rum å källare, värdshus eller annat näringsställe.

Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagdt är; då skall den

omständighet, vid straffets bestämmmande för våldet, såsom försvårande

anses.

18 kap. 15 § strafflagen.

Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder eller

orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och

träffas han i sådant tillstånd & ställe, som i 11 kap. 15 § är nämndt; straffes,

för fylleri, med böter, högst femtio riksdaler.»

Ofvanberörda lagrum lyda för närvarande sålunda:

11 kap. 15 §.

»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att

annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän

väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles;

straffas med böter, högst ett hundra riksdaler. Våldförer man annan å

sådant ställe, som nu sagdt är; då skall den omständighet, vid straffets

bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.»

18 kap. 15 §.

»Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder

eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Av, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt

ställe; straffes, för fylleri, med böter, högst tjugo riksdaler.»

Mellan dessa lagrum förefinnes alltså i fråga om de lokala betingelserna

för straffbarhetens inträdande den åtskilnad, att, medan sådant

förargelseväckande beteende, som i 11 kap. 15 § omförmäles, är straffbart,

derest detsamma förekommer å allmän väg, gata eller torgplats eller

der allmän marknad eller auktion hålles, ansvar för fylleri deremot kan

ådömas, om någon i synbarligen berusadt tillstånd träffas å väg, gata eller

annat allmänt ställe. Såsom lagutskottet år 1895 vid behandling af eu

då väckt motion i ämnet erinrade, eger denna skiljaktighet i lagrummens

affattning sin historiska förklaring i deras olika ursprung. Föreskriften i

11 kap. 15 § är sålunda hemtad från äldre lagberedningens förslag till straffbalk

och motsvarar missgerningsbalkens stadgande om vägafrid. Bestämmelsen

i 18 kap. 15 § åter har sin förebild i förordningen emot fylleri

och dryckenskap den 16 november 1841, i hvilken 1 § innehöll ett detta

lagrum motsvarande stadgande samt 7 § såsom exempel å allmänt ställe

upptog värdshus, näringsställen och krogar. Sådana platser som de senast

omförmälda kunna helt naturligt icke innefattas under uttrycken i 11

kap. 15 §. Jemväl i öfrigt erbjuder stadgandet i 18 kap. 15 § genom

sin allmänna affattning möjlighet till en vidsträcktare användning än

bestämmelsen i 11 kap. 15 §. Rörande båda paragrafernas tolkning

har emellertid praxis varit något vacklande, så att det för närvarande

icke torde kunna anses fullt otvifvelaktigt, huru långt hvartderas tillämplighet

sträcker sig.

Motionären har nu för ifrågavarande lagrum föreslagit en ändrad

lydelse, i syfte att området för bådas tillämplighet måtte blifva lika och

utsträckas till att gälla ett flertal närmare angifna allmänna eller dermed

jemförliga platser.

Ytterligare har motionären framstäf det med förenämnda fråga

icke omedelbart sammanhängande förslaget, att det högsta bötesbelopp,

som för fylleri må kunna ådömas, måtte höjas från tjugo till femtio

kronor.

Innan utskottet öfvergår till att uttala sin uppfattning i föreliggande

ämnen, vill utskottet tillåta sig omnämna, att hufvudsakligen enahanda

lagändring, som åsyftas i den förra delen af motionärens framställning,

för närvarande jemväl i annan ordning blifvit ifrågasatt. Upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

slaget härutinnan har gifvits af kongl. jernvägsstyrelsen, som i skrifvelse

till Kongl. Maj:t den 25 februari 1901 under anförande, att esomoftast

klagomål försports öfver att personer, hvilka såsom passagerare färdats

å statens jernvägar, under resorna såväl derigenom, att de varit

af starka drycker öfverlastade, som ock genom annat opassande uppförande

besvärat medpassagerare samt tillstält ofog och oordningar på

tågen och vid stationerna, förklarat sig hålla före, att vissa ändringar i

allmän lag äfvensom andra åtgärder vore af nöden, för att de öfverklagade

olägenheterna måtte kunna förebyggas, samt i detta syfte bland annat

hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om

sådan förändrad lydelse dels af 11 kap. 15 § strafflagen, att de förargelseväckande

gerningar, som i sagda lagrum afses, må blifva straffbara äfven

i fall de föröfvas å statens jernvägars bantåg eller bangårdar med väntsalar

och plattformer, dels af 18 kap. 15 § samma lag, att fylleri, som

föröfvas å nyssnämnda ställen, varder underkastadt det i detta lagrum

stadgade ansvar. Derefter har den af förvaltningarna för landets enskilda

jernvägar bestående jernvägsföreningen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit,

att de bestämmelser, som i berörda syfte kunde komma att af

Kongl. Maj:t meddelas i afseende å statens jernvägar, matte förklaras ega

tillämplighet äfven å enskildes jernvägar. Öfver dessa båda framställningar

hafva yttranden inhemtats från öfverståthållareembetet och Konungens

befallningshafvande i rikets alla län, hvilka myndigheter antingen tillstyrkt

bifall till framställningarna eller i allt fall förklarat sig mot sådant bifall

icke hafva något att erinra. Dervid har af en del myndigheter jemväl

förordats ytterligare utsträckning af tillämplighetsomradet för ifrågavarande

straffbestämmelser. Särskildt öfverståthållareembetet har i sadant afseende

ansett böra i allmän lag uttryckligen stadgas, att till de ställen, som

omförmälas i förberörda lagrum, skola hänföras jemväl dels sådana för en

hvar tillgängliga lokaler, der spritdrycker, vin, maltdrycker eller kokadt

kaffe m. fl. tillagade, icke sprithaltiga drycker tillhandahallas allmänheten,

dels teatrar, konsertsalar, cirkusbyggnader och andra lokaler, der offentliga

tillställningar med vederbörligt tillstånd gifvas, dock endast medan

tillställningarna pågå eller publiken samlar sig till eller aflägsnar sig från

dessa och allenast i fråga om de delar af lokalerna, dit allmänheten har

tillträde.

I likhet med motionären och de myndigheter, hvilka, såsom ofvan

nämnts, yttrat sig i ämnet, finner utskottet goda skäl föreligga att taga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 9,

under öfvervägande behofvet af en omarbetning utaf ifrågavarande bestämmelser.

Oförnekligt synes nemligen vara, att desamma icke fylla ändamålet

att bereda skydd mot störande uppträden å sådana för allmänheten

upplåtna eller eljest mer besökta platser, der dylika uppträden

kunna anses vara särskilt förargelseväckande. Beträffande ett flertal

ställen och lokaler, hvilka antingen icke alls eller endast med tvekan

kunna inordnas under nu gällande föreskrifter, torde kunna påstås, att

derstädes bedrifvet ofog af den art, hvarom fråga är, gör fullt ut lika

stort intrång på allmänhetens berättigade fridskraf, som om liknande ofog

förekommer å platser, der straff för detsamma nu är uttryckligen stadgadt.

Exempelvis a bantåg synes dessutom skydd för allmänheten vara särskildt

pakalladt med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten för dem, som

der utsättas för ett fridsstörande beteende, att undandraga sig obehagen

af detsamma. Ej heller lärer numera någon anledning förefinnas att olika

bestämma gränserna för tillämpningen af ofvannämnda båda lagrum, livilkas

syfte och uppgift torde enligt nuvarande rättsuppfattning med hvarandra

ganska nära sammanfalla.

Ehuru utskottet sålunda ansluter sig till den åskådning, som motionären

i dessa hänseenden velat göra gällande, anser sig utskottet dock icke

böra tillstyrka Riksdagen att antaga det af motionären framlagda lagförslag.

Att i detta ämne åstadkomma bestämmelser, bvilka från alla synpunkter

vore tillfredsställande, torde nemligen utgöra en fråga af den

beskaffenhet, att densamma lämpligen bör i första hand öfverlemnas till

Kongl. Maj:t för erhållande af en grundligare och mer allsidig pröfning,

än utskottet tilltror sig att deråt kunna egna. En särskild anledning att

till Kongl. Maj:t hänskjuta utarbetandet af lagförslag i ämnet synes utskottet.

dessutom ligga deri, att i sådant fall jemväl de till Kongl. Maj:t

redan inkomna förslag till vissa lagändringar i förevarande syfte, i hvad

desamma ga utöfver motionärens framställning, samtidigt kunna komma

under bedömande.

Hvad derefter angår motionärens hemställan om utsträckning af högsta

gränsen för det ansvar, som kan ådömas för fylleriförseelse, torde i allmänhet

en sådan lagändring visserligen icke vara af något större behof påkallad,

Lagtillämpningen har nemligen visat, att redan det straffmaximum,

som för närvarande finnes stadgadt, endast jemförelsevis sällan ansetts böra

adöinas, och att det vanliga straffet för ifrågavarande förseelse hållits vid

eller nära strafflatitudens minimigräns. Emellertid förekomma dock stundom

fall, då vid gång efter annan upprepade fylleriförseelser det nu be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

7

stämda högsta straffmåttet icke gifver domaren tillfälle att nog kraftigt

inskrida och då det alltså vore önskvärdt, att böter till högre belopp

kunde ådömas. En sådan utvidgning af strafflatituden synes dessutom

ega fog för sig jemväl från den synpunkten, att på grund af penningvärdets

fall de fastslagna bötesbeloppen, hvilka qvarstått oförändrade, sedan

strafflagen år 1864 tillkom, icke torde kunna antagas numera vara

af samma verkan som vid den tiden. Utskottet finner sig ock så mycket

mindre förhindradt att förorda en lagändring i angifvet syfte, som det

icke lärer behöfva befaras, att en utsträckning af det nu föreskrifna högsta

straffmåttet skulle föranleda dertill, att straffet för fylleriförseelser i

vanliga fall komme att i praxis erhålla någon väsentlig förhöjning utöfver

hvad hittills ansetts skäligt och billigt. Emellertid torde det böra

öfverlemnas till Kongl. Maj:t att i första hand taga under ompröfning,

hvar gränsen lämpligen bör sättas för den alltså ifrågasatta utsträckningen

af skalan för bötesansvaret.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag dels till ändring af 11 kap. 15 § och 18

kap. 15 § strafflagen, i syfte att erhålla sins emellan

öfverensstämmande, förtydligade och, i den mån sådant

kan befinnas behöfligt och lämpligt, vidgade bestämmelser

om de platser, hvarå, och de förhållanden, hvarunder

sådant förfarande eller beteende, som i dessa

lagrum omförmäles, må anses straffbart, dels till sådan

ändrad lydelse af sistnämnda paragraf, att högre bötesstraff

än det nu stadgade må kunna för fylleriförseelse

ådömas.

Stockholm den 17 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:10 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen. s. 12 i texten