Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.

1903-02-27 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:29, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 27 febr. 1903, kl. 2 e. ro.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen

angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 18, anför herr August Tamm:

»Säkerligen skall en och hvar villigt erkänna den stora nytta för

landet, landstings-institutionen medfört och allt fortfarande medför genom

den gagnande och mer och mer omfattande verksamhet, landstingen inom

sina områden utöfva; men på samma gång torde den, som närmare granskar

själfva landstingsförordningen eller som haft att under någon tid tilllämpa

densamma, icke kunna underlåta att finna, att den innehåller flera

otydligheter och tillika saknar vissa önskvärda bestämmelser

En granskning af förordningen, som, utfärdad den 21 mars 1862,

nu varit gällande i mer än 40 år, synes nog vara af omständigheterna

väl påkallad, och borde vid eu sådan granskning uppmärksamhet särskildt

ägnas åt följande förhållanden:

l:o) Huru skall förfaras, då ledamot eller suppleant i landstinget

afgår från detta sitt uppdrag förr, än hans mandat utgår?

2:o) Hvilken suppleant skall inkallas, då sådan skall anmodas att

i annans ställe sig inställa vid landstinget?

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 7 Samt. 23 H/t/t. (N:o 29).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

3:o) Då landstingsbesluten icke alltid måste afse kela landstingsområdet,

utan kunna begränsas till vissa delar däraf, innehåller dock icke

landstingsförordningen någon föreskrift, om och i hvad mån landstingets

alla ledamöter äga att i öfverläggning och beslut i senare fallet deltaga.

4:o) Månne icke landstinget själf kunde få bestämma om ersättningen

åt revisorerna af dess förvaltning och räkenskaper?

I afseende på punkt l:o) har erfarenheten visat, att det råder

mycket olika uppfattning af huru skall förfaras vid sådana fall, och att

man vid tillämpningen tillvägagår på mycket olika sätt.

Det med föreskrifterna i landstingsförordningen närmast öfverensstämmande

anses af många vara, att vid ledighet, som inträffar genom

landstingsmans afgång, innan tiden för hans mandat är ute, nytt val icke

skall efter den afgångne förrättas, utan den efter röstetalet i ordningen

närmaste suppleanten inkallas i hans ställe.

Så förfares dock icke alltid, ja, kanske icke ens oftast i praktiken.

I det öfvervägande antalet fall torde nämligen vid landstingsmannaval

jämväl de under tiden efter förra valet uppkomna ledigheter efter afgången

landstingsman eller suppleant fyllas genom s. k. fyllnadsval för

den tid, som för den afgångne återstått. Understundom torde nog också

inträffat, att helt och hållet nytt val förrättats för den tid, som § 16 i

landstingsförordningen stadgar, d. v. s. för två år.

Inträffat har ock, åtminstone i ett af mig kändt fall, att valförrättaren

»förklarat» den efter röstetalet i ordningen närmaste suppleanten

såsom landstingsman i den afgångnes ställe.

Äfven om det först omnämnda förfaringssättet skulle vara det af

landstingsförordningen åsyftade, kan detta dock ej vara för alla fall

tillfredsställande. Det kan nämligen medföra den olägenheten, att, om för

ett valdistrikt blott äro valda en landstingsman och en suppleant, och

den ene af dessa afginge, ingen ersättare för den kvarvarande skulle

finnas, om denne också finge förhinder ått sig vid landstinget inställa, i

hvilket fall följden skulle blifva, att detta valdistrikt således icke blefve

representera dt vid det landstinget.

Det vill däremot synas, som om denna fråga bäst skulle lösas

och på samma gång en önsklig enhet i tillvägagåendet lättast vinnas

genom att i anslutning till den praxis, som allmännast torde förekomma,

i landstingsförordningen upptoges en föreskrift om fyllnadsval, såsom vid

val till vissa kommunala uppdrag enligt öfriga kommunallagar äger rum.

Detta torde då enklast och lämpligast luta sig göra genom ett tillägg

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

till § 6 af innehåll, att vid där oraförmälda valtillfällen jämväl skall företagas

val till ersättande af landstingsman eller suppleant, som afgått

innan den tid, för hvilken han blifvit vald, tilländalupit, för den för

honom återstående tiden.

Beträffande åter ledighet, som uppkommer efter valet, men innan

landsting sammanträder, torde höra genom ändring af § 14 meddelas

sådan föreskrift, att Konungens befallningshafvande äger för sådant fall

inkalla den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten.

I punkt 2:o) äro två olika förhållanden att beakta, nämligen:

hvilken suppleant som bör inkallas, och huru bör bäst och enklast ordnas

med själfva inkallandet.

Den första af dessa frågor berör dock i olika grad olika landsting.

Landstingsförordningen bestämmer, att efter första landstingets slut halfva

antalet ledamöter och suppleanter skulle utträda efter verkställd lottning.

Därvid har man tillvägagått på olika sätt, i det man i en del landsting

icke delade ledamöterna och suppleanterna från de särskilda valdistrikten

i två hälfter, utan delade själfva valdistrikten i två hälfter, och företogs

därefter lottningen, hvadan alla representanter för ett och samma valdistrikt

på en gång första gången afgingo och således fortfarande afgå

och på en gång skola nyväljas, och detta hvartannat år. De landsting,

där man så tillvägagått, beröras i allmänhet icke af någon svårighet att

få rätt suppleant inkallad, men däremot de, där halfva antalet representanter

för ett valdistrikt årligen skall väljas.

§ 21 i förordningen säger: »Inträffar för landstingsman sådant

hinder, att han ej kan vid landstinget sig inställa, åligger det honom

att därom ofördröjligen underrätta den efter röstetalet närmast i ordning

varande suppleanten — — —».

Men åsikten om hvilken som är den i ordningen närmast varande

suppleanten liar visat sig icke hos alla vara densamma.

Då suppleanterna till halfva antalet väljas hvarje år, anses i allmänhet

de, som längst varit valda (eller om man för korthetens skull

må få benämna dem: första årets suppleanter), såsom de, hvilka alla företrädesvis

och först skola inträda i tjänstgöring, och därefter de ett senare

år valda (andra årets); samt alla då naturligen årsvis i den ordning, do

blifvit valda.

Andra hålla dock före, att oberoende af hvilket år valet skett

skulle röstetalet endast vara den bestämmande faktorn.

En tredje åsikt har ock framträda nämligen att, då suppleanter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

utses till lika antal som ledamöter, de förra skulle vara suppleanter endast

åt de samtidigt med dem valda ledamöterna.

Ett fjärde sätt att gå till väga och hvilket kanske icke så sällan

förekommer såsom en bekvämliglietsutväg, är att tillkalla den närmast

boende eller lättast åtkomlige suppleanten.

Obestämdheten i detta afseende bar så mycket större betydelse,

som skyldigheten att inkalla är lagd i ledamöternas och suppleanternas

band; erfarenheten har också visat, att ofta nog icke rätt person blifvit

anmodad att inställa sig vid landstinget.

Man måste dock anse den ordning, i hvilken ledamöter och suppleanter

af valmännen blifvit utsedda, såsom ett uttryck af valdistriktets önskan

att se dem inträda i landstinget ; och om denna ordning icke iakttages,

har man trädt distriktets rätt eller åtminstone dess önskan för nära.

Som det nu sker, har ett landsting, vid pröfvandet af tillstädeskomnas

behörighet att taga säte i landstinget, ofta nog intet annat att

göra än att antingen tillerkänna en obehörig behörighet eller ock beröfva

ett valdistrikt dess rätt att låta sig företrädas af behörigt antal ombud,

ty annan suppleant än den, som infunnit sig vid landstingets öppnande,

lär väl i de flesta fall sällan hinna inställa sig.

Under sådana förhållanden är ett förtydligande af förordningens

bestämmelser, angående hvilken suppleant som bör inkallas, synnerligen

önskvärd!.

Finge man ett sådant förtydligande, kunde nog själfva inkallandet,

hellre än nu, hvila på dem, som skola ersättas, men ofta nog veta dessa

själfva icke, hvem som skall anmodas; äro de nyvalda, hafva de icke föregående

års valprotokoll, och om äfven landstingen allmänt bruka före

landstinget tillställa sina ledamöter vissa meddelanden, hvari uppgift

å alla suppleanter kunde införas, kunna dessa meddelanden af andra skäl

endast kort före landstingens sammanträdande komma vederbörande till

hända, och tiden att kalla blefve kort.

Bättre då tillse, om icke inkallandet kunde ske på annat sätt, än

som nu äger rum, så att t. ex. den, som fått förhinder, finge anmäla

detta hos någon myndighet, hvilken sedan verkställde själfva inkallandet.

Visserligen kunde detta uppdragas åt landstingets ordförande eller

sekreterare eller åt dessa båda tillsamman, men ingen af dem har någon

skyldighet att vistas å någon viss ort eller hafva stadigvarande adress.

Säkerligen vore då bättre och under alla förhållanden lämpligare,

om detta uppdrag finge anförtros länsstyrelserna, hvilka redan hafva så

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 29

5

mycket att skaffa med landstingen, alltid få del af valprotokollen och

hafva ständig ämbetsntöfning; det ifrågasatta åliggandet borde å andra

sidan icke heller blifva särdeles betungande.

Öfvergår man till punkt 3:o), har ju ett landsting rätt att fatta

beslut, som beröra hela landstingsområdet, men å andra sidan äfven blott

vissa delar däraf, så ock i afseende på beviljande af anslag och upptagande

af landstingsskatt. Landstingstorordningen angifver dock ej, om

rätten att deltaga i öfverläggningar och beslut äfven i senare fallet tillkommer

landstingets alla ledamöter eller blott dem, som representera de

delar, ärendet berör. Det vore synnerligen önskvärdt, att en bestämmelse

härutinnan finge inflyta i förordningen, och torde en sådan böra innehålla,

att till dess frågan om hvilka delar af ett landstingsområde ett ärende

skall anses beröra är afgjord, äga alla landstingets ledamöter att deltaga

i öfverläggningen och besluten därom, men sedan detta väl är afgjordt,

endast de ledamöter, som representera de delar, ärendet vidkommer.

§ 56 i landstingsförordningen ålägger landstinget att »utse tre

inom länet boende revisorer för granskning af det löpande årets räkenskaper

och från landstingets beslut härflytande förvaltning»; och innehåller

fortsättningen af samma paragraf, att »revisorerna äga att beräkna

reseersättning på sätt som för landstingsmännen i § 24 sagdt är».

§ 24 åter framhåller, att »landstingsman icke äger tillgodonjuta annan

godtgörelse än reseersättning», och detta efter vissa angifna grunder.

Landstingets revisorer torde således ej äga rätt att uppbära något

dagtraktamente, lika litet som det vill synas, att landstinget, med nuvarande

lydelse af förordningen, skulle kunna fatta beslut om att tillerkänna

dem ett sådant.

Emellertid kunde man nog icke, då detta stadgades, förutse,

hvilken omfattning och utveckling landstingsinstitutionen skulle få.

Eevisorsuppdraget är numera långt ifrån ett betydelselöst eller lätt arbete,

det är tvärtom maktpåliggande, besvärligt och tidsödande och ålägger

revisorerna vissa resor, såsom t. ex. till alla länslasaretten på grund af

nya lasarettsstadgan. Skulle man äfven kunna ifrågasätta, att personer,

som hedrats med förtroendet att tillhöra landstinget, skulle vara beredda

att åtaga sig ett dylikt uppdrag, som både tager dem och föranleder

dem utgifter, kan man dock icke gärna göra detsamma med personer,

som stå alldeles utom landstinget; och för landstinget är det dock en

stor fördel att vid valet af revisorer äfven kunna gå utom tinget.

Af hvad jag haft äran anföra synes mig framgå, att eu om
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

arbetning af den mer än fyrtioåriga landstingsförordningen i vissa delar

är af behofvet påkallad, hvarför jag vågar vördsamt hemställa, att Riksdagen

behagade besluta ingå till Kungl. Maj:t med underdånig skrifvelse

med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en omarbetning

af landstingsförordningen af den 21 mars 1862 i ofvan af mig antydda

afseenden och tilläfventyrs äfven andra därmed sammanhängande för att

Riksdagens vidare pröfning underställas.»

Med anförande af hufvudsakligen samma motiv hemställer herr

friherre Bonde i en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 50, att Riksdagen måtte besluta att ingå till Kungl.

Maj:t med en skrifvelse af enahanda innehåll, som herr Tamm i sin

motion föreslagit.

Landstingsförordningen saknar, såsom motionärerna framhållit,

uttryckliga bestämmelser om, huru skall förfaras, då ledamot eller suppleant

i landsting afgår från sin befattning, innan hans mandat utgått.

I 16 § heter det endast, att tjänstgöringstid för landstingsman och suppleant

är två år, räknade från och med den 1 september det år, då valet

skett; och i 14 § stadgas, att, derest den valde i vissa angifna fall

skiljes från uppdraget, Konungens befallningshafvande skall till landstingsman

inkalla den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten

inom distriktet.

Motionärerna ifrågasätta nu förtydligande af härutinnan gällande

bestämmelser; och att de nuvarande stadgandena lämna rum för en viss

godtycklighet i fråga om utseende af ledamot eller suppleant i landsting

efter en under mandatstiden afgången, synes utskottet icke kunna bestridas.

Erfarenheten har äfven visat, att man härvid går till väga på

olika sätt inom olika landstingsområden. Väl finnas prejudikat, af hvilka

synes framgå, att man ansett s. k. fyllnadsval ej böra ifrågakomma,

utan att nyvald ledamot eller suppleant städse skall anses vald för två år,

äfven om han utsetts i stället för någon, hvars mandat ännu ej utgått,

men dessa prejudikat utesluta dock ej behofvet af uttryckliga bestämmelser

uti ifrågavarande hänseende, och det synes utskottet, att det väl

förtjänar tagas under öfvervägande, huruvida ej i landstingsförordningen

likasom i andra förordningar om kommunalstyrelse fyllnadsval böra föreskrifvas,

äfven om därigenom skulle vållas, att i distrikt, där val nu

hållas endast hvart annat år, ett fyllnadsval stundom kunde behöfva

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

hållas det år, då val eljest ej skulle ägt ruin. I hvarje fall anser

utskottet, i likhet med motionärerna, ett förtydligande af landstingsförordningen

i denna del, för vinnande af enhetlighet i tillvägagåendet,

vara önskvärd.

Vidare instämmer utskottet med motionärerna rörande behofvet

af tydligare föreskrifter i fråga om hvilken suppleant vid förfall för

ledamot i landstinget skall inkallas.

Den nuvarande bestämmelsen härom innehålles i 21 §, som i sin

helhet lyder:

»Inträffar för landstingsman sådant hinder, att han ej kan vid

landstinget sig inställa, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta

den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten inom

valdistriktet; och skall denne vara skyldig att utan annan kallelse sig

infinna.

Landstingsman åligger att, så fort ske kan, till landstingets

sekreterare insända sin till landstinget ställda skriftliga anmälan om det

inträffade hindret samt tillika uppgifva, hvilken suppleant bör i hans

ställe möta.»

Med hänsyn till de ganska invecklade förhållanden, som på en

del orter i tillämpningen föranledts af stadgandet, att ur nybildadt landsting

efter första lagtima sammanträdet halfva antalet ledamöter och

suppleanter skulle efter lottning utträda, kunde, med den lydelse 21 §

nu har, ovisshet lätt uppstå om hvilken suppleant rätteligen skulle inkallas;

och har också, såsom motionärerna framhållit, i detta hänseende

förfarits på olika sätt. Att frågan, såsom nu stundom sker, göres nästan

helt och hållet beroende på den enskildes uppfattning af rätta förhållandet,

anser utskottet oegentlig! Tydliga föreskrifter böra finnas, som utesluta

all tvekan om, hvilken suppleant som skall inkallas. Visserligen gifvas

äfven härutinnan prejudikat, som synas utvisa, att man ansett den suppleant

böra inkallas, som är den främste af de tidigast valda suppleanterna,

äfven om den ledamot han skall ersätta är vald vid ett senare tillfälle,

men otydligheten uti ifrågavarande hänseende har dock medfört förvecklingar

och kan äfven tänkas leda till missbruk. Utgången af viktiga

frågor inom ett landsting, t. ex. val af riksdagsman till Första Kammaren,

kan stundom vara beroende på en eller annan röst, och det kan under

sådant förhållande ej vara rätt att lämna i en ledamots hand eller göra

beroende på hans omdöme, hvilken suppleant som bör inkallas. Äfven

om landstinget skulle underkänna den inkallades behörighet att deltaga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 29

i landstingets beslut, kunde dock ej, såsom motionärerna också påpekat,

någon annan hinna inkallas. Beträffande åter frågan, i hvems hand ett

inkallande af suppleant lämpligen bör läggas, anser utskottet skäl tala

för att lämna detta uppdrag åt offentlig myndighet, exempelvis Konungens

befallningshafvande, äfven om svårigheter vid inkallande af suppleant

genom sådan myndighet någon gång kunna uppstå, derest förfallet inträffar

omedelbart före landstingets sammanträde.

Hvad härefter angår frågan, om och i hvad mån ett landstings

alla ledamöter äga att deltaga i öfverläggningar och beslut, som icke

beröra hela landstingsområdet, utan endast en viss del däraf, så skiljes i

47 § landstingsförordningen i fråga om grunden för afgifters uttaxering

uttryckligen på företag, däraf å ena sidan endast stad och å andra sidan

endast landsbygd har hufvudsaklig nytta. Sålunda finnas för visso med

hänsyn till förhållandet mellan landsl^gd å ena sidan och städerna, vare

sig samfälldt eller en eller flera bland dem, å andra sidan för närvarande

olika intressesfärer inom landstingsområdet. Något nytt i detta hänseende

föreslå ej heller motionärerna, utan åsyfta de endast ett förtydligande

af förordningens föreskrifter angående sättet för behandlingen af

de frågor, som uteslutande beröra en auss, sålunda bestämd del af nämnda

område. Såsom motionärerna påpekat, saknas nämligen i landstingsförordningen

uttryckliga bestämmelser härutinnan. Under nuvarande förhållanden

kan det sålunda åtminstone ifrågasättas, att äfven representanter för områden,

som icke alls beröras af ett visst företag, deltaga i ett sådant ärendes

behandling och därigenom också med sina röster afgöra företagets öde.

Det kan emellertid icke vara lämpligt, att t. ex. vid frågor om uppförande

af epidemisjukhus på laudsbygden representanter för städer, som

själfva ombesörja sin sjukvård och hvilka ej kunna åläggas bidraga till

dylika företag på landsbygden, få deltaga i öfverläggningar och beslut

rörande dessa ärenden, som uteslutande äro af intresse för landsbygden.

Då, såsom nämnts, det i landstingsförordningen i vissa hänseenden göres

skillnad på olika ortsintressen, synes det utskottet som eu brist i lagstiftningen,

att närmare bestämmelser saknas om behandlingen af de

frågor, som endast beröra vissa delar af landstingsområdet. I likhet med

motionärerna finner utskottet det därför önskvärdt, att det i landstingsförordningen

tydligen föreskrifves, huru förfaras skall vid behandlingen

och afgörandet af frågor, som angå endast viss del af landstingets område.

Hvad åter- angår det af motionärerna framställda förslag om ändring

af landstingsförorduingens föreskrifter i fråga om godtgörelse till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

9

landstingens revisorer, så anser sig utskottet ej kunna förorda motionerna

i denna del. En sådan förändring skulle nämligen strida mot den enligt utskottets

åsikt riktiga princip, som genomgår vårt kommunala förvaltningssystem,

att de kommunala förtroendeuppdragen i regel fullgöras

utan ersättning för därmed förenadt arbete.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad

mån förordningen om landsting den 21 mars 1862

kan böra undergå jämkning, i syfte att tydliga och

fullständiga stadganden måtte erhållas dels om förfarandet,

då ledamot eller suppleant i landsting afgår,

innan tiden för uppdraget är ute, dels angående inkallande

af suppleant vid förfall för ordinarie ledamot,

dels ock beträffande sättet för handläggning och afgörande

af frågor, som endast beröra viss del af landstingsområdet,

antingen landsbygden eller städerna, vare

sig samtal dt eller en eller flera bland dem, samt därefter

för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena

kunna föranleda.

Stockholm den 27 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Almgren och Waldenström hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets handläggning inom utskottet.

Bih. till Tiiksil. Prof. 1901). 7 Sami 23 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:29 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen. s. 19 i texten