Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalk''. en m. m.

1903-02-17 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:20, Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalk''. en m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1903, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till

lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalk''.

en m. m.

I två särskilda motioner, hvilka afgifvits, den ena, n:o 34 i Första

Kammaren, af herr F. A. Boström och den andra, n:o 113 i Andra Kammaren,

af herr C. Lindhagen, har föreslagits, att Riksdagen måtte för sin

del antaga följande:

l:o) Lag

angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

9 kap.

Om mannens förvaltningsrätt i makars bo och om morgongåfva.

1 §.

Sedan man och kvinna sammanvigda äro, då äger mannen ensam

förvalta makarnes bo samt söka och svara i boets angelägenheter, utom

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 7 Samt. 15 Höft. (N:o 20.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande JSf:o 20.

hvad angår egendom, som är från hans förvaltning undantagen, samt gäld,

hvarom i 11 kap. 5 § sägs; hustrun följe ock mannens stånd och villkor.

År genom äktenskapsförord stadgadt, att hustrun tillhörig egendom

skall från mannens förvaltning undantagas, eller är sådant stadgande meddeladt

angående egendom, som genom gåfva eller testamente till hustrun

gifven är, med villkor att den henne enskildt tillhöra skall; då äge hustrun

öfver den egendom och afkomsten däraf råda, där ej annorledes blifvit om

förvaltningen föreskrifvet. Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva,

däröfver må hon ock råda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1904.

2:o) Lag

angående kvinnas rätt att vara myndig.

Med upphäfvande af lagen angående ogift kvinnas rätt att vid viss

ålder vara myndig den 5 juli 1884 förordnas som följer:

1 §•

Ogift kvinna, som fyllt tjuguett år, så ock gift kvinna vare myndig

att sig och sin egendom själf råda och förestå; dock hvad angår gift

kvinna med de inskränkningar, som följa af mannens förvaltningsrätt

öfver boet.

2 §•

Vill ogift kvinna, som ofvan nämnda ålder uppnått, eller gift kvinna

afsåga sig myndighetens utöfning, göre därom anmälan hos domstol; och

varde hon af domstolen under förmyndare ställd. Till förmyndare för gift

kvinna kan hennes man förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1904.

3:o) Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdaoalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § ärfdabalken skall erhålla följande

förändrade lydelse:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda

gods sitt, varde under förmyndare ställd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1904.

Till stöd för detta förslag har herr Boström anfört följande:

»Sedan år 1865 är ogift kvinna myndig enligt svensk lag, medan

åter gift kvinna fortfarande af lagen förklaras omyndig. Denna åtskillnad

föranledes gifvetvis icke af personliga skäl, i det att den kompetens att

själf råda och svara för sina handlingar och sin egendom, hvilken lagen

tillerkänner den ogifta kvinnan, som uppnått myndighetsålder, ju icke går

förlorad med det, att hon inträder i äkta stånd.

Mannens målsmanskap för familjen, hvilket hustrun sålunda underordnats,

har emellertid under tidernas lopp i lagstiftningen lidit åtskilligt

afbräck med den påföljd, att i den gifta kvinnans rättsliga ställning nu

råder rätt mycken både inkonsekvens och osäkerhet. Hustrun har numera

rätt att ensam råda öfver och förvalta hvad hon genom eget arbete förvärfvar

samt den egendom, som under äktenskapet tillfallit henne genom

arf, gåfva eller testamente och som förklarats för hennes enskilda tillhörighet.

På samma sätt råder den hustru, hvilken ingått äktenskapsförord,

öfver sin egendom.

I alla dessa afseenden är den gifta kvinnan nu faktiskt myndig,

under det att dock lagen förklarar henne omyndig. Det synes då vara

tid på att taga steget ut och i lag förklara henne myndig, hvilket kan

ske utan att på något sätt rubba gällande föreskrifter om makars egendomsförhållanden.

Hon blir då myndig med de inskränkningar, gällande

lag föreskrifver, medan hon nu är omyndig med de undantag, lagen stadgar.

I sak förblifver ställningen densamma med undantag af att hennes

af lagen erkända myndighet klargör hennes rätt och befogenhet i åtskilliga

stycken, där nu råda dunkelhet och stridiga uppfattningar, som vålla osäkerhet.

Men principen af den gifta kvinnans personlighetsvärde, af hennes

likställighet i detta syfte med sina ogifta medsystrar och med mannen

kungöres dock klart af lagen, hvilket äger sin stora ej blott formella, utan

ock reella betydelse.

En lagändring, hvilken på det sättet omkastade förhållandena, skulle

sålunda vara en tidsenlig och värdig reform.

Särskilt då det kommit på tal att låta en politisk rösträttsreform

samtidigt eller efteråt följas af den politiska rösträttens utsträckning till

kvinnorna, finnes det intet rimligt skäl uti att hålla det nya släktets upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

fostrarinna, deri af ansvarskänsla för familj och hem uppfyllda makan utestängd

från den medborgerliga fullmyndighet, som tillmätes den ogifta

kvinnan. Men skall gift kvinna beklädas med politisk myndighet, så måste

ju hennes rättsställning som myndig medlem af samhället förut ordnas.»

Herr Lindhagens motivering är af följande lydelse:

»Sedan man och kvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte

målsman och äger söka och svara för benne utom hvad angår egendom,

som är från hans förvaltning undantagen, samt gäld, hvarom ill kap. 5

§ sägs; hustrun följe ock mannens stånd och villkor.»

På detta sätt beskrifves i 9 kap. 1 § 1 mom. giftermålsbalken den

gifta kvinnans rättsställning enligt nu gällande lag. Hon förklaras här af

lagen i princip fortfarande vara omyndig. Och i öfverensstämmelse härmed

talas i de under 19 kap. ärfdabalken upptagna stadgandena rörande olika

personers myndighet endast om man, mö och änka.

Enligt 1734 års lag var både gift och ogift kvinna omyndig utan

något angifvet undantag. Under tidernas lopp har emellertid uppfattningen

om den rättsställning, som bör tillkomma kvinnan, ändrat sig och lagen

fått undergå ändringar i öfverensstämmelse härmed.

Det viktigaste af dessa genombrott i lagstiftningen utgör den ogifta

kvinnans myndighetsförklaring. Därmed var i själfva verket äfven för

gift kvinna erkändt, att det ej i hennes personliga egenskaper låg något

hinder för henne, att vara myndig, eller att, såsom detta i lagen också

uttryckes, »råda öfver sig och sin egendom». Mannens målsmanskap öfver

hustrun kunde därefter hämta stöd för sitt berättigande endast i lagens

uppställda fordran, att mannen borde ensam representera familjen uti alla

förmögen hetsrättsliga afseenden. Men äfven i denna fordran hafva sedermera

gjorts väsentliga inskränkningar.

Grenom 1874 års lagstiftning tillerkändes nämligen hustru rätt att

ensam råda öfver hvad bon genom eget arbete förvärfvat samt öfver egendom,

som i äktenskapsförord eller genom arf eller testamente förklarats

skola tillhöra henne enskildt och tillika vara undantagen från mannens

förvaltning.

En riksdagsskrivelse af år 1884 begärde ytterligare lagändringar i

enhanda riktning. Efter det mycket arbete ofruktbart nedlagts på att i

olika riktningar lösa denna fråga, ledde detsamma slutligen till antagandet

år 1898 af åtskilliga lagar angående ordnandet af äkta makars egendomsförhållanden.

Till innehållet voro dessa icke alls så banbrytande som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

o

1874 års lagstiftning. De innehöllo i själfva verket icke ens en förenkling

af de invecklade stadgandena, hvilket måhända äfven på det beståendes

grund var outförbart, utan företrädesvis en omarbetning i syfte

att förtydliga och fullständiga desamma. Det nya i sak var väsentligen

endast, att ärfd fastighet i stad blef arftagare^ enskilda egendom; att

hustruns rätt att ikläda sig gäld, hvilken rätt blifvit en följd af 1874 års

lagändringar, tydligt fastslogs i lagen; att hustrun fritogs från skyldighet

att med sin enskilda egendom svara för gäld, som mannen åsamkat boet

under äktenskapet, samt att lättnader bereddes i utvägarna att söka boskillnad.

Grenom alla dessa lagändringar har den gifta kvinnans rättsställning

blifvit så förändrad, att hon nu icke vidare kan anses befinna sig i omvndighetstillstånd

utan i själfva verket enligt gällande lag måste betecknas

såsom myndig. Att i alla fall stor oklarhet råder härutinnan beror därpå,

att man underlåtit att i lagen gifva form åt detta nya innehåll. Det

heter nämligen fortfarande, att mannen är sin hustrus målsman med allenast

de undantag, som betingas af hustruns förvaltningsrätt. Lagens innehåll

fordrar i stället en omkastning af formuleringen, så att gift kvinna förklaras

vara myndig med de undantag, som betingas af mannens förvaltningsrätt.

Det är då ganska oförklarligt, hvarför 1898 års lagstiftare ej gaf

lagen en sådan uppställning. Sedan vid lagberedningens förslag af år

1886 hade af två reservanter framkastats tankar i den riktningen. Frågan

lärer äfven varit under öfvervägande vid den slutliga beredningen af detta

lagstiftningsärende, men då fallit på farhågan, att mången inom Biksdagen

möjligen skulle taga anstöt af ett oförbehållsamt uttalande om att gift

kvinna vore myndig, hvarigenom hela förslaget kunde äfventyras.

I detta försiktiga framåtskridande synes tiden dock nu böra vara

beredd för det följdriktiga steget att låta lagen genom ett uttryckligt

uttalande af gift kvinnas myndighet omsider gifva sitt erkännande äfven

åt hennes personlighet och människovärde.

Hvad därigenom vinnes är i stort sedt godkännandet af en grundsats,

hvilken betecknar ett framsteg i kultur och kan verka rättsbildande på

ett område, där allt nu är inväfdt i dunkel och motsägelser.

Den ifrågasatta lagändringen kommer äfven att medföra omedelbar

nytta i flera särskilda afseenden.

Sålunda blir det till en början tydligt, att gift kvinna är i full besittning

af den del af myndigheten, som består i att råda öfver sin person.

opaginerad Kontrollera mot PDF

f> Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Nu vet ingen, hur det rätteligen förhåller sig med detta ämne, hvars

upptagande till öfverläggning endast föranleder ofruktbara debatter mellan

de rättskunnige.

Hvad åter angår hustruns rätt att råda öfver sin egendom, så

kommer den nu ifrågasatta lagändringen ej att rubba något i nu gällande

föreskrifter om makars egendomsförhållanden. Men de befogenheter, lagen

i detta afseende tillerkänner hustrun, komma utan tvifvel att till sitt

innehåll i många förhållanden ställa sig klarare än hitintills.

I gällande stadganden om makars egendomsförhållanden förekomma

visserligen åtskilliga brister, som äfven borde omedelbart afhjälpas. Således

är det ofta en olägenhet, att makar ej anses få ingå förmögenhetsaftal

med hvarandra, hvilket påstås följa af bestämmelsen, att förord om

egendom endast kan upprättas före äktenskapets ingående. En annan

brist är, att makar af enahanda anledning ej anses kunna inlåta sig i

rättegång med hvarandra för slitande af ömsesidiga tvistefrågor. Onskvärdt

förefaller det äfven, att man kunnat tillmötesgå 1884 års Riksdags

framställningar om att gift kvinna borde berättigas att själf förvalta den

egendom, som vore henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord

förbehålla sig sådan rätt, samt att mannen icke må hafva

makt att utan hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets

fasta egendom. Dylika rubbningar i det invecklade systemet föra emellertid

lätt med sig andra ändringar. Det bästa tillvägagångssättet blir

därför att först borttaga den gifta kvinnans omyndighetstecken ur lagen

och sedan från den sålunda vunna fasta utgångspunkten söka arbeta i

angifna riktningar.

Den gifta kvinnans myndighetsförklaring skall äfven bereda henne

obestridd befogenhet till sådana uppdrag och sysslor, för hvilka enligt

gällande rättsuppfattning fordras myndighet. En sådan skrifvelse t. ex.,

som sistlidne Riksdag aflät med begäran om förtydligade bestämmelser

rörande gift kvinnas behörighet att vara medlem i fattig vårdsstyrelse,

skulle under sådana förhållanden varit öfverflödig.

När lagen uttryckligen tillagt gift kvinna myndighet, tillfaller henne

därmed vidare full befogenhet att fullgöra uppdrag på grund af fullmakt.

Enligt gällande lag kan hon ej vara rättegångsfullmäktig, hvilken syssla

ej får anförtros åt »den som själf under målsman står». Och om man

visserligen torde få anse henne redan nu befogad att uträtta andra uppdrag

på grund af fullmakt, måste fullmaktsgifvaren dock sväfva i en

ständig ovisshet, huru fullmaktstagarens behörighet kommer att bedömmas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20. 7

inför olika myndigheters oklara uppfattningar af målsmanskapets innebörd.

Mannens rätt att äfven i mål och ärenden, där hustrun äger att

själf föra sin talan, själfskrifvet företräda henne, då hon är frånvarande,

skulle å andra sidan upphöra. Han måste hädanefter förete fullmakt

från henne liksom hvarje annan person, som anmäler sig såsom hennes

fullmäktig.

Slutligen skulle de allmänna föreskrifterna om förmynderskap äfven

komma i tillämpning på gift kvinna. Undantagsvis har det inträffat, att

förmyndare i vanlig ordning förordnats äfven för en gift kvinna. Men

i allmänhet har hustruns oklara rättsställning ansetts utgöra ett formellt

hinder därför. Det var ock af nämnda anledning som i 1898 års lagstiftning

genom ett tillägg till 19 kap. 4 § ärfdabalken för gift kvinna

tillskapades ett oklart rättsinstitut i ett slags godmanskap, som skulle

ersätta ett ordentligt förmynderskap.

Det förtjänar erinras därom, att den nu ifrågasatta lagstiftningen

redan genomförts i Norge och Danmark, i hvilka länder stadgandena om

äkta makars egendomsförhållanden till sina grunddrag öfverensstämma

med våra. Äfven där förekomma gemensam och enskild egendom samt

en allmän förvaltningsrätt för mannen och en särskild för hustrun i vissa

fall. På samma gång uttalar dock den norska lagen af den 29 juni

1888 att: »Gift Ivvinde har samme Myndighet som den ugifte och raader

sit Gods med de Begrsendsninger, som indeholdes i nservserende Lov.»

Och i den danska lagen af den 7 april 1899 säges att: »Hustruens

Myndighed i Formueforhold er densamma som ugift Piges.» Då sträfvanden

nu göra sig gällande att så vidt ske kan närma de skandinaviska

civillagstiftningarna till hvarandra, är detta en ytterligare anledning att

i denna punkt bringa vår lag till jämnhöjd med grannländernas lagar.

Hvad nu angår de förändringar i lagens affattning, som erfordras för

det angifna ändamålet, är det lämpligast att åstadkomma dem genom så

obetydlig rubbning som möjligt i gällande lagtext. Uti 9 kap. 1 § giftermålsbalken

behöfver för ändamålet endast uttalandet om målsmansrätten

utbytas mot en föreskrift om mannens förvaltningsrätt, hvarjämte en motsvarande

ändring erfordras äfven i kapitlets rubrik.

Själfva myndighetsförklaringen kan naturligast äga rum genom att

den sammanbindes med den under 19 kap. 2 § ärfdabalken intagna lagen

af år 1884 om ogift kvinnas rätt att vara myndig med anslutning i

tillämpliga delar till såväl innehållet som formuleringen af nämnda för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

fattning. Då lagen redan tillerkänner änka full myndighet, oberoende af

lefnadsåldern, synes det vara riktigast, liksom det äfven är redigast, att

låta gift kvinnas myndighet inträda med giftermålet, hvilket äfven förordades

af en reservant till lagberedningens betänkande af år 1886. Ehuru

obehöfligt bör dock kanske här för tydlighetens skull äfven uttalas, att

mannen kan förordnas till hustruns förmyndare i öfverensstämmelse med

hvad som stadgats i afseende å den gode man, som enligt hvad ofvan

sagts kan förordnas för hustrun.

Slutligen bör nu åter borttagas sistberörda år 1898 gjorda tillägg till

19 kap. 4 § ärfdabalken, hvarigenom där införts stadganden om ett godmanskap

för hustrun.»

I herr Lindhagens motion hafva trettio ledamöter af Andra Kammaren

instämt.

Eörevarande framställningar hafva, enligt hvad motionärerna anfört,

till syfte att utan rubbning af gällande föreskrifter om makars egendomsförhållanden

och mannens förvaltningsrätt öfver boet få grundsatsen om

gift kvinnas myndighet klart och otvetydigt uttalad i lag. Motionärerna

utgå härvid från den uppfattningen, att enligt rättens nuvarande ståndpunkt,

sådan den finnes uttryckt särskilt i 9 kap. 1 § giftermålsbalken, gift

kvinna i princip är förklarad omyndig. Genom vissa af motionärerna åberopade

lagändringar hade visserligen gift kvinna faktiskt blifvit myndig,

men man hade underlåtit att gifva form åt detta nya innehåll. Det önskemål

motionärerna ville vinna vore därför, att gift kvinna förklarades myndig

med de inskränkningar, som följde af mannens förvaltningsrätt, medan

hustrun nu stode under mannens målsmanskap med de undantag, hustruns

förvaltningsrätt betingade.

Huruvida denna motionärernas utgångspunkt är riktig, kan emellertid

ifrågasättas. Inom rättsvetenskapen torde den allmänna åsikten snarare

vara den, att hustru i och med äktenskapets ingående blir myndig, ehuru

utöfningen af hennes myndighet inskränkes genom den särskilda befogenhet,

som tillagts mannen i och med dennes målsmanskap. Utanför gränserna

för denna befogenhet äger hustrun samma handlingsfrihet som annan

myndig person, och fullt tydligt framträder hennes myndighet, då inskränkningarna

i densamma upphöra på grund af äktenskapets upplösning. Den

princip motionärerna velat hafva fastslagen finnes alltså måhända redan i

gällande rätt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

9

Hvad motionärerna åsyfta går dock längre än till lösande af berörda

tvistefråga, hvilken hufvudsakligen är af teoretiskt intresse. Genom antagande

af de i motionerna innefattade lagförslagen skulle nämligen mannens

målsmanskap för hustrun helt och hållet upphöra. Att med bestämdhet

angifva gränserna för hvad detta begrepp innebär är icke lätt, särdeles som

uttrycket målsman såväl i lagen som eljest användes i ganska skiftande

betydelser. I allmänhet torde dock kunna sägas, att mannens målsmanskap

innefattar ej mindre hans rätt och plikt att i allt vårda hustruns intressen

än äfven hans rätt att besluta i sådana fall, då vid meningsskiljaktighet

mellan man och hustru sakens natur och äktenskapets idé fordra,

att enderas vilja måste blifva bestämmande. Ett förhållande, hvilket såsom

äktenskapet ingriper på nästan samtliga lifvets områden, hvarken kan eller

bör i alla detaljer regleras af lag. Hvad lagen innehåller om makarnes

inbördes ställning har därför också väsentligen begränsats till deras egendomsförhållanden.

Om utanför dessa framträdt omständigheter, hvilka kräft

ett afgörande mellan makar, har mannens målsmanskap varit den allmänna

grund, hvarpå man haft att bygga. Det torde därför vara otvifvelaktigt,

att malsmanskapet, om det försvinner, skall efterlämna ett tomrum, hvilket

vid många tillfällen skall göra sig förnimbart; och den af motionärerna

föreslagna reformen synes alltså utskottet vara af ganska vidtomfattande

beskaffenhet.

Enligt hvad herr Lindhagen uttalat, skulle genom de ifrågasatta lagändringarne

till en början blifva tydligt, att gift kvinna är i full besittning

af den del af myndigheten, som består i att råda öfver sin person.

Vidare skulle myndighetsförklaringen bereda den gifta kvinnan obestridd

behörighet till sådana uppdrag och sysslor, för hvilka enligt gällande rättsuppfattning

fordras myndighet. Hustru skulle få full befogenhet att fullgöra

uppdrag på grund af fullmakt, medan å andra sidan mannens själfskrifvenhet

att företräda henne skulle upphöra. Slutligen skulle de allmänna

föreskrifterna om förmynderskap komma i tillämpning på gift kvinna.

Utskottet känner sig icke öfvertygadt om, att det vore önskvärdt och

lyckligt, om samtliga dessa regler blefve helt allmänt och utan begränsning

fastslagna. Utan att nu ingå i särskildt bedömande af en hvar bland

dem vill utskottet sålunda exempelvis framhålla, att gift kvinnas likställande

med andra myndiga personer i fråga om förmynderskaps åtagande torde

mota afsevärda betänkligheter. Visserligen hafva liera domstolar i vårt

land ansett lagen icke lägga hinder i vägen för hustrus förordnande till

förmyndare för sin man, då denne af sjukdom eller annan anledning varit

Bill. till IUlcsä. Vrot. 1003. 7 Sami. 15 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

urståndsatt att vårda sina egna och boets gemensamma angelägenheter, och

efter åtal mot ledamöterna i rådhusrätt för ett djdikt förordnande, hvilket

betecknats såsom olagligt, har hofrätt genom beslut, som af högsta domstolen

fastställts, förklarat, att beslutet om ett sådant förordnande, äfven om

detsamma ej kunde anses äga stöd i uttrycklig lag, dock ej vore af beskaffenhet

att medföra ansvar för de ledamöter i rådhusrätten, som i beslutet

deltagit. Men härifrån är steget långt till att gifva hustru allmän

befogenhet att vara förmyndare, hvarmed då äfven skulle följa skyldighet

att, därest laga ursäkt ej kunde visas, mottaga sådant uppdrag, äfven om både

hon och mannen funne det oförenligt med plikter, som stode henne närmare.

Oafsedt den uppfattning man i dessa frågor må hysa, finner

utskottet uppenbart, att den rubbning de föreslagna lagändringarna

skulle medföra i nuvarande förhållanden är så stor och sträcker sig

till så många områden, att dessa ändringar icke böra komma till

stånd utan att föregås af ett noggrant öfvervägande, huruvida och i hvad

mån däraf påkallas nya eller ändrade bestämmelser i andra delar af lagstiftningen.

Det kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke gift kvinnas rådighet

öfver sin person, hvilken befogenhet med den mening motionärerna

däri inlägga säkerligen skulle bland annat innefatta laglig rätt för henne

att oberoende af mannens vilja bestämma sin vistelseort, borde föranleda

till ändring af de rörande hustrus forum nu gällande bestämmelserna, hvilka

utgå från den förutsättningen, att hustrun har samma hemvist som mannen.

Äfven föreskriften om hustrus mantalsskrifningsort utgår från nämnda

förutsättning. Många andra frågor, vid hvilkas bedömande målsmanskapet

nu tjänar till ledning, lära för öfrigt vara af den beskaffenhet, att lagen

icke får lämna oafgjordt, hvad i dem bör anses gälla, om denna ledning

bortfaller.

Utskottet, som redan af denna anledning icke kan tillstyrka antagande

af de i förevarande motioner innefattade lagförslag, ställer sig ock, såsom

redan antydts, i mångt och mycket synnerligen tveksamt i förhållande till

de i motionerna angifna önskningsmål. Lagstiftningen om mannens och

kvinnans inbördes ställning i äktenskapet har efter grundlig och omsorgsfull

förberedelse helt nyligen varit föremål för Riksdagens pröfning, och

någon anledning till väsentligare rubbning af de grundsatser, hvarpå denna

lagstiftning hvilar, förefinnes icke enligt utskottets uppfattning.

Men å andra sidan synes det utskottet icke böra förnekas, att bestämmelserna

rörande hustrus rättsliga ställning i och utom äktenskapet icke

alltid utmärkas af den klarhet, som på ett så viktigt område är ännu mera

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20. 11

än eljest önskvärd, samt att trots de senare årens reformer ett eller annat

otidsenligt stadgande ännu kvarstår. En viss otydlighet häftar sålunda obestridligt

vid begreppet målsmanskap i förhållandet mellan man och hustru,

och det finnes i flera hänseenden anledning till tvekan, huruvida detta målsmanskap

till innehållet är likställdt med annat målsmanskap, som i lag

förekommer. Herr Lindhagen har erinrat om den ovisshet, som gjort sig

gällande, huruvida gift kvinna kan vara ledamot i fångvårdsstyrelse, och

en motsvarande osäkerhet har försports i andra liknande frågor. Öfver

hufvud torde det icke vara fullt klart, om hustru utan vidare är utesluten

från rättigheter, för hvilka fordras att råda öfver sig och sitt gods. Rörande

hustrus behörighet att vara fullmäktig hafva olika åsikter framträdt.

Såsom herr Lindhagen omförmält, kan enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken

uppdrag att vara rättegångsfullmäktig ej gifvas åt den, som står under

målsman, men osäkert är, om detta stadgande äger tillämpning å mannens

målsmanskap öfver hustrun. Särskildt lärer det ofta hafva förekommit,

att hustru godkänts såsom rättegångsfullmäktig för sin man. Den ovisshet,

som emellertid förefinnes härutinnan, torde, såsom herr Lindhagen anfört,

hafva sträckt sina verkningar äfven till annan fullmakt än i rättegång. Utskottet

har redan haft anledning nämna, att tvekan kan anses råda, huruvida

hustru kan förordnas till förmyndare för sin man. Ej heller är angifvet,

huruvida hustru, som själf har förvaltningsrätt öfver viss egendom,

kan, om sådant anses nödigt, härutinnan ställas under förmyndare, eller

hvilka rättsverkningar det utöfvar å henne, om mannen försättes i omyndighetstillstånd.

I den viktiga frågan om hustrus befogenhet att inför

rätta eller eljest söka och svara i tvistemål kan det visserligen synas vara

i lagen tydligt uttaladt, att hon har sådan rätt, då föremålet för tvisten

utgöres af egendom, som hon äger att förvalta. Men rörande tillämpningen

af detta stadgande hafva i allt fall meningsskiljaktigheter förekommit

vid domstolarna. Ett stadgande, hvilket såsom allmän regel synes utskottet

föråldradt och knappast öfverensstämmande med den hustru i öfrigt tillerkända

rättsställning, är den i 4 § af förordningen angående utvidgad näringsfrihet

förekommande bestämmelsen, att gift kvinna, som med mannen

sammanlefver, icke får idka handel eller annat näringsyrke, utan att mannen

sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon kan

komma att ingå. Öfver egendom, som hustru själf förvaltar, är hon i öfrigt

oförhindrad att förfoga, och det synes då icke finnas tillräcklig orsak,

hvarför det skall vara henne betaget att ulan mannens samtycke och borgen

använda egendomen till drifvande af näringsyrke, om denna använd
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

ning är den för henne lämpligaste och mest vinstgifvande, särskildt i det

fall att den egendom, hvaröfver hon fått fri förvaltningsrätt, består af en

anläggning för sådant syfte eller af ett kapital, som är i en dylik anläggning

användt. Oafsedt att mannens borgen stundom är en formalitet utan

värde för borgenärerna, torde bland de mindre bemedlade samhällsklasserna

de fall icke vara alldeles sällsynta, då denna bestämmelse kan försvåra en

hustrus sträfvan att bereda uppehälle åt sig och de sina.

Ofvan anförda exempel synas utskottet tillfyllest ådagalägga, att lagstiftningen

på förevarande område lider af brister, som det vore önskvärdt

att få afhjälpta, samt att anledning sålunda icke saknas att göra bestämmelserna

i ämnet till föremål för granskning i syften, hvilka gå i samma

riktning, om också ej så långt, som hvad motionärerna föreslagit.

Utskottet får därför hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån

gällande lagstiftning om hustrus rättsliga ställning kan

höra blifva föremål för jämkning eller förtydligande, i

syfte att, utan väsentlig rubbning af de grunder, hvarpå

denna lagstiftning hvilar, hustrus rättsställning måtte

blifva mera klart och följdriktigt bestämd än för närvarande,

samt för Riksdagen framlägga förslag till de

lagbestämmelser i ämnet, hvartill förhållandena kunna

föranleda.

Stockholm den 17 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

13

Reservationer:

af herr Zetterstrand, som under åberopande allenast af vissa delar af

utskottets motivering ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motioner, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån

gällande lagstiftning om hustrus rättsliga ställning bör

omarbetas och förtydligas, i syfte att utan allt för stor

rubbning af de grunder, hvarpå denna lagstiftning hvilar,

gift kvinna uttryckligen såsom regel tillerkännes

samma myndighet som ogift kvinna, samt för Kiksdagen

framlägga förslag till de lagbestämmelser i ämnet,

hvartill förhållandena kunna föranleda;

af herrar Lindhagen och friherre Bonde, hvilka yttrat:

»Ehuru utskottet icke bestridt utan snarare medgifvit, att gift kvinna

teoretiskt sedt redan enligt gällande lag måste anses myndig, synes utskottet

dock å andra sidan hafva velat taga bestämdt afstånd från tanken att gifva

denna befogenhet någon betydelse i lifvet genom ett uttryckligt förklarande

i lagen att gift kvinna bör få vara myndig likaväl som man och ogift

kvinna.

Utskottet har däremot samlat sitt intresse företrädesvis på den forraelltjuridiska

angelägenheten att undanröja den oklarhet, som vid rättstillämpningen

visat sig i vissa afseenden förefinnas i fråga om hustruns rättsställning.

Och för detta ändamål har utskottet förordat, att man bör söka

utfinna åtgärder »i syften, hvilka gå i samma riktning, om också ej så

långt, som hvad motionärerna föreslagit.»

Utan ett klart erkännande af den rättsliga och sociala betydelsen af

gift kvinnas myndighetsförklaring, blir emellertid allt vidare lagstiftningsarbete

inom ifrågavarande rättsområde väsentligen ofruktbart. Motionärerna

föreslå i detta afseende en lagstiftning, som, utan någon som helst omstörtning,

löser denna fråga på ett både moderat och tillfredsställande sätt

Bih. till Rilcsd. Prof.. 1.003. 7 Sami. 15 Höft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

i en tidsenlig riktning. Äfven de mera begränsade syften, utskottet förmäler

sig vilja befrämja, kunna svårligen vinnas annat än genom de af

motionärerna ifrågasatta lagändringarne, mot hvilkas detaljer dock må göras

den anmärkningen, att bestämmelsen om att till förmyndare för hustru

må förordnas hennes man kan utgå såsom obehöflig och möjligen vilseledande.

Då emellertid gällande stadganden om äkta makars egendomsförhållanden

äro synnerligen invecklade samt stor obekantskap därför måste råda

om dessa föreskrifters innehåll och sammanhang, är det måhända för mycket

begärdt, att Riksdagen, utan tillfälle till närmare undersökning, skall

förlita sig på, att frågan verkligen kan lösas så enkelt, som af motionärerna

föreslagits. Fog förefinnes således för att i stället hemställa till

Kungl. Maj:t om en utredning af ämnet.

Visserligen skall härvid enligt vår öfvertygelse äfven den af utskottet

föreslagna skrifvelsen endast kunna leda till insikt om riktigheten af vår

ofvan uttalade mening. Men då utskottet dock i själfva verket underkänt

krafvet på gift kvinnas rätt att inför lagen anses såsom en myndig medborgare

samt utskottet tillika enligt vår uppfattning oriktigt föreställt sig,

att den rådande oklarheten i gift kvinnas rättsställning skulle kunna afhjälpas

med bibehållande af själfva anledningen till densamma, få vi hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga

förslag till en lagändring i syfte att, med bibehållande

af mannens allmänna förvaltningsrätt öfver

makars bo, mannens målsmanskap i öfrigt upphäfves

och gift kvinna följaktligen uttryckligen förklaras vara

myndig likaväl som den ogifta kvinnan.»

Stockholm 1903. Iduns Kungl. Hofboktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:33 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftennålsbalken in. in. s. 11 i texten