Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande revision af lagen angående skydd mot yrkesfara m. m.

1903-02-20 · 33 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:23, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande revision af lagen angående skydd mot yrkesfara m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 20 februari 1903, kl. 1 e. n).

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t rörande revision af lagen angående skydd mot

yrkesfara m. m.

I en inom Andra Kammaren vackt, till behandling af lagutskottet

hänvisad motion, n:o 40, har herr T). Bergström föreslagit, att Riksdagen

skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta

företaga en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara jämte därmed

sammanhängande författningar och bestämmelser samt därefter för Riksdagen

framlägga de förslag, hvartill revisionen gåfve anledning.

Till gemensam behandling med denna motion har lagutskottet förehaft

eu inom samma kammare afgifven motion, n:o 99, hvari herr G. W. Roos

hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t, anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag angående de förhållanden, under hvilka handtverk och

andra handteringar äro att hänföra till fabriksdrift och på grund däraf

dels tillhörande tillämpningsområdena för lagen den 10 maj 1889 angående

skydd för yrkesfara och lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas

och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke och dels

hänförliga till de yrken, hvilkas utöfvare jämlikt 2 § af lagen den 5 juli

190] angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete hafva

skyldighet att i vissa fall utgifva ersättning för olycksfall i arbetet.

Bill. till med. Vrot. 1903. 7 Sami. IS Höft. (A:o 23).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Herr Bergströms motivering är af följande lydelse:

»Vid 1902 års riksdag föreslog jag i motion n:o 12, att Riksdagen i

skrifvelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta företaga

en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara, jämte därmed

sammanhängande författningar och bestämmelser, samt därefter för Riksdagen

framlägga de förslag, hvartill revisionen gåfve anledning.

Till stöd för detta mitt yrkande anförde jag följande:

»Den lag angående skydd mot yrkesfara, som antogs af 1889 års

Riksdag, trädde i kraft den 1 juli 1890. I elfva och ett hälft år har

denna skyddslagstiftning för arbetare i industriella yrken sålunda varit i

verksamhet. I själfva lagens bestämmelser har under denna tid ingen

annan ändring ägt rum än den, att hvad i denna lag stadgas numera —

från och med 1896 års början — också gäller om industriell rörelse, som

af staten eller kommun idkas, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.

Däremot har den jämlikt lagens 5 § inrättade yrkesinspektionen efter hand

utvecklats, så att i stället för de tre yrkesinspektörer, som ursprungligen

voro tillsatta att tillhandagå yrkesidkare med upplysningar och råd i fråga

om arbetarnes skyddande mot yrkesfara och öfvervaka lagens efterlefnad,

numera finnas åtta yrkesinspektörer samt en särskild inspektör öfver sprängämnestillverkningen.

I de redogörelser för yrkesinspektionens verksamhet, som allt ifrån

dess början årligen utgifvits, finnes samlad en betydande erfarenhet både

om det gagn, lagen angående skydd mot yrkesfara medfört, och om de

brister, som visat sig vidlåda denna lagstiftning. Af yrkesinspektörerna

hafva också under årens lopp åtskilliga ändringar i och tillägg till nämnda

lag blifvit ifrågasatta, och det torde nu vara på tiden att på allvar upptaga

frågan om en revision af denna viktiga lag. En särskild anledning

härtill föreligger i den i fjol af Riksdagen antagna lagen angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete. Genom nämnda lag har

inom vissa verksamhetsgrenar arbetsgifvarens ersättningsplikt vid inträffande

olycksfall i arbetet blifvit erkänd. Det kan då icke annat än ligga i statens

på samma gång som i arbetsgifvarnes och arbetarnes intresse, att i den

lag, som afser att förebygga dylika olycksfall, de förbättringar, hvilka

enligt sakkunniges vittnesbörd visat sig af nöden, måtte blifva vidtagna.

Med ledning och stöd af redogörelserna för yrkesinspektionens verksamhet

skall jag tillåta mig att påvisa några af de områden, där en

granskning och eventuellt omarbetning af gällande lag angående skydd

mot yrkesfara torde få anses i hög grad påkallad.

Redan den första paragrafen, hvilken — jämförd med §§ 4 och 13 —

angifver lagens omfång, har i tillämpningen erbjudit icke obetydliga svång
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

3

heter. Härom vittna samtliga de redogörelser för yrkesinspektionens verksamhet,

som hittills afgifvits. Att under den första tiden af lagens tilllärnpning

åtskillig ovisshet kunde råda, äfven bland dem som hade att

öfvervaka dess efterlefnad, huruvida en del anläggningar och arbetsställen

folie under lagen — och sålunda borde upptagas i det af yrkesinspektörerna

förda register — eller icke, är ej att undra öfver. Men ovissheten

synes ännu långt ifrån skingrad, och i hvarje fall visar det sig, att hithörande

bestämmelser i deras nuvarande skick äro alltför ofullständiga.

Så yttrar t. ex. yrkesinspektören i östra distriktet i sin berättelse för

år 1896:

»Då emellertid de uttryck i lag angående skydd mot yrkesfara, som

bestämma hvilka rörelser lagen afser omfatta, gifva tillfälle till olika tolkning,

torde nog en del af de rörelser yrkesregistret upptager kunna anses

böra därur utgå. En särskild ställning i detta hänseende intaga en del

sågverk, uppförda vid större gårdar eller byar och hvilka hufvudsakligast

drifvas för husbehofssågning, men vid hvilka äfven sker försågning mot

lega eller tull eller från hvilka en del sågadt virke blir försåldt.

I dessa senare fall skulle ett dylikt ''sågverk falla under lag angående

skydd mot yrkesfara och således böra jämte därvid brukad motor vara

föremål för yrkesinspektörens uppmärksamhet och åtgärder.

Understundom händer, att hela år förgå, utan att främmande sågning

förekommer. Under ett sådant år upphör sågen att falla under lag om

skydd mot yrkesfara, för att, när ett annat förhållande inträder, åter falla

under samma lag.

Det nämnda förhållandet skulle vålla mindre svårighet, om det gällde

eu rörelse, inom hvilken arbetarne ej vore utsatta för särskild stor yrkesfara.

Nu är emellertid förhållandet det motsatta. De flesta sågar af det

ifrågavarande slaget utgöras af cirkelsågar, hvilka, då de äro i saknad af

särskilda skyddsanordningar, såsom nästan alltid är fallet, där ej yrkesinspektionen

förmått åstadkomma sådana, äro af synnerligen farlig beskaffenhet,

detta t. o. in. i så hög grad, att försäkringsbolagen i allmänhet

ej mottaga försäkring af sådan personal, som enbart sysselsättes vid en

dylik såg.»

En numera afgången yrkesinspektör i mellersta distriktet har likaledes

flerstädes, såsom i sina berättelser för 1897 och 1899, framhållit,

att olika uppfattningar äro rådande om huruvida vissa arbetsställen äro

hänförliga under bestämmelserna i lagen angående skydd mot yrkesfara

eller ej. Och hans efterträdare har i den senast afgifna berättelsen från

mellersta distriktet för år 1900, på samma gång han afgifvit de normer

han själf följt i tvifvelaktiga fall, betonat nödvändigheten att i lagstift
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ningen uppdraga eu skarpare gräns mellan de arbetsställen, som falla

utanför, och dem, som falla innanför lagen angående skydd mot yrkesfara,

i det han yttrar: »Då lagen ej fullt bestämdt angifver, i huru stor omfattning

eller under hvilka förhållanden rörelsen i öfrigt må bedrifvas,

för att den skäligen må anses som fabriksrörelse, torde vara behöfligt, att

någon bestämmelse härom fastställdes.»

Det är emellertid ej endast ur den synpunkten, att de arbetsgivare,

som ha att ställa sig lagens bud till efterrättelse, och yrkesinspektörerna,

som hafva att öfvervaka lagens efterlefnad, ej skola vara i tvifvelsmål

om lagens räckvidd, som en revision af dess första paragraf torde vara

erforderlig. Sedan en lag angående ersättning för skada till följd af

olycksfall i arbete blifvit af Riksdagen antagen, torde det äfven vara af

intresse att se till, huruvida nödig öfverensstämmelse är rådande mellan

de bestämmelser, som utstaka gränserna för denna lag, och dem, som utstaka

dem för lagen angående skydd mot yrkesfara. För den senast antagna

lagen gå gränslinjerna in på åtskilliga områden, som ej beröras af

den hittillsvarande skyddslagstiftningen, men — såsom här ofvan blifvit

antydt och redan från flera håll erkänts — kan det ej vara annat än

en fördel såväl för staten som för alla intresserade parter, att åt området

för olycksfallslagstiftningen i lag angående skydd mot yrkesfara gifves

en vidd, som något så när svarar mot den stadgade ersättningspliktens

omfång.

I lagen angående skydd mot yrkesfara, § 5, föreskrifves, att yrkesinspektör

har att i sin verksamhet städse akta på huru i hvarje särskildt

fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta

olägenhet för yrkesidkaren. Fn god väg till kostnadernas nedbringande

vore naturligtvis, att det vid fabrikers anläggande, likasom ock vid deras

om- och tillbyggnad, blefve regel, att vederbörande yrkesinspektör därförinnan

sattes i tillfälle att gå yrkesidkaren till hända med de upplysningar

och råd med hänsyn till bestämmelserna i lagen angående skydd

mot yrkesfara, hvaraf denne kunde vara i behof. Yrkesinspektionen har

också haft sin uppmärksamhet riktad härpå. Vid yrkesinspektörernas

sammanträden i kommerskollegium har ämnet upprepade gånger varit

föremål för öfverläggning, och i redogörelserna för yrkesinspektionens verksamhet

finnes det också flerstädes upptaget till behandling.

Ett särdeles belysande vittnesbörd om huru det nu kan gå till i

ifrågavarande afseende gifves i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas

berättelser för år 1898, däri det heter:

»Yrkesinspektören uti västra distriktet framhåller i sammanhang med

redogörelsen för anvisningar om skyddsåtgärder in. in., hurusom i ett

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

större industrisamhälle inom distriktet sexton nya fabriker under de sista

två åren uppförts, men att endast en af dessa fabrikers ägare varit nog

förtänksam att insända ritningarna till den planlagda fabriken för erhållande

af yrkesinspektörens utlåtande öfver hvad som möjligen kunde

vara att ytterligare iakttaga på grund af lagen angående skydd emot

yrkesfara utöfver de skyddsanordningar, som af ritningarna angåfvos.

Om ock, enligt hvad af annan yrkesinspektörs berättelse framgår,

förhållandena icke öfverallt varit i ifrågavarande hänseende lika ogynnsamma,

anser sig dock kollegium böra här synnerligen framhålla önsk*

värdheten af att samarbetet mellan yrkesinspektionen och vederbörande

yrkesidkare vid en fabriksanläggnings tillkomst tager sin början så tidigt

som möjligt och helst redan vid uppgörandet af de första planerna därtill,

enär genom ett dylikt samarbete mycken både kostnad och tid kunna för

industriidkaren inbesparas.»

Kommerskollegium fann visserligen icke vid detta tillfälle någon

annan åtgärd i förevarande syfte påkallad, än att allmänhetens uppmärksamhet

genom dess ofvan anförda uttalande blef å förhållandet väckt.

Men fråga är väl, om det ej skulle ligga i yrkesidkarnes eget intresse,

att lagen rent ut stadgade, att vid fabrikers anläggande samt om- och

tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar skola inhämtas med

afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande. Visst är, att — såsom

också framhållits vid ett af yrkesinspektörernas sammanträden i kommerskollegium

— det alltid är billigare och lättare att vidtaga lämpliga anordningar

för eu byggnads rationella ventilering vid densammas uppförande

än efter dess fullbordande, och detsamma lär äfven gälla flertalet af de af

lagen föreskrifna anordningarna för arbetarnes räddning vid utbrytande

eldsvåda, liksom också åtskilliga andra lagstadgade skyddanordningar.

Ett annat område, beträffande hvilket eu lagbestämmelse måhända

äfven skulle vara på sin plats och säkerligen skulle lända till yrkesidkarnes

såväl som arbetarnes båtnad, är tillverkningen af maskiner och andra

mekaniska inrättningar, som böra vara försedda med skyddsanordningar.

1 detta afseende äro särskilt, yrkesinspektörens i södra distriktet uttalanden

i berättelserna för 1896 och 1897 förtjänta af uppmärksamhet. I den

förra berättelsen yttrade han:

»Jag tillåter mig påpeka, hurusom eu allmännare medverkan från de

mekaniska verkstäderna skulle mycket underlätta yrkesinspektionens arbeten.

1 länder, där skyddslagar för arbetare redan längre tid varit införda,

tyckes den föreställningen så småningom hafva vunnit insteg hos

maskinfabrikanterna, att skyddsanordningarna äro nödvändiga delar af

maskinerna, hvarförutom dessa äro ofullständiga. På maskiner, som in
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

komma från utlandet, har man också tillfälle att iakttaga, hurusom de

utländska maskinfabrikanterna anbringat skyddsanordningar, utan att köparen

gjort aftal härom.

Under inspektionsarbetet har för mig allt tydligare framgått, att såvida

ett allmännare genomförande af de fordringar lagen angående skydd

mot yrkesfara föreskrifver skall kunna åstadkommas, måste såsom ett

önskningsmål af yrkesinspektionen uppställas, att äfven de svenska maskinfabrikanterna,

utan särskild erinran härom från köparne, utrusta från

deras verkstäder utgående maskiner och transmissioner med sådana skyddsanordningar,

som i nämnda lag afses.

Det torde väl knappast behöfva framhållas, hvilken bekvämlighet och

besparing i kostnader, som skulle beredas det stora antal industriidkare,

hvilka köpa svenska maskiner, om dessa redan vid inköpet vore försedda

med lagstadgade skyddsanordningar, i stället för att, såsom nu oftast blir

händelsen, skyddsanordningar måste anbringas, sedan maskinerna kommit

i användning, ej sällan gjorda af personer, som icke förstå att rätt utföra

desamma. Ofta inträffar därjämte, att skyddsanordningar icke kunna anbringas

på eu redan färdig maskin med samma verkan, som om maskinen

från början konstruerats med hänsyn äfven till dessa anordningar.

En invändning, som häremot göres, att anbringandet af skyddsanordningar

fördyrar en maskin och således blifver ett hinder i den fria konkurrensen

verkstäderna emellan, behöfver väl knappast på allvar bemötas,

då hvarje fabrikant torde vara tillräckligt affärsman, för att kunna säga

en spekulant, att maskinen för sig har ett visst pris och de skyddsanordningar,

som lagen om skydd mot yrkesfara fordrar å densamma, och hvilka

fabrikanten erbjuder sig att anbringa, betinga ett uppgifvet tilläggspris.»

I årsberättelsen för 1897 yttrar samme yrkesinspektör:

»Det borde tyckas, att yrkesinspektörerna skulle kunna påräkna eu

värdefull hjälp från de mekaniska verkstäderna, därigenom att verkstadsägarne

försåge från deras verkstäder utgående maskiner och andra mekaniska

inrättningar med tjänliga skyddsanordningar, men detta har ännu icke

annat än i undantagsfall vid specialtillverkningar visat sig vara händelsen.

Med undantag af nya ångpannors utrustande med armatur och förbättringar

å axelledningar ställa sig verkstadsägarne, såsom jag i förra årsberättelsen

utförligare omnämnt, ännu tämligen likgiltiga i fråga om skyddsanordningar,

och följden häraf blifver ett motarbetande af yrkesinspektionen.

Ty sedan yrkesinspektören besökt eu fabrik och behöfliga skyddsanordningar

därstädes blifvit enligt hans anvisningar uppsatta, inträffar

ofta, att en förändring eller utvidgning af fabriken göres, för hvilket

ändamål fabriksägaren vänder sig till en mekanisk verkstad för erhållande

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

af behöfliga maskiner m. m. Verkstaden insätter då i fabriken mer eller

mindre farliga maskiner, som sakna skyddsanordningar, och i och med

detsamma är det arbete yrkesinspektören på detta ställe nedlagt utan resultat,

fastän han tror sig veta, att allt där är i vederbörlig oi-dning.»

Genom ofvanstående tvenne citat torde behofvet af medverkan, i

högre grad än nu är fallet, från de mekaniska verkstädernas sida vara

till fullo ådagalagdt. Frågan är endast om sättet för åstadkommande af

en dylik, effektiv medverkan. Då lagen angående skydd mot yrkesfara

pålägger yrkesidkarne ovägerlig skyldighet att hafva vissa arbetsmaskiner

och andra mekaniska inrättningar försedda med nödiga skyddsanordningar,

torde det väl också kunna ifrågasättas, huruvida icke försäljning inom

landet af dylika maskiner och inrättningar utan skyddsanordningar borde

förbjudas, särdeles i de fall, då viss skyddsanordning blifvit af yrkesinspektionen

vid gemensamt sammanträde i kommerskollegium godkänd

och sedermera bekantgjord.

Det gifves äfven ett annan gebit, där ett stadgande om försäljningsförbud

torde kunna sättas i fråga. Flere af yrkesinspektörerna hafva fäst

uppmärksamheten vid att ej sällan inträffar, att gamla utdömda ångpannor

försäljas, för att, stundom efter en ytlig uppfiffning, tagas i bruk vid ett

annat arbetsställe, och detta vanligen med den påföljd, att explosion med

ty följande förlust af lif och egendom inom kort inträffar. »Att dylika

dåliga ångpannor, hvilka möjligen å annan ort blifvit kasserade, få gå som

handelsvara ur hand i hand, är mycket att beklaga», yttrar yrkesinspektören

i norra distriktet i sin berättelse för 1899. Det vore också tydligen

önskligt, att en gräns kunde sättas för dylik samvetslös handel.

I sin senaste årsberättelse, för år 1900, har samme yrkesinspektör

påkallat lagstiftningens uppmärksamhet för eu af honom påvisad lucka

i lagen angående skydd mot yrkesfara, i det att där saknas ett stadgande

om skyldighet, när industriell anläggning öfvergär till annan ägare, för den

förutvarande yrkesidkaren att till sin efterträdare öfverlämna alla de handlingar,

cirkulär, ritningar etc., han fått mottaga från yrkesinspektören.

Härigenom kan betydligt afbräck vållas i yrkesinspektionens verksamhet,

på sätt nu åberopade yrkesinspektör framställer:

»Rätt ofta inträffar, att fabrik, sågverk eller annan industriell anläggning

öfvergär till annan ägare. Fabriken har t. ex. för tre år tillbaka

blifvit inspekterad och med anledning däraf förre ägaren erhållit meddelande

att vidtaga åtskilliga skyddsanordningar samt däröfver aflämnat ett

intyg, att han mottagit meddelandet jämte ritningar in. m. Yrkesinspektören

kommer till fabriken, får höra, att ny ägare öfvertagit densamma.

Under inspektionen iakttages, att ingå af de skyddsanordningar, som före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

slogos för 3 år tillbaka, it ro verkställda. Förre ägaren har icke allenast

uraktlåtit ställa sig yrkesinspektörens föreskrifter till efterrättelse, utan

äfven undanhållit den nye ägaren vetskap om att han har någon skyldighet

i berörda afseende. Några cirkulär, ritningar eller handlingar,

som ankommit till förre yrkesidkaren från yrkesinspektören, har den nye

ägaren aldrig sett, I ett dylikt fall kan man ingenting vidtaga. Förre

ägaren är oåtkomlig och den nye han vet ingenting angående skyldigheter

emot yrkesinspektören annat än innehållet af utgifna lagar och författningar.

Vid ett dylikt tillfälle och då ett olycksfall med dödlig utgång inträffat,

hvilket ock är i denna berättelse förut relateradt, blef förre ägaren

stämd inför rätta.

I annat fall, då olycksfall ej inträffat, har yrkesinspektören för närvarande

ej annat än att börja om från början och låta den nye ägaren

få afskrifter af de meddelanden, som beröra ifrågavarande arbetsställe.

Jag har velat påpeka detta förhållande, i den händelse något kunde åtgöras

däråt på lagstiftningens väg.»

Enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser utvisa, inträffa de svåraste

olycksfallen vid transmissioner inom olika yrken samt vid maskiner inom

träbearbetningsindustrien. Så skrifver exempelvis yrkesinspektören i södra

distriktet i sin berättelse för 1899:

»Bland olycksfallen visa de, som inträffat vid transmissioner, en i

jämförelse med öfriga olycksfall ovanligt hög dödlighetsprocent (60 procent).

Det är i synnerhet axelledningar, som förorsaka dessa svåra olycksfall,

och detta i så mycket högre grad, som det stora flertalet arbetare ej inser

faran af att komma i beröring med en i gång varande axelledning. Fn

sådan, oftast ljudlöst gående, väcker knappast någon varnande eller afskräckande

känsla hos arbetaren, och de små, så ytterst farliga utstående

skrufhufvudena och krysskilsändarne, som ännu förekomma ganska allmänt

på axelledningar, undgå ofta arbetarnes uppmärksamhet, till dess någon

sådan griper uti hans kläder, hvarvid han vrides med axelledningen,

kroppens ben af bry tas och han krossas till eu oformlig massa. Med

hvilken uppmärksamhet yrkesinspektören måste undersöka transmissionerna

oah huru otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt dessa förr blifvit anordnade

— och mångenstädes ännu anordnas — torde framgå däraf, att,

under den 5-årsperiod, 1895—1899, jag tjänstgjort inom distriktet, ej

mindre än 1,293 anmärkningar måst i detta afseende göras.»

Och yrkesinspektören i mellersta distriktet redogör, äfvenledes i sin

berättelse för 1899, för ett enskildt olycksfall i följande ordalag:

»Vid en mindre ångsåg fastnade maskinisten med kläderna vid en

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

axelledning och erhöll så svåra skador, att han kort därefter afled. Arbetaren,

en gammal och van maskinist, som skött maskineriet på stället i

flera år, hade sans, då man farin honom invid axelledningen, och berättade

själf om huru olyckan skedde följande: att han med påhafd rock

begifvit sig under sågen för att smörja en därvarande axelledning; att

rockfickan hade hängt ute och att denna hade lindats om axelledningen,

meddragande rocken och honom själf, så att han kom i rotation, hvarunder

kläderna och vänstra armen afsletos från kroppen och högra benet afbröts,

hvarjemte han kände invändiga smärtor. Mannen forslades genast till

lasarettet, men dog på vägen dit. Detta olycksfall visar, huru ovarsamma

gamla och vana maskinister kunna vara, och att det uttryck, hvarmed

man ofta besvaras i fråga om skyddsanordningar —-■ »att här är jag så

van att gå, så här är ingen fara för mig» — saknar grund. Det visar

således behofvet af att alla axelledningar, hvarmed smörjaren kan komma

i beröring, böra vara öfvertäckta eller rättare inklädda, om beröring kan

ske underifrån, samt att en maskinist och smörjare bör vara försedd med

speciella arbetskläder utan fickor och skört, och sådana finnas i handeln

färdiga att köpa.»

Äfven om man ej i dylika redogörelser för inträffade olycksfall —

och de äro i rikligt antal till finnandes i yrkesinspektörernas berättelser,

och många till och med af ännu mera upprörande art än den nu återgifna

— finner anledning att i § 2 i lagen angående skydd mot yrkesfara

införa mera detaljerade bestämmelser om hvad som bör iakttagas i

afseende å maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarne,

torde man i alla händelser icke böra underlåta att taga i öfvervägande,

huruvida icke en bestämmelse om en normaldräkt för maskinister, smörjare

in. fl. skulle vara ägnad att minska antalet af de ohyggligaste olycksfallen

i våra verk och inrättningar. I detta afseende hänvisar jag ytterligare

till hvad af sistnämnde yrkesinspektör blifvit anfördt i hans berättelse

för år 1896, däri det heter:

»I sammanhang med skyddsanordningar mot delar af motorer, transmissioner

och maskiner bör påpekas, att man vid undersökningen om

orsaken till många och svåra olycksfall funnit, att arbetarens klädedräkt

varit en bidragande orsak till olyckshändelsen. Det har nämligen visat

sig, att antingen arbetarens rockskört eller hans blus med vida ärmar och

bandlinning, särskildt öppningen å ärmen ofvan handlinningen, eller ock

att arbetarens hängande halsduksändar fastnat å någon utstående eller

roterande maskindel och dragit arbetaren in uti maskineriet — ett förhållande,

hvilket mer än som sker borde beaktas af både arbetsgivare

och arbetare.

Bih. till Rik»d. Prot. 1903. 7 Samt. 18 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

En praktisk och äfven klädsam dräkt för arbetare vid nyssnämnda

inrättningar är en sådan, som fig. 45 antyder. Hufvudsaken är, att dräkten

är åtsittande, ej bär skört, vida ärmar, veck, stark bandlinning eller utvändiga

fickor, hvari utstående maskindel kan få tag och draga arbetaren

in i maskineriet.»

I detta sammanhang förtjänar att ur sammandraget af yrkcsinspektörernas

berättelser för år 1894 erinras om en framställning af dåvarande

yrkesinspektören i norra distriktet om införande i författningen angående

minderåriges användande i fabriksarbete af lagstadgadt förbud mot användande

ej allenast af minderårige, utan äfven af kvinnor till skötsel af

ångpanna och till smörjning eller rengöring af i gång varande maskiner

eller transmissioner. Efter att hafva erinrat om att kommittén för revision

af förordningen den 18 november 1881 angående minderåriges användande

i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering uttalat sig för att

minderårig icke skulle få användas till att sköta ångpanna, ej heller till

att rengöra eller smörja i gång varande transmissioner, samt att kommerskollegium

och medicinalstyrelsen, i sitt den 10 december 1892 öfver

kommitténs betänkande afgifna utlåtande, hemställt, att minderårige borde

förbjudas äfven att smörja och rengöra i gång varande motorer och

maskiner, yttrar kommerskollegium, i sitt den 23 juli 1895 daterade

sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för år 1894, för egen del

följande:

»Ett dylikt förbud jämväl för kvinnor kan kollegium så mycket

mindre tillstyrka böra intagas i den sålunda ifrågasatta nya författningen,

som enligt den åsikt, hvilken i sistberörda underdåniga utlåtande uttalats,

författningens bestämmelser borde afse endast minderåriges användande i

industriellt arbete. Däremot torde intagandet i lagen angående skydd mot

yrkesfara af en bestämmelse uti sistnämnda syfte böra komma under

öfvervägande vid den revision af sagda lag, hvilken såsom en följd af

yrkesinspektionens fortsatta utveckling framdeles torde erfordras.»

Det är mellan sju och åtta år, sedan detta uttalande gjordes af

kommerskollegium, och tidpunkten torde väl nu vara inne, då den af en

numera afliden, framstående yrkesinspektör gjorda framställningen om

lagstadgadt förbud mot kvinnors användande till dylika arbeten bör

komma under öfvervägande, ehvad nu ett eventuellt stadgande härom kan

finna sin plats i den ena lagen eller i den andra. Sedan en lag angående

minderåriges och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke utfärdats

den 17 oktober 1900, förefinnes naturligtvis — låt vara, att denna

lag ganska obetydligt sysselsätter sig med frågan om kvinnors användande

i industriellt yrke — icke längre det skäl, som angifvits i kommerskollegiets

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 11

här ofvan anförda uttalande, mot att i nämnda författning gifva plats åt

ett dylikt stadgande.

Ett intresse, som — med afseende å lagen angående skydd mot yrkesfara,

liksom med afseende å andra lagar — bör vara gemensamt för alla,

är att se till, huru (lallande lag efterlefves, och att, därest några svårare

missförhållanden visa sig på denna punkt, göra hvad göras kan för deras

rättande. Att yrkesinspektionen i åtskilliga fall haft hårda strider att

utkämpa mot tredskande yrkesidkare, och att lagens bud, sådana de återfinnas

i § 8 och följande paragrafer, i dylika fall visat sig ganska overksamma,

därom gifva redogörelserna för denna inspektions verksamhet dess

värre vittnesbörd. Också har särskild! en numera afliden yrkesinspektör

upprepade gånger gjort framställningar i syfte att gent emot dylika tredskande

yrkesidkare vinna verksammare korrektiv, hänvisande till att under

nuvarande förhållanden ej blott ett mycket stort antal människor årligen

genom olycksfall i det industriella arbetet blifva utsatta för stora lidanden

och svåra ekonomiska trångmål, utan äfven mycken arbetskraft och

arbetsförmåga eller arbetsskicklighet därigenom förspillas eller tillintetgöras,

samt att således såväl humanitära som nationalekonomiska skäl

förena sig i att påkalla åtgärder, som äro ägnade att väsentligt minska

olycksfallens antal.

Det var från dylika synpunkter, som nämnde inspektör, yrkesinspektören

i dåvarande norra distriktet, redan i sin berättelse för 1894 gjorde

en framställning, hvilken i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas

berättelser för nämnda år refereras sålunda:

»Sistbeinälde yrkesinspektör har vidare uttalat den åsikt, att i de fall,

då föreskrifterna i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara icke af

vederbörande yrkesidkare iakttagas, det i 8 § af samma lag anvisade förfarande

för att i berörda hänseende vinna rättelse icke vore nog verksamt.

Äfven om yrkesidkaren icke hörsammat förnyad anmaning af yrkesinspektören

att vidtaga viss anordning i de afseende^ hvarom i lagens 2 § stadgades,

medförde anmälan, som af inspektören därefter om förhållandet

gjordes hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i allmänhet endast,

att yrkesidkaren ålades att inom viss tid hafva utfört anordningen.

Först ifall han underläte att ställa sig detta föreläggande till efterrättelse,

drabbades yrkesidkaren af ansvar enligt 9 §, hvarjämte den föreskrifna anordningen

skulle på hans bekostnad verkställas genom polismyndigheten. Det

kunde emellertid äfven inträffa, att yrkesidkaren inom den förelagda tiden

i föreskrifvet hänseende vidtagit anordning, men att denna icke vore af

beskaffenhet att vid sedermera verkställd inspektion kunna af yrkesinspektören

godkännas såsom för ändamålet tillfyllestgörande eller eljest lämplig.

Då måste å nyo anmälan i saken göras hos länsstyrelsen för att erhålla

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ett förnyadt föreläggande för yrkesidkaren. Samma procedur, som i sig

själf vore förbunden med ganska mycken tidsutdräkt, helst, där yrkesidkaren

det äskade, äfven sådan förening eller nämnd, som i 8 § omförmäldes,

skulle lämnas tillfälle att hos länsstyrelsen yttra sig i ärendet,

kunde sålunda behöfva upprepas flera gånger, innan anordningen i fråga

blefve på vederbörligt sätt verkställd. Detta förhållande, att utförandet af

eu utaf yrkesinspektören på grund af föreskrifter i lagen angående skydd

mot yrkesfara anvisad skyddsanordning kunde under lång tid fördröjas,

utan att yrkesidkaren därför drabbades af något ansvar, vore af beskaffenhet

att menligt inverka på yrkesinspektörernas ställning till såväl arbetsgifvare

som arbetare samt i allmänhet på inspektörernas verksamhet för

öfvervakandet af meranämnda lags efterlefnad. Yrkesinspektören i norra

distriktet anser, att en ej oväsentlig rättelse härutinnan skulle kunna vinnas,

om 9 § erhölle en förändrad lydelse af ungefärligen följande innehåll:

''Underlåter yrkesidkare, på vederbörande yrkesinspektörs förnyade skriftliga

uppmaning, att inom däri bestämd tid vidtaga erforderliga åtgärder för

att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med hvad därom i § 2

stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana förelägganden eller förbud,

hvarom i § 8 sägs, straffas med böter från och med tio till och med

femhundra kronor.’»

I liknande syfte uttalar sig yrkesinspektören i västra distriktet i sin

årsberättelse för 1897 på följande sätt beträffande tillämpningen af lagen

angående skydd mot yrkesfara:

»Beträffande skyldigheten att redogöra för gjorda iakttagelser rörande

tillämpningen af lag angående skydd mot yrkesfara vågar jag härmed

endast göra en antydan om ett förhållande, som måhända framdeles vid

tillfälle torde böra närmare pröfvas.

Om nämligen yrkesinspektör och arbetsgivare icke kunna enas i fråga

om föreslagen skyddsåtgärds behöflighet, afgöres nu (där det gäller ett

arbetsställe i stad) en sådan fråga i första instansen på följande sätt.

Yrkesinspektören gör anmälan hos Konungens befallningshafvande, som

genom vederbörande magistratsmyndighet infordrar arbetsgifvarens förklaring.

Sedan arbetsgifvaren genom magistraten afgifvit sådan förklaring,

infordrar Konungens befallningshafvande yrkesinspektörens påminnelser däröfver.

Och sedan yrkesinspektörens påminnelser inkommit, fattar Konungens

befallningshafvande beslut i ärendet, hvilket beslut delgifves arbetsgifvaren

genom magistraten och därefter yrkesinspektören.

Om däremot i lagen yrkesinspektörernas meddelanden kunde tillerkännas

sådan betydelse, att de borde inom viss tid hos Konungens befallningshafvande

öfverklagas för att kunna ändras, torde det måhända blifva

mindre besvär att få sådana frågor afgjorda, både för myndigheterna och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

för arbetsgivare!!. Ty om arbetsgivare]! direkt hos Konungens befallningshafvande

öfverklagade yrkesinspektörens meddelande, kunde Konungens

befallningshafvande, efter att hafva infordrat yrkesinspektörens förklaring,

direkt fatta beslut i ärendet.»

Båda de nu anförda framställningarna åsyfta att, när det gäller viktiga

skyddsanordningars vidtagande, förebygga ett på vissa håll med stor

förkärlek tillämpad! förhalningssystem, till fördärf för arbetarne och i

många fall äfven till stort men för yrkesidkarne själfva. Utan att närmare

ingå på spörsmålet, huruvida just dessa föreslagna medel eller andra

kunna vara de lämpligaste att härvidlag råda hot, vill jag här framhålla

nödvändigheten att göra frågan om lagens efterlefnad till föremål för allvarlig

pröfning. De nakna siffrorna — såsom då t. ex. en yrkesinspektör

omtalar, att af 138 förut inspekterade arbetsställen, som han under året

besökt, han endast funnit 10, där förut gifna meddelanden blifvit så efterkomna,

att inga vidare erinringar varit behöfliga — tala ett tydligt språk.

I ännu starkare belysning träder behofvet af lagstadganden, hvarigenom

tredskande arbetsgivare verkligen blifva åtkomliga, när man tar i betraktande

några af de förfärliga konkreta fallen, för hvilka redogörelse lämnas

i yrkesinspektörernas berättelser. Här må endast anföras ett par fall, men

redan de torde vara tillräckligt belysande.

Yrkesinspektören i södra distriktet meddelar i sin berättelse för år 1898:

»Under år 1896 inspekterades en sockerfabrik i Malmöhus län, hvarvid

den till fabriksbolaget aflämnade promemorian upptog erinran om 13

olika skyddsanordningar, som jag ansåg böra därstädes anbringas. En af

dessa anordningar skulle bestå däruti, att svänghjulen till de i fabriken

befintliga ångpumparne inhägnades med skyddsräcken. Sedan anmälan

från denna fabrik under året inkommit därom, att en arbetare fallit ned

uti ett dylikt svänghjul och därvid krossats, med påföljd att han genast

aflidit, fann jag, vid därefter i fabriken företaget besök, ej blott att man

där underlåtit att uppsätta omnämnda räcken omkring svänghjulen, utan

äfven att man icke vidtagit någon af de öfriga skyddsanordningar, som i

min promemoria upptogos. Detta förhållande anmäldes för Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, och enär arbetaren otvifvelaktigt skulle hafva undgått

olyckan, om ifrågavarande skyddsräcken funnits anbragta, framställde jag

tillika, huruvida Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge skäligt förordna

om åtal mot fabriksbolaget, såsom varande genom försummelse vållande

till den omkomne arbetarens död.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppdrog åt allmänna åklagaren att

utföra sådant åtal mot fabriksbolaget, men har detta mål ännu ej blifvit

afdömdt.» (I de följande årsberättelserna upplyses, att disponenten blef

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

frikänd i häradsrätten, men att däremot hofrätten öfver Skåne och Blekinge

dömde honom att höta 500 kronor, samt att högsta domstolen — där

disponenten anförde besvär — fastställde hofrättens dom.)

Och i sin berättelse för ar 1900 förmäler yrkesinspektören i västra

distriktet:

»Efter att i denna berättelse förut omnämnda olycksfall med dödlig

utgång (en 16-årig arbetare hade den 28 september ljutit döden genom en

icke kringgärdad rem i fabriken) inträffat i Vargöns pappersfabrik invid

Vänersborg, inspekterades fabriken för öde gången, hvarvid följande anmärkningar

fortfarande voro att göra.

Transmissionerna borde kringgärdas, så att smörjaren vid sitt arbete

ej var nödsakad att krypa under eller klifva öfver transmissionerna eller

att gå emellan transmissionerna och kringgärdningen.

Alla ställningsskrufvar och krysskilshufvuden borde skäras af invid

ringar och naf, och ordentlig belysning borde anordnas i de mörka gångar,

hvarigenom en del farliga transmissioner voro dragna. Kalandrarne

borde förses med skyddsstänger samt hissarne med erforderliga hägnader

och anslag m. m. En del gångar mellan arbetsmaskinerna borde hållas

fria från upplag och affall. Taket i fabriken borde repareras. För hufvudtransmissionernas

afstannande borde finnas afkopplingsinrättningar eller

signalanordningar.

Cirkelsågarne borde förses med erforderliga skyddsanordningar, och

varningsregler för arbetarne borde uppsättas i fabriken.

I skrifvelse till fabrikens styrelse gjordes därför en framställning att

inom 2:ne veckor få styrelsens försäkran, att de uppräknade anordningarna

skulle vara vidtagna inom ett hälft år. Då emellertid styrelsen ej

ville afgifva en sådan försäkran, och då den dessutom, trots en påminnelse,

ej ens anmälde det inträffade olycksfallet inom föreskrifven tid, anmäldes

förhållandena för Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Alfsborgs län. Efter

det styrelsen varit i tillfälle att yttra sig öfver yrkesiiispektörens anmälan,

blef den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förelagd att, därest den ville

fortsätta arbetet vid bolagets pappersfabrik, hafva före den 1 maj 1901

vidtagit de af yrkesinspektören föreskrift anordningarna för undvikande

af yrkesfara, vid äfventyr, förutom straffpåföljd, att de föreskrift anordningarna

på bolagets bekostnad komme att verkställas genom kronofogdens

i orten försorg.»

Man kan icke annat än finna besynnerligt, att dylika stora och ansedda

verk och inrättningar visa sådan ovillighet att ställa sig bestämmelserna

i lagen angående skydd mot yrkesfara till efterrättelse, och att

de icke ens, sedan svåra olycksfall med dödlig utgång inträffat, finna

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

tiden inne att råtta hvad som felar och upphöra med sitt tredskande.

Gent emot yrkesidkare af dylikt slag måste strängare lagbestämmelser

tillgripas, när det gäller människors iif och välfärd, och fara verkligen

ligger i dröjsmål. »Våra känslor uppröras» — yttrar en yrkesinspektör

i en bilaga till en af sina årsberättelser — »när vi af tidningarna erfara,

att en dödsdom blifvit afkunnad, och vi räkna kanske efter, huru många

år som gått sedan den senaste afrättningen. Den dödsdömde får dock

på det smärtfriaste sätt mista lifvet för att försona sitt brott. Huru

mycket mera borde vi ej uppröras vid den tanken, att vår blomstrande

industri kräfver, förutom de många sårade, ett offer hvar tredje dag af

oskyldiga medmänniskor, hvilka, krossade och sönderslitna, ofta do under

de svåraste plågor.»

Vid sidan af de humanitära synpunkterna borde ju dessutom äfven

de ekonomiska kunna göra sig gällande, då — såsom en annan yrkesinspektör

framhåller — »den utbildade och öfvade arbetskraft, som genom

de många olycksfallen nu förspilles, är ock en förlust af ganska stor

ekonomisk betydelse för industrien och dess utöfvare, hvilken förlust blir

besparad i den mån olycksfallens antal kan nedbringas.» Det är, fortsätter

han, dess värre ofta de i arbetet mest ifriga och dugliga, som falla

offer för olycksfall, emedan dessa mindre tänka på sin egen säkerhet än

på sitt arbete.

Redan med hvad nu blifvit anfördt, men till hvilket ganska mycket

skulle kunna läggas, torde vara tillräckligt visadt, att eu revision af lagen

angående skydd mot yrkesfara, jämte därmed sammanhängande stadganden

i andra författningar, är af nöden. Särskilt torde kungörelsen af

den 24 januari 1896 om hvad till beredande af kännedom om olycksfall

i arbete iakttagas bör — hvilken författning emot all rimlig förväntan

blifvit, utan någon som helst hänvändelse till Riksdagen, af Kungl. Maj:t

utfärdad — äfven efter de förbättringar, som genom en ny kungl. kungörelse

af den 11 oktober 1901 däri vidtagits, befinnas i behof af ytterligare

omarbetning.»

Denna min motion blef af lagutskottet afstyrkt och af Första Kammaren

afslagen. Andra Kammaren beslöt däremot efter en längre öfverläggning

att bifalla motionen.

Det är sålunda med stödet af ett uttalande från den ena hälften af

representationen, som jag nu går att förnya min motion om en revision

af lagen angående skydd mot yrkesfara, jämte därmed sammanhängande

författningar och bestämmelser. Jag vågar också hoppas att denna gång

vinna gehör för densamma hos båda kamrarne.

Till de skäl för mitt yrkande, som finnas framlagda i fjolårets motion,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Layutskottets Utlåtande N:o 23.

kunna nu fogas åtskilliga nya vittnesbörd om behofvet af en revision,

hämtade ur den senaste redogörelsen för yrkesinspektionens verksamhet.

Af denna redogörelse, hvilken omfattar arbetsåret 1901, framgår med

all den tydlighet, som önskas kan, att åt de lagparagrafer, som angifva

lagens omfång, behöfver gifvas en mera bestämd och otvetydig formulering.

I och med detsamma som yrkesinspektörerna fått att öfvervaka efterlefnaden

af lagen angående minderåriges och kvinnors användande till

arbete i industriellt yrke, hvilken lag i hufvudsak äger samma giltighetsområde

som lagen angående skydd mot yrkesfara, har särskildt frågan om

gränserna mellan det med fabriksdrift jämförliga handtverket och det egentliga

handtverket blifvit yttermera brännande. På det förstnämnda slaget

af handtverk skola de båda under yrkesinspektionens tillsyn stående lagarna

angående skydd mot yrkesfara och angående minderåriges och kvinnors

användande till arbete i industriellt yrke äga tillämpning, på det senare

däremot icke. Då emellertid hvarken den ena eller den andra af nämnda

lagar stadgar, hvilken det tillkommer att afgöra, huruvida och under

hvilka förhållanden handtverk eller annan handtering må såsom fabrik

anses, har det egendomliga inträffat, att man på grund af ordalydelsen

af 8 § af den i vissa delar fortfarande gällande 1881 års förordning angående

minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan

handtering ansett det äfven under nuvarande, i så mycket förändrade förhållanden

tillhöra hälsovårds- eller kommunalnämnd att i förekommande

fall uppdraga gränslinjerna mellan fabriksmässig drift och handverksmässig

näring.

Kommerskollegium, som äfven gjort denna mening gällande, gifver i

sitt den 7 oktober 1902 daterade sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser

för 1901 en god bild af den förbistring och förvirring, som under

nämnda arbetsår varit rådande i denna viktiga punkt. Kommerskollegium

yttrar:

»Från tillämpningsområdet såväl för lagen den 10 maj 1889 angående

skydd mot yrkesfara som för lagen den 17 oktober 1900 angående minderåriges

och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke äro undantagna,

bland annat, handtverk eller annan handtering, som icke idkas i

så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtverket

eller handteringen skäligen må anses för fabrik.

De föreskrifter i nådiga förordningen den 18 november 1881, hvilka

afse minderåriges användande i sådant handtverk eller sådan handtering,

hvarom nyss är nämndt, skola fortfarande äga tillämpning; och då, enligt

denna förordnings § 8, hälsovårds- eller kommunalnämnd äger besluta,

huruvida i fråga om tillsynen å minderåriges användande i arbete, handt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

verk eller handtering inå anses såsom fabrik, torde det fortfarande fa

anses i första hand tillkomma dessa myndigheter att bestämma gränsskillnaden

emellan giltighetsområdena för 1881 års förordning och lagen

den 17 oktober 1900.

Särskildt med hänsyn till föreskrifterna i sistnämnda författning måste

det emellertid numera anses synnerligen angeläget, att bestämmandet af

berörda gränsskillnad äger rum efter allmänt antagna grunder. Flere af

yrkesinspektörerna hafva äfven i sina nu förevarande berättelser uttalat,

att en allmänt gällande gräns borde uti nu omförmälda hänseende fastställas.

Redan innan yrkesinspektörernas tjänsteberättelse för år 1901 till

kollegium inkommit, har kollegium ägnat denna fråga sin uppmärksamhet

och från inspektörerna infordrat särskilda yttranden i ämnet. Af dessa

yttranden framgår emellertid, att beträffande grunderna för bestämmandet

af ifrågavarande gränsskillnad'' åsikterna äro bland inspektörerna delade.

Såsom förutsättning för att en rörelse skulle anses för fabrik har sålunda

angifvits, af sju inspektörer, att rörelsen drefves med mekanisk motor;

af fem inspektörer, att i rörelsen användes ångpanna, hvari ånga frambragtes

till ett tryck, som med mera än en half kg. per kv.-cm. öfverstege

atmosfärens; af likaledes fem inspektörer, att ett större antal än tio arbetare

sysselsattes uti för röi’elsen särskildt afsedd lokal; af två inspektörer,

att ett större antal än fem arbetare under sistnämnda förhållande

sysselsattes; af tre inspektörer, att i följd af tillverkningen damm eller för

hälsan skadliga gaser under arbetet utvecklades; samt af en inspektör, att

jämte det rörelsen drifves med motor minst fem arbetare under någon del

af året sysselsattes.

Dessutom hafva två inspektörer ansett såsom önskvärdt, att äfven

sådana arbetsställen, där arbetet uteslutande bedrefves med hustru och

hemmavarande barn, ansåges som fabriksinrättningar, när öfriga betingelser

härför förelåge.

Enligt hvad till kollegii kännedom kommit, har dels, såsom äfven af

en yrkesinspektör uti hans föreliggande berättelse blifvit omförmäldt, Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län i en den 15 maj 1901

utfärdad kungörelse till vägledning för hälsovårds- eller kommunalnämndernas

inom länet beslut i ämnet meddelat, att länsstyrelsen för sin del

omfattade den meningen, att handtverk eller annan handtering, som idkades

i så stor omfattning eller under sådana förhållanden, att därvid sysselsattes

minst fem arbetare eller begagnades motorkraft, skäligen skulle,

vidkommande skyddsväsendet för minderårige, såsom fabrik anses; dels

hälsovårdsnämnden i Norrköping genom beslut af jämväl sistnämnda dag

och år såsom sin åsikt uttalat, att såsom fabrik skulle anses och således

Dill. Ull llikscl. Prål. 1903. 7 Sami. 18 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

enligt 9 § i lagen den 17 oktober 1900 vara under yrkesinspektörens

uppsikt stående hvarje handtverk eller handtering, där tillverkningen drefves

med något slag af motor, eller där handtverket eller handteringen

ägde rum inom en viss gemensam lokal och sysselsatte arbetare till ett

antal af minst tio, bland hvilka inginge minderårige, som användes vid

själfva tillverkningen; och dels Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande

i Östergötlands län i kungörelse den 5 maj innevarande år, för åstadkommande

af en likformig tolkning beträffande tillämpningen af gällande bestämmelsar

rörande tillsynen öfver minderåriges användande till arbete i

vissa yrken på förekommen anledning till vederbörande kommunal- och

hälsovårdsnämnders kännedom meddelat, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

till fabrik hänförde l:o) hvarje handtverk eller handtering,

där motor såsom drifkraft användes, oberoende af arbetareantalet; samt

2:o) hvarje handtverk eller handtering, som, utan att motor däri användes,

sysselsatte tio eller flera arbetare».

Kommerskollegium har, som af det ofvanstående framgår, funnit angeläget,

att bestämmandet af gränsskillnaderna mellan den fabriksmässiga

driften och den handtverksmässiga näringen måtte äga rum »efter allmänt

antagna grunder», och för att kunna gifva hälsovårds- och kommunalnämnderna,

hvilka i detta afseende anses vara beslutande myndigheter,

nödig vägledning upptogs denna viktiga gränsskillnadsfråga till förnyad

pröfning vid yrkesinspektörernas sammanträde i kommerskollegium den

26 november—6 december 1902. Protokollet för den 3 december 1902

§ 2 meddelar härom hvad den till motionen fogade bilagan utvisa!’.

Af detta protokollsutdrag framgår, att yrkesinspektörerna lyckats

sammanjämka sina förut ganska divergerande meningar i detta ämne och

gemensamt uppställa en norm, hvilken de anbefalla i vederbörandes åtanke.

Andra intresserade, t. ex. länsstyrelserna, kunna emellertid föreslå andra

normer, och på hälsovårds- och kommunalnämnderna skall det fortfarande,

enligt den uppfattning som gjort sig gällande, i sista hand ankomma

att bestämma gränserna mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig

näring.

Det torde knappast behöfva påpekas, till hvilka olikheter och oregelbundenheter

i lagtillämpningen detta kan leda. Ett arbetsställe, som på

en ort anses falla innanför yrkesfarelagens såväl som minderårighets - lagens gränser, skulle, om det vore beläget på annan ort, falla utanför

desamma, och tvärtom. Att sådana förhållanden ej stämma väl öfverens

med lag och god ordning, det torde allmänt medgifvas. Jag vågar därför

också antaga, att Riksdagen skall finna angeläget, att här berörda gränsskillnad

mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring ju förr

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 19

dess hellre varder på ett noggrant och tydligt sätt fastslagen genom lagstiftningsmaktens

försorg.

önskvärdheten häraf ur yrkesinspektionens synpunkt framhålles flerstädes

i de senast offentliggjorda inspektionsberättelserna. Såsom ett

exempel härå och såsom en sammanfattning af det nu sagda tillåter jag

mig anföra ett uttalande af yrkesinspektören i Jönköpings distrikt i hans

berättelse för år 1901, hvilket uttalande äfven efter normeringsförsöket i

december sistlidet år säkerligen äger sin giltighet. Det lyder:

»I öfrigt torde böra framhållas den svårighet, som gör sig gällande

vid bedömandet af hvad, som under yrkesinspektionens kontroll bör enligt

lag hänföras, och af hvad, som bör stå utanför denna kontroll. Då lagen

angående skydd mot yrkesfara § 1 stadgar, att till industriellt yrke räknas,

utom fabriker i allmänhet, äfven sådan handtverkerirörelse, som drifves i

så stor omfattning eller under sådana föi''hållanden i öfrigt, att den skäligen

må anses såsom fabriksrörelse, så synes så stort spelrum vara lämnadt

åt det individuella omdömet, att stora svårigheter föreligga för lagens likformiga

tillämpning i detta hänseende, hvadan ett förtydligande härutinnan

från lagstiftarens sida säkerligen för yrkesinspektionen i sin helhet vore af

mycket stor vikt.»

Redogörelsen för yrkesinspektionens verksamhet år 1901 lämnar äfven

ytterligare material för bedömande af frågan om lämpligheten af en föreskrift

i syfte att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas

råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars

anbringande m. m. skola inhämtas, innan byggnadsarbetet tager

sin början. Så yttrar yrkesinspektören i Linköpings distrikt i sin årsberättelse

följande beträffande konsultation angående nybyggnader:

»På anmodan af vederbörande disponenter har jag blifvit kallad

inspektera tre under byggnad varande större fabriker för att konsultera

hufvudsakligast angående uppvärmnings- och ventilationsanordningar samt

hygienen i allmänhet, och hafva de visat stort tillmötesgående att utföra

af mig föreslagna anordningar. Hade dock ritningarna å dessa etablissemant

insändts till granskning, innan själfva byggnaderna utförts, hade vid

tvenne af dem mera effektiva och praktiska anordningar kunnat förordas,

hvilka nu skulle förorsakat allt för stora ändringskostnader och afvikelse!''

från de ursprungliga planerna.

Det kan därför icke nog betonas, huru viktigt det är, att dylika

granskningar af yrkesinspektören i tid finge göras, samt i så stor utsträckning

som möjligt.»

Yrkesinspektören i Malmö distrikt, hvilken vid flera föregående tillfällen

fäst uppmärksamheten vid våra maskinfabrikanters förhållande till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

skyddsanordningarna, påyrkar i sin årsberättelse för 1901 bestämdt förbud

för såväl maskinfabrikanter som andra, hvilka handla med maskiner, att

försälja sådana, utan att behöfliga skyddsanordningar medfölja maskinerna.

Han yttrar härom bland annat:

»Redan i berättelsen för åren 1896 och 1897 hade jag anledning

framhålla behofvet af en medverkan från maskinfabrikanternas sida för

åstadkommande af skyddsanordningar på maskinerna. Denna medverkan

torde ännu kraftigare böra påkallas, sedan en ny lag angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete tillkommit. Den yrkesidkare,

jordbrukare eller annan arbetsgivare, hvilken enligt nämnda lag skall

kännas skyldig utgifva ersättning till sina arbetare för olycksfall, som träffat

denne under arbete vid någon maskin, synes hafva goda skäl att fordra,

det maskinfabrikanten ej må tillåtas sälja denna maskin, med mindre densamma

är försedd med skyddsanordningar. Den fordran blir ännu tydligare,

när man betänker, att maskinfabrikanten, som känner det sätt,

hvarpå maskinens alla delar fungera, äfven till fullo inser de faror, som

kunna vara förenade med maskinens användande, en sak som köparen,

hvilken mera sällan torde hafva ingeniörskunskaper, i regel ej förstår.

Yrkesidkaren kan ju i detta afseende inhämta råd af yrkesinspektören,

fastän detta väl knappast torde göras, förrän såsom följd af ett redan

inträffadt olycksfall, men jordbrukaren, med de många och synnerligen

farliga maskiner, han numera måste använda, har ej ens denna hjälp att

tillgå.»

Yrkesinspektören redogör sedermera dels för den mängd af offer, som

den nuvarande ordningen årligen kräfver inom industri och jordbruk i

vårt land, dels också för de goda verkningar, hvilka i Danmark visat sig

af ett lagstadgande, som förbjuder försäljning af maskiner utan nödiga

skyddsanordningar, samt fortsätter härpå:

»Yrkesidkaren höres ofta, sedan någon hos honom anställd arbetare

kommit till skada vid maskinarbete, uttala sin förtrytelse däröfver, att

maskinfabrikanterna tillåtas försälja farliga maskiner, som ej äro försedda

med skyddsanordningar. Huru likgiltiga, för att icke säga motsträfviga,

maskinfabrikanterna äfven ställa sig i detta afseende, torde framgå af ett

samtal, som jag under året haft med en maskinfabrikant. Denne tillverkar

en maskin, som har stor spridning inom distriktet, och vid hvilken upprepade

olycksfall af likartadt slag inträffat. Jag har därför redan tidigare

fäst fabrikantens uppmärksamhet härpå och framhållit behofvet af att å

denna maskin anbringa en skyddsanordning, som kunde göras synnerligen

enkel och kosta kanske högst 1 krona, men som tydligen kunde förhindra

dessa olycksfall. Då ifrågavarande maskiner emellertid fortfarande ut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

21

sändes från verkstaden utan att vara försedda med nämnda skyddsanordning,

upprepade jag under detta år min erinran om behofvet af densamma

och erhöll då det tydligen undvikande svaret, att köparne ej ville hafva

en sådan skyddsanordning på maskinen. Förhållandet var emellertid, att

flere köpare på min uppmaning rekvirerat densamma hos fabrikanten,

men ej fått den; antagligen ansåg fabrikanten det ej vara »affär* att befatta

sig med dylika obetydligheter. Det bör kanske med anledning af

detta svar upplysas, att anordningen i fråga icke är hinderlig för arbetet

vid maskinen.»

Yrkesinspektörens framställning slutar, som ofvan nämnts, därmed, att

han yrkar på ett tillägg i lagen angående skydd mot yrkesfara, innehållande

förbud för såväl maskinfabrikanter som andra, hvilka handla

med maskiner, att försälja sådana, vare sig nya eller begagnade, utan att

behöfliga skyddsanordningar medfölja maskinerna. Kommerskollegium har

så till vida biträdt denna yrkesinspektörens framställning, som kollegiet

förklarat sig anse, att frågan, huruvida förbud mot försäljning inom landet

af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar bör och lämpligen kan

stadgas, vid en blifvande revision af bestämmelserna i lagen angående

skydd mot yrkesfara bör blifva föremål för behandling.

I sin årsberättelse för 1901 påkallar yrkesinspektören i Jönköpings

distrikt uppmärksamhet för spörsmålet om desinfektion af lump, ett spörsmål,

som visserligen icke varit berördt i min fjolårsmotion, men hvilket

jag med anledning af denne inspektörs anmärkningsvärda framställning

anser mig böra här upptaga, såsom innebärande ett nytt bevis för att den

nuvarande yrkesfarelagstiftningen behöfver förbättras och fullständigas.

Alldeles ny är emellertid icke denna fråga för vår yrkesinspektion. Redan

i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för år

1893 omförmäles det, att yrkesinspektören i dåvarande västra distriktet

fört samma ämne på tal med anledning af sin erfarenhet från två valsullsfabriker

i Örebro län, där man kunnat befara, att de smittämnen, som

kunde flnnas i lumporna, skulle genom det sätt, hvarpå bearbetningen

försigginge, spridas bland arbetarne och närboende. Bemälde yrkesinspektör

framhöll tillika, att om lumporna, såsom ej vore osannolikt, ofta innehölle

smittämnen, så funnes dessa kvar i den valsull, hvilken utsändes som

handelsvara, och erhölle sålunda spridning. »Det vore därför behöflig! —

så slutade framställningen från 1893 — att lumporna tvättades och kokades,

innan de vidare bearbetades och fördes i handeln, men en dylik

åtgärd torde ej på grund af lagen angående skydd mot yrkesfara kunna

af yrkesinspektören åläggas vederbörande fabrikanter.»

Den framställning i detta ämne, som i årsberättelsen för år 1891 blifvit

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

gjord af yrkesinspektören i Jönköpings distrikt, anser jag förtjäna återgifvas

i dess helhet. Den lyder som följer:

»Beträffande hygieniska förhållanden anser jag mig icke böra underlåta

att särskilt omnämna ett slag af fabrikation, som inom distriktet

på många ställen bedrifves, nämligen fabrikationen af konstull (shoddy),

och som synes böra ägnas en särskild uppmärksamhet på grund af de

stora faror i hygieniskt hänseende, som vid denna fabrikation kunna föreligga.

Fabrikerna äro i allmänhet små, och i flera fall förbundna med

vaddfabrik eller spinneri och väfveri. Såsom råämne för denna industri

användes yllelump, hvilken i de allra flesta fall inköpes från befolkningen

uti kringliggande landsort, utan att lumpen underkastas någon som helst

desinfektion. Då nu denna lump kan hafva kommit från sådana hem,

där allehanda smittosamma sjukdomar, såsom tuberkulos, difteri, tyfus m. fl.

förekommit, inses lätteligen den fara, som däraf kan uppkomma för såväl

fabrikens arbetare som för de personer, som skola använda den vadd eller

det ylletyg, som vid fabriken framställes. Det torde böra nämnas att,

i synnerhet då lumpen i torrt tillstånd bearbetas (rifves) i shoddymaskinen,

ett mycket intensivt damm utvecklas, som redan i och för sig måste anses

för hälsan skadligt och som blir det i ännu högre grad, då man vet, att

detta damm kan vara mycket smittoförande. Att ventilationsförhållandena

vid dylika fabriker i de allra flesta fall lämna mycket öfrigt att

önska, är lätt att öfvertyga sig om genom att blott inträda i en dylik

fabrik. Utanför dylika fabriker brukar i vanliga fall på en stor yta rundt

om fabriken ligga ett tjockt lager af damm och flock, som vid luftens

minsta rörelse lätt uppröres till verkliga moln af damm, efter hvad jag

själf sett. Det har därför synts mig nödigt att vid inspektionen af fabriker

af detta slag föreskrifva, utom i möjligaste måtto nödiga åtgärder för

betryggande ventilation, anordningar för effektiv desinfektion. Med hänsyn

särskildt till omskräfla desinfektion synes mig i högsta måtto ömkligt,

om en lag kunde i detta afseende erhållas, innehållande förbud för förarbetning

af lump till konstull, vadd, garn eller väfnader, för såvidt lumpen

icke blifvit på särskildt sätt desinficierad. Efter hvad mig blifvit

meddeladt finnes förut en förordning, som förbjuder import af lump från

utlandet, såvida icke genom bevis blifvit styrkt, att lumpen i fråga undergått

effektiv desinfektion.

Genom lag eller särskild förordning i ofvanberörda syfte skulle alla

fabriker af ofvanskrifna kategori drabbas af samma förbud och därigenom

den osunda konkurrens emellan fabrikerna undvikas, som nu hart när

omöjliggör införandet af desinfektion. För att få höra yrkesidkarnes inom

shoddyfabrikationen mening i omskrika fråga har jag icke underlåtit att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

vidtala eu och annan åt dom i denna sak, och häraf har jag ytterligare

styrkts i min här ofvan uttalade uppfattning, ehuruväl naturligen inånga

shoddyfabrikanter finnas, hvilka icke alls vilja veta af någon desinfektion

vid sina fabriker. Eu yrkesidkare t. ex. svarade mig, då jag för honom

framhöll nödvändigheten af desinfektion, »att han väl kunde förstå, att

förhållandena icke kunde få fortgå på det gamla sättet».

Ehuruväl ingen statistik föreligger beträffande sjukdomsfrekvensen i

följd af omskrika bristande desinfektion, synes likväl i en tid som denna,

da ett ganska allvarligt arbete pågår i och för bekämpandet af tuberkulos

och andra infektionssjukdomar, att något bör göras i den antydda riktningen.

Vid samtal med flere herrar läkare hafva dessa visat sig hafva

samma mening, som jag här dristat uttala i ofvanskrifna desinfektionsfråga.

»

Att äfven den nu berörda frågan förtjänar att blifva föremål för behandling

vid en revision af bestämmelserna i lagen angående skydd mot

yrkesfara, har kommerskollegium i sitt sammandrag af yrkesinspektörernas

berättelser för 1901 likaledes vitsordat.

Beträffande den viktiga frågan om yrkesfarelagens efterlefnad skall

jag inskränka mig till att ur redogörelsen för yrkesinspektionens verksamhet

år 1901 anföra ett enda uttalande, äfven det gående i enahanda

riktning som de yttranden, jag i denna punkt anfört uti min fjolårsmotion.

Det är yrkesinspektören i Hernösands distrikt, som iag nu åberopar.

lian yttrar:

»I sammanhang med redogörelsen för olycksfall må äfven omnämnas

ett sådant — icke anmärkningspliktigt — med dödlig utgång, alldenstund

det framvisar ett exempel på huru litet de i lag bestämda föreskrifterna

om skyddsanordningars uppsättande iakttagas och på det moraliska ansvar,

en arbetsgivare ådrager sig genom att uraktlåta följa yrkesinspektörens

meddelanden och föreskrifter.

Vid ett sågverk blef en 5-årig gosse indragen i en oskyddad, lågt

belägen transmissionsaxel, belägen i verkets sliprum. Gossen, som inkommit

medförande mat till den vid smärgelskifvan sysselsatte arbetaren, lutade

sig emot transmissionsaxeln för att kunna se ut genom fönstret. Därvid

fastnade en krysskil i gossens kläder. Arbetaren sprang genast ut för att

»få stopp», och vid återkomsten fann han »bitar af gossens kropp här och

där i rummet.» (Ur polisprotokollet.)

^Förhållandet anmäldes för Kungl. Maj:ts befallningshafvande under

anhållan om eventuellt åtals anställande mot yrkesidkaren, och gaf Kungl.

Maj:ts befallningshafvande allmänna åklagaren i uppdrag att utföra åtalet.

I häradsrättens utslag beträffande detta mål säges emellertid, »att för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

seelse mot 2 § af ofvan berörda skyddslag icke är med ansvar belagd,

med mindre föreläggande eller förbud jämlikt 8 § samma lag blifvit meddeladt

eller försutet eller öfverträdt».

I 2 § af lag angående skydd mot yrkesfara finnes stadgadt, att yrkesidkare

är pliktig inskydda sådan transmissionsaxel, hvarom fråga är; och

1 detta fall hade yrkesinspektören flera gånger lämnat meddelande om transmissioners

förskyddande samt tvenne gånger hänvisat till yrkesinspektionens

cirkulär n:o 2, hvari särskildt framhålles, att transmissioner, belägna under

2 meter från golf, skola inklädas eller å annat sätt förskyddas.

Skall yrkeslagen sålunda blifva verksam, måste yrkesinspektören nästan

alltid efter skedd inspektion göra anmälan till Konungens befallningsningshafvande

enligt 8 § af samma lag; och att yrkesinspektör i de flesta

fall, åtminstone i fråga om transmissioner, är befogad till en sådan anmälan,

visa de ständigt återkommande påminnelserna i de skriftliga meddelandena

om desammas förskyddande. Det tyckes nämligen vara hart

när omöjligt att få yrkesidkare att inskydda krysspinnar och stoppringsskrufvar,

och i ofantligt många fall få hela transmissionsaxlar samt remmar,

att icke tala om växlar, gå oskyddade.

Som det emellertid vid arbetsställen ofta inträffar, att nya transmissioner

uppsättas och äldre flyttas samt skyddsanordningarna borttagas, så

blir förhållandet enligt lag nästan enahanda, om anmälan enligt 8 § blifvit

gjord eller icke. Det skulle, synes mig, efter en längre tids upprepade

anmälninger enligt 8 § blifvit nästan omöjligt att hålla reda på, vid hvilka

transmissioner, maskiner m. in. skydd för undvikande af olycksfall enligt

Konungens befallningshafvandes beslut blifvit pådömda, då det ju ej sällan

inträffar, att en fabrik efter endast några års verksamhet kan vara så förändrad,

att man knappast kan känna igen de inre anordningarna. Af 8 §

framgår, att anmälan skall ske beträffande »viss anordning i de afseenden,

hvarom i 2 § stadgas», hvadan yrkesidkaren icke kan af Konungens befallningshafvande

åläggas att iakttaga föreskrifterna i 2 § i sin helhet eller

visst mom. däraf, utan måste åläggandet vara fullt i detalj utarbetad t.

Här nedan ett exempel på resultatet af en dylik anmälan.

Ett arbetsställe har af yrkesinspektör inspekterats, och i 10 olika

punkter hafva i skriftligt meddelande föreskrifvits skyddsanordningarnas uppsättande

i enlighet med 2 § af lag angående skydd mot yrkesfara. Vid

följande efterbesiktning befinnes yrkesidkaren hafva underlåtit att ställa

sig till efterrättelse föreskrifterna i de 5 första punkterna. Yrkesinspektören

anmäler detta i enlighet med 8 § till Konungens befallningshafvande,

som ålägger yrkesidkaren att uppsätta skyddsanordningar efter förslaget

i de 5 första punkterna af yrkesinspektörens föreläggande. Efter någon

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

tid borttagas alla skyddsanordningarna. (Det är intet ovanligt fall, att

en gång uppsatta skydd borttagas). Om nu en olyckshändelse inträffar

vid de oskyddade transmissionerna, maskinerna in. m., omnämnda i de

5 första punkterna, så kan arbetsgifvaren lagligen bötfällas; om däremot

en olyckshändelse inträffar vid de oskyddade maskinerna, omnämnda i

de 5 sista punkterna, så skulle arbetsgifvaren icke kunna straffas efter

lag angående skydd mot yrkesfara.

Dessa för lagens effektivitet ofta återkommande anmälningar blifva

för såväl Konungens befallningshafvande som yrkesinspektören mycket

betungande och för yrkesidkaren föga angenäma, hvadan det bästa för

alla parter tvifvelsutan vore, om lagen i så måtto ändrades, att yrkesidkare

voro direkt ansvariga för brott mot 2 § af lag angående skydd

mot yrkesfara. 9 § af nämnda lag skulle då få följande lydelse: Underlåter

yrkesidkare att ställa sig till efterrättelse de i 2 § stadgade bestämmelserna,

eller öfverträder lian eljest hvad i denna lag är föreskrifvet,

straffas med böter från och med tio kronor till och med femhundra

kronor.»

Utan att nu, lika litet som i fjol, ingå i något närmare bedömande

af de hittills framkomna förslagen med syfte att åt yrkesfarelagens bestämmelser

bereda en större effektivitet, torde jag dock vara bei’ättigad

att i det ofvan återgifna uttalandet se ett ytterligare skäl för, att denna

viktiga fråga göres till föremål för grundlig och allvarlig pröfning. Samhället

och den omtänksamme yrkesidkaren, som vill sörja för sina arbetares

trygghet till lif och hälsa, böra ingenting kunna ha att invända

emot, att ovilliga och tredskande yrkesidkare tillhållas och i nödfall

tvingas att ställa sig lagens bud till efterrättelse.

Redan det nu anförda torde vara till fyllest för att motivera mitt

förnyade yrkande på en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara.

Ett ytterligare stöd härför finner jag emellertid däri, att också en af statens

yrkesinspektörer, inspektören i Hernösands distrikt, under sistlidet år

i skrifvelse till kommerskollegium ifrågasatt, hnruvida icke tiden vore inne

för vidtagande af en revision af bestämmelserna i lagen af den 10 maj

1889 angående skydd mot yrkesfara eller — såsom han i slutorden af

sin utförligt motiverade skrifvelse uttrycker sig — »för sådana ändringar

af skyddslagen, som erfarenhet under yrkesinspektionens öfver 10-åriga

verksamhet visat vara af behofvet påkallade, och som industriens hastiga

tillväxt i vårt land nödvändiggör.»

Man borde kunnat vänta, att kommerskollegium, som redan i midten

af förra årtiondet ställde i utsikt en revision af yrkesfarelagen såsom en

följd af yrkesinspektionens fortsatta utveckling, nu skulle skänkt denna

Bill. till Rikscl. t''rot. 1903. 7 Sami. 18 Haft. i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlutande N:o 23.

framställning sitt tulla understöd. 1 sitt uttalande med anledning af densamma,

hvilket återfinnes i inledningen till redogörelsen för yrkesinspektionens

verksamhet 1901, medgifver kommerskollegiet fortfarande, att anledningar

förefinnas att i ett sammanhang taga under öfvervägande, huruvida

icke vissa ändringar i eller tillägg till ifrågavarande lag må vara af

förhållandena påkallade; men kollegiet håller dock före att, »innan en

revision företages, borde förvärfvas någon större erfarenhet än den, som

hittills kunnat vinnas rörande tillämpningen af den med lagen angående

skydd mot yrkesfara i nära samband stående lagen den 17 oktober 1900

angående minderåriges och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke».

Det är med endast ett års tillämpning af den s. k. minderårighetslagen

för ögonen, som kommerskollegium gjort detta uttalande. I denna

stund förfogar vår yrkesinspektion redan öfver två års erfarenhet på detta

område, och innan en eventuell revision af gällande lag angående skydd

mot yrkesfara kan blifva afslutad, kommer säkerligen ett ytterligare förökadt

erfarenhetsmaterial att stå till buds. På denna grund — ehuru icke

endast på denna — har jag anledning antaga, att det skäl för ett uppskof,

som kommerskollegium i fjol anfört, numera icke är gällande ens

för kollegiet själft.

I en punkt, nämligen med afseende å frågan om utstakande af

gränserna mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, har

just den redan vunna erfarenheten af minderårighetslagens tillämpning

visat det vara af vikt, att en fixering äger rum af sistnämnda lags såväl

som af yrkesfarelagens omfång. I hvad mån minderårighetslagens bestämmelser

i öfrigt kunna behöfva förändras, lär val en framtida erfarenhet

komma att utvisa. Någon genomförd granskning af dess stadganden har

jag icke haft för afsikt att nu ifrågasätta. Jag har, såsom synes, endast ansett

mig böra beröra en enda viktig punkt, där sammanhanget mellan minderårighetslagens

och yrkesfarelagens bestämmelser är oförtydbart, där beliofvet

af en klarare och bestämdare affattning af lagens bud är otvifvelaktigt,

och där en i sådan riktning gående förändring i den ena lagen

icke gärna kan äga rum utan en motsvarande förändring i den andra.»

Herr Roos har till stöd för sin ofvan omförmälda hemställan anfört

följande:

»I berättelsen öfver yrkesinspektionens verksamhet år 1901 yttrar

kungl. kommerskollegium:

»Från tillämpningsområdet såväl för lagen den 10 maj 1889 angående

skydd mot yrkesfara som för lagen den 17 oktober 1900 angående

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke äro

undantagna, bland annat, handtverk eller annan handtering, som icke idkas

i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtverket

eller handteringen skäligen må anses för fabrik.

De föreskrifter i nådiga förordningen den 18 november 1881, hvilka

afse minderårigas användande i sådant handtverk eller sådan handtering,

hvarom nyss är nämndt, skola fortfarande äga tillämpning; och då, enligt

denna förordnings § 8, hälsovårds- eller kommunalnämnd äger besluta,

huruvida i fråga om tillsynen å minderårigas användande i arbete, handtverk

eller handtering må anses såsom fabrik, torde det fortfarande få anses

i första hand tillkomma dessa myndigheter att bestämma gränsskillnaden

emellan giltighetsområdena för 1881 års förordning och lagen den 17

oktober 1900.

Särskilt med hänsyn till föreskrifterna i sistnämnda författning

måste det emellertid numera anses synnerligen angeläget, att bestämmandet

af berörda gränsskillnad äger rum efter allmänt antagna grunder. Flera

af yrkesinspektörerna hafva äfven i sina nu förevarande berättelser uttalat,

att en allmänt gällande gräns borde uti nu omförmälda hänseende fastställas.

Redan innan yrkesinspektörernas tjänsteberättelser för år 1901 till

kollegium inkommit, har kollegium ägnat denna fråga sin uppmärksamhet

och från yrkesinspektörerna infordrat särskilda yttranden i ärendet. Af

dessa yttranden framgår emellertid, att beträffande grunderna för bestämmandet

af ifrågavarande gränsskillnad åsikterna äro bland inspektörerna

delade. Såsom förutsättning för att en rörelse skulle anses för fabrik har

sålunda angifvits: af sju inspektörer, att rörelsen drefves med mekanisk

motor; af fem inspektörer, att i rörelsen användes ångpanna, hvari ånga

frambragtes till ett tryck, som med mera än en half kg. per kv.-cm. öfverstege

atmosfärens; af likaledes fem inspektörer, att ett större antal än tio

arbetare sysselsattes uti för rörelsen särskild! afsedd lokal; af två inspektörer,

att ett större antal än fem arbetare under sistnämnda förhållande

sysselsattes; af tre inspektörer, att i följd af tillverkningen damm eller

för hälsan skadliga gaser under arbetet utvecklades; samt af en inspektör,

att jämte det rörelsen drefves med motor minst fem arbetare under någon

del af året sysselsattes.

Dessutom hafva två inspektörer ansett såsom önskvärd!, att äfven

sådana arbetsställen, där arbetet uteslutande bedrefves med hustru och

hemmavarande barn, ansåges som fabriksinrättningar, när öfriga betingelser

härför förelåge.»

Sedan kollegium vidare omförmält af länsstyrelserna i Kronobergs

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

och Östergötlands län samt hälsovårdsnämnden i Norrköping gjorda och

allmänheten delgifna uttalanden rörande lämplig skillnad mellan handtverk

och fabriker, hvilka uttalanden beträffande handteringar, där motor icke

användes, äro af ganska olika innebörd, äfvensom redogjort för hithörande

bestämmelser i Norge, Danmark och Schweiz, fortsätter kollegium:

»Utan tvifvel möta — icke minst med hänsyn till den stora användning

hjälpmaskiner nu mera erhållit inom den s. k. mindre eller handtverksindustrien

— stora svårigheter att uppställa eu bestämd gräns emellan

fabrik och handtverk. Skall denna gräns, såsom för närvarande lärer

vara förhållandet, i hvarje särskilt fall i första hand bestämmas af hälsovårds-

eller kommunalnämnd, är, såsom ofvan redan blifvit sagdt, erforderligt,

att detta äger rum efter vissa allmänt antagna grunder.

Hvad då beträffar vinnandet af detta mål, föreställer sig kollegium,

att, innan en lagstiftningsåtgärd uti ifrågavarande syfte vidtages, försök

torde lämpligen böra göras att ernå målet därigenom, att, sedan, så vidt

möjligt, en enig åsikt i frågan åstadkommits bland yrkesinspektörerna,

denna åsikt genom yrkesinspektörernas försorg meddelas hälsovårds- och

kommunalnämnder äfvensom länsstyrelserna.»

Med anledning af detta kommerskollegii uttalande ägde vid sammanträde

den 3 december 1902 mellan rikets yrkesinspektörer öfverläggning

rum rörande ifrågavarande ämne; och enade sig yrkesinspektörerna därom,

att till »industriellt yrke» i den betydelse, hvari dessa ord förekomma i

lagen den 17 oktober 1900, borde hänföras

»hvarje yrkesrörelse idkad såsom näring och drifven med motor eller

kreatursvandring, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas

utom deras resp. bostäder,

hvarje yrkesrörelse idkad såsom näring och där sådan ångpanna

brukas, att ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än en half kg.

per kv.-cm. öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i

rörelsen sysselsättas utom deras resp. bostäder, samt

hvarje annan yrkesrörelse idkad såsom näring och där på samma

arbetsplats antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke

afsedda arbetslokaler minst tio (10) arbetare under någon tid af året samtidigt

sysselsättas.»

Under innevarande januari månad torde yrkesinspektörerna hafva

aflåtit skrivelser till Kungl. Maj:ts befallningshafvande med anhållan, att

dessa ville i utfärdade kungörelser meddela sin med yrkesinspektörernas

öfverensstämmande åsikt i fråga om de förhållanden, under hvilka ett

handtverk eller annan handtering bör anses såsom fabrik. Hvilka åtgärder

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande K:o 23.

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande dessa skrivelser må hafva föranleda

är mig emellertid icke bekant.

Otvifvelaktigt torde vara, att behof länge förelegat af en bestämmelse,

klargörande skillnaden mellan fabrik och handtverk, och detta behof

kommer att göra sig gällande i betydligt högre grad, sedan med detta års

ingång lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete

den 5 juli 1901 trädt i kraft. I denna lags 2 § stadgas nämligen skyldighet

för arbetsgivare att för skada af viss i lagen närmare angiven

beskaffenhet utgifva ersättning, därest arbetsgivaren såsom yrke utöfvar

exempelvis

grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse eller

annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets

alster och ej är att anse såsom handtverk;

fabriksrörelse; samt

skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slakteri-, mejeri- eller

kvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den

kan anses med fabriksrörelse jämförlig.

Det torde lätt inses, af hvilken vikt det är såväl för arbetsgivare

som arbetare att veta, om arbetsgifvarens yrke är sådant, att han är ersättningsskyldig

vid inträffande olycksfall eller icke. Arbetsgivaren kan,

om han vet sig vara underkastad dylik skyldighet, bedöma, huruvida han

bör taga försäkring för den risk han löper eller icke, och arbetaren behöfver

icke lita sig till den ovissa utgången af en rättegång för att i händelse

af olycksfall få sin rätt till ersättning fastslagen.

Den väg, yrkesinspektörerna beträdt för att vinna nödig klarhet i

detta hänseende, synes mig dock icke vara den riktiga. Förutsatt, att

samtliga länsstyrelser vilja biträda den mening, hvarom yrkesinspektörerna

enat sig — hvilket beträffande sista punkten af flera skäl synes mig

tvifvelaktigt — skulle en sålunda af yrkesinspektörer och länsstyrelser

godkänd tolkning af ofvanberörda kungl. förordning den 18 november 1881

samt lagarne den 10 maj 1889, den 17 oktober 1900 och den 5 juli 1901

icke hafva någon som helst bindande kraft. Säkerligen skulle den icke

kunna förekomma tvister i fråga om en närings inräknande bland de yrken,

där ersättningsskyldighet för olycksfall äger rum, och skulle vid en sådan

tvist det visa sig, att domstolarne icke fäste något afseende vid de administrativa

mjmdigheternas uttalanden, lärer den omständigheten, att dessas

auktoritet icke skulle vinna därå, vara af ringa betydelse vid jämförelse

med andra däraf uppkommande betänkliga följder.

Det riktiga sättet att uti förevarande hänseende vinna en högst nödig

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

klarhet synes mig vara, att de lagstiftande myndigheterna meddela erforderliga

bestämmelser, — — —.»

I herr Bergströms motion hafva herrar A. Hedin och E. Biesért

instämt.

Såsom äfven nästlidet års lagutskott vid behandling af herr Bergströms

då väckta förslag om revision af lagen angående skydd mot yrkesfara den

10 maj 1889 jämte därmed sammanhängande författningar och bestämmelser

framhöll, äro sådana lagbestämmelser som de nu ifrågavarande

till sin natur mera än andra underkastade behofvet af förändring. Den

snabba utveckling och hastiga växling, som särskild! i våra dagar äro utmärkande

för näringslifvet, medföra nämligen, att jämväl de lagstadganden,

som afse att reglera ekonomiska företeelser, i allmänhet torde, för att vara

val lämpade efter förhållandena, jämförelsevis ofta behöfva undergå eu

mera eller mindre fullständig omarbetning. En liknande uppfattning har

gjort sig gällande i andra länder, såsom exempel hvarå det torde vara af

intresse att nämna, att den danska lagen om arbete i fabrik och därmed

likartad verksamhet samt offentlig tillsyn därå den 11 april 1901 föreskrifver,

att förslag till revision af lagen skall framläggas senast för den

lagtima riksdag, som sammanträder år 1910.

Den erfarenhet, som vunnits under tillämpningen af lagen angående

skydd mot yrkesfara, torde i allmänhet hafva varit tillfredsställande, och

frän alla håll lärer erkännas, att denna lag i många hänseenden medfört

gagneliga verkningar. Å andra sidan hafva helt naturligt anmärkningar

mot lagen icke saknats, och en allmän uppfattning torde numera vara, att

densamma är behäftad med vissa brister, hvilka, utan att beröra hufvudgrunderna

för lagen, dock föranleda, att dess syfte icke nås i den fulla

utsträckning, som vore önskvärd!. En sådan uppfattning har särskild!

frainträdt i yrkesinspektörernas berättelser. Uttalanden från kommerskollegium

synas ock gifva vid handen, att förändringar i vissa delar af lagen utgöra

ett behof, hvars uppfyllande icke bör länge undanskjutas, och inom Riksdagen

har krafvet på revision af lagens bestämmelser vunnit kraftigt understöd.

Äfven lagutskottet håller före, att tidpunkten för vidtagande af åtgärder

i sådan riktning nu torde vara inne. Visserligen är det ännu icke

särdeles många år lagen varit i tillämpning, men, såsom redan framhållits,

bör man icke i fråga om lagar af denna art förutsätta, att de under någon

längre tid skola kunna äga bestånd utan förändringar. Redan nu torde

ock finnas en ganska rik erfarenhet att lägga till grund för omarbetning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:u 23. 81

af sådana bestämmelser, livilka befunnits icke fullt motsvara sitt ändamål.

Herr Bergströms framställning synes utskottet visa, att särskild! på sista

tiden sådant material till en revision af lagen alltmera samlats och på

samma gång önskningarna i detta hänseende vunnit i styrka och berättigande.

Ehuru utskottet alltså anser sig böra biträda yrkandet om en revision

af förevarande bestämmelser, följer icke häraf, att utskottet känner sig

öfvertygadt om lämpligheten af alla de särskilda ändiångsförslag, som i

herr Bergströms motion innefattas. Sålunda finner utskottet, i likhet med

nästlidet års lagutskott, att ett lagstadgande, hvarigenom för vissa arbetare

föreskrefves en normaldräkt, skulle innebära ett alltför långt drifvet statsförmynderskap.

Otvifvelaktigt är det mycket önskvärd!, att såväl manliga

som kvinnliga arbetares klädedräkt bättre afpassas efter yrkets faror,

än nu i allmänhet sker, men detta mål bör man i utskottets tanke söka

vinna på frivillighetens väg. Yrkesinspektörerna kunna säkerligen härvid

uträtta mycket genom råd och upplysningar i förening med tillhandahållande

af lämpliga modeller.

Om något skall åtgöras till förebyggande af att vid ombyte af ägare

till industriell anläggning den nya ägaren kan komma att sakna kännedom

om förelägganden och andra meddelanden, som tidigare ägare mottagit

från yrkesinspektör, lärer detta dock knappast lämpligen kunna ske på det

sätt, att industriidkare finge sig ålagdt att bevara vissa handlingar. Snarare

kunde ifrågasättas, att vid industriella anläggningar skulle finnas diarier, där

yrkesinspektörerna i korthet antecknade de meddelanden, till hvilka de funne

anledning.

Förbud mot köp och försäljning af maskiner utan skyddsanordningar

torde icke gärna kunna meddelas, utan att undantag göres för det fall,

att den, som önskar köpa en maskin, förut innehar en fortfarande användbar

skyddsanordning från någon äldre maskin af samma slag.

Att, såsom yrkesinspektörernas berättelser synas utvisa, tillämpningen

af lagens bestämmelser ofta försvåras och fördröjes genom yrkesidkares

tredska, utgör ett beklagligt missförhållande, och utskottet behjärtar till

fullo önskvärdheten af att något måtte göras för undanrödjande af detsamma.

Den i sådant afseende ifi''ågasatta utvägen att gifva yrkesinspektörerna

befogenhet att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd

synes dock utskottet möta allt för stora betänkligheter, och berörda

syfte kan därför enligt utskottets uppfattning icke nås, med mindre andra

medel i sådant hänseende stå att finna.

öfver hufvud lärer det emellertid icke vara erforderligt eller lämpligt

att på förhand fastslå, i hvilka afseende!! förevarande bestämmelser böra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

blifva föremål för omarbetning, utan torde sådant säkrare och bättre framträda

vid den omsorgsfulla och sakkunniga pröfning, för hvilken nämnda

bestämmelser må komma att blifva föremål, om en revision af desamma

begäres. Någon rubbning af de hufvudsakliga grunder, på hvilka lagen

angående skydd mot yrkesfara hvilar-, har icke blifvit ifrågasatt, och anledning

till en dylik genomgripande åtgärd torde ej heller förefinnas,

utan lärer revisionen böra begränsas till ändring eller förtydligande af de

delar i lagen, som kunna befinnas mindre lämpliga eller ofullständiga.

En bland de viktigaste liksom ock svåraste frågor, som i herr Bergströms

motion upptagits, utgör spörsmålet, huru gränsen mellan fabrik

och handtverk lämpligen bör bestämmas i de mångskiftande och växlande

fall, då de kunna anses stå hvarandra nära. Såsom herr Bergström framhållit,

är denna fråga af betydelse ej blott med hänsyn till lagen angående

skydd mot yrkesfara, utan jämväl och lika mycket för lagen angående

minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den

17 oktober 1900, och stå dessa författningar med hvarandra i det nära

samband, att de bestämmelser, som i berörda hänseende kunna komma

till stånd, icke gärna kunna erhålla tillämpning å den ena lagen, utan

att motsvarande föreskrifter blifva gällande i afseende å den andra.

Samma fråga har upptagits i den af herr Roos afgifna motionen, där det

ytterligare påvisas, hurusom behofvet af en bestämmelse, klargörande

skillnaden mellan fabrik och handtverk, kommer att göra sig kännbart i

ännu högre grad, sedan med innevarande år lagen angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 trädt i kraft.

I likhet med motionärerna finner utskottet uppenbart, att det för

vinnande af en enhetlig och riktig tillämpning af ifrågavarande lagar

vore i hög grad önskvärdt, att tydliga och, så vidt möjligt, allmängiltiga

grunder för angifvande af gränsen mellan fabriks- och handtverksrörelse

blefve i lag fastslagna. Särskildt kraftigt framträder detta behof med hänsyn

därtill, att det på grund af 8 § i förordningen angående minderårigas

användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18

november 1881 fortfarande lärer tillkomma hälsovårds- eller kommunalnämnd

att i förekommande fall afgöra, huruvida en handtering skall såsom

fabrik falla inom tillämpningsområdet för förstnämnda tvenne lagar eller

såsom handtverk vara därifrån utesluten. Måhända torde ock numera

finnas en så rik erfarenhet på förevarande område, att det skall låta sig

göra att för detsamma åstadkomma bestämmelser, hvilka, på samma gång

de lämpa sig för de härutinnan mycket växlande förhållandena, mera än

nu gällande stadganden kunna tjäna till en klarare uppfattning och säkrare

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ledning ej blott för den allmänhet, som är däraf beroende, utan äfven

för de myndigheter, som hafva att dem tillämpa.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af herrar Bergströms

och Roos’ förevarande motioner, måtte i skrifvelse till

Kungi. Maj:t anhålla, att Kung]. Maj:t, efter verkställd

granskning af lagen angående skydd mot yrkesfara den

10 maj 1889 och lagen angående minderårigas och

kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den

17 oktober 1900 jämte andra med dem samband ägande

lagar och författningar, täcktes taga i öfvervägande, huruvida

vissa ändringar i eller tillägg till dessa lagar och

författningar må vara påkallade af förhållanden, som

framträdt vid deras tillämpning, särskildt i fråga om utstakande

af mera än nu bestämda gränser mellan fabriksmässig

drift och handtverksmässig näring, samt, därest

den verkställda granskningen anses därtill föranleda, för

Riksdagen framlägga förslag till de nya eller ändrade

bestämmelser, hvartill den verkställda granskningen finnes

gifva anledning.

Stockholm den 20 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELRÖR.

Bill. till Riksd. Prål. 1903. 7 Sand. IS Raft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:27 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om revision af lagen angående skgdd mot yrkesfara m. m. s. 11 i texten