Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 43

1903-03-17 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:43, Lagutskottets Utlåtande N:o 43

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

1

N:o 43.

Ank. till K i k«l. kansli den 17 mars 1903 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser

om exekutiv försäljning af fastighet.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänvisats en inom

första Kammaren väckt motion, n:o 19, i hvilken herr Leman anfört

följande:

»Vid 1896 års riksdag väckte jag motion angående skrifvelse till

Konungen med begäran om framläggande af förslag till ändrade bestämmelser

om exekutiv försäljning af fastighet in. in.

Motionen var af följande lydelse:

»Ehuru det visserligen är sant, att det betryck, hvarunder jordbruksnäringen

under en följd af år lidit och fortfarande lider, ej lärer kunna

helt och hållet afhjälpas genom ändringar i kreditlagstiftningen, så torde

dock, å andra sidan, ej kunna förnekas, att genom vissa ändringar i

nämnda lagstiftning, särskildt i hvad denna angår exekutiv försäljning

af fastighet, samma betryck bör kunna i åtskilliga afseenden lindras''.

Enligt nu gällande rättssystem utgör utmätning och däraf föranledd

försäljning af fast egendom en specialkonkurs öfver fastigheten, hvilken

måste försäljas och öfvergå till annan ägare, äfven om den vid auktionen

högst bjudna köpeskillingen ej förslår till betäckande af ens den ringaste

del utaf utmätningssökandens fordran. Genom bär omförmälda, i gällande

lag (5 kapitlet utsökningslagen och 30 § i kungl. förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 juni 1875) stadgade förfaringssätt vållas,

liih. till Riksd. Prof. 1,903. 7 Samt. 36 Haft. (N:o 43). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

på sätt jag skall tillåta mig här nedan i korthet utveckla, särskildt för

ägare af jordbruksfastigheter, åtminstone tvenne väsentliga olägenheter,

hvilka torde böra och kunna afhjälpas. Den ena olägenheten är den, att

tillfälle för ägare af jordbruksfastighet att, mot säkerhet af inteckning i

fastigheten, erhålla penningförsträckning mot skälig ränta ofta försvåras,

ja stundom till och med omöjliggöres; den andra är den, att mången

ägare af jordbruksfastighet kan få gå från gård och grund, utan att utmätningssökanden,

eller, i fall af generell konkurs, oprioriterade borgenärer

erhålla någon som helst andel i köpeskillingen för den exekutivt

försålda fastigheten och utan att någon borgenär, som haft bättre förmånsrätt

än utmätningssökanden och gäldenärens oprioriterade borgenärer ens

påfordrat, att den intecknade fastigheten skulle frånhändas ägaren och exekutivt

försäljas.

Hvad nu beträffar den förstnämnda olägenheten kan jag, och troligen

mången med mig, konstatera, att särskildt utländska kapitalister, men

jämväl ej så få inhemska penninginstitut mången gång tvekat att, mot

säkerhet af inteckning uti landffastighet, lämna penningförsträckning''; och

detta hufvudsakligen samt ofta uteslutande af det skäl, att den eventuelle

försträckningsgifvaren befarat, att han, om intecknade fastigheten blefve

utbjuden å exekutiv auktion, antingen skulle, för att erhålla betäckning

för sin fordran, kunna blifva nödgad inropa den intecknade fastigheten,

eller ock måste riskera att helt och hållet eller delvis förlora sin fordran.

Särskildt känner jag ej så få fall, där kapitalister i Danmark och Tyskland

— länder, i hvilka det i Sverige stadgade specialkonkursförfarandet

icke är gällande, — dragit sig tillbaka från inledda låneunderhändlingar,

genom hvilka till jordbruksfastighetsägare mot ganska lag ränta och för

dessa gynnsamma villkor i öfrigt utlofvats penningförsträckning. Detta

tillbakadragande har ej skett i anledning af föreskriften om förnyelse af

inteckning, utan af fruktan för följderna af specialkonkursförfarandet.

Hvad den andra olägenheten beträffar, tillåter jag mig påpeka det

upprörande i det ännu i Sverige gällande förfarandet, att en fordringsägare,

som ur köpeskilling för fastighet icke kan utfå ett enda öre af

sin fordran, icke desto mindre kan, utan afseende å den högst bjudna

köpeskillingens ringhet, framtvinga en egendoms försäljning, hvarigenom,

synnerligen under nedgående konjunkturer, ej endast fordringsägare,

som hafva bättre rätt, men antingen ej vilja eller ej kunna inropa fastigheten,

kunna göra betydande förluster, utan äfven fastighetsägaren, som

naturligtvis blifver personligen ansvarig för de intecknade skuldbelopp,

hvilka ej ur köpeskillingen utgå, kan blifva för all framtid i grund

ruinerad.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

3

Jag får vidare erinra, att en person, som gifver ägaren till en intecknad

fastighet kredit antingen utan att erhålla säkerhet af inteckning

eller mot att erhålla inteckningssäkerhet, som har sämre förmånsrätt än

förut i fastigheten meddelade inteckningar, icke kan hafva något som

helst berättigadt anspråk att, vare sig han ur köpeskillingen för fastigheten

kan utfå eller icke utfå likvid för sin fordran, rubba den bättre

rätt, som andra inteckningshafvare hafva.

Äfvenledes torde ej lämnas obeaktadt den omständighet, att, enligt

svensk lag, jordbruksinventarier icke anses såsom tillbehör till den fasta

egendomen, utan få utmätas utan sammanhang med denna. Härigenom

vållas, att, då hvarje innehafvare af en domfäst fordran kan få inventarierna,

utmätta och sålda, brukningen af fastigheten för ägaren omöjliggöres,

hvilket åter som oftast bär till följd, att exekutiv försäljning af

själfva fastigheten framtvingas.

Riktigheten af hvad jag här anfört torde vara så allmänt känd

och erkänd, att det icke torde vara erforderligt att belysa densamma

med några exempel; men jag är i allt fall gärna villig att, om lagutskottet,

till hvilket denna min motion torde blifva remitterad, så påfordrar,

lämna utskottet redogörelse för åtskilliga af mig kända fall, som bestyrka

riktigheten af mina påståenden.

Slutligen anser jag mig böra påpeka, att det nu och framdeles pågående

bildandet af fonder, såsom för arbetareförsäkring m. m., enligt min

åsikt ovillkorligen kommer att medföra nödvändighet för fondernas förvaltare

att utlåna större eller mindre del af tillgångarna mot säkerhet

af inteckning i jordegendom. Häraf kan dock, under nu gällande rättssystem,

följden blifva, att, vid eventuella exekutiva försäljningar af de

intecknade fastigheterna, fonden, antingen, för att skydda sin rätt, kan

blifva nödgad inköpa ej sfi få fastigheter, hvilka således ur enskild ägo

skulle öfvergå till det allmänna — ett förhållande, som torde vara olämpligt

och från nationalekonomisk synpunkt anses förkastligt — eller och

kan blifva tvungen att vidkännas större eller mindre afkortning å sin

fordran, hvilket naturligtvis är förlustbringande.

Jag har nu i korthet anfört några af de olägenheter, som vidlåda

det nuvarande rättssystemet; det åligger mig därför å andra sidan att

påpeka de utvägar, hvarigenom, enligt min åsikt, lagstiftaren i väsentlig

mån skulle kunna förekomma nämnda olägenheter.

I sådant hänseende får jag hänvisa till de i våra grannland Norge

och Danmark samt särskildt till de i Preussen och större delar af Tyskland

uti ifrågavarande afseende gällande rättsregler. Sådana dessa äro

stadgade i den preussiska lagen (Die Zwangsvollstreclcungsordnung in dm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

mobilien) af den 13 juli 1883, torde de ock i hufvudsak kunna och böra

tillämpas i Sverige.

Det är visserligen ingalunda okändt för mig, att den år 1886 förordnade

kommittén för afgifvande af förslag med syfte att bereda jordbrukare

lättad utväg till anskaffande af förlagskapital i framlagda förslag

till lagar angående förändrad lydelse dels af 100, 103 och 104 §§

i utsökningslagen samt dels af 30 § i inteckningsförordningen hämtat

idén från den ofvannämnda preussiska lagen af den 13 juli 1883 samt

att högsta domstolen, ehuru den ansett det i Preussen lagstadgade försäljningssättet

onekligen i vissa hänseenden hafva företräde framför det

i Sverige gällande, funnit kornmitterades lagförslag vara oantagligt såväl

till hufvudgrunderna som till detaljerna. Men härvid är att märka,

att, såsom högsta domstolen erinrat, kommitterade dels högst väsentligt

afvikit från sin förebild och dels icke föreslagit alla de förändringar

i svensk lag, som måste följa af en tillämpning utaf det preussiska systemet.

Dessutom synes det mig, att den i många hänseenden sorgliga

erfarenhet, som vunnits under de nio år, som förflutit, sedan kommitterade

afgåfvo sitt betänkande, ovedersägligen måste betinga en lagförändring

till det bättre, äfven om därigenom måste uppoffras principer,

som genom århundraden varit gällande i vår lagstiftning. I sådant hänseende

erinrar jag särskilda att, då lagstiftaren medgifvit, att de för

järnvägsdrift anskaffade lokomotiv, vagnar och inventarier skola anses

såsom tillhörigheter till den fasta egendomen, det från principiell synpunkt

väl icke torde möta oöfvervinneliga hinder att stadga, det jordbruksinventarier

skola anses såsom tillbehör till den fasta egendomen,

hvilka icke få annorledes än i sammanhang med denna utmätas. Då

det dessutom torde vara en plikt för lagstiftaren att, särskild! hvad angår

närings- och kreditlagstiftningen, icke försvåra utan tvärt om underlätta

kampen för tillvaron, har jag, trots de svårigheter, som uppresa sig

mot hvarje lagförändring, dock icke ansett mig böra underlåta att väcka

förevarande motion.

Hvad nu beträffar den preussiska lagen, yttra förutnämnde kommitterade

härom bland annat följande *):

»Den preussiske lagstiftaren har velat råda bot för dessa (här förut

i denna motion omförmälda) olägenheter och därvid utgått från den tanken,

att den på inteckning eller utmätning beroende panträtten icke kan för

innehafvaren medföra annan rätt än att, om och i den man pantens värde

därtill förslår, ur densamma erhålla likvid för sin fordran, sådan denna

*) Kornmitterades betänkande, pag. 102.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

är till förmånsrätten bestämd, men ingalunda någon rättighet att rubba

inteckningshafvare med bättre rätt i det ostörda åtnjutandet af densamma.

Enligt denna uppfattning är det den utmätningssökande borgenärens

skyldighet att, vid påföljd att utmätningen eljest blir utan vidare verkan,

själf eller genom någon af honom anskaffad köpare inropa fastigheten till

så högt belopp, att köparen kan öfvertaga alla föregående inteckningar

och prioriterade skulder. Do inteckningshafvare, som hafva bättre rätt än

den utmätningssökande borgenären, blifva sålunda oberörda af den exekutiva

försäljningen.

Fördelarne af detta system hafva synts kommitterade vara i ögonen

fallande, och kommitterade hafva så mycket mindre tvekat att förorda

upptagande i den svenska lagstiftningen af denna nya grundsats, som densamma

under en period af sjunkande fastighetsvärden synes särdeles ägnad

att förekomma de för jordbruket i dess helhet menliga följderna af exekutiva

försäljningar, som, utan att tillfredsställa borgenärens behof af sina

penningars återbekommande, drifva gäldenärerna från gård och grund samt

skada andra inteckningshafvares ställning.»

Mot kommitterades förslag i här omnämnda delar reserverade sig en

af dess ledamöter (nuvarande justitierädet K. G. Carlson), som visserligen

fann den af kommitterade omnämnda grundsats vara teoretiskt riktig, men

ansåg, att de nödiga förutsättningarna för grundsatsens upptagande i den

svenska lagstiftningen icke vore för handen. Reservanten erinrade dessutom

bland annat följande*):

»I Preussen möjliggöres grundsatsens tillämpning af bland andra följande

förhållanden: att jordbruksinventarier anses såsom tillbehör till den

fasta egendomen och icke få utmätas annorledes än i sammanhang med

denna; att en gäldenär fasta egendom utan konkurs kan ställas under

tvångsförvaltning för borgenärernas räkning, därvid behållna afkastningen

kommer de särskilda borgenärerna till godo i mån af deras förmånsrätt;

samt att en inteckningshafvare, som förmenar, att en inteckning med

bättre rätt än hans icke är belånad eller är belånad allenast för en del

af den summa, hvarå densamma lyder, äger föra talan om inteckningens

dödande för det belopp, som icke motsvaras af någon verklig

fordran.»

Det torde nog vara sant, att, ifall den preussiska lagprincipen skall

tillämpas i Sverige, lagändringar jämväl i de af reservanten omnämnda

afseenden måste till större eller mindre del vidtagas, men då, för så vidt

jag kan finna, allt för stora svårigheter häremot icke torde möta, så synes

*) Betänkandet, pag. 180.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

det mig, att äfven från denna synpunkt hinder icke bör finnas för en lagreform

efter preussiskt mönster.

Den fråga, hvilken jag här berört, var delvis föremål för diskussion

år 1890 vid 7:de nordiska juristmötet*). Såväl från dansk och norsk som

finsk sida betonades skarpt olämpligheten af det numera nästan uteslutande

i Sverige och Finland tillämpade specialkonkursförfarandet. På tal om

olägenheterna af nämnda förfarande yttrade eu talare från Finland (hofrättsassessor

Serlachius): »Detta gör, att kapitalisterna äro obenägna för

penningplacering i fastighet, åtminstone betinga de sig en mycket hög

ekvivalent, i synnerhet då man tager i betraktande den säkerhet, som jorden

erbjuder. Det är ett faktum, att en af de största allmänna kassorna

i Finland icke gifver lån mot första inteckning i fastighet under 5 procent,

medan samma kassa köper obligationer, som gifver 4 och stundom

icke ens 4 procent. Om man vill, att fastighetskrediten skall komma till

sin rätt, synes det mig, att lagstiftningen bör göra någonting i detta afseende;

och den utväg, som enligt min tanke hufvudsakligen bör följas,

är den, som den preussiska lagen af år 1883 om exekutiv försäljning af

fastighet inslagit. Samma ståndpunkt, som sistnämnda lag intager, intager

ock i hufvudsak det finska förslaget till utsökning slag.»

Af hvad här anförts framgår, att man i vårt grannland Finland, där

svensk lag till stor del ännu är gällande, icke ansett omöjligt att tillämpa

det preussiska rättssystemet, och däraf hämtar jag ett ytterligare stöd för

min åsikt, att samma system bör kunna införas äfven i Sverige. Då jag

dessutom har den innerligaste öfvertygelse om att ifrågavarande system,

ifall det intages i svensk lag, skall i många hänseenden upphjälpa fastighetskrediten

samt verka välgörande ej endast för ägare af stadsfastigheter,

utan äfven och i synnerhet för ägare af jordbruksfastigheter, så tvekar jag

icke att vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens pröfning och

godkännande af lagförslag, hvarigenom ur nu gällande lagstadganden om

exekutiv försäljning af fastighet och därmed i sammanhang stående föreskrifter

specialkonkursförfarandet afskaffas, men i stället införas bestämmelser,

som stå i största möjliga öfverensstämmelse med de i den preussiska

lagen af den 13 juli 1883 angående fast egendoms exekutiva försäljning

(»Die Zwangsvollstreckungsordnung in Immobilien») intagna rättsregler.

»

Lagutskottet, som erkände de fördelar, hvilka genom antagande af

det utaf mig förordade system skulle kunna vinnas, ansåg sig dock af

*) 8a förhandlingarna på 7:de nordiska juristmötet, pag. 94—99 och 161—172.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

uppgifva skäl böra hemställa, att motionen i fråga icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Då utskottets utlåtande behandlades i Första Kammaren, påpekade

jag, att man i Finland antagit en ny utsökningslag, hvilken skulle träda

i kraft den 1 januari 1897, samt att i denna lag, som för (ifrigt är nästan

ordagrant lika med den svenska utsökningslagen, man just infört hufvudgrunderna

i det preussiska systemet.

Utskottets ordförande yttrade, bland annat, att, såvida den nya finska

lagen visade sig kunna utan olägenhet tillämpas i Finland, hvars lagstiftning

i allmänhet vore byggd på enahanda grunder som hos oss, han för

sin del skulle vara den förste att gå in på en modifikation af dåvarande

förhållanden i den uti motionen förordade riktning, och han tillrådde

därför motionären att gömma på sitt förslag, till dess man fått se, huru

den nya lagen slagit ut i vårt grannland.

Sedan nämnda yttrande fälldes, hafva snart förflutit sju år, och

under allra största delen af denna tid, eller under mera än sex år, har

i Finland tillämpats den nya utsökningslagen. Denna har, så vidt till

min kännedom kommit, icke endast ej medfört några olägenheter, utan

har fastmer visat sig lända till fromma för fastighetskrediten. Vid sådant

förhållande och då jag fortfarande är fullt och fast öfvertygad om att

det af mig förordade system kan införas i svensk lag samt att detsamma,

om det införes, skall verka synnerligen gagneligt för fastighetskrediten,

tillåter jag mig att föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens pröfning

och godkännande af lagförslag, hvarigenom ur nu gällande lagstadganden

om exekutiv försäljning af fastighet och därmed i sammanhang stående

föreskrifter specialkonkursförfarandet afskaffas, men i stället införas bestämmelser,

som stå i största möjliga öfverensstämmelse med de i den

finska utsökningslagen den 3 december 1895 samt i den preussiska lagen

af den 13 juli 1883 (»Die Zwangsvollstreckungsordnung in Immobilien»)

angående fast egendoms exekutiva försäljning intagna rättsregler.»

Enligt gällande utsökningslag medför exekutiv försäljning i fråga om

fastighet samma verkningar som ett konkursförfarande och föranleder

alltså, att all gäld, som skall med förmånsrätt utgå ur fastigheten, i och

med försäljningen förfaller till betalning. Den, som inköper fastigheten,

är pliktig att kontant erlägga köpeskillingen, i den mån han icke kan

med innehafvare af intecknade fordringar, hvilka skola ur densamma

gäldas, träffa öfverenskommelse, att fordringarna få i fastigheten kvarstå.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Sedan köpeskillingen blifvit erlagd, är inteckning för fordran, som alldeles

icke eller endast till någon del guldits, utan verkan, och egendomen

är i köparens hand fri från all förre ägarens gäld, som köparen icke

öfvertag^.

Såsom förut vid olika tillfällen blifvit framhållet och erkändt samt nu

åter af motionären påvisats, är det sätt, hvarpå exekutiv försäljning af

fastighet sålunda är ordnad, förenadt med väsentliga olägenheter för gäldenären

och medför detsamma för inteckningshafvare äfventyr och besvär,

hvilka icke kunna undgå att ofördelaktigt inverka på fastighetskrediten.

Den säkerhet, som med inteckning är afsedd, minskas nämligen i hög grad

därigenom, att inteckningshafvaren ej blott får stå tillbaka för de fordringsägare,

hvilka på grund af äldre inteckning eller eljest åtnjuta bättre förmånsrätt,

utan kan lida rubbning i sin rätt genom åtgöranden från innehafvare

af efterföljande inteckningar eller oprioriterade borgenärer. Det

står hvarje sådan fordringsägare fritt att genom fastighetens utmätning och

exekutiva försäljning framtvinga uppgörelse af de skuldförhållanden, som

angå fastigheten. För innehafvare af äfven de bästa inteckningar medför

sådant den påföljd, att de utan åtnjutande af möjligen betingad uppsägningstid

måste mottaga likvid för sina fordringar, till den del dessa icke

på grund af öfverenskommelse med den nye fastighetsägaren skola kvarstå

i fastigheten. Då gäldandet af hvarje särskild inteckning är beroende af

köpeskillingens belopp, löper dessutom inteckningshafvaren vid dylik försäljning

härutöfver risken att utan likvid gå förlustig sin inteckningsrätt,

och om den köpeskilling, som af andra bjudes, icke går så högt, att inteckningen

därigenom betäckcs, kan sådan förlust icke undvikas på annat

sätt, än att inteckningshafvaren själ! inropar fastigheten. Lätteligen kan

försäljning, som sålunda bringas till stånd, vara fullkomligt ändamålslös,

i det den borgenär, som framtvungit densamma, icke får någon andel i

köpeskillingen och de borgenärer, hvilka få dylik andel, icke önskat att

omedelbart utbekomma sina fordringar. Det innebär då en opåkallad hårdhet

mot gäldenären, att försäljning i alla händelser skall ske.

I anledning af dessa missförhållanden har motionären ansett lagstiftningen

i ämnet böra byggas på andra grunder och har i detta afseende

hänvisat till det förfarande vid exekutiv försäljning af fastighet, hvilket

finnes föreskrifvet i preussisk och finsk rätt samt lärer i hufvudsak öfverensstämma

med det i Norge och Danmark tillämpade. Detta förfarande utmärkes

särskildt däraf, att före fastighetens utrop till försäljning fastställes ett

minsta belopp, under hvilket köpeanbud icke antages. Nämnda belopp beräknas

så, att därunder inbegripas alla de skulder, som skola utgå ur

egendomen med bättre rätt än den gäld, för hvilken egendomen säljes.

Härmed afses att undvika sådan försäljning, som utan gagn för den borge
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

när, hvilken påkallat densamma, är till skada för gäldenären och rubbar

andra borgenärers ställning.

Såsom i motionen äfven omnämnes, föreslog den s. k. jordbrukskreditlagstiftningskommittén

i sitt 1886 afgifna betänkande införande i svensk

rätt af ett på hufvudsakligen liknande grunder byggdt förfarande. Detta

förslag mötte emellertid stora betänkligheter inom högsta domstolen, som

framhöll, att det i allmänhet icke läte sig göra att på förhand åstadkomma

en tillförlitlig och fullständig beräkning af de fordringar, som skulle utgå

ur en exekutivt försåld fastighet med förmånsrätt framför den, för hvilken

egendomen såldes. Förslaget har ej heller föranledt till någon åtgärd.

Olika meningar hafva sålunda framträdt, huruvida föreliggande fråga

lämpligen kan lösas på den väg motionären anvisat. Att en sådan möjlighet

förefinnes, synes emellertid framgå däraf, att i Finland, hvars utsökningsväsende

i allmänhet är ordnadt i öfverensstämmelse med vårt

lands, det af motionären förordade tillvägagångssättet i flere år tillämpats

och, enligt hvad det uppgifves, medfört goda verkningar. Då frågan i

hvarje fall är af stor>vikt, har utskottet ansett sig böra tillstyrka Riksdagen

att hos Kung! Maj:t göra en framställning i ämnet. Härtill finnes så mycket

mera anledning, som en revision af inteckningslagstiftningen inom en icke

aflägsen framtid är förestående, och det är önskvärdt, att berörda fråga i

sådant sammanhang blifver föremål för noggrann undersökning och

pröfning.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad män

lagstiftningen angående exekutiv försäljning af fast egendom

lämpligen kan byggas på den grund, att fastighet

icke får exekutivt säljas, med mindi^e köpeskillingen förslår

till gäldande af de fordringar, som skola utgå ur

fastigheten med förmånsrätt framför den, för hvilken

försäljning begäres, samt därefter för Riksdagen framlägga

förslag till de lagbestämmelser i ämnet, hvartill

förhållandena kunna föranleda.

Stockholm den 17 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bill. till Iiilcsd. Vrot. 1.003. 7 Samt. 30 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Herr A. Olsson har begärt få antecknadt, att han af arbete inom

särskilda utskottet n:o 1 varit förhindrad att deltaga i ärendets behandling

inom utskottet.

Herr Folke Andersson har velat hafva antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets slutliga behandling.

Stockholm, Ivar HaeggstrÖms Boktryckeri A. B., 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:55 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning af fastighet. a1 i texten