Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om inrättande af en riksför säkring sanstalt.
1902-04-08 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1902:35, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om inrättande af en riksför säkring sanstalt.
Dokumentets text
Statsutskottets , Utlåtande N:o 35.
1
N:o 35.
Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1902, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om inrättande
af en riksför säkring sanstalt.
(R. A.)
Uti en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 15) har Kongl.
Maj:t, under åberopande af hvad propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för den 4 sistlidne januari innehåller,
föreslagit Riksdagen att, med godkännande af de i samma protokoll
intagna förslag till aflöningsstat för en riksförsäkringsanstalt att gälla
från och med år 1903 samt till vilkor för löneförmånernas åtnjutande,
medgifva,
att från och med år 1903 till bestridande af aflöningarne till anstaltens
tjensteman och betjente må årligen användas ett belopp af
46,100 kronor;
att från och med sagda år må årligen användas till expenser för "
anstalten och arfvoden till arbetareförsäkringsrådets medlemmar förslagsvis
21,000 kronor, till bestridande af kostnaden för ortsombuden
förslagsvis 25,000 kronor samt till ersättningar dels till postsparbanken
för uppbörden af försäkringsafgifterna och utbetalningen af ersättningsbeloppen,
dels till postsparbanksstyrelsen för försäkringsfondens förvaltning
tillhopa förslagsvis 20,000 kronor ellej tillsammans förslagsvis
66,000 kronor;
att derjemte under år 1902 må till bestridande af organisationskostnader
för anstalten användas högst 37,400 kronor; samt
att de belopp, som sålunda användas, äfvensom framdeles ifrågaBih.
till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 28 Höft. (N:o 35). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
kommande pensioner till anstaltens tjensteman och betjente må utgå
från arbetareförsäkringsfondens intressemedel.
Ofvanberörda förslag till aflöningsstat för riksförsäkringsanstalten
är al följande lydelse:
i
Lön.
Tjenst-
görings-
penningar.
Summa
kronor.
i
1
Chefen ...................................
7,000
3,000
10,000
1 byråchef ..............................
4,400
2,000
6,400
(Efter 6 år kan lönen liöjasj
2 byråchefer .............................
8,800
4,000
12,800
[med 6ö0 kr.
1 tjensteman af 1 sta graden ... •
1,800
1,200
3,000
1 Efter 5 år kan lönen höjasj
3 tjensteman » » » ......
6,400
3,600
9,000
J med ytterligare 500 kronor. j
1 öfverläkare med arfvode .........
-
— —
3,000
1 förste vaktmästare ................
800
300
1,100
; 1 vaktmästare ..........................
500
300
800
1 Efter fem år kan lönen höjas
\ med 100 kronor.
Summa i —
—
46,100
Amu. Om vaktmästaren i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån qvarstår, lönnen
minskas med 150 kronor.
För åtnjutande af ifrågavarande aflöningar skulle, enligt hvad i
åberopade statsrådsprotokollet föreslagits, stadgas följande vilkor och
förbehåll, nemligen:
att tjensteman vid riksförsäkringsanstalten skall vara underkastad
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden,
som vid eu möjligen inträdande, förändrad organisation af anstalten
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, äfvensom, derest i en framtid
verkets ställning inom förvaltningen så förändras, att anstalten ej
längre kan såsom sjelfständigt embetsverk anses vara förpligiad att,
med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning han innehar, efter
den nya arbetsordningen sköta de med tjensten förenade göromål;
att med tjenst i riksförsäkringsanstalten icke må förenas annan
tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den befmnes icke vara hinderlig för fullgörandet
af tjenstgöringen i verket;
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
3
att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;
^ att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen; men att den, som eljest undfår ledighet för svag
helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan
förpligtas att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar,
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller
eljest pröfvas skäligt;
att vid sjukdomsförfall eller när det erfordras i följd af embetsresor
eller för beredande af semester tjensteman af lägre grad skall
vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning inom verket,
densamma, mot åtnjutande i förstnämnda fall af de för befattningen
anslagna tjenstgöringspenningar, men eljest af deremot svarande belopp,
i stället för egna tjenstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än
tre månader under ett år;
att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af tjenst i samma lönegrad är medgifven, tidpunkten för första förhöjningen
bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren
mer än fyra år af denna tid sjelf med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjenst, dock att
härvid icke niå föras honom till last den tid, han åtnjutit semester,
och för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare fem
år på samma vilkor, under iakttagande, hvad såväl den ena som den
andra förhöjningen angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas
förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade
tjensteåldern blifvit uppnådd;
att chefem skall, då han uppnått 65 lefnads- och minst 10 tjenstår,
byråchef, då han uppnått 65 lefnads- och minst 20 tjenstår, samt
annan tjensteman äfvensom betjent, då han uppnått 65 lefnads- och
minst 35 tjenstår, vara förpligta):! att med oafkortad lön såsom pension
från tj ensten afgå, Kongl. Maj:t eller riksförsäkringsanstalten, der det
tillkommer denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i tjensten på tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig i densamma qvarstå;
att sanitlige anstaltens tjenstemän och betjente skola vara underkastade
de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna
varda stadgade; samt
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
att semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan ega rum, åtnjutas af chefen och byråcheferna under en^ och
en half månad samt af tjenstemännen af första graden en månad
årligen.
Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (n:o 29)
bär herr O. W. Bedelius föreslagit, att Kongl. Maj:ts proposition n:o 15
till innevarande Riksdag .angående aflöningsstat för en riksförsäkringsanstalt
icke måtte af Riksdagen för närvarande bifallas.
Sedan nästlidna års Riksdag med vissa ändringar och tillägg
antagit af Kongl. Maj:t framlagdt förslag till lag angående ersättningför
skada till följd af olycksfall i arbete, har Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut, den 5 juli 1901 utfärdat lag i ämnet.
I denna lag stadgas, att genom statens försorg skall inrättas en riksförsäkringsanstalt
samt att kostnaderna för dess organisation och förvaltning
skola bestridas af statsmedel, och först efter det denna anstalt
blifvit inrättad, träder lagen i kraft.
Redan innan Kongl. Maj:t beslöt att för Riksdagen framlägga
ofvanberörda lagförslag, både frågan om anordningen af riksförsäkringsanstaltens
verksamhet och om förvaltningskostnaderna gjorts till föremål
för särskild utredning genom tillkallade sakkunniga personer,
nemligen landshöfdingen friherre G. O. R. Lagerbring, försäkringsinspektören
professorn A. Lindstedt och byråchefen i generalpoststyrelsen
G. F. Sandberg. Statsrådet och chefen för civildepartementet har
nu till det vid förevarande proposition fogade statsrådsprotokollet redogjort
för den utredning, som af dessa komiterade lemnats.
Beträffande först arten af den verksamhet, som skulle komma
att åligga anstalten, hafva, såsom af departementschefens redogörelse
inhemtats, de tillkallade komiterade härom anfört följande:
»Af 10 § i lagförslaget framgår, att den ifrågasatta anstaltens
lmfvuduppgift skulle blifva att vara en försäkringsanstalt, i hvilken de
arbetsgivare, som inbegripas under den i förslaget stadgade ansvarspligt,
må för olycksfall i arbetet frivilligt försäkra sina arbetare i den
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
5
omfattning, som med lagförslaget afses. Försäkringsrörelsen utvidgas
enligt 23 och 24 §§ i lagförslaget derutinnan, att jemväl andra arbetsgivare
skulle vara berättigade att på motsvarande sätt försäkra sina
arbetare, äfvensom att arbetare, som icke af arbetsgivare försäkrats,
sjelfva skulle kunna vinna försäkring. Denna försäkringsverksamhet
kan uppdelas i två hufvudafdelningar, den ena omfattande de försäkringstekniska
och statistiska arbeten, som erfordras för normerande af
försäkringspremierna, och den andra afseende de göromål, hvilka al
inträffade olycksfall föranledas i och för regleringen af dervid uppkomna
skador.
Försäkringsrörelse, särskilt der den, såsom här är fallet, begränsas
till olycksfall i arbetet och till vissa yrken, inbegriper emellertid
jemväl en verksamhet af mera judiciel natur. För pröfning af de
framlagda omständigheterna vid olycksfall och bedömandet, huruvida
förefintlig bevisning är tillfyllestgörande för konstaterandet af arbetares
egen skuld till skadan och om ersättningsanspråk af sådan anledning
bör afvisas, eller huruvida tredje man kan anses skyldig gälda skadestånd
och för ty anstalten efter ersättnings utbetalande bör af denne
utkräfva dylikt skadestånd, kommer i många fall att erfordras juridiska
insigter. Denna grupp af göromål, som ej höra till den egentliga försäkringsverksamheten
och hvilka torde kunna sammanfattas under benämningen
känsligörornat, ökas äfven i följd af vissa andra, i lagförslaget
anstalten särskildt ålagda uppgifter. Sålunda är i 15 § stadgad skyldighet
för anstalten att i fråga om olycksfall, som träffat hos densamma
icke försäkrade arbetare, på framställning af enskilda parter
eller ock af domstol eller skiljenämnd meddela utlåtande, huruvida det
arbete, hvari den skadade var stadd, är sådant, som afses i lagförslaget,
äfvensom i hvad mån kroppsskadan må anses hafva åstadkommit nedsättning
i arbetsförmågan, dervid de i 5 § gifna föreskrifter skola tjena
till ledning. Och den enligt 21 § i lagförslaget anstalten tillkommande
pröfning af särskildt utaf arbetsgifvare vidtagen anordning, mot hvilken
han vill utbyta sin ansvarspligt, är jemväl en dylik för den egentliga
försäkringsverksamheten främmande uppgift.
Derest anstaltens uppgift skulle i alla afseenden blifva lika omfattande
som liknande institutioners i utlandet, så skulle till de göromål,
som ofvan antydts, derjemte komma en verksamhet af finansiel
art, bestående i inkassering af försäkringsafgifterna och utbetalning
af lifränte- och öfriga ersättningsbelopp samt förvaltning af den under
årens lopp samlade fonden. Men då det i vissa afseenden kunde
finnas lämpligt att helt och hållet befria anstalten från dessa bestyr,
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
så hafva vi tänkt oss, att denna de! af verksamheten, i analogi med
den i sammanhang med Kong! Majt:s proposition till 1898 års Riksdag
om lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta
föreslagna anordning, skulle kunna öfverlemnas åt en redan befintlig
institution, nemligen postsparbanken, hvars organisation synes göra den
lämplig för ifrågavarande ändamål, och få vi i sådant afseende hänvisa
till den utredning, som längre fram lemnas.»
Med afseende å den omfattning, verksamheten antagligen skulle
komma att erhålla under de första arbetsåren, hade komiterade yttrat:
»Men om det sålunda icke är svårt att, med ledning af lagförslagets
bestämmelser, skaffa sig en föreställning om arten af Me göromål,
som skulle komma att åligga den ifrågasatta anstalten, så kan man
deremot, i fråga om mängden af samma göromål, icke komma längre
än till högeligen osäkra antaganden. Hvad först antalet försäkrade
beträffar, så skulle detta, om alla de arbetare, som antagits komma att
falla under lagen, kunde tänkas blifva försäkrade redan under den första
tiden, uppgå till omkring 300,000. Det torde dock icke vara osannolikt,
att, åtminstone i början, ett icke obetydligt antal arbetsgifvare, och
detta särskildt bland de större, kommer att föredraga den direkta ansvarspligten
framför försäkring i anstalten, liksom ock att antalet försäkrade
ytterligare minskas genom den i lagförslagets 21 § medgifna
rätt för arbetsgifvare att genom särskilda anordningar befria sig från
sin ansvarspligt. A andra sidan torde någon tillslutning kunna emotses
i följd af stadgandena om annan arbetsgifvares samt om arbetarnes
egen försäkringsrätt. Sannolikt kommer väl, på grund af alla dessa
omständigheter, antalet försäkrade under den första tiden ej att uppgå
till mer än omkring 100,000, d. v. s. till ungefär en tredjedel af det
antal arbetare, som antagits falla under lagen, och det är också under
denna förutsättning vi uppgjort nedan anförda förslag.
Men äfven om man i fråga om antalet försäkrade utgår från en
sådan förutsättning, som nämnts, blifver det ändock svårt erhålla en
föreställning om det motsvarande antal ärenden, som skulle komma att
af anstalten handläggas, enär t. ex. olycksfallens freqvens och beskaffenhet
är i hög grad beroende af de försäkrades yrke, och om de försäkrades
fördelning efter yrken kan man på förhand intet veta. Kunde
man antaga, att de försäkrade vore fördelade på yrkena efter de i
dr Gullbergs olycksfallsstatistik upptagna relativtalen, så kunde man
deraf sluta till det ungefärliga antalet olycksfall, som, under antagande
af 100,000 försäkrade, skulle årligen inträffa. Höjer man nemligen,
med hänsyn till tysk och österrikisk erfarenhet, de i nämnda statistik
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
7
för antalen fall af varaktig invaliditet och af öfvergående invaliditet af
längre varaktighet än 60 dagar angifna siffrorna för säkerhetens skull
med 50 °/0, så kommer man i det förutsatta fallet till ett årligt
antal olycksfall af omkring 500. Emellertid gifver ej heller detta tal,
äfven om det betraktas såsom allenast ett medeltal, någon säkrare utgångspunkt,
men kan dock tjena åtminstone såsom en antydan i fråga
om antalet årligen tillkommande nya skaderegleringsfall.
Ännu osäkrare blifver hvarje försök att skaffa sig en föreställning
om antalet af de öfriga ärenden, som skulle komma under anstaltens
behandling. Å ena sidan kommer visserligen bestämmelsen om, att
sådana invaliditetsfall, der invaliditeten icke uppgår till minst tio procent,
ej skola medföra rätt till ersättning, äfvensom stadgandet om, att lifränta»
eller annat ersättningsbelopps storlek skall vara oberoende af
arbetslönen, att medföra en afsevärd minskning i göromålen och att
bidraga till undvikande af en mängd ömtåliga rättstvister, men å andra
sidan kommer anstaltens genom lagförslaget angifna ställning såsom
sakkunnig myndighet i en del frågor, som ofvan betecknats såsom
kansligöromål, att väsentligen öka ärendenas mängd. Sålunda skulle
t. ex. bestämmelsen i § 15 om, att anstalten skall meddela utlåtanden
i frågor, rörande invaliditetsgraden vid olycksfall, som träffat äfven
andra under lagen hörande arbetare än dem, som af anstalten försäkrats,
kunna hafva till följd, att anstalten måste afgifva sådant utlåtande
angående de flesta olycksfall, som blifva föremål för domstols
behandling, o. s. v. I alla händelser är det tydligt, att man ej på förhand
kan göra sig någon säker föreställning angående den omfattning,
anstaltens verksamhet i hithörande afseende kan komma att erhålla.»
Af livad sålunda anförts framginge, enligt komiterades åsigt, att
den egentliga försäkringsverlcsamheten borde fördelas på två byråer
eller afdelningar, den ena för statistiska och försäkringstekniska göromål,
den andra för skaderegleringen och dermed sammanhängande
frågor. I enlighet härmed skulle anstaltens styrelse bestå af en chef
och två byråchefer; men då vid handläggning af flera af de till skaderegleringsafdelningen
hörande ärenden äfvensom af en mängd andra
anstalten genom lagen ålagda uppgifter juridiska insigter vore af nöden,
hade komiterade ansett, att äfven en såsom sekreterare och ombudsman
anstäld tjensteman borde eg a säte och stämma i styrelsen. Dessutom
hade föreslagits anställandet af en öfverläkare och 4 lägre tjenstemän
samt två vaktmästare.
Beträffande aflöningsförmånerna för styrelsens ledamöter både
komiterade yttrat:
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
»Hvad den för anstaltens chef erforderliga aflöningen angår, så
anse vi, att lägre aflöning än 10,000 kronor för honom icke bör ifrågasättas.
För en person med de för ett dylikt embete erforderliga qvalifikationer
skulle det helt visst ej vara svårt att vid anställning i privat
företag betinga sig större förmåner. Derjemte synes man böra taga
hänsyn till den i flera afseenden ömtåliga ställning, anstaltens chef
skulle komma att intaga, samt till nödvändigheten för honom att kunna
odeladt egna sin kraft åt utvecklingen af anstaltens verksamhet.
I fråga om aflöningen åt de båda afdelningscheferna och sekreteraren
torde få påpekas, att de göromål, som skulle komma att åligga
dessa tjenstemän, utan tvifvel framdeles komma att antaga sådant omfång,
att deras befattningar blifva fullt jemförliga med byråehefsbefattningar
inom andra statens embetsverk af liknande omfattning, men att
vi ansett, att aflöningen i början af anstaltens verksamhet möjligen
skulle kunna sättas lägre än för vanliga byråchefer, nemligen till 3,000
kronors lön och 1,500 kronors tj enstgöringspenningar jemte två ålderstillägg
å 500 kronor hvardera efter resp. 5 och 10 års tjenst. Aflöningen
skulle således tills vidare blifva densamma som för tjenstemän
af andra graden inom statens centrala embetsverk.»
Med afseende å hvad sålunda anförts, och sedan komiterade jemväl
för de öfriga tjenstemännen och betjente angifvit de efter deras åsigt
lämpliga aflöningsförmåner, hade komiterade uppgjort följande förslagtill
lönestat:
Lön.
Tjenst-
görings-
penningar.
Summa
kronor.
Anstaltens chef..............................
7,000
3,000
10,000
1 afdelningschef ...........................
3,000
1,500
4,500
Efter 5 år kan
1 » .....................
3,000
1,500
4,500
lönen höjas med
1 sekreterare .................................
3,000
1,500
4,500
/ 500 och efter 10
1 tjensteman af första graden.........
1,800
1,200
3,000
I år med ytterligare
3 d:o ........................................
5,400
3,600
9,000
) 500 kronor.
1 öfverläkare.................................
3,000
''
1 vaktmästare .............................
800
400
1,200
1 » ..............................
500
300
800
Summa
40,500
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
9
Till bestridande af utgifter för hyra, ljus, vedbrand o. d. både
komiterade ansett 4,500 kronor, och för anställande af extra räkneoch
kontorsbiträden, för kontorsreqvisita och tryckning af anstaltens
publikationer samt till vikariatsersättningar minst 15,000 kronor, således
tillsammans för expenser 19,500 kronor årligen komma att erfordras.
Sedan komiterade derefter angifvit, huru de tänkt sig ordnandet
af den lokala förvaltningen genom anställandet af ombud i orterna samt
huru de postsparbankens styrelse och tjensteman tillkommande göromålen
lämpligen borde fördelas och anordnas, hade komiterade afslutat
sitt yttrande med att, då en noggrannare konstnadsberäkning, innan
större erfarenhet kunnat vinnas, på anförda skäl icke synts utförbar,
föreslå uppförande af de till aflöning för anstaltens tjensteman och för
expenser erforderliga medel af sammanlagdt 60,000 kronor på extra stat.
Med afseende å detta af de tillkallade sakkunnige afgifna förslag
till ordnande af den centrala förvaltningen, har departementschefen
yttrat, att äfven han ansåge, att styrelsen borde utgöras af en
chef och tre andra ledamöter, och att fördelningen af göromålen i
hufvudsak borde kunna ske i öfverensstämmelse med de af komiterade angifna
grunder, så att hvar och en af dessa tre stj^relseledamöter, sekreteraren
såsom chef för sekretariatafdelningen inberäknad, skulle blifva
chef för en motsvarande afdelning.
Till den ena af dessa byråer, som af komiterade benämnts den
tekniskt-statistiska afdelningen, skulle särskild! höra alla de ärenden och
göromål, som hade afseende på bestämmande af de försäkringsafgifter,
som erfordrades. Då dessa afgifter borde bestämmas så noggrant och
för alla parter så rättvist som möjligt, måste de härför nödvändiga
arbetena ordnas så, att förändringar i dessa afgifters belopp kunde
vidtagas, så snart den vunna erfarenheten dertill gåfve anledning. Till
denna byrås åligganden skulle derför höra insamlande och bearbetande
af det nödiga statistiska materialet och verkställande af derpå grundade
beräkningar angående de olika yrkenas farlighet och deras indelning i
farlighetsklasser samt uppgörande af premietariffer. Härtill komme de
fortgående undersökningarne angående dödligheten bland invalida arbetare,
hvilka undersökningar vore af nöden, bland annat, för att nedbringa
kostnaden för lifränteförsäkringen till det lägsta möjliga. Särdeles
vigtigt blefve äfven att med uppmärksamhet följa resultaten af den i
andra länder vunna erfarenheten angående hithörande förhållanden och
att använda denna erfarenhet i den mån anstaltens eget material eller
annan svensk erfarenhet icke skulle vara tillfyllest. Slutligen skulle
Bill. till Biksd. Prof. 3902. 4 Samt. 1 Afd. 28 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
denna byrå hafva att ombesörja beräkningarna af fondens ställning vid
hvarje års slut och att i sammanhang härmed uppgöra anstaltens balansräkning.
Det vore — fortsätter departementschefen — tydligt att göromål
af denna art erfordrade vida flera arbetskrafter, än vid vanliga enskilda
företag vore fallet, och dessutom förutsatte i vissa hänseenden särskild
kompetens jemväl hos de afdelningschefen underlydande tjenstemännen.
I likhet med komiterade ansåge departementschefen det derför tvifvelaktigt,
huruvida det kunde vara nog att till afdelningschefens biträde
anställa blott en första gradens tjensteman med 1,800 kronors lön och
1,200 kronors tjenstgöringspenningar, men med hänsyn dertill, att en
del af den bokföring som under andra förhållanden skulle ålegat anstalten,
enligt förevarande förslag skulle komma att ombesörjas af postsparbanken,
syntes man, i den män ytterligare arbetskrafter blefve erforderliga,
kunna tills vidare använda extra räknebiträden.
Anstaltens andra byrå eller af delningen för skaderegleringar skulle
hafva att bereda de frågor, som kunde föranledas af inträffade olycksfall,
således att, efter det anmälan om olycksfall inkommit, undersöka,
huruvida särskilda åtgärder från anstaltens sida, såsom anordnande af
läkarebehandling eller den skadades intagande på sjukhus, borde vidtagas,
granska framstälda ersättningsanspråk, föreslå invaliditetsgraden
och ersättningens storlek m. m. Till denna afdelnings göromål skulle
jemväl höra att till styrelsen afgifva förslag till utlåtanden i de frågor,
som enligt 15 § af lagen kunde af enskilda parter, domstol eller skiljemän
till riksförsäkringsanstalten hänskjutas. Liksom vid den förra afdelningen
erfordrades jemväl vid denna byrå, förutom nödig extra kontorshjelp,
eu tjensteman af första graden. I likhet med komiterade
ansåge departementschefen vidare, att vid denna afdelning, ehuru i flertalet
fall skadad arbetare komme att åtnjuta vård af läkare i orten
och intyg om olycksfallets följder af denne komme att meddelas, dock,
för vinnande af nödig kontroll och af likformighet vid skadans bedömande,
en öfverläkare borde anställas. Det för denne öfverläkare, som
styrelsen skulle eg a tillkalla vid sina sammanträden, af komiterade föreslagna
arfvode af 3,000 kronor ansåge departementschefen tills vidare
kunna vara tillräckligt.
Chefen för anstaltens sekretariatafdelning, som skulle utgöra den
tredje byrån, skulle tillika vara anstaltens ombudsman. Honom borde
åligga att uppsätta förslag till alla från anstalten utgående skrivelser,
der sådana förslag icke aflemnades af cheferna för de öfriga afdelningarne,
att företräda anstalten inför rätta och i allmänhet ombesörja anstaltens
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
11
rättsangelägenheter. Till hans biträde erfordrades en första gradens
tjensteman.
Slutligen erfordrades en registrator, som hufvudsakligen skulle föra
diarium öfver inkommande ärenden och bestrida arkivariegöromålen,
med aflöning såsom tjensteman af första graden.
Chefen och byråcheferna skulle utnämnas och öfverläkaren förordnas
af Kongl. Maj:t. De öfrige tjenstemännen skulle tillsättas af anstaltens
styrelse.
Såsom ofvan blifvit antydt, skulle hvarje vigtigare ärende först
beredas inom en särskild afdelning, innan detsamma företoges till
vidare behandling och afgörande. Det vore dock gifvet, att vissa
ärenden kunde vara af den beskaffenhet, att den förberedande behandlingen
borde vara gemensam för två byråer. Så t. ex. kunde vissa
frågor om innehållet af de olika formulär, som anstalten skulle utfärda
till allmänhetens begagnande, dels för inhemtande af statistiskt
material, dels för fastställande af olycksfall och dess följder,
äfvensom af formulär till försäkringsbref m. in. uppenbarligen vara af
den beskaffenhet, att de borde handläggas af mer än en byrå. Likaså
måste den förberedande pröfningen af de särskilda anordningar, som
enligt 21 § "af lagen kunde af arbetsgifvare vidtagas för att på annat
sätt än genom försäkring i riksförsäkringsanstalten skydda sig mot
ersättningsskyldigheten, understundom öfverlemnas till två byråer, då
det ju i dessa fall, förutom eu juridisk pröfning, ej sällan äfven komme
att gälla pröfning af en inrättad kassa eller försäkringsanstalt, och
frågan således äfven tillhörde området för den försäkringstekniska byråns
verksamhet.
Hvad ärendenas behandling inom anstaltens styrelse anginge,
ansåge departementschefen, att beslutanderätten borde utöfvas af chefen
och samtliga ledamöterna i frågor af större vigt, såsom vid afgifvande
af utlåtanden, vid bestämmande af den farlighetsklass, till hvilken ett
yrke skulle hänföras, vid fastställande af försäkrings afgifter och ersättningsbelopp,
m. m., men i öfriga fall af chefen ensam, dock med
rätt för föredraganden eller annan tillstädesvarande ledamot att till
protokollet anteckna skiljaktig mening.
För anstaltens chef hade — yttrar departementschefen vidare —
komiterade tänkt sig en årsaflöning af 10,000 kronor, fördelad i 7,000
kronor såsom lön och 3,000 kronor i tjenstgöringspenningar. I likhet
med komiterade ansåge äfven departementschefen, att aflöningen icke
kunde bestämmas till lägre belopp, då det gälde ett embete, hvars
innehafvare borde ega tillräcklig sakkunskap för att äfven mera i detalj
12
Statsutskottets Utlåtande N;o 35,
beherska hela det verksamhetsområde, som här vore i fråga, och som
tillika borde besitta den takt och energi, som vore af nöden för att
skaffa anstalten allmänt förtroende och i en mängd ömtåliga frågor
tillgodose både arbetsgifvarnes och deras försäkrade arbetares berättigade
anspråk samt medla mellan deras understundom stridiga intressen. Derjemte
borde äfven påpekas att, såsom komiterade framhållit, aflöningen
i allt fall icke skulle motsvara hvad som för en chefsbefattning i ett
större enskildt företag af motsvarande beskaffenhet i allmänhet kan
påräknas.
I fråga om. cheferna för de särskilda byråerna hade komiterade,
såsom ofvan angifvits, visserligen ansett, att deras befattningar utan
tvifvel framdeles komme att fullt motsvara de vanliga byråchefsbefattningarne
inom andra centrala embetsverk, men att aflöningen till
en början och med hänsyn till ovissheten beträffande försäkringens omfattning
under de första verksamhetsåren möjligen kunde sättas lägre
än för andra byråch ef er, och derför föreslagit samma aflöningsförmåner
som för tjenstemän af andra graden.
För sin del ansåge sig departementschefen, med anledning af hvad
som förekommit vid ärendets fortsatta beredning, icke kunna tillstyrka
detta komiterades uppenbarligen under tvekan och uteslutande af sparsamhetsskäl
afgifna förslag. Efter departementschefens förmenande komme
nemligen de ifrågavarande tjenstemännen redan under anstaltens första
tid, och äfven om anslutningen till densamma under denna tid skulle
blifva relativt ringa, ändock att handlägga så många och framför allt
så maktpåliggande ärenden, att det skulle vara af största betydelse för
anstaltens framtida utveckling, om man genast från början kunde bekläda
dessa tjenster med verkliga förmågor. De arbeten, som skulle komma
att åligga chefen för den försäkringstekniska byrån, kräfde ej mindre
sakkunskap derför, att antalet försäkrade möjligen ej skulle blifva så
stort som något längre fram i tiden. Under denna första tid skulle
ju i alla händelser hans vigtigaste uppgift, intill dess anstalten hunne
samla eget statistiskt material af tillräckligt värde, komma att bestå i
ett omsorgsfullt bearbetande af all den ut- och inländska statistik, som
redan funnes att tillgå, och ett dylikt arbete kräfde icke allenast, att
personen i fråga hela tiden deråt egnade sin kraft, utan äfven minst
lika bepröfvade insigter, som blefve nödvändiga längre fram, då anstaltens
eget material skulle bearbetas. Ej heller trodde departementschefen det
blifva möjligt att för mindre aflöning än den för en byråchef vanliga
kunna förmå en person med de teoretiska förutsättningar, som här
Statsutskottets Utlåtande N:o 35,
13
vore nödvändiga, att lemna sin föregående verksamhet för att egna
sin kraft uteslutande åt embetsverket.
På motsvarande sätt gestaltade sig, enligt departementschefens
uppfattning, förhållandena i fråga om de båda öfriga afdelningscheferna.
Visserligen gälde det äfven i fråga om dessa befattningar till en del,
att de göromål, som föranleddes af den egentliga försäkringsverksamheten,
såsom bedömande af inträffade olycksfall, afgörande af ersättningsanspråks
befogenhet, förekommande rättstvister, m. in., blefve mindre
talrika under de första verksamhetsåren än senare. Men å andra sidan
kräfde äfven under denna tid samma göromål lika stor sakkunskap
och förmåga i öfrig!, som framdeles, hvartill komme, att dessa chefers
arbetskraft just under den första tiden mera än längre fram, då förhållandena
hunnit ordna sig, komme att tagas i anspråk för behandlingen
af andra ärenden, såsom pröfning af den i 21 § af lagen arbetsgivare
medgifna rättigheten att genom särskilda anordningar befria sig från
ersättningsskyldigheten, den i 15 § stadgade skyldigheten för anstalten
att till domstol, skiljenämnd eller enskilda parter afgifva utlåtanden
om olycksfallets art och skadans rätta bedömande, in. in. Besinnade
man derjemte, att samtliga frågor af juridisk natur, som komme till
behandling, tydligen vore af den art, att framstående juridiska insigter
erfordrades för att lösa dem på ett sätt, som både i och för sig vore tillfredsställande
och äfven vore egnadt, att stärka allmänhetens förtroende
till anstaltens afgöranden och anvisningar, så syntes det departementschefen,
som om man icke lätt skulle kunna försvara den af komiterade
föreslagna besparingen af några tusentals kronor under den närmaste
framtiden.
Efter departementschefens förmenande borde derför de tre ofvan
omförmälda afdelningscheferna redan från första början, med afseende
å löneförmåner, likställas med byråchefer i statens centrala embetsverk
och således erhålla 4,400 kronors lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar
jemte det vanliga ålderstillägget af 600 kronor.
Ej heller syntes det departementschefen lämpligt att, såsom
komiterade förordat, de till aflöningar åt tjenstemännen erforderliga
medlen till en början uppfördes på extra stat. Den osäkerhet, som
häraf skulle uppstå med afseende på dessa tjenstemäns ställning och
anordningen af det hela, skulle utan tvifvel i väsentlig mån förminska
möjligheten att åt anstalten vinna de lämpligaste krafterna. Någon
egentlig fördel syntes ej heller vara förbunden med en dylik anordning,
då den fördelning af den centrala förvaltningens olika uppgifter,
som ofvan angifvits, syntes vara både så naturlig och så enkel, att en
omorganisation i syfte att väsentligt förändra de såsom erforderliga be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
tecknade tjenstemännens verksamhetsområde icke torde vara att förvänta.
Att någon minskning i dessa tjenstemäns antal icke kunde
motses vore tydligt, då anstaltens göromål af lätt insedda skäl hade
eu bestämd tendens att växa.
På grund af detta sitt anförande har departementschefen föreslagit
den aflöningsstat för riksförsäkringsanstalten, som linnes intagen i början
af detla utlåtande. Efter att vidare hafva förordat de derstädes jemväl
meddelade vilkoren för aflöningarnas åtnjutande har departementschefen
anfört, att dessa vilkor i hufvudsak öfverensstämde med de vid löneregleringar
vanligen föreskrifna. Endast i två hänseenden vore afvikelser
ifrågasatta. Den ena vore bestämmelsen, att chefen och byråchef,
chefen efter 10 och byråchef efter 20 tjensteår skulle — alltid
under förutsättning att lian uppnått 65 lefnadsår — vara förpligtad och
således ock berättigad att afgå med fulla lönen såsom pension; och
har departementschefen till stöd härför erinrat om de skål, som föranledt
Kongl. Maj:t att föreslå och 1898 års Riksdag att besluta motsvarande
bestämmelse för chefen i medicinalstyrelsen, nemligen att det
vid valet af chefen kunde blifva nödvändigt att gå utom statstjenstemännens
led, och i följd deraf lindringare fordringar i fråga om antalet
af de för pension behöfliga tjenståren böra uppställas, skäl, hvilka i
fråga om ett sådant verk som riksförsäkringsanstalten kunde eg a tilllämpning
äfven beträffande byråcheferna. Den andra afvikelsen vore
tillägget om skyldigheten att vara underkastad de förändrade bestämmelser
i fråga om pension, som kunde varda stadgade, ett tillägg, som
stode i öfverensstämmelse med föreskrifterna i kongl. kungörelserna
den 31 mars och den 21 december 1900.
Beträffande den af komiterade för expenser under den första tiden
af anstaltens verksamhet såsom erforderlig ansedda summan af 19,500
kronor, hade departementschefen intet annat att anmärka än att den
vore väl osäker och måhända äfven för knappt tilltagen, och derför
syntes böra utgå såsom förslagsanslag. Men då, efter hvad i det följande
angåfves, jemväl arfvodena åt ledamöterna af arbetareförsäkringsrådet
till belopp af sammanlagdt 1,500 kronor om året syntes kunna utgå
från samma medel, ansåge departementschefen, att siffran borde höjas
till 21,000 kronor.
Departementschefen har härefter öfvergått till redogörelse för huru
han tänkt sig, att den egentliga försäkringsverksamheten skulle ordnas
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
15
och hvilka organ anstalten ytterligare komme att behöfva, för att på
ett enkelt och beqvämt sätt kunna verka för uppnående af det åsyftade
ändamålet.
Beträffande de organ, som skulle motsvara hvad man i Norge
kallade »tilsynsmsend», i Tyskland »Beauftragte», o. s. v. och som i fråga
om enskilda företag närmast skulle vara att jemföra med inspektörer
och agenter, hade de tillkallade komiterade yttrat:
»I likhet med hvad som eger rum såväl vid privat försäkringsrörelse
som ock, ehuru i olika utsträckning i olika fall, äfven vid statsförsäkring
i andra länder, måste nemligen försäkringsverksamheten förmedlas
genom ombud i orterna. Härigenom kommer visserligen kostnaden
för försäkringens genomförande att ytterligare ökas, men om,
såsom vi nedan föreslå, uppbörden af afgifterna och utbetalningen af
ersättningsbeloppen icke skulle förmedlas genom dylika ombud, utan
helt och hållet ombesörjas genom postsparbanken, så torde ombudens
åligganden icke blifva af den omfattning, som eljest skulle blifva fallet,
och i följd häraf den motsvarande kostnaden för anstalten kunna nedbringas.
Hvad nu först det erforderliga antalet af dylika ombud beträffar,
så kan häröfver tydligen ej göras något pålitligt antagande. Så vidt
görligt torde dock den grundsatsen böra följas att inskränka hvarje
ombuds verksamhet till så begränsadt område som möjligt, dels emedan
ombudet härigenom lättare skulle kunna anträffas af försäkringstagarne
och dels emedan kostnaden för resor in. in. då skulle blifva vida mindre,
än om verksamhetsområdet vore alltför stort. Först och främst böra
derför ombud utses för de platser, der försäkringar redan anmälts eller
synas vara att förvänta, således i allmänhet i de stora industricentra.
På platser, der ombud utsetts, skulle anmälningar om nya försäkringar
till ombudet inlemna:?. I öfriga fall skulle åter anmälan
ske direkt hos riksförsäkringsanstalten om att försäkring önskas, och
skulle anstalten då pröfva, huruvida anställande af åtminstone ett tillfälligt
ombud å den ifrågavarande platsen kunde vara erforderligt. Hos
ombudet skulle nödiga ansökningsformulär tillhandahållas, och skulle
ombudet derjemte vara skyldigt att lemna den försäkringssökande erforderliga
upplysningar. Äfven i öfrigt skulle det åligga ombudet att
bistå försäkrings- eller ersättningssökande med råd och upplysningar.
I förhållande till anstalten skulle ombudet fungera såsom dess särskilda
organ inom den ort, för hvilken det blifvit utsedt, Då ansökan
om försäkring inkommit till ombudet, har derför detta att undersöka,
huruvida de i ansökan lemnade uppgifterna om yrkets beskaffenhet,
om antalet arbetare o. d. kunna anses vara öfverensstämmande med
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
verkliga förhållandet, samt att, sedan ansökan till anstalten insändts,
i de fall, der ytterligare upplysningar af anstalten åstundas, tillhandagå
vid anskaffandet af dylika upplysningar. Huruvida det jemväl må vara
lämpligt att i vissa fall gifva ombudet befogenhet att undersöka en
arbetsgifvares fabrik eller verkstäder för att få en närmare kännedom
om yrkets farlighet, anse vi oss här icke böra taga till pröfning. Utan
tvifvel torde det i dylika fall vara lämpligare att, der sådant låter sig
göra, anlita vederbörande yrkesinspektör. I alla händelser torde ombudet
böra förpligtas att till anstalten göra anmälan, derest något angående
förändring af de förhållanden, under hvilka försäkring tagits,
kommit till dess kännedom. Sedan försäkring erhållits, bör ombudet
jemväl söka upprätthålla densamma genom att tillhålla försäkringstagaren
att i vederbörlig tid erlägga föreskrifna afgifter.
Då sådant olycksfall timat, som kan förväntas medföra ersättningsskyldighet
för anstalten, skall ombudet i sin egenskap af organ för anstalten
dels göra sig underrättadt, huruvida föreskrifven anmälan skett
hos polismyndigheten, och dels, der så finnes nödigt, närvara vid den
polisundersökning, som vid inträffadt olycksfall företages, och dervid
företräda anstalten och bevaka dess intressen. Under den derpå följande
tiden skulle ombudet göra sig underrättadt om den sjukes tillstånd
för att kunna i tid ingripa, derest särskild läkarevård skulle
finnas erforderlig. Äfven sedermera bör ombudet, i de fall der sjukersättning
eller invaliditetsränta blifvit den skadade tillerkänd, så vidt
möjligt tillse, huruvida ej sådan väsentlig förändring inträdt, som kan
föranleda nedsättning eller indragande af den beviljade ersättningen.
Såsom allmän regel bör dock i alla dylika fall gälla, att ombudet visserligen
i första rummet bör tillvarataga anstaltens intressen, men derjemte
taga vederbörlig hänsyn till lagens ändamål att bereda hjelp och
understöd åt den af olycksfallet träffade eller hans efterlefvande.
Till hvilket belopp kostnaden för denna lokala förvaltningsapparat
kan komma att uppgå, är naturligtvis ej mindre svårt att afgöra, än
då fråga var att skaffa sig en föreställning om mängden af de göromål,
som skulle åligga anstalten sjelf.
För att gifva en ungefärlig föreställning om det belopp, livarom
det här kan komma att handla, må anföras, att motsvarande kostnad
för Norge och för ett antal försäkrade af ungefär 125,000 — en noggrannare
siffra har ej kunnat uppgifvas — för innevarande år beräknats
uppgå till 70,000 kronor. Men då i detta land ombuden, eller
de så kallade tillsyningsmännen, i följd deraf att de tillika hafva uppbörden
af afgifterna och utbetalningen af ersättningsbeloppen om hand
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
17
och äfven i öfrig''!, särskild! emedan försäkringen der är obligatorisk
och derför jemväl ur andra synpunkier öfvervakas och kontrolleras,
hafva vida mera maktpåliggande göromål, än hvad som ofvan för ombuden
i vårt land ifrågasatts, så synes oss för vårt land eu summa
af 25,000 kronor för denna gren af förvaltningen åtminstone kunna
tjena såsom utgångspunkt för kostnadsberäkningen.»
Genom hvad komiterade sålunda anfört, syntes — yttrar departementschefen
— de föreslagna ombudens ställning och uppgift i hufvudsak
och med hänsyn till frågans nuvarande läge vara rigtigt och tillräckligt
angifna, och ansåge äfven departementschefen, att anställandet
af dylika lokala ombud vore alldeles nödvändigt för befordrande af
anstaltens ändamål. I likhet med komiterade trodde han vidare, att
det, af näraliggande skäl, icke vore lämpligt att lemna dessa ombud
en så vidtgående befogenhet som att företaga särskilda undersökningar
af fabriker o. d., utan att man i sådant afseende borde vända sig till
vederbörande yrkesinspektör.
För att emellertid erhålla någon säkrare insigt angående den omfattning,
i hvilken de ifrågavarande ombuden borde i orterna anställas,
och derigenom vinna en föreställning, i hvad mån det af komiterade
antagna beloppet för den kostnad, som nämnda institution kunde
komma att åsamka statsverket under riksförsäkringsanstaltens första
verksamhetsår, kunde anses tillräckligt, hade departementschefen anmodat
yrkesinspektörerna i de olika distrikten att häröfver afgifva
yttrande.
I sina afgifna utlåtanden hade yrkesinspektörerna icke anmärkt
något mot det totala belopp af 25,000 kronor årligen, som komiterade
antagit motsvara en försäkringsstock af omkring 100,000 försäkrade
arbetare. Med anledning häraf torde man få anse en godtgörelse till
ombuden af 25 öre årligen för hvarje inom ombudets område försäkrad
arbetare vara i hufvudsak tillräcklig. Såsom en af inspektörerna anmärkt,
kunde det dock blifva lämpligt att göra ersättningen större, till
exempel 40 öre, i de fall, då det vore fråga om enskilda arbetare, som
frivilligt försäkrat sig sjelfva.
I fråga om antalet af de ombud, som borde anställas, voro deremot
inspektörerna af olika meningar. Under det att några ansåge,
att antalet ombud borde vara relativt stort, så att deras verksamhetsområde
blefve inskränkt och kunde utan svårighet beherskas af en person,
som betraktade verksamheten såsom en bisysselsättning, och som
lätt kunde af de försäkringssökande och försäkrade anträffas, hade åter
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 3
18
Statsutskotttets Utlåtande N:o 35.
från annat håll framhållits lämpligheten af att göra distrikten så stora
som möjligt, för att ombudet i följd af den större inkomst, som blefve
förenad med ett större verksamhetsområde och ett större antal försäkrade,
skulle fä mera intresse af att egna sina krafter åt anstaltens
tjenst. En tredje grupp af dem, som afgifvit yttrande i frågan, hade
deremot gått en medelväg. Hvilken af dessa åsigter vore den rigtigaste,
vågade departementschefen nu icke afgöra, utan syntes man i detta afseende
få afbida, hvad erfarenheten kunde komma att lära. Troligt
vore dock, att man i olika fall, allt efter omständigheterna, såsom de
ifrågavarande orternas betydelse såsom industriella centra, de lagen
underkastade verksamheternas art och beskaffenhet m. m., komme att
tillämpa olika grundsatser i förevarande hänseende.
De af yrkesinspektörerna, som yttrat sig angående frågan, hvilka
personer skulle vara bäst egnade att utgöra ombud för riksförsäkringsanstalten,
hade i allmänhet förordat den polismyndighet, som omförmäles
i 12 § 3 mom. af lagen, och, hvad särskildt landsbygden anginge,
länsmännen. Härvid hade påpekats, att denna sistnämnda kår utgjordes
af ett betydande antal tjenstemän, fördelade öfver hela riket, och
hvilka genom sin orts- och personkännedom inom respektive distrikt
utan tvifvel väl motsvarade de förutsättningar, som af ombuden erfordrades.
Vidare hade erinrats derom, att länsmännen redan efter nu gällande
författningar hade skyldighet, dels att inom 14 dagar efter inträffadt
olycksfall i vissa fall derom göra anmälan till Konungens befallningshafvande,
dels att på anmodan af befallningshafvande eller yrkesinspektör
verkställa polisundersökning öfver olycksfallet, samt att det enligt
12 § af förevarande lag jemväl skulle åligga länsmännen, dels att mottaga
anmälan om olycksfall, som kunde antagas föranleda ersättning,
och att, der sådan anmälan försummades, anställa åtal för försummelsen,
dels att tillse, att vederbörligt läkare- eller annat motsvarande betyg
om den skadades tillstånd inlemnades, dels ock att angående dylika
olycksfall hålla polisundersökning och derötver insända protokoll m. m.
till Konungens befallningshafvande. Vid jemförelse mellan dessa länsmännen
ålagda göromål och de åligganden, som enligt komiterades
yttrande skulle tillkomma ortsombuden, visade det sig, att en betydlig
del af det arbete, som försäkringen komme att kräfva, skulle åläggas
länsmännen.
Äfven efter departementschefens förmenande skulle, på anförda
skäl, det ur flera synpunkter blifva ändamålsenligt att till ifrågavarande
uppgifter använda länsmännen. Å andra sidan kunde deremot erinras,
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
19
att länsmännens ställning såsom undersökningsförrättare icke rätt väl
läte förena sig med befattning såsom ombud för anstalten. I alla händelser
funnes icke någon anledning att på förhand binda riksförsäkringsanstalten
uti ifrågavarande hänseende. Angående städerna syntes
samma frågas lösning blifva enklare, då det ju i dessa fall tydligen
skulle blifva vida mindre svårt att finna dugliga och villiga personer.
I allt fall syntes af de gjorda utredningarne framgå, att man för
ombuden, åtminstone till en början, skulle kunna nöja sig med ett
arfvode, motsvarande i allmänhet 25 öre årligen för hvarje inom ombudets
distrikt försäkrad arbetare, och att således, i enlighet med komiterades
antagande af 100,000 försäkrade, i början ett årligt belopp af
omkring 25,000 kronor skulle blifva erforderligt. I betraktande af de
osäkra förutsättningarne syntes de erforderliga medlen böra utgå under
formen af ett förslagsanslag.
Angående postsparbankens ställning och verksamhet inom den
ifrågavarande försäkringen hade de tillkallade sakkunnige anfört bland
annat följande:
»För den ifrågasatta riksförsäkringsanstalten skulle det, såsom ofvan
antydts, sannolikt blifva billigare och obestridligen i åtskilliga hänseenden
beqvämare, om den för uppbörden af försäkringsafgifterna samt
för utbetalande af ersättningsbeloppen finge begagna sig af redan existerande
statsinstitutioner. Den institution, hvars verksamhet sträcker
sig till de flesta delar af landet och berör en större del af befolkningen
än hvad förhållandet är med flertalet andra allmänna inrättningar, är
postsparbanken, som genom sina organ i orterna, de med postanstalterna
förenade postsparbankskontoren, bedrifver en verksamhet — emottagande
under statens garanti af insättningar och utbetalande till allmänheten
af insatta medel — af i det stora hela samma art och
beskaffenhet som den, hvilken, beträffande inkasseringen af försäkringsafgifterna
samt utbetalandet af ersättningsbeloppen, eljest skulle af riksförsäkringsanstalten
utöfvas.»
Sedan komiterade derefter erinrat om generalpoststyrelsens utlåtande
den 19 oktober 1894 angående nya arbetareförsäkringskomiténs förslag
till lag angående försäkring till beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete samt om postsparbanksstyrelsens utlåtande den 21
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
januari 1898 öfver förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension eller lifränta, fortsätta de:
»Om sålunda, enligt generalpoststyrelsens och postsparbanksstyrelsens
samfälda åsigt, något väsentligt hinder ej förefans att, i den omfattning,
som vid omhandlade tillfällen ifrågasattes, taga postsparbankskontorens
medverkan i anspråk i nu angifna hänseenden, så torde, enligt
vårt förmenande, tvifvel ej föreligga derom att, derest med hänsyn till
vigten af att främja den nya institution, hvarom nu är fråga, åt postsparbankskontoren
uppdroges handhafvandet af uppbörden af försäkringsafgifterna
och utbetalningen af ersättningsbeloppen, ifrågavarande
bestyr ock skulle kunna bestridas af de vid postanstalterna anstälde
posttjenstemän utan åsidosättande af de rena post- eller postsparbanksgöromålen.
Omfattningen af de bestyr, som för riksförsäkringsanstaltens räkning
nu skulle af postsparbankskontoren ombesörjas, blefve nemligen
högst obetydlig i jemförelse med de göromål, som skulle hafva ålegat
dessa kontor, i händelse någotdera af ofvan berörda lagförslag blifvit
af Riksdagen antaget. Då, enligt det nu föreliggande lagförslaget,
anlitandet af riksförsäkringsanstalten ej skulle blifva obligatoriskt, är det,
såsom ofta framhållits, naturligtvis omöjligt att på förhand bilda sig en
föreställning, i hvad mån denna anstalt komme att anlitas. Men äfven
om, hvilket, hvad den första tiden beträffar, torde vara otänkbart, samtlige
de arbetare, för hvilka, enligt lagförslaget, arbetsgivare skulle
vara skyldiga utgifva ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete,
eller högst 300,000, blefve i anstalten försäkrade, skulle ändock, under
antagande att försäkringsafgifterna erlades qvartalsvis, antalet inbetalningar
till postsparbanken uppgå till 1,200,000 st. för året, eller allenast
Vs af det antal insättningar, som af postsparbanksstyrelsen, uti dess
underdåniga utlåtande af den 21 januari 1898, beräknats komma att
under den då ifrågasatta pensionsinstitutionens första verksamhetsår ega
rum. Härvid torde emellertid böra betonas, att många arbetsgivare,
åtminstone de större bland dem, komme att icke allenast inbetala försäkringsafgifterna
årsvis eller halfårsvis, utan äfven att dervid på en
gång inbetala afgifterna för samtliga sina arbetare. Och hvad beträffar
bestyret med utbetalningen vid postsparbankskontoren af ersättningar
för riksförsäkringsanstaltens räkning, så är det tydligt, att antalet dylika
utbetalningar komme att blifva allenast en försvinnande bråkdel af de
pensionsutbetalningar, hvilka, enligt generalpoststyrelsens underdåniga
utlåtande af den 19 oktober 1894, skulle af postsparbankskontoren verkställas
under det då ifrågasatta pensionsverkets sjette verksamhetsår.
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
21
Under förutsättning, att bestyret med uppbörden af försäkringsafgifterna
äfvensom utbetalandet af ersättningsbeloppen öfverlemnas åt
postsparbankskontoren, torde nu böra i allmänna hufvuddrag redogöras
för det sätt, hvarpå dessa göromål, enligt vårt förmenande, skulle af
nämnda kontor handläggas.
Redan försäkringsbref blifvit af anstalten utfärdadt och öfverlemnadt
till postsparbanksstyrelsen, skulle genom dess försorg brefvet
jemte qvitto å första försäkringsafgiften tillsändas den postanstalt, der
afgiften bör erläggas. Vore denna postanstalt poststation, skulle öfversändande!
dit förmedlas af det öfverordnade postkontoret. Vid poststationen
tillhandahölles brefvet och qvittot vederbörande arbetsgivare
eller, i förekommande fall, arbetare mot erläggande af det å qvittot
angifna afgiftsbeloppet, dervid qvittot försåges med poststationens datumstämpel
för inbetalningsdagen samt stationsföreståndarens namnteckning.
Det uppburna afgiftsbeloppet debiterades derefter i poststationens
sparbanksjournal för dagen och inlevererades till det öfverordnade
postkontoret hvarje postdag i sammanhang med poststationens
sp arbanksuppbör d.
På analogt sätt borde ock förfaras vid erläggandet och redovisandet
af efterföljande försäkringsafgifter.
Blefve dylik afgift ej erlagd inom viss tid efter den för betalningen
bestämda dagen, borde qvittot omedelbart derefter återsändas till
det öfverordnade postkontoret.
Erlades förfallen försäkringsafgift å postkontor, borde beträffande
det utfärdade qvittot förfaras på samma sätt som här ofvan sagts rörande
utlemnande! från poststation af försäkringsqvitto, hvarefter det erlagda
afgiftsbeloppet debiterades i postkontorets vederbörande sparbanksjournal.
Jemte den leverans af sparbanksmedel, som postkontoret har att
hvarje tiodagsperiod verkställa till hufvudkassan, skulle dit insändas ej
mindre de från stationerna inlevererade försäkringsafgifterna än äfven
postkontorets egen uppbörd af dylika afgifter, hvarvid jemväl borde
återställas ej inlösta försäkringsqvittenser vid postkontoret och underlydande
poststationer.
Inom postsparbanksstyrelsens centralförvaltning (postsparbanksbyrån)
borde föras liggare, uti hvilka för hvarje försäkrad antecknades,
förutom namn, ålder m. m. samt öfriga uppgifter, på hvilka försäkringen
grundats, beloppet af de erlagda afgifterna samt dagen för dessas
inbetalande. Dessa liggare skulle jemväl tjena till ledning vid bearbetandet
af den statistik i försäkringstekniskt hänseende, som det skulle
åligga riksförsäkringsanstalten att verkställa.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
I och för utbetalning genom postsparbankskontoren af ersättningsbelopp
skulle, efter det postsparbanksstyrelsen från riksförsäkringsanstalten
erhållit för ändamålet erforderliga uppgifter, utbetalningsordres
meddelas vederbörande postkontor angående de liqvider, som vore att
verkställa vid postkontoret och derunder lydande poststationer. De utbetalade
beloppen skulle afföras i postkontorets sparbanksjournal, och
särskilda bestämmelser skulle meddelas, huru förfaras borde med lifräntebelopp
m. m., till bvilkas lyftande vederbörande ej inom viss tid
efter förfallodagen anmälde sig.
Då sålunda, enligt vårt förslag, uppbörden och bokföringen af
erlagda försäkringsafgifter äfvensom utbetalandet af ersättningsbelopp
skulle omhänderhafvas af postsparbanken, torde ock vara lämpligt att
åt bankens styrelse anförtroddes förvaltningen af den efter band uppkommande
fonden. För detta förslag hemta vi jemväl stöd af postsparbankstyrelsens
bär ofvan åberopade underdåniga utlåtande af den
21 januari 1898, enligt hvilket styrelsen på angifna skäl hemstält, att
förvaltningen af den fond, som då ifrågasattes komma att bildas för
beredande af pension eller lifränta åt arbetare, borde af postsparbanksstyrelsen
öfvertagas. Huruvida den väl stränga begränsning, som f. n.
är gällande i afseende å placering af postsparbankens egna medel,
jemväl skulle ifrågakomma beträffande den af försäkringsmedlen bildade
fonden, torde ej vara lämpligt eller nödigt att här undersöka.
Hvad angår den ersättning, som skulle tillgodoko mina posttjenstemännen
för det ökade arbete, som åsamkades dem genom bestyret med
uppbörden af försäkringsafgifterna äfvensom med utbetalning af ersättningsbelopp,
så skulle beträffande ersättningen för uppbördsgöromålen
denna, enligt vår mening, utgå i analogi med den godtgörelse, som
tillkommer posttjenstemännen för handläggning af postsparbanksgöromål.
Denna godtgörelse är f. n. bestämd till 2 öre för hvarje insättning
och 1 krona för hvarje insatt 1,000-tal kronor. Under antagande
att antalet försäkringstagare i riksförsäkringsanstalten under dess
första verksamhetsår uppginge till 100,000 samt afgifterna inbetalades
qvartalsvis äfvensom att den årliga afgiften för hvarje försäkringstagare
uppginge i medeltal till 8 kronor, skulle ifrågavarande godtgörelse
utgå sålunda: för 400,000 afgifter å 2 öre ............ kronor 8,000: —
Vio procent uppbördsprovision å 800,000 kronor ....... „ 800: —
För bestyret med utbetalning af postsparbanksmedel utgå f. n.
ej någon ersättning till posttjenstemännen. Då emellertid handhafvandet
af det med ersättningarnes utbetalande förenade bestyr torde blifva
såväl för postkontorsföreståndaren som ock för den postfunktionär,
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
23
genom hvilken utbetalningen verkställes, i någon mån betungande, anse
komiterade, att godtgörelse för ifrågavarande bestyr borde tillerkännas
posttjenstemännen. Beloppet af denna godtgörelse skulle kunna bestämmas
till enahanda med det, som af generalpoststyrelsen, uti dess
underdåniga skrifvelse af den 19 oktober 1894, föreslogs såsom godtgörelse
till posttjenstemännen för bestyret med pensionsutbetalningarne,
eller 5 öre för hvarje transaktion.
Under antagande af 100,000 försäkringstagare skulle antalet under
året timade olycksfall, bvilka föranledde utgifvande af ersättning, kunna
beräknas till ungefär 500, hvaraf framgår, att godtgörelsen för dessa
ersättningars utbetalande endast kan komma att uppgå till några hundratal
kronor om året.
I fråga om fördelningen af berörda ersättning mellan postkontorsföreståndaren
samt vederbörande underlydande postfunktionärer anse vi
oss ej böra ingå i utredning.
Genom postsparbankens öfvertagande af bestyret med uppbörden
af försäkringsafgifterna samt utbetalningen af ersättningsbeloppen äfvensom
medelsförvaltningens anförtroende åt postsparbanksstyrelsen skulle
arbetet inom nämnda styrelse i ej ringa mån ökas. Såsom ofvan antydts,
skulle inom postsparbanksbyrån förutom annat föras liggare öfver
samtliga försäkrings- och lifräntetagare, uti bvilka liggare antecknades
erlagda försäkringsafgifter och utbetalade lifräntor, hvarjemte utom det
att revisionsarbetet skulle i afsevärd grad ökas, nya för den rena postspar
bankst j ensten främmande göromål skulle tillföras ordföranden och
ledamöter i styrelsen, chefen för postsparbanksbyrån äfvensom åtskilliga
der anstälde tjenstemän.
För bestridande af det å byrån förekommande bokföringsarbete
m. m. för försäkringsinstitutionens räkning torde kunna användas qvinliga
biträden med enahanda aflöning, som för närvarande utgår till
dylika i postsparbanksbyrån anstälda biträden, eller omkring 1,000
kronor för år. För utförandet af berörda bokföringsarbete m. m. torde,
åtminstone under de första åren, fyra dylika biträden vara tillräckliga,
för bvilka aflöningen således uppginge till .................. kronor 4,000: —
För det ökade revisionsarbetet torde å byrån böra
anställas ytterligare en revisor med årligt arfvode af „ 3,000: —
Derjemte torde till ordförande och ledamöter i
postsparbanksstyrelsen, chefen för postsparbanksbyrån
samt åtskilliga der anstälda tjenstemän höra utgå följande
ersättningsbelopp för år räknadt, nemligen: _
Transport kronor 7,000: —
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
Transport kronor
7,000
till
ordföranden .............................................................
yi
200
—
11
3 styrelseledamöter 100 kronor hvardera .........
11
300
—
11
byråchefen ...............................................................
11
500
—
11
kamreraren och sekreteraren ................................
300
—
11
kassören ....................................................................
11
200
—
11
registratorn ............................................................
11
200
—
11
aktuarien ..............................................................
11
200
—
eller tillhopa
kronor
8,900
—
Sammanlagda utgifterna för postsparbankens anlitande för bestyret
med försäkringsafgifternas upptagande, ersättningsbeloppens utbetalande
samt förvaltning af den efter hand uppkomna fonden kunna sålunda
beräknas uppgå till omkring 17,700 kronor, hvilket belopp torde afrundas
till 20,000 kronor, särskild! som härtill komma utgifterna för
blanketter, för förvaring af säkerhetshandlingar m. m.»
Med anledning af remiss hade postsparbanksstyrelsen den 12
januari 1901 till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande öfver komiterades förslag.
I detta utlåtande hade styrelsen ansett sig böra ingå i undersökning
allenast af den del af komiterades utredning, som afsåge de
bestyr, hvilka skulle tillkomma postsparbanken.
I fråga om inkasseringen af afgift erna och utbetalningen af ersättningsbeloppen
påpekade styrelsen, i likhet med komiterade, att omfattningen
af den verksamhet, som enligt förslaget nu skulle åligga
postsparbankskontoren, blefve mindre betydande, än som enligt de ofvan
omförmälda tvenne tidigare lagförslagen om pensionsförsäkring skulle
blifvit fallet, och då styrelsen vid afgifvande af utlåtande öfver dessa
tvenne förslag icke ansett sig böra afstyrka det ifrågasatta anlitandet
af postkontoren, så ansåge den ej heller nu hinder böra möta för den
föreslagna anordningen. Med afseende å det sätt, på hvilket komiterade
tänkt sig postsparbankens göromål böra handläggas, funne styrelsen
detsamma visserligen ändamålsenligt och ej väsentligen betungande för
posttjenstemännen, men förbehölle sig att längre fram få mera i detalj
undersöka frågan.
Komiterades förslag, att åt postsparbanksstyrelsen skulle anförtros
jemväl försäkringsfondens förvaltning, tillstyrktes af styrelsen, som
dervid framhållit lämpligheten af att någon utvidgning kunde ega rum
i fråga om den begränsning, som nu vore bestämd rörande placering
af postsparbankens medel. Styrelsen uttalade ock såsom sin bestämda
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
25
åsigt, att reglerna för placering af försäkringsfonden borde vara desamma
som för fruktbargörande af postsparbankens egna medel.
Sedan styrelsen derefter granskat komiterades kostnadsberäkning,
godkändes densamma med undantag deraf, att kostnaden för den första
organisationen ansågs kunna blifva större, än hvad som motsvarade det
för utgifter för blanketter in. in. beräknade beloppet. Jemväl komiterades
hemställan om det erforderliga årliga kostnadsbeloppets upptagande
i utgiftsstaten såsom förslagsanslag syntes styrelsen vara grundad
på goda skäl.
Äfven departementschefen har funnit det särdeles ändamålsenligt
att, på sätt de sakkunnige komiterade föreslagit, åt postsparbanken
uppdraga inkasserandet af försäkringsafgifterna och utbetalningen af
lifräntor och öfriga ersättningsbelopp samt att åt postsparbanksstyrelsen
anförtro förvaltningen af den under årens lopp samlade försäkringsfondens
medel. I likhet med postsparbanksstyrelsen har departementschefen
äfven ansett lämpligt, att reglerna för dessa medels fruktbargörande
blefve desamma som i fråga om postsparbankens egna fonder.
Huruvida någon förändring i dessa regler borde ifrågakomma, syntes
dock ej i detta sammanhang böra afgöras.
Beträffande den af komiterade anstälda kostnadsberäkning hade
departementschefen ej heller något att erinra och tillstyrkte derför förslaget
jemväl i denna puukt, hvarjemte han hemstälde, att det föreslagna
beloppet uppfördes under formen af ett förslagsanslag. Härigenom
skulle ock postsparbanksstyrelsens uttalade önskan rörande bestridande
af kostnaden för den första uppsättningen af nödiga blanketter, liggare,
m. in. blifva tillgodosedd.
Beträffande det ifrågasatta arbetareförsäkringsrådet har statsrådet
och chefen för civildepartementet yttrat följande.
»Enligt hvad jag i ett anförande vid senaste riksdag antydt, bär
jag alltid varit af den åsigten, att man inom ramen af riksförsäkringsanstaltens
organisation borde jemväl åt de försäkrade och deras arbetsgivare
bereda tillfälle att deltaga och yttra sig. Oafsedt den omständigheten,
att ett samarbete mellan anstaltens styrelse och de närmast
intresserade parterna skulle vara af vigt för stärkande af anstaltens
ställning, gifves det dessutom frågor af ganska stor betydelse, för
Bih. till Bilcsd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 28 Käft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
hvilkas lösning ett dylikt samarbete skulle blifva särskild! fruktbart.
Bland sådana frågor vill jag här särskild! påpeka frågan om de grunder,
som af anstalten skulle tillämpas vi den i 21 § af lagen föreskrifna
pröfning af särskild anordning, enligt hvilken arbetsgivare vill på
förhand sluta aftal med arbetare om ersättningen, vidare frågan om
yrkenas indelning i farlighetsklasser samt slutligen framställningar om
ändringar i sjelfva lagen eller i sättet för tillämpningen af dess olika
bestämmelser.
Förverkligandet af detta önskningsmål synes dock icke, på sätt
flerstädes i utlandet skett, böra åstadkommas genom att åt arbetsgifvarnes
och arbetarnes representanter bereda plats inom styrelsen eller
i öfrigt åt dem inrymma en afgörande ställning i fråga om tillämpning
af lagens föreskrifter. Vissa exempel från andra länder visa nemligen,
att genom en dylik anordning sakkunskapen understundom fått vika för
andra hänsyn och att den i detta fall helt naturliga motsättningen
mellan arbetsgifvarnes och arbetarnes ekonomiska intressen lätt framkallar
svårigheter till och med i fråga om anstaltens förmåga att motsvara
sina förbindelser. Utan tvifvel torde det vara lämpligare att åt
styrelsens ledamöter, hvilka, om de erhålla den ställning jag ofvan förordat,
kunna förutsättas eg a tillbörlig sakkunskap och opartiskhet, förbehålla
hela den administrerande myndigheten, och att åt representanterna
för arbetsgivare och arbetare uppdraga att dels afgifva utlåtande
angående frågor, som af Kong! Maj:t eller af anstaltens styrelse till
dem hänskjutas, dels ock med anledning af anstaltens verksamhet och
tillämpningen i öfrigt af lagens föreskrifter föreslå de rättelser äfvensom
de ändringar i sjelfva lagen, som finnas af behofvet påkallade.
Jag har derför tänkt mig, att arbetsgifvarnes och arbetarnes
representanter, till ett antal af fem personer för hvardera parten, skulle
utgöra ett arbetareförsäkringsråd, som under anstaltens chef såsom
ordförande skulle en gång om året sammankomma till ordinarie sammanträde
och deremellan till extra sammanträde, då behandlingen af
någon särskild angelägenhet kunde sådant kräfva. Till dessa sammanträden
skulle jemväl anstaltens öfriga styrelseledamöter och öfverläkaren
äfvensom chefen för postsparbanksbyrån ega tillträde eller kunna tillkallas
samt ega deltaga i öfverläggningarne, men ej i besluten. Det
ordinarie sammanträdet torde ej böra hållas förr än i augusti, emedan
redogörelsen för anstaltens verksamhet jemte balansräkningen för det
gångna året, om hänsyn tages till anstaltens framtida utveckling, först
vid den tiden kan med säkerhet antagas vara färdig. Kallelse till sammanträde
skulle utfärdas af anstaltens chef, äfven då det gälde extra
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
27
sammanträde. I sistnämnda fall skulle uppgift meddelas om den angelägenhet,
med anledning hvaraf sammanträdet skulle hållas.
Ordinarie sammanträde skulle kunna vara högst 14 dagar, medan
tiden för extra sammanträde torde böra inskränkas till högst en vecka.
Såsom ersättning skulle rese- och traktamentsersättning enligt resereglementets
tredje klass och derutöfver för hvarje ordinarie sammanträde
ett arfvode af 150 kronor tillerkännas en hvar af rådets 10 medlemmar.
Rösträtt vid val af ledamot af rådet synes af rent praktiska skäl
kunna inskränkas till de arbetsgifvare, hvilkas arbetare, till ett antal
af minst tio, varit försäkrade i anstalten minst hälften af det gångna
arbetsåret, samt dessa arbetare.
Tänker man sig nu, såsom ofvan nämnts, att arbetsgifvarne skulle
utse fem och arbetarne fem representanter, samt att af dessa fem efter
lottning en afginge för hvarje år, skulle valet första gången gälla fem
personer för hvardera parten, men derefter blott en person, utom i
de fall, der i följd af dödsfall eller annat förhinder antalet behöfde
kompletteras. Valet skulle verkställas genom riksförsäkringsanstaltens
försorg på det sätt, att, sedan anstalten vid årets början i allmänna
tidningarna och i minst en tidning inom hvarje län utfärdat kungörelse,
dels hvarje röstberättigad arbetsgifvare för sig insände en
valsedel, upptagande namn och adress å dem, han önskade föreslå,
dels äfven arbetarne hos hvarje sådan arbetsgifvare gemensamt genom
en för ändamålet utsedd förtroendeman insände sina röster. För enkelhetens
skull torde vid sammanräkningen af rösterna dessa, i fråga
om arbetsgifvarne, beräknas hafva å hvarje valsedel utfallit med så
många röster som antalet hos arbetsgifvaren försäkrade arbetare. I
fråga om de af arbetarne afgifna valsedlarne torde det vara lämpligt,
att valprotokoll insändes, utvisande det verkliga antalet röster, som
tillfallit de valda, och att röstsammanräkningen gjordes med hänsyn
till antalet dylika röster. I allt fall synes det mig knappast lämpligt,
att nu i allt för vidlyftiga detaljer ingå på dessa frågor, då Eders
Kongl. Maj:t lärer komma att härom utfärda nödiga föreskrifter.
Rådet skulle naturligtvis hafva tillgång till styrelsens protokoll,
hvarförutom anstalten skulle vara skyldig att i god tid redan före
sammanträdet tillställa ledamöterna exemplar af berättelsen öfver verksamheten
under det gångna året. Protokoll öfver rådets förhandlingar
skulle derefter, åtföljdt af styrelsens yttrande, insändas till Eders
Kongl. Maj :t.
Hvad kostnaden för arbetareförsäkringsrådet beträffar, så skulle
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
denna, förutom rese- och traktamentsersättningar, efter hvad ofvan
anförts, belöpa sig till en summa af af 1,500 kronor, motsvarande ett
arfvode för hvarje ordinarie sammanträde af 150 kronor till hvar och
en af rådets tio ledamöter. Såsom ofvan anförts, är denna summa medtagen
i de för anstalten beräknade expenser.»
De af departementschefen beräknade årliga administrationskostnaderna
skulle, enligt hvad ofvan angifvits, utgöras af följande anslags
-
poster, nemligen:
riksförsäkringsanstaltens aflöningsstat ....................... kronor 46,100: —
förslagsanslag till expenser och till arfvoden åt ar
betarförsäkringsrådet
................................................ „ 21,000: —
förslagsanslag till bestridande af kostnaden för orts
ombuden.
...................................................................... „ 25,000: —
förslagsanslag till bestridande af postsparbankens
göromål ...................................................................... ,, 20,000: —
eller sålunda tillsammans årligen ................................ kronor 112,100: —
Om man, såsom ofvan nämnts, antoge i rundt tal 100,000 försäkrade,
skulle således — yttrar departementschefen — den beräknade administrationskostnaden
motsvara 1 krona 12 öre för hvarje försäkrad i
medeltal. Beräknade man åter kostnaden i procent af hela årliga beloppet
af premier och administrationskostnader tillsammantagna —
d. v. s. motsvarande de i enskilda bolag förekommande bruttopremier
— så komme man, efter en antagen medelpremie af 8 kronor om året
för hvarje försäkrad, till en siffra af 12,3 procent. Visserligen vore
dessa siffror, af skäl som förut framhållits, högeligen osäkra, men
syntes dock kunna tjena till att gifva en ungefärlig föreställning om
den relativa storleken af den administrationskostnad, som departementschefen
vid uppgörandet af ofvan angifna plan för riksförsäkringsanstaltens
organisation tänkt sig. Å sid. 29 i statsrådsprotokollet har departementschefen
för jemförelse meddelat uppgifter rörande de beräknade
administrationskostnaderna för vissa genom statens försorg inrättade
försäkringsanstalter i utlandet, och framgiuge häraf, att den ofvan
angifna kostnaden för riksförsäkringsanstaltens verksamhet i allmänhet
kunde anses motsvara hvad som i andra statsanstalter med liknande
uppgift erfordrades. Derjemte understege den väsentligt de kostnader,
som förekomme i enskilda affärsföretag, hvilka kostnader vanligen uppginge
till 20 å 40 procent af premieintägten.
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
29
Departementschefen har härefter i allmänna drag redogjort för
de olika försäkringsformer, som vid riksförsäkringsanstalten komme att
tillämpas, samt vidare meddelat resultatet af en utaf försäkringsinspektören
verkstäld prelimin är undersökning angående den sannolika storleken
af de premier, som för några af de vigtigare yrkena skulle
komma att erfordras vid försäkring i anstalten; och tillåter sig utskottet
att med afseende å dessa förhållanden hänvisa till sid. 30—34 i statsrådsprotokollet.
Beträffande de medel, hvarmed ifrågavarande kostnader skulle bestridas,
samt tiden, då riksförsäkringsanstalten skulle träda i verksamhet,
har departementschefen slutligen yttrat följande:
»Såsom jag redan i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 1
februari 1901 angifvit, har jag tänkt mig, att kostnaden för ombesörjandet
af olycksfallsförsäkringen i riksförsäkringsanstalten skulle bestridas
med motsvarande del af ränteafkastningen å den genom årliga
afsättningar bildade arbetareförsäkringsfonden. Framdeles ifrågakommande
pensioner till anstaltens tjenstemän och betjente skulle likaledes
utgå från samma afkastning. Arbetareförsäkringsfondens belopp utgjorde
vid slutet af år 1900 kr. 7,804,439: 2 2. Lägger man härtill de af 1900
och 1901 års Riksdagar beslutade afsättningar af tillsammans 2,800,000
kronor äfvensom den vid 1901 års slut för det året uppkomna räntebehållningen,
som enligt inhemtade upplysningar kan antagas uppgå
till omkring 373,000 kronor, så skulle nämnda fonds belopp vid början
af innevarande år kunna beräknas uppgå till omkring 10,977,000
kronor. Man finner häraf, att, äfven om den totala förvaltningskostnaden
i verkligheten skulle komma att med några tusental kronor öfverstiga
de gjorda förutberäkningarne, i allt fall knappast en tredjedel af
årsräntan å fondens närvarande belopp skulle komma att tagas i anspråk.
Beträffande den tidpunkt, från och med hvilken de erforderliga
medlen böra vara disponibla, tillåter jag mig erinra derom, att enligt
Riksdagens af Eders Kongl. Maj:t godkända beslut lagen sjelf ej skall
träda i kraft förr än riksförsäkringsanstalten blifvit inrättad, och att
således, om lagen, såsom väl torde varit afsedt, skulle kunna träda i
kraft den 1 januari nästkommande år, äfven de erforderliga medlen
böra stå till förfogande senast från och med sagda tidpunkt.
Vid närmare undersökning finner man emellertid lätt, att anstalten
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
icke utan allt för stora olägenheter både för anstalten sjelf och för
allmänheten kan träda i full verksamhet omedelbart efter det densamma
kommit till stånd, utan att anstalten behöfver en viss öfvergångs- och
beredelsetid för att hinna utföra en mängd arbeten, som måste vara
färdiga, innan den egentliga verksamheten kan börja. Sådana arbeten
äro — förutom ombesörjandet af nödiga lokaler och anskaffande af
nödigt material af hvarjehanda slag — uppgörande af premietarifferna
för det första verksamhetsåret, antagande och instruerande af ombud
åtminstone på de vigtigaste orterna, utarbetande af samtliga de formulär
af olika slag, som skola komma till användning, ordnandet af samarbetet
med postsparbanken, o. s. v. Derjemte vore det af största vigt,
om ledamöterna af den blifvande styrelsen, innan anstalten öppnades
för allmänheten, kunde hinna att närmare bestämma åtminstone de vigtigaste
af de grunder, som sedermera komme att tillämpas, såsom
grunderna för bedömandet af invaliditetsgraden hos skadade arbetare,
de grunder, efter hvilka de i 21 § medgifna anordningar böra af anstalten
pröfvas, m. in.
Längden af den öfvergångstid, som kan blifva erforderlig för
utförande af det förberedande arbetet, är visserligen ej lätt att på förhand
angifva, men synes mig dock för säkerhetens skull ej böra bestämmas
till kortare tid än fyra månader. I enlighet härmed skulle
således anstaltens tjenstemän tillträda sina befattningar den 1 september
innevarande år och det för sådant ändamål erforderliga anslaget af
46,100 kronor för år räknadt till motsvarande del blifva behöfligt redan
från den tiden. Hvad de öfriga erforderliga medlen, som för helt år
beräknats till sammanlagdt 66,000 kronor, angår, så är det visserligen
sant, att hvad som deraf skulle åtgå till bestridande af arfvoden åt
ombuden och vissa tjenstemän vid postsparbanken m. in. ej skulle
kunna anses vara direkt behöfligt under öfvergångstiden; men då hela
den del af nämnda belopp, som motsvarar öfvergångstidens föreslagna
längd af fyra månader, nemligen 22,000 kronor, synes mig vara väl
behöflig för bestridande jemväl af de med den första organisationen
förenade kostnader, så vågar jag ej för arbetet under öfvergångstiden
föreslå lägre belopp. Hela det belopp, som skulle för nämnda ändamål
blifva erforderligt, torde derför böra beräknas till en tredjedel af
hela den årliga summan af 112,100 kronor eller till i rundt tal 37,400
kronor.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
Bl
Såsom skäl för sitt yrkande om afslag å Kongl. Maj:ts förevarande
proposition har herr Redelius i ofvan nämnda motion anfört, att liksom
rätten till ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete blifvit
genom lag bestämd, borde ock »försäkringsrätten» närmare bestämmas
genom en lag, deruti stadgades, bland annat: »hvem som tillerkännes rätt
att försäkra, hvilken försäkring eller hvilka olika slag af försäkringar
man får taga, när och hvar och huru och på hvilka vilkor man får
med laga verkan försäkra, huru länge och huru vidsträckt en tagen försäkring
gäller för en individ, för flere namngifna eller icke, för ogifte,
gifte med eller utan barn.» Då en dylik försäkringslag icke funnes,
ej heller förslag dertill förelåge, vore det enligt motionärens mening
för tidigt att nu inrätta riksförsäkringsanstalten.
Såsom ofvan nämnts, har uti den af Kongl. Maj:t i enlighet med
Riksdagens beslut utfärdade lagen om ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete ej mindre stadgats, att en riksförsäkringsanstalt skall
genom statens försorg inrättas samt kostnaderna för dess organisation
och förvaltning bestridas af statsmedel, än äfven meddelats bestämmelse,
att lagen ej träder i kraft förr än nämnda anstalt blifvit inrättad. Med
anledning häraf och då den lösning, som efter många års förhandlingar
genom berörda lagstiftning gifvits åt frågan om arbetares tryggande
mot de ekonomiska följderna af olycksfall i arbete, icke torde
böra till sina verkningar undanskjutas, har utskottet, som funnit hvad
herr Redelius i nämnda motion anfört icke böra föranleda ett uppskof
med riksförsäkringsanstaltens inrättande, ansett sig böra förorda, att
Riksdagen nu till Kongl. Maj:ts förfogande ställer erforderliga medel, för
att, såsom med förevarande proposition afses, anstalten må kunna med
början af nästa år träda i full verksamhet och sålunda jemväl lagen vid
denna tid erhålla tillämpning.
Det förslag till ordnande af ifrågavarande förvaltning, som Kongl.
Maj:t nu framlagt, grundar sig hufvudsakligen på den utredning i
ärendet, som verkstälts af tre för ändamålet tillkallade sakkunniga personer.
Hvad först angår den centrala förvaltningen, hafva dessa komiterade
med hänsyn till de två hufvudgrenar, som riksförsäkringsanstaltens
verksamhet skulle komma att omfatta, ansett, att anstalten borde bestå
af två afdelningar eller byråer, den ena för statistiska och försäkringstekniska
göromål, den andra för skaderegleringar och dermed samman
-
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
hängande frågor. Med anledning häraf skalle anstaltens styrelse utgöras
af, förutom chefen, afdelningscheferna för nämnda två byråer,
hvarjemte äfven eu såsom sekreterare och ombudsman anstäld tjensteman
borde vara ledamot i styrelsen. Komiterade, som för anstaltens
chef föreslagit eu aflöning af 10,000 kronor, hafva beträffande de två
afdelningscheferna och sekreteraren ansett aflöningen i början af anstaltens
verksamhet kunna bestämmas till lika belopp som för tjenstemän
af andra graden inom statens centrala embetsverk, eller således
3,000 kronor i lön och 1,500 kronor i tjonstgöringspenningar jemte
två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera efter resp. 5 och 10 års
tjenst.
Den af komiterade föreslagna aflöningsstaten, som utom nämnda
befattningar upptager fyra tjenstemän af första lönegraden och en öfverläkare
samt vaktbetjening, slutar med en summa af 40,500 kronor. De
härför erforderliga medlen borde emellertid enligt komiterades åsigt
tills vidare uppföras på extra stat.
Beträffande organisationen af anstalten har föredragande departementschefen
i hufvudsak anslutit sig till det förslag, komiterade sålunda
uppgjort; men förutom de af dessa ifrågasatta två afdelningarna inom
anstalten har han tillstyrkt inrättande af eu tredje afdelning eller byrå,
för hvilken sekreteraren skulle blifva chef, hvarjemte föreslagits, att såväl
denne tjensteman som de två öfriga afdelningscheferna skulle med afseende
å löneförmåner likställas med byråchefer i statens centrala verk
och således erhålla en aflöning af 6,400 kronor jemte ett ålderstillägg å
600 kronor. Slutligen har departementschefen ansett, att aflöningarna
till anstaltens tjenstemän borde redan från början uppföras på ordinarie
stat, detta hufvudsakligen för att bereda ökad möjlighet att åt anstalten
vinna de lämpligaste krafterna.
I likhet med komiterade kan utskottet icke finna tillrådligt, att
riksförsäkringsanstaltens organisation redan nu definitivt fastslås genom
anställande vid densamma af ett visst antal tjenstemän med aflöningar
på ordinarie stat. Såsom af komiterade framhållits, är det icke möjligt
att på förhand gorå sig någon säker föreställning angående den omfattning
anstaltens verksamhet i olika rigtningar kan komma att erhålla,
och nödig varsamhet synes derför bjuda att, tills vidare och intill dess
tillräcklig erfarenhet härutinnan vunnits, anordna anstaltens förvaltning
under i viss mån provisoriska former. Så har förfarits beträffande
patentbyrån (numera patent- och registreringsverket) under dess första
utvecklingsperiod^ och af enahanda orsak har det ock befunnits böra
tills vidare anstå med fastställande af ordinarie stat för postsparbanken.
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
33
Så vidt utskottet försport, bär under den tid, denna provisoriska anordning
vid nämnda två verk fortgått, icke yppat sig någon svårighet
att för dem förvärfva dugliga arbetskrafter, och det synes icke vara
grundad anledning antaga, att förhållandena i detta hänseende skola
ställa sig mindre gynsamt för riksförsäkringsanstalten, om personalen
vid densamma till en början anstäldes på extra stat.
Utskottet, som i enlighet med det anförda anser, att ordinarie stat
för riksförsäkringsanstalten nu icke bör fastställas men att till bestridande
af utgifterna för dess förvaltning erforderliga medel böra af Riksdagen
ställas till Kongl. Majrts förfogande, har emellertid funnit vissa *
mtalanden påkallas beträffande ordnandet af denna förvaltning. Det af
komiterade uppgjorda förslaget till anstaltens organisation jemte aflöningar
för dess tjensteman har synts utskottet i det hela vara väl
afpassadt efter den verksamhet, som, såvidt nu kan beräknas, skulle
komma att åligga anstalten under dess första tid. Den för chefen föreslagna
aflöningen af 10,000 kronor anser utskottet dock vara för högt
tilltagen. Det skulle kunna sättas i fråga, huruvida icke denna aflöning
kunde begränsas till det belopp af 7,000 kronor, hvarmed cheferna i
ett och annat af statens centrala embetsverk äro aflönade. Med afseende
å den speciella sakkunskap, som jemte framstående praktiska egenskaper
måste fordras af chefen för riksförsäkringsanstalten, anser utskottet
emellertid aflöningen i detta fall lämpligen böra sättas till 8,000 kronor.
Lika med komiterade anser utskottet, att anstaltens verksamhet
bqr fördelas på två afdelningar eller byråer. Att, såsom departementschefen
föreslagit, inrätta eu tredje afdelning att förestås af sekreteraren,
synes utskottet åtminstone under anstaltens första verksamhetstid icke
vara af behofvet påkalladt. Aflöningarna för de två afdelningscheferna
och sekreteraren höra ock, enligt utskottets mening, kunna tills vidare
btgränsas till de af komiterade i sådant afseende förordade beloppen,
hvilka, såsom ofvan nämnts, motsvara löneförmånerna för andra gradens
tjensteman inom statens centrala embetsverk.
Kostnaden för den centrala förvaltningen har af komiterade anslagits
till sammanlagdt 60,000 kronor, deraf för aflöningar 40,500
kronor och för expenser 19,500 kronor. I enlighet med utskottets
uttalande om nedsättning i den för chefen föreslagna aflöning torde
det för aflöningarnas bestridande upptagna beloppet minskas med 2,000
kronor, och skulle sålunda kostnaderna i sin helhet belöpa sig till 58,000
kronor. Då bland expenserna af komiterade inräknats jemväl utgifter
för anställande af extra räkne- och kontorsbiträden och då enligt utBih.
till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Åfd. 28 Höft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
skottets förslag samtliga tjensteman skulle anställas på extra stat, synes
det icke vara anledning att vid beviljande af medel särskilja aflöningarna
från öfriga med ifrågavarande förvaltning förenade kostnader, utan torde
ett gemensamt anslag för ändamålet anvisas till det belopp, som nyss
angifvits, eller 58,000 kronor. Då, såsom af departementschefen framhållits,
beräkningen af anstaltens expenser torde vara ganska osäker,
lärer nämnda anslag böra utgå såsom förslagsanslag.
I det af komiterade ifrågasatta anslaget för anstaltens expenser
har Kongl. Maj:t föreslagit en höjning med 1,500 kronor, afsedda för
bestridande af arfvoden åt ledamöterna af det arbetareförsäkringsråd,
om hvars inrättande departementschefen gjort hemställan. Detta råd,
bestående af fem ledamöter, utsedda af arbetsgifvare och fem valda af
arbetare, skulle under riksförsäkringsanstaltens chef såsom ordförande
sammanträda minst en gång årligen och dervid ej mindre afgifva utlåtande
angående frågor, som af Kongl. Maj:t eller anstaltens styrelse
till detsamma hänskötes, än äfven med anledning af anstaltens verksamhet
och tillämpningen i öfrigt af lagens föreskrifter föreslå de rättelser
äfvensom de ändringar i sjelfva lagen, som funnes af behofvet påkallade.
Departementschefen har anfört, att det icke syntes honom lämpligt att
åt arbetsgifvarnes och arbetarnes representanter bereda plats inom anstaltens
styrelse eller i öfrigt åt dem inrymma en afgörande ställning i fråga
om tillämpningen af lagens föreskrifter. Vissa exempel från andra
länder hade nemligen visat, att genom eu dylik anordning sakkunskapen
understundom fått vika för andra hänsyn och att »den i detta fall helt
naturliga motsättningen mellan arbetsgifvarnes och arbetarnes ekonomiska
intressen» lätt framkallade svårigheter. Det synes emellertid utskottet,
som om svårigheter och olägenheter af antydd art icke skulle undgås,
om man åt arbetareförsäkringsrådet gåfve den sammansättning och den
befogenhet, som det nu framlagda förslaget innebär; och enligt utskottets
mening skulle institutionen sålunda organiserad ingalunda blifva till den
nytta, som dermed afses. I de främmande länder, der arbetareförsäkringsråd
eller dermed jemförliga inrättningar finnas anordnade, har
man, såsom det synes utskottet, med allt skäl låtit sig angeläget vara
att inom denna institution få sakkunskapen väl företrädd. Så vidt
utskottet kunnat inhemta, är det städse åt regeringen, vederbörande
minister eller folkrepresentationen öfverlemnadt att bland särskildt qvalificerade
personer utse medlemmarna i rådet eller åtminstone flertalet
af dem. Det synes utskottet uppenbart, att en dylik tillsättning af
försäkringsrådets medlemmar i flera afseenden är att föredraga framför
den af departementschefen förordade, hvilken icke innebär någon garanti
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
35
att rådet kommer att förfoga öfver den sakkunskap, som obestridligen
erfordras för att denna institution skall kunna uppfylla sitt ändamål att
genom yttrande i frågor, som till densamma hänskjutas, lemna försäkringsanstalten
stöd i dess verksamhet. Detta bör enligt utskottets mening
vara försäkringsrådets egentliga uppgift, och utskottet kan ej finna det
vara välbetänkt att, såsom departementschefen föreslagit, härutöfver
gifva rådet befogenhet att på eget initiativ framkomma med förslag till
ändringar i lagen eller i sättet för tillämpningen af dess olika bestämmelser.
Att åt försäkringsrådet inrymma en sådan befogenhet saknar,
såvidt utskottet vet, all motsvarighet i den utländska lagstiftningen och
synes ingalunda vara egnadt att stärka försäkringsanstaltens ställning
eller lagens anseende.
Såsom af det anförda framgår, vill utskottet icke bestrida, att ett
vid sidan af riksförsäkringsanstalten inrättadt arbetareförsäkringsråd
med hufvudsaklig uppgift att på anfordran afgifva yttrande i vissa
olycksfallsförsäkringen rörande frågor skulle kunna .vara till gagn. Men
i väsentlig grad måste detta blifva beroende på den sammansättning,
rådet erhåller; och i detta hänseende liksom ock beträffande rådets
befogenhet har utskottet, såsom ofvan blifvit antydt, icke kunnat finna
det nu framlagda förslaget vara tillfredsställande. Vid sådant förhållande
har utskottet ansett det böra för närvarande anstå med upprättande af
ifrågavarande institution; och lärer Kongl. Maj:t emellertid icke sakna
utväg att, der sådant under anstaltens organiserande och första verksamhet
kan befinnas önskvärdt, från tillkallade sakkunniga personer
inhemta yttranden i hit hörande frågor.
Beträffande ordnandet af den lokala förvaltningen har utskottet
funnit sig kunna i allt väsentligt biträda hvad med afseende härå i
statsrådsprotokollet föreslagits. I fråga om ortsombudens antal och
den dermed sammanhängande större eller mindre utsträckningen af de
särskilda distrikten hafva olika meningar uttalats. För sin del anser
utskottet i likhet med komiterade, att så vidt möjligt den grundsatsen
bör följas, att för tillgodoseende af allmänhetens fördel hvarje ombuds
verksamhet inskränkes till ett mindre område, så att ombudet lättare
kan anträffas af försäkringstagarne.
Vidkommande ortsombudens funktioner anser utskottet lika med
departementschefen det icke .vara lämpligt att, såsom af komiterade
satts i fråga, gifva dessa ombud befogenhet att företaga särskilda undersökningar
af fabriker och dylikt, utan bör för sådant ändamål vederbörande
yrke sinspektör anlitas.
Den föreslagna godtgörelsen till ortsombuden har ej gifvit an
-
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
ledning till någon erinran från utskottets sida, och tillstyrker utskottet
att för bestridande af hithörande kostnader må anvisas det af Kongl.
Maj:t begärda anslaget af förslagsvis 25,000 kronor.
Hvad beträffande postsparbankens ställning och verksamhet inom
ifrågavarande försäkring blifvit föreslaget har synts utskottet vara ändamålsenligt,
och utskottet har ej haft något att erinra mot de ersättningar,
som enligt förslaget skulle utgå till denna institution för ombesörjande
af uppbörden och utbetalning af ersättningsbeloppen. Deremot
synes det utskottet att, då förvaltningen af försäkringsfonden icke
torde komma att för postsparbankens styrelse medföra någon afsevärd
ökning i arbete, särskild godtgörelse för detta bestyr icke kan vara
påkallad och att således de härför upptagna ersättningarna af tillsammans
500 kronor till ordförande och ledamöter i nämnda styrelse böra
uteslutas. Då anslaget för bestridande af ersättningar till postsparbanken
lärer böra utgå under form af förslagsanslag, synes berörda
minskning i de beräknade utgifterna emellertid icke gifva anledningtill
en nedsättning'' i anslagets belopp utan torde detsamma bestämmas
till 20,000 kronor.
I enlighet med Kongl. Maj:ts framställning tillstyrker utskottet
slutligen, att ett belopp af högst 37,400 kronor må under innevarande
år användas till bestridande af organisationskostnader för riksförsäkringsanstalten;
och torde samtliga anslagen i fråga, på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit, utgå från arbetareförsäkringsfondens intressemedel.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,
att i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
proposition och utan afseende å den af herr Redelius
i ämnet väckta motionen Riksdagen må, med utslag å
framställningen om fastställande af aflöningsstat för
en riksförsäkringsanstalt, medgifva:
a) att från och med år 1903 må till bestridande
af aflöningar till riksförsäkringsanstaltens tjenstemän
och betjente samt expenser vid densamma årligen användas
förslagsvis 58,000 kronor, dock under vilkor
att anstaltens chef aflönas med högst 8,000 kronor
samt att aflöningarna till en hvar af anstaltens två
afdelningsehefer och dess sekreterare icke utgå med
högre belopp, än som motsvara aflöning för tjensteman
af andra graden vid statens centrala embetsverk;
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
37
b) att från och med sagda år må årligen användas
till bestridande af kostnaden för ortsombuden
förslagsvis 25,000 kronor;
c) att likaledes från och med år 1903 må till
ersättningar åt postsparbanken för uppbörden af försäkringsafgifterna
och utbetalningen af ersättningsbeloppen
årligen användas förslagsvis 20,000 kronor;
d) att under år 1902 må till bestridande af
organisationskostnader för anstalten användas högst
37,400 kronor; samt
e) att de belopp, som sålunda användas, må utgå
från arbetareförsäkringsfondens intressemedel.
Stockholm den 8 april 1902.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Reservationer:
af herr I). Persson, hvilken ansett, att utskottets yttrande och
förslag bort hafva följande lydelse:
»Såsom ofvan nämnts — — — (se här ofvan sid. 31—33)----
— — inom statens centrala embetsverk.
Kostnaden för den centrala förvaltningen har af komiterade anslagits
till sammanlagdt 60,000 kronor, deraf för aflöningar 40,500
kronor och för expenser 19,500 kronor. I enlighet med utskottets
uttalande om nedsättning i den för chefen föreslagna aflöning torde
det för aflöningarnas bestridande upptagna beloppet minskas med 2,000
kronor, och skulle sålunda kostnaderna i sin helhet belöpa sig till 58,000
kronor. Då bland expenserna af komiterade inräknats jemväl utgifter
för anställande af extra räkne- och kontorsbiträden och då enligt utskottets
förslag samtliga tjenstemän skulle anställas på extra stat, synes
det icke vara anledning att vid beviljande af medel särskilja aflöningarna
från öfriga med ifrågavarande förvaltning förenade kostnader, utan torde
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 6
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 35.
såväl aflöningar som expenser vid riksförsäkringsanstalten utgå från ett
gemensamt anslag. Samma anslag lärer jemväl få afses för bestridande
af arfvoden åt ledamöterna i det arbetareförsäkringsråd, om hvars inrättande
i propositionen framstälts förslag, hvilket utskottet på de af
departementschefen anförda skäl funnit sig böra förorda. Då berörda
arfvoden skulle belöpa sig till 1,500 kronor om året, föranledes härigenom
en höjning af anslagets belopp från förenämnda 58,000 kronor
till 59,500 kronor. Med hänsyn till de osäkra beräkningarna i fråga
om anstaltens expenser lärer detta anslag böra utgå såsom förslagsanslag.
Beträffande ordnandet af den lokala förvaltningen---—
(se ofvan sid. 35—36)--— arbetarefondens intressemedel.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
proposition och utan afseende å den af herr Redelius
i ämnet väckta motionen Riksdagen må, med afslag
å framställningen om fastställande af aflöningsstat för
en riksförsäkringsanstalt, medgifva:
a) att från och med år 1903 må till bestridande
af aflöningar till riksförsäkringsanstaltens tjensteman
och betjente samt expenser vid densamma äfvensom
arfvoden till arbetareförsäkringsrådets medlemmar årligen
användas förslagsvis 59,500 kronor, dock under
vilkor, att anstaltens chef aflönas med högst 8,000
kronor samt att aflöningarna till en hvar af anstaltens
två afdelningschefer och dess sekreterare icke utgå
med högre belopp, än som motsvara aflöning för tjensteman
af andra graden vid statens centrala embetsverk;
b) att från och med — — — — (se här ofvan
sid. 37.)--— — från arbetareförsäkringsfondens
intressemedel.»;
af herrar S. G. von Friesen och P. Olsson, hvilka instämt i herr
D. Perssons förestående reservation.
STOCKHOLM ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1902:90 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om inrättande af en riksförsäkringsanstalt. s. 1 i texten