Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. May.t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet.

1903-02-05 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:5, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. May.t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets tillåtande N:o b.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 5 februari 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

May.t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 2, har herr E. O. V. Wavrinsky anfört följande:

»I motion n:o 2 inom Andra Kammaren upptog jag i fjol till förnyadt

öfvervägande ett ärende, som jag året förut haft tillfälle draga under Riksdagens

pröfning, ej utan framgång, nämligen frågan om noggrannare bestämmelser

rörande bokföringsskyldighet. Andra Kammarens fjärde tillfälliga

utskott hade år 1901 i sitt utlåtande öfver mitt skrifvelseförslag, n:o 17,

funnit, att bestämmelserna i § 2 af 1855 års förordning angående handelsböcker

och handelsräkningar »ej längre kunde anses i allo tidsenliga, utan

att de böra i vissa delar lämpas efter nu rådande förhållanden, såvida det

syfte, man genom nämnda förordning ville uppnå, skall kunna i afsedd

grad vinnas». Efter en replik af herr Carl Persson i Stallerlmlt, hvilken

af utskottets ordförande besvarades, godkände kammaren utskottets uppfattning.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott fann »industriens och

näringarnas utveckling möjligen påkalla någon ''modifikation’ af förordningen»,

men då behandlingen af fråga härom syntes utskottet böra äga rum

i annan ordning än genom tillfälligt utskott, afstyrkte utskottet ett bifall

till medkammarens beslut, och frågan föll.

tUh. till liiksd. Vrål. 1909. 7 Sami. 2 Höft. (N:o ■r>.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottels Utlåtande N:o 5.

T fjol behandlades ärendet af lagutskottet, som hemställde, »att Riksdagen

måtte, i anledning af förevarande motion, i skrifvelse till Ivungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, om och

i hvad mån gällande bestämmelser angående utsträckningen af skyldigheten

att föra handelsböcker kunna erfordra utvidgning eller förtydligande, samt

för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhållandena

kunna anses föranleda». Som motivering härför anförde utskottet:

Gällande lagstiftning angående bokföringsskyldighet torde, åtminstone

i den mån densamma afser enskilda personer, kunna sägas hvila på den

uppfattningen, att dylik skyldighet bör åligga dem, hvilka på grund af

beskaffenheten utaf deras verksamhet kunna antagas behöfva i någon större

utsträckning anlita krediten. Det allmänna förtroendet är en grundval

för omsättningen, och skydd mot missbruk af detta förtroende är därför

ett viktigt samhällsintresse. En förutsättning för beredande af sådant skydd

är emellertid, att, då en näringsidkare kommer på obestånd och måste

inställa sina betalningar, tillfälle gifves att inhämta tillförlitlig och fullständig

upplysning, huru han begagnat det honom lämnade förtroendet,

samt hvad anledningen är till det obestånd han iråkat. Då ordentligt och

ändamålsenligt förda handelsböcker i detta hänseende bereda den säkraste

kännedomen, är bokföring öfver rörelsen för näringsidkaren eu skyldighet

ej blott mot honom själf, utan äfven mot det allmänna.

Denna åskådning synes utskottet riktigt angifva de allmänna gränser,

inom hvilka bokföringstvång är berättigadt, men utanför hvilka detsamma

icke bör sträckas. — — — — — — — — — — — — — — — —

Utskottet, som ansluter sig till den uppfattning, på hvilken gällande

lagstiftning i förevarande ämne är byggd, tinner, i likhet med motionären,

anmärkningar i vissa hänseenden kunna framställas mot det sätt, hvarpå

denna uppfattning för det närvarande är genomförd. Af hvad utskottet

ofvan anfört om syftet med bokföringsskyldigheten torde framgå, att detta

syfte skulle bäst tillgodoses därigenom, att dylik skyldighet ålades dem,

hvilka drifva rörelse af större omfattning, oafsedt den yrkesställning de i

öfrigt intoge. En föreskrift af detta innehåll torde dock knappast kunna

blifva af tillräcklig tydlighet och bestämdhet, och det har därför ansetts

nödigt att närmare angifva de slag af näringsidkare, hvilka bokföring

aligger. Den uppräkning af särskilda yrken, som 2 § af ifrågavarande

förordning i detta ändamål innehåller, lärer emellertid på grund af de

ändrade förhållanden, som uppstått efter tiden för förordningens tillkomst,

numera vara i viss mån föråldrad och ofullständig. 7 densamma upptages

nämligen icke en del näringar, hvilka i våra dagar ofta bedrifvas i sä stor

omfattning, att bokföringsskyldighet borde förefinnas. Motionären har i så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. o

dant afseende omförmält några exempel, och äfven andra dylika torde

kunna anföras. Det synes därför vara lämpligt och behöfligt, att nämnda

bestämmelser underkastas ompröfning i ändamål, att förutom nu uppräknade

näringsgrenar jämväl andra, som kunna anses med hänsyn till betydelse

för affärslilvet vara med (lem likställda, matte, i den man de utöfvas

i älskvärd omfattning, få sig ålagd skyldighet att föra handelsböcker.

Att, liksom jordbruket, de näringar, hvilka med jordbruket sammanhänga,

äro fvitagna från bokföring splikt, synes utskottet i iktigt, men bestämmelsen

härom, sådan den för närvarande är affattad, lärer i tillämpningen

hafva gifvit anledning till skiljaktiga åsikter angående frågan, hvilka näringar

i förekommande fall böra anses pa sådan grund vara undantagna.

Stadgandets mening torde vara, att undantaget afser endast sådana näringar,

hvilka utgöra verkliga binäringar. År däremot eu näring i och för

sig af den beskaffenhet och omfattning, att den är hänförlig under bestämmelserna

om bokföringsskyldighet, torde dylik skyldighet böra åligga

näringsidkaren, äfven om näringen står i närmare eller fjärmare samband

med jordbruk. Att med bestämdhet angifva gränsen härutinnnn lärer

möta synnerliga svårigheter, men det torde i allt fall förtjäna att tagas

under öfvervägande, huruvida ett förtydligande skulle kunna åstadkommas

och enhet i rättstillämpningen därigenom vinnas.

Och utskottet tillägger, att en revision af^ bestämmelserna i ämnet i

syfte att gifva desamma en tydligare och mer tidsenlig affattning jämväl i

andra afseenden torde kunna icke utan skäl ifrågasättas.

Efter detta skulle man hafva väntat, att utskottet hemställt om en

revision af 1855 års förordning i berörda hänseenden. Men utskottet

hemställer endast, att Kungi. Maj:t ville taga i. öfvervägande, om och i

hvad mån en sådan revision bör äga rum. Vid ärendets behandling i

Första Kammaren framhöll herr Oscar Almgren »önskvärdheten af att vid

frågans behandling Kungl. Maj:t äfven måtte taga i öfvervägande, huruvida

icke några bestämmelser borde utfärdas angående de slag af handelsböcker,

som erfordras i det ena (dier det andra afseendet, samt huruvida icke

någon revision af stadgandena rörande dagbok, inventariebok oeh brefbok

borde komma till stånd», hvarefter kammaren biföll utskottets hemställan.

Samma framställning som herr Almgren hade jag gjort i min motion, n:o

2, till 1901 års Riksdag, men utskottet i Andra Kammaren, som behandlade

motionen, delade icke den uppfattning jag i detta hänseende sökt göra

gällande, att den lagstadgade bokföringens beskaffenhet skulle tarfva revidering.

Utskottet åberopade för sin afvikande mening lagutskottets vid

1853—54 års riksdag betänkande n:o 49, hvari liknande påståenden bemötas.

Ehuru jag icke häraf kunnat öfvertygas om anspråkets oberättigande,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

hav jag dock låtit denna del af frågan, hvilken faller under § 3 af meranämnda

förordning, anstå, såsom mindre viktig. Jag instämmer likvisst

med herr Almgren uti hans uttalande af önskvärdheten, att äfven denna

paragraf blefve underkastad revidering.

Vid föredragning i Andra Kammaren af lagutskottets 1902 utlåtande

upptog herr Carl Persson i Stallerhult detsamma till gendrifvande. Han

fann utskottets skrifvelseförslag hållet i sväfvande ordalag. Hvad utskottets

»kläm» vidkommer, kan detta omdöme hafva något fog för sig, ehuru

däri icke behöfde ligga skäl till utslag, då motiveringen tydligt och klart

uppdrog frågans gränser och innebörd och framhöll grunderna för den

begärda revisionen. Herr Persson fann äfven mitt yrkande i motionen

om utredning, hvilka noggrannare bestämmelser angående bokföringsskyldighet

äro af utvecklingen påkallade, vara affattad i »nästan lika sväfvande

ordalag». Hvad i mina ordalag är »sväfvande» har jag mycket svårt att

fatta. Att jag icke verkställt fullständig utredning om hvilka affärs- eller

industrigrenar böra under lagen i fråga inrymmas, det torde ursäktas mig.

Jag skyr ej arbete och utredningar på egen hand, men i detta fall saknar

jag material för en tillförlitlig utredning och pröfning af frågans alla

detaljer. Det kan ju också ifrågasättas, huruvida ett uppräknande af de

yrken, som skola falla under lagen, är det lämpligaste tillvägagångssättet

vid denna lagstiftning och om icke ett tydligare uppdragande af gränserna

i lagens paragraf vore ändamålsenligare och på samma gång betryggande.

I ögonen fallande, alldeles påtagliga brister i lagen har jag, med instämmande

af två utskott och i fjol af den Första Kammaren, ådagalagt. Det

må vara nog från min sida, för att jag skall vara berättigad att begära

en revision, då arten och omfattningen af denna revision angifvas. Att

så störa affärsföretag som trävarurörelsen, grufdriften, bergsmannahandteringen,

hotell- och restanrationsaffärerna ej höra hemma under lagen om

bokföringsplikt, synes minst sagdt oegentligt. Inträffar en betalningsinställelse

i dessa branscher, äro borgenärerna ej berättigade att fordra

framläggande af räkenskapsböcker för bedömande af ställningen, under det

att denna fordran vid samma förhållande ställes på andra affärsrörelser,

ofta af mycket mindre omfattning, där krediten i mycket ringare utsträckning

anlitas. År icke denna olikhet inför lagen en oförsvarlig orättvisa?

Dessa omständigheter gifva ofta tillfälle till bittra reflexioner, ehuru allmänhetens

uppmärksamhet endast undantagsvis riktas därpå. Eu färsk

påminnelse därom hade vi dock nyligen i Stockholm, då skådespelarne vid

Olympiateatern stodo rättslösa vid den krasch, som där inträffade. Den

utveckling, teaterverksamheten tagit, ställer densamma ofta i nivå med

ganska stora affärsrörelser. I dessa är det allmänna förtroendet en grund
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

val, och skydd mot missbruk af detta förtroende är därför ett viktigt

samhällsintresse, påpekar lagutskottet. Men hur skall detta förtroende

komma teaterverksamheten till godo, om för skådespelarne och i öfrigt dem,

som till teaterföretagen bidraga med att lämna kredit, vid inträffad t obestånd

hos företagets ansvarige ledare icke tillfälle gifves att inhämta tillförlitliga

och fullständiga upplysningar, huru denne tillvaratagit företagets

intressen och handskats med krediten. Det bör icke lida något tvifvel, att

den affärsmässiga teaterrörelsen bör inrymmas under lagen om bokföringsplikt.

»

Efter att vidare hafva erinrat om, att förbemälde ledamot af Andra

Kammaren vid frågans behandling därstädes nästlidet år hemställt till

kammaren, huruvida icke de största falsarierna och oegentligheterna beginges

af dem, som vore skyldiga att föra böcker och kunniga däri, samt

uttalat den förmodan, att de, som icke kunna föra böcker, icke eller åtminstone

endast i mycket sällsynta fall göra sig skyldiga till dylika förseelser,

fortsätter motionären sålunda:

»Hvad vet talaren i det stora hela beträffande huru många och huru

stora »falsarier och oegentligheter», som begås, samt af hvilka de begås?

Denna fråga är betydligt mera komplicerad, än talaren tycks föreställa

sig, och undandrager sig till allra största delen ett tillförlitligt bedömande.

Om frågan inskränkes till hvad som rör oredligt förfarande mot borgenärer,

så ligger det i sakens natur, att de fall, då bokföringspliktige därtill gjort

sig skyldige, lättast kunna iakttagas, emedan det just är ur räkenskaperna,

som bevismaterialet mot dem hämtas. De, som ej äro bokföringspliktige,

undgå i regeln ansvarspåföljd. Talaren tror, att de, som icke kunna föra

böcker, icke begå falsarier och oegentligheter, att dessa brott egentligen

begås af dem, som äro skyldiga att föra handelsböcker och kunniga däri.

I redbarhetens intresse vore det då väl bäst att förbjuda allt förande af

räkenskaper.

För att något belysa frågan skall jag be att från min erfarenhet fä

lämna några uppgifter beträffande de falsarier och oegentligheter, som

kunna föras under rubriken förskingring af anförtrodd egendom. Ur

några dagliga stockholmstidningar har jag samlat alla notiser i fråga, som

jag kunnat finna. Jämför jag deras antal med antalet fall, då under

motsvarande tider försäkringsbolaget Tre Kronor haft att på grund åt

redovisningsgaranti träda emellan, ocli tillser, huru ofta de senare fallen

återfinnas i notiserna, kommer jag för de tre sistförflutna åren till följande

resultat:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

1900 1901 1902

Antal förskingringar enligt notiserna.................................... 48 76 108

Antal fall, då Tre Kronor fått träda emellan, hvilka återfinnas

bland notiserna .................................................. 2 6 4

Antal fall, då Tre Kronor fått träda emellan, hvilka ej

återfinnas bland notiserna ............................................. 41 42 51

Af landets redovisningsskyldige är det emellertid endast ett ringa

antal, som ställer bolagets garanti; de flesta affordras ej säkerhet, och då

sådan måste ställas, erhålles vanligast borgen af privatpersoner. Likvisst

är det, som synes, ett 50-tal fall årligen, då »Tre Kronor» har att träda

emellan utan att det kommer till offentligheten. Häraf framgår väl med

all möjlig tydlighet, att de allra flesta oegentligheter af detta slag aldrig

blifva allmänt kända — de tystas ner, bristen täckes af anförvanter, eller

också tinnes ingen som helst godtgörelse att få. Och bland dessa för

allmänheten okända fall hos »Tre Kronor» är det endast ett mindretal,

som hänför sig till personer, hvilka varit skyldiga att föra räkenskapsböcker.

Till sist utbrister herr Persson: »Nu synes motionären anse, och jag

tror, att äfven lagutskottet har den åsikten — att inga andra än de, som

äro skyldiga att föra böcker, föra sådana. Men det finnes tusen och åter

tusen, som icke äro skyldiga att föra böcker, men som i alla fall föra

sådana för sin affär och sin rörelse.»

Nej, det anser jag alldeles icke, och den åsikten har nog ej heller

utskottet; huruvida de äro »tusen och åter tusen», därom skall jag ej

yttra mig. Men vore det också tusentals, hvartill gagnar det vid en

betalningsinställelse, om de ej äro skyldiga förete räkenskapsböcker? Och

om de verkligen äro så många, som, utan att vara skyldiga därtill, ändock

föra liandelsböcker, så kommer ju en utsträckning till dem af bokföringsplikten

oj att verka såsom någon tunga. Hur jag ser saken, äro

de invändningar, den ärade talaren på västgötabänken framkastade, betydelselösa

och vilseledande, ägnade att bortskymma frågans verkliga innebörd.

På sådana grunder bör väl frågan icke falla!

Den utsträckning, kreditsystemet i vårt land tagit, gör behofvet af

skydd mot denna kredits missbruk hos oss allmännare kändt än i många

andra länder. Det är därför denna fråga ej är så »oskyldig», som lagutskottets

målsman vid ärendets behandling i Andra Kammaren tycktes

förmena.

Åberopande mina föregående motioner i ämnet, n:o 2 1901 och n:o 2

1902, samt mitt anförande vid ärendets föredragning i kammaren sistnämnda

år, tillåter jag mig att till förnyad pröfning ånyo hemställa, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

täcktes taga under öfvervägande, huru, genom utvidgning eller förtydligande

af gällande bestämmelser angående utsträckningen af skyldigheten

att föra handelsböcker, den olikhet inför lagen, som nu råder med afseende

på denna skyldighet, må undanröjas.»

Såsom framgår af lagutskottets utlåtande i frågan vid nästlidet års

riksdag, hvilket. utlåtande motionären här ofvan till större delen återgifvit,

anslöt sig utskottet då i hufvudsak till motionärens uppfattning om behofvet

däraf, att gällande bestämmelser angående skyldigheten att föra

handelsböcker blefve föremål för omarbetning eller förtydligande. Nuvarande

lagutskott intager väsentligen samma ståndpunkt och håller sålunda

före, att lagstiftningen i ämnet visserligen hvilar på en riktig grundåskådning,

men att däremot befogade anmärkningar i flera hänseenden kunna

framställas mot det sätt, hvarpå denna åskådning är genomförd. Särskildt

synes det utskottet otvifvelaktigt, att den i 2 § af förordningen angående

handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 förekommande uppräkningen

af de näringsidkare, hvilka bokföringsplikt åligger, numera är

föråldrad och otillfredsställande. Åtskilliga andra näringar än de i nämnda

paragraf omförmälda bedrifvas nämligen i våra dagar i så stor omfattning, att

dylik skyldighet borde för dem förefinnas. Å andra sidan torde det kunna

ifrågasättas, huruvida samtliga de i paragrafen angifna yrken städse äro

af den betydelse för affärslifvet eller utöfvas i den omfattning, att förandet

af handelsböcker bör vara ovillkorligen och utan undantag påbjudet.

Äfven denna senare fråga lärer förtjäna att tagas under öfvervägande vid

en blifvande revision af bestämmelserna i ämnet.

Utskottet anser sig vidare böra framhålla, att utskottet, i likhet med

nästlidet års lagutskott, icke finner lämpligt eller behöfligt, att, såsom

motionären i sin förra året afgifna motion särskildt föreslog, bokföringsplikt

skulle åläggas hvar och en, som till förvaltning mottoge annans

egendom. Likaledes instämmer utskottet i den af nästlidet års lagutskott

uttalade uppfattningen, att utöfvare af de näringar, hvilka sammanhänga

med jordbruket, icke böra få sig ålagd förpliktelse att föra handelsböcker

i andra fall, än då dessa näringar i och för sig äro af den beskaffenhet

och omfattning, att de allmänna bestämmelserna om bokföringsskyldighet

äro å dem tillämpliga.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Vtlätande N:o 5.

Maj:t täcktes taga under öfvervägande, i hvad mån

gällande bestämmelser angående skyldighet att föra

handelsböcker kunna erfordra utvidgning eller förtydligande,

samt för Riksdagen framlägga förslag till de

lagbestämmelser, hvartill förhållandena kunna anses föranleda.

Stockholm den 5 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Stockholm, Ivar Hssggstiöms Boktryckeri A. B., 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:20 Skrifvelse till Kungl. Magi angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. s. 37 i texten