Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 46

1903-03-27 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:46, Lagutskottets Utlåtande N:o 46

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

N:o 46.

Ant. till Riksd. kansli den 27 mars 1903, kl. 3 6. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser

om sammanträffande af brott m. m.

Lagutskottet har till behandling förehaft eu inom Andra Kammaren

väckt och till utskottet hänvisad motion, n:o 118, i hvilken herr

K. A. Staaff anfört följande:

»Den svenska allmänna strafflagen med datum af 1864 är i väsentliga

afseenden föråldrad. De senaste årtiondena hafva varit rika på

nya uppslag inom straffrättsvetenskapen, och bland dessa uppslag finnas

åtskilliga, som segrande genomgått meningsbrytningarnes skärseld och

nu kunna betecknas såsom vunna resultat, färdiga att införlifvas med

samhällenas lagstiftningar. Inom ej alltför aflägsen framtid torde också

tidpunkten vara inne att underkasta den svenska strafflagen i dess helhet

en genomgripande revision. Med en sådan uppfattning kan dock ej

vara oförenligt att redan nu utbryta en eller annan del af strafflagen,

hvilken är mera fristående, och underkasta den en väl behöflig omarbetning.

En sådan fristående del synas mig de i strafflagens fjärde kapitel

innehållna reglerna om sammanträffande af brott och om förening eller

förändring af straff utgöra. Dessa regler stå ej i det samband med

strafflagen i öfrigt, att lagens system behöfver rubbas genom en revision

af dem. Att åter själfva dessa regler äro i behof af en ganska ingående

omgestaltning lärer knappast från sakkunnigt håll möta invändning.

Jag skall här söka angifva de hufvudsakliga bristerna i den närvarande

ordningen och antyda de önskemål i fråga om en omarbetning,

som torde böra uppställas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

För behandlingen af de fall, då flera brott sammanträffa, d. v. s.

dä en person skall dömas för flera brott, gifver vår strafflags fjärde

kapitel tre hufvudregler. Den första återfinnes i 1 § och stadgar, att

om eu handling innefattar flera brott och straffet å ettdera är svårare

än å annat, skall det svårare straffet ådömas; är hvartdera brottet belagxlt

med samma straff, varde det straff ådömdt. I båda dessa fall

skall brott, för hvilket särskildt straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande

omständighet. Den andra hnfvudregeln ( 2 §) bestämmer, att

om någon föröfvat flera brottsliga handlingar och de ej till hvarandra

stå i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och samma

förbrytelse, utan hvar för sig äro att hänföra till särskilda brott, skall,

ändå att brotten af samma slag äro, domstolen utsätta de särskilda straff,

som bort följa å hvarje brott, och därefter, i händelse någon förändring

af straffen efter hvad i 4, 5, 6 eller 7 §§ sägs skall äga rum, därom

meddela erforderliga bestämmelser. De 4, 5, 6 och 7 §§ innehålla: att

dom å dödsstraff skall anses inbegripa jämväl böter eller frihetsstraff,

hvartill den dömde kan hafva gjort sig skyldig; att med straffarbete på

lifstid ej heller må förenas annat frihetsstraff eller böter; att, om någon

för särskilda brott är förfallen till straffarbete på viss tid, vid förening

åt straffen tiden för det längsta eller, om tiden för straffen är lika

lång, den tiden ej må öfverskridas med mera än två år; att detsamma

skall gälla, om någon för särskilda brott har förskyllt fängelse; att om

den, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid, tillika begått

brott, som är belagdt med fängelse, fängelsestraffet skall öfvergå till

straffarbete, därvid mot två månaders fängelse svarar en månads straffarbete

och så vidare; att, om vid sådan öfvergång af straff brutet månadstal

eller brutet dagatal uppkommer, viss angifven utjämning skall ske;

att det sålunda till straffarbete öfvergångna fängelsestraffet skall förenas

med det öfriga straffarbetet efter förut stadgad grund; samt att, om

någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,

tillika är förfallen till böter, det emot böterna enligt 2 kap. 11 § svarande

fängelsestraff under iakttagande af nyss återgifna bestämmelser skall

förenas med det öfriga straffet. Den tredje hnfvudregeln (3 §) slutligen

bestämmer, att, om flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning af

ett och samma brott, sådant vid straffets bestämmande skall anses såsom

försvårande omständighet.

Den bör här ej förbigås, att vår lag själ!'' gör ett undantag af

ofantligt stor praktisk betydelse från sina egna regler om brottskonkurrens,

då den i 20 kap. 9 § bestämmer, att å särskilda tider och ställen

föröfvad stöld skall anses såsom fortsatt förbrytelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Mot det system, som sålunda till sina lmfvuddrag skildrats,

kunna viktiga anmärkningar göras. Den praktiskt minst betydelsefulla

är väl den, som dock med något principiellt berättigande kan riktas

mot den första hufvudregeln. Den består däri, att, om vid bedömande

af en handling, som innefattar derå brott, det svåraste straffet skall

ådömas och de öfriga brotten betraktas såsom försvårande omständigheter,

det ju kunde inträffa, att latituden för det svåraste brottet

icke medgåfve den straffhöjning, som borde äga rum med hänsyn

till de andra brotten. Tv denna latitud kan svårligen hafva bestämts

med uppmärksammande af alla de möjligheter, som förefinnas, att jämväl

andra helt olikartade brott finnas begångna genom en och samma

handling. Vida svårare är dock den anmärkning, hvartill de andra och

tredje hufvudreglerna gifva anledning. För det första har strafflagen ej

definierat, hvad som menas med fortsatt brott, ty uttrycket, att flere brottsliga

handlingar utgöra fortsättning af ett och samma brott, är tydligen ej

någon definition utan endast en omskrifning. Det har då varit åt doktrinen

öfverlämnadt att fylla denna lucka. Men erfarenheten visar nogsamt, att

den ej lyckats därmed. Och det torde i själfva verket ej vara möjligt att

under en begreppsmässigt giltig formel inbegripa de olika former, hvarunder

det fortsatta brottet kan förekomma. Med andra ord, skillnaden

mellan de fall, då sammanläggning af straff enligt 2 §, och de fall, då

endast ett straff enligt 3 § skall ådömas, är och förblir ytterst sväfvande

— ett påstående, som bekräftas af domstolarnes ej sällan mycket skiftande

domslut i hithörande fall.

För det andra — och här kommer jag till den praktiskt väsentligaste

punkten — i de händelser, då man trott sig finna en fast gränslinje

emellan den andra paragrafens tillämplighet och den tredjes, visar sig

mycket ofta en obehörig skillnad i bedömandet af brottsliga gärningar,

Indika till sin natur ingalunda torde föranleda en dylik skillnad. — Sä

t. ex. har man ansett, att i de fall, då flera brottsliga handlingar äro

riktade mot särskilda personer, 2 § gifvetvis skall tillämpas. Härutaf

följer, att om i ett slagsmål två eller flere förena sig mot en, då skola

straffen för de slag, denne till äfventyrs kan gifva sina motståndare,

ovillkorligen sammanläggas, under det att det naturligaste utan tvifvel

vore, att hvad han låtit komma sig till last finge betraktas och bedömas

såsom ett helt och beläggas med ett totalitetsstraff. Hvar och en af

de andra, de må hafva tilldelat honom huru många slag som helst,

skola däremot beläggas med ett straff, ty annat än fortsatta förbrytelser

kunna deras handlingar såsom riktade mot ett och samma föremål ej

blifva.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Ett särskild! praktiskt skäl att förändra vår lags bestämmelser om

brottskonkurrensens behandling linnes också däruti, att dessa bestämmelser,

att döma efter mångfalden af anmärkningar för fel i ämbetet på grund

af oriktig sammanläggning af straff, synas vara i praktiken mycket

svår tillämpliga.

Det sätt, hvarpå den nyare straffrättsvetenskapen vill hafva det nu

ifrågavarande ämnet ordnadt, är ett helt annat. Den vill utplåna den

konstlade skillnaden antingen emellan samtliga de fall, som vår lag behandlar

under de ofvan återgifna hufvudreglerna, eller åtminstone mellan

det, då flera brottsliga handlingar föreligga utan att anses som fortsättning

af ett och samma brott, och det, då de så skola anses. Den

vill i alla händelser med ett totalitetsstraff belägga äfven den i olika

yttringar manifesterade brottsligheten. Och detta totalitetsstraff åter

vill den finna inom en latitud, vidgad utöfver de särskilda förbrytelsernas

latituder efter vissa i lagen bestämda grunder. Sålunda menar man

— och helt visst med rätta — uppnås en mycket större möjlighet att

med erforderlig smidighet sätta straffet efter hvad brottslingen verkligen

förskyllt. Den brottsliga viljan är ju alltid eu. Det är denna som skall

tuktas, och detta sker rättvisare och naturligare genom att sammanföra

dess yttringar under ett, gemensamt bedömande än genom att först belägga

den ena yttringen med ett straffbelopp, så den andra med ett

annat och därefter addera.

Frågar man nu: leda sådana regler i praktiken till en lindrigare

eller en strängare straffutmätning, måste svaret därpå blifva, att straffet

kan blifva lindrigare, men att det också kan blifva strängare än efter

vår lags regler. Med andra ord: det är icke vare sig en större mildhet

eller en större stränghet, som är ändamålet med och resultatet af eu

ändring i nu ifrågasatt riktning, utan det är eu större rättvisa för

hvarje särskild! fall.

På sätt ofvan antydts, hafva de modernare sträffiagarne i allmänhet

tillägnat sig den från vår lag afvikande uppfattning i afseende på

bedömandet af brottskonkurrens, för hvilken ofvan redogjorts. Utförandet

kan dock visserligen vara rätt olika. Så har den tyska strafflagen eu

med vår lag liknande regel i fråga om bedömandet af det fall, då en

handling innefattar två eller flera förbrytelser, men sammanslår de båda

andra fallen under eu gemensam regel. Därmed synes den italienska

strafflagen närmast öfverensstämma. Den norska åter sammanslår alla

tre fallen. Reglerna för den straftörhöjning, som kan inträda vid bestämmande

af ett totalitetsstraff, äro äfvenså rätt växlande. Den italienska

lagen har en mångfald särskilda bestämmelser för olika fall, den tyska

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

föreskrifver, att totalitetsstraffets belopp ej får uppgå till de förskyllda

separatstraffens summa och ej öfverstiga visst mått af frihetsstraff.

Den norska åter låter totalitetsstraffet bestämmas efter en latitud, hvars

minimum ej får understiga det strängaste minimum, som för något af

brotten är bestämdt och ej öfverstiga det strängaste straff, som för

något af dem finnes bestämdt, med mera än hälften.

Att här ingå på ett försök till bedömande af hvilken utväg som

bör väljas vid en eventuell omarbetning af den svenska strafflagens

hithörande bestämmelser kan ej ifrågakomma. Detta bör fastmera blifva

föremål för en omsorgsfull utredning, hvilken naturligtvis jämväl bör

sträcka sig till frågan om hvilka lagrum som stå i sådant ovillkorligt

sammanhang med de här behandlade hufvudreglerna för brottskonkurrensen,

att de jämväl böra göras till föremål för revision. Bland dessa äro

naturligtvis i första rummet att märka de jämväl i fjärde kapitlet strafflagen

intagna bestämmelserna om huru fall af konkurrens böra bedömas,

när brotten ej från början varit föremål för en gemensam lagföring.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag härmed hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t efter nödig utredning för Riksdagen framlägga förslag

till ändrade bestämmelser i den allmänna strafflagen i fråga om sammanträffande

af brott och hvad därmed äger omedelbart sammanhang.»

Såsom motionären omförmält, afvika den svenska strafflagens bestämmelser

om sammanträffande af brott och hvad därmed äger samband

i flera hänseenden från de regler, som vunnit erkännande af den nutida

straffrättsvetenskapen och blifvit upptagna i flertalet bland de nyare

strafflagarna.

Motionären har bland annat erinrat om de tyska och norska bestämmelserna

i ämnet.

Strafflagen för det tyska riket den 15 maj 1871 föreskrifver i

73 §, att om en handling innefattar öfverträdelse af flera straffbestämmelser,

tillämpas blott den bestämmelse, enligt hvilken det strängaste

straffet kan ådömas, och, om straffarterna äro olika, den bestämmelse,

enligt hvilken den strängaste straffarten kan ådömas. I 74 § stadgas

vidare, att om någon genom flera själfständiga handlingar begått flera

brott eller samma brott flera gånger och därigenom gjort sig förfallen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

till liera frihetsstraff på viss tid, lian skall dömas till ett gemensamt

straff, som består i förhöjning af det strängaste bland de straff, hvartill

han är förfallen. Det gemensamma straffet får icke uppgå till summan

af de särskilda straffen eller öfverstiga vissa närmare bestämda straffmått.

Beträffande penningstraff föreskrifves i 78 §, att, om någon genom

liera straffbara handlingar gjort sig förfallen till sådana straff, enbart

eller tillsammans med frihetsstraff, de särskilda penningstraffen skola

sammanläggas, utan att något afdrag sker från den summa, som sålunda

uppstår.

Enligt 62 § i den norska allmänna borgerliga strafflagen den 22

maj 1902 skall, om någon i en eller flera handlingar föröfvat flera brott,

som skola medföra frihetsstraff, ett gemensamt straff ådömas, hvithet

skall vara strängare än det högsta minimistraffet för något af de särskilda

brotten, men icke får med mera än hälften öfverstiga det högsta

straff, som är i lagen bestämdt för något bland dem. 63 § innehåller,

att om någon i eu eller flera handlingar föröfvat flera brott, hvilka

skola medföra bötesstraff, ett gemensamt bötesstraff ådömes, som skall

vara strängare än det, något särskildt af brotten skulle hafva medfört.

Om några af brotten skulle hafva medfört frihetsstraff och andra böter,

kan rätten, i stället för att ådöma böter, betrakta de brott, för hvilka

sådant straff är stadgadt, såsom försvårande omständigheter.

1 likhet med motionären finner utskottet tydligt, att dessa bestämmelser,

bland hvilka särskildt de norska utmärka sig för sin enkelhet,

hafva afgjorda företräden framför de svenska stadgandena i ämnet.

De anmärkningar, motionären framställt mot sistnämnda stadganden,

äro af erfarenheten många gånger bekräftade samt äga i utskottets tanke

full giltighet, och äfven utskottet anser därför en revision af desamma

höra företagas i det syfte motionen utvisar.

Under åberopande af de skäl, som i motionen blifvit anförda, får

utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj it anhålla, att Kungi.

Maj:t efter verkställd undersökning, på hvad sätt allmänna

strafflagens stadganden om sammanträffande

af brott och hvad därmed ägor omedelbart samband

lämpligen böra ändras i syfte att vinna större enkelhet

och ökadt tillfälle att afpassa straffet efter brottsligheten

i det särskilda fallet, täcktes låta utarbeta och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

förelägga Riksdagen förslag till de lagbestämmelser,

hvartill förhållandena kunna föranleda.

Stockholm den 27 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Herrar Almgren, grefve Lewenhaupt, F. Andersson och A. Olsson

hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes handläggning

inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:58 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser om sammanträffande af brott m. m. s. 8 i texten