Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 10

1903-02-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:10, Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 9 februari 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående oäkta barns arfsrätt.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en af hr K. A. Staaff

inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 119, af följande lydelse.

»I vid 1900 års riksdag afgifven motion hemställde jag, att Riksdagen

ville för sin del besluta en lagändring af innehåll, att oäkta barn, som

ej är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må lika med

äkta barn taga arf efter sin moder och sina mödernefränder.

Motionen föranledde lagutskottet, som ej trodde sig böra tillstyrka

bifall till det af mig formulerade lagförslag, att hemställa, att Riksdagen

måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till

sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, som

jag i min motion förordat.

Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot Första Kammaren

med afslag å denna hemställan biträdde en af herr Berlin m. fl.

afgifven reservation, hvilken afsåg, att oäkta barn, som ej äro aflade under

moderns äktenskap eller i förbudna led, skulle berättigas att, därest modern

låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkboken för den församling, i hvilken

hon då var kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen erkänt barnet

såsom sitt, lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Utskottet hemställde, till sammanjämkning af besluten, att kamrarne,

hvardera med frånträdande af sitt förut i ämnet fattade beslut, ville besluta

att i skrifvelse till Kung]. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gål
13ih.

till Riksd. Prat. 1003. 7 Samt. 7 Iläft. (N:o 10).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

lande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke

är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, måtte berättigas

att lika med äkta barn taga arf efter moder.

Sammanjämkningsförslaget godkändes af Andra Kammaren, men afslogs

af Första Kammaren med 72 röster mot 23.

Med åberopande i allo af motiveringen till min ofvannämnda motion

tillåter jag mig ånyo hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att

oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,

berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder och mödernefränder.»

I det utlåtande, 1900 års lagutskott afgaf i anledning af samme

motionärs då väckta förslag om ändring i gällande bestämmelser angående

oäkta barns arfsrätt, erinrade utskottet till en början om, att frågan om

utsträckt arfsrätt för oäkta barn förut vid åtskilliga tillfällen varit föremål

för Riksdagens pröfning, och yttrade därefter följande.

»Den lagstiftning i ämnet, som fick sitt uttryck i kungl. förordningen

den 14 april 1866, kunde icke tillfredsställa dem, som önskade en mera principiell

och vidtgående förändring af 1734 års lags bestämmelser på detta

område, och jämväl många bland dem, som ansett den svenska rättens

principiella ståndpunkt i frågan böra bibehållas, hafva funnit den utvidgning

af de oäkta barnens arfsrätt, som berörda förordning i förhållande

till förut gällande lag innebär, icke tillfyllestgörande. De reformförslag,

som gång efter annan förelegat, hafva dock icke föranledt till någon annan

påföljd än en af Kungl. Maj:t på föranledande af skrifvelse från Riksdagen

genom cirkulär den 5 juni 1885 meddelad förklaring i visst afseende af

omförmälda kungl. förordning.

Redan det förhållandet, att frågan, ehuru ståndigt undanskjuten,

likväl ständigt åter bragts å bane, samt att de i ärendet väckta förslag

städse, särskild! i Andra Kammaren, vunnit kraftig tillslutning, torde

emellertid böra erkännas innebära en antydan därom, att den gällande

lagstiftningen, ehuru grundad på nedärfd rättsåskådning, icke numera uppbära

af folkmedvetandet, och har det synts utskottet, som om häri läge

en kraftig maning att taga under synnerligen allvarligt öfvervägande,

huruvida den för de oäkta barnen stadgade undantagsställning i arfsafseende

kan anses böra fortfarande bibehållas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 3

Vid pröfning af frågan har utskottet, som tillåter sig att i hufvudsak

återgifva hvad föregående Riksdagars lagutskott, då de haft att afgifva

förberedande utlåtanden öfver motioner i ämnet, vid skilda tillfållen

uttalat, trott sig finna, att motståndet mot att medgifva oäkta barn utsträckt

arfsrätt till väsentlig del grundats därpå, att arfsrätt, såsom varande

en familjerätt, ansetts icke böra förekomma annat än mellan sådana

personer, hvilka på grund af födsel i lagligt äktenskap äro medlemmar

af den familj, inom hvilken arfvet faller. Oafsedt att uppfattningen om

arfsråttens härledning ur familjebegreppet numera torde vara långt ifrån

obestridd, vill lagutskottet erinra om, att redan 1734 års lag, som i

detta afseende otvifvelaktigt stod på angifna äldre ståndpunkt, medgifvit

högst väsentliga undantag från principen, att endast lagligt äktenskap

skulle gifva laglig arfsrätt. I 8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nämligen,

att, om man aflar barn i lönskaläge och sedan tillsäger kvinnan äktenskap,

men endera dör, förrän vigsel åkommer, barnet får taga arf såsom

barn af laggift säng, och 6 § af samma kap. innehåller, att, om kvinna

våldtages och blir däraf hafvande och föder barn, det barn skall njuta

samma rätt som annat äkta barn. Uppenbart är, att man genom dessa

stadganden frångått principen om lagligt äktenskap såsom den enda

grunden för laglig arfsrätt. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats

därutinnan, att enligt stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken oäkta barns

efterlämnade egendom går i arf till föräldrarna.

En annan grund till motståndet mot ifrågavarande reformsträfvanden

är att finna i farhågan för att ett stadgande, hvarigenom de oäkta födda

i familjerättsligt afseende erhölle mera likställighet med äkta barn, skulle

inverka störande på sedernas helgd och till oberäknelig fara för samfundslifvet

i dess helhet bidraga till familjebandens förslappande. Men

— såsom 1892 års lagutskott med åberopande af en författare i ämnet

anfört — man kan fråga, hvarifrån den människokännedom är hämtad, som

tror, att lättsinne och utsväfningar förekoinmas genom medvetandet, att

frukten däraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl

anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet

manande system snarare befästas än försvagas, samt att äktenskapets

helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas därigenom, att handlingar,

som strida mot sedlighetens lag, icke företagas. De inre sedliga banden

torde böra erkännas såsom utgörande familjens enda verkliga fasta sammanhållning.

Af de mångfaldiga yttre skrankor, med hvilka familjen i äldre

tider omgärdades, hafva de flesta, såsom föråldrade och icke motsvarande

den stigande kulturens kraf, längesedan försvunnit, och utskottet är förvissadt,

att familjebandets styrka icke skulle äfventyras därigenom, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottet» Utlåtande N:o 10.

lagstiftningen jämväl i förevarande hänseende öfverginge till en ståndpunkt,

som mera öfverensstämde med nyare tiders åskådning.

Man har vidare mot arfsrätt för oäkta barn åberopat den skandal

inom familjen, densamma skulle kunna medföra, särskildt genom rättegångar,

anställda för rättighetens utkräfvande. Men utom det, att rättvisan

väl icke bör offras för en genom dess tillämpning möjlig skandal,

torde förtjäna erinras, att skandalen ligger i själfva det begångna felet

och icke i de anspråk, som däraf kunna uppstå. Dessutom finnes redan

nu enligt lagen samma tillfälle till skandal, då oäkta barn har rättighet

att af föräldrarna njuta bidrag till föda och uppfostran.

_ Det har vidare påståtts, att, liksom grunden till vår nu gällande lagstiftning

i ämnet lades under kristendomens äldre tider i vårt land,

en utsträckning af oäkta barns arfsrätt fortfarande vore från kristna

kyrkans ståndpunkt förkastlig. Men det är af vikt att ihågkomma, hurusom

på den tid, då kyrkan genomdref, att i princip endast de-barn, hvilka

blifvit födda i ett enligt kyrkans regler ingånget äktenskap, skulle åtnjuta

arfsrätt, kyrkan såsom allmän uppfattning häfdade, att alla band,

som icke af kyrkan helgats, borde inför lagen anses ogiltiga, och icke

ens naturliga eller medborgerliga rättigheter kunna genom dem grundläggas.

Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsikt, att

rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig

princip, därmed förblandande den felande med den oskyldige. För en

sant kristlig uppfattning torde det böra anses i hög grad tilltalande att

upphäfva ett stadgande, på grund af hvilket barn oförskyldt straffas för

felsteg, som ligga föräldrarna till last.

Slutligen har man anfört, att den befintliga testarnentsrätten skulle

göra en sådan lagändring som den ifrågasatta öfverflödig. Häremot torde

dock med fog kunna invändas, att här just är fråga om dispositionen af

en afliden persons bo, för den händelse att han icke upprättat testamente.

Med samma skäl skulle man då kunna förklara all arfsordning öfverflödig.

Dessutom lär man ej böra förbise de hinder, som ofta kunna

uppstå emot testamentsrättens utöfning, t. ex. genom oförmodade dödsfall,

för kvinnan kanske just under själfva förlossningen.

Af. hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att utskottet i likhet

med motionären anser nu gällande arfslagstiftning böra undergå förändring

för att i större utsträckning bereda oäkta barn arfsrätt. Utskottet har

icke förbisett, att af de skäl, på hvilka utskottet grundar denna sin uppfattning,

skulle kunna dragas den slutsats, att de oäkta barnen borde i arfsafseende

fullkomligt likställas med de äkta och sålunda tillerkännas arfsrätt ej

mindre efter moder och mödernefränder än äfven efter fader och fäderne
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

5

fränder. Det lär dock med fog kunna påstås, att det nära personliga

förhållande, hvari det oäkta barnet i regel står företrädesvis till modern,

gör rättvisan däraf, att barnet förklaras arfsberättigadt, vida mera otvifvelaktig,

då det gäller modern än i fråga om fadern, och dessutom torde

med hänsyn till den svårighet, som i de flesta fall äger rum i afseende

å bevisningen om faderskap, en lagstiftning, hvarigenom oäkta barn skulle

tillerkännas arfsrätt jämväl efter fader och fädernefränder, möta särskilda

betänkligheter. Något förslag därom föreligger i allt fall icke för närvarande.

I likhet med motionären är utskottet af den mening, att arfsrätt

bör tillerkännas oäkta barn ej blott efter modern, utan äfven efter m8- dernefränder. Billigheten af en sådan utsträckning framträder starkare,

ju närmare släktskapen är, och torde, särskildt då det är fråga om arf

syskon emellan, icke gärna kunna ställas i tvifvel, men äfven i fjärmare

led synes densamma hafva god grund för sig.

Beträffande omfånget af oäkta barns arfsrätt är utskottet jämväl ense

med motionären och anser följaktligen, att oäkta född, som har rätt till

arf, bör i afseende å fördelningen af kvarlåtenskapen vara likställd med

det äkta barnet.

Vidkommande ytterligare motionärens förslag, att det oäkta barn, som

framställer anspråk på arf, måtte för styrkande af sin härkomst äga använda

hvarje eljest tillåten bevisning, finner utskottet detsamma synnerligen behjärtansvärdt.

Det nu gällande villkoret, att moder skall hafva låtit i kyrkboken

anteckna barnet såsom sitt, är, såsom propositionen vid 1865—1866

årens riksdag angifver, grundadt på den i samband med arfsrättens uppfattande

såsom en familjerätt stående åskådningen, att arfsrätt för oäkta

barn, i den mån sådan medgåfves, åtminstone företrädesvis skulle hvila

på presumtionen om moderns befintliga men ej tillkännagifna yttersta

vilja och således vore hvad man kallat en förklädd testamentsrätt. Till

sin principiella innebörd af tvifvelaktig riktighet, har stadgandet i tilllämpningen

visat sig vålla allehanda svårigheter och framträder såsom

obilligt särskildt i det fall, att moder icke ägt tillfälle att låta verkställa

någon anteckning i kyrkboken, såsom då hon dött under barnsbörden.

Enligt lagutskottets förmenande finnes ingen anledning, hvarför annan bevisning,

genom hvilken barnets härkomst göres otvifvelaktig, skall frånkännas

vitsord. Särskilda regler torde emellertid måhända böra gifvas

för en dylik maternitetsbevisning och möjligen äfven viss tid stadgas,

inom hvilken arfsanspråk må af oäkta barn framställas för att komma

under beaktande.

Af intresse för frågans bedömande synes det vara att erfara, hurusom

i våra grannländer Norge och Danmark oäkta barn likasom äkta barn ärfva

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

moder och modern ef ränder. De flesta europeiska länder tillägga, om ock

med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder. Slutligen må

nämnas, att äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk ville tillägga

oäkta barn, som ej aflats under moderns äktenskap eller i förbudna led,

obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes skyldeman.»

Lagutskottet, som i föreliggande fråga hyser samma uppfattning som

1900 års lagutskott, får till stöd för densamma åberopa sistnämnda utskotts

här ofvan återgifna utlåtande, till hvilket lagutskottet icke har annat

att tillägga, än att utskottet, till fullständigande af det i utlåtandet förekommande

meddelandet om de utländska rättsbestämmelserna i ämnet, ånger

sig böra nämna, att civillagboken för det Tyska riket den 18 augusti

1896 tillerkänner oäkta barn i förhållande till moder och mödernefränder

samma rättsliga ställning som äkta barn.

På sålunda angifna grunder får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Magt ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande

oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är

afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,

berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder

och mödernefränder.

Stockholm den 9 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

7

Reservationer:

af herr Hasselrot, hvilken ansett, att utskottet i anledning af föreliggande

motion bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns

arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller

i förbudna led, berättigas att, därest modern låtit såsom sitt barn anteckna

det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,

lika med äkta barn taga arf efter moder; samt

af herr Gustaf Andersson, hvilken ansett, att utskottet bort, i likhet

med 1894 års lagutskott, tillstyrka skrifvelse till Kungl. Maj:t af innehåll,

att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt,

att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i

förbudna led, berättigas att, därest modern låtit såsom sitt barn anteckna

det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,

eller modern eljest bevisligen erkänt barnet såsom sitt, lika med äkta barn

taga arf efter moder.

Herrar Hedenstierna, Sörensson och Almgren hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:31 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående oäkta barns arfsrätt. s. 1 i texten