Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts ''proposition i anledning af en å internationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagen konvention angående beskattningen af socker.
1903-03-27 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1903:34, Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts ''proposition i anledning af en å internationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagen konvention angående beskattningen af socker.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34,
1
N:o 34.
Ank. till Eiksd. kansli den 27 mars 1903, kl. 1 e. m,
Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts ''proposition
i anledning af en å internationell konferens i Bryssel
den 5 mars 1902 antagen konvention angående beskattningen
af socker.
I proposition af den 30 sistlidne januari, n:o 43, hvilken proposition
hänvisats till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande af
propositionen bilagdt utdrag af protokollet öfver finansärenden för nämnda
dag jämte den däri omförmälta, å internationell konferens i Bryssel den 5
mars 1902 antagna konvention rörande beskattningen af socker, föreslagit
Riksdagen att i anledning af samma konvention,
»dels besluta, att under den tid, konventionen är för Sverige gällande,
socker, kommande från länder, hvilka bevilja premier för tillverkning eller
utförsel, skall, då sockret införes på svenskt område, i enlighet med bestämmelserna
i artikel 4 beläggas med en särskild afgift till det lägsta
belopp, sistnämnda artikel i sådant afseende bestämmer,
dels medgifva, att under den tid, konventionen är för Sverige gällande,
införsel af socker, tillverkadt vare sig i de fördragsslutande staterna eller
i de af dessa staters kolonier eller besittningar, som i artikel 5 omförmälas,
må ske till lägsta tullsats,
Bih. till Eiksd. Prof. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 28 Käft. (N:o 34).
1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
dels och förklara, att rörsocker ock betsocker icke skall vid införsel
till Sverige under nyss nämnda tid beläggas med olika afgifter.»
Enligt ofvan omförmälda utdrag af statsrådsprotokollet har chefen för
finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört
följande:
»Sedan gammalt har inom de flesta europeiska stater sockret utgjort
en i statsfinansiellt hänseende särdeles betydelsefull vara. I anledning häraf
och med hänsyn till det ekonomiska intresse, som för stora betodlande
jordbruksdistrikt i flertalet europeiska länder varit förenadt med den inhemska
sockerindustriens ställning och utveckling, har denna industri från statsmakternas
sida rönt en uppmuntran, som särskildt på grund af sättet för
sockerbeskattningens anordnande redan tidigt framkallade en produktion,
som öfversteg den inhemska konsumtionens behof. Beskattningen å den
inhemska produktionen anordnades nämligen i regel till en början så, att
skatten utgick efter mängden af den i produktionen använda råvaran eller
förbrukade sockerbetor och under förutsättning, att betorna lämnade socker
efter en viss gifven procent af betornas vikt. Då emellertid det rendement,
som sålunda beräknades, i allmänhet var lägre än det verkliga utbytet,
men restitution af skatt ägde rum efter det beräknade socker utbytet
för hvarje viktenhet exporteradt socker, medförde denna restitution i verkligheten
en förmån eller premie för exportören. När sedermera efter hand
råämnesbeskattningen i de särskilda länderna utbyttes mot beskattning af
produceradt socker, produktbeskattning, eller af till konsumtion utlämnadt
socker, konsumtionsbeskattning, blef visserligen allt produceradt eller
till konsumtion utlämnadt socker beskattadt. Men premieringen af sockerexport
upphörde likväl icke därmed. Genom direkta premier eller indirekt
genom förmåner, som i en eller annan form komma exportörerna till godo,
premieras nämligen fortfarande sockerexport. De system för premieringen,
hvilka därvid följas, äro, såsom man kan inhämta af en i förevarande ämne
nyligen utkommen redogörelse*), lika många som de stater, hvilka förse
den internationella marknaden med betsocker.
Berörda exportpremier tillika med de höga tullskydd, medelst hvilka
staterna sökt bevara den inhemska marknaden för den inhemska produktionen,
hafva emellertid fört med sig vissa för respektive stater och konsumenter
särdeles betungande konsekvenser. Produktionen öfverstiger för
*) Ekonomisk Tidskrift 1902, häft. 7.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 3
hvarje år med allt större belopp den årliga konsumtionen. Följden häraf
har blifvit, att priset för det socker, hvilket exporteras, allt mer sjunkit
och icke sällan understigit produktionskostnaden. Att fabrikanterna det
oaktadt funnit med sin fördel förenligt att fortsätta med export, har berott
ej allenast på exportpremierna utan ofta nog i ännu högre grad på det
förhållandet, att fabrikanterna af försäljningen å den inhemska marknaden
kunnat förskaffa sig en vinst, som mer än betäckt förlusten å exporten.
Skillnaden mellan de skatter eller afgifter, som träffa utländskt socker,
och de skatter eller afgifter, hvilka det inhemska sockret är underkastadt,
eller den så kallade surtaxe är i regel så stor, att sockerfabrikanterna genom
sammanslutning i ring eller kartell med eller utan statens autorisation
kunna, oberoende af sockrets försäljningspris å världsmarknaden, bestämma
prisen å den inhemska marknaden. De pris, sockerkonsumenterna
inom produktionslandet således fått betala till förmån för sockerexporten,
hafva emellertid indirekt äfven verkat hämmande på statens skatteintäkter
å sockret. En sådan stegring af den inhemska konsumtionen, hvarigenom
staten skolat kunna göra sig ersatt för premieringen af sockerexporten, bar
nämligen till följd af de höga sockerprisen inom landet uteblifvit.
Dessa för stat och konsumenter ofördelaktiga följder af det rådande
systemet hafva emellertid icke inskränkt sig till de betsockerexporterande
länderna. Stater, hvilka såsom England innehafva rörsockerproducerande
kolonier, hafva sett dessa koloniers välstånd hotadt genom rörsockrets underlägsenhet
i konkurrensen med det genom premier, tull och andra förmåner
gynnade betsockret.
På grund af dessa förhållanden hafva från de staters sida, för hvilka
premiesystemets skadliga verkningar varit mest kännbara, upprepade gånger
försök gjorts att återställa pris- och exportförhållandena inom sockerindustrien
i ett normalt läge. De senaste decenniernas arbeten i nämnda riktning
hafva dock först nu krönts med ett så till vida lyckligt resultat, att
för närvarande föreligger till ratificerande af respektive stater en af ombud
från flertalet sockerproducerande europeiska länder undertecknad, å konferens
i Bryssel utarbetad konvention i ämnet.
På inbjudning af belgiska regeringen sammanträdde sommaren år
1898 i Bryssel ombud för Tyskland, Österrike-Ungern, Belgien, Spanien,
Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Ryssland och Sverige för behandling
af frågan om borttagande af premier å socker jämte dithörande frågor.
Konferensens första sammanträde, därvid såsom Sveriges ombud närvoro
dåvarande ministern vid belgiska hofvet grefve A. L. F. Gylden
-
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
stolpe och fabriksdisponenten Carl Tranchell, ajournerades emellertid snart
i anledning af uppkommen meningsskiljaktighet rörande ämnet för förhandlingarna.
Frankrike, som till de premier, hvarom konferensens förhandlingar
skulle röra sig, endast ville hänföra direkta exportpremier, men ej
andra förmåner, hvarmed sockerindustrien gynnades, bestred liksom ock
Eyssland, att till föremål för förhandlingarna finge göras ländernas inre
finanslagstiftning, äfven om däraf följde större indirekt skydd för sockerfabrikationen.
Sedan emellertid genom underhandlingar mellan franska regeringen
å ena sidan samt tyska och österrikisk-ungerska regeringarna å andra
sidan de från Frankrikes sida vid nämnda sammanträde uttalade betänkligheter
häfts, höll konferensen, på inbjudning af belgiska regeringen, ett nytt
sammanträde, som började i december år 1901, och vid hvilket utom förenämnda
länder, med undantag af Eyssland, jämväl Italien och Eumänien
läto representera sig. Detta konferensens senare sammanträde, därvid Sverige
representerades, förutom af förbemälde Tranchell, i grefve Gyldenstolpes
ställe af dennes efterträdare på ministerposten i Bryssel, grefve A. M.
H. Wrangel, afslutades den 5 mars 1902, sedan en konvention af den lydelse,
bil. litt. — vid detta protokoll utvisar, undertecknats af ombuden
från alla representerade länder med undantag af det betsockerexporterande
Eumänien.
Denna konvention, som synes innebära eu lycklig lösning af de till
konferensens behandling hänskjuta frågor, är afsedd att gälla under fem
år från den 1 september 1903 och därefter allt fortfarande år efter år,
om icke uppsägning från någon fördragsslutande makts sida sker.
Innan ratificering af konventionen för Sveriges del äger rum, bör
emellertid Eiksdagens beslut rörande vissa af konventionens bestämmelser
inhämtas. Eiksdagens beslut i nämnda afseende kan visserligen icke fattas,
innan den i konventionen för ratificeringen angifna tiden eller den 1 februari
1903 tilländagått, men, enligt hvad inhämtadt blifvit, möter likväl
icke, om Eiksdagen skulle godkänna berörda bestämmelser, hinder för Sverige
att genom ratifikation inom närmaste tiden efter nämnda dag ansluta
sig till konventionen på de däri för Sverige angifna villkor.
Dessa villkor äro, såsom af konventionen framgår, för Sverige gynnsamma.
I konventionen göres nämligen i fråga om förpliktelser en ganska
afsevärd skillnad mellan exporterande och icke exporterande länder. De
förra äro sålunda skyldiga, att enligt artikel 1 afskaffa de direkta och indirekta
premier, som produktionen eller exporten af socker kan åtnjuta,
och att icke införa dylika premier under hela den tid, konventionen kom
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 5
mer att gälla; att enligt artikel 2 ställa råsockerfabriker och sockerraffinaderier
under ständig och verksam kontroll; samt att enligt artikel 3 begränsa
tilläggsafgiften (surtaxe) till 6 francs för 100 kilogram för raffineradt
och därmed likartadt socker och till 5,50 francs för annat socker.
Från de i nämnda artiklar omförmälda förpliktelser är Sverige liksom
Spanien och Italien på grund af artikel 6 fritaget, så länge sockerexport
icke äger rum. Skulle nämnda länder emellertid öfvergå till att vara sockerexporterande
i den här afsedda betydelse, åligger det dem att senast
inom ett år från den tidpunkt, då den i artikel 7 omförmälda ständiga
kommissionen funnit så vara händelsen, bringa lagstiftningen rörande behandlingen
af socker i öfverensstämmelse med konventionens förenämnda
bestämmelser. Af öfriga stadganden i konventionen, hvilka skola gälla för
samtliga fördragsslutande makter och således omedelbarligen äfven för Sverige,
äro de i artikel 4 gifvetvis de mest betydelsefulla. För att icke genom
borttagandet af premierna för sockerexport gynna exporten från de premiebetalande
länder, hvilka icke ansluta sig till konventionen, bestämmer artikel
4, att socker från sistberörda länder skall beläggas med en särskild
afgift, som icke får understiga beloppet af de direkta eller indirekta premier,
som betalas af ursprungslandet. Medan man således genom detta
stadgande och stadgandet i artikel 8, afseende att förhindra, det premieradt
socker, som transiterat en fördragsslutande stats område, komme i åtnjutande
af de af konventionen härflytande förmåner, sökt förekomma en
ojämn konkurrens med premiebetalande land, har man å andra sidan genom
bestämmelserna i artikel 5 velat bereda exporten från hvart och ett af de
fördragsslutande länderna den största möjliga likställighet i fråga om konkurrensmöjligheter.
Enligt sistnämnda artikel skall sålunda hvarje land, som
ansluter sig till konventionen, behandla alla öfriga fördragsslutande makter
såsom mest gynnad nation vid sockerimport, hvarjämte artikeln förbjuder,
att import af rörsocker och betsocker af fördragsslutande makt belägges
med olika afgifter. För att öfvervaka tillämpningen af ifrågavarande bestämmelser
samt i tvistiga och andra i artikel 7 nämnda fall upptaga och
pröfva uppkomna eller i artikeln eljest nämnda frågor, skola de fördragsslutande
makterna inrätta en ständig kommission. Denna kommission skall
bestå af delegerade för de fördragsslutande staterna och med densamma
skall förenas eu ständig byrå. Kostnaderna för kommissionens och den
ständiga byråns organisation och verksamhet — med undantag af traktamente
och ersättning till de delegerade, som böra betalas af deras respektive
länder — skola bestridas af alla de fördragsslutande staterna och för
-
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
delas mellan dem på sätt kommissionen bestämmer. Den på Sverige årligen
belöpande delen af nämnda kostnader har beräknats till omkring
1,000 francs.
I anledning af denna konvention hafva kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
på grund af nådig befallning, den 25 mars 1902 gemensamt
afgifvit underdånigt utlåtande. Ämbetsverken hafva däri såsom sin
mening uttalat, att upphäfvandet af direkta och indirekta premier samt
den reduktion af det nuvarande höga skyddet för den inhemska marknaden,
som med konventionen afsåges, liksom de med nuvarande förhållanden förenade
olägenheter egentligen ägde betydelse endast för de länder, hvilka
antingen producerade betsocker för export eller ock hade rörsockerproducerande
kolonier. Däremot skulle de länder, hvilka i likhet med vårt land
blott producerade betsocker till eget behof, intaga en helt annan ställning
och oberoende af internationella öfverenskommelser kunna ordna sin sockerbeskattning
så, att både producenters och konsumenters intressen behörigen
tillgodosåges. Konventionen skulle för länder af sistnämnda kategori näppeligen
medföra annan verkan än, under förutsättning af oförändrad sockertull,
möjligen någon stegring af sockerprisen; och om denna eventuella
verkan af förändringen redan i och för sig icke borde anses särskildt eftersträfvansvärd,
skulle densamma, därest den i sin ordning gåfve anledning
till stegrad sockerproduktion inom landet, ännu mindre kunna anses såsom
någon fördel, förutsatt att vi icke kunde på den utländska marknaden
upptaga täflan med länder, som vore mera gynnsamt ställda i afseende å
villkoren för sockerproduktion. Skulle åter under normala afsättningsförhållanden
å den allmänna sockermarknaden — hvilka förhållandens återinträde
icke torde påverkas af, huruvida Sverige biträdde konventionen eller
icke — förutsättningar för produktion här i landet af socker till export
kunna anses förefinnas, torde antagligen hinder icke möta att först framdeles,
när detta förhållande konstaterats, vinna tillträde till konventionen
på däri stadgade allmänna villkor, hvilka enligt artikel 6 jämväl, i händelse
af definitivt tillträde nu genast, skulle för Sveriges del tillämpas, så
snart export härifrån landet komme till stånd.
Ämbetsverken, som härefter ingått i granskning af de förpliktelser,
Sverige genom ett omedelbart tillträde till konventionen skulle ikläda sig,
hafva funnit, att ingendera af de i artiklarne 5, 7 och 8 omförmälda förpliktelser
skulle medföra någon som helst olägenhet för landet. Äfven om
vår tulltaxa inrymde differentialtullar, torde med afseende å vår sockerindustris
redan vunna utveckling bestämmelsen i artikel 5 sakna reel bety
-
7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
delse, och bestämmelsen i artikel 8 innebure endast förpliktelse att såsom
villkor för förtullning här i riket af utländskt socker enligt här allmänt
gällande tullsats fordra företeende af produktionsbevis, ett åtagande, som
allra minst för ett land, hvilket endast undantagsvis importerade socker,
kunde väcka någon betänklighet.
Däremot hafva ämbetsverken ansett, att det icke vore fullt lika tydligt,
att icke den förpliktelse, som i händelse af konventionens ratificerande
för Sveriges del skulle omedelbart åligga oss enligt artikel 4, eller
skyldigheten att tillämpa kompensationstull för socker från de länder,
hvilka beviljade produktions- eller exportpremier för sådan vara, skulle
kunna medföra olägenhet för oss. Visserligen hade man under konferensens
förhandlingar icke ifrågasatt annat, än att denna förpliktelse skulle
låta sig förena äfven med traktatbestämmelse angående behandling såsom
mest gynnad nation, och vid tyska riksdagens sammanträde den 1 mars
1902 hade från regeringens sida det uttalande fällts, att, lika väl som
Tyskland fått finna sig däri, att af Förenta staterna differentialtull tillämpats
å tyskt socker, de stater, som ej biträdde ifrågavarande konvention,
hädanefter finge hålla till godo med differentialtullar från deras sida, hvilka
anslöte sig till konventionen. Ämbetsverken tilltrodde sig icke att bedöma,
huruvida en sådan tolkning i hvarje fall kunde göras gällande, oafsedt
olikhet i de respektive ländernas maktställning, men ansåge sig böra ifrågasätta,
huruvida icke antagas kunde, att land, som icke låtit sig å konferensen
representera och som, oaktadt saknaden af formlig öfverenskommelse
angående behandling såsom mest gynnad nation, dock hittills tillämpat ett
sådant förfarande gent emot Sverige, af kompensationstullars påläggande
från Sveriges sida skulle kunna hämta anledning till repressalier.
Vidare hafva ämbetsverken i fråga om de förpliktelser, hvilka enligt
konventionen skulle åligga Sverige, i händelse Sverige blefve sockerexporterande,
funnit den i artikel 3 lämnade bestämmelsen, att tullsatserna
icke finge mer än med vissa belopp öfverskjuta en konsumtionsskatt å det
inhemska sockret, innebära eu ganska vidtgående förpliktelse. De förändringar,
den afsåge, vore af så stor betydelse, att de icke torde böra
förekomma, utan att en förutgående noggrann undersökning ådagalagt, att
villkoren för fortfarande export kunde antagas verkligen förefinnas och
framför allt, att den föreskrifna ansenliga reduktionen af skyddet för den
inhemska marknaden icke medförde fara för vår sockerindustri. Det vore
vid sådant förhållande af vikt, att villkoren för att Sverige skulle anses
icke tillhöra de sockerexporterande länderna, blefve mera noggrant be
-
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3i.
stämda än nu vore fallet. Äfven med en tillfällig export vare sig af inhemsk
tillverkning eller, såsom år 1893 ägde rum, af utländskt socker,
som inom Sverige raffinerats, torde nämligen, enligt lydelsen af artikel 6,
villkoret för Sveriges undantagsställning svårligen kunna anses fortfarande
upprätthållet.
Under sådana omständigheter har det icke synts ämbetsverken vara
ställdt utom allt tvifvel, att icke tilläfventyrs bestämmelserna i artikel 6
skulle kunna leda till vanskligheter och olägenheter för landet; och ansåge
ämbetsverken, med afseende å hvad sålunda och i öfrigt anförts, sig icke
kunna uttala annat omdöme, än att konventionens ratificerande för Sveriges
del under nuvarande förhållanden icke torde kunna antagas innebära fördel
för landet, men väl kunna medföra vissa och ganska afsevärda olägenheter.
För den händelse emellertid att en sådan åtgärd skulle finnas påkallad,
syntes det ämbetsverken, att, då meddelande af de närmare bestämmelser
angående produktionsbevis, som af artikel 8 föranleddes, torde komma att
grundas på förslag af den blifvande öfvervakningskommissionen, för närvarande
vidare verkställighetsåtgärder icke af konventionens biträdande föranleddes
än beredande af erforderliga medel för deltagande i kostnaderna
för bemälda kommission med tillhörande byrå samt undanrödjande af det
hinder, som, i brist af bestämmelse angående differentialtullar å socker,
mötte för eventuellt åsiittande af kompensationstull enligt artikel 4.
Anser man i likhet med ämbetsverken, att konventionen icke skulle
för Sverige innebära annat än en prisförhöjning å sockret, måste naturligen
Sveriges biträdande af konventionen betraktas såsom mindre fördelaktigt
eller åtminstone betydelselöst. Vid bedömandet af konventionen får dock
icke förbises, att, äfven om densamma ej kan för Sverige medföra någon
strax förnimbar fördel, nu rådande exportförhållanden dock kunna föranleda
olägenheter, som göra Sveriges anslutning till konventionen önskvärd. Under
senare åren har sockrets exportpris bestämts ej blott af naturliga produktionsförhållanden,
utan äfven och till ej ringa grad genom konstlade medel,
såsom exportpremier och fabrikskarteller, på hvilka vårt land ej ensamt
kan öfva något inflytande. De olägenheter både för sockerindustrien och
betodlingen samt därmed äfven för jordbruket i några af landets provinser,
som häraf kunna uppstå, skulle vid Sveriges anslutning till konventionen
kunna förekommas eller åtminstone mildras genom konventionens bestämmelser.
Om alltså starka skäl redan nu tala för, att Sverige biträder konventionen,
torde äfven tanken på framtiden bjuda, att Sverige icke underlåter
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 9
att begagna sig af det erbjudna tillfället att på synnerligen fördelaktiga
villkor komma i fullt åtnjutande af konventionens fördelar. Äfven om de
af ämbetsverken uttalade betänkligheter mot biträdandet skulle tillmätas
någon vikt finnes knappast anledning att anse dem vara af större betydelse.
Särskild! gäller detta frågan om den särskilda afgiften enligt artikel 4 eller
kompensationstullen.
I fall nämligen Sverige på grund af nämnda artikel skulle nödgas
ålägga socker från något land en sådan tull, kommer i händelse Sveriges
rätt härtill skulle bestridas af produktionslandets regering, afgörandet af
tvisten att tillkomma den permanenta kommissionen i Bryssel och dess afgörande
att vinna samtliga de fördragsslutande makternas understöd.
Med tillämpning af konventionens bestämmelser kommer säkerligen
sockerexporten från de premiebetalande länder, hvilka icke ansluta sig till
konventionen, i ett sämre prisläge å världsmarknaden än exporten från de
fördragsslutande staterna. Den del af produktionen inom förstnämnda
länder, som icke kan vinna afsättning genom inhemsk konsumtion, söker
sig då naturligen till de marknader, där importen icke genom differentialtullar
försvåras. Utan att vilja påstå att under alla förhållanden sockerindustrien
inom Sverige häraf skulle blifva lidande, kan jag dock icke förbise,
att olägenheter för densamma kunna af nämnda anledning uppstå.
Det skydd, som då kunde vinnas genom införande af differentialtullar, är
Sverige visserligen oförhindradt att tillgripa. Men om, såsom ämbetsverken
ifrågasatt, påläggandet af dylika tullar kan gifva anledning till repressalier
ifrån länder, hvilkas sockerexport däraf träffas, synes det mig, som om en
dylik fara vore mycket större, om Sverige bestämde dylika tullar utan
samförstånd med andra makter, än om det skedde i enlighet med en mellan
flertalet europeiska stater afslutad konvention. Skulle Sverige för sådant
ändamål framdeles vilja biträda konventionen, kan man visserligen antaga,
att hinder därför icke skall möta. Därvid torde dock icke — såsom ämbetsverken
förutsätta — vara gifvet, att för Sveriges anslutning till konventionen
icke komme att uppställas andra villkor än de, som för Sveriges
del nu i konventionen stadgas. För Sveriges liksom för hvarje nytillträdande
makts anslutning till konventionen torde nämligen under sådana
förhållanden fordras vidtagandet af de ändringar i skattelagstiftningen, som
betingas af bestämmelsen i artiklarne 1, 2 och 3. Sverige skulle i så fall
hafva försuttit det nu erbjudna tillfället att på särskildt förmånliga villkor
biträda konventionen.
Om den i artikel 4 om förmälda förpliktelse således enligt min mening
Bill. till Biksd. Frat. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
icke bör afhålla Sverige från att godkänna konventionen, torde ännu mindre
några betänkligheter böra möta mot de i artiklarne 5, 7 och 8 stadgade
förpliktelser. På grund af gällande traktater kan redan nu en hvar af de
fördragsslutande staterna i regel göra anspråk på den enligt artikel 5 dem
föibehallna behandling såsom mest gynnad nation i handeln med Sverige.
Äfven om under konventionstiden någon af nämnda traktater upphör att
gälla, torde en af konventionen föranledd utsträckning af berörda bestämmelse
hvad angår handeln med socker icke komma att på något ofördelaktigt
sätt inverka på Sveriges sockerindustri, men väl, därest export af
socker från Sverige komme att äga rum, vara till fördel för samma industri.
Det i artikeln 5 meddelade förbud att belägga rörsocker och betsocker
med olika afgifter synes vara af ringa eller ingen betydelse för andra än stater
med rörsockerproducerande kolonier. De med rörsockrets införande å den
europeiska marknaden förenade transportkostnader försvåra gifvetvis hvarje för
den med tullskydd gynnade betsockerindustrien menlig konkurrens å den
inhemska marknaden.
Till dessa nu omförmälda förpliktelser skulle Sveriges åtagande genom
anslutning till konventionen i hufvudsak inskränka sig, så länge Sverige
icke exporterar socker. Skulle emellertid sockerfabrikationen inom landet
framdeles kunna verkställas under så gynnsamma förhållanden, att export
verkligen kunde äga rum, måste Sverige enligt artikel 0 för tillgodonjutande
af konventionens förmåner ställa sig till efterrättelse jämväl föreskrifterna
i artiklarne 1, 2 och 3. I händelse exporten vore lönande och utsikterna
för dess fortvaro goda, skulle en af bestämmelserna i sistnämnda artiklar
påkallad ändring i vår skattelagstiftning säkerligen allenast vara till landets
bästa.
Enligt ämbetsverkens förmenande skulle, äfven om export endast tillfälligtvis
ägde rum, förberörda förpliktelser kunna inträda till följd däraf,
att vid konferensen icke med full tydlighet angifvits, när en stat skall
anses vara sockerexporterande. Men äfven om bestämmelserna härutinnan
icke äro fullt tillfredsställande, torde dock denna brist vara af mindre betydelse
än ämbetsverken förmenat. Fullgörandet af de ömsesidiga förbindelser,
som konventionen innehåller, har naturligen — såsom artikel 12
jämväl angifver — gjorts beroende af hvarje stats konstitutionella lagar.
Skulle efter Eiksdagens beslut i ämnet konventionen af Kungl. Maj:t för
Sveriges del ratificeras, har Sverige visserligen därigenom förbundits, hvad
angår de för Sverige enligt konventionen omedelbart åliggande förpliktelser,
men om under konventionstiden export, hvarom artikel C förmäler, skall
11
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
anses föreligga, innebär, såsom af konferensens protokoll för den 24
januari 1902 med all önskvärd tydlighet framgår, ratificeringen allenast
förpliktelse för svenska regeringen att för Riksdagen framlägga förslag i
syfte att bringa sockerbeskattningen i öfverensstämmelse med konventionens
tre första artiklar. Riksdagen har då fria händer att pröfva lämpligheten
af en sådan reform.
Af de förpliktelser, som i händelse af Sveriges anslutning till konventionen
omedelbarligen skulle åligga Sverige, torde den i artikel 7 lämnade
föreskrift angående gäldandet af kostnader för den ständiga kommissionen
och dess byrå icke påkalla någon framställning hos Riksdagen. Den
jämförelsevis obetydliga del af dessa kostnader, som kommer att drabba
Sverige, lärer kunna, utan särskilt anslag, af till Kungl. Maj:ts disposition
ställda medel bestridas. Däremot torde för konventionens ratificerande
erfordras Riksdagens godkännande af de i artiklarne 4 och 5 omförmälda
förpliktelser. I fråga om förstnämnda artikel synes det vara lämpligt, att
Sverige vid bestämmande af eventuella differentialtullar icke öfverskrider
det i samma artikel för sådana tullar fastställda minimum.»
Ifrågavarande konvention har enligt upplysning i propositionen redan
ratificerats af Tyskland, Belgien, Frankrike, Storbrittanien och Irland samt
Nederländerna och antages med säkerhet komma att blifva ratificerad jämväl
af Österrike-Ungern; och är konventionen, med uteslutande af ingressen,
af följande lydelse:
»Artikel 1.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att, från den dag
räknadt, då denna konvention träder i kraft, afskaffa de direkta och indirekta
premier, som tillverkning eller utförsel af socker åtnjuta, samt att
icke införa sådana premier under hela den tid, denna konvention kommer
att gälla. Vid tillämpningen af denna bestämmelse skola lika med socker
behandlas sockerhaltiga, tillverkningar såsom konfityrer, choklad, cakes,
kondenserad mjölk och alla andra liknande tillverkningar, som i afsevärd
grad blifvit på konstlad väg tillsatta med socker.
Bestämmelsen i föregående moment omfattar alla de förmåner, som
genom staternas skattelagstiftning direkt eller indirekt beredas de olika
slagen af tillverkare, särskild!:
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
a) de direkta godtgörelser, som lämnas vid utförsel;
b) de direkta godtgörelser, som lämnas tillverkningen;
c) de totala eller partiella skattebefrielser, som tillgodokomma en del
af tillverkningen;
d) de förmåner, som uppstå därigenom, att det verkliga rendementet
öfverstiger det i lag antagna;
e) de förmåner, som uppstå genom för högt tilltagen drawback;
f) de förmåner, som uppstå genom sådan tilläggsafgift (surtaxe), hvilken
öfverstiger det i artikel 3 fastställda belopp.
Artikel 2.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att å sockerfabriker
och sockerraffinaderier liksom äfven å fabriker för sockertillverkning af
melass tillämpa de för nederlag gällande bestämmelser samt att ställa dem
under ständig tillsyn dag och natt af kontrolltjänstemän.
För sådant ändamål skola fabrikerna vara så inrättade, att de erbjuda
full säkerhet mot hemligt undanskaffande af socker, och kontrolltjänstemännen
äga tillträde till fabrikernas samtliga mm.
Kontrollböcker skola föras öfver ett eller flera af tillverkningens olika
stadier, och det färdiga sockret skall inläggas i särskilda magasin, som
erbjuda alla nödiga garantier för kontroll.
Artikel 3.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att begränsa tilläggsafgiften
(surtaxe), det vill säga skillnaden mellan beloppet af de afgifter eller
skatter, som påföras utländskt socker, och beloppet af de afgifter eller
skatter, som drabba inhemskt socker, till högst 6 francs för 100 kilogram
för raffineradt socker och sådant socker, som därmed kan likställas, samt
högst 5,50 francs för annat socker.
Denna bestämmelse afser icke tullsatsen vid införsel i de länder, som
icke frambringa socker ; den äger icke heller tillämpning å biprodukter vid
tillverkning och raffinering af socker.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
13
Artikel 4.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att vid införsel till
deras områden af socker, kommande från länder, hvilka bevilja premier för
tillverkning eller utförsel, belägga detsamma med en särskild afgift.
Denna afgift må icke understiga beloppet af de i ursprungslandet beviljade
direkta eller indirekta premier. De höga parterna förbehålla sig
rätt att hvar för sig förbjuda införsel af premieradt socker.
För att beräkna storleken af de förmåner, som eventuellt härröra af
den i artikel 1 littera f) angifna tilläggsafgift (surtaxe), fråndrages den i
artikel 3 fastställda siffra från beloppet af nämnda tilläggsafgift: hälften af
skillnaden anses motsvara premien, dock med rätt för den i enlighet med
artikel 7 tillsatta ständiga kommission att, på begäran af en fördragsslutande
stat, pröfva den sålunda beräknade siffrans riktighet.
Artikel 5.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig ömsesidigt att medgifva
införsel till lägsta tullsats af socker, tillverkadt vare sig i de fördragsslutande
staterna eller i de af dessa staters kolonier eller besittningar, som
icke bevilja några premier, och på hvilka bestämmelserna i artikel 8 äga
tillämpning.
Körsocker och betsocker må icke beläggas med olika afgifter.
Artikel 6.
Spanien, Italien och Sverige skola, så länge de icke utföra socker,
vara fritagna från de i artiklarna 1, 2 och 3 omförmälda förpliktelser.
Dessa stater förbinda sig att inom ett år eller förr, om så ske kan,
efter det att den ständiga kommissionen förklarat ofvanberörda betingelse
icke längre föreligga, bringa sin lagstiftning om socker till öfverensstämmelse
med denna konventions bestämmelser.
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Artikel 7.
De höga fördragsslutande parterna öfverenskomma att inrätta en
ständig kommission med uppgift att öfvervaka utförandet af denna konventions
bestämmelser.
Denna kommission skall bestå af delegerade från de särskilda fördragsslutande
staterna, och med densamma skall en ständig byrå vara förenad.
Kommissionen väljer sin ordförande; den skall hafva sitt säte i Bryssel
och sammanträda på kallelse af ordföranden.
De delegerade skola hafva till uppgift:
a) att förvissa sig, huruvida i de fördragsslutande staterna någon direkt
eller indirekt premie lämnas för tillverkning eller utförsel af socker;
b) att förvissa sig därom, att de i artikel 6 omförmälda stater fortfarande
uppfylla den i artikeln förutsatta särskilda betingelse;
c) att förvissa sig, om premier förekomma i stater, som icke biträdt
konventionen, och uppskatta deras belopp för tillämpning af artikel 4;
d) att afgifva yttrande rörande tvistiga frågor;
e) att pröfva framställningar om anslutning till sockerunionen från
stater, som icke deltagit i denna konvention.
Den ständiga byrån äger att samla, öfversätta, ordna och offentliggöra
alla slags upplysningar rörande sockerlagstiftning och sockerstatistik icke
blott i de fördragsslutande staterna utan jämväl i öfriga.
För att betrygga utförandet af ofvanstående bestämmelser skola de
fördragsslutande parterna pa diplomatisk väg meddela den belgiska regeringen
för delgifvande åt kommissionen de lagar, förordningar och reglementen
om sockerbeskattningen, som äro eller varda gällande i deras
respektive länder, äfvensom statistiska uppgifter i de ämnen, som utgöra
föremål för denna konvention.
En hvar af de höga fördragsslutande parterna kan låta sig företrädas
i kommissionen af en delegerad eller af en delegerad jämte biträdande
delegerade.
Österrike och Ungern skola hvardera för sig betraktas såsom fördragsslutande
parter.
Kommissionen skall, på föranstaltande af belgiska regeringen, första
gången sammanträda i Bryssel, minst tre månader före denna konventions
trädande i kraft.
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Kommissionens uppgift är endast att undersöka och pröfva. Körande
alla frågor, som underställas kommissionen, skall afgifvas berättelse till
belgiska regeringen, som meddelar densamma till de intresserade staterna
och, därest begäran därom framställes af någon af de höga fördragsslutande
parterna, föranstaltar om sammankallande af en konferens för
att fatta de beslut eller vidtaga de åtgärder, hvilka påkallas af omständigheterna.
Kock skola de under litt. b) och c) omförmälda undersökningar och
uppskattningar vara bindande för de fördragsslutande staterna; de bestämmas
genom flertalsbeslut, hvarvid hvarje fördragsslutande stat har en röst,
och besluten skola verkställas senast efter två månaders förlopp. I fall
någon af de fördragsslutande staterna anser sig böra vädja mot ett af kommissionen
fattadt beslut, bör den inom åtta dagar efter erhållen del af
beslutet begära ny behandling af kommissionen; denna skall ofördröjligen
sammanträda och inom en månad från det vadet anmäldes fatta definitivt
beslut. Det nya beslutet skall träda i verkställighet senast inom två månader
efter dess afgifvande. Enahanda förfarande äger rum i fråga om
pröfning af de under litt. e) nämnda framställningar om anslutning till
konventionen.
Kostnaderna för den ständiga byråns och kommissionens organisation
och verksamhet skola, med undantag för arfvode eller godtgörelse till de
delegerade, hvilka bestridas af deras respektive länder, bäras af samtliga
fördragsslutande stater och mellan dem fördelas på sätt kommissionen bestämmer.
Artikel 8.
De höga fördragsslutande parterna förbinda sig, för sig själfva och sina
kolonier eller besittningar, med undantag för Storbrittanniens själfstyrande
kolonier och brittiska Ostindien, att vidtaga nödiga åtgärder till förhindrande
däraf, att premieradt socker, som transiterat eu fördragsslutande
stats område, må komma i åtnjutande af denna konventions förmåner på
den marknad, dit det är bestämdt. Den ständiga kommissionen skall härom
framlägga nödiga förslag.
Artikel 9.
De stater, som icke deltagit i denna konvention, kunna på begäran
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
och med den ständiga kommissionens tillstyrkande få ansluta sig till densamma.
Sådan begäran bör på diplomatisk väg göras hos belgiska regeringen,
som i händelse af bifall åtager sig att om anslutningen lämna samtliga
öfriga regeringar meddelande. Anslutningen medför af sig själf åtagande
af alla förpliktelser och åtnjutande af alla förmåner i enlighet med denna
konventions bestämmelser och träder i kraft från och med den 1 september
näst efter den belgiska regeringens meddelande till de öfriga fördragsslutande
staterna.
Artikel 10.
Denna konvention skall träda i kraft från och med den 1 september
1903.
Den skall förblifva gällande i fem år, räknadt från nämnda dag och,
om ingen af de höga fördragsslutande parterna tolf månader före utgången
af dessa fem år för belgiska regeringen tillkännagifvit sin afsikt att låta
konventionen träda ur kraft, skall den förblifva gällande under ett år och
så vidare från år till år.
Därest någon af de fördragsslutande staterna skulle uppsäga konventionen,
skall sådan uppsägelse endast gälla för den ifrågavarande staten;
de öfriga staterna hafva intill den 31 oktober det år, under hvilket uppsägningen
skett, rätt att tillkännagifva sin afsikt att likaledes utträda från
den 1 september nästföljande år. Om någon af sistnämnda stater ämnar
begagna sig af denna rätt, skall belgiska regeringen inom tre månader
sammankalla en konferens i Bryssel för att öfverlägga om, bvilka åtgärder
böra vidtagas.
Artikel 11.
Bestämmelserna i denna konvention skola tillämpas å de höga fördragsslutande
parternas provinser hinsides hafven, deras kolonier och utländska
besittningar. Härifrån undantagas dock de brittiska och nederländska
kolonierna och besittningarna, utom för hvad angår bestämmelserna i artiklarne
5 och 8.
De brittiska och nederländska koloniernas och besittningarnes ställning
bestämmes i öfrigt genom de i slutprotokollet intagna förklaringar.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
17
Artikel 12.
Uppfyllandet af de i denna konvention intagna ömsesidiga förpliktelser
är, så vidt behöflig!, beroende af fullgörandet af de i hvarje fördragsslutande
stats grundlagar stadgade formaliteter och föreskrifter.
Denna konvention skall ratificeras, och ratifikationerna skola aflämnas
i utrikesministeriet i Bryssel den 1 februari 1903 eller förr om så
ske kan.
Denna konvention skall icke vara förbindande, om den icke ratificeras
af åtminstone de fördragsslutande stater, på hvilka undantagsstadgandet i
artikel 6 icke har afseende. Därest en eller flera af dessa stater icke
inom föreskrifven tid aflämnat sina ratifikationer, skall belgiska regeringen
omedelbart föranstalta därom, att öfriga stater, som undertecknat konventionen,
besluta, huruvida densamma skall träda i kraft emellan dem allena.
Till bekräftelse häraf hafva respektive fullmäktige undertecknat denna
konvention.
Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplar, den 5 mars 1902.
(Underskrifter)».
Vid denna konvention finnes fogadt ett slutprotokoll af följande lydelse
:
»Slutprotokoll.
Vid undertecknandet af den denna dag mellan Tysklands, Österrikes
och Ungerns, Belgiens, Spaniens, Frankrikes, Storbrittanniens, Italiens,
Nederländernas och Sveriges regeringar afslutade konvention angående behandlingen
af socker, hafva undertecknade befullmäktigade ombud öfverenskommit
om följande:
till Artikel 3.
I betraktande däraf, att tilläggsafgiftens ändamål är att på ett verksamt
sätt skydda de tillverkande ländernas inhemska marknad, förbehåller
Bill. till Riksd. Prof. 1003. 5 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 3
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
sig eu hvar af de höga fördragsslutande parterna rätt att föreslå en
höjning af tilläggsafgiften, för den händelse socker, från en fördragsslutande
stat skulle i betydande mängd införas på dess område; denna
höjning får endast drabba socker, produceradt i den nämnda staten.
Förslaget bör ställas till den ständiga kommissionen, hvilken snarast
möjligt genom flertalsbesslut afgör huruvida åtgärden är befogad, huru länge
den skall tillämpas och med hvilket belopp stegringen skall utgå; detta får
icke öfverstiga en franc för 100 kilogram.
Kommissionens samtycke må endast lämnas i det fall, att intrånget å
den ifrågavarande marknaden förorsakas af en verklig ekonomisk underlägsenhet
och icke är följden af en genom öfverenskommelse mellan tillverkarne
framkallad konstlad prisstegring.
till Artikel 11.
A. 1) Storbrittanniens regering förklarar, att ingen direkt eller indirekt
premie skall betalas för socker från kronkolonierna, så länge konventionen
är i kraft.
2) Såsom ett undantag och under förbehåll i princip af full handlingsfrihet
ifråga om de finansiella förhållandena mellan det Förenade Konungariket
samt dess kolonier och besittningar, förklarar hon ock, att, så länge
konventionen är i kraft, ingen förmån skall i det Förenade Konungariket
medgifvas socker från kolonierna framför socker från de fördragsslutande
staterna.
3) Regeringen förklarar slutligen, att konventionen skall genom dess
bemedling underställas de själfstyrande kolonierna och Ostindien för att sätta
dem i tillfälle att ansluta sig till densamma.
Det. är öfverenskommet, att Hans Brittiska Majestäts regering må
ansluta sig till konventionen i kronkoloniernas namn.
B. Nederländernas regering förklarar, att, så länge konventionen är
i kraft, ingen direkt eller indirekt premie skall betalas för socker från de
nederländska kolonierna, och att detta socker icke skall få införas i Nederländerna
mot en lägre afgift än den, som erlägges för socker från de fördragsslutande
staterna.
Detta slutprotokoll, som skall ratificeras samtidigt med den denna dag
afslutade konventionen, skall anses utgöra en integrerande del af nämnda
konvention och äga samma kraft, verkan och varaktighet som den.
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Till bekräftelse häraf hafva undertecknade fullmäktige uppsatt detta
protokoll.
Som skedde i Bryssel den 5 mars 1902.
(Underskrifter).»
Såsom artikeln 6 gifver vid handen, kunna bestämmelserna uti ifrågavarande
konvention, i hvad de angå Sverige, uppdelas i två olika klasser,
nämligen dels sådana, hvilkas tillämpning är beroende däraf, huruvida export
af socker från Sverige kommer att äga rum, och dels sådana, som skola
träda i kraft omedelbart efter det konventionen blifvit af Sverige ratificerad.
Till förstnämnda klass höra bestämmelserna i artikel 1 om afskaffande
af direkta eller indirekta premier, som tillverkning eller utförsel åtnjuta,
vidare föreskrifterna i artikel 2 om skyldighet att ställa råsockerfabriker
och sockerraffinaderier under ständig kontroll samt slutligen stadgandet i
artikel 3 att till visst belopp begränsa tilläggsafgiften eller den s. k.
surtaxe, d. v. s. skillnaden mellan beloppet af de afgifter och skatter, som
påföras utländskt socker, och beloppet af de afgifter och skatter, som
drabba inhemskt socker. Samtliga dessa föreskrifter skola icke vara för
Sverige gällande, så länge Sverige icke exporterar socker. I konventionen
finnes emellertid icke någon bestämd föreskrift om utsträckningen af den
export, som må förekomma utan att Sveriges undantagsställning i berörda
hänseende skall anses hafva upphört. Afgörandet af denna fråga är öfverlämnadt
åt den med anledning af konventionen inrättade ständiga kommissionen
i Bryssel. "Någon anledning att befara synnerlig olägenhet häraf
synes icke föreligga, enär möjligheten för Sverige att exportera socker annat
än i undantagsfall måste anses nära nog utesluten. De enda sockerimporterande
länder i Europa, dit utförsel från Sverige är tänkbar, äro England
och Norge; och någon konkurrens inom dessa båda länder med det tyska
och franska sockret torde med hänsyn till Tysklands och Frankrikes gynnsammare
produktionsförhållanden icke vara möjlig. I allt fall innebär, på
sätt chefen för finansdepartementet framhållit, artikel 12 i konventionen,
att, därest förenämnda kommission skulle förklara Sverige tillhöra de sockerexporterande
länderna, och för Sverige följaktligen skulle inträda skyldighet
att i enlighet med konventionens bestämmelser ordna sin sockerlagstiftning,
20
BeviIlningsutskoHets Betänkande N:o 34.
ratificeringen af konventionen medför allenast en förpliktelse för svenska
regeringen att för Eiksdagen framlägga förslag till en dylik lagstiftning.
Skulle sedan Eiksdagen afslå förslaget, torde detta för Sverige medföra
nödvändighet att utträda nr konventionen. Vid sådant förhållande synas
de af kommerskollegium och generaltullstyrelsen i förevarande hänseende
uttalade betänkligheter icke behöfva tillmätas någon för frågan afgörande
betydelse.
De bestämmelser, som i händelse af konventionens ratificering från
Sveriges sida omedelbart skulle träda i verket, äro innefattade i artiklarna
4, 5, 7 och 8. Öfriga här ofvan icke omförmälda artiklar i konventionen
innehålla föreskrifter om tillslutning till konventionen, om dess trädande i
kraft, om konventionens varaktighet samt andra stadganden, hvilka icke
äga någon betydelse för bedömande af frågan om Sveriges anslutning till
konventionen.
Af sist uppräknade artiklar stadgar artikel 4 förpliktelse att vid införsel
af socker från länder, hvilka bevilja premier för tillverkning eller
utförsel, belägga detta socker med en särskild afgift, hvilken icke må understiga
beloppet af de i ursprungslandet medgifna direkta eller indirekta premier.
Mot denna bestämmelse hafva förberörda ämbetsverk erinrat, att ett
land, som, oaktadt saknaden af formlig öfverenskommelse angående behandling
såsom mest gynnad nation, dock hittills tillämpat ett sådant förfarande
gent emot Sverige, af kompensationstullars påläggande från Sveriges
sida skulle kunna hämta anledning till repressalier. Häremot har chefen
för finansdepartementet invändt, att det syntes honom, som om en dylik
fara vore mycket större, om Sverige bestämde dylika tullar utan samförstånd
med andra makter, än om det skedde i enlighet med en mellan flertalet
europeiska stater afslutad konvention. Bevillningsutskottet finner för
sin del den af departementschefen uttalade åsikt därom, att Sveriges anslutning
till konventionen skulle för Sverige medföra större lätthet att genom
kompensationstull skydda sig mot import af premieradt socker, vara på goda
skäl grundad. Sedan konventionen trädt i kraft, finnes endast ett hvitbetssockerexporterande
land, nämligen Eyssland, där exportpremier beviljas.
Vid riklig skörd i nämnda land skulle det kunna vara möjligt, att ryskt
premieradt socker skulle i Sverige saluhjudas i sådan mängd, att det innehure
fara för den svenska sockerindustrien. I sådant fall skulle Sverige
utan allt tvifvel äga rätt att belägga ryskt socker med kompensationstull,
äfven om Sverige icke anslutit sig till konventionen. Någon med Eyssland
afslutad traktat finnes nämligen icke, som berättigar detta land att behand
-
21
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
las såsom mest gynnad nation. Det synes emellertid utskottet vara tydligt,
att en åtgärd af nyssberörd art skulle för Sverige vara lättare att
genomföra, om till stöd för densamma kunde åberopas en förpliktelse därutinnan,
hvilken enligt en med andra makter ingången konvention ålåg
Sverige. Vid sådant förhållande torde, med hänsyn till den svenska sockerindustrien,
Sveriges anslutning till konventionen icke vara olämplig.
De i ärendet hörda ämbetsverken hafva mot artiklarna 5, 7 och 8 icke
anfört några erinringar, och ej heller utskottet finner betänkligheter böra
möta mot godkännande af sagda artiklars föreskrifter.
Då ratificering af ifrågavarande konvention sålunda för den svenska
sockerindustrien icke skulle medföra olägenhet utan fasthellre kunna i viss
in ån vara till gagn, äfven om någon export från Sverige icke skulle kunna
därigenom åvägabringas, har bevillningsutskottet funnit sig böra förorda,
att konventionen för Sveriges del ratificeras; och da för sådant ändamål
Riksdagens yttrande icke torde erfordras i fråga om andra delar af konventionen
än de uti förevarande proposition omförmälta, hemställer utskottet,
att Riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
ville
dels besluta, att under den tid, konventionen är
för Sverige gällande, socker, kommande från länder,
hvilka bevilja premier för tillverkning eller utförsel,
skall, då sockret införes på svenskt område, i enlighet
med bestämmelserna i artikel 4 beläggas med en särskild
afgift till det lägsta belopp, sistnämnda artikel
i sådant afseende bestämmer,
dels medgifva, att under den tid, konventionen är
för Sverige gällande, införsel af socker, tillverkadt vare
sig i de fördragsslutande staterna eller i de af dessa
staters kolonier eller besittningar, som i artikel 5 omförmälas,
må ske till lägsta tullsats,
dels ock förklara, att rörsocker och betsocker icke
skall vid införsel till Sverige under nyss nämnda tid
beläggas med olika afgifter
Stockholm den 27 mars 1903.
På bevillningsutskottets vägnar :
H. CA VALLI.
Bill. till Iliksd. Prof,. 1303. 5 Sami. 1 Afd. 28 Häft.
4
22
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Herrar friherre Trolle och O. A. Ericsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit, den förstnämnde i behandlingen och den sistnämnde
i den slutliga behandlingen inom utskottet af det i detta betänkande omförmälda
ärende.
Stockholm 1903. Iduns Kung). Hofboktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1903:43 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj.is proposition i anledning af en å internationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagen konvention ang s. 6 i texten