Sök i Ratio Lex

Memorial, i anledning af Riksdagens justitieombudsmans framställning om kontrollen öfver stämpeluppbörden.

1903-02-06 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1903:3, Memorial, i anledning af Riksdagens justitieombudsmans framställning om kontrollen öfver stämpeluppbörden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 6 febr. 1903, kl. 1 e. m.

Memorial, i anledning af Riksdagens justitieombudsmans framställning

om kontrollen öfver stämpeluppbörden.

(l:a A.)

I sin vid innevarande riksdag afgifna ämbetsberättelse har Riksdagens

justitieombudsman under rubriken Kontrollen öfver stämpeluppbörden

anfört följande:

»Genom hvad som förekommit i ett under år 1902 af mig handlagdt

ärende, däri jag funnit mig böra förordna om åtal mot en häradshöfding

för, bland annat, underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse

stämpelförordningens föreskrifter om aflämnande af uppburna stämpelmedel,

har jag fått anledning företaga granskning af berörda förordning

för att undersöka, om med nu gällande stadganden kan öfvas

verksam kontroll öfver att omförmälta föreskrifter och därmed sammanhängande

bestämmelser behörigen iakttagas. Vid denna granskning

har jag trott mig finna, att stämpelförordningen i förevarande hänseende

icke kan anses vara tidsenlig.

Stämpeluppbörden sker genom försäljning af stämplar och därvid

influtna stämpolafgifters inlevererande till statsverket.

I 33 § af stämpelförordningen stadgas, att statskontoret skall i

Stockholm genom därtill antagne försäljningsmän och i länen genom

Konungens befallningshafvande låta tillhandahålla stämplar af de sär
Bih.

till Riksd. Prof. 1903. 5 Samt. 1 Afd. 3 Höft. (N:o 3). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

skilda slag, som enligt förordningen skola vara att tillgå; åliggande

det Konungens befallningshafvande att för stämplars tillhandahållande

förordna försäljningsmän^för hvarje stad äfvensom, till erforderligt antal,

för landet. Enligt 35 § äger ämbete- eller tjänsteman erhålla de för

hans tjänsteutöfniug erforderliga stämplar. Denna bestämmelse berättigar

ämbete- och tjänstemän i allmänhet att i föreskrifven ordning

rekvirera stämplar till utgående expeditioner. Tillika torde emellertid

stadgandet få anses innebära, att de ämbete- och tjänstemän, hvilka

hafva att å tjänstens vägnar emottaga handlingar, som enligt stämpelförordningens

andra artikel skola vid företeendet inför offentlig myndighet

förses med stämpel, hafva befogenhet att, i likhet med särskildt förordnade

försäljningsmän, rekvirera och tillhandahålla till dylika handlingar

erforderliga stämplar. Någon emot denna befogenhet svarande

skyldighet att i sist angifna fall ombesörja stämpelförsäljning torde

emellertid, med hänsyn till bestämmelsen i andra stycket sista punkten

af 34 §, icke kunna anses åligga vederbörande ämbets- eller tjänsteman.

Om denne emellertid i fall af nu ifrågavarande beskaffenhet faktiskt

plägar sälja stämplar, torde därigenom inträda det förhållande, som i

tredje stycket af 34 § angifves därmed, att ämbets- eller tjänstemannen

»tillika är försäljningsman». På grund af sistnämnda lagrum skola i

sådan händelse erforderliga stämplar ovillkorligen köpas hos ämbetseller

tjänstemannen, hvilken jämväl bör verkställa stämpelbeläggningen.

De i stämpelförsäljningen ingående båda momenten: penningarnas

(= stämpelafgiftens) inbetalande och stämplarnas tillhandahållande, äro

i många fäll ej åtskilda utan sammanfalla till tiden, såsom förhållandet

är vid stämpelförsedda expeditioners utlämnande mot kontant betalning

och antagligen i allmänhet vid den stämpeluppbörd, som af särskildt

förordnade försäljuingsmän besörjes. Under 1600- och 1700-talen, då

endast helarksstämplar brukades, synes all stämpelförsäljning hafva ekett

genom ett sådant omedelbart utbytande af penningar mot stämplar.

Och detta vare sig stämplarna inköpts på förhand för att brukas till

handlingars uppsättande eller på ostämpladt papper uppsatta skrifter

sedermera belagts med stämpelpapper x). Häri har med tiden inträdt

'') Af intresse är härutinnan Svea hofrätts bref af den 28 mars 1759 angående

handhafvandet af 1748 års förordning om stämpladt papper, hvilket bref af Modée (»Utdrag

utur Publique Handlingar», m. in. del VII, sid. 4889) refereras sålunda: »Til

nogare efterlefnad af Kongl. Förordningen utaf år 1748, om stämplade Pappers afgiften,

blef härigenom förständigat och påmint, det Domaren, som bör wara försedd med tilräckeligit

stämplat Papper, bör hafva det samma til hands på sielfwa Tingsbordet, och straxt

då någon Skrift förekommer, som med stämplat Papper beläggas skal, i Rättens och Par
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

en förändring. I den män det blifvit vanligt, att stämpelbeläggningen

af enskilda handlingar verkställts af den ämbetsman, till hvilken de

ingifvits, i samma mån torde det hafva blifvit brukligt, isynnerhet

efter införandet af särskillda beläggningsstämplar, att stämplarnas

åsättande på grund af den tidsutdräkt, hvarmed denna åtgärd varit

förenad, icke alltid genast ägt rum. Numera lärer särskildt vid de

tillfällen, då stämpelpliktiga handlingar till större antal företes, såsom

vid ting eller rådstufvurätt^ sammanträden, mycket ofta tillgå sålunda,

att den enskilda parten vid handlingens ingifvande inbetalar stämpelafgiften,

utan att motsvarande stämpelbeläggning samtidigt äger rum.

Icke sällan torde också inträffa, att försäljningsmannen, först efter det

att stämpelafgifter sålunda till honom förskottsvis erlagts, rekvirerar

erforderliga beläggningsstämplar. Att stämpelbeläggningen kan äga

rum vid ett senare tillfälle än det, vid hvilket stämpelafgiften influtit,

synes också vara förutsatt i nu gällande stämpelförordning, enär det i

fjärde stycket af 34 § gifna stadgandet om skyldighet för stämpelförsäljare

att lämna kvitto å gjorda inbetalningar eljest vore obehöfligt.

Sedan inlämnaren af en stämpelpliktig handling på detta sätt för

inköp af stämplar inbetalt den för handlingen stadgade afgiften, har

häri därmed fullgjort hvad på honom ankommer, för att stämpelförordningens

föreskrift om handlingens förseende med stämpel må varda

uppfylld. Skulle försäljningsmannen sedermera icke fullgöra den enligt

tredje stycket af 34 § för honom stadgade skyldigheten att verkställa

stämpelbeläggningen, kan enligt min mening någon ansvarighet för

därigenom möjligen uppkommande förlust icke rimligen åläggas den

enskilde, under förutsättning att på ett eller annat sätt styrkes, att

afgiften blifvit erlagd. Don skada, som kan uppkomma genom brist

hos försäljningsmannen, måste följaktligen drabba statsverket.

I fråga om tiden, då en ingifven handling bör förses med stämplar,

motsvarande den vid ingifvandet erlagda stämpelafgiften, gäller enligt

sakens natur, att denna stämpelbeläggning bör verkställas, så snart ske

kan. Att stämpelbeläggningen under inga förhållanden får ske senare,

än att handlingen, behörigen stämpelbelagd, kan återställas, när expeditionstiden

utlöper i det ärende, hvari handlingen ingifvits, framgår

ternes närwaro, det stämplade papperet til Skriften lägga, och så tekna, åt det ej vidare

må kunna brukas, och bör Domaren, wid answar, låta sadane inför Kätten uptedda Skriffel

och Handlingar warda med stämplat papper belagde, innan de ifrån Tingsbordet hämtas och

återgifwas, eller i Domarens rum inbäras, på hwilket sätt Domaren både i Domstolen och

andre förefallande förrättningar med stämplade Pappers afgiftens intagande förfara bör.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

af 17 § i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883.

Här stadgas nämligen, att handling, som inlämnas till myndighet och

hvilken vederbörande är berättigad återfå, skall återställas på det sätt

och i den ordning, rörande expeditioners tillhandahållande är föreskrifvet.

Till kontroll öfver stämpelafgiftens behöriga uttagande för vissa

handlingar hafva meddelats särskilda stadganden, hvilka''''äfven tjäna

till kontroll öfver att motsvarande stämplar blifvit åsätta. På grund

af 2P § i stämpelförordningen skola dubbla beläggningsstämplar användas

i ärenden, öfver hvilka enligt 1 § af förordningen den 16 juni

1875 vid underrätt skola föras särskilda protokoll. Jämlikt 2 § i sistnämnda

förordning skola renoverade exemplar af underrätternas protokoll

i omförmälta ärenden till vederbörande hofrätt insändas, därvid

enligt 40 § i stämpelförordningen de med n:o 2 märkta delarne af de

dubbla beläggningsstämplar, med hvilka de till protokollen hörande

handlingar blifvit belagda, skola bifogas. Enligt 41 § skola de insända

stampeldelarne i hofrätternas advokatfiskalskontor granskas och

med protokollen jämföras genom därtill af hofrätterna förordnade tjänstemän.

Stämpelbeläggningen af enskilda handlingar med enkla beläggningsstämplar

har däremot ej ansetts kräfva någon särskild kontroll.

Angående stämpelförsäljares skyldighet att inleverera uppburna

stämpelmedel innehåller 44 § af stämpelförordningen följande allmänna

stadgande: »Försäljningsman åligger att inom åtta dagar efter hvarje

kvartals slut aflämna under kvartalet influtna stämpelmedel, i Stockholm

till statskontoret och i länen till landtränteriet.» Enligt 52 § i

stämpelförordningen skall hvad i förordningens sjätte artikel (§§ 44—

51) är stadgadt om försäljningsman gälla äfven i fråga om ämbetsoch

tjänsteman, hvilken jämlikt 35 § för sin tjänsteutöfning erhållit

stämplar. Stadgandet i 44 § äger, enligt min uppfattning, tillämpning

ej allenast å medel, som inflyta vid sådan stämpelförsäljning, där

omedelbart utbyte af penningar och stämplar äger rum, utan äfven på

hvad som inflyter vid försäljningar, där dylikt omedelbart utbyte ej

sker, utan stämpelafgifterna förskottsvis erläggas af allmänheten.

Gällande stämpelförordning innehåller emellertid, i sammanhang

med. bestämmelser om inventering hos försäljningsman och om försäljningsmans

redogörelse, en särskild föreskrift om stämpelmedels inlevererande,

hvilken föreskrifts förhållande till det allmänna stadgandet

i 44 § torde kräfva närmare utredning. Förordningens 45 och 46 58

hafva följande lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

5

»45 §.

Hvarje år å sista söckendagen skall i Stockholm genom statskontorets

och i länen genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg

inventering hos försäljningsman anställas till utrönande, huru mycket

af emottagna stämplar är osåldt; och må därvid hos domare å landet

stämplar, som blifvit använda till sådana, något årets ting tillhörande

expeditioner, hvilka vid inventeringstillfället, enligt intyg af förrättningsmannen,

kronofogde eller länsman, ännu icke äro utlösta, i instrumentet

öfver förrättningen upptagas såsom oeålda.

Jämväl å annan tid må, när omständigheterna därtill föranleda,

inventering hos försäljningsman kunna äga rum och då tillika redovisning

honom affordras för hvad af emottagna stämplar icke finnes

i behåll.

46 §•

Försäljningsman skall föra och för kalenderår afsluta räkning

öfver emottagna stämplar och hvad därför i penningar inflyter; börande

denna räkning jämte inventeringsinstrumentet och kvittenserna å hvad

under året i penningar levererats vara aflämnad, i Stockholm till statskontoret

sist den 31 januari och i länen till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

sist den 15 januari nästföljande år vid vite af 1 krona för

hvarje dag, försäljningsmannen därutöfver med räkning uteblifver.

Samtidigt härmed skall jämväl återstoden af stämpelmedlen för

året vara aflämnad vid påföljd i annat fall, att försäljningsmannen anses

hafva förBålt alla af honom emottagna stämplar; och åligger i följd

häraf vederbörande myndighet att genast låta indrifva det däremot

svarande, dittills icke redovisade belopp jämte laga ränta därå.»

Bestämmelserna i 44—46 §§ i nu gällande stämpelförordning

förskrifva sig från år 1883, i det att tre paragrafer, i allt väsentligt

lika lydande med nuvarande 44—46 §§l), nämnda år antogos af Riksdagen

och såsom §§ 37, 38 och 39 inflöto i förordningen angående

stämpelafgiften den 6 september 1883. Närmast föregående stämpelförfattning,

nämligen kungl. kungörelsen angående stämpelpappers
-

'') Enda skillnaden var, att det i nuvarande 45 § lämnade medgifvandet att vid

inventering upptaga stämplar till outlösta expeditioner såsom osålda enligt 38 § i 1883

års författning gällde allenast expeditioner hörande till årets hösteting.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

afgiften samt hvad vid kontrollen och uppbörden däraf bör iakttagas

den 22 oktober 1880, innehöll i 10 § mom. 2:o följande bestämmelser:

»Hvar och en, som på kredit emottager stämpelpapper, bör för

det sålunda undfångna beloppet ställa säkerhet antingen genom behörigen

pröfvad och godkänd borgen af en eller flera, såsom för egen

skuld, eller ock genom obligationer, i öfverensstämmelse med kungl.

kungörelsen den 15 mars 1867.

På rekvisition hos landskontoret skola försäljningsmännen, genom

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg, kostnadsfritt och skyndsamt

erhålla sig tillsändt erforderligt stämpelpapper, för hviiket dem åligger

att i ränteriet insätta eller till kronofogden i orten aflämna den inflytande

betalningen, månatligen eller hvar tredje månad, allt efter

försäljningens större eller mindre belopp; och må under året mera

stämpelpapper dem icke tilldelas, än som svarar mot beloppet af de

efter hand aflämnade försäljningsmedlen.

Den 31 december hvarje år bör allt osåldt stämpelpapper hos dessa

försäljningsmän inventeras; Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl

obetaget att när som hälst, af förekommande skäl och omständigheter,

inventering anställa och redovisning affordra, hvarvid tillses, att behållningen,

sammanlagd af osåldt stämpelpapper och kontanta medel, icke

öfverstiger summan af försäljningsmannens uppbördsborgen.

Vid den vid hvarje års slut hos domare å landet skeende inventering

må det stämpelpapper, som blifvit, användt till sådana årets hösteting

tillhörande expeditioner, hvilka vid inventeringstillfället, enligt intyg

af förrättningsmannen eller af vederbörande kronofogde eller länsman,

ännu icke äro utlösta, i inveuteringsinstrumentet upptagas såsom behållning

af osåldt stämpelpapper.

Till verkställande af inventering kunna, genom af Kung]. Maj:(s

befallningshafvande skriftligen meddeladt förordnande, som vid inventeringstillfället

uppvisas och därefter räkenskaperna bilägges, en eller

tvänne i orten boende män utses, hvilka då skola uppräkna och bestyrka,

huru mycket papper är i behåll. Iuventarieinstrumentet bör, såsom

verifikation, bifogas försäljningsmannens årsräkning, hvilken, jämte

kvittenserna å aflämnade penningar, insändes till landskontoret den 15

därpå följande januari, vid vite af 25 öre för hvarje Överskjutande dag.

Till denna tid bör äfven all återstod för försåldt stämpel papper ofelbart

vara i ränteriet eller hos kronofogden i orten aflämnad, vid äfventyr

för uraktlåtenhet däraf, att försäljningsmännen anses såsom hade han

försålt allt det stämpelpapper, han emottagit; i följd hvaraf Kungl.

Maj:ts befallningshafvande låter genast lagligen indrifva det häremot

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3. 7

svarande penningbelopp, med laga ränta, och förordnar i stället annan

försäljningsman.

Uti hvarje redogörelse bör det vid inventeringen befunna beloppet

stämpelpapper balanseras till upptagande i näst afgifvande räkning.»

Enligt 10 § mom. l:o i 1880 års stämpelförordning skulle ämbetsmän

äga att, mot redovisningsskyldighet och borgen, lika med hvar

och en annan, som på kredit emottoge stämpelpapper, och med rättighet

till stadgad provision, erhålla det för utöfningen af deras ämbete

erforderliga belopp af sådant papper.

Med nu anförda bestämmelser i allt väsentligt lika lydande föreskrifter

återfinnas i stämpelförfattningarna från och med kungl. kungörelsen

den 30 november 1860. Äfven i de äldre författningarna i

ämnet, såsom kungl. kungörelsen den 23 januari 1830, hafva motsvarande

stadganden haft hufvudsakligen samma innehåll. Bestämmelserna i

10 § mom 2:o i 1880 års stämpelförordning och däremot svarande äldre

stadganden måste anses vara grundade på följande åskådningssätt.

Försäljningsman emottager vid tillträdet sf sin befattning stämpelpapper

till så stort belopp, att detta bildar ett förlag, som är tillräckligt

att tillgodose efterfrågan under den närmaste tiden. För detta

förlag ställes säkerhet. I samma mån förlaget genom skeende försäljning

minskas och därmed penningar inflyta till försäljningsmannen, bör

inleverering af inflytande medel äga rum. År försäljningen stor i förhållande

till förlaget, bör inleverering ske förr, ty dels är försäljningsmannen

i sådant fall mindre beredd att möta blifvande efterfrågan af

stämpelpapper, och dels vore det olämpligt, att större belopp af stämpelmedel

komme att innehafvas af försäljaren. I dylika fall bör därför

inleverering ske månadsvis. År åter försäljningen af ringare omfattning,

må försäljningsmannen dröja med inlevereringen, så att denna äger

rum endast var tredje månad. Förlaget af stämpelpapper förnyas i

mån af behof och i förhållande till den gjorda försäljningen. Utan afseende

å tiden, när försäljaren erhållit sitt förlag, skall redovisning

afgifvas för hvarje kalenderår, och den 15 januari påföljande år måste

alla genom försäljningen influtna medel vara inlevererade, vid äfventyr

att försäljningsmannen eljest både får själf gälda det, som kan vara

osåldt, och — för den händelse att lian undfått formligt förordnande

att vara stämpelförsäljare — därjämte entledigas från denna sin befattning.

Med inventeringarna behöfver allenast kontrolleras, att försäljningsmannen

har i behåll dels allt osåldt stämpelpapper, dels ock genom försäljning

influtna, men ännu icke inlevererade medel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Memorial N:o .?•

I de stadganden, som 1880 års stämpelpappersförordning sålunda,

i öfverensstämmelse med de äldre författningarna i ämnet, innehöll,

föreslogos vissa ändringar af de kommitterade, som utarbetat det till

grund för 1883 års stämpelförordniug liggande förslag. Beträffande

den stämpelförsäljaren medgifna rättigheten att till kronofogden i orten

aflämna influtna medel, anfördes i kommittéförslaget 1), att detta allenast

innebure en omväg, hvilken icke syntes bereda försäljningsmännen

synnerlig lättnad och ej heller af dem i någon vidsträcktare mån begagnades,

hvarför ock ifrågavarande medgifvande icke blifvit i författningsförslaget

upptaget. Stadgandet att aflämnandet af medel skulle

äga rum månatligen eller hvar tredje månad, allt efter försäljningens

större eller mindre belopp, funno kommitterade sakna den i en uppbördsförfattning

önskvärda bestämdhet, hvarför kommitterade föreslogo

ett stadgande, af innehåll att försäljningsman skulle åligga att senast

inom hvar tredje månad aflämna dittills influtna stämpelmedel, i Stockholm

till statskontoret och i länen till landtränteriet2). Den sålunda

förändrade bestämmelsen blef genom förslaget utbruten ur det sammanhang,

hvari den förekommit i 1880 års stämpelförordning, och gjordes

till en själfständig paragraf, inledande stadgandena under hufvudrubrikeu

»om uppbörd och redovisning». De äldre bestämmelserna om inventerings

hållande hos stämpelpappersförsäljaren och om dennes redovisningsskyldighet

ingingo i kommittéförelaget såsom två särskilda paragrafer,

motsvarande nuvarande 45 och 46 §§, därvid berörda äldre

bestämmelser icke undergingo andra förändringar åt någon väsentligare

beskaffenhet, än att dagaboten för underlåtenhet att inom föreskrifven

tid insända årsräkning med tillhörande verifikationer höjdes, och vidare

borttogs det för försäljningsman stadgade särskilda äfventyret att varda

entledigad, i händelse influtna medel ej vore å föreskrifven tid inlevererade.

Kungl. Maj:ts till 1883 års Riksdag aflåtna proposition med förslag

till ny stämpelförordning var i nu ifrågavarande delar affattad i

öfverensstämmelse med kommittéförslaget. I de härutinnan sålunda föreslagna

bestämmelserna gjorde Riksdagen ingen annan ändring, än att

tiden, inom hvilken influtna stämpelmedel skulle aflämnas, fastställdes

till åtta dagar efter hvart kvartal.

Att med ledning af förestående utredning gifva en riktig utläggning

åt 44, 45 och 46 §§ i stämpelförordningen lärer icke möta någon synnerlig

svårighet. Till grund för 45 och 46 §§ ligger uppenbarligen den

1) Se förslaget, sid. 80.

2) Se. sid. 108; jfr. sid. 80.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

äldre uppfattningen af stämpelförsäljningen såsom alltid innefattande ett

omedebart utbyte af penningar mot stämplar. Därför ha ock samtliga

kontrollföreskrifter, såsom stadgandena om säkerhets ställande, om

aflämnando af influtna medel, om inventering och påföljder för underlåtenhet

att afgifva redogörelse m. m., formulerats uteslutande med afseende

på de stämplar, som försäljaren fått emottaga. Helt annorlunda

är förhållandet med 44 § i stämpelförordningen. Såväl på grund af den

allmänna affattning, denna föreskrift erhållit, som ock i följd af den

själfständigare plats i sammanhanget, som föreskriften i jämförelse med

motsvarande bestämmelse i de äldre författningarna intager, synes ingen

annan tolkning af ifrågavarande lagrum vara möjlig än den, att lagrummet

omfattar äfven stämpelmedel, som influtit vid sådana försäljningar,

där säljaren först vid ett senare tillfälle aflämnar köpeskillingen

motsvarande stämplar. För denna tolkning kan därjämte åberopas lagens

grund, alldenstund det torde vara svårt att utfinna något skäl, hvarför

en stämpelförsäljare skulle i afseende å inlevererandet af förskottsvis

erlagda stämpelafgifter hafvä friare händer än i fråga om influtna

stämpelmedel i öfrig!.

Då genom 44 § helt allmänt stadgadts, att influtna stämpelmedel

böra aflämnas inom åtta dagar efter hvart kvartals slut, och således de

stämpelmedel, som influtit under ett visst års fjärde kvartal på grund

häraf skola vara aflämnade den 8 januari nästa år, uppkommer den

frågan, om i 46 § behöft särskilt föreskrifvas, att alla medel, som under

året influtit för utlämnade stämplar, skola vara aflämnade den 15

påföljande januari. På denna fråga torde böra gifvas det svar, att,

äfven om det skulle bero på förbiseende, att omförmälta från de äldre

stämpelförfattningarna hämtade bestämmelse i 46 § icke jämkats efter

det allmänna stadgandet i 44 §, så har ifrågavarande bestämmelse i

46 § den särskilda betydelse, att dess åsidosättande under ett visst år

medför, att samtliga uuder nästförflutna året bekomma stämplar anses

hafva blifvit försålda, och att motsvarande belopp, i den män det ännu

icke redovisats, jämte ränta genast skall indrifvas. Förhållandet emellan

44 och 46 §§ synes emellertid icke alltid klart uppfattas. Enligt hvad

jag vid granskning af vissa till kammarrätten inkomna stämpelredogörelser

för år 1901 iakttagit, saknas nämligen icke exempel på, att

stämpelförsäljare till landtränteriet inleverera under årets sista kvartal

för utlämnade stämplar uppburna medel först den 15 januari påföljande år.

Emot det sätt, hvarpå stämpelförsäljarne tillämpat de i stämpelförfattningarna

gifna föreskrifterna om influtna stämpolrnedels inlevereDih.

till Riksd. Prat. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

rande, hafva Riksdagens revisorer vid två särskilda tillfällen framställt

anmärkningar. Sålunda anförde Riksdagens år 1867 församlade revisorer,

att i den för revisionsåret gällande kungörelsen angående stämpelpappersafgiften

m. m. af den 4 december 1863 föreskrefves, att de af

Konungens befallningshafvande antagne försäljningsmän af stämpelpapper

skulle i ränteriet insätta eller till kronofogden i orten aflämna

den inflytande betalningen månatligen eller hvar tredje månad, allt efter

försäljningens större eller mindre belopp. Vid granskning af stämpelpappersredogörelserna

hade revisorerna emellertid inhämtat, att, med

undantag af redogörelserna för Stockholms stad, äfvensom Blekinge

samt Göteborgs och Bohus län, mot hvilka någon väsentlig anmärkning

icke förekommit, nyssberörda föreskrift i de öfriga länen blifvit

antingen högst ofullständigt eller felaktigt tillämpad, i det att försäljningsmännen

icke inom den i kungörelsen bestämda tid, utan långt

därefter, stundom ej förr än i början af påföljande år, vanligen på en

gång, aflämnat betalning för det stämpelpapper, som af dem under

hela året blifvit försåldt. Ifrågavarande inkomst hade alltså icke å

behöriga tider i statens kassor influtit.

I utlåtande, som till Kungl. Maj:t i ämnet afgafs af statskontoret,

efter det vederbörande länsstyrelser lämnats tillfälle att yttra sig öfver

det anmärkta förhållandet, anförde statskontoret, bland annat:

Enligt hvad de inkomna förklaringarna gåfve vid handen, hade

Konungens befallningshafvande i allmänhet, när dröjsmål uppstått med

levereringen af ifrågavarande slags medel, erinrat vederbörande om iakttagande

af stämpelpapperförordningens föreskrifter i detta hänseende. Vid

en del levereringsterminer, särdeles under förra hälften af året, funnes understundom

ringa och en och annan gång ingen behållning att remittera.

För flertalet af försäljningsmän, hvilket bestode af ämbetsmän, som erhölle

det för utöfningen af deras ämbeten erforderliga stämpelpapper,

vore levereringarnas behöriga verkställande icke sällan beroende på indrifning

af lösen för expeditioner, hvilka i sådant afseende måst till

exekutor aflämnas. Följden däraf blefve ock emellanåt, att vid slutredovisningen

försäljningsmännen nödsakades att af egna tillgångar förskjuta

de utestående stämpelpappersmedlen. För öfrigt vore det ej möjligt

för länsstyrelsen att känna, om eller huru mycket försäljningsmedel vid

de olika terminerna funnes hos försäljningsmännen innestående, såvida

icke i stämpelpappersförordningen bestämmelse infördes därom, att för

sådant ändamål extra inventeringar skulle hållas eller rapport vid hvarje

termin af försäljningsmännen till länstyrelsen afgifvas. Med bibehållande

af dåvarande bestämmelser vore någon förlust för statsverket icke

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

att befara, då mera Btämpelpapper ej till försäljningsmännen utlämnades,

än som svarade mot beloppet af deras borgen.

På grund af hvad sålunda vore yttradt och upplyst, samt då anställandet

af extra inventeringar för utrönande af de hos hvarje försäljningsman

vid de särskilda levereringsterminerna befintliga behållningar

af försäljningsmedel otvifvelaktigt skulle, utan motsvarande gagn, för

statsverket medföra icke obetydliga kostnader, och anbefallandet af

rapporters afgifvande vid hvarje levereringstermin icke heller torde leda

till det därmed åsyftade ändamål, hade statskontoret, som af de inkomna

förklaringarna jämväl inhämtat, att de flesta länsstyrelserna med anledning

af statsrevisorernas anmärkning ånyo erinrat försäljningsmännen

om noggrant iakttagande af stämpelpappersförordningens i omförmälda

afseende gifna föreskrifter, trott sig böra hemställa, att vid hvad sålunda

blifvit åtgjordt måtte få bero.

Revisorernas ifrågavarande anmärkning föranledde icke någon

Riksdagens åtgärd.

I Riksdagens revisorers berättelse om den år 1886 af dem verkställda

granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1884 yttrade

revisorerna, att de vid granskning af Stockholms stads och länens redogörelser

för stämpelpappersuppbörden fäst uppmärksamheten vid den

tid och ordning, i hvilken stämpelpappersmedlen influtit. Revisorerna

erinrade om föreskrifterna i 36, 37 och 38 §§ af förordningen angående

stämpelafgiften af den 9 augusti 1884 — motsvarande 44, 45 och 46

§§ i 1899 års stämpelförordning — samt anförde vidare, bland annat:

Dessa bestämmelser, hvilka noggrann! tillämpats af många stämpelpappersförsäljare,

tycktes däremot på åtskilliga håll icke hafva blifvit

vederbörligen iakttagna. Särskildt tycktes den omständigheten, att leveranserna

af stämpelmedel för årets fjärde kvartal ofta varit betydligt

större än hvar och en leverans vid de föregående kvartalen och stundom

större än alla tre tillsammans, ådagalägga, att föreskriften i den anförda

36 § om de influtna stämpelmedlens aflämnande vid hvarje kvartals

slut blifvit förbisedd. Detta framginge af särskilda, ur ett stort antal

sådana fall valda, i revisionsberättelsen framlagda exempel från Stockholms

stad samt tolf län. Då, såsom af dessa exempel framginge,

ifrågavarande inkomst, icke ä behöriga lider syntes hafva influtit i

statens kassor, både revisorerna velat därå fästa uppmärksamheten.

Revisorerna erinrade vidare om de år 1867 församlade revisorernas

anmärkning i enahanda syfte, samt anförde, under framhållande af

stämpelförordningens föreskrift om extra inventeringar hos försäljnings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

männen, att, därest fall af likartad beskaffenhet med de af revisorerna

anmärkta än vidare skulle förekomma, omförmälta föreskrift borde vinna

tillämpning.

Med anledning af hvad sålunda blifvit af revisorerna anmärkt,

aflät statskontoret den 26 oktober 1886 till samtliga länsstyrelser

cirkulär, däri länsstyrelserna anmodas att, hvar inom sitt län, förständiga

samtliga inom länet befintliga Btämpelförsäljningsmän att ställa sig

stämpelförordningens i förevarande hänseende gifna föreskrifter till noggrann

efterrättelse. Länsstyrelserna erinrades därjämte, att stämpelförordningen

medgåfve, att, när omständigheterna därtill föranledde, extra

inventering hos försäljningsman finge äga rum och då tillika redovisning

honom affordras för hvad af emottagna stämplar icke funnes i behåll.

Beträffande försäljningsmännen i hufvudstaden vidtog statskontoret den

åtgärd, att åt den statskontorets tjänsteman, som hade att bokföra inflytande

uppbördsmedel, gafs befallning att, för den händelse anledning

skulle förekomma, att de dessa försäljningsmän åliggande leverering^’

icke behörigen fullgjordes, med anmälan om sådant till statskontoret

ofördröjligen inkomma. I ett öfver statsrevisorernas ifrågavarande anmärkning

afgifvet utlåtande meddelade statskontoret hvad sålunda blifvit

åtgjord t samt hemställde, att därvid måtte få bero.

I enlighet härmed lät Riksdagen den framställda anmärkningen

förfalla.

Enligt 34 § i stämpelförordningen är försäljningsman skyldig att

för. sin uppbörd ställa behörigen godkänd borgen eller ock nedsätta

obligationer i enlighet med därom gällande föreskrifter. På grund af

kungl. kungörelsen den 6 november 1891 kan såsom säkerhet för

stämpeluppbörd godkännas af försäkringsaktiebolaget »Tre kronor» utfärdadt

försäkringsbref. Hvad sålunda är stadgadt i fråga om försäljningsman

gäller enligt 35 § i stämpelförordningen för ämbets- eller

tjänsteman, som rekvirerar vid hans tjänsteutöfning erforderliga stämplar.

I afseende å den säkerhet, som sålunda ställes, är att märka, att

densamma enligt ordalydelsen af ofvan intagna äldre bestämmelser i

ämnet, under den tid dessa äldre bestämmelser gällde, afsåg endast

det stämpelpapper, som blifvit till försäljningsmännen utlämnadt. Det

nu gällande stadgandet är visserligen allmännare affattadt, men då enligt

slutorden i första stycket af 34 § försäljningsmännen äger att få

stämplar sig tillställda inom det belopp, för hvilket säkerhet blifvit

ställd, synes häraf framgå, att lagstiftaren närmast tänkt sig, att med

säkerheten skulle betryggas erläggandet af betalning för erhållna

stämplar. Något formulär för borgensskrifterna är icke fastställdt, och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

jag har på grund af de upplysningar, jag varit i tillfälle att inhämta,

anledning antaga, att borgensskrifterna i många fall genom sin affattning

formligen begränsats till ett visst belopp af stämplar, som försäljningsmannen

erhåller från statskontoret eller från vederbörande

landtränteri. De af försäkringsaktiebolaget »Tre kronor» utfärdade försäkringsbrefven

innehålla, att bolaget förbinder sig att såsom för egen

skuld ansvara för en viss summa af den uppbörd, som under försäkringstiden

kan varda försäkringstagaren såsom försäljare af stämplar på grund

af stämpelförordningen anförtrodd, att, i händelse af balans eller bristande

redogörelse, vid vederbörandes påfordran af bolaget utbetalas.

Hvad ofvan utvecklats torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Enligt gällande stadganden kunna vissa stämpelförsäljoingsmän komma att

af den rättssökande allmänheten förskottsvis uppbära stämpelafgifter. Angående

dylika medels inlevererande hafva visserligen föreskrifter gifvits,

men någon direkt kontroll öfver dessa föreskrifters iakttagande har ej

stadgats. Försäljningsmannen är icke ens lagligen förbunden att öfver

ifrågavarande medel föra anteckningar, i följd hvaraf beloppet af de

stämpelafgifter, en försäljningsman vid ett gifvet, tillfälle rätteligen skall

innehafva, i många fall icke kan med ledning af tillgängliga officiella

handlingar fastställas. De föreskrifna inventeringarna afse allenast det

förlag af stämplar, försäljningsmannen fått emottaga, äfvensom för

stämplar, som till försäljningsmannen utlämnats, influtna och vid inventeringstillfället

ännu icke inlevererade medel. Säkerheten, som försäljningsmannen

enligt gällande stämpelförordning skall ställa för sin uppbörd,

är ofta formligen begränsad till de mottagna stämplarna och torde,

äfven där detta icke är förhållandet, näppeligen i och för sig medföra

trygghet för de i förskott inbetalda stämpelmedlens behöriga inlevererande,

enär ju under nuvarande förhållanden t. ex. kan inträffa, att en

stämpelförsäljare, som i förskott mottager eu stämpelafgift, redan häftar

i skuld för uttagna och använda stämplar, fullt motsvarande beloppet

af den af honom ställda säkerheten. Därtill kommer, att gällande lagstiftning

icke lägger hinder i vägen ens därför, att en tjänsteman, som

alls icke ställt någon säkerhet, kan vid emottagandet af stämpelpliktiga

handlingar uppbära stämpelafgifter. Om sättet, hvarpå försäljningsman

bör hafva stämpelmedel förvarade, saknas hvarje föreskrift. Tillika torde

saknas verksam kontroll däröfver, att handlingar, för hvilka stämpelafgifter

förskottsvis inbetalts, varda inom föreskrifven tid med stämplar

försedda. Domhafvande å landet och expeditionshafvande vid rådstufvurätt

kunna genom underlåtenhet att iakttaga den i lag stadgade expeditionstiden

eller genom att tillika försumma att i behörig tid till veder
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

börande hofrätt insända renoverade exemplar af småprotokollen, fördröja

stämpelbeläggningen och på sådant sätt förlänga tiden för omhänderhafvandet

af de i förskott erlagda stämpelafgifterna.

Nu omförmäla oegentligheter i den gällande stämpellagstiftningen

hafva synts mig äga den betydelse, att jag trott mig böra å dem fästa

Riksdagens och särskild!, dess bevillningsutskotts uppmärksamhet. Att för

aflägsnande af dessa oegentligheter framlägga något bestämdt förslag

har jag emellertid funnit mindre lämpligt, alldenstund härför varit erforderligt

att skaffa närmare utredning, än jag hittills kunnat förebringa.

Då jag emellertid hyser den öfvertygelsen, att en tidsenlig kontroll öfver

stämpeluppbörden i ofvan anmärkta afseende!! bör kunna åstadkommas

genom jämförelsevis enkla och för försäljningsmännen föga betungande

åtgärder, tillåter jag mig i det följande lämna några antydningar om

den . hufvudsakliga riktning, i hvilken en eventuell reform enligt min

mening bör gå.

En af förhållandena påkallad, föga omständlig åtgärd synes vara

att ålägga hvarje stämpelförsäljare, till hvilken stämpelafgifter kunna

komma att i förskott inbetalas, att föra anteckningar öfver influtna stämpelmedel

eller åtminstone öfver de förskottsvis erlagda. Redan nu lära

dylika anteckningar föras af försäljningsmän, som vilja hafva en bekväm

och säker öfverblick öfver sin ställning. Vidare skulle kunna föreskrifvas,

att vid de kvartalsvis skeende inlevereringarna af influtna stämpelmedel

också borde till bestyrkande af leveransens riktighet öfverlämnas

utdrag ur nyssnämnda anteckningar. Skulle det. emellertid anses vara

för stämpelförsäljarne allt för betungande att föra dylika anteckningar

beträffande alla slag af stämplar, kunde skyldigheten härutinnan möjligen

begränsas till dubbla belägguingsstämplar. Vid leveranserna af

stämpelmedel kunde i sådant fall lämnas exakta uppgifter allenast om

medel, som influtit för dylika stämplar. I fråga om enkla beläggningsstämplar

och skrifstämplar skulle då lämpligen kunna uppgifvas och

inlevereras ett approximativt beräknadt belopp. Dessa utdrag eller

uppgifter borde sedermera tillhandahållas hofrättens stämpelkontrollant

för vederbörlig granskning. Genom åläggande af skyldighet att ombesörja

en dylik enkel bokföring skulle också åt förekommande inventeringar

eller inspektioner gifvas ökad betydelse.

Beträffande influtna stämpelmedels förvarande, under tiden intill

dess de af stämpelförsäljaren å vederbörligt ställe aflämnas, kan ifrågasättas,

huruvida icke borde stadgas, att försäljningsman skall förvara

dylika medel antingen kontant eller insatta i bank å särskild tjänsteräkning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3. 15

Till förekommande af dröjsmål med stämpelbeläggning eller med

insändande af renoverade exemplar utaf emåprotokoll torde kunna påbjudas,

att de med n:o 2 märkta delarne af använda dubbla beläggningsstämplar

skola till vederbörande hofrätt insändas inom viss kort

tid efter det stämpelbeläggningen sist skall vara verkställd, alltså t. ex.

åtta dagar, räknade från tings afslutande eller allmänt sammanträde,

där expeditionslösen ägt rum, eller från expeditionsdag vid rådstufvurätt.

Att en dylik föreskrift blifvit behörigen efterkommen, skulle

utan svårighet kunna kontrolleras, sedan de renoverade protokollen

till hofrätten inkommit.

Vidkommande till sist frågan om den säkerhet försäljningsman,

till hvilka stämpelafgift^- förskottsvis kunna inbetalas, böra ställa för

sin uppbörd, är denna fråga tydligen mera invecklad. Orimligt skulle

naturligtvis vara att ålägga en sådan försäljningsman att ställa säkerhet

till så stort belopp, att detta under alla förhållanden kunde betäcka

de inflytande stämpelafgifterna. Man skulle därför möjligen kunna

åtnöjas med att stadga, att sedan försäljningsmannen för sin uppbörd,

d. v'', s. för de medel han såsom stämpelförsäljare kommer att uppbära,

ställt säkerhet af föreskrifven beskaffenhet, äger han att efter rekvisition

å vederbörligt ställe på kredit erhålla stämplar i visst förhållande

till det belopp, för hvilket säkerhet ställts. På detta sätt skulle.någon

del af säkerheten kunna reserveras till betäckande af förskottsvis uppburna

stämpelafgifter.»

Enligt bevillningsutskottet tillhandakomma protokollsutdrag hafva

Riksdagens kamrar hänvisat justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

till utskottet.

Af den uttömmande och belysande utredning af förevarande fråga,

som blifvit af justitieombudsmannen lämnad, framgår tydligt, att de i

stämpelförordningen förekommande bestämmelser om redovisningen af

stämpelmedel icke äro så fullständiga och klara, att de kunna anses

fullt tillfredsställande. Härtill kommer ytterligare, att alla föreskrifter

saknas om kontroll däröfver, att af ämbets- eller tjänstemän, hvilka

hafva att å tjänstens vägnar mottaga enskilda stämpelpliktiga handlingar,

i förskott uppburna stämpelmedel varda behörigen till statsverket

inlevererade och således den enskilde, som inbetalt stämpelmedel,

skyddad mot eventuell förlust genom bristande redovisning af

uppbördsmannen. Uet är tydligt, att kontrollföreskrifter i detta hän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

seende äro af behofvet påkallade, och detta så mycket mera, som

riktigheten af den utaf justitieombudsmannen uttalade åsikt, att vid

brist hos den redovisniugsskyldige ämbets- eller tjänstemannen skadan

måste drabba statsverket, väl icke kan anses så erkänd, att utan eu

särskildt härom gällande lagstiftning ett dylikt statsverkets ansvar skall

inträda. Utskottet kan därför icke annat än finna justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning böra föranleda till vidtagande af

åtgärder i syfte att söka åstadkomma en effektiv kontroll öfver redovisningen

af stämpelmedel. Huruvida i sådant afseende bör föreskrifvas

skyldighet för personer, hvilka äro redovisniugsskyldige för stämpeluppbörd,

och således jämväl för nyssnämnde ämbets- och tjänstemän

att, i likhet med hvad som är genom kungl. kungörelsen den 10 juli

1899 för annat fall stadgadt, föra kassajournal, eller om någon annan form

för kontrollen bör väljas, därom anser sig emellertid utskottet icke äga

anledning att för närvarande uttala sig, då det torde få anses i sin

ordning, att de föreskrifter angående kontrollen å statens ämbets- och

tjänstemän, som kunna finnas nödiga, böra genom Kungl. Maj:t utarbetas

och för Riksdagen framläggas; och utskottet finner sig så mycket hellre

böra föreslå denna frågas hänskjutande till Kungl. Maj:t, som, på grund

af Riksdagens förut aflåtna skrivelser, frågor om vissa tillägg till och

ändringar i stämpelförordningen, däribland den med nu förevarande

fråga nära sammanhängande frågan om provisionen vid försäljning af

stämplar, äro på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Utskottet hemställer fördenskull,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning, måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj;t anhålla, att Kung]. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till bestämmelser, hvarigenom en ej mindre för statsverket

än äfven för den enskilde betryggande kontroll

öfver redovisningen och inlevereringen till statsverket

af stämpelmedel må kunna åvägabringas.

Stockholm den 6 februari 1903.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

STOCKHOLM, ISAAC HARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:10 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om kontrollen öfver stämpeluppbörden. s. 19 i texten